Sex
roller söker en författare
Luigi Pirandello Akt 3
när
ridån går upp visar det sig att Inspicienten och Dekoratören förändrat
den tidigare scenbilden och i ställ placerat en liten trädgårdsdamm på
scenen ; på
ena sidan av scenen befinner sig teaterns Skådespelare och på den andra
sidan de Sex Rollerna ; i mitten står Chefen med knuten hand mot sin mun
och funderar
Chefen skakar
på sig, efter en kort paus Nu kommer vi alltså till
andra akten. Låt mig bara ta hand om det här nu så skall ni se att det
blir bra. Styvd När vi kom hem till
honom… visar
på Fadern blev han fruktansvärt
uppretad! visar
på Sonen Chefen tålmodigt Jo visst! Låt mig bara ta
hand om det här sa jag ju! Styvd Men det måste vara
tydligt – missnöjet ! Modern för
sig själv, eftertänksam Jag vet avd allt mycket
gott som skulle kunnat komma ut av det här… Styvd vänder
sig ilsket mot henne Men det har ingen som
helst betydelse! Ju större skada som vi blir utsatta för, dess större
blir hans skuld ! Chefen tålmodigt Ja, jag har förstått det
! Jag har förstått ! Och det är just det som det hela handlar om, i första
hand ! Ni behöver inte oroa er! Modern bedjande Men för mitt samvetes
skull, signore, måste man förstå… att hela tiden har jag försökt… Styvd avbryter
och fyller i med förakt …allt för att lugna mig
och trösta mig och sagt att det här obehaget borde ha besparats honom ! till
Chefen Gör som hon säger – gör
som hon säger – därför att det är så! Det gläder mig att jag kan
se det därför att då kan man förstå : ju mer hon bönfaller, ju mer
hon försöker tränga in i hans hjärta, desto mer kommer han att dra sig
undan för sig själv : ”av-lägs-nar-sig” ! allt det är bra ! Chefen Skall vi alltså ta itu
med andra akten ? Styvd Jag skall inte säga ett
ord till ! Men jag slår vad om att vi inte kan spela hela akten i trädgården!
Chefen Varför inte det ? Styvd För hans skull där… pekar
på Sonen han är hela tiden bara
instängd i sitt rum… Och
sedan måste man klara av allt det som den där stackars Grabben ställer
till med inne i hunset, som jag har sagt. Chefen Jo visst, men å andra
sidan måste ni förstå att man inte kan hänga upp skyltar eller växla
scenblid tre, fyra gånger varje akt. Förste
Skådesp Det skulle ta alldeles för
lång tid… Chefen Ja, man kommer att bryta
stämningen. Primadonnan Man bryter illusionen
av… Fadern hoppar
upp och protesterar Illusionen! Gode Gud, tala
inte med oss om illusion! Använd inte det ordet, därför att det är det
allra mest plågsamma för oss! Chefen dämpat Jag förstår inte, varför
då? Fadern Jo naturligtvis! det är
plågsamt ! Plågsamt ! Det borde ni förstå! Chefen Vad skall vi kalla det då?
som vi håller på med här : vi skapar en illusion för åskådarna… Förste
Skådesp …med vårt framträdande… Chefen … en perfekt illusion av
verkligheten…
Fadern Jag, det kan jag förstå.
Men ni däremot kanske inte kan förstå oss. Ja, förlåt att jag säger
det, men för er och för era skådespelare handla det bara – och så
skall det förstås vara – bara om det ni leker. Primadonnan föraktfullt,
avbryter Lekar ! Vi är väl inga
barnungar! Det här är allvar! Fadern Jag säger inte emot er!
Jag förstår i själva verket leken i er konst och att den måste vara
precis som ni sa : att perfekt återge verkligheten! Chefen Ja, just det, det är vad
det är! Fadern Men om ni nu tänker er
att vi, som är vi är, visar
på de andra fem Rollerna inte har någon annan
verklighet, utan för den här inbillade världen ! Chefen betraktar
förvånat sina Skådespelare, som också verkar förvirrade Men vad betyder det
egentligen ? Fadern efter
att ha betraktat honom med ett blekt småleende Förstår ni inte det,
signore? Vilken annan? Det som för er är en påhittad verklighet – som
skall skapas – det är för oss den enda verkliga verkligheten. en
kort tystnad ; han tar några steg mot Chefen och tillägger Men det är så inte bara
för oss när man tänker efter! Tänk efter… han ser honom i ögonen Kan ni säga vem ni är? pekar
rakt på Chefen med ett finger … kan i säga vem ni
egentligen är? Chefen förargat,
med ett småleende Vem jag är? Jag är jag! Fadern Och om jag skulle säga
att det inte är sant, därför att ni är jag? Chefen Så skulle jag svara att
ni är en stolle!
