Moses 3

   Not : Predikat  definieras som attribut till subjekt

            Predikation följaktligen som attribution till subjekt

Tredje delen

MOSES

Floden mitt emot

    D/200/6678/02

    I Historien förväntas varje påstående bekräftas med ett eller flera dokument. Dess dokument betraktas som ’material’ eller som ’verkliga’, eftersom det är i deras egenskap av material, som man konkret kan definiera dem och analysera dem. I brist på sådana materiella argument, förblir påståendet en ren ’hypotes’ och avvisas som ’spekulation’.

    Men metoden att enbart använda verkliga dokument – som läsningen av en historia med pretention av objektivitet – har lärt mig att misstänkta de alltför uppenbara bevisen, och i stället föredra enkla antydningar (indicier), i den mån dessa sammanfaller genom mångfald.

    En undersökning, enligt den metoden, visar ofta Moses och Akhenaton bredvid varandra, och upprättar på det sättet en möjlighet att jämföra, som definitionsmässigt inte är i överenstämmelse med den objektiva historiens metoder. Inte någon kritisk historia kan smälta att man för samman en verklig Historisk person och en mytologiskt accepterad hjälte.

    Amenopis IV (Akhenaton) är denna fullständigt verkliga person;

    medan inget historiskt dokument bekräftar verkligheten bakom Moses.

    Jämförelsen mellan de två personerna förblir alltså nödvändigtvis anförtrodd till den rena spekulationen. Ingen auktoriserad teknik tillåter oss att göra oss en slutledning av Roland genom att studera hans Sång.

’Dreiz emperere’, dist Rollant le barun (tappre)

Dunez mei l’arc que vos tenez el poign!

[För år 778 nämner de Kungliga Årsböckerna en segerrik expedition av Charlemagne i Spanien, men inte ett ord om någon förlust ] ’La chanson de Roland’ Ian Short 1990

    Ingen auktoriserad historiemetod kan svälja den hypotetiska parallellen mellan Moses och Akhenaton. Vi kan ställa upp en historiskt bekräftad politisk teokrati, för att belysa Akhenatons regering. Det finns en annan politik – likaså teokratisk, och likaledes historiskt bekräftad – för att belysa fusionen av de Israeliska stammarna till en enda nation (Det är denna förenande händelse som fått namnet ’Moses’.)

    Man kan alltså upprätta en jämförelse, noggrant historisk denna gång, mellan dess två politiker, vilka än deras agerande vore.

    Till idag – och trots ’aktiva’ forskningar av ett Israel uppmärksam på varje materiell antydan att bekräfta en historisk verklighet bakom denna sin grundare – äger vi inte något dokument som låter oss bekräfta någon verklig, fysisk person ’Moses’. Det enda vittnesmål som vi äger är en sen berättelse om hans historia i form av ett epos. Denna berättelse har traditionsenligt bekräftats som ’skriven’ av Moses själv, eller åtminstone blivit nedskriven under hans höga överinseende. 

Läsningen av dessa texter ger oss :

    - utomordentligt exakta beskrivningar                                   [Dt XXXIV, 1-4]  

        när det gäller platser eller händelser som inträffat i Palestina

    - Samma texter är däremot mycket snåla                               [Ex VI, 11]

         beträffande detaljer som är mindre ’israeliska’. Ingenting om det

         ceremoniel som nödvändigtvis måste åtfölja ett möte med Farao. Inget

         landskap från Landet Gosen i Misraîm.

    Detta låter oss ana att författaren, om han väl kände till det land där Israel vistades vid det tillfälle som texten redigerades, inte hade någon konkret uppfattning om det Egypten som han beskriver som vore det ett träsnitt. Som ett land utan dekor.

    Det finns dessutom en sällsam förvirring, obegriplig hos den som verkligen hade varit närvarande vid Faraos hov.

    Det är till exempel hur Josef som – anlänt till Egypten för mycket länge sedan (utan tvivel flera sekler) före Moses – där mottar : en egendom … i Ramses land’.                                    [Gn XLVII, 11]

    Jag har i första kapitlet v denna volym pekat på flera indicier som låter anta att avfärden från Egypten skedde et femtiotal år före Ramses II. Vilket gör citaten om en suverän, som ännu inte existerar, något egendomliga. (!) De flesta historiker envisas trots det att placera Moses under epoken Ramses II (eller alldeles efter, under Merenptah).

    Detta förklarar emellertid inte hur Moses skulle kunna placeras som en avlägsen förfader under samma epok som han själv levde i. Man kan också förvåna sig över att denna författare, med stor noggrannhet kunnat beskriva sin egen begravning.                                                               [Dt XXXIV, 6]

    Den filologiska analysen uppenbarar berättelser som ursprungligen framförts på olika dialekter. Man skiljer alltså på fyra källor, av vilka Bibelns källor skulle vara en sammanställning :

[Ett först dokument kallas ’yahviste’             (J)                       

    en ’elohimsk’ källa                                             (E)

    ett ’prästerligt dokument                                (P)

    en ’deuteronomisk’ tradition                         (D)

    Lägg därtill, med Mircea Eliade, att för den samtida vetero-testamentära                          kritiken, är analysen ännu mer nyanserad.]

    I sin presentation av Genesis kommenterar André Chouraqui denna filologiska teori kallad ’dokumentär’, som numera antagits av exegeterna.

Pentateuken är inte en enda mans verk, Moses; det är en samling redigerade texter, som under seklernas lopp, utförts av ett stort antal författare. Exegeterna grundar sin uppfattning på anakronismerna, på förändringen i texten på de olika namn som avser Gud, på skillnad och vokabulär, på stil och till och med på inspiration.

Filologerna är till hälften eniga om att känna igen de fyra källorna till Pentateuken. Men ingen av dessa källor kan föras tillbaka till Xe, eller ens IX seklet före vår tideräkning. Man kan också bekräfta att dessa första redigeringar av Bibeln daterar sig till flera sekler … efter sin författare!

    Analysen av texterna och den filologiska studien förenar sig i ett bekräftande av att Moses inte är författare till de fem första böckerna i Bibeln, fortfarande kallad ’Lagen’, eller ’Torah’. Frågan om den fysiska verkligheten bakom denna fjärran fantom-författare är uppenbart mycket avlägsen.

    Utomstående bidrag  

    Predikationen (förkunnelsen) – mytologiskt tillägnad Moses i Bibeln – är mycket besynnerlig, när den vänder sig till den semitiska och halvnomadiska befolkningen.

    I en mycket mer objektiv Historia, är Akhenatons kungörelser lika besynnerliga i förhållande till den egyptiska traditionen.

    Men utom de betydande gemensamma punkterna, innehåller de två religiösa strömningarna väsentliga skillnader. Det finns ingen strikt logisk släktskap mellan de två schismerna. Men närheten av epokerna och enheten i miljö mellan Akhenaton och Moses, kan i alla fall vara en inbjudan att söka det medverkande i en doktrin – främmande i förhållande till semiterna och nilbefolkningen – som satt ett märke i den båda.

    Kan de historiska objektiva elementen tillåta att främmande lärde (präster och skrivare) skulle varit i tillfälle att sprida sin lära vid Faraos hovs under den XVIII dynastin?

    Mer än ett sekel före Akhenaton, hade drottning Hatshepsut organiserat en ’geografisk expedition’ till  landet Punt. Vi bevarar mycket detaljerade teckningar av den resan på murarna till det tempel som drottningen lät bygga i Deir el-Bahari. Och bland de troféer som tagits tillbaka från den resan befinner sig … puntiter.

    Klassiskt placerade man Punt på den somaliska kusten. Men illustrationerna på Hatshepsut tempel visar tydligt på ett inland. Därav idén att placera landet i det inre av Afrika.

    Men den uppfattningen uppströms Nilen (mot Uganda) saknar under alla omständigheter viktiga element hos expeditionen; som en omisskännlig översegling och puntiternas mycket markerade fysik.

    Drottning Hatshepsut betraktade denna expedition som en höjdpunkt under hennes regering. I hennes ögon handlade det om en verklig upptäcktsresa. Detta kanske tillåter oss att lite vidga horisonten utanför Egypten. En på det sättet utsträckt geografi förklarar vissa detaljer i berättelsen som förefallit utan sammanhang, men man har lokaliserat dem i en alltför egyptifierad geografi.

    - Ny–upptäckten av en geografisk region, redan känd för tusen år sedan, men bortglömd sedan fyra sekler.

    - En segling över öppet vatten, som den tekniska beskrivningen visar.

    - En vegetation av mangrove, som i laboratoriebeskrivningen.

    - Produkter ursprungligen från Arabien.

    - Ett ur filosofisk synvinkel egendomligt inflytande under den XVIII dynastin i de två schismerna hos Akhenaton och Moses.

    - Ramses II utplånande av drottning Hatshepsut, som på det sättet tycks upptagen i heresin i El Amarna.

    Jag föreslår mig nu att en efter en ta upp dessa bisarrerier, för att pröva om jag därigenom kan visa ett sammanhang utanför den egyptiska geografin.

    Det historiska problemet

    Jag skall för min del nöja mig med att konstatera Moses predikation.

    Även om detta mytiska namn döljer en kommunion av vise, eller bakom den döljer sig den dolda missionen (= av egyptiskan ”M’si, son till…; i den betydelsen ’som har fått i uppdrag att föra vidare arvet’) har det inträffat en undervisning, i en tanke som historiskt befunnit sig under utveckling. Eller, som jag skall gå in på längre fram, denna utveckling passar dåligt in i det sammanhang när Bibeln föreslår Moses. Det är alltså förståeligt att man söker ett ’ursprung’ som är mer plausibelt för denna Mosaiska lära som så uppenbart påverkar det religiösa tänkandet ännu idag.

    Sammantaget måste man stryka under att Mose budskap inte har undgått de – ack så ’klassiska’ återfallen – som man kan finna i alla religiösa system. Det är uppenbart att i sin avsikt att skapa en teokrati, har Moses, (eller den auktoritet som han representerar), varit med om att utarbeta en civil-religiös kod.

    - Men är det han som har dikterat de prästerliga reglerna för denna kod?

    - Är det verkligen Moses-nomaden som har, ända in i minsta detalj, upprättat planen för ett praktfullt tempel, en byggnad som är i högsta grad ett sedentärt uttryck?

    - Har man inte, av den orsaken – under ’redaktionen’ av texterna anpassat Moses auktoritet för att kunna svälja att händelserna inträffade under de första skrifternas epok?

    - Och i samma fråga, är inte YHVH–Gud densamma Gud som man påbjudit i den ortodoxa judiska teologin under det första årtusendet? 

    Om Moses uppträdde som en auktoritet i vars namn läran är bekräftad, har man tillägnat honom förkunnanden som den nuvarande kritiken för fram som synnerligen anakronistiska.

    För att kunna frigöra å ena sidan Moses fundamentala undervisning, och å andra sidan de påstådda instruktioner som blivit givna – uppenbarligen av Gud – som blivit tillskrivna honom, har jag ställt mig frågan för att veta : ”vem drog fördel av brottet?” 

    Och bland brotten finns

    1.                     Hams förbannade söner

    2.                     Ett slösaktigt tempel att uppföra

                                                          - innebärande extraordinära skatter att betala

                                                          - med krav att bevisa att ’alla’ är berörda

    3.                     Arbetet med en kostsam helig text där alla kunde återfinna sig

                                                          - den första redaktionen av en Bibel.

    ’Brotten’ och de ’personliga’ intressena sammanstrålar mycket exakt, och riktas sig mot en enda person. Den bibliska texten anger för övrigt Salomon i knappt dolda termer.

    Första Konungaboken talar om Salomos vishet för oss

                             - som en mycket profan kunskap                    [1R V, 9-14 ]

                             - och § 11 i samma bok är en verklig smädeskrift [1R XI]

    Uppförandet av templet är daterat till ~966. Biblisterna tvekar att förlägga en första redaktion av de heliga texterna så långt tillbaka i tiden. Vi befinner oss emellertid kanske inför en första sammanställning av de ’muntliga’ redaktionerna, som traditionen försågs med från de olika stammarna av Israel. Vi överlämnar till filologin att klara upp den frågan.

    Vi har emellertid blivit hjälpta att urskilja två typer av diskussioner i Mose undervisning.

Pragmatiska lektioner, avsedda att berätta socio-ekonomiska situationer eller sådana av personligt intresse; problem förmodligen främmande för det teologiska budskapet. Det är de oundvikliga politiska inblandningarna, teologiska och moraliska, som utan undantag piffar upp den religiösa idéhistorien. Jag skulle vilja undvika dem så långt som möjligt.

Och sedan det ursprungliga förkunnandet av en YHWH ; som Ett, transcendent, Skapare, eskatologiskt Närvarande. Denna lära passar mycket dåligt in i en semitisk tradition, fortfarande halv-nomadisk i Mose texter.

    I en kommande studie tänker jag ha visat mekaniken genom vilken den Neolitiska människan – med efter--tanke – för sitt religiösa medvetande vidare från Andarna till Gudarna.

    I en ny nödvändighet av medvetandet är det tvunget att införliva universum som hon tillhör. Hon föreställer sig ett universum som i den konkreta materialiteten i naturen, men också i makterna som styr den. Människan organiserar sina gudar. Hon kommer närmare himlen och jorden i vars sköte – genom en absolut nödvändighet av eftertanke hos henne själv – uppfinner hon sin egen plats. Det finns inget undantag. De första litteraturerna börjar alltid med en ’Kosmogoni’.

[Claude Traunecker har upprättat en intressant skillnad mellan ’kosmogoni’ Universums födelse och ’kosmologi’ universums funktion]

    Studien av dessa primordiala Universa är nödvändig för att förstå hur människan placerar sig i sitt Mysterium.

    I den första föreställningen av himmel och jord, beror den fortsatta riktningen på följden av hennes fortsatta reflexion, filosofisk och religiös

    [och därmed den oundvikliga följden av handlingar som människan

    gör sig skyldig till sg anm.].

    På det sättet lär vi småningom lite lära känna de kosmogoniska traditionerna os Elam, hos Akkad och Sumer, ur vilka Israels Semiter uppstått. I legenderna om Apsu och Tiamat, är det ”tystnaden, orörligheten och skuggorna”, som karakteriserar den ursprungliga outgrundligheten (tomheten). Marduk fick, sedan han ordnat kosmos, iden att forma människan

    till gudarnas tjänst, för deras lisa

    Ännu idag finner vi samma primordiala möjlighet hos människan utesluten genom en redan avslutad skapelse; det återstår henne att ställa sig till gudarnas tjänst, Jahve, Fadern eller Allah.

