Precis på samma sätt som ett radioteleskop upptäcker "grundljudet 3°K" i alla riktningar av universum, finns det en grundbrus av religiositet som når varje skrymsle i den europeiska Occidenten och dess Främre Orient. Den form man valt som politisk makt (monarki eller diktatur, republik eller federation mer eller mindre demokratisk) den tekniska utvecklingen med konsumtionens storlek som mått förändrar inte de grundläggande religiösa budskapen som förenar människor i deras gemensamma sak, som får dem att ställa sig upp ställer dem mot samhällen de har invändningar emot..

Även om man drar ut tanken lite långt, vågar man till och med bekräfta att utan en religiös övertygelse, skulle de rent politiska och ekonomiska konflikterna aldrig framkalla mycket våld som vi upplever idag. Eller visa sig i en annan form av våld.

Denna slutsats är oroande. Därför att vid närmare betraktande bekänner sig alla motståndarna i våra nuvarande stridigheter till samma gudomliga Ord (eller Uppenbarelse).

Trådarna mellan judendomen och kristendomen är uppenbar. Samma trådar förenar Islam till de två tidigare religionerna. Men Mohammed var speciellt känslig för de "perversioner" som hotade judendomen och kristendomen under 600-talet, i förhållandet till vad han betraktade som den ursprungliga Uppenbarelsen.

Det förefaller som om han bara hade elementär kunskap i den judiska Bibelns skrifter. Mohammeds försök att på nytt fastställa det primordiala Ordet, kom på det sättet att omfatta en alltför eklektisk invigning och genom en fullständig missuppfattning av de allra första reglerna i all filologi. En saklig studie avslöjar att Koranen missat sitt mål där den hade för avsikt att återställa det gudomliga budskapet i det ursprungliga Ordets renhet.

Fortfarande är det så att de tre uppenbarade monoteismerna som idag tillsammans underförstår alla occidentala konflikter, tyr sig till samma Gud och med en gemensam grund av löften, förbund och nåd.

Den gemensamma källan som de tre religionerna åkallar bör leda oss tillbaka till Abraham. Judar, kristna och muslimer hävdar (fysiskt för judar och araber, mentalt för de kristna) samma härstamning tillbaka till honom.

Men i själva verket ges oss inte något sakligt tecken som tillåter oss att möta honom – vi måste alltså – tills andra tecken uppstått – betrakta honom som en rent mytisk gestalt. Inga tecken (inte ens en epok), ingen trakt, inget sammanhang ingenting finns för att vi skall kunna placera Abraham i Historien.

Det förefaller emellertid som om det inte uppstått någon avvikelse – inte någon schism – mellan Abrahams söner och Israels barn förenade under Moses ledarskap. Att gå tillbaka till Moses skulle då på samma sätt vara att återvända till den gemensamma källan till de tre monoteistiska religionerna.

Som jag har strukit under i den första delen av min undersökning, finns inte ett enda materiellt indicium som tillåter oss att urskilja Moses som person och som låter oss att placera in honom i Historien. Det är inte ens bevisat att Moses historiskt sett funnits till.

Bibeln är det enda vittnesmålet om hans person. Vad än de ortodoxa föreställer sig har de första texterna till denna historia – som senare blivit gemensamma för alla judar – inte skrivits ned förrän flera sekler efter de händelser som de återger. De två första texterna som utförligt berättar om hans äventyr (Exodus och Numeri).är en ren hjältesaga. Dessa texter förmedlar Mose budskap i sträng överenstämmelse med läran om Ordet så som det tolkats av Israel omkring ~1000.

Det är alltså möjligt att Moses blivit sammansmält av flera personligheter som lyckats "befria" Israel från den egyptiska "dominansen". Allt detta böjt i konditionalis.

Utom den episka stilen i berättelserna, måste vi ta hänsyn till den nästan allestädes närvarande symbolen i numren, i rådande förhållandena, ja till och med i de fysiska miljöerna. Det är uppenbart att under sådana förhållanden bör vi avstå från att i Bibeln läsa bestämda data eller överenstämmele mellan personer som vi tror oss känna igen i andra sammanhang.

Vi finner emellertid i böcker som betecknas som "historiska" i Bibeln omständigheter som på ett egendomligt sätt ger eko av omständigheter som är bättre kända. Det är därför som vi inte kunnat underlåta att upprätta ett förhållande mellan farao Amenopis IV (~1350) och Mose lära (doktrin och påbud).

Av de två huvudaktörerna i detta äventyr är den ena fullt ut placerad i Historien, medan Moses mycket lättare kan placeras i mytologin hos en "Helig Historia". Det är alltså klart att varje historisk undersökning som vill förena dem redan i upptakten kommer att ställas inför ett misslyckande.

Vi har visat att den monoteism som predikades av Moses var fullständigt främmande för den halvt nomadiska mentaliteten hos dem som han förde med på sin resa. Semiterna (bland vilka judarna finns) var sedan alla tider polyteister, en viktig fråga som begär att vi förstår hur denna ursprungliga polyteistiska inställning har kunnat gå över till en främmande intuition, som i sitt ursprung skrivit in sig under en alltets enhet.

Moses YHWH är familjelös. Han återspeglar inte smalah (tältet, tältlägret) som kult i en nomadisk tradition.

Rådstältet, som Exodus betonar, lägger en slöja över ensamheten hos YHWH och hans säregna sätt att regera som monark. Men Gud fortsatte ändå att regera ensam, medan besluten hos nomaderna fattas i rådslag.

På ett mer inträngande sätt – och det är inte alls avgjort att ett folk som Israel skulle vara mottagligt för den här sortens resonemang – är YHWH på en gång immanent och transcendent. Vi skall försöka att förstå villkoren för övergången från de filosofiska kategorierna Essensen och Existensen, i förhållande till Transcendensen och Immanensen.

Jag ser det som mötet mellan två kosmologier : den ena deltagande i den gudomliga handlingen och den andra underkastande sig Gud. Detta tema kommer att behandlas utförligare i tredje delen av denna studie.

Men oberoende av intellektualiseringen av dessa begrepp, har semiterna alltid upprättat en skillnad mellan instrumentet och avsikten som sätter det i rörelse. (närmande till immanens), mellan den som intervenerar och det intervenerade föremålet (närmande till transcendensen). Sammansmältningen av dessa i ett begrepp där de av tradition var åtskilda från varann är en sällsamhet i det occidentala universum som Moses vänder sig till.

Återstår slutligen att Moses YHWH- Gud är utomordentligt personlig, med en personlighet som mycket illa passar in i en mentalitet ; ursprungligen en "asiatisk" mentalitet. Det tycks vara klart att de Israeliska stammarna ursprungligen kom från Mesopotamien. Men gudarna i denna region är inte "kommunikativa". De är maktfullkomliga : El Shaddaï. [Ex VI, 3]

Det är motsättningar som naturligtvis fått mig att söka någon "annanstans", i ett granntempel, för att finna en gud som låg närmare Moses. Och båda två vid Faraos hov.

Atonismen var en kort episod i den noga uppmätta enheten i kulten som den uppstått ur, därför att den redan fanns till när Amenopis IV startade sitt äventyr och överlevde det med en tidsålder. Det är solstjärnan Aton ( tvärs igenom vilken Re-Horakhti manifesterade sig) som har sin plats i den centrala ingången till

Ramses II tempel i Abu Simbel, medan Akhenaton sedan ett sekel är raderad ut ur Historien

Det verkar emellertid som YHWH bara är en ofullständig bild av en gudomlighet i El Amarnas framställning.

Vi har relativt får dokument av den amarniska teologin. I motsats till fåtaligheten i en sådan litteratur finner vi oss inför texter som är mycket mindre förändrade än Bibelns. De är samtida med Akhenaton som förmodligen är deras författare ( eller åtminstone deras beställare).

Vi kan föreställa oss att de amarniska texterna har undsluppit tre skilda utvinningar av första graden, som i allmänhet förändrat de heliga texterna.

- de har inte utsatts för någon "moralisk" frisering därför att farao förkroppsliga de Mâat (den dolda ordningen och harmonin) Moralen fanns alltså förkroppsligad i Farao.

- De har också undsluppit den politiska anpassningen eftersom farao redan var innehavare av makten på ett absolut sätt.

- De har på motsvarande sätt undsluppit behovet av "teologiskt" berättigande.

I motsatts till Bibelns berättelser söker Akhenatons förkunnelser inte att passa in i någon särskild logik. De är rena förkunnelser och befinner sig alltså närmare den intuition som har inspirerat dem.

Det är exemplet här, där redaktören av den bibliska termen YHWH har känt det nödvändigt att [Ex III, 13-15] ge sin tolkning av det berömda gudomliga ordet :

" ’èyèh ’àshèr ’èhyèh "

Som jag har påpekat i det första kapitlet är begreppet vara (essens) inte fastställt i denna förkunnelse. Det godkända sättet att läsa tvingar i alla fall fram en transcendental tolkning ("Jag är Den jag är" eller "Jag är Den som är " enligt de teologiska skolorna) medan orden i sig själva fullständigt saknar en sådan innebörd.

Man skulle likaväl kunna läsa :

"Jag det är jag"

att översättas med

"Jag gör inte räkning inför någon"

Det här exemplet avser bara att visa hur mycket de bibliska texterna, alltifrån dess allra äldsta utskrift, är fläckade av didaktisk, moralisk och politisk förtänksamhet (genom att återvinna mark).

Akhenatons förkunnelser är fullständigt befriade från dessa didaktiska, moraliska och politiska bekymmer. I det avseendet förefaller de oss närmare en verklig intuition ; en upplysning som söker återge Mysteriet.

Återstår då denna inriktning mot löftet om Kanaan. Valet av Jordandalen har sitt ursprung från och med neolitisk tid – under alla omständigheter den period som lite obestämt döpts till mesolitisk, mellan den de äldre tiderna (arkaiska) och de mer nyliga (historiska).

Jordandalen är den första region i tiden som har sett en allmän form av uppfödande (gris och flygfän). Och parallellt med uppkomsten av uppfödningen en kultur av sädeslag. (En rotkultur fanns redan i förhistorisk tid). Ursprunget i boskapsuppfödning är mindre uppenbar.

Det verkar som om uppfödningen och kulturen varit sysslor reserverade för kvinnor. Det är också epoken för de första gudomliga framställningarna i form av kvinnobilder.

Vissa författare tycker sig här se en fullständigt ny uppfattning av "Mysteriet". Denna fas av materialisering av det andliga skulle kunna förhålla sig till uppkomsten av det mycket nya begreppet av en "gud".

Det finns en viktig skillnad mellan uppfattningen av en "Ande" och av en "Gud". Mircea Eliade anser att åkallandet av andar avslöjar ett arkaiskt uppförande, alltså ganska enhetligt för alla mänskliga hem, var de än befinner sig på planeten.

Ett naturligt ämne som man försöker att avfordra ett svar genom dess "Ande", förblir ett naturligt ämne i naturen, medan kraften som man åkallar, från det den blir "gudomlig", ändå måste passera genom den naturliga verkligheten som den har som attribut.

En gud, till skillnad mot en ande – lyder inte under de naturliga konkreta lagarna, och blir en referens till måttstocken på en mottagen verklighet.