Skådespelarna
skrattar Fadern Ni kan mycket väl
skratta, eftersom vi bara skojar här… till
Direktören och ni ger mig rätt att
bara genom att skoja kan den där herrn…
visar
på Förste Skådespelaren … som är ”han” bli
”mig” som omvänt är jag ”den här”. Kan ni se hur han sitter
fast i fällan? Chefen uttråkad Men det där var ju det vi
sa alldeles nyss! Varför skall vi upprepa det? Fadern Nej, nej, i själva verket
var det inte det jag menade. Vad jag ville komma fram till var ett
erbjudande att komma ur det här skojeriet. ser på Primadonnan, som för att förekomma henne … den här konsten ! –
konsten ! som ni vanligtvis sysslar med här med era skådespelare ; jag vänder
mig alltså till er och frågar allvarligt . vilka är ni? Var och en av
er? Chefen vänder
sig irriterat, men samtidigt ganska ställd till Skådespelarna Ser man på. vilken fräck
en! Han kommer som en som vill sälja sig som roll och frågar vem jag är!
Fadern värdigt,
men utan att vara överlägsen En roll kan alltid ifrågasätta
vem en människa är. Det är för att rollgestalten verkligen har sitt
eget liv, fastställt i hans karaktär, han är alltid ”just den där”.
Medan en människa – jag menar nu inte nödvändigtvis er – en människa
som sådan inte kan vara ”intet”. Chefen Nej, naturligtvis inte!
Men ni frågar mig : ”Är jag chefen?” ”Direktören?” är det inte
så? Fadern mjukt,
inställsam ödmjukhet Bara för att få reda på,
signore, om ni verkligen är, när ni ser på er själv… till exempel
ser på er själv i tiden, vem ni var en gång ; med alla de drömmar som
ni hade då ; med alla föremålen, allt det ni hade runt omkring er och
allt det ni bar inom er, precis så som ni föreställde det för er –
det som verkligen var och verkligen var era egna! Och nu, signore, när ni
tänker tillbaka på den föreställningen som ni hade då, men som ni
inte har längre, på allt det som inte längre ”föreställer” det
som ”var” en gång ; är det inte något som saknas? jag menar inte
golvplankorna som scengolvet ä gjort av, utan marken, själva marken
under era fötter när ni av de tankarna sluter er till att också
”detta” som ni känner idag, hela denna verklighet, kommer att vara
det som är inbillning i morgon? Chefen utan att riktigt ha fattat och uttröttad av det bedrägliga i resonemanget Nå än sen då? Vad vill
ni få ut av allt det där? Fadern Ingenting särskilt,
signore! Kanske visa att om vi… han
antyder de andra Rollerna utom själva inbillningen
inte har någon annan verklighet, inte har något som vi kan säga är nu,
måste det väl vara så att ni, som har en verklighet som hela tiden bara
försvinner för nästa nu, borde misstro er själva, den som ni är idag,
den som andas och rör vid, eftersom den – precis som den igår – är
förutbestämd att lösa upp sig i morgondagens inbillning – det som vi
kallar ”illusion”. Chefen vänder
sig om för att ta det hela med ett avvärjande skratt Utomordentligt förträffligt!
På det hela taget menar ni att med en här komedin som ni är här för
att visa mig är verkligheten mer verklig än vad jag är till exempel? Fadern allvarlig Men utom allt tvivel,
signore! Chefen Aha! Jaha! Fadern Jag trodde att ni hade förstått
det? Chefen Mer verklig än jag är? Fadern Ja, om er verklighet förändras
från den ena dagen till den andra, från idag till i morgon… Chefen Men om den förändras,
naturligtvis! Den förändras ju hela tiden. Det är likadant för alla! Fadern med
ett skri Men inte för oss! Ser ni
där! Var är skillnaden? Den förändras inte, den kan inte förändras,
inte bli annorlunda, aldrig någonsin bli annorlunda därför att den är
redan fastställd! just på det viset! ”just denna för alltid” (det
är det som är fruktansvärt, signore) oföränderlig verklighet – det
borde sända rysningar efter er ryggrad när ni har oss närvarande ; när
ni ser oss och vilka vi är! Chefen oförmodat
som inför en uppdykande idé Jag skulle ändå vilja
veta och det någonsin tidigare hänt att en rollgestalt har krupit ur sin
roll och börjat liksom utifrån försvara den, att förklara den som ni gör!