    Nilens kosmogonier, även om de är många, enas om att erkänna en första gud (ofta Atoum, solen) som stiger upp ur den primordiala oceanen och formar det första paret ur sin egen substans. De följande generationerna av gudar deltar i genesen (återfödelsen) av diverse partier av kosmos som på det sättet uppstått.

    Horus hade ansvaret för att styra människorna. När han slutligen lämnade jorden för att åter förena sig med det gudomliga universats mysterium, var det Farao som tog över ansvaret för att försäkra den goda ordningen, harmonin i livet för att styra mänskligheten.

    Detta är en snabb skiss av de teologiska världar som i tur och ordning Atonismen och Jahveismen exploderade i.

    Evidens och teologi

    (detta kapitel är en utredning av problemet hur en skapande varelse skall kunna skapa sig själv med Världen och Livet som resultat; i den situation ’den moderna’ befinner sig.  sg)

    Historikerna har strukit under den nya formen i dessa två religiösa strömningar till hälften samtida. Båda är ’monoteismer’. Det är uppenbarligen det mest uppenbara. Men denna identifierande term, täcker den en identisk verklighet? 

    När det gäller Amenopis IV är det klart att Aton (sfären i stjärnan solen, är ikon för Re-Hourakhti) är ensam att framkalla (den synliga) horisonten. Det är dags att precisera termen ’framkalla’ (Petit använder ordet ’exulter’ att framkalla [en bulnad]) I verkligheten skulle det vara mer begripligt för oss att läsa texten ”som är uppenbart {qui est évident}”. Vår franska term d’”évidence” härstammar från en rot som för tillbaka till det som är synligt. Det är uppenbart, som tydligt ser. Under det att verkligheten också på ett uppenbart sätt kan nå oss även med de andra sinnena. Historikernas ’framkalla’ lutar mot att enbart ge oss synsinnet. Men i vårt allmänna språkbruk är ”uppenbart ; évident” mer talande än ”som framkallar, qui exulte”.

    I den dubbla kartusch som anger guden Akhenaton

    förkunnas :

    - först i enlighet med definitionen av hans ställning :

       Re-Hourakhti, herre över det som är därutöver, uppenbar …

    - för det andra i enlighet med hans handling :

       Ljus [immateriellt] och kommen som Aton-sfär [materiellt element]

    Det är rakt på sak att nämna en gud med det två polerna av dess Essens och dess Existens. Det handlar här om en ’förkunnelse’ som inte kan nås genom en definition eller någon demonstration (förevisning). Eftersom det uppenbara inte definierar sig … förevisar det sig inte heller.

    Denna vilja att ’förkunna’ för in en radikal motsats till Amon-kulten (som Aton särskilt ställde sig emot). Amon var också en solens gud, men i det som han representerade av mysterium. Den som varje kväll besökte det okändas konungarike. 

    Akhenatons metafysik förkunnade att inom livets domän (Ankh), måste man söka nyckeln till den harmoniska uppenbarelsen (Maât) i dess yttringar och inte i obskyra (och magiska) riter med kulter riktade till gudarna. Enheten i Maât – denna harmoni som Farao hade till uppgift att vidmakthålla i kosmos helhet – var sedan all tid tillbaka det grundläggande elementet i Egyptens religiösa universum. Att förkunna det uppenbara i denna Harmonis enhet var en förberedelse för Mysteriets enhet; alltså den Gudomliga enheten.

    På ett särskilt annat sätt kunde den egyptiska religiösa traditionen leda mot en sorts monoteism. Inte nödvändig den absoluta allsmäktigheten (som genom monarkin), utan snarare genom en sådan som erbjöd en fundamental regel som nödvändigtvis styrde världen i sin goda funktion (genom att därigenom bli en panteism).

    Människan (eller åtminstone ’en människa’) som blivit beklädd med makten hos det gudomliga uppdraget att försäkra Harmonin (Maât), som tillåter en god utveckling av livet (Ankh), är ett personligt förhållande som upprättas mellan henne och Mysteriet.

    Och eftersom det gudomliga – horisonten på andra sidan – kommer att uppfattas som ’unik’ och ’alltets källa’ kommer det uppenbart att bli frågan om dess essens och dess existens som söker att bestämma denna gud.

    Vem är han? Vad gör han?

    Den rena och hårda monoteismen hos Akhenaton är ännu indirekt bevittnad i titulaturen hos Toutankhamon (namn som Nebty och Horus av Guld) – vilka för att dämpa den teologiska stormen, utlöst av den unika kulten att göra Aton synlig – bröt ut tre år efter det att den amarniska schismen förklarats heretisk, med epitetet ”som lugnar gudarna”.

    Skall man tro de mesopotamiska borgarna – semiter de också – beskrevs de nomader som hemsökte de vidsträckta öknarna mellan dalarna, som en mycket obildad befolkning, oregerlig, utan någon kultur, varken religiös eller filosofisk. I det sammanhanget är det intressant att påminna sig vad Bottero säger om skillnaden mellan ’civilisation’ och ’kultur’.

     De Israeliska stammarna tillhörde dessa ’nomader i Väst’. Sådana som de beskrivs i Exodus eller i Numren, tycks de i sin religiösa tradition, i den epok som Moses placerar dem, ha nått fram till skarven mellan kulten av Anden och medvetandet om Gudarna.

    Anden är de naturliga elementens själ (föremål eller händelse) som uttrycker den. Och som de naturliga händelserna nödvändigtvis är talrika, är andarna nödvändigtvis en mängd. De är inrymda i händelsen. Fenomenet är en del av själva Anden.

    Det är Andens immanens.  

    I motsats till Anden, förblir en Gud utanför det naturliga elementet tvärs genom vilket han uttrycker sig. I förhållande till det fenomen som skriver in sig i ögonblicket, förblir Guden också ’permanent’.

    Det är Guds transcendens.

    I den mån som vi beskriver en utvecklande linje från Andarna mot Gudarna, är det fullt tydligt att de första universa som är verkligt gudomliga är befolkade av ett flertal gudar. Ur Andarnas kult har det uppstått religioner som är polyteistiska. Det är en långsam färd som emellanåt uppenbarar, sammanhanget (eller harmonin, eller den första motorn) i detta universum där gudarna regerar. Det är en av portarna till monoteismen.

    Akhenaton övervann ytterligare en etapp när han förkunnade att det inte finns några gudar utanför sina händelser. Den Gudomliga är Ett, källan till en icke-materiell händelse och det materiella element som uttrycker den. Det handlar denna gång om en metafysik (utan materiell underbyggnad för att bära upp den). Det är Uppenbarelsen (det Uppenbara).

    Moses predikation tycks för sin del sakna denna sorts Uppenbara. Den vänder sig till en befolkning som i det fallet fortfarande befinner sig i den polyteistiska fas som med nödvändighet följer på en Andekult. Den semitiska kosmogonin bestämmer dessutom det Gudomliga (Marduk) som formar människan

                             till gudarnas tjänst, för deras lisa

    Det är därmed inte längre fråga om det väsentliga (av det som är och vad det gör) för att bestämma denna gud. Denna gud, unik-källa (till allt som är synligt och allt som är osynligt) – till vars tjänst människan blivit formad – måste åkallas (’uppsökas’ för att man skall kunna utföra det som man finns till för):

    - genom det element som manifesterar det (i sin immanens)

    - eller i motsatt fall i transcendensen av sin allmakt, El Shaddai.

    Filosofin har tydligt bestämt att all transcendens – definitionsmässigt – är oförenlig med sin immanens; och tvärtom, all immanens är motsatt transcendensen. Man är förenad med händelsen eller man är oberoende.

    Man är inne eller ute.

    Denna bestämning, elementära bestämning, i filosofin, blev fulländat genomstucken av Akhenaton som, utan att beröra situationen hos sin gud i förhållande till det verkliga i händelsen, nöjde sig med att definiera den som begreppet Person (på något sätt som sin like) enligt vem den var, och sedan enligt sättet som den manifesterade sig. Essensen (dess identitet) och Existensen (dess handling). För övrigt återfinner man denna personliga bestämning i den dubbla ’kartuschen’ (som exakt tecken för namnet). Som användes för att benämna El Amarnas gud.

    Bortom den oundvikliga personen som borde föra fram hans gud (eftersom han talar) har Moses försökt att beskriva honom i förhållande till krafter :

    - Mäktig i det absoluta hos sin transcendens

    - Mäktig tvärs igenom varje element hos sin manifestation.

    Det är en av sällsamheterna i Moses undervisning i sina tre monoteismer: judaismen, kristianismen och islamismen. Tvärs emot den elementära skiljaktigheten hos filosofin, är Mose Gud (som blev YHWH, Fader eller Allah) på samma gång immanent och transcendent. 

                     - Transcendensen hos YHWH tillåter Moses att bekräfta att hans gud är ”skaparen” av himlen och jorden. Medan de tidigare kosmogonierna föreställde sig en värld som redan fanns, och därigenom undvek blindskäret ’skapelse’.

                     – Immanensen som bekräftades av Moses kan ensam berättiga ’miraklernas’ teologi (fullständigt främmande för de antika religionerna). Det kan finnas ’magiska handlingar’ eller ’underverk’. Beteckningen ’mirakel’ förutsätter ett gudomligt ingripande för att förändra den naturliga ordningen hos tingen (i sin egenskap av immanent), och med det bevisa beståendet i det allsmäktiga.

    Moses vet för övrigt inte hur han skall presentera sin Gud. Vi har det kända svaret ”’èhyèh ’asheèr ’èhyèh” som de första                  [Ex III, 13-15] av Bibelns redaktörer trott vara av betydelse att kommentera. Och kommentarerna fortsätter ännu i dag, i avsaknad av – just det uppenbara. En uppenbarad läsning skulle kanske helt enkelt vara ”Jag det är jag”. Det uppenbarade låter sig inte diskuteras.

    Denna brist på det uppenbara, möter lite här och där i de bibliska texterna. Det finns till och med de som påstår att det inte är för att bli läst som Bibeln skrivits ned, utan för att ’kommenteras’.

    Moses monoteism är fortfarande fäst vig pluralformen ’Elohim’ som den unika guden i tetragrammet ofta benämns.

    Tillsammans med de, även de, sällsamma frågorna

    till en Gud, den ende :

    - Vem är lik dig                                                                                [Ex XV, 11]

    bland gudarna, YHWH

    [Svensk 1917 ”Vilken bland gudar liknar dig, Herre?”]

    - Du knäböjer inte                                                                          [Ex XXXIV,14]

    inför en främmande gud;

    Därför att YHWH är avundsjuk (jaloux)

    -  Du skall inga andra gudar

    ha förutom mig.

    De två monoteismerna

    Det unika i termen ’monoteism’ bör också finna sina rätta bedömningar i det sätt som de förkunnats av Akhenaton eller av Moses.

    Den ”Gud-En, ensam Källa”, sådan som de senare amarniska förkunnelserna beskriver den, kan bestämmas likaväl genom en panteism som genom en monoteism.

    En Gud-En hos Moses är, för sin del, en odiskutabelt absolut monark.

[Grafiken i titulaturen hos Aton har förändrats under år 8, sedan under år 12 av Akhenatons regering. Det är otvivelaktigt resultatet av en teologisk utveckling, och inte bara (som Vandersleyen förslår) en enklare utveckling mot ett fonetiskt skrivspråk. Denna rensning i den formella uppfattningen av gud pekar på bortskaffande av figurativa element som kan misstänkas påminna om den gamla religionen.]

    (Jag har redan betonat utsträckningen av de frågor som den förmenade monoteismen hos Moses ställer.)

    Vi noterar också episoden med Guldkalven                          [Ex XXXII, 1-8]

som bevittnar en svår övergång från förfädernas polyteism och den nya doktrinen som förkunnas av Moses att inte vörda mer än en gud. Man skulle kunna mångfaldiga exemplen som belyser hur mycket termen ’monoteism’ måste tolkas på helt annat sätt i de fall det gäller Akhenatons förkunnelse eller Moses teologi.

    Jag finner det till och med oegentligt att påstå att monoteismen skulle ha uppstått samtidigt under de två olika formerna av El Amarna och hos Israel. Det förefaller mig mer noggrant att säga att under den senare halvan av XIV seklet före vår era, förändrar det gudomliga status.

    - El Amarna blir uppenbar.

    - Och Israel blir Allsmäktig.

    I båda fallen visar det sig att guden är unik.

    Men den Allsmäktige YHWH måste bevisa sin unika ställning, medan Aton ’framkallade’ detta genom det uppenbara-själv. Därur uppstår en Israelisk teologi, med argumentationer och demonstrationer. Medan Akhenaton nöjer sig med enkla förkunnelser.

    I de båda fallen har guden också blivit kommunicerande.

    Men det återstår i alla fall att i El Amarnas kartuscher förblir han stum hos Atonismen (eftersom uppenbar); medan han blir en Ordets Gud i Jahveismen.

    Besynnerligheterna

    De teologiska egendomligheterna hos Akhenaton godkändes omedelbart av Historien. Vi vet inte hur Amenopis IV dog. Hans efterföljare har genom en politisk proklamation och i avsikt att förlika sig med det gamla prästerskapet hos Amon, mycket snabbt deklarerat Aton ’heretisk’ (hädiskt störande av Maât, som Farao hade i uppgift att upprätthålla).

    Hans gamla trogna har inte fullföljt de metafysiska förkunnelserna därför att de saknade materiella föremål för att kunna konkretisera kulten med en Gud-En. (Undertryckande av bilder; frånvaron av tempel.)

    Moses hade å sin sida, större historiska möjligheter än den illustre faraon. Men hans predikation var fullt ut lika omöjlig. Jag har redan pekat på några grundläggande motsägelser mellan Mose religiösa tänkande och den sociala verkligheten hos Israel vid slutet av det andra millenniet.

- De semitiska stammarna är med andra ord polyteistiska, eftersom de fortfarande i det kollektiva minnet är nära kulten  av Andarna.

[Historien Abraham tycks inte tillhöra någon mycket gammal tradition. Den berättas med början av Moses, för att bekräfta enheten hos hans Gud och för att belysa valet av Israels folk ;, Noak och Adam är Israels mytiska grundare, genom att vara speciella ättlingar till Sem. ]

- Det som man inte kan lära känna är befolkat av krafter som måste besvärjas. Mångfalden i ”Elohim” för att beteckna det gudomliga är avslöjande.