Mellan föreställningen om en "ande" och den om en "gud" ligger en abstrakt undersökning som bara blir möjlig genom vidgandet av den mentala förmågan som kommer från Reflektionen hos medvetandet – karakteristisk för den mänskliga utvecklingen i den sekvens av hennes historia som vi kallar den neolitiska.

Genom att reflektera nöjer sig inte människan med att veta, hon vet vad hon vet.

Om man föreställer sig att den religiösa känslan har funnits hos människan från begynnelsen (de paleolitiska bosättningarna är nästan alltid också kultplatser) är det särskilda gudomliga begreppet av relativt sent datum. Den är placerad i Främre Orienten mellan den gamla tiden och historiens början.

Om det skulle finnas en mening i att bestämma datum för dess uppkomst, bör gudarnas födelse och passagen till det eftertänkta medvetandet befinna sig mellan ~8000 och ~6000.

Genom en uppklyvning av den epoken, delade skilda populationer upp sig : vissa sedenterade ganska snabbt och utvecklade ett nytt levnadsätt med städer och byar. Andra fortsatte sitt kringvandrande liv över zoner där öknarna som skilde dalarna åt alltmer bredde ut sig.

Mycket snart visade sig denna uppklyvning i en mer eller mindre uttalad fientlighet.

Jag har redan varit inne på stadsborna i Mesopotamien som kallade nomaderna omöjliga att lära och omöjliga att regera.

Denna samma missaktning, denna gång från nomaderna mot sedentärerna dyker upp på många ställen i Bibeln. Exemplet med Kain är typiskt. Den bibliska texten – som moraliserar från första början som den skrivits ned – presenterar för oss den "goda" uppfödaren och den "onda" hantverkaren. Det är bilden av den goda nomaden (den goda herden) mot den onda sedentären.

"Och Kain byggde också städer..." [gen IV; 17]

I motsats till vissa idéer som uppstått är det från Asiens medelhavskuster (de nuvarande Israel och Libanon) som de stora neolitiska nyheterna utbrett sig som vi senare finner i Egypten. Landet Kanaan förefaller på det sättet vara fyrbåken för människornas framtid.

Vi rör här förmodligen vid ett väsentligt element för den som vill förstå den tolkning som Moses ville ge sin YHWH. Israel är nomad. Hon är icke desto mindre förtrollad av den framtida sedentationen, emellertid våldsamt fäst vid de seder som framställer den eviga resan som ger rytm åt vardagens liv.

[Det är rådets tält, där av tradition alla beslut fattas]

Å andra sidan är den mytiska dalen som "flödar av mjölk och honung" redan upptagen av folk – också de semiter – fast rotade (sedentära) med befästa platser, mycket strukturerade och styrda, handelsutbyten och administration allt på plats.

För att avsluta beskrivningen av denna dekor där Moses och hans historia kommer att förflyta – måste man till slut komma ihåg att Beni Israel redan en lång tid, sedan flera sekler bedömer man – vistats i den på samma sätt sedenterade Nildalen.

Landet Gosen som Bibeln ger oss som judarnas boplats i Egypten, befinner den sig i själva Nildalen eller i dess närhet ? Historien svarar oss inte på den frågan. Låt oss bara notera att detta "Landet Gosen" inte nödvändigtvis befinner sig på samma plats under hela Israels långa vistelse i Egypten. Här är det förmodligen åter fråga om ett uttryck liknande "plats där judarna residerade i Egypten".

Man kan under alla omständigheter resonera så att om "Israel" hade räknat en betydande grupp (en stam eller ett folk), skulle den hållits avskild i Nildalen som egyptierna betraktade som sitt privilegium och som de svartsjukt bevakade.

Den närhet som finns beskriven i Bibeln mellan Israel under Moses och det kungliga residenset, låter istället anta att Gosen under denna epok var nära dalen. I det här fallet består inte Israel av annat än en mycket begränsad grupp, säkerligen bara en enda smalah (familj, i förhållande till i vår mening något utökad familjecell).

El Amarna en metafysisk episod

Ett första närmande till "mysteriet" har föreställt sig i varje föremål och i varje fenomen en Ande som var avsikten med den "sak" som man åberopade sig på.

Vid närmare eftertanke (alltså post-neolitisk) har man föreställt sig avsikterna som hade skapat – som tog hand om eller som nyttjade – föremålen eller fenomenen som ett förhållande till ett "annat" universum.

De monoteistiska religionerna som åkallar Abraham (icke historiskt gripbar) men också Moses, för över denna andra fråga (föreställning ; gudsfasen) med ytterligare en dimension för att betrakta det gudomliga genom ett attribut "Någon".

I det ögonblicket uppstår förvirring (historiskt förklarlig) mellan attributet som är immanens och det som är transcendens.

När gudomligheten blivit person kan han följaktligen uppenbara sig – i fortsättningen kan kommunikation upprätthållas genom Person(ifikation).

Men framställd som bilden av en suverän som är absolut, kommer Guden att nästan automatiskt bli det Ensamstående. Men monoteismen förs in utanför den sociala strukturen hos det semitiska folket (som var det första att åkalla Mose budskap). Det blir alltså genom dogmen och det unika som Gud kommer att tränga sig på.

- först Monolatri

bland alla gudar som bara vördar en enda.

- Monoteism därefter

Därigenom kommer uttrycket "monoteism" att omfatta de mest skilda verkligheter enligt den religiösa orienteringen. Tredje delen av denna studie kommer att ägna sig åt de skilda betydelserna av "monoteism".

Det är av betydelse att från och med nu lämna de skilda tolkningar som framförs a de tre monoteistiska uppenbarade religionerna. och av dem bara behålla begreppet "Enhet" som tolkad i Mose förkunnelse. Att återvända till "EN" tillåter oss att återfinna den gemensamma länken hos de tre stora occidentala religionerna.

Man kan sedan fråga sig om Moses perfekt hade bemästrat budskapet som han överförde till sitt folk.

- hade han insett vidden av detta nya budskap ?

- översatte han det i riktiga termer

- budskap så som han framförde det, är det ursprungligt och inte redan anpassat till de tre krafterna politik, moral och teologi ?

Det är fråga om "vanhelgd" som fråga, vilket svaret än blir som man kommer fram till. De tre frågorna som vi kommer att ställa hör till denna klass av skändligheter.

Och ändå ...

Till Akhenaton och det amarniska äventyret. Historien har inte funnit något annat än en schism i den egyptiska teologin, mot bakgrunden av konflikten mellan Faraos makt och Amons prästerskap.

Vid farao-teologens död gjorde hans efterföljare ärbart avbön (först Tout-Ankh-Amon) och återinsatte Amons prästerskap i deras prerogativ. Den XVIII dynastin avslutas med Horemheb som ägnade en betydande del av sin tid att bygga ut Amons tempel i Karnak, med huvuddelen av den stora gudomliga salen som bekräftade hans vilja att slutgiltigt radera ut den unika kulten av Aton.

Några ås senare sökte Ramses II att från den kungliga listan radera ut alla de suveräner som nära eller på avstånd deltagit i den episod som från och med nu var betraktad som heretisk, den exklusiva kulten av Aton (manifest synlig i

Re-Horakhti). Därmed försvann från listan de fem konungarna i El Amarna

Sådana detaljer kan man återfinna i alla handböcker, de beskriver mycket exakt den politiska reaktion som följde den amarniska revolutionen. Men Historien förblir förvånansvärt stum inför de teologiska återverkningarna av den kortlivade kulten av en exklusiv Aton.

I det sammanhanget är det inte utan intresse att ägna sig åt Hatshepsut som regerade det föregående seklet, men trots detta råkade ut för samma dom.

I ett globalt perspektiv visade det XIV seklet före vår tideräkning (man kan placera Akhenaton ~1350) en markant förändring i förhållandet mellan människan och det gudomliga universat.

Med visshet finner vi Moses under samma epok placerad mellan ~1450 och ~1250. Mose budskap tolkat alltså en ny uppfattning av förhållandet mellan människa och Mysterium.

I El Amarna har det tilldragit sig en förstarangens händelse därför att varje förhållande som följde därefter mellan människan och det gudomliga kommer att ha förändrats på ett genomgripande sätt. Det är för övrigt detta post-amarniska förhållande som fortfarande råder hos de tre uppenbarade monoteistiska religionerna som vi uppmärksammar i den nuvarande undersökningen.

För att bättre lära känna episoden i El Amarna som vi har som mål skall vi söka svara på tre frågor :

- vilket var det kulturella underlaget, den allmänna visionen i världen, som

kunde tillåta denna nya enhet-kult att finna sin allmänna åhörarskara i

hjärtat av ett folk med en åkallan av oräkneliga gudar ?

- Vilka omständigheter var det som utlöste Akhenatons handlingsätt ?

- Av vilken anledning blev bara den exklusiva kulten av Aton betraktad som

en irrlära och utplånad med en sådan energi av den gamla tron ?

Den amarniska episoden utspelar sig i Nildalen och i mitten av det XIV seklet före vår tid. Denna tydliga grovhet understryker två grundläggande sidor hos denna religiösa strömning utan namn.

Det är sant att de tre uppenbarade religionerna av idag gärna ansluter sig till Akhenatons ursprungliga tanke. Det förefaller oss mer exakt att förutsätta en viss släktskap.

Det är till och med möjligt att atonismen och Mose förkunnelse har haft en och samma inspiration. Därifrån och att tänka sig Akhenaton som den första monoteisten ...

Det berömda ljus och ljudskådespelet i Karnak avslutas med sådana funderingar. Men den amarniska kulten har bara avlägsna punkter gemensamma med de stränga monoteistiska förkunnelserna i Israel, den kristna och islams. Aton (solstjärnan) är långt innan El Amarna inpassad i den egyptiska gudavärlden.

För att betyga Aton, behöver hans religion varken någon Uppenbarelse eller någon profetisk Tradition. Den vill se sig ha ett inneboende sammanhang.. Därför saknar den dogmer.

Denna sammanhållning finner en spegling i landets geografi. Alla Egyptens områden har sin enhet i en enda vattenström. Med undantag för det exakta bandet av bevattnat land finns ingenting annat än öken, i sandens sterilitet, i elementens anarki och våldsamhet.

I det sammanhanget är det märkligt att samma gudomlighet – (eftersom det rörde sig om Aton) är den av alla olyckor oövervinneliga gudinnan därför att hon regerar över ökenområdena ; men blir välgörare till och med en kärleksgudinna när man tillber henne i en Nildalarna. Fruktansvärd i sin vilda otämjbarhet, livgivare när hon blir gudomlig för människor.

Samma gudomlighet kan uttrycka två motsatta verkligheter.

Det var nödvändigt att invänta den grekiska filosofiska strukturen under de sju à åtta århundraden som förflöt efter den "klassiska" egyptiska teologin för att komma fram till förutsättningen att all fysik, kallad vetenskaplig, måste utgå från det verkliga och det sanna.

Under den amarniska epoken är verkligheten i den unika naturen tolkad i diversiteten i sina verkligheter. Gudarna är krafter sysselsatta med detta verkliga nödvändigtvis harmoniskt genom sin enhet. Det är att tolka begreppet Mâat.

Detta begrepp översätts ofta med "verklighet" av historikerna, ett begrepp som uttrycker en dubbel förvirring.

förvirring mellan "verklig" och "sann" å ena sidan

förvirring mellan "sann" (autentisk) och "harmonisk" (sammanhang) som

bekräftar det verkliga genom mångfalden av verkligheter

Mångfalden av det sanna – alltså allegoriska bilder för att visa dem – tillät en mångfald av svar på ställda frågor för dem som observerade en natur icke desto mindre ensam i sitt slag. Därav mängden av myter och gudar.