Vet ni det? Jag vet det inte! Fadern Nej, inte jag heller,
kanske därför att författarna vanligen inte talar om själva arbetet
med sina verk. När olika personligheter framträder levande för dem,
verkligen levande inför sina författare, kan han inte göra annat än
att följs dem i deras egna tankar, med deras egna ord och de gester ur
vilka de uppstår och han måste vilja det som de vill : om han inte gör
det blir det fel! När en personlighet har fötts får den en sådan självständighet
också mot sin egen skapare att den kan föreställas av alla, i vilken
situation som helst, som författaren inte alls har tänkt ut och den kan
få en betydelse som författaren inte alls har tänkt sig! Chefen Men det där vet jag ju! Fadern Och ändå undrar ni över
oss? Men tänk er då vilken olycka det måste vara för en personlighet
som har fötts i en författares fantasi, som sedan förnekar honom att
leva. Svara mig om inte en personlighet som har blivit övergiven, lämnats
att vara, inte har rätt att göra precis det som vi nu gör inför er,
att vi inte måste göra det efter att länge, länge, det kan ni vara övertygad
om ha försökt att övertala honom, att pressa honom, ha visat oss för
honom – ibland jag – ibland hon… visar
på Styvdottern ibland den här stackars
Moden… Styvd kommer
fram som i en dröm Ja, det är sant! jag också
för att fresta honom, så många gånger, i det där dystra skrivrummet
som han har, ibland när det skymde, när han satt övergiven på sin stol
och inte kunde besluta sig för att tända ljuset och sakta lät skuggorna
bli allt djupare, skuggorna där vi kröp omkring som han inte ville ta
till sig!
som om hon själv såg sig i rummet och känner sig besvärad av de
andra som var närvarande Om ni skulle ge er av
allihop! om ni skulle lämna oss ifred! Mamman här, med sin son – jag
med den lilla flickan och Grabben där, alltid ensam – och sen jag med
honom… visar
otydligt mot Fadern och sedan jag ensam –
jag ensam – bland skuggorna…
rycker
till som om hon i sin syn, lysande och levande bland skuggorna, ville
gripa tag i honom … ah ! mitt liv! Vilka
scener har jag inte föreslagit honom! Jag vet, jag var den som lockade
honom mer än någon annan! Fadern Ja, men det var kanske för
att du är som du är och att du tjatade på honom mer än någon annan! Styvd Jasså? var det ! Eftersom
han ville ha mig sådan! går fram till Chefen för att säga, liksom i förtroende Jag tror mer på att det
var hans modlöshet, eller hans förakt för teatern, som publiken
vanligen ser på den och vill ha den… Chefen Så där ja, nu fortsätter
vi – gode Gud – låt oss komma fram till händelserna, mina älskade vänner!
Styvd Ja, men händelser finns
det utan något slut – när vi kommer hem till honom där! pekar
på Fadern Ni sa att man inte kan hänga
upp skyltar eller byta scen var femte minut! Chefen Ja, just det! Man måste sätta
ihop dem och gruppera dem till en samtidig och sluten handling ; inte som
ni tänker er att först kommer er bror kommer hem från skolan och smyger
som en skugga inne i rummen, och gömmer sig bakomdörrarna för att
idissla sin föresats att – hur var det ni sa? Styvd … knastrade inne i
honom! hela tiden rörde sig inne i honom… Chefen ja, jag har aldrig hört
att man uttrycker det på det sättet förr ; som han ”inte kunde bli
fri från”? eller hur? Styvd Precis så, signore, där
är han! hon
visar på Grabben bredvid Modern Chefen Fint! och på en gång
vill jag att den lilla flickan, utan att förstå något av det hela skall
leka ute i trädgården – den ena inne i huset och den andra ute i trädgården,
kan man göra så? Styvd Ute i solen, obekymrad.