- I detta de ockulta krafternas universum, är det egendomligt att undervisningen utgår från en ’personlighet’ (en motsättning till den fysiska verkligheten), utan något förhållande till icke-materiella verkligheter som den samtidigt förstås dominera. Den personliga Guden (psykiska) hos Moses har inget eko.

- Den transcendens som strålar samman i en och samma YHWH:s predikat (det är inneboende egenskap) av immanens, är ett främlingskap hos en occidental tanke som redan har en tydlig struktur, såväl i Sumer (Semiternas ursprung) som i Nildalen (Mose ursprung).

De bibliska beskrivningarna föreslår YHWH som en sedentär monark, mycket isolerad i sin makt. Gud har ingen familj; vilket är mycket avlägset den halvnomadiska traditionen organiserad runt smalahn.

    Motsägelserna mellan den religiösa tanken och den sociala verkligheten tillåter att misstänka ett främmande inflytande. Mose teologi tecknar sig i en naturlig ström hos den semitiska reflexionen, När jag har försökt beskriva Moses i sitt sammanhang, har jag i YHWH framkallat en importgud.

    Visst finns det tillfälliga likheter i tid och rum mellan Akhenaton och Moses. Det finns utom termen ’monoteism’ överenstämmelser mellan en kult att ägna en unik Re-Hourakhti (för vilken Aton är en sorts ikon) och en annan kult att ägna en unik YHWH – båda unika och båda anikoniska.

    Förvandlingen av allegorin (bilden förkunnad av Akhenaton) och en verklig myt (YHWH-Gud förkunnad och demonstrerad av Moses) svarar mycket exakt mot den mekanism hos mytbildning som beskrivits av P.Diel.

    Men det finns betydelsefulla skillnader och jag tror inte att vi skall lyckas derivera YHWH ur hans motsvarighet Aton. Det förefaller mig mer praktiskt att söka en gemensam källa, med en fundamental undervisning vars mål vore:

    - den metafysiska gud (beskriven till sin essens och därefter till sin existens) som kulten i El Amarna tillägnade som ensam .

    - den allsmäktige gud (transcendent och immanent) som organiserar Israels stammar inom normen för sin teokrati.

    Den källa som vi här antar har väckt till liv ett ’uppenbart’. Den återger alltså en enkel undervisning. Och den enkla formel som vi finner i de två kulterna (YHWH och Aton) är att det Gudomliga är En och alltings Källa.

    Denna förkunnelse är mycket främmande för niltraditionen. Därav dess omöjlighet och ’Restaureringen’ under Toutankhamon, alldeles efter den heretiska faraon (Tutankhaton blev Tutankhamon).

    Denna förkunnelse är på samma sätt främmande för den semitiska traditionen med ’människan skapad till gudarnas tjänst’. Av den orsaken kompromissen med en definition av Gud som ett förhållande till krafter, med sin immanens (mäktig i alla ting) sammanstrålande i sin transcendens (mäktig över alla ting).

    Dokument som daterar Exodus

    Hur skall man kunna placera en mytisk person i tiden? Eller snarare hur placera en epok med en historisk händelse återgiven med ett epos för en mytologisk person?

    Claude Vandersleyen noterar att

    alla föreslagna lösningar till problemet Exoden är spekulativa och gör abstraktioner av de sällsynta och chiffrerade upplysningarna i Bibeln och i Manethon.  

    Vilka dokument förfogar vi över?

    1. Upplysningen hos Manethon : ”Exoden sker under Amosis”.

    2. De ’historiska’ perioderna som de är beskrivna i Bibeln ;

    3. Påståendet i Bibeln att det skall ha förflutit 480 år mellan avfärden från                                                   Egypten till uppförandet av Salomos Tempel ;

    4. Nämnandet av staden Ramses vid Exodens början ;

    5. En stele daterad till Merenptah.

    1. Manethon

    Manethon (helleniserad egyptisk historiker under tredje seklet f.Kr.), säger att Exoden ägde rum under Amosis (~1543 – ~1518). Det är det enda exakta datum som Historien ger oss.

    Den dateringen under den första suveränen i den XVIII dynastin, sammanfaller i tiden med den era (~1628 – ~1500) som vulkanologerna enas om för Santorins utbrott. Man har funnit en stele från Amosis regeringstid, som berättar om ingripandet av konungen under ett sällsamt häftigt oväder.

    Under intryck av Egyptens tio plågor, av oväderspelaren och elden som ledde Hebréerna, av episoden med havet som öppnade sig och slöt sig har vissa historiker nöjt sig med att förklara händelsen med övergången av havet som en tsunami – en springflod föregången av en ebb som kan vara följd av ett betydande vulkanutbrott.

    Det handlar här om en ’religiös’ läsning av en helig text och inte om en ’historisk’ analys. Berättelserna i Exoden ges oss som en litterär episk episod. Pekar inte förklaringen av ett vulkanutbrott på en episk gest under ett naturligt förlopp av historien.?

    Biblisterna, för sin del, finner tvekande att denna episod befinner sig alltför långt tillbaka i tiden. Kan inte Manethon ha förväxlat Hebréernas avfärd med invasionen av Hyksos och toponymen i Sharouen (hyksos sista fäste) med Jerusalem?

    2. förlopp bekräftade i Bibeln

    Historikern Nöldeke har unde slutet av 1800-talet specialiserat sig på att finna sambandet mellan de heliga texterna och historiens kronologier. Man har honom att tacka, bland annat för ett försök att kronologiskt klassa Korans surater.

    Han har lagt samman de ’historiska’ perioderna under Pentateuken, med Joshua och Domarna. På det sättet har han kommit fram till 534 år, till vilka det gäller att lägga ytterligare Joshuas regering, Samuel och Saul. En summa på nära 600 år. Den uträkningen tycks bekräfta en mycket tidig datum för Exoden, men fortfarande alltför hög för biblisterna.

    Den precisa dateringen av de bibliska texterna 

    Under det fyrahundra åttionde året                                        [IK VI,1]

    efter Israelernas avfärd från Egyptens land…

    byggde han Templet till Jahve

    Under det fjärde året i månaden Ziv                                      [IK, VI, 37 ]

    lades grunden till Herrens Hus,

    Och det elfte året i månaden Bul,                                             [IK VI, 38]

    det är den åttonde månaden – blev Templet färdigt enlig sin plan

    och sin befallning. Salomo byggde det alltså i sju år.

    Man kan anteckna en lätt skillnad mellan denna datering i den bibliska texten och historikern Flavius Josephus [[ANT. VIII 3,1] och den romerska retorn Apion [Egyptens Historia, I,17] som båda två under första seklet av vår era bekräftar att Salomos Tempel byggdes under ~968. Man anser att Salomo besteg tronen vid konung Davids död alltså år ~966. Det fjärde året av hans regering är då ~966.

    Vi finner oss den här gången vid en utgångspunkt som är mycket exakt. Fyrahundra åttio år tillbaka i tiden, för oss rent matematiskt tillbaka till är ~1446.

    Omkring år ~1800, ’usurperades’ Faraos makt av en asiatisk invasion som Historien erinrar sig under namnet ”Hyksos”.

    ”Vad beträffar det absoluta datum när detta skulle ägt rum, är det för närvarande okänt.”

    Fram till år ~1550, är den som man kallar för den Andra Mellanperioden, enligt vilken de egyptiska dynastierna framskrider. Den XV dynastin har säkerligen tagit över direkt efter den XIII i Memphis, sedan i Avaris (i Norr) medan den XVII skulle vara förlängningen av denna XIII, men tillbakadragen till Södern.

    Kronologierna blir i fortsättningen mindre flytande, med inträdet av den XVIII dynastin och Amosis (dess grundare), som slutligt jagade bort Hyksos och återtog makten också i Norr. Man räknar vanlige Amosis mellan ~1543 - ~1518.

    Den egyptiska litteraturen i förhållande till denna XVIII dynasti ger oss astronomiska hållpunkter under Amenopis I och Tutmosis III regeringstider. Den ena är en solförmörkelse av Sirius, den andra en ny måne. Man vet att Tutmosis III har efterträtt sin far en fyrtionde dag i månaden shemou. Med detta som utgångspunkt finns det tre möjliga data för denna händelse ~1504, ~1490, ~1479.

    Han har burit titeln konung under 54 år (53 år och 11 månader).

    År ~1446 :

    - hade Tutmosis III just avlidit och Amenopis II började sin regeringstid

                             (kronologiskt högt ~1504 medel av ~1490)

    - eller befinner vi oss under Tutmosis II styre

                             (kronologiskt medel av ~1490 och lägst ~1479)

    De senaste dateringarna tycks föredra ~1479 för Tutmosis trontillträde. Vi vet också att han delade sin regering med en mycket lång samregering av drottning Hatshepsut, som regerade effektivt i 22 år.

    De 480 år som enligt Bibeln skiljer byggandet av Templet med Exoden, förlägger alltså avfärden från Egypten under Tutmosis III, som ensam regent, efter hans faster och svärmor Hatshepsut. Men även om texten bekräftar de 480 åren mellan Salomo och Exodens Påsk, kan biblisterna inte gå med på detta därför att epoken Tutmosis och Hatshepsut ligger alltför långt tillbaka i tiden.

    Man måste komma ihåg att numren i Bibeln – på samma sätt som egennamnen – mycket ofta har ett annat värde än det verkliga. På det sättet är 7, 12 och 40 givna ett symboliskt värde. Det är uppenbart att 40 representerar ett matematiskt högre värde än 7, och att en tidrymd beräknad i år kommer att bli längre än en som nämns i veckor och månader. Men ett absolut tal måste alltid tas med försiktighet.

    Det är alltså troligt att ett tal som 480 innebär tolv gånger (en perfektion) en term fullbordad av 40 års regeringstid. Dessa tidrymder lägger sig samman till sekler, uppenbarligen, men de kan ha en utsträckning i tiden mellan 250 och 600 år. – Alltså kan dessa 480 bibliska år lika väl hamna hos Amosis som Merenptah. Det finns igen direkt upplysning att hämta där.

    4. Bibeln citerar också staden som är Ramses

    På det sättet byggde Israel åt Faraon

    stapelstäderna Pitom och Ramses.                                            [Ex I, 11]

    Israels barn gav sig av från Ramses

    och slog sig ned i Sukkot                                                               [Nu XXXIII, 5]

    Den faraoniska litteraturen lär oss ganska väl geografin i Egypten under de XVIII och XIX dynastierna. Där möter vi ingen lokalitet vid namn Ramses. Vi finner däremot i Avaris förorter ett kungligt kvarter som förstorades av Ramses II som bar namnet Pi-Ramses.

    Under min forskning efter Mose identitet (första kapitlet i denna studie) har jag visat, tillsammans med ett stort antal andra historiker hur många Ramses-namn som var anakronistiska. Ordet ’Ramses’ i Bibeln, bör man läsa som en enkel synonym för ’Farao’. Man finner redan en Ramses i Genesis, när Joseph kom till Egypten!                                                 [Gn XLVII, 11]

    I fallet Exoden kan termen inte läsas som ’kungligt kvarter’ [Ex XII, 37] på samma sätt som fransmännen säger

    ’Elysée’ för att ange på samma gång presidentens för Republikens residens, funktionen av presidentskapet och presidenten själv, hans tjänster eller funktionärerna som arbetar där.

    Dateringen av Exoden under Ramses II (~1279 - ~1212) vilar bara på detta enda omnämnande av staden. Inget annat indicium kan låta oss anta det. Det är en aning svagt.

     5. Till slut har man föreslagit Merenptah (~1279 - ~1212)

    På en Stele (kallad ’Israels stele’) upptäckt i kungens begravningstempel som återger hans otaliga segar, kan man faktiskt finna omnämnandet av ”Israel”. – som är det enda kända litterära vittnet om detta namn i hela den faraoniska litteraturen som vi känner till. Denna upptäckt har framkallat en sällsam rörelse bland de judiska arkeologer, som är ivriga att finns det minsta spår av bevis för något som kan förmedla Israels ankomst till Egypten.

    Israel är där citerad som en av de besegrade.

    Vissa forskare – säkerligen med rötter i den nutida politiska Israeliska historien – har funnit en del egendomliga slutsatser som att denna Merenptahs seger över detta Israel borde motsvara ”flykt ur fångenskapen” sedd från den egyptiska sidan, och berättar om Exoden, så som den återges av Moses.

    Det förvånar mig att dessa historiker inte nöjer sig med den slutsats som är att det under Merenptah fanns en grupp med namnet Israeler, som var tillräckligt betydelsefull för att återfinnas i en lista av folk, på en segerstele. Den här stelen vittnar bara om att, omkring år ~1200, Israel redan var organiserat. Som ett gränsfall vittnar den om födelsen av en nation.

    Avslutning

    Exoden ägde rum under den XIII dynastin.

    Av de dokument som Historien disponerar, framgår det att Exoden säkerligen inte ägde rum före Amosis, grundare av den XVIII dynastin. Det framgår ytterligare att under den följande dynastin, fanns redan Israel upprättad som nation.  

    Teologisk läsning

    och historisk läsning

    Likheten hos de två egendomligheterna har tvingat fram ett närmande mellan Akhenatons förkunnelse och Mose predikation. Båda två avtecknar sig i själva verket utanför all kulturell kontext ur vilka de har kunnat uppstå. Men skillnaderna mellan de båda gudomliga sfärerna hindrar oss att kunna känna igen en unik lära. Vad som kan finnas kvar är alltså en gemensam inspiration, tolkad på skilda håll som skilda funktioner mellan det nilotiska tänkandet och de semitiska traditionerna.

    Vår filosofiska läsning uppfattar således en yttre, men identisk, källa för de amarniska institutionerna och för den bibliska teokratin. Men en yttre källa kommer att bekräfta :

    - att Moses och Akhenaton i praktiken är samtida;

    - att ett främmande inflytande skulle ha varit aktivt i den faraoniska miljön under den XVIII dynastin (~1550 - ~1300) .

    Det handlar tills nu om en enkel arbetshypotes, med några ’rimliga’ argument för att göra en undersökning. Men en bakomliggande verklighet bekräftar sig inte genom en enkel hypotes (förutsättningsvis kvalificerad som ’spekulativ’). Historien förhåller sig till dokument, ur materialiteter ur vilka en objektiv Historia kan avteckna sig. På de första sidorna i det här kapitlet har jag strukit under, vad svårt det är att ringa in en mytisk person genom dokument, på det sätt som Historien fattar förhållningsättet.