Denna skillnad mellan en verklig natur "unik" och element och fenomen sanna men "mångfaldiga" som den är sammansatt av förklarar vår svårighet att bestämma om det religiösa universat i Egypten innebär begreppet polyteism, eller om denna religion var till sin grund monoteistisk. I verkligheten var den båda två samtidigt.

Orubbligt grundad på Farao som förkroppsligade Mâat och som genom honom försäkrade verkligheten att "vara ensam i sitt slag" i en universell harmoni.

Av de två gudomliga polerna (enhet och mångfald) lades tyngdpunkten av Akhenaton på det ensamstående verkliga, (Re-Horakhti) uttryckt på ett synligt sätt genom solstjärnan (Aton). Att inte söka hos de ockulta kunskaperna (så som de praktiserades genom magierna i templen) men att upptäcka genom bekräftelsen av det som visar sig (det evidenta "Horisontens mitt ...")

Re-Amon var den mäktiga guden i Thebe. Han motsvarade solen i sitt attribut som Mysterium. Amon är "Den Dolda". Den som var afton sjunker i konungadömet i Väst i det ovetbara. I motsats till Amon är Aton likaså solstjärnan, men sådan som den företer sig uppenbar.

Och den korta revolutionen i den teologiska tanken hos Akhenaton presenterar oss till att börja med guden Re-Horakhti "i" sitt uppenbara (år 6) för att några år senare (år 11) bekräfta att han "själv" är det uppenbara centrat i hela mysteriet.

Den atonska teologin uppträder alltså inte som en fullständig revolution, eftersom föreställningen om enheten redan finns väl förankrad i det gudomliga universat i Nildalen.

- Å ena sidan består den amarniska uppfinningen – inte av att ha uppfunnit en ny gud – men väl i att inte längre vara kult för annat än en gud Re-Horakhti, uttryckt genom Aton.

- Å andra sidan genom att skapa ett avstånd mellan det gudomliga och föremålet (eller fenomenet) för vilken han varit ansvarig, är den atonska bekräftelsen en metafysisk dimension.

Guden Akhenaton är inte längre ansvarig för "någonting". Han blir nyckeln till mysteriet, under en första tid ; och själv mysteriet i den teologiska utveckling som förkunnelserna från och med den senare delen av år 11 i Amarna vittnar om.

Vilken bild skulle kunna framkalla mysteriet i en verklighet som man aldrig skulle kunna uppnå ? Det skulle bli horisonten.

Re-Horakhti upplysande (eller uppenbar) vid horisonten. Mysteriet med ursprunget (morgonens horisont) mysteriet med efteråt (kvällshorisonten).

Uppenbar : i motsats till Amon-den-Dolde. Uppenbar : som alltså tillåter en förbindelse. Och här uppträder den andra stora uppfinningen. Om mysteriet inte är (och aldrig kommer att vara) möjligt att lära känna i sin oändlighet, ger blotta uppenbarelsen ändå möjlighet att närma sig.

Det är här som det blir nödvändigt att kunna skilja på det "okända" och det som man "inte kan lära känna". Den ena tillhör undersökningen (filosofisk eller senare vetenskaplig) ; den andra består av vad vi kallar "Mysteriet".

För att bekräfta möjligheten av en förbindelse mellan människan och Mysteriets inre, använder sig Akhenaton av bilden av en identitet och omger denna "ikon" som betyder guden med en "Kartusch".

Den klassiska tolkningen av kartuschen uppvisar ett slutet tecken som omger ett namn. Termen används i analogi med de ornament som under Renässansen var tänkta att ta emot en inskription. På sätt och vis föregångare till våra amuletter. Den egyptiska termen är "shen", med roten att förena, omgiva, inskriva i en cirkel.

Det verkar som kartuschen ursprungligen – utdragen för att tillåta skriften av alla tecknen – varit en cirkel ; utan slut och utan början, som därigenom definierade evigheten.

M.-C. Bruwier, specialist på orientalisk skrift, tänkte sig att kartuschen som omger faraonernas namn ursprungligen var en stilisering av palatset. Det föreföll mig egendomligt att Akhenaton skulle anlita tecknet som ursprungligen betyder ingärdad, mur, för att precisera den uppenbara guden – i motsats till Re-Amon som var den dolda guden.

Vi kommer att förstå detta palats bättre i meningen auktoritet än i betydelsen inhägnad.

Man kan också föreställa sig en ring försedd med ett sigill som definieras med autenticiteten hos makten.

W.Helck och E.Otto ser en talisman som skyddar den person som benämns så. Det är en blandad anmärkning i ett religiöst område. Föreställningen om talismanen är i sig själv dubbel, därför att den likaväl kan betyda ett inre, för att skydda ett yttre , eller ett yttre för att skydda ett inre.

Shen för också tanken till ett band som förenar i ett enda helt de element som det omsluter.

I sin traditionella användning betyder shen Personen nämnd i sin verklighet, eftersom en konkret kommunikation är möjlig med den.

Bernard van Rinsved anmärker att kartuschen består av två distinkta tecken. En, ofta till oval utdragen, cirkel med den grafiska betydelsen att skriva något i ; och ett segment till höger. En knut för att befästa dessa två delar.

Symboliken antyder föreningen av en gudomlig verklighet (cirkel) med en verklighet som är materiell, begränsad. Identitet mellan den fysiska personen och det gudomliga attributet i vilken den installerats.

Tecknet – enkelt – hos Aton bekräftar stjärnans identitet i dess fysiska verklighet, och i det gudomliga attributet där den installerats när man sätter den i samband med livets text.

Vi kan här referera till en studie av Miriam Lichteim här, där hon betonar att den symbol "ankh" som finns i titulaturen till Aton inte skall läsas ut. Det rör sig om ett rent ideografiskt tecken som placerar kontexten i den text som man bör förstå.

Man får alltså inte översätta "Leve Re-Horakhti som jublar vid horisonten" men snarast : "I livets kontext, är det Re-Horakhti som jublar i det som alltid är bortom..."

Akhenaton och hans omgivning var under alla omständigheter en lärd samling. Anammandet av "shen" för att beteckna det Uppenbaras pol som måste hyllas hos hans Gud, borde samla de symboliska elementen : evighetens cirkel, auktoriteten, autenticiteten, talismanen, solidariteten, kommunikabiliteten, den fysisk-gudomliga identiteten.

Användningen av en kartusch för att benämna guden Aton skulle kunna antyda en fullständigt annorlunda tolkning. Den rör sig om schematiseringen av en strålningsaura som omger personen. Vi tänker på en nimbus, en "strålkrans". Men strålarna avslutas med händer som delar ut livets tecken "ankh" i de amarniska återgivningarna, i det de tar sin källa ur själva skoltecknet och inte i dess kartusch.

Man bör emellertid lägga märke till att atons grafik fullbordas av en enkel cirkel. Som ursprung till "shen" som ger dess titel. Det är med andra ord en lek med föreställningar översatt med ett gigonskt tecken (Mor Gigogne, jättekvinna ur vars kjortlar det strömmade barn) som bilden av det Uppenbara i sig själv. Den här sortens lek med skriften var vanlig i den egyptiska traditionen.

Man kan med stor sannolikhet säga att de teologiska skrivarna i El Amarna har lekt med hela registret. Man skall läsa Atons förkunnelse med sin egen föreställningsvärld (eller lärdom). Men hur som helst, den kult med vilken man skall hylla Aton förkunnar :

- Mysteriet

Det kommer alltid att finnas ett vetande längre bort, som vi aldrig uppnår

Det är horisonten.

- verkligheten i detta mysterium.

Mysteriet skall inte sökas utom den. Den är själv sitt eget uppenbara.

Lysande stjärna.

- möjligheten av en förmedling mellan Mysteriet och oss.

identiteten mellan den fysiska stjärnan och dess gudomliga funktion.

Det är kartuschen.

Den grafiska framställning av Aton i sin allra enklaste form (en cirkel) visar samtidigt Akhenatons vilja att inte fästa sin gud vid något föremål. Han är tecken.

Här finner vi åter en total brytning med sättet att tänka och att ställa upp religiösa eller filosofiska problem.

Sedan urminnes tider hade schamanerna stått inför Anden hos det ena eller det andra föremålet eller den och den händelsen (berg, vulkan, sjukdom, krig). Gudarna (en senare arsenal i det mänskliga medvetandet) hade skapat – eller nyttjade – eller var ansvariga för "någonting". Den atonska teologin har fråntagit Re-Horakhti alla föremål. Den har översatt denna abstraktion med symbolen av Personen – i motsats till det materiella varat som representeras av individen.

Denna eftertankens tröskel som karakteriserar metafysiken har, sedan den amarniska epoken, aldrig blivit överskriden, inte i Egypten, inte i något religiöst universum i Occidenten.

Den amarniska revolutionen är uppenbart märklig genom de uppfinningar som den tillför kulten av Amon (speciellt ur politisk synpunkt) också i förhållande till de andra gudarnas kult..

- Det gudomliga skrivs inte längre i termer av "ansvarig för" gentemot det

verkliga, till och med bortom det som för alltid kommer att förbli

obegripligt.

Från den linje som går från schamanens Ande (som bor i föremålet) som

transiteras av guden (som förestår föremålet) inskriver sig perfekt denna

uppfattning av verkligheten utom varje föremål för att fortsätta den.

- Det gudomliga är i Egypten dominerat av medvetandet om Mâat, den kosmiska

harmonin för vilken gudarna (och Farao genom delegering) har gjorts

ansvariga.

I linje med denna universella harmoni inskriver sig enheten i kulten utan

tvekan och sedan den gud som man ägnar denna kult.

- Det gudomliga är inte längre "dolt" eller oåtkomligt (icke möjligt att

kommunicera med) som ett faktum (ett öde). Det blir åtkomligt tvärs igenom

(transcentalt) och genom en särskild kommunikation.

I linjen det begripliga eller det ovetbara i universum som tränger igenom

med det dagligas erfarenhet av detta ovetbara (som Solen-Amon-det-Dolda)

inskriver sig åter tydligt det Uppenbara hos ett vetande att upptäcka, men

ännu omvälvt av Mysteriet.

Åter inskriver sig där teologin i El Amarna i en religiös kontinuitet, redan tusenårig vid inträdet av den XVIII dynastin. Eftertanken (reflektionen) som underförstår denna teologi placerar sig i en sammanhängande tanke.

Men denna tanke är abstrakt och genomträngande. Dess process har sin fortsättning i en ensam Nildal på samma gång som den markerar en brutal brytning när den skall ersätta den arkaiska gudomliga traditionen så som den vidmakthållits under de några och 30.000 år som föregått vår Historia.

- Man åkallar gudarna genom ett föremål Brytning

- Gudarna har alltid varit mångfaldiga Brytning

- Det gudomliga har alltid varit oupppnåeligt Brytning

Dessa tre stora brytningar (när en intuitiv och alltså sann tanke blivit yppad är den irreversibel) förklarar hur – en gång isolerad ur sitt egyptiska sammanhang – dessa föreställningar blivit tolkade och omformade. Det är där som vi måste söka "missförståndet", i den mån vi anser att det osammanhängande i våra tre monoteismer uppstått ur en urspårning (eller "perversioner") i en ursprunglig tanke.