    Vi äger inte desto mindre sådana dokument i förhållande till Exoden som:

    - historisk information (Bland annat Manethon) ;

    - den bibliska varaktigheten som kan leda till en relativ datering ;

    - en bekräftelse av 480 år, utgående från en daterad händelse ;

    - ett omnämnande av Ramses stad :

    - en egyptisk stele som bekräftar förekomsten av verklig närvaro av Israel ;

    Begripligheten hos dessa olika dokument sammanstrålar på ett betecknande sätt, för att placera Moses mellan ytterst ~1500 (Amosis, grundare av den XVIII dynastin) ~1300 (slutet av dynastin) ; därför att det på en Merenptahs segerstele är Israels närvaro i Palestina en makt att räkna med på en lista av fiender.

    Det följande är en historik analys som placerar Israels förening (mytologiskt representerad av Moses) i en ganska smal tidsmässig saxning mellan de XV och XIV seklen under den XVIII faraoniska dynastin. Det är en första bekräftelse – som med hjälp av den objektiva Historiemetoden, noterar en samstämmighet mellan Akhenaton och Moses.

    Ett dokument : expeditionen till Punt

    Betydelsefulla filosofiska olikheter särskiljer den amarniska teologin från Israels.

    Bland olikheterna återfinns

    - det ”uppenbara” hos Aton

             ersatt av ”dogmen” för YHWH ;

    - ”essensen och existensen”

             (med problemen om det effektiva och ansvar)

             Ersatt av ”transcendens och immanens”

             (med problemet tjänande och underkastelse)

    - formen av monoteism

       - öppen mot panteismen i El Amarna ;

       - i grunden teokratisk i Israel.

     Dessa teologiska olikheter inbjuder oss att överge tanken på en släktskap mellan de två lärorna och att i stället söka ett gemensamt ursprung. Frågan blir nu alltså att finna inflytandet av en yttre pol, i vaggan av det cenakel som formade det faraoniska hovet.

    Under det nya Imperiet, utgjorde de XVIII och XIX dynastierna Egyptens höjdpunkt. Hyksos (främmande erövrarfolk) hade kastats ut av Amosis, och de i fortsättningen rent Egyptiska faraonerna styrde från och med då de Två Egypterna. Vår historiska dokumentation i förhållande till den tiden är enorm, utan att vara slutligt utforskad. Vi är alltså väl informerade om de militära, diplomatiska, religiösa, kommersiella och kulturella aktiviteterna unde dessa halvt gloriösa tre sekler. Ingen händelse av verklig betydelse har kunnat undgå vår kunskaps fångstnät.

    Under sökandet efter en yttre ’inflytandets pol’, dras oundvikligen vår uppmärksamhet mot det enda betydande äventyret hos denna epok. Det handlar om en expedition –  som vi ger innebörden – ’geografisk’ – till landet Punt.

    Denna ambassad beordrades av drottning Hatshepsut, och avslutades år 9 under hennes regering (~1470). Hon försäkrade därefter regentskapet åt sin brorson (och svärson) Tutmosis III, då ännu ett barn. Denna enskilda händelse som upptäcktsresa är detaljrikt berättad på murarna till den andra portiken till det tempel som drottningen lät bygga åt sig i Deir el-Bahari. Förutom de hieroglyfiska texterna finns en serie scener i relief som illustrerar de viktigaste händelserna under expeditionen.

    Punts geografiska läge

    Bestämningen av Punts läge fortsäter emellertid att vålla bekymmer. Man har alltid placerat Punt (då fortfarande kallat Oponé) på kusten till Somalia. Ett sådant geografiskt läge har som följd att resan dit måste ske båtledes. Flottan bör segla över ”Ym” och korsa ”ouadj our” (som översätts med ”det stora gröna”). Ouadj our betecknar vanligen Nildeltat och lika ofta menas med YM Röda havet. Alltså borde Punt ligga vid röda havets Afrikanska stränder.

    En mycket noggrann undersökning visar emellertid att termen Ym kan betyda vilket större vatten som helst av någon betydelse (en sjö eller en flodsträckning). Författaren citerar emellertid inte ordet ”hav” som Ym ger oss.

    Samma studie visar emellertid att ouadj our aldrig har betecknat havet.

    Ouadj our är en geografisk term, som det verkar, alltid ett gemensamt namn. Det betecknar en naturlig region. 

    En region av yppig grönska i en miljö med vatten, på vilka det troligen går att segla. Men inte havet eller oceanen som sådana. Och åter igen, författaren citerar inte en ’mangrove’ här, som mycket väl också skulle kunna vara en ouadj our.

    En resa över Ym och en segling över ouadj our för att komma till Punt, förutsätter alltså – strikt språkligt – varken Röda Havet eller Nildeltat.

    Om man uppmärksamt studerar illustrationerna till expeditionen som beordrats av Hatshepsut, finner vi kungen och drottningen av Punt i ett kontinentalt landskap. Det är alltså inte heller nödvändigt att söka Punt i ett kustlandskap.

    Eftersom illustrationerna i Deir el-Bahari inte skulle undvikt att meddela något avbrott i resan, sluter sig författaren till att den skett utan uppehåll i höjd med Thebes (nuvarande Luxor) … och alltså helt och hållet på Nilen. Och han bevisar med detta ett Punt-vid-Nilen, i höjd med den fjärde (eventuellt femte) katarakten. Det innebär en mothypotes till Punt i Somalien.

    Men under alla omständigheter struntar detta centralafrikanska läge i de formella vittnen som anges av de arkeologiska dokumenten från den dåtida resan till Punt :

    - De angivna överseglingarna som finns i  Deir el-Bahari;

    - bilderna av havsfisk (otvivelaktiga) från resan, ordnade som planscher till en iktyologisk katalog.

    - vittnesmålet av Henenou (~2005) som vid en föregående expedition sagt sig startat i Coptos och passerat Ouadi Hammamât (platsen för inskriptionen) innan han stigit ombord.

    Nu blir argumenten passionerade. Enligt historikerna läser man dokumenten, med avsikt att bevisa sin egen tes. Placeringen av vissa dokument är till och med bara bestämda av ’slumpen’ när de motsäger den bekräftade tesen.

    Figurerna i Deir el-Bahari understryker till exempel kontrasten mellan Puntiterna – med deras raka näsor och fint spetsiga skägg – och den bevisat negroida befolkningen i Nubien. De som hävdar tesen Punt-vid-Nilen fortsätter emellertid att placera landet någonstans i Uganda.

    Lasten som man fört med sig tillbaka från Punt, bestod huvudsakligen av exotiska sydliga produkter : ringar av guld, vapen av elfenben, obarkad ebenholts och sällsynta träslag.

    Om vi söker i sydlig riktning, på Thebes meridian är vi igen tillbaka i Uganda.

    Somalia är definitivt sydligt i förhållande till Egypten och Thebes. Men expeditionen till Punt har alltid betraktats som en upptäckt. I jämförelse med de militära expeditionerna i Asien, måste en kommersiell mission (eller en geografisk) till Afrika horn vara ett torftigt företag.

    Men den betydelse som drottning Hatshepsut ger åt detta uppdrag i utsmyckningen av sitt tempel vitnar om att det var en höjdpunkt i hennes regering. En situation i Somalien svarar inte mot en sådan ’upptäckt’.

    Resorna till Punt har alltid omnämnts som vittnesmål för en bedrift, tecken för allmakten hos farao. 

    - Från den V dynastin meddelar oss Palermostenen en sådan expedition av Sahouré (~2500) 

    - Dekorationen i lågrelief vid den stensatta vägen upp mot Dalens Tempel (mellan Giseh och Abousir) återger samma färd för Niouserrê (~2450)

    - Vi känner till Kerkhoufs expedition under Pepy II (från vilken en dvärg medfördes).

    - Och listan fortsätter under den XI dynastin, med den berömda expeditionen av Ameny under Sesostris II (omkring ~1940), den under Amenemhat II (~1875 ).

    Efter det blir vår samling av dokument plötsligt stum om eventuella uppdrag till Punt. Vi måste invänta det Nya Imperiet, för att – efter ett avbrott på fyra sekler – sådana resor åter skall redovisas.

    Alldeles före Hatshepsut berömmer sig Tutmosis I (~1490) på stelen i Tombos att ha utforskat landet lägre bort, där man aldrig tidigare varit enligt honom.

    De tekniska seglingstermerna (Khedi = fara nedströms, och Khenti = segla uppströms) används här i en motsatt betydelse dem på Nilen, eftersom man seglar nedströms åt söder. Denna färd sker på ”Mou-qed” vanligtvis översatt med ”omvänt vatten”. Determinativet ”qed” betyder ”som vänder”. Detta fjärran vatten bör alltså rinna i en annan riktning än Nilens och forma en armbåge.

    Vissa historiker anser sig ha kunnat identifiera Tombos steles ”omvänt vatten” på Eufrat. Men under en annan expedition till Punt, under Ramses III, har man samtidigt nämnt att man seglat med båtarna på ”det stora havet” (Yam) av det ”omvända vattnet” (Mou-qed). Enligt texten till denna expedition under Ramses III är det, den gången, inte fråga om någon Eufrat.

    Och sedan är det Hatshepsuts stora expedition år 9 (~1470).

    Efter denna sonderande mission återtogs förhållandena regelbundet, under Tutmosis (till namnet regent under Hatshepsut som regerade i hans namn). Därefter under Amenhotep II och Amenhotep III. Också under Tutankhamon, med förtydligandet att, om de andra nationerna kallades ’besegrade’ räckte det för Punts delegater att föra med sina presenter.

    Vandersleyen har antecknat 322 texter med termen ”ouadj our”. En del av dessa texter förhåller sig otvivelaktigt till Punt. Jag har citerat ett tiotal av dem. Ingen av dessa texter tillåter dock en exakt lokalisering.

    Det återkommer emellertid vissa konstanter :

    - man far till Punt med båt ;

    - man korsar därefter en ouadj our ;

    - man går iland för att till fots nå Punt ;

    - Landstigningarna till Punt är alltid fredliga ;

    - geografiskt är Punt ofta sammanfört med landet Djahy ;

    - man talar ofta om höga berg (eller kullar) i samband med Punt.

    Texterna i templet i Deir el-Bahari definierar tydligt först en östlig riktning och därefter en i rakt sydlig riktning tvär över en ouadj our.

    Denna gång handlar det om havsegling, därför att illustrationerna visar oss en serie fiskar … och en sköldpadda. Fiskarna är otvetydigt marina (hav ; tillhörande Yam) ; medan sköldpaddan är ett sötvattendjur (ouadj our).

    Framställningen av denna vattenfauna visar viljan att framställa den exakt, mera tekniskt än dekorativt. Det handlar med all sannolikhet om resultatet av vetenskapliga observationer som dömts värdiga att bli framställda som resultatet av expeditionen. Det är vad som låter oss kalla denna resa geografisk ”upptäckt”.

    Det finns alltså någonstans i öster ett stort hav, en flod vars riktning är annorlunda är Nilens. Mellan floden och havet finns det en ouadj our (eller manglier) som måste korsas i sydlig riktning innan man stiger i land. Punt befinner sig i en armbåge till floden.

    Några frågor

    Det är mycket svårt att på allvar närma sig frågan om var Punt låg. Diskussionen blir snabbt polemisk, med förutfattade meningar och passionerat försvarade ställningar.

    Det är till exempel

    - (Bekräftat)

    ”Öknen mellan Egypten och Röda Havet har knappast besökts på Nil-sidan och inte på sjösidan”.

    - (Passionerat ställningstagande)

    ”upptäckten av dokument från den XII dynastin i närheten av Röda Havet, vid Ouadi Gasous och vid Ouadi Gaouâsis, är väl så förvånande.”  

    Det är det andra exemplet av bekräftande ’Punt-vid-Nilen’, där författaren bedömer det nödvändigt att precisera ’Afrika’ i det geografiska indexet. ’Afrika’ antas här vara detsamma som ’Somalia’.

    Historikerna anklagar regelbundet sina föregångare att ha tagit hänsyn till ”glosor hos forntida läsare” eller att ha blivit förledda av ”tvångsföreställningar hos de samtida exegeterna”.  Under loppet av argumenteringen har ett motsatt argument blivit ren ”spekulation”.

    Jag skulle för min del, enligt en grundläggande regel inom Historien, vilja använda mig av : och arkeologiska och epigrafiska dokument. Det är riktigt att den direkta läsningen (av texter och bilder) inte alltid är uppenbar. Men det är emellertid de som ger oss de mest exakta upplysningarna, vilka än våra à priori är som belamrar framställningen av den forntida historien.

    För att begränsa mig till de mest betydelsefulla dokumenten har jag ovan citerat Stenen i Palermo, den stensatta vägen upp till Dalens Tempel och Tombos stele. Det mest uttömmande dokumentet är utan jämförelse texten och teckningarna i Deir el-Baharis tempel.

    För att belysa svårigheten i läsningen, har jag citerat guden Amon som i sin uppmaning till drottning Hatshepsut att företa sig expeditionen till Punt, insisterat på sitt eget förhållande till Punt, ”som om han härstammade därifrån.”

    I den texten finns för övrigt två läsningar som skulle kunna komplettera varandra.

    [Den samtidiga förståelsen av en text med många barn, passar väl in i den litterära egyptiska traditionen, särskilt under den XVIII dynastin.]

    1. Solen som skulle kunna vara ursprunget, översatt som att Punt finns i Öster.

    2. Ed. Naville frågar sig, i en kommentar till bilderna från Deir el-Bahari som presenterades 1898, om inte bilderna antyder att de forna egyptierna skulle ha kunnat komma från detta Netero (gudomliga land), som fortfarande översätts med ”Guds Land”, synonymt med Punt.

    – Vägen som korsar Ouadi Hammamât från Coptos (vid Nilen) till Ooceir (vid Röda Havet) var regelbundet nyttjad för överföring av handelsvaror.

    - En inskription från år 24 av Sesostris (~1940), som nämner expeditionen med 3 750 medlemmar,  ledd av Härolden Ameny, återfanns i Ouadi Gasous.

    - Ett annat dokument ( stele från år 28 av Amenemhat II, ~1890), minnesmärke över en expedition till Punt, återfanns också i Ouadi Gasous.

    - Harris Stora Papyrus berättar för oss om en expedition till Punt under Ramses III. Produkter överfördes på åsneryggar och bars av människor, på olika sorters båtar, till kajen vid Coptos.

    Vidare finns det eftertankar som omger dessa expeditioner. De kommer från specialister och lägger i dagen vissa egendomligheter.

    - År 1972 förmodar Abdel Aziz Sahleh, genom att ta upp David Dixons tes att rökelsestickorna som togs hem av Hatshepsuts expedition,  och som den berömde sig av, inte kom från Punt. De skulle härröra från Sydarabien, men av ekonomiska skäl kamouflerats.

    - Är det inte förvånande att kalla ett uppdrag till ett sedan tusen år känt land för ”en geografisk upptäcktsresa”? Denna fråga tycks inte särskilt ha bekymrat historikerna.

    Även om de ofta varit åtföljda av en tung militär kontingent (över 3 500 man) beskrivs alltid expeditionerna till Punt med deras fredliga karaktär.

    ”I fred sätta sin fot på Guds Land”.

    Hur tog de i så fall med sig slavar tillbaka? [Slavar är i människans tradition besegrade fiender, som befriar henne från tungt arbete. sg]

    Puntiterna, som regelbundet medföljde resan tillbaka till Egypten, benämns på skilda sätt av historikerna.

·         Naville nöjer sig med en försiktig beskrivning:

    ”lastningen av fraktfartygen med stora kvantiteter produkter från landet Punt… med landets invånare och deras barn. ”

 Regionens invånare och deras barn. 

·         Vandersleyen, säkert mindre försiktig, beskriver det som:

    ”…expeditionen för också med sig mängder av produkter, typiska för de sydliga länderna … utan att förglömma slavarna.”

·         Längre fram vid en expedition under Toutankhamon, ställer den fångarna Haou-Nebout och befälhavaren Retenou mot varandra som ”i båda fallen betraktas som besegrade (hsy)”

    Också en egendomlig handel som inte omfattar någon retur. En handel utan utbyte. Auguste Mariette förmodar ett utbyte med sekunda varor.

    Punt vid Indus  

    Som vi nu har kunnat se, är frågan om Punt omgärdad av bristande sammanhang. Finns det något påstående som skulle kunna foga ihop det skenbart motsägande ?

    Vi kan, tack vare Vandersleyens definitiva studier, bestämma att ouadj our inte någonsin avser ett hav eller ett öppet vatten. Det är uppenbart genom alla de vatten som befruktar landet (det egyptiska) och genom gud själv livets.

    Dessa identifikationer omfattar inte identitet. Benämningen måste fattas som det gemensamma namnet av en vidsträckt vegetarisk zon i en vattenfylld miljö, liknande mangroven i de mellantropiska regionerna.

    Ym och Yam (som vi likaledes möter i Bibeln) betyder inte med nödvändighet Röda havet. De kan benämna vilket vattentäckt område som helst av betydelse : hav, flodområde, och vilken sjö som helst.

    En expedition till Punt, som alltid betraktats som en bedrift, antar Yam mot öster och lägger rodret på ouadj our mot söder.

    Vi vet att egypterna aldrig varit ett sjöfarande folk. Mangroven som formar Nildeltat utgjorde för dem slutet på deras land, snarare än början av Medelhavet. På samma sätt antar Röda havet som kustland snarare världens slut, än början av en överfärd till ett fjärran land.

    Det förekom emellertid utbyten med civilisationen i Uruk (Sumer) vid sammanflödet mellan Tigris och Eufrat, efter uppkomsten av det egyptiska imperiet (~3100).

    Det handelsutbytet bestod i import av råvaror till Sumer i utbyte mot lyxvaror förbehållna en egyptisk elit (lapis lazuli, cylindriska sigill och grifflar, koner av bränd lera för att dekorera fasaderna till monument). Man har däremot aldrig funnit ett motsvarande egyptiskt inflytande i Sumer.

    Vi lägger märke till likheten mellan det ’kommersiella’ förhållandet Sumer – Egypten och Egypten – Punt som består av en envägstrafik, en returlast utan något omnämnande av produkter som lastats vid avfärden för utbyte. Det verkar som brist på intresse för handeln eller imperialism utövad av resenärerna.

    Det finns inget dokument som beskriver en sådan ’utforskning’ av Medelhavet av någon egyptisk flotta. Inga spår av egyptisk imperialism vid Röda havet. Dalens befolkning är inte ett stort sjöfarande folk. Man kan räkna ut att alla kryssningar begränsade sig till flodsegling; med kusten inom synhåll.

    Handeln med Uruk förutsätter emellertid förekomsten av mer eller mindre kända sjövägar, nedtecknade, kanske till och med försedda med sjökort; visserligen nästan uteslutande använda av sumererna. För ett folk som inte är sjöfarare som ger sig ut på sådana havens vägar, med måttet av en expedition där målet var avlägset, är ordet bedrift riktigt.

    Men denna sjöväga expedition ’i närheten av kuster’ förklarar kanske också behovet av talrika trupper (så mycket som 3 500) även om målet var fredligt. Dessa trupper skulle i så fall ha till uppgift att säkra den kustnära resan. De försäkrade på samma gång en geografisk förbindelse som var mycket snabbare än sjöresan och som kunde hålla farao och hans hov underrättade om resans gång. Men för att komma till Punt, måste man vid en bestämd punkt lämna den klassiska utprickade sjövägen till Sumer.

    Efter att ha lagt om rodret (styrbord – syd) mot Ouadj our, blev navigationen denna gång ’äventyr’, att lägga om rodret 90˚ rakt syd (lämna den prickade leden och styra mot ouadj our, Indus deltas mangrove i all sin omfattning.

    Geografin visar oss från och med Röda havet (Bab al-Mandab) efter babords kursändring – hela längden av södra kusten (2 500 km) av Arabien. Ända fram till sundet och ön Ormuz. Sedan via Omanviken, i nuvarande Pakistan (i höjd med Karachi), mot det Norra Deltat av Indus, Kursen fortsätts mot öster, som beskrivs i Deir el-Bahari.  

    Traditionen ville förlägga Indus mycket längre i fjärran, och alltså utom räckhåll för den egyptiska flottan. Vi lägger emellertid märke till att sjövägen är Indus Delta inte mer avlägset är det gemensamma utloppet för Eufrat och Tigris. Vägen är densamma fram till ön Ormuz, med ytterligare 1000 km mot norr till Mesopotamien, och 1000 km söderut till Indusdalen. Om man placerar Punt bakom Indusdeltat löser sig de flesta av motsägelserna i en mer begränsad geografi.

    Vissa dokument gör klart att ’Hennes Majestät’ – uttrycket ’farao’ är mycket sent för att beteckna suveränen, och har inte använts i den betydelsen förrän efter den XVIII dynastin – har givit order att installera ett varv, vid kusten till ouadj our, i avsikt att bygga båtar för expeditionen till Punt.

    Även om han är en ivrig förespråkare för ett Punt-vid-Nilen är Claude Vandersleyen tvingad att medge att ”i det tjugotal texter som beskriver en ouadj our beseglat av båtar, finns det ingen som direkt kan visa att det är Nilen som man seglar på.”

    ”Ouadj our är en geografisk term, alltid ett gemensamt namn, som betecknar en naturlig region ”

 för att tillägga

    ”Den är ibland en del av en helhet som förefaller mycket vidsträckt, som i varje fall sträcker sig utanför Egyptens ram”.

    Detta berättigar säkert en konstruktion av båtar vid en ouadj our, men helt utanför Nildeltat. Röda havets skärgårdar -  det vill säga Adensundet (Bab al-Mandab - ) kan motsvara det sammanhållande namnet Stora Gröna.

    Men för att förstå denna lokalisering av Punt bortom Indus utflöda och den oändligt långa seglingen längs Arabiens kust och det nuvarande Pakistan, måste vi ta hjälp av paleoklimatologiska anteckningar. Under det VI och fram till det II årtusendet har en fuktig period givit den arabiska halvön ett klimat som kan jämföras med den nuvarande europeiska atlantzonen. Växtligheten var tillräcklig för att föda hjordar. Boskapen utgjordes av kor, får och getter. Åsnan tjänade till transporter (Man antar att tämjandet av kamelen är förlagt till det andra millenniet.)

    Det var chamito-semitiska stammar som från det fjärde årtusendet hade ockuperat hela Arabien som halvnomader.

    Man har funnit keramik och vasfragment i mjuk sten, som man bedömer har producerats på plats och daterat till ~2700 ; men vars dekoration är så lik den sumeriska att spåren länge betraktades som mesopotamiska.

    Det var under det tredje millenniet som en snabb klimatförändring allt eftersom, men under mycket kort tid, förvandlade hela Arabien till en av de torraste öknarna på jorden.

    Danska utgrävningar under 1954 som leddes av G. Bibby och P.V. Glob vid Umm an-Nar har avslöjat en geometrisk plan för staden, i överenstämmelse med de regler som gällde för befolkningens vid … Indus stadsbyggande. Från och med det XXIV seklet, finner man på Omanhalvön skärvor av lergods vars ursprung är denna civilisation vid Indus, medan man å andra sidan där inte kan finna praktiskt något föremål från Mesopotamien.

    Denna expansion av Indus civilisation på den arabiska halvön, sammanfaller med de V och VI dynastierna i Nildalen. Det är alltså inte osannolikt att förbinda dem på något sätt.

Stenen i Palermo som berättar en expedition till Punt, beordrad omkring år ~2 500 av Sahouré passar alltså logiskt in i det ökande inflytandet från en nation mitt emot.

    Förhållandet intensifierades därpå under Niouserrê (~2450 och fram till åren ~2200) med Pepy II (Kerkhoufs expedition). Olika dokument ger oss allts spår av expeditioner till Punt fram till Sesostris II regering.(~1875).

    Inledningen av det andra årtusendet markeras av ankomsten av nya befolkningsgrupper som under förloppet av femhundra år slår sig ner i hela den klassisk Orienten och Europa. Dessa grupper betraktas fortfarande som Indo-Europeiska och gick slutligen upp i den ursprungliga befolkningen. Alltså förändrades befolkningen vid Indus, medan under samma epok den arabiska plattformen tömdes på sin semitiska befolkning.

    Berövad sin utprickade led längs den södra arabiska kusten, tvingades egypterna att avbryta sina diplomatiska, kulturella och kommersiella förbindelser med Punt. Det är tystnaden under fyra sekler ända fram till ~1475.

    Därför kan man förstå att Tutmosis uppdrag (stelen i Tombos) och därefter särskilt Hatshepsuts (Deir el-Bahari) betraktades som utomordentliga äventyr, verkliga geografiska upptäcktsfärder. Man måste återigen finna vägen och pricka ut den. Och man kan mycket bättre förstå varför det var nödvändigt att förbereda den senare expeditionen med en verkligt förberedande expedition (säkerligen till fots), som genomfördes av prospektören Sementyou.  

    Illustrationerna i Deir el-Bahari vet inte bara att berätta Historien för oss. De odödliggör de höga fakta i den historian. Och bland de ärofulla ögonblicken finns Parehous förfäran, han som var kung i Punt. Man måste förstå att

    ”Puntiterna själva frågade sig om Egyptierna kommit över vatten eller land.” 

    Texten berättar:

    Hur har ni nått fram till den här trakten

       som inte människorna känner?

    Har ni kommit längs himlens vägar?

    Har era båtar färdats på vattnet

       eller på jorden ?  

    En genomgång av texten visar att puntiterna betraktade resan som nästan ogenomförbar. Det är tre otroligheter som de håller fram : luften, jorden och havet.

    Och i svaret finner vi hela stoltheten i Deir el-Baharis svar:

    ”Vi har kommit med havet”.

    Av samma orsak

    - rökelsestickorna från Sydarabien (förmodligen anskaffade på vägen)

    - de verkliga havsfiskarna från Indiska Oceanen (och inte Medelhavet)

    - sköldpaddorna fiskade i Indus mangrove (och inte Nilens). 

    Det har säkert en mening att bestämma termen ntr för Punt som ”Guds Land”. Uttrycket ”Guds Land” kan dåligt översättas med ”Ende Gud”. Det handlade snarast om ”Gud att förhålla sig till”; en primordial-gud (gud av första ordningen) på samma sätt som man förhåller sig till Adam för att ange den primordiala människan.

    På det sättet kan man kanske hålla med Edouard Naville i hans kommentar av ”det gudomliga landet” och föreställa sig att de första invånarna som organiserat Nildalen skulle kunna ursprungligen komma från Punt. I en sådan hypotes skulle Nildalen vara en svärmning – en koloni – av Indus folk. Utvidgande av en flods befolkning, med ”floden mitt emot”. Den periodiska återkomsten till ursprungslandet förklarar uppenbarligen den fredliga karaktären i resorna.

    Till stöd för en sådan svärmning, finns bristen, den uteblivna stamningen vid installationen av de första faraoniska dynastierna.

    ”Från och med den III dynastin, förråder framstegen av alla tekniker, som då når sin perfektion, och utvecklingen organisationen av ett samhälle där skrivare, konstnärer och hantverkare spelar en avgörande roll. Skriften är fullständigt utvecklad…”

    Men skriften hos ”civilisationen i Indus” (~2500 -- ~1800) även om den ännu inte blivit uttydd idag – visar inga likheter med den hieroglyfiska skriften. Argumentet är alltså inte övertygande.

    Att förlägga Landet Punt bortom Indusdeltat lämnar ännu andra frågor utan svar. Till att börja med det egendomliga i texterna som ger suveränens order att bygga en flotta vid ouadj our vid Coptos.

    Staden som vi känner som ”Coptos” ligger vid Nilsranden och inte vid Röda havet. För att förstå förflyttningen av denna toponym, måste man ta till hypoteser. Det är alltså lätt att hänge sig år ’spekulationer’

    Det finns möjligheten att varvet decentraliserats, med en tillfällig (eller permanent) verkstad vid havet.

I en inskription funnen vid Ouadi Gaouâsis (vid Röda havets strand), befaller Sesostris visiren Antefoqer att genom besättningen vid Coptos dockor bygga en flotta för att fara till Punt.

    Det finns möjligheten att förstå berget vid Röda Havets strand i den arabiska öknen men på Coptos latitud. Med stöd av en sådan förklaring, som förblir en hypotes – kan vi notera den kommersiella traden som lämnade Nilen vid Coptos och slutade vid Qoceir vid Röda Havet.