(År sextonhundra klarade sig Galilei nätt och jämt från bålet med en tanke här framförd av Etienne Petit ; 1700-talet innebar en brytning ; idag känner man hur hela Historien kastar sig över en för att krossa, när man viker upp den sg).

Akhenatons teologi skriver in sig i en strikt eftertankens logik :

- I Nildalen förberedde föreställningen om Mâat en möjlig gudomlig enhet (vi undviker termen monoteism).

- Den vägsträckning som lett från Anden till Gud skulle kunna mynna ut i en metafysisk gud avsaknad av alla föremål.

- Själva personen Farao, försedd med gudomlig makt, skulle kunna leda till möjligheten att kommunicera med denna gud.

Händelsen i Amarna (på sin höjd sjutton år) är en brutal episod. Man måste fråga sig vad som kunnat utlösa en sådan explosion.

Det är inte ur vägen att påminna sig att Amenopis III , Akhenatons far, själv hade låtit förgudliga sig under sin livstid, från och med det trettionde året av sin regeringstid i samband med en Sed-fest berömd för sin fasta, i palatset i Malqata.

Denna "ännu levande redan bliven dold-gud" var fet och uppenbarligen allvarligt sjuk. Förgudligande av en sjukling ! Hans tempel av miljoner år (idé återupptagen av Ramses II) är längs återkomsten av hans trettioåtta kolossers linje allteftersom åren förlöpte under hans regeringstid. Det finns nu bara kvar en enda, norr om Gourna (Memnons Koloss) och dess granne i söder i mycket sämre tillstånd. En löjlig ambition som säkerligen inte undgick den unge prinsen Amon-hetep – den blivande Amenhetep IV – Akhenaton.

Samme Amenopis III hade startat gigantiska utvidgningar an Amons tempel. Han har givit oss den imponerande entrén i allén av hypostyler, som de tolv centrala kolonnerna i den stora salen i Karnak.

Och omkring tre kilometer söderut är det också han som storstilat påbörjat att bygga templet i Luxor, (likaledes med en allé av hypostyler) och förbunden med Karnak genom en imponerande allé av sfinxer.

De enorma måtten i dessa Amons plats, det omåttliga i deras uppbyggnad hör kanske till de element som visar upp det lite löjliga i föremålen när de vänder sig till det Gudomliga.

Det skulle i alla fall ändå vara för enkelt att återföra Akhenatons religiösa revolt till en enkel opposition mellan far och son. Överdriften i det materiella hos Amenopis III är bara delar som kan ha bidragit till att förandliga reflektionen hos hans son.

Det var också den outhärdliga närvaron i Thebe av detta mäktiga Amons prästerskap.

Man beräknar idag att det bestod av åttiotusen personer, de tebanska prästernas getto (präster skrivare, lärda). Stat i staten. Politiskt var det nödvändigt att avsluta den oavbrutna oppositionen mot den absoluta makten hos Farao.

Den amarniska episoden har inte haft någon historisk efterföljd. Det var en kort parantes på sjutton år. Akhenaton har förklarats i bann och utplånats ur Historien. Hans regering har flutit ned i tystnad. Hans verk har förstörts. Atonismen har slutgiltigt övergivits.

Vi har strukit under att det "metafysiska" El Amarna skriver in sig i en särskild logik av ett fattat medvetande. Men medvetandet byggs upp av sin epoks bekymmer. Den gudomliga föreställning som blev utarbetad av en Akhenaton var en möjlig etapp. När tiden förgått var det inte längre dess tid. Vi tänker för vår del att den atonska idén har tagits upp, men inom andra vanor.

Den amarniska tanken har på det sättet blivit förändrad och anpassad till andra platser och andra tider. Det är den analysen vi gör här av Mose förutsägelse.

Det följdriktiga i den atonska teologin skulle tillåta den att färdas de trettiotre sekler som skiljer oss, trots det osammanhängande i samma teologi översatt till de uppenbarade religionerna i vår västliga värld.

Det är flera omständigheter som förklarar att det metafysiska medvetandet försvann i sin skepnad av Akhenaton. Utom den intellektuella omstörtning som var förutsättningen för den skulle uppträda utanför Nildalen, där den ensamstående hade uppträtt – och på det sättet var hermetisk tillsluten för varje främmande eftertanke – måste vi återkalla två politiskt betydande förhållanden.

- Amons mäktiga prästerskap girigt på att återvinna sina rättigheter.

- Ramses II som ett sekel efter Akhenaton, och i likhet med Amenopis III

hade ambitionen att levande få tillträde till Panteon.

Dessa två faktorer satte sitt sigill på föreställningen av att det gudomliga kunde företrädas av ett föremål som gjorde det konkret.

Det var för alltid slutet på metafysiken.

I den slutna Nildalen blev gudarna tilldelade den domän som var att upprätthålla Mâats harmoni hon som härskar över universum. Det ursprungliga universum var inte ett gudomligt verk som var kultens syfte. Gudarna hade inte skapat universum. Och det nuvarande universum var inte deras egendom, ett föremål för deras glädje. De var bara ansvariga för det.

Det är på det sättet en högsta gud hade blivit försedd med att styra människorna till harmoni. Det var Horus. När han slutgiltigt hade lämnat den jordiska tillvaron för att ansluta sig till den dolda världen (Amons värld), överlämnade han sitt ansvar till Farao. Farao var därigenom inblandad i den gudomliga uppgiften att vidmakthålla harmonin (det rättas goda ordning) – av misstag översatt med "Verklighet" – i hela den gemenskap som han hade hand om. Det var som utövare av denna funktion som Farao själv betraktades som en gud.

Men Farao var en mycket verklig person. Det fanns alltså två trappsteg i hans gudomlighet. Gudarna i det dolda universum och de förkroppsligade gudarna, med uppgiften att fullgöra en gudomlig funktion. Det är detta sammanhang av "dolt universum" och av konkret universum" som vi måste uppfatta den unika kult att hädanefter tillägna Re-Horakhti, förverkligad i solstjärnan som verklig, lysande i all sin uppenbarelse.

Templen och mängden av skolor monopoliserade kunskapen i sina(a) Kunskap(er). Kultens hemligheter och kunskapen förbehållen de invigda var regel. Det är det kryptiska i denna kunskap som är grunden till esoterismen. De som hade kunskapen (skrivare, doktorer, astronomer) försåg sig på det sättet med en magisk kunskap som förstärkte deras auktoritet.

Den uppenbara gud som Akhenaton hyllade passade illa in i de privilegier som prästerna i mångfalden av olika kulter gav sig själva, och framför allt i kulten av Amon. Det är populationens storlek och betydelse i templen i Luxor och Karnak som förklarar den amarniska revolutionens fokusering vid mötet av Amon.

Men det uppenbara begränsades inte bara till förverkligandet tvärs genom Aton. Den berörde allt vetande på de mest skilda områden. "den som jublar vid horisonten" omfattade också astronomiskt kunnande. Det är till exempel den första proklamationen av heliocentrism. Sann bekräftelse fann också vägen till de så olika områden som agrikultur och medicin. Och på matematisk och geometrisk nivå.

Atonismen blev som en spjutspets vid mötet med esoterismen å ena sida, men på ett mer avgörande sätt i mötet med all "magi" för att komma ombord på mysteriet. Vetandet kunde inte längre isolera sig i en elit. Vetenskapen (i ordets bokstavliga betydelse) borde vara uppenbar. Marie-Cécile Bruwier kan inte avhålla sig från att i det sammanhanget visa på Amenopis IV framträdande "socialism".

Vi vet inte hur Akhenatons regering avslutades. En del har förställt sig en blodig revolt för att föregripa slutet på denna besvärliga regent.

... Men historikerna föreställer sig gärna palatsrevolutioner.

Vi vet egentligen ingenting om hans närmaste efterföljare. Vi känner deras namn (Ay, Tut-Ankh-Aton [Amon], Horemheb) Claude Vandersleyen uppenbarar till och med en mystisk Drottning-Kung någonstans mellan Akhenaton och den sista representanten för denna XVIII dynasti. Ingenting mer exakt före ankomsten av den följande dynastin : Ramessidernas.

Det förefaller emellertid som om strax efter Akhenatons död, Amons prästerskap i Thebe återinträtt i sina privilegier. Den kortvariga huvudstaden som byggts i

El Amarna övergavs (och revs senare). Atons monokult förklarades heretisk. Och betydande arbeten för att försköna Amons tempel företogs på samma sätt son vid Luxor.

Allt återände till sin gamla ordning och farao-teologins efterföljare kunde åter försäkra Mâat. Den kosmiska freden hade återvänt.

Här har vi den dekor, där med all förmodan resan i Exodus företogs, som Bibeln berättar fös oss om.

Vi har tagit fasta på att de bibliska texterna inte kan läsas som en historisk beskrivning :

- Numren – så som de beskriver epoker eller kvantiteter – står i samklang

med en symbolisk läsning som förhindrar oss att betrakta dem med sitt

aritmetiska värde.

- Egennamnen, (de som hänför sig till person och trakt) finner likaledes sitt

svar i ett kollektivt minne ... många sekler efter det att de inträffat.

- Den episka stilen understryker betydelsen av de händelser de rapporterar

med en tydligt teatral accent av platser och personer.

Alltså bör man betrakta de många detaljer som Bibeln berättar för oss som omskrivningar.

Det vekar som om Exodus (och 4:e Mosebok) förhåller sig till en lång färd som är tillräckligt märkvärdig för att ha ristats in i ett minne som bevarats generation efter generation. Resans början befinner sig i Egypten. Och allt låter förstå att initiativtagaren till denna svåra resa kom från nära omgivning av en Farao.

Trots den reservation som vi har framfört när det gäller det "historiska" värdet av de bibliska texterna så kan ändå vissa element betraktas som om de hade ett förhållande till verkliga händelser. Berättelsen vidhåller de svårigheter som Benei Israel ställdes inför när de skulle tillåtas att lämna Egypten och påbörja sin resa. Och den episod som kallats "marschen över havet" tycks visa att "flyktingarna" stört den allmänna ordningen och att återgången till ordningen inte skedde utan ett visst våld.

De flesta historiker är eniga om att siffran 603.550 personer som deltog i resan är ytterligare ett tillägg till det stora antalet symboliska värden som får sin mening i epokens termer. Till stöd för en sådan tanke har man det stora antalet vid avfärden från Misraim, det är inte troligt att egyptierna skulle accepterat – även tillfälligtvis – närvaron av en hel "befolkning" i dalen eller i närheten av Egypten. Myndigheterna har alltid svartsjukt behållit monopolet till Nildalen.

Men det kan mycket troligt visa en enda Jude som varit dignitär vid egyptiska hovet med hans närmaste familj installerad i grannskapet. Exoden skulle komma att berätta om – åtminstone i sitt ursprung – hur en hög dignitär övergav sin post för att samla sin smalah och fly.

Det är med avsikt som jag använder ordet smalah i stället för stam eller klan som skulle kunna antyda ett alltför stort antal : på samma gång som "familj" riskerar att ange ett alltför begränsat antal, som den europeiska familjecellen.

För att hålla oss till historiska fakta kan vi inte tillägga någon kunskap om Moses. Vi har bara en enda kännedom om honom – Bibeln – och detta vittnesmål är uppenbart partiskt..