Som vittne är denna inskription av Henenou (+/- 2005) funnen i Ouadi Hammamât ”längs vägen som Hennes Majestät befallt mig att följa”. Henenou insisterar att ”den vägen är lika bekväm som sjövägen”.

    Indus civilisation 

    Vi måste nu stifta bekantskap med motparten puntiterna deras vänner som kommit från Nilen. Och där kommer det att bli betydligt mycket svårare att konstruera vår historia med hjälp av ’materiella objektiva dokument’.

    Till Indien har det inte förekommit någon Expedition Bonaparte i täten för sin Orientaliska armé. Det har inte funnits någon kommision för att systematiskt undersöka monument. Det har inte funnits något som stockat sig i halsen på den allmänna förtjusningen för att ge upphov till ett fullständigt nytt kapitel i Historien. 1800-talets egyptomani har inte givit något eko med den britanniska kolonin Indien.

    Sedan 1970 gräver en franskt arkeologiskt uppdrag vid Mehrgarh.

    [vid foten av Bolanhöjderna som förenar Indus med Centralasien och Iran]

Dessa grävningar utgör för ögonblicket (2002) vår enda dokumentation av uppkomsten av agrikulturen på den indiska kontinentalhalvön. De skilda agrikulturella och industriella teknikerna tillsammans med arkitekturens komplexitet visar oss en avancerad kulturell nivå under dessa sjunde och sjätte årtusenden i och kring Indusdalen.

    Det var på grund av järnvägsbygget mellan Karachi och Lahore som 1856 ruinerna efter Harappa upptäcktes. Men arkeologin var inte en förstahands sysselsättning i Indien på 1800-talet. Av den anledningen kom materialet i den antika staden att användas som … fyllningsmaterial.

    Man måste invänta den förra delen av 1900 för att Sir John Marshall skulle återvända till trakten och företa de första utgrävningarna. Vi bör erinra oss att i den tidens anda avsåg arkeologins företagsamhet att öka kollektionerna hos våra occidentala museer.

    Dessutom var den statigrafiska teknikerna ännu ytterst rudimentära. Dessa utgrävningar publicerades i London år 1921, men dess resultat försåg oss inte med något element som skulle kunna upplysa oss om den politiska eller kulturella organisationen hos Indus civilisation.

    Efter 1921 har arkeologin identifierat ett hundratal platser från bronsåldern på ett område som är två gånger så stort som Frankrike och sträcker sig från foten av Himalayas ned mot Omanska sjön.

    På det sättet har man frilagt storstäder längs floden Indus, vars urbanism (stadsbyggnadskonst) är fullständigt särpräglad : gator med storrutig beläggning, avlopps- och självförsörjande vattensystem och sanitära system. Det pågående återställningsarbetet med dessa städer visar på en organisation och ett centralt och mäktigt kunnande. Det verkar som denna urbana civilisation utvecklats mycket plötsligt omkring åren ~2500.

    600 km söder om Harappa, fortfarande på Indus stränder, utgör ruinerna av Mohenjo-Daro ett vidsträckt program av undersökningar utfört av en besättning från Universitetet i Aix-la-Chapelle. Platsen befinner sig i ett mindre eländigt tillstånd än Harappa, men på vissa ställen flera meter under den nuvarande grundvattennivån. Arbetet är alltså besvärligt. Man kan ändå hoppas att dess studier av arkitekturen kommer att tillåta oss att definiera dess hantverks kunnande och kultur. Utsträckningen av näten för utbyten från ~3000.har säkerligen varit ett gynnsamt element för utvecklingen av en urban civilisation.

    Vi förstår ännu inte förvandlingen från denna ålderdomliga kultur som vi finner i Mehrgarh och den harappiska blomstringen.

    Även om de visar vissa likheter med Mesopotamien, måste städerna i Mohenjo-Daro och Harappa betraktas som uppkomna ur en självständig kultur. Bevisat av dess annorlunda skrift (ännu idag ej uttydd) och en djurdekor som är fullständigt karakteristisk.

    På nordvästra stranden av Indus, betraktas den harappiska siten Lothal vanligtvis som en huvudort för det maritima utbytet. En stor bassäng av bränd lera har identifierats i Lothal som docka för handelsfartyg. Man har funnit ett cirkulärt sigill i samma stil som stämplar i Dilmun (Bahrains skärgård i Arabiska viken), daterade till mellan ~2000 och ~1900. 

    I andra delen av denna utbyteskedja har några sigill i Indus stil blivit funna vid Mesopotamiska utgrävningar. Man daterar dem till mellan ~2500 och ~1800. Dessa element anger en handel mellan Indus och Mesopotamien.

    Överblicken av civilisationen i Indus, skulle vara ofullständig utan några ’kolonier’ av harappensk typ, som Suktagen Dor (vid Osmanska sjön, vid den iran-pakistanska gränsen) eller Shortugai (nära 1200 km norr om Mohenjo-Daro).

    Jämförelsen inställer sig genast med det explosiva uppenbarandet av en civilisation ’fix och färdig’ i Nildalen vid en mycket näraliggande epok.

    Vi måste betona svagheten i vår ’historiska’ information om civilisationen om Indus. Vi får nöja oss med de metoder som använts av arkeologin när det gäller ’förhistorien’. Den förnämsta orsaken till denna lucka beror på att Indus skriftspråk ännu inte har dechiffrerats. I brist på text, får vi nöja oss med stumma dokument.

    Och i förlängningen av detta, om kopparn, guldet och silvret (och till och med utan tvivel järnet) redan var kända, användes de företrädesvis till vapen och smycken. Teglet, leran och träet användes alltid där och i andra civilisationer, där vi finner konstruktioner i mindre förgängliga material.

    Återstår att nämna att Pakistan är en politikiskt sett mindre stabil region, med ekonomiska behov som på ett annat plan reglerar vår arkeologiska förvåning. Det är dessutom svårt att använda sig av moderna medel i en region där flygfotot, för att nämna ett exempel, lätt kan förväxlas med spionage.

    Man kan emellertid fastställa att från och med andra delen av det II årtusendet, har en omflyttning av populationer förändrat sammansättningen av befolkningarna i Nordväst och på den Indiska halvön.

    Rg Veda

    Frånvaron av texter håller tillbaka vår möjlighet att förstå de arkeologiska dokumenten i Indusbassängen. Vi har inte annat än en bekräftelse på att från och med IV årtusendet fanns det en befolkning grupperad i mycket noga strukturerade städer. Deras handlingar är samlade av Indus flodsystem och med dess större tillflöden som axel. Dessa människor kände till bevattning och sädesodling och bomull. Deras maritima handel sträckte sig från kusten av Osmanska sjön västerut till de mesopotamiska hamnarna i Persiska viken.

    Man har påträffat deras inflytande längs den arabiska kusten, nära Bahrain, där utgrävningen vid Umm an-Nar visar på en geometrisk plan av staden i enlighet med de planer för stadsbyggande som användes av befolkningen i Indus. Man antar att den det brutala utplånandet av de verkningar som utgick från denna civilisation omkring ~1800 kan sättas i samband med den indo-europeiska migrationen (den ariska grenen) vars första vågor man placerar under denna epok.

    Indo-européerna hade ett eget språk och en egen skrift. Ankomsten av Indo-arierna tillåter oss att träda i direkt kontakt med Historien i egentlig mening, eftersom vi äger flera dokument på det språket – sanskrit – och daterade till XIV seklet f.Kr.

- Den första bekräftelsen på ett indo-ariskt språk finns i en avhandling om dressyr av hästar med siffror och tekniska termer på sanskrit språk.

- Den andra är ett fördrag mellan en Hittisk kung och en kung Mitannien, som där pakten garanteras på sanskrit, svärs vid en lista på en gammal vedisk panteon.

- En tredje antik bekräftelse på detta språk är Rg Veda.

    Det är det första litterära monumentet på sanskrit som vi lärt känna. Det är en antologi av hymner författade i den nordvästra delen av Indus. Tiden för dess tillkomst är okänd.

    Kärntexterna i den äldsta Rg Veda (böckerna II till VII) är redigerade i en mycket arkaisk sanskrit, som jämförelsen med de andra indoeuropeiska texterna föreslår oss att placera i början av det andra millenniet. (den filologiska studien av språkdragen tillåter oss att skissera en relativ kronologi.)

    Redaktionen av huvud-corpus av Veda bör sträcka sig, på ett fortgående sätt, tillbaka över mer än ett årtusende mellan XVIII och VIII seklen. Under alla omständigheter förefaller vissa strofer överförts från muntlig till skriftlig tradition redan unde det III millenniet, medan andra Upanisad (kommentarer) är senare än VIII seklet.

    Det indo-europeiska språket översätter säkerligen berättelser som ursprungligen kommer från Nordvästra Indus. Hymnernas geografiska universum från äldsta tider är begränsad enbart till Indusdalen och dess tillflöden från vänstra stranden. Inget som helst medvetande om ett främmande ursprung, ingen antydan om en utomliggande värld.

    Man kan jämföra Rg Vedas roll med Bibelns för judaismen och kristianismen. Det är ett förhållande-sig-till verk som utfärdar normer inom det religiösa och sociala livets domäner. Vedismen föreslår en gemensam väg till frälsning (familj, nation) genom ingripande av en ’pater familias’ eller en kung.

    Historiskt sett föregår Vedan Hinduismen; men den skiljer sig från denna med väsentliga drag : den känner inte till kastsystemet, inte heller själavandringen. Yogan uppträder inte förrän mot slutet av vedismen.

    Ett av de karakteristiska dragen i den indo-europeiska kulturen är det företräde som ges åt den muntliga traditionen i förhållande till skriften. Det bör fortfarande finnas texter som äger bestånd utan att ha skrivits ned. Man känner idag till ’pandits’ som reciterar verser som de lärt sig genom att lyssna. Det existerar alltså ett icke nedskrivet arv överfört till våra dagar, från generation till generation.

    Den vediska litteraturen äger en enorm rikedom. Man anser att den är mer omfattande är de grekiska och latinska tillsammans. Samlingen av texter har för övrigt inte blivit genomsökta av den moderna filologin.

    Eftersom tryckkonsten inte nått Indien förrän i början av 1800-talet, representerar de tryckta texterna bara en obetydlighet av hela den vediska litteraturen. Huvuddelen har ännu inte givits ut (i tryck). Det handlar om manuskript i privata samlingar eller några av de största biblioteken i Indien och Europa. Man kan kanske vänta sig att informationstekniken och utgivningen av editioner ökas med den förenklade tekniken.

    Dessa texter är i största allmänhet nedskrivna på papper, kork eller palmblad. De är ofta noterade på den lokala skriften (gujarati eller tamoul). Vissa manuskript finns till och med på en aning tillrättalagd arabisk skrift.

    De manuskript som kommit till oss från Indien är överflödande. Men deras ursprung kommer säkerligen inte från de verkligt skriftlärde, från pandits. Skrivarens funktion skiljer sig distinkt från den som pandit utövar; skrivaren betraktas som en hantverkare på lägre nivå. Pandit litar sig till (litar på) sitt minne och gör sig en ära i att lite referera till det skrivna.

    Ett ordspråk säger att

    ”de dåliga herrarna är de som betjänar sig av en bok”

    Prinsar och mäktiga räknade alltid pandits i sitt följe. Deras muntliga råd har på det sättet haft en avgörande betydelse för rättvisan. De har alltid blivit frågade vid varje fråga om ritual, privat eller offentlig. Det var de som

bevarade de religiösa kanoniska texterna.

    Det var pandits som läste upp dogmerna och ortodoxin i de teologiska och metafysiska systemen. De ensamma ägde det vetenskapliga materialet till astronomin, arkitekturen, medicinen och så vidare… De hade uppenbart monopol på undervisningen.  

    Vi måste betona funktionen av ”missionär” som pandit ofta har fyllt, utgående från det Norra Indien, ända ned till Södra till och med utom Indien.

    - Inskriptioner på sanskrit som funnits i Kambodja, hyllar pandits som kommit dit och grundat khmerernas tempel.

    - Indiska pandits har farit till Kina med religiösa och vetenskapliga texter, som de burit med sig för att översätta.

    Det finns alltså en vilja att sprida den indiska kulturen och religionen. I detta expansionistiska sammanhang är det inte främmande att tänka si en pandits ”mission” vid hovet till en främmande makt.

    Dokumenten : hur läsa dem

    Vi disponerar otaliga dokument i förhållande till den XVIII egyptiska dynastin ; och särskilt från Amenopis IV regeringstid, förstahands skrifter. Särskilt de gränsstelar som avgränsade Akhenatons säte, hans nya huvudstad, och ”orden från El Amarna”.

    Dessa – 382 lertavlor i kilskrift (babylonisk, hittisk och houriisk) – är summan av den diplomatiska korrespondensen under 30 års regering under Amenopis III fram till slutet av sonen Amenopis IV / Akhenatons  regering. Denna korrespondens berör många områden, i den mån det handlar om det officiella livet också om det privata i det Egyptiska ’imperiet’ mellan Farao och dem han brevväxlar med.

    Deras tystnad

    Det finns ingenstans någon antydan om närvaron av ett inflytande eller eventuell undervisning som kommit utifrån. Denna frånvaro av referens borde under alla omständigheter ha modererats av Akhenaton själv, som, medan han anpassat sig till de ’nya idéerna’ signerade alla reformerna med sin personliga namnteckning. Vi känner med andra ord inte den amarniska filosofin annat än genom de översättningar som redan praktiserades av Farao-teologen.

    Vi måste säkert i det här fallet påminna oss att vår uppfattning av ’usurpation’ mycket illa förstår vissa faraoners tillämpning (av sitt ämbete) som inte tvekat att med sitt namn underteckna vissa verk som beställts av deras föregångare. I Maâts filosofi, vars kontinuitet han hade i uppdrag att försäkra, var signeringen av ett verk detsamma som att ta över det, och ansvaret att överta detta som outrotligt. Och för att försäkra att faraos makt genom detta ansvar var utan gräns.

    Akhenatons signatur under den amarniska teologin, bär samma märke: ansvaret att överta kontinuiteten.

    Denna anmärkning om ansvar och makt, inkarnerade i Faraos person, är fundamentala för den som vill förstå de följande händelserna i El Amarna. I motsats till våra kungar i Europa (fram till modern tid), började en faraos regering inte bara i att ’ta över makten’. Den nye suveränen blev investerad genom sitt ansvar i försäkran att världen skulle fortsätta en fortsatt god utvecklig av universum, i den perfekta harmonin som var Maât (att universum med stjärnor och planeter inte skulle råka ut för kaos).