Ett stort antal vetenskapsmän har intresserat sig för att sätta in Exodus i en historisk kronologi.

På C.Vandersleyens sätt :

"Bristen på sammanhang i Bibeltraditionen och den efterföljande traditionen när det gäller Exoden har resulterat i de mest motsägande hypoteser...

Och på Mircea Eliades sätt :

"Man har använt sig av filologiska och arkeologiska dokument stött sig på politisk historia, kulturhistoria Egyptens religiösa tradition, kananiternas och andra folks i Främre Orienten.

Jag har redan fört fram Historiens maktlöshet när det gäller att ställa samman en verklig person beskriven genom dokumentering med en annan sorts person som är bättre inskriven i myten än i Historien. I denna omöjliga jämförelse finns det dock ett konkret och gemensamt element och många punktvisa jämförelser mellan Moses och Akhenaton.

För den ene "Re-Horakhti" ; för den andre "YHWH.

När jag har försökt att placera Moses i första kapitlet i denna studie har jag understrukit det egendomliga i de föreställningar kan förkunnade i semitisk tradition. Jag har därvid slutit mig till att YHWH förkunnad i Israel borde vara en religiös bild av betydelse.

Utom "den brådstörtade" avresan, som måste få sin förklaring, har jag framhållit

- införandet av en "unik" gud i en tradition som var polyteistisk

- en "personlig" gud i en tradition med en blind allmakt.

- den absoluta avsaknaden av en gudomlig "familj" under det att en

nomadgrupp uppstår kring en familj eller en klan.

- ett gudomligt styressätt lik den kring en etablerad sedentär monarki.

- Blandningen YHWH föreställning om Anden (immanens) och Gud

(transcendens).

Akhenatons invecklade metafysik tvingade honom att framföra sin nya vision i efter varann följande etapper. Alltså kunde den nya huvudstaden inte vara fullständigt utan tempel, trots att dess teologi predikade en form av ateism (eller panteism). Det blev möjligt att tills vidare ha ett palats för att härbärgera en gud.

Kompromissen föreslog en öppen miljö, och bevarade då vanan hos en kult med grandiosa ceremonier.

Det är den kompromiss i efter varann följande etapper som vi kan läsa i de gudomliga stegen i El Amarnas gudomliga kartuscher, uttryckta i en föreställning genom två huvudattribut i dess verklighet.

I den mycket speciella läsningen av Egypten, skulle man kunna vänta sig att de påföljande reningarna i uttryckens föreställningsvärld, allt eftersom skulle sammansmälta i en abstraktion av Re-Horakhti och att ge de tecken med vilka han benämndes sitt ursprungliga symboliska värde.

Likaledes skulle förvandlingen av ett tempel till en enkel miljö, för att kunna utsträckas i en yttersta logik vara sammanförandet av ett land, eller av den samlade världen. De fjorton gränserna El Amarnas heliga plats är ett uppenbart sådant försök att förallmänneliga en sådan "kultplats"

Men ett folks vanor – och ett folks förvärldsligade vanor – förändras inte med en enkel revolution. Sjutton års atonism var absolut otillräckliga för att införa en ny uppfattning och den amarniska parentesen avslutades som ett ofullbordat verk och med mycket litet godkänt.

.Re-Uppenbar (anti-Amon), bar inom sig utom sin komplexitet också ett fyrverkeri som en svindel som de andra gudarna saknade. Också ett hopp, genom själva uppenbarandet med vilket han upplyste Mysteriets område.

Marie-Cécile Bruwier kan inte underlåta sig att i det sammanhanget upprätta en förbindelse det hopp som föddes i maj ’68.

Genom detta kan man föreställa sig entusiasmen som upplyste den unika atonismen. Historien lämnar oss spår av fanatism. Den ständigt närvarande Aton i Akhenatons nya huvudstad (El Amarna), i den officiella titulaturen, visar alla tillställningar antingen allmänna eller privata som ren "propagandakampanj". Man kan föreställa sig att drottning Nefertiti spelade en betydande roll i det sammanhanget.

När Akhenaton försvann kastades ett brutalt anatema över den amarniska kulten, hädanefter "förklarad kättersk", vilket på ett naturligt sätt förklarar den brådstörtade flykten av några oförbätterliga.

Och när Farao förklarar för Moses :

får detta sin fulla innebörd. Exoden blir avfärden av en icke tolererad sekt genom det minne den väcker, i närheten av de händelser den påminner om.

I en sådan tolkning, finner sig Moses placerad mycket nära atonismen, men efter återinstallationen av Amons prästerskap. Detta precisa datum krymper märklig de tre och ett halvt sekel – från Amosis (~1540) till Merenptah (~1206) – som historikerna avdelat för en möjlig Exod. Vi kan föreslå ett datum i närheten av ~1330.

Brådstörtad avfärd av en liten grupp av svikna fanatiker som bär med sig en doktrin som blivit kättersk i Egypten. En hoppets doktrin för en ny väg, men byggd på föreställningar som ännu inte blivit fullständigt uttryckta, illa översatta av dem som förkunnade den och dessutom fullständigt främmande för den semitiska traditionen som kommer att föra den vidare.

Det är nyckeln till vår förvåning och våra undersökningar.

Nutidshistorien visar oss att medlemmarna i en sekt eller en religion inte alltid begriper de idéer som de för fram till sina proselyter.

På den stege där förkunnarna befinner avslöjar man med lätthet allra längst upp en sorts retlighet inför frågeställningar som betecknas "intellektuella". En fråga uppfattas lätt som tvivel eller skepticism.

(Den militanta grunden hos Frälsningsarmén eller Jehovas vittnen, de som är trogna Scientologin försvarar mycket dåligt den föreställning som de kolporterar. Det tror fast på den. De bekräftar den på samma sätt som man för fram dogmer. Men den logik som borde levandegöra deras tro undgår dem ofta.)

Och för att ännu mer bekräfta den verklighet som ligger bakom är det inte sällsynt att lärjungarna till dessa doktriner för fram sina egna texter i förenklade och sammanfattande utgåvor. Det är säkerligen en svårighet av den sorten som mötte Moses.

Skillnaden mellan den unika kult som gavs Aton och den monoteism som förkunnades av Moses i förhållandet till YHWH Det som man i allmänhet brukar framföra som gemensamma förhållanden mellan atonismen och YHWH-ismen , är åkallandet av en gud (Personen) och enhetligheten i kulten som riktas mot honom (monoteism)

Men en teologisk undersökning av Al Amarna avvisar all verklig monoteism i Aton och läser hans namn som en allegori och inte som en bekräftelse. Å andra sidan verkar Re-Horakhti – genom att enbart vara Uppenbarelse, ha förblivit fullständigt stum. Den fundamentala principen hos Mâat i Egypten, är sammanhängande i sig själv. Den utesluter i den egenskapen allt "Uppenbarande".

I motsats till det tar YHWH till "Ordet". Och de tre monoteismerna blir under Historiens lopp Ordets religioner. Men det återstår ett stort antal tecken som låter oss tänka att YHWH är en förenklad läsning på ett sätt, men också formad (på ett politiskt, moraliskt och ekonomiskt plan) på en gud benämnd på samma sätt som Aton.

Personen

Umgänget med Akhenaton i försöken att närma sig hans grundtanke avslöjar en sammansatt personlighet. Han har tillgång till symboler på det sätt som de esoteriska skolorna använder dem, men han använder dessa symboler i deras primitiva form (värde) och ger dem därmed en mening som ligger utanför det allmänna. Det är nästan en andra gradens esoterism, som förblir hermetisk för de "vanliga" initierade, och som – i de invigdas klass bara vänder sig till privilegierade utvalda.

"Det är du som är i mitt hjärta och ingen annan

Denna kult tar alltså hela samhället till vittne, men förblir inte desto mindre begränsad, genom labyrinterna i sin teologi, till några privilegierade invigda.

Användningen av kartuscher för att symbolisera guden inskriver sig med säkerhet i tvetydigheten hos ett vetande som är förbehållet några få initierade. Den ger på samma gång de vanliga invigda vid det kungliga hovet illusionen av att dela ett

sär-skilt vetande.

Vår klassiska filologi tolkar kartuschens kalligrafi som varande signaturen av den Personliga individen inskriven i den verkliga. Faraonernas namn är också omskrivna av en kartusch när de vill framkalla deras personligheter i deras verklighet. Därav den allmänt erkända tolkningen av kartuschen som tecken för en Person.

Det är då inte förvånande att en överlöpare vid Faraos hov, fortfarande "bländad" av atonismen, men ännu inte helt initierad i esoterismen, bär med sig bilden av en "unik" gud, med attributet som varande "Någon".

Man kan betrakta den amarniska episoden som "explosiv".

Resterna av de amarniska arkiven beskriver några familjära möten med Akhenaton, hans medarbetare och konstnärer. Han ger själv alla direktiven precis i den verklighetsuppfattning i vilken han önskar synas, både han själv och hans familj. Han förbjuder officiella försköningar. I förhållande till sitt prästerskap kallar han sig själv "Förste Profet av Re-Horakhti". Han vilja som regent syftar till att understryka tillhörighet till sitt folk och sitt prästerskap.

Han är utan tvivel den främste, men han hör till dem.

Vägen till mysteriet genom den enda verkligheten hos mysteriet (enheten i den givna kulten) har mycket naturligt förvandlats till enheten (det ensamstående) hos en gud som ger oss detta mysterium.

Akhenaton försäkrar emellertid att inget mysterium var attribut till gudarna och att man måste vända sig till det verkliga själv (transcendental ateism). Hans budskap "man kan inte söka någon annanstans", har förvandlats till "unik kult" och sedan tolkats som "monoteism".

Kartuschens symbolism har helt naturligt tolkats på det vanliga sättet som Person, helt i enlighet -. kan man förmoda – med suveränens vilja att upprätthålla förvirring.

En nödvändig passage för att föra ett folk vant vid kulten av gudarna i ett tempel, mot en abstrakt kult.

Denna strävan mot det abstrakta finns också i arkitekturen i den nya huvudstadens stora tempel (El Amarna). Det framstod mindre som ett tempel än en enkel kultplats för tillbedjan ; den hade inte något tak. Här är också tydliga tecken på strävan till en ny kult.

Men det sjutton åren har inte varit tillräckliga för att tillförsäkra Akhenaton att nå sitt mål.

- Kartuschen har förblivit symbolen för personen.

- Metafysiken har förenat universum med gudarna.

- Den enda kult som är värd att föra vidare är monoteistisk.

- Templet har bevarat hela sitt värde som symbol för "guds tempel"

(Herrens tempel).

Akhenatons primordiala tanke har åter tolkats i de mer traditionella föreställningarna. Konkretiseringen av dessa föreställningar som myt förklarar förändringen av atonismen till YHWH-ismen.

Den territoriala återerövringen

Exodus Benei Israel, var en grupp av herdar, ännu inte helt sedentiserad, som tagit i besittning den mest ökenartade regionen som sträckte sig från Nildalen i riktning mot Tigris och Eufrat, varifrån de härstammade. Dessa vandrande populationer som hemsökte de syrie-arabiska öknarna beskrivs av assyriologerna som obildade.

Det verkar som om de filosofiska och religiösa bekymren hos dessa folk var rudimentära. Samma anmärkning fälls ännu 2000 år senare, när Mohammed ger sig missionen att förkunna sin monoteism, men till en mosaik av folk (som hans politiska geni omvände till ett enda folk : "Umman") likaledes av semitisk härstamning, likaledes herdar och likaledes halvnomader.

Med risk att upprepa oss, stryker vi än en gång under skillnaden mellan det reflekterade medvetandet (den post-neolitiska eftertanken) när den utvecklar sig i en sedentär miljö, och samma reflektion i en nomadmiljö.

I den mycket begränsade gruppen som följde Moses verkar det som om detta vandrande upplevdes som "att man saknade rötter". Strävan efter ett land kan förstås som sökandet en efter ett område för att till slut kunna fritt utveckla en särskild kultur.

Oppositionen mellan sedentärer och nomader är den enda kraft som kan rättfärdiga det centrala politiska temat i Bibeln, från den första och därefter den andra alliansen. Återerövringen av landet – alltifrån det förlorade paradiset till den svåra bosättningen i Kanaan – är ett av de ämnen som Bibeln grundar sig på. .

Och ännu idag, vid slutet av det tjugonde seklet, förblir återerövringen av ett land en betydande fråga i Central-Europas och främre Orientens politik. Det är nyckeln till förföljelsen av zigenarna. Det är den ursprungliga faktorn i ex-Jugoslavien . Det är uppenbarligen det centrala temat i den Israeli-Palestinska konflikten.

Det är en svårighet för historikerna att kunna föreställa sig att ursprunget till ett nutida problem kan sträcka sig tillbaka till förhistorisk tid. Ett neolitiskt medvetande utmynnar i en tanke som följer en "annan" process, av vissa populationer som förblivit mer rörliga. Och det är hela vårt Mellanöstern som fortsätter att försätta sig i eld och blod. Och det är en betydande del av skräcken från 1939-45.

En läsning som försöker placera de bibliska bilderna visar oss en mänsklighet uppdelad i enbart tre grupper. Noak hade tre söner : Ham, Jafet och Sem. Deras efterföljande bildade ursprungligen hela den mytologiska mänskligheten.

Hamiterna [Genesis IX, 25-26] i gruppen mindre goda, höll sig till Kanaan, där de redan hade sedenterat sig.

Vi har lagt märke till att Kanaan utan tvivel var det första område där man odlade säd med en organisation av byar och städer.

Längre fram är Noaks söner mer detaljerade [Genesis X, 19] Före "förskingringen till landet Kanaan" är Hams söner ansvariga för alla städer och byar i Ninive och Babylon ända till Gaza och Sodom.

Det verkar som om före berättelsens uppkomst den geografiska kunskapen inte sträckte sig till Nildalen (alltid Terra Ignota nedsänkt i sina öknar).

Senare förorsakad av sedentationen och exporten av den neolitiska tekniken till Egypten, skapades en sammansmältning mellan Hamiterna i Jordan och de vid Nilen.

Allt fulländades när , bliven lika ond, Egypten delat – mellan Josef och Moses – med nödvändighet en av Hams söner. Följden blev att den svarta befolkningen i den södra dalen och Afrika söderut i sin tur ärvde denna förbannade förfader.

Jafet alstrade dem som [Genesis 10,2-5]

"spred sig över öarna och deras nationer i deras land..." ("inbyggarna i hedningarnas Havsländer ... "; den svenska översättningen GV:s bibel 1917)

Berättelsen beskriver Jafets söner i sin funktion av mångfalden av språk, deras familjer och deras folk. Vi är kvar i en icke-sedentär kontext.

Sems söner [Gen X,31] beskrivs sedan i ett likaledes halv-nomadiskt sammanhang, men i det så eftertraktade område som sträcker sig från låglandet till Österns Berg. Berättelsen nämner här inte någon "rätt". Den framställer ett faktum. Semiterna bekräftas som urinnevånare i det av den förbannade Hams söner olyckligtvis redan ockuperade området.

Senare – sett som borgarnas motstånd att leva tillsammans med "de som inte kan lära något" (som mesopotamierna beskriver dem) – blir Kanaans land först beskrivet som Semiternas ursprungliga hemland, det land som av YHWH särskilt utvalt till landet tillhörigt Sems efterkommande (judarna), här att förstå i motsättning till Jafets efterkommande (Ökenfolkets mosaik).

Om vi kan bekräfta att de första berättelserna i Bibeln har iordningställts omkring 1000 år före vår tid, känner vi inte till den tid då legenderna för största gången blev berättade. Detta första offentliga framförande av berättelsen har sitt ursprung mycket långt tillbaka i historien och uppfattade som sådan långt före den långa marschens Exod, tre eller fyra sekler innan. Det enda tretalet av Noaks söner som erkänns av Bibeln, låter oss anta att mänskligheten då inte räknade annat än Indo-Europeerna i området.

Det handlar alltså om en tradition som ligger före horden av semiter ledda av Indo-Europeer som den egyptiska historien har bevarat under namnet "Hyksos". Den territoriala återerövringen passar alltså in sig i en mycket lång semitisk tradition Jafet och Sem), från det ögonblick de sökte sig en egen identitet. Det är alltså helt logiskt att Israels gudomliga universum innefattar den erövring som vi kan kalla för primordial.

Eftersom denna återerövring leder till ett enda område (Kanaans land) men omfattar tre kända historiska grupper i mänskligheten, är det helt naturligt att Bibeln domineras av rivaliteten mellan dessa tre mot varann stridande grupper. Och vi har sett att inriktningen mot Kanaan huvudsakligen uppstått ur det faktum att Jordans dal var den "första". Bördigheten kommer bara i andra hand.

För att anteckna som en anekdot att uppfödningen av grisar var en specialitet som sedentärerna i Kanaan hade. Det är säkerligen en hygienisk åtgärd att förbjuda förtäringen av griskött (som är svårt att konservera) i varma länder. Men där finns också den kulturtradition som symboliserar den "dålige" sedentärens – i motsats till "den gode herdens" hjord. Som här visar den oerhörda kraft som ett religiöst krav ställer i det ögonblick det överförs till en religiös återerövring.

Snart har fyra årtusenden blåst under dess "gudomliga föreskrifter" utan att någon lösning varit möjlig att genomföra ; i Israels fall är det fortfarande det gamla grälet mellan Jafet och Sem. I ett mer centralt Europa, är det den andra gamla historien om "de som byggde städerna" i motsats till de som hade mindre fasta rötter i sin mark ; det är zigenarnas historia.

Det finns en kulturell logik för att passa in återerövringen av landet i Israels religiösa historia. Denna logik är inte lika uppenbar – är enligt min mening : frånvaro – för att bekräfta en enda gud, det vill säga en gud som är någon.

den occidentala Guden deklineras i singularis. Han är en Person som vänder sig till människan, med följande förhållande :

"Gud har sagt..."

Föreställningen om "Personen" (någon) med sin motsvarighet "Ordet", i panoramat av den gudomliga utvecklingen ger oss följande schema :

- Under de arkaiska epokerna – med den svårighet som vi har att ta till oss denna mentala uppfattning, ger de få materiella fragment som paleontologerna har funnit av en slump – förefaller det som om världen begränsade sig till det "kända".

- Senare (i paleolitisk tid), som öppnar den "mentala spegeln", får den att vända sig mot reflektionen, människan försöker att placera sig i sin omgivning, och världen uppfattas genom det som är känt, men på samma gång genom det som är okänt.

- En fortsatt undersökning skiljer det okända från det som inte går att lära känna. Det är då Mysteriet uppstår.

Detta medvetandets undersökning som leder från det kända till det okända till Mysteriet, täcker en svårbestämd tidrymd knappast möjlig att ge några siffror. Det handlar om en utveckling som inte kan märkas före den paleolitiska kulminationen säg för omkring 40 000 år sedan.

Före uppträdandet av Mysteriet har vi inte något tydligt spår av platser för åkallan eller invigning, av riter eller magiska element. Men under de sista 40 000 åren av vårt mänskliga äventyr, har aldrig Mysteriet upphört att vara det centrala bekymret i människans liv.

Något som förövrigt får Paul Diel att säga :

"Mysteriet (i världens existens och i livets) är odiskutabelt.

Mysteriet uppenbarar det andliga..."

- Av de högpaleolitiska bosättningarna (~40 000 till ~10 000) kan vi sluta oss till av de materiella vittnesmålen att Mysteriet (ursprungligen okänt) gradvis har levandegjorts genom en avsikt. Det är Andarnas och schamanernas tid. Mysteriet var alltså något främmande, men som befann sig i hjärtat av de materiella tingen.

- Under den följande fasen förflyttar sig avsikten mot det yttre av de materiella element som gör dem levande. Det är födelsen av de gudar som använder, styr eller har om hand de fenomen som finns utanför dem men som de håller i sin hand.

- En metafysisk förändring – som det verkar fullständigt ofullgången – befriade de materiella elementen från varje avsikt (mening). Det verkar som om det var den väg Akhenaton tog i sin "religiösa" eftertanke.

- Men behovet av att behålla något "verkligt" för att kunna konkretisera mysteriet i det som man inte kan veta något om, har fått den ursprungliga intuitionen att vika av (perverteras enligt Paul Diels analys)

- Man har behållit guden och gjort honom påtaglig i form av en Person (någon) I den formen uppträder den skapande Guden, som förblir utanför det materiella elementet, men som fortsätter att styra, att stifta lagar. Hans attribut som "skapare" inviger helt enkelt hans makt och ger delvis svar på den nya undersökningen om "Varför, i det ursprungliga ?"

- Våra nuvarande vetenskaper förenar analysen av ett materiellt ämne med sig själv för att belysa det. Många är de som anser att det alltid kommer att finnas något som överstiger våra kunnande. Det är ett sätt att beskriva gränserna för vårt vetandes förmåga. Men den sortens analys är fullständigt i avsaknad av något religiöst intresse och det verkar som om dialogen mellan vetenskaparna och teologerna blivit ansträngd.

Ur den synvinkeln verkar det som om återgången till en gud i YHWH-ismen markerar en avbrott i den religiösa föreställningsvärlden, eftersom den åter passar in en konkret Person, en "Avsikt" som Akhenaton hade avbördat allt materiellt substrat..

Det är också på det sättet som den ursprungliga frågan "Varför ?" har blivit transponerad till frågan "Hur ?" (i det politisk-religiösa sammanhanget). På ett särskilt sätt har Mose föreslagit sin Gud i en undersökning som senare kommer att utmynna i vetenskap : det Hur som är tingens vardande.

I analysen av Re-Horakhti, som finns föreslagen av en ensamstående kultur, måste där attributet "Någon" (person) ges till Aton ses som en parentes som man kan bortse från. Den fungerar som lockfågel. Den är en symbol som avskiljer det mentala (eller abstrakta) från sitt fysiska framträdande (konkretisering).

Den grafiska framställningen av gud i kartuscherna som vanligtvis var förbehållen fysiska personer med av de auktoritära gudarna tilldelad makt, var ett nödvändigt steg – mellan de helt materialiserade gudarna i de forntida kulterna – och den nya föreställningen att ’det enda som är värt att hedra på livets område", är den snabbt förändrade "enda kulten".

Den monoteistiska uppfattningen är ett logiskt steg på den vägen.