    Ansvarig för det universella livet – och särskilt utan tvekan den goda styrelsen av människorna – det är för att kunna fullfölja det uppdraget som bara en absolut makt kunde göra möjlig. Faraos fullständiga makt kom efter ansvaret som han installerats i. Därefter blev han ’normal’ som en ny betydelse av förhållandet mellan människan och det gudomliga, synligt bevisat genom Faraos signatur. Akhenaton hade därigenom tagit den nya religionen som ett personligt åliggande. Som det står i den ”Stora Hymnen till Aton”

                             Du är i mitt hjärta

                             Och det är ingen annan som känner dig

                             utom din son Nefer-Kheperou-Re

                             Du får allt att uppstå

                             för din son utgången från ditt kött

                             Kungen över Övre och Nedre Egypten,

                                   levande genom Maât

                             Herre över de Två-Landen, Nefer-Kheperou-Re,

                                   levande genom Maât Akhenaton.

    I en sådan text som visar övertagandet genom ett personligt ansvar, är det uppenbart att det inte kommer att finnas någon dokumentation för att ange en ny tankeriktning hos någon annan än farao själv. Alltså blir skrifterna (och huvudsakligen de fjorton gränsstelarna runt El Amarna) för alltid stumma om en ny närvaro om ett främmande inflytande vid hovet.

    I den mån Bibeln, denna gång semitiskt, skulle vara en tolkning av samma främmande inflytande, helt och fullt ’normalt’ som i den egyptiska litteraturen, skulle  vi inte heller där finna något omnämnande av ett främmande ursprung i den ursprungliga tanken. I Mose fall kommer de anvisningar som tjänar till ”Konstitution” för teokratin som han provar att installera direkt från Gud. Själva mekanismen i Uppenbarelsen utesluter varje referens till en filosofi eller undervisning från främmande håll. Alltså kan vi inte, varken av Bibeln eller texterna från El Amarna dra någon slutsats av en eventuell närvaro i den ”faraoniska Universiteten” av en sorts ’Orientalistisk del’ i dess egenskap av filosofi. (!)

    Evolutionerna

    - a : Bibeln

    Den bibliska redaktionen har sakta arbetat sig fram med utgångspunkt från vissa berättelser. Biblisterna anser i allmänhet att inga av texterna har satts på pränt före det X seklet. Bibelns kanon tycks i sina grundläggande böcker, vara en sammanställning av åtminstone fyra skilda traditioner förenade i en enda textberättelse mer eller mindre sammanhållen. Filologin urskiljer dessa källor, den ena från den andra, genom skillnaden i stil och vokabulär, av inspirationer som ofta rör sig i olika riktningar, genom anakronismer eller förändringar i en och samma text, i olika namn för att ange Gud.

    Mellan de händelser som berättas och den allra första nedskrivningen har det alltså förflutit flera sekler. Historien ger oss inga spår genom skillnad i det som hände av det som berättas från tiden från Exoden och det som skrivits ned år ~1000. Bara en jämförande studium av våra filologier tillåter oss upprätta vissa skillnader mellan texter fixerade efter flera sekler av muntlig tradition. Det mesta man kan göra är att söka bestämma den naturliga tillspetsningen hos en naturlig teologi från sekel till sekel. 

    I det sammanhanget är det en särskild betydelse i att de Judiska profeterna när de hänvänder sig till en gudomlig inspiration aldrig påstått sig förmedla ett gudomligt budskap på sitt eget språk. Alltså uppkommer omedelbart problemet vid en första exeges a propos den använda inspirerade termen blivit översatt för att tolka Ordet, och en andra exeges i förhållande till vår uppfattning av samma term. Och således är, till sin själva betydelse, den bibliska texten ständigt föremål för en mängd förståelser, tolkningar och motsägelser.

    Ordet döljer sig i skriften och kan inte avslöjas annat än genom tråden av ’oändliga läsningar’. Genom själva definitionen slutar den exegetiska avskalningen av de bibliska texterna i en aldrig upphörande rörlighet i förståelsen av dess texter. Det är i denna långsamma utveckling man kan urskilja olika filologiska källor.

    - b : Gränsstelarna

    I motsats till den bibliska undervisningen – som vi känner tvärs genom en lång stum utvecklig under tre à fyra sekler – äger vi när det gäller El Amarna förstahands texter. Utsättandet av gränsstelarna sträcker sig över bara några år, från år 8 till år 12 (eller 14) av Amenopis IV regering.

    Och under dessa få år, finns det i textens grafik förändringar som vittnar om en verklig utveckling i uppfattningarna. Och en sådan snabb utveckling låter oss naturligtvis misstänka en fortlöpande mottagning av Akhenaton, en pågående undervisning.

    Genom att tillämpa strikta materiella och objektiva historiska metoder har en del historiker försökt i dessa textuella förändringar se en väg till den fonetiska och alfabetiska skriften. Man har lagt märke till att denna senare grafiken relativt lite förändrar uttalet på de proklamationer som gjordes bara några åt tidigare.

    Jag tillåter mig några reservationer till den tolkningen. Ett alfabetiskt skrivsätt syftar i själva verket att reproducera uttalet genom skriften. Den hieroglyfiska skriften är till sin väsentliga del monumental och förhåller sig praktiskt taget inte till det ’orala’ uttalet av texten. Det är i själva verket inte någon mening i högläsning av hieroglyfer !

    Det finns inte någon egentlig förändring av grafiken i de religiösa texterna från den epok då pyramiderna byggdes (~2600) fram till de motsvarande texterna under ptolemaierna (~30). Det är däremot säkert att de uttalsmässiga lagarna i allmänhet kunnat skönjas i det talade språket.

    Det är däremot anmärkningsvärt att förenklingen av den successiva skriften på stelarna i El Amarna väsentligen leder mot en utplåning av återgivningen av gudarna.

    Från och med år 8:

    Gudinnan som representerar fjädern, som är Maâts emblem skrivs i fortsättningen med enbart plymen.

    Från år 12 :

    Falken (emblemet för gudomlighet) som anger Re försvinner och skrivs i fortsättningen bara med det enklaste (cirkeln).

    Ljuset uttrycks inte längre med ”shou” (gudomligt mena), utan av Re följt av uttrycket ”den lysande” återvänd i egenskap av stjärna.

    En sådan förändring syftar utan tvivel till att göra Re-Hourakhti till anikonisk (icke avbildbar) gud.

    Den amarniska skriften förändrar på samma sätt Faraos funktion. De tidigare uttrycken som föregick den kungliga kartuschen bekräftade kungens auktoritet över främmande nationer. Kungen var ”den Mäktige”. Akhenaton ersätter denna traditionella titulatur med ”levande genom Maât”. Han stryker på det sättet undersitt uppdrag och sitt ansvar, som han tydligt placerar under sin auktoritet och sin makt. Detta uppdrag i förhållande till Maât upprepas ofta två gånger, som i strof XIII i den Stora Hymnen till Aton.

    Slutligen uppenbarar sig i de sista stelarna tolkningen av lysande (att närma till ”uppenbar”).

    I min studie av Moses identitet, i det fallet följer jag Miriam Lichtheim, har jag noterat att översättningarna ”Leve Re-Hourakhti … leve guden” inte har mycket mening.

    Tecknet Ankh (korset med öglan är ett ideografiskt tecken som helt enkelt tjänar att placera subjektet i sitt sammanhang : det bör alltså inte uttalas. Eller om man verkligen vidhåller att läsa ut allt, måste det tydas som:

    Inom livets område, Re-Hourakhti som …  

    - Att utplåna grafiken för ’gudarna’ betyder att förminska tecknet ’för gud’ till sitt enklaste element (cirkeln). 

    - utvärdera innebörden av ansvaret för att försäkra Maât

    - bekräfta en unik källa i texten ”ljus”.

    Och det handlar här om en mycket snabb mognad, under loppet av åren 8 till 12 (eller 14) unde regeringstiden. En sådan utveckling antyder ett fortgående inhämtande av en pågående undervisning.

    De fjorton gränsstelarna i El Amarna erbjuder ett gigantisk arbete. Den största stelen (stele U) är 8 m hög och 4.5 m bred. Det handlar om bergsidor som huggits ut och noga polerats. Därefter har proklamationerna huggits in. Man kan anta att texterna redan innan blivit minutiöst förberedda. Man kan dessutom förstå att det inte gäller enkla ”tags”, utan att det man proklamerar är något som man betraktar som primordiala (ursprungliga) bestämningar.

    Texterna på stelarna i El Amarna, och kartuscherna som betecknar den enda Guden som bör äras, representerar ett unikt fall i litteraturen. Genom en förvånande förkortning har det räckt men några tecken för att sammanfatta det ytterliga personifieringen (genom den dubbla kartuschen) av en Gud i bilden av hans princip Harmoni, unik källa (men uppenbar) till Mysteriet, från ursprunget till slutet.

    Den vediska föreställningen

    hos El Amarna och i Bibeln  

    Ingredienserna i de amarniska proklamationerna och i de grundläggande berättelserna i Mose undervisning ;  

    - Ett Första-Vara ;

    - unik orsak till ursprunget av det Nuvarande och det Efter.

    Med – i varje fall i Bibeln – en återerövring av land (lätt förståelig i en halv-nomadisk kultur) och som vi uppenbarligen inte möter hos den sedentära befolkningen i Egypten.

    Dess grundläggande element är egendomligt urskiljbara i de kosmologiska tankarna i Nordvästra Indien (nuvarande Pakistan). Under den XVIII dynastins era (Akhenaton och Moses), befinner vi oss vid slutet av ”Indus Civilisation”, samtidigt som det första inflytandet av de indo-europeiska migrationerna, och redaktionen av de indo-ariska skrifterna börjar med korpus av de fyra texterna i Rg Veda. Det är denna filosofiska reflexion som slutar med att bli hinduismen.

    Den vediska filosofin

    bekräftar ett Första-Vara

       som är ”Atman” och ”Brahman”.

    Tänkt som ”Atman” :

    - ”Är Han” närvarande genom sig själv,

    -  det är han som framställer alla element i livet (eldens utstrålning, vatten och föda).

    - Han bestämmer varje sak i sin särskildhet.

      -  -  Varje individ blir på det sättet en konkretisering av den Universella Atman.

    Tänkt som ”Brahman” ;

    - är han den unika universella orsaken.

    Den vediska religionen bekräftar att den slutliga befrielsen av individen förverkligas i Brahman, genom att igenkänna sig själv som varande Honom. Den föreslår en lösning av livet, på samma gång som den konstaterar det slutliga i döden. I den meningen är det för första gången i Indien som vi möter en verklig ”religion”, i förhållande till den enkla ”gudskulten” i Mesopotamien, i Persien, i Nildalen, i den grekiska och latinska världen.

    Veda nöjer sig inte med en passiv kult att ge gudarna för att nå deras medgivande, men föreslår ett mänskligt, personligt förhållningsätt som tillåter var och en att förena sig med det gudomliga. Detta förhållningsätt som väsentligen är ”religiöst”  är enligt min uppfattning unik i troendets historia. Det är ytterst samma förhållningsätt som, utan någon fortsatt lösning, fortsätter in till våra dagar i de stora strömningarna i Mose förkunnelse, i judaismen, i kristianismen och Islam.

    Vediska motsägelser

    Nutida motsägelser

    Vedismen är inte fri från paradoxer. Dess motsägelser fortsätter att förse de nutida religiösa bekymren med ämnen.

    Transcendens och immanens

·         Det universella varat är närvarande genom sin definition

                             Eftersom det är unik orsak, är det också orsak till det som

                             redan är förverkligat i det förflutna.

                             Det är påståendet om ett Nuvarande som är det förflutnas

                             orsak..

·         Dialektiken (dialogen) möter paradoxen genom att bekräfta Brahmans transcendens i förhållande till tiden. Det första Varat, Atman och Brahman, erbjuder därigenom det särskilda varat som samtidigt är transcendent. och immanent.

                             Modus att vara paradoxal men rätt för gudarna

                             indiskt kosmogonisk.

                             Alldeles som Purousa              

                             [primordial Jätte i RigVeda (X,90)  

                             Brahman visar sig på samma gång ”av den här världen” och

                             på en gång ”tydlig i Kosmos”]

    Den släktskap som jag försöker klarlägga här mellan Vedismen och Mose undervisning, blir särskilt tydlig i förlängningen av denna religiösa motsägelse, i förhållande till den filosofiska diskussionen.

    - Den amarniska doktrinen undviker svårigheten genom att definiera en unik gud under sina attribut som person (Siget), genom essensen och existensen.

    - Judaismen känner inte svårigheten och blandar transcendensen och immanensen. Den behåller i alla fall den amarniska bilden av ”Person”.

    - Den islamiska doktrinen räddar sig bakom avskaffandet av Gud, det vill säga Allahs  makt, sopar genom hans allmakt, undan varje innebörd av paradox i uppenbarandet av hans egen följdriktighet.

    Skapelsen 

·         Brahman, unik orsak, bär i sig förverkligandet av det som ännu inte är yttrat.

                             -  Senare kommer den hinduiska tanken att möta denna

                             paradox i doktrinen om ”existensen av effekten i orsaken”.

                             - Den amarniska doktrinen tycks inte ha insett motsägelsen  

                             som en fråga att bemöta, och nöjt sig med teorin om

                             föreskapelsen.

·         Semiterna tar för sin del upp frågan om unik orsak,

                             - arbetar ut doktrinen om skapelsen, medan de egyptiska                                                            teologerna och de mesopotamiska mytologerna, föreställer sig

                             en gud som anlänt ”efter” Universums uppkomst.,

                             - utelämnar all mänsklig medverkan till en skapelse som är

                             definitivt genomförd, på det sättet trogna den kosmologiska

                             bilden av människan som ”guds tjänare”

                                (det gäller därefter att visa att människans liv inte är absurt)

                             - bekräftar den eskatologiska teckningen av Gud i

                             förhållande till Historien. Det blir en av kristianismens

                             grundstenar.

    Bevis eller indicier

    Vi har inte återfunnit den notariatshandling genom vilken Farao skulle ha lämnat dispositionsrätten av en egendom till de uppsatta personer som försäkrat närvaron av Puntiter i de Två-Landens nation. Vi har inte funnit arrendeavtalet.

    Vi har inte heller kungliga utkastet till de högtidliga möten som förhärligas av ”Måtte Hennes Majestät leva, vara framgångsrik och leva väl”, som inledde alla de överläggningar som fördes under det höga beskyddet av Paréhou, kung av Punt …

    Men även om vi skulle vara i besittning av sådana formella dokument, skulle de mötas med misstroende, därför att de vore alltför demonstrativa. Ett alltför formellt vittne förlorar ofta sin trovärdighet. Cirkeln är ondsint.

    -   -  Vi befinner oss i stället inför ett knippe indikationer som flödar

     samman och som bekräftar att Punt låg någonstans vid Indus.

    -   -  Och ett annat knippe indikationer – på samma sätt sammanflödande –

    som antyder ett direkt puntiskt inflytande vid den XVIII faraoniska     dynastins hov. 

    Punt-vid-Indus förskräcker historikerna därför att det förefaller vara alltför långt bort. Notera då genast att sjövägen ligger Indus inte längre bort än Mesopotamien. Vägen är dessutom densamma under tre fjärdedelar av färden. Och rutten mellan den dubbla flodmynningen Tiger – Eufrat via Röda Havet, var en sjöväg som utnyttjades, inte av egyptierna, men av de mesopotamiska sjöfararna.

    Vi har också lagt märke till att egyptierna ingalunda var en sjöfarande nation. Att ge sig ut på en sådan färd innebar utan tvivel ett äventyr. Vilket för övrigt visas vid varje tillfälle man ordnade en expedition till Punt.

    En sådan resa innebär en färd som är tre gånger så lång som en navigabel Nilfärd fram till den första katarakten. Vi hamnar inte ’utom räckhåll’ och den första invändningen ’alltför långt’ håller inte inför en objektiv granskning av möjligheten av en sådan resa.

    Om vägen var ordentligt utprickad av mesopotamerna – som uppehöll en regelbunden handel med egyptierna – skulle det äventyrliga börja i det ögonblick man ”lade rodret söderut” som förde mot det ”Stora Gröna”, i vars inre Punt var beläget. Jag betonar en gång till, vår strävan att förminska det som de gamle kallade för ett ”bedrift”. 

    På samma sätt : var Exodens bedrift inte att korsa Gazaremsan utan berör hela det arabiska kustbandet, om inte själva Arabien i sin helhet.

    Om resan till Punt räknas som en bedrift, har vi all anledning att utöka geografin något. Och med den synen är Nordvästra Indien inte orimlig.

    Om det återstår hänvisningar till namn som vi har svårt att förstå när det gäller resan till Punt, som till exempel ”Coptos” – förklarar Punts läge i Indien flera av oklarheterna som är oförklarliga om resmålet vore Somalien eller Nilsområdet.

    - Färden vis Ouadi Hammamât,

    - Seglingen över havet

                             (och fiskarna i Deir el-Bahari)

    - Det Stora Gröna i Söder, och så vidare …

    Berättelsen blir mer sammanhängande.

    Figurerna i Deir el-Bahari bekräftar närvaron av puntier vid avresan och återkomsten till Egypten. Scenen utspelar sig i Karnak, eller kanske Deir el-Bahari. Ingenting antyder att resenärerna från Punt skulle vara slavar eller fångar. Den omsorg som dessa puntier återgivits med, antyder snarare att det handlar om betydande personer

    Vi måste påminna om pandits kallelse som missionärer från ”Indus Civilisation” som inte tvekade att föra sitt religiösa budskap till Kambodja och Kina. I det hänseendet är en missionerande expedition inte den första som skall betvivlas.

    Detta kan förklara det ramsiska beslutet att radera Hatshepsut från den kungliga listan, och att förlägga hela perioden till Tutmosis III. Chr. Desroches Noblecourt var väl insatt i Ramses II historia. I det sista verk som hon ägnade honom, kan vi läsa :

                     Ramses framträdde som en hemlig fullföljare av den amarniska reformen … Han hade förstått att man måste införa ett förstorat begrepp ”rensat” från det gudomliga. Men för att dölja och skydda den utvecklingen var det nödvändigt att öppet förneka det som inspirerat honom.

                     Så blev han också renegat : bidrog kraftfullt till att detronisera templet i Deir el-Bahari, och de (tomma) sarkofagerna nära Hatshepsut vid Gebel Silsilé, därefter till rivningen av Akhenatons stad och slutligen till att de amarniska relikerna försvann över landet. Han avlägsnade också noga Hatshepsut och prinsarna i amarniska heresin från den officiella kungliga listan.

    Föreställningen av förstorat, ”rensat” om det gudomliga blev säkert en absolut nödvändighet i den alltmer omfattande närvaron av Semiterna. Därifrån till att behandla Ramses II som ’renegat’ … En något annorlunda analys föreslår Ramses II utomordentligt ansvarig för sin funktion som Farao, garant för Maât.

    Vilken beundran man än kan ha för Akhenaton inför den ”sociala revolutionen” av Amenopis IV, återstår ändå att konstatera att Akhenaton förklarat sig själv anatema, i förhållande till den faraoniska ordning som givits honom att bevara. Hans förkunnelser är i själva verket oförenliga med den kungliga gudomliga funktionen.

    Levande i Maât

    är den kungliga funktion som han själv ger sig. Genom denna förkunnelse att underställa sig den Universella Harmonin, ger Akhenaton upp sitt särskilda uppdrag. Funktionen – som inte är mänsklig utan gudomlig – hos en Farao är exakt det att inte underkasta sig Maât, men tvärtom att alltid låta Maât lysa genom sig för att nödga Universum att förlöpa i Harmoni (ger därmed åt människan en Skapande funktion – till skillnad från det som sedan blev Sonen).

    Faraos gudomliga inverkan (kraft) tillåter honom att gå emot Maât. Han är, inför människorna, garanten för den goda utvecklingen av livet och dess rytmer i Kosmos helhet. En farao som går med på att underkasta sig Maât har abdikerat från sin faraoniska funktion.

    ”Den förste av Atons tjänare  

    är hans prästerliga titel. Denna andra förkunnelse passar exakt in i den första. Men han räknar sig då bland sitt eget prästerskap, Farao skiljer sig genom sitt gudomliga uppdrag som är hans specifika i vilket han blivit investerad. Det finns inte längre någon garant för en god styrelse av människorna i den gudomliga ordningen.

    Det finns [mot slutet av regeringstiden] en kvinna som bär de kungliga insignierna på samma gång som Akhenaton. Är detta också en orsak till utraderingen från den ramsiska kungliga listan? Om det är uppenbart för kvinnor att konstitutionellt uppbära de kungliga funktionerna, är det inte visat att hon skulle legitimt kunna bära titeln. Det finns ingen egyptisk term för att beteckna en kvinnlig ’kung’. (Termen ’drottning’ betecknar en annan funktion)

    Låt oss i det sammanhanget lägga märke till att Hatshepsut – likaledes raderad från den ramsiska listan – också tilldelas titeln ’Kung’.

    Förräderiet av Akhenaton och hans amarniska hov, bestod det inte i att ha förvisat den Universella Harmonin till ett underordnat plan – Maât – som han hade det faraoniska ansvaret och i stället föredra ett ”Sig” (Atman) på ett sätt mer allmänt, men på ett annat med större deltagande i det gudomliga i varje individ?

    I förhållande till det faraoniska samvete (medvetande) som Ramses II bevisat under hela sin långa regeringstid, borde utan tvivel beslutet av den skumma raderingen av hans föregångare, varit ett tungt beslut.

    Inte desto mindre tog han beslutet att direkt överföra Amenophis III uppgift på en officer som därmed blev den siste suveränen i den XVIII dynastin. Han bar namnet Horemheb.

    Horemheb välsignade således varaktigheten av fem ’glömda’ suveräner; Amenophis IV (Akhenaton), Drottning-Kungen Neferneferouaton (samma namn som Nefertiti); faraonerna Smenkharé, Toutankhamon och Ay. Summa omkring 35 år som, tillsammans med hans egen regering effektivt cirka 24 år, berättigar de 59 som han beviljade den ramsiska listan.

    Man har inte kunnat upprätta någon genealogi mellan Amenophis och Horemheb. Dessutom har man förkastat en lateral släktskap med Nefertiti.

    Men, det är alltså Horemheb som har efterträtt Toutankhamon och Ay.

Så klassar Manethon och den ramsiska lisan den XVIII dynastin. Det är ett särskilt betydelsefullt indicium i den mån vi försöker att tydligt definiera det faraoniska uppdraget.

    ”Restaureringens” monarker och efter dem den XIX dynastins (som är Ramses) har som vi beskrivit det, bedömt att El Amarnas suveräner hade brustit i sitt uppdrag. De hade inte fyllt sin uppgift. De hade av den anledningen inte varit ”Faraoner”.

    Men under deras regeringstid hade likafullt den kosmiska ordningen uppehållits. Den egyptiska makten hade i själva verket vilat på en inte föraktlig armé, som för övrigt är svårt för oss att urskilja från poliskåren. Under hela Amenophis IV regeringstid, ända till Ay, finner vi två högre officerare som uppehållit den allmänna ordningen – garanter för Maât – och som inbördes disputerade suveränens förmåner. Amenophis IV hade helt lagligt efterträtt sin far. Det är inte förrän senare som han förlorat lagligheten, genom sin vägran att uppfylla sina gudomliga funktioner. Horemheb var officer redan under Amenophis IV. Hans funktion som ”garant (upprätthållare) av ordningen” var alltså legitim. Han var alltså lagligt ”garant av Maât”.

    En annan högre officer, Nakhtmin, mottog förmåner av Ay. Men i föreställningen om en legitimitet grundad på följden av uppdraget, hade inte de fyra regenterna direkt efter Akhenaton någon som helst legitimitet, efter som det skett ett avbrott i det faraoniska uppdraget att garantera Maât. Även om Nakhtmin då utövade funktionen som general kunde han inte åberopa någon legitimitet genom sin tjänst som upprätthållare av ordningen.

    Från och med sin kröning skyndade sig Horemheb för övrigt att fullständig utplåna alla spår an Nakhtmin, som kunnat uppträda som rival – genom det ansvar som han också hade utövat – till titulaturen som Farao. 

    Man kan möjligen förstå försöket att radera ut den amarniska perioden ut det kollektiva minnet. Det är mer förvånande att drottning Hatshepsut redan ett sekel tidigare – var föremål för samma utradering ur den kungliga heretiska listan. Vi har redan väckt tanken på ”helgerån” som skulle vidlåda en kvinnlig makt under titeln ”Kung”. Argumentet är inte övertygande. Efter Tutmosis II död regerade drottning Hatshepsut i en ”situation typisk för brist på arvtagare”.

    Det går alltså inte att se det som ’orsaken’ till utplåningen. Man kan för övrigt påpeka att hon hade all rätt till makten. Dotter till en farao, make till en farao, uppfostrare av en farao. Vi bör också avlägsna den ’sexistiska’ förklaringen att hon uteslöts i egenskap av kvinna.. Om Ramses skulle uteslutit all kvinnor i sin historia …

    I början av sin regering försäkrade Hatshepsut regeringen för Tutmosis II son (hennes bror och make). Hon försäkrade alltså regentskapet för ett barn på samma gång hennes bror- och systerson. Man skulle uppenbarligen kunna förvåna sig över att detta regentskap sträckte sig över en tidrymd av 22 år. Hatshepsut har dröjt med att lämna över maktens tyglar till den som verkligen skulle innehaft titeln. 

    Vi vet att regeringstiden för Tutmosis III (henne fosterson) är fylld av hat mot drottningen, men vi känner inte anledningen till det. Ingenting av detta berättigar hennes utplåning från listan inom ramen för el Amarna.

    Åtminstone om vi inte erinrar oss att ett av de mest betydelsefulla fakta under Hatshepsuts regering var den år 9 genomförda expeditionen, som hade fört med sig tillbaka till Egypten en kontingent puntier. Anmärkningsvärda och inte slavar. Med största sannolikhet missionärer.

    Hatshepsut skulle alltså ha raderats från den ramsiska listan för att ha importerat masken i frukten. Och därmed finner hennes samband med den amarniska heresin sin logik.

    Vi frammanar ett knippe sammanstrålande indikationer.

    Texterna

    Det återstår att läsa de amarniska texterna och bibliska berättelserna. I båda fallen handlar det om blixten som slår från en fullständigt klar himmel.

    Ingenting förbereder Akhenatons förkunnelser. Fanatismen i dessa förkunnelser (allestädes närvaron av teofora namn) liknar mycket de nyomvändas entusiasm.

    De två monoteismerna som är extravaganta i sina historiska sammanhang, uppenbaras genom de två grundläggande föreställningarna i Veda :

    - Atman        = det Universella Sig

    - Brahman    = den unika orsaken.   

    Dessa importer kommer naturligtvis att översättas i enlighet med funktionen hos den kultur som tillhör vardera av dessa folk.

    - Det ansvariga deltagandet i den gudomliga uppgiften för egyptierna.

    - den Semitiska underkastelsen.

    I Egypten fokuserade sig Akhenaton

                             på det personliga ansvaret mellan de två polerna :

                             Atman               = unik gud till sin Essens

                             Brahman          = unik gud till sin Existens

    Moses fokuserade samma föreställningar om människan och gudomen med :

                             Atman               = unik gud genom Transcendens

                             Brahman           = unik gud genom  Immanens

    Denna ’vediska’ analys av ursprungen hos Mose predikation ställer åter frågan om hur vi skall läsa de bibliska texterna. Den dubbla exeges som jag föreslagit räcker inte.

    - 1. Har Profeten översatt det gudomliga budskapet med rätta termer ?

    - 2. Läser vi den profetiska termen med den rätta förståelsen ?

    - 3. Måste vi inte från och med nu införa en ny förståelse av texterna i förhållande denna gång till den allmänna doktrinen i Veda ?

    Vår vagga i Indus. 

    Om vi vidgar vår antika geografi att omfatta också Indus delta, kommer vi att förskjuta centrum till mitt i hjärtat av Arabien. Det är nu en öken. Men vi vet att det inte alltid har varit så, och särskilt i början av den historia där Moses utan tvivel är en person (eller en episod).

    Det neolitiska tänkandet får först sina uttryck i dalarnas befolkningar. I perspektivet av den historiska bilden tecknar Historien på det sättet ett vidsträckt territorium inom tre stora flodsystem; den dubbla dalen av Tigris och Eufrat, Indus och Nilen.

….

Home