Det är bilden av "Personen" anställd i ett uppdrag. - men framför allt med en "gudomlig" auktoritet – som i Mose semitiska tänkande har blivit innehållen i den grafiska framställningen av kartuschen. Förenklingen till en "Person-Gud" är uppenbar.

Tvärtom har det alldeles fallit i glömska att kartuschens kalligrafi underströk bandet (genom en trefaldig knut i faraos titulatur) av två antitetiska element. En oändlighetens cirkel som omsluter Mysteriens element och ett öppet men begränsat segment stod för det materiella elementet (knuten) i symbolen.

På varandra följande tydningar ger förändringarna

- Mysteriet (det grafiska elementet hos Shen) i Gud

- föreningen av de två attributen i "Personen".

Slutligen har allegorin förvandlats till myt – enligt det schema som beskrivs av Paul Diel – och Gud-Skaparen-Personen har blivit en fysisk kropp. Utefter en annan väg kommer Moses fram till samma resultat som Amons prästerskap som återinsattes i sin rätt. Det var återgången till de materialiserade gudarna. Religionen lämnade därmed definitivt den metafysiska domänen.

Ordet

I sin Uppenbarelse bekräftar sig Re-Hoarkhti i en universell närvaro. Inte någonstans i den amarniska litteraturen finns det något gudomligt avslöjande. Aton var uppenbar genom sig själv och i sitt tecken. Varje förkunnelse skulle varit en motsägelse i förhållande till detta ensamstående uppenbara. Guden Akhenaton har alltså förblivit fullständigt stum.

YHWH-Guden som var Mose Gud å sin sida – avhändad varje innebörd av metafysiskt attribut av Israel som saknade sådan förebild, blev förkroppsligad i bilden av en Person. Han förlorade därmed alla attribut av Uppenbarhet. Bibeln innehåller alltså förkunnelser som gäller honom.

Vi har redan citerat Exodus [III, 13-15] ; där YHWH kallar sig själv "’èhyèh ’ashèr ’èhyèh" med anvisningar till redaktionen av Varat Egenskapen och så vidare...

V kan på samma sätt citera [V Moseboken IV,4] ; ett ställe i Deuteronomium : "Hör. Israel, YHWH er gud, YHWH är en" som vissa exegeter (Albright) håller för kärt att översätta som en förkunnelse av ren och oförsonlig monoteism, under det att andra (Meek) inte finner annat än en inbjudan att begränsa till YHWH, hela den kult som skall ägnas gudarna.

Men de bibliska texterna begränsar sig inte att predika och bestämma denna för den semitiska traditionen ytterligt främmande gud. YHWH dikterar instruktioner, han försäkrar sitt skydd, han ger order, han sluter förbund, på ett passande sätt försedda med löften. YHWH uttalar sitt Förbund.

Här är brytningen med den amarniska modellen fullständig. Man kan delvis förklara en "Uppenbarelse" för att tillfälligt dölja bristen på vad som är Uppenbart i en helt främmande gud och osmält, i en befolkning föga förberedd att ta emot den. Men ordens sammanhang som de förs fram i lägger i stor sett fram idén om en teologi som man skulle kunna tolka i dem.

Vi påminner om att erkännandet av de allra äldsta religiösa texterna i Bibeln bör vara samtida med byggandet av Templet i Jerusalem omkrig åren ~970. Alltså flera sekler efter det händelserna inträffat och alltså framförda som "historiska".

Från denna första redaktion kan man avslöja en omsorg att hålla samman de olika skrifterna och en annan omsorg av renlärighet i förhållande till den utåt riktade (officiella) läran i denna epok..

- Å ena sidan när Israel till slut börjar att sedentera sig och organiserar en nation.

- Å andra sidan när YHWH-Gud i denna teokrati redan är tydligt inpassad i sin teologi.

(Termen redaktion som används här, bör ungefär förstås som den slutliga form som givits en skrift, antingen skriven eller muntlig.)

Som alla traditionsrika folk, kolporterar Israel ett kollektivt minne som förs vidare från generation till generation. De två på varandra följande berättelserna om jordens skapelse ("Och se det var mycket gott!" och "Den förbjudna frukten") vittnar helt enkelt om skilda minnen.

Det är nedtecknandet av dessa minnen utom Historien som Genesis berättar. Dess personer är Patriarkerna som texterna inte ens försöker avkläda sin mytologiska dekor. De lever tiden utanför tiden. Det är syndafloden och språkförbistringen.

Och därefter insceneringen av ödet hos ett utvalt folk med Abraham (och det första Löftet). Ismaël och Isak för att avgränsa rivaliteterna. Esau och Jakob för att bestämma det lagligas gränser. Josef och installationen i Egypten.

I det ögonblicket börjar minnet bli konkret. Isarel inträder i historien.

Omsorgen om sammanhanget och helheten i berättelsen får berättaren av Genesis att fortsätta sammanhanget i de böcker ... som följer. Det är orsaken till att vi möter YHWH och hans "Ord" i den första boken i den judiska mytologin.

Men det förefaller oss som om det finns en fundamental skillnad mellan Guds "ord" i Genesis och de pragmatiska "instruktioner" utdelade av denna samma Gud när han vänder sig till Moses.

- I Skapelseberättelsen välsignar, förbannar och förutsäger Gud.

- I Exodus och Numeri (fjärde och femte böckerna) beordrar och hotar han. Hans direktiv är "småaktigt" konkreta. Han har blivit lagstiftare.

Man skulle kunna översätta denna skillnad i tonen i det enkla begreppet "återinstallation" politisk och moralisk. De tre och ett halvt seklen som skiljer händelserna med nedtecknandet skulle på samma sätt understryka en teologisk återinstallation.

Men det säregna i "Ordet" i Bibeln, och den speciella vändning som detta tar när det är översatt av Moses, har riktat min uppmärksamhet mot "Varför var Moses tvungen att ge sin Gud ordet ?"

Exodus eller ett Folks Födelse

Vi har ingen möjlighet att utföra en jämförelse där en av parterna skulle vara Moses. Bibeln skriver ingen historia.

Bibelns berättelser beskriver emellertid en situation som, politiskt sett skulle kunna ha vissa likheter med denna andra situation, likaledes politisk och som vi historiskt sett känner mycket bättre till : Mohammed och upprättandet i Medina av "Ummah"

Exodus berättar för oss om en pilgrimsfärd som räknat i år är mycket lång. Den är en mycket lång förflyttning med kvinnor och barn och hjordar. Och flera tiotal år, det är mycket länge !

I det första kapitlet har jag visat en serie av händelser som gör det mycket mer troligt att avresan skedde från den södra delen av den egyptiska Nildalen.

Den klassiska tanken är att den skedde från Memphis (i deltat) bygger på ett sätt att uppfatta skriften som inte är särskilt hållbar och som inte berättigar minnet av en sådan utfärd. En Exod som hade startat i höjd med Thebe (nuvarande Karnak och Luxor) kan förklara varför den har behållits i minnet som ett företag utan föregångare och som i Norden gjorde den till rena äventyret. Det är den maritima gränsen i öster, det är "Marschen över havet," ...

I denna serie av indicier som strålar samman och som pekar på en avfärd från det södra Egypten och att Israel korsade den Arabiska Öknen (eller själva Arabien) i hela dess längd är det "Gudomliga Ordet" så som det översatts av Moses för hans Folk ett ytterligare indicium som stöder följande tes.

Det finns ingen historiker som erkänner det totala antalet av 605.550 personer som framförs i boken Numeri, som det antal Benei Israel räknade när de gav sig av från Misraim. Och att av detta draga – kanske en aning för snabbt – att det rör sig om en symbolisk summa...

Det har inte heller betvivlats att det var samma population som deltog i avfärdens påskfirande och som återfanns 40 år senare i Kanaans land. Den bibliska texten uttrycker emellertid tydligt att det folk som lämnat Egypten har gått under i öknen och att Kanaan nåddes av den följande generationen.

Det finns inte någonstans den tanken att den ursprungliga gruppen av flyktingar skulle ha kunnat bli "en annan" eller att den skulle förlorat i betydelse under resans gång. Men det var detta "växande under resans gång" som kan ge en naturlig förklaring till den långa restiden, och att det gudomliga Ordet ibland måste tillgripas för att övervinna resans ansträngningar.

Exodus är som en myrstack av lättja.

Det är berättelsen om Guldkalven, som ytterligare visar på Mose bekymmer när han skall införa sin monoteism. Men det är alla dessa andra små händelser där Mose auktoritet har satts i tvivelsmål av de egna. I ett sådan belysning blir "Gud har sagt att ..." ett argument.

Det gudomliga Ordet kan på samma sätt bli avgörande för att förena främlingar till den gemensamma saken.

"Förena er med oss: Gud har lovat ... att han skall ge oss segern".

Ordet uppträder som en nya "klassiska" erövringen av auktoriteten som texterna tecknar under namnet "Moses".

Man kan anta att den första redaktionen av de texter som slutligen blev Bibeln, ganska exakt är samtida med Salomo och hans inflytelserika tempelbygge i Jerusalem. Vi kan från det ögonblicket vänta oss en ny återerövring. Den här gången gäller det inte – som problemet säkerligen var för Moses – att förena vänligt sinnade stammar till en gemensam sak, eller att ordna en grupp vars antal medlemmar blivit avsevärt mycket större.

Denna andra politiska, disciplinära (moraliska) och religiösa (teologiska) återerövring som gjuter in sig i texten från och med dess första skrivna form, siktar till att i Guds namn berättiga nya imperativ som uppstått genom sedentationen av en stam som varit nomader. Tempelbygget var det verkliga beviset på denna nya sedentation (som livsform) och bekräftade påtagligt, den Israeliska överhögheten i en trakt som nyligen erövrats. Sett på det sättet kan vi bättre förstå Exodus i de verser som finns inskjutna mellan "Förbundet i Sinai" och "upproret i Sinai".

[Exodus XXIV-XXXII]

Dessa sju kapitel saknar mening för ett folk som befinner sig i landsflykt. De behandlar enbart frågor om arkitektur, resandet av ett tempel och liturgiska riter. Men för en nyligen installerad suverän, i spetsen för en nyligen erkänd kraft (Israel till slut citerad i främmande land) ivrig att skapa en dynasti, och beskäftigt bekräfta sitt inflytande som like till de största, handlar Israel denna gång för att berättiga en exceptionell uppoffring som den att resa en överflödets boning.

Säg åt Israels barn att åt mig [Exodus XXV, 3-8] ge ett bidrag ...av guld, av silver, av brons av violett och scharlakan, och rosenrött, av fint lin och av getskinn, av oxskinn färgat i rött, av mjukt skinn och akaciaträ ; av olja för att lysa, av aromater för heliga oljor och väldoftande essenser, onyx och dyrbara stenar att infoga i efoden och bröstklädet. Gör mig en helig boning att jag kan residera hos er.

Levitiken som beskriver bekräftelsens ritual, liturgin ända in minsta detalj och sammanfattningen av det prästerliga livet är väl inpassat i den praktlystna tanke som reser templet.

Med det synsättet i en allmän sedentation hos en befolkning, gällde det för Salomo att göra klart att var och en berördes av detta nya sätt att leva. Att det var rätt att var och en hade att deltaga i denna nya oerhörda pålaga, som förskott på detta blivande. En helig mantalskrivningsbok fäste sig vid att inte glömma någon och att särskilt framhäva den prästerliga klassen.

Guds Ord som vänts till Moses, stadfäst av YHWH under epoken Moses måste nödvändigtvis förlägga denna folkräkning till en bestämd plats. En läsning som placerar den bibliska texten till epoken då den skrevs ned gör summan 603.550 som mantalskrivning betydligt mindre symbolisk. Utom den prästerliga kasten (Leviterna) finner vi fyra populationer (Juda, Ruben, Efraim och Dan) uppdelade på tolv stammar.

Räkningen är god och stämmer med ett "manligt" folk, i framtiden fäst vid ett territorium och samlat under styret av en suverän, Salomo.

Det finns dock en avgörande skillnad mellan :

- "folket som Farao har vägrat att släppa [Exodus VII, 14]

- och den första dagens "folk" [XL, 2]

som anges vid templets invigning.

I en förvånande resumé, ställs inför våra ögon upp under det enda namnet Benei Israel (eller "Israels barn") populationer som praktiskt taget inte har en enda gemensam punkt. Denna spetsfundiga generalisering av en blandning av vitt skilda verkligheter är kanske den huvudsakliga svårighet som tolkningen av Bibeln stöter emot. Det är också detta ständiga obestämda i texten som gör mästerverket. Epoken Moses är berättad i Exodus. Den framställs som en lång vandring mot ett förlovat land givet av YHWH. Samma historia bekräftas av "Numeri" som framhåller att varje stam av Israel är direkt delaktig i det gudomliga kungariket (som begär att en exceptionell skatt betalas).

Det är till samma period man måste hänföra Ordet som ställer upp reglerna som skall hållas, särskilt av prästerskapet (Leviterna) och de normer som skall styra den första Lagen. Gudomlig civil ordning (Deuteronomen). I omsorg om en följdriktig historia (följaktligen legitimeringen av Salomos makt) tar sig bibeln an att fastställa Mose efterföljare. Det är Joshua".

Detta sätt att tolka texten förklarar den utdragna tiden i vandringen. Det handlar då inte om den enkla förflyttningen mellan Misraim och Kanaan. Exodus berättar om hela den trafik som varit nödvändiga för att, i ett enormt ökenområde, samla den mångfald av stammar som varit "förskingrade" där. [Exodus XVIII]

I en försiktig framställning befinner sig Exoden i Egypten, i den arabiska öknen, mellan Nilen och Röda havet. Ingenting tvingar oss för övrigt att begränsa Exodus till detta område "Egypten". Ingen tolkning hindrar oss att korsa Röda havet och att förlägga de 40 årens trafik, av uppror, av ordnande till det egentliga Arabien.

De klaner som nomadiserade detta område – som redan blivit öken under denna senare del av det andra millenniet – hade ett semitiskt ursprung. De delade en halv-nomadisk kultur, som betraktades av de omgivande mäktiga nationerna med illasinnade ögon, instängda i sina dalar. De hade alla samma hemkära syn på den dal som de betraktade som sin egen, flytande av mjölk och honung. Men att samla denna mångfald av smalahs under en gemensam sak krävde att långt andetags tålamod och kraft.

Och bibeln klargör ju också att det är en annan generation – som genom YHWHs straffdom över de som visat otrohet mot honom – når fram till Kanaan.

Betraktad på det sättet framstår Moses inte som en enkel "resande". Han är verkligen "människornas ledare", med ett nästan omöjligt uppdrag – men med säkerhet gudomligt – att samla ett "i Sems tält" förskingrat folk. [Gen IX, 27]

Det är för övrigt exakt på det sättet som Moses "uppfattas" av Israel. Han är den verklige grundaren av den judiska nationen. Det är med Moses som Israel gör sin entré i Historien.

Det är intressant att betrakta det politiska spåret av Moses samtidigt med det inte mindre politiska verket av Mohammed. Problemet är analogt i de två fallen. En grupp som ursprungligen är mycket begränsad, blir av omständigheternas spel ett verkligt Folk. Med uppgiften för Moses, som för Mohammed, att snabbt organisera – alltså på ett diktatoriskt sätt genomföra – ett socialt sammanhang, samtidigt politiskt och uppenbart religiöst. I båda fallen var det en religiös impuls som utlöste rörelsen.

- Den harmoniska hemlängtan (nostalgi) med Moses,

- Återvändande till en stor verklighet (autenticitet) med Mohammed.

Denna situation tvingade de två profeterna till politiska och militära avgöranden som de inte hade önskat sig. Och för att stödja dessa avgöranden hade de en helt naturlig tillgång i nya Uppenbarelser, i den meningen dikterade av i det ena fallet YHWH, i det andra av Ängeln.

Frånvaron av historiska dokument tillåter inte en exakt jämförelse mellan en ordning som under yttre tryck genomfördes av Moses, och en ordning av samma sort utförd av Mohammed.

Men den stora likheten i situationen hos ett folk av samma ursprung, gör det rimligt att föreställa sig samma sorts lösningar. "Och Gud har sagt ..."

Det är i mångfalden av stammar som skall förenas, och i formuleringen av ett löfte (lockbete) för att intressera alla (ett land) som man finner den absoluta nödvändigheten för Moses att stödja sin auktoritet på den "allsmäktige" El Shaddaï i bibeln.

I de tre uppenbarade monoteismerna är betydelsen av Ordet primordial (av ursprunglig betydelse). Medan uppfattningen av Aton, utan tvivel samtida med YHWH är förvånansvärt tystlåten.

Skillnaden är väsentlig och värd att understrykas. Denna analys belyser att Ordet – hur stor betydelse det än har i den occidentala teologin – uppträder i sitt förmodade historiska sammanhang, som ett återerövrande som "råkat" inträffa.

Men vi får inte därför sluta oss till att Ordet, som det förs fram i Bibeln, alltid är en tillflykt, en återföring (en bedräglig "reperation") av något "bedrägligt".

Som motvikt till denna nödvändighet att tillgripa medel för att göra sina sagesmål verkliga genom ett gudomligt ursprung, bör vi på samma gång göra klart för oss att det uppenbarade i dessa välsignade texter har motstått tre årtusenden av religiös tro. Denna motståndskraft bevisar i sig själv det välgrundade i dem. Alltså ?

Vi känner inte profeternas ursprungliga intuitionen, som blivit mycket förändrade genom transkriberingen av det ursprungliga innehållet.

- tre seklers förlopp – och tillskapandet av en hebreisk stat – mellan Moses och Bibelns första nedskrift.

- En obestämd redigering, minnets citat och en andra redigering som rensats ut mellan Profeten och den enda kända versionen av Koranen.

En ny tolkning, en ny läsart för de heliga texterna visar sig oundgänglig. Att de rensas från alla "suspekta" ord, tillkomna i politiskt, moraliskt eller teologiskt avseende som dess ursprung kan passas in i.

Att tillkomma

Människan och mysteriet.

I detta möte, förefaller det gudomliga som om det innehöll ett svar.

Det som en gång var det romerska imperiet – och som vi förenklat kallat Occidenten – visar i det gudomliga :

- en mycket stor enhet,

- en mycket stor olikhet.

Den grundläggande enheten ligger i den monoteistiska föreställningen hos de tre framstående religionerna, med Ordet hos en Gud-Person och löftet om förbundet som sluts med honom.

Olikheterna uppstår ur förhållandet mellan denna gud och människorna, i tolkningen av detta Ord.

Det innebär väsentligen ett översättningsproblem eller frågan om att förstå. Det är innebörden i rubriken "Missförståndet".

En saklig undersökning av historisk innebörd kommer aldrig att lyckas ordna ett möte med personerna Abraham eller Moses. Abraham berättas av de heliga texterna befinner sig i en tid före Historien. Och Moses – ursprungligen mer möjlig att placera i sin historiska epok – möter vi tvärs genom myten av sin legend, och i en avsikt som är politisk, moralisk och religiös att förstå som en "återerövring".

En saklig studie har kunnat uppenbara att texten – som blivit unik – i sina första böcker har ett flertal källor. Det har hittills inte varit möjligt att upprätta en tydlig begränsning mellan Profetens sanna intuition och utnyttjandet av denna, det som Paul Diel kallar dess "perversioner".

Historien är på det sättet à priori omöjlig och Filologin maktlös. Vi måste alltså följa en tredje väg.

Att närma oss texterna genom den föreställning som bär dem. Det blir på det sättet möjligt att upprätta en jämförelse mellan det föreslagna gudomliga universat som föreslås av Bibeln och de universa som föreslås av de angränsande regionerna.

Vid de först anställda jämförelserna, framgår det att det budskap som förkunnas av Moses – är helt främmande för mentaliteten hos hans ursprungliga klan – samtidigt passar exakt in i den linje som en tanke i Egypten utvecklat under samma epok.

I den egyptiska historien finns markerad en ytterlighetstro, en ytterst skärpt teologi, under en tid då man skulle kunna förmoda mycket nära Exoden. Det är El Amarna och Akhenatons gud. Ett närmande framställer sig.

Men ett sådant närmande förutsätter att den fullständigt nya föreställningen av den amarniska gudomen har missuppfattats av Moses, alltför lite insatt och dåligt mottagen av ett Israel alldeles främmande för en sådan metafysik. För att läsa YHWH i amarniska termer måste man grundligt förändra uppfattningen av

Re-Horakhti.

- Å ena sidan på nytt översätta genom ett konkret yttre.

Det är en naturlig förenklingens process som utmynnar, sedd som grafiken i

kartuscherna, att transponera gud till Person (någon).

- Å andra sidan att föra över Personen till Ordet.

Med återgivningen av ett sådant Ord under fyra sekler (mellan Exoden och

Salomon).

Och det oundvikliga fastkedjandet av små politiska och moraliska framgångar

(den sociala ordningen).

Och de didaktiska bekymren (den teologiska ordningen).

Ett flertal förändringar ; som skall passas in i en säkert sammanhängande logik Det återstår den inte mindre motsägelsefulla uppgiften att förutsätta att den korrekta läsningen av en text bör föreställa sig tolkningen av andra personligheter och i en epok som är anakronistisk till de fakta som framställts. Hur skall man alltså förstå och förändra berättelsen ?

Under alla omständigheter med stöd av en sådan tolkning, finns den bibliska texten som många gånger framhåller förhållandet till Egyptens land. Faraos motståndare var Farao.

Vissa ställen i Bibeln verkar som bokstavliga kopior av den egyptiska traditionen.

- De tio skedena i Skapelseberättelsen i Genesis återfinns i föreställningen av Mâat. De samlas till sju för att – respektera symboliken i sju dagar skilda åt av "Det var gott !"

- Den andra beskrivningen av psalm CIV är en nästan ordagrann översättning av Akhenatons Stora Hymn till Solen.

Beskrivningen av Förbundets Ark är utan tvekan densamma som Naos. Och Bibelns kerubiner, med sin vingar utbredda som ett tak är beteckningen av Isis och Nephtis under den amarniska perioden.

Den framställda undersökningen avslöjar ett antal betydelsefulla "importer" utgående från El Amarna. Som tusentals andra läsare har jag funnit liksom ett filigransarbete i Israel. Men de amarniska texterna har sällan lästs vid sidan av vokabulären. En verkligt teologisk och filosofisk studie, alltså metafysisk av den amarniska revolutionen återstår som företag. Den skulle emellertid medföra en utan tvivel intressant belysning av den unika bibliska texten som "ställs inför alla jordens nationer".