Hennes glädje är min enda belöning, när hon leker ute i trädgården
och har sluppit ut ur eländet i vårt hemska rum där vi sov alla fyra
– jag tillsammans med dem – jag, förstår ni! med min avskyvärda,
besmittade kropp, bredvid henne som tryckte sig intill mig, hårt, hårt,
med sina små förtroliga och oskyldiga armar. Hon hann knappt se mig i trädgården
förrän hon kom springande och tog mig i handen. Hon brydde sig aldrig om
de stora prunkande blommorna där ute, gav sig av och letade efter de små
”töta, töta” och visade dem för mig – det var som en fest, en högtid!
när
hon säger så grips hon av minnet och avbryter sig i en lång förtvivlad
snyftning och lutar huvudet i armarna mot bordet ; det uppstår en allmän
rörelse ; Chefen närmar sig, nästan faderligt och säger tröstande Chefen Vi tar trädgården få se
om det inte blir bra så! Vi samlar alla scenerna här ute! kallar
på Dekoratören vid namn Hiva ner lite trän, två
cypresser som man kan ställa vid dammen här! man ser två cypresser sänkas ned från ovan ; Inspicienten skyndar fram
och spikar fast dem vid sina stöd Chefen till
Styvdottern Det här kan väl ge en
allmän uppfattning… till
Dekoratören Så får vi ner lite himmel också! Dekoratören Vad då? Chefen Lite himmel! En bakgrund
till dammen där! man
ser ett vitt skynke som sänker sig ned i fonden Nej, nej, men inte vitt ! Himmel sa jag! Ja det gör detsamma, det ordnar
sig! ropar Hallå, ljuset, släck ner
och ge mig lite kvällsljus, månsken, blått och blått på fondstycket där
bakom… så där! det räcker…
som
på ett kommande uppstår ett mystiskt månsken på scenen, vilket får Skådespelarna
att tala och att uppföra sig som under en månskenskväll ute i trädgården
Chefen till
Styvdottern Så där ja! Titta här!
Och sen Grabben! istället för att smyga bakom dörrarna, kan han vara här
ute i trädgården och smyga omkring i buskarna. Men ni måste förstå
att det blir svårt att hitta en liten flicka som kan göra den här
scenen bra, när hon skall visa blommorna för er! vänder sig till Grabben Kom fram du, kom fram! Vi
skall se hur det går att samla ihop det hela lite grann! när
Grabben inte rör sig Kom hit nu, kom hit!
han drar fram honom under det att han försöker rätta till mössan
på honom när den hela tiden vill halka på sned Ah, det säger jag vilken
olycka till grabb… Men titta! Men gode Gud han måste väl ändå säga
nånting i alla fall… Kom hit! kom hit här ett
tag så jag får se! Göm dig ett tag här i buskarna och försök sticka
fram huvudet lite som om du spionerade…
han dras sig tillbaka för att se hur det tar sig ut ; knappt har
Grabben börjat förrän Skådespelarna grips av häpnad och står
beundrande Ah, bra! Mycket bra! vänder
sig till Styvdottern Och säg mig, kan inte den
lilla flickan springa fram och prata med honom lite när hon upptäcker
honom – åtminstone ett par ord? Styvd reser
sig Ni skall inte tro att det
går att får ett enda ord ur honom, så länge som han där är här… visar
på Sonen Då måste vi skicka iväg
honom först. Sonen går
beslutsamt mot prosceniet som för att ge sig av Visst, genast! Tack! Det
är exakt vad jag vill! Chefen Nej tack, vart skall ni ta
vägen? Vänta!
Modern reser sig, häpen, ängslig över att han verkligen tänker
gå sin väg – hon sträcker
händerna efter honom som för att be honom, men förblir sittande på sin
plats Sonen kommer
fram till prosceniet, till Chefen, som försöker hindra honom Jag har faktiskt ingenting
här att göra! Låt mig gå, låt mig gå härifrån! Chefen Vad menar ni? Har ni inget
här att göra? Styvd lugnt
ironiskt Ni behöver inte försöka
hålla kvar honom – han kommer inte att ge sig av! Fadern Han måste ju vara med i
den fruktansvärda scenen i trädgården med sin mor… Sonen plötsligt,
bestämt, stolt Jag tänker inte göra något!
Och det är var jag har sagt hela tiden! till Chefen Släpp mig och låt mig gå! Styvd går
fram till Chefen Låt mig, signore – hon
tar ned Chefens arm som hejdar Sonen Låt honom vara. vänder
sig till Sonen, så fort Chefen släppt sitt grepp Nå ge dig av då!
Sonen
står framme vid trappan till salongen, men som av en hemlig makt kan han
inte gå ned för den ; sedan går han till Skådespelarnas ängsliga häpnad
långsamt längs rampen fram till den andra trappan upp till prosceniet,
men inte heller där förmår han gå ned ; Styvdottern, som hela tiden följer honom med blicken i låtsad spänning, brister i
skratt Han kan inte, ser du det!
Han måste stanna här, nödvändigt, fastbunden vid bandet som inte går
att lösa upp, när det händer som måste hända – just på grund av
mitt hat mot honom, just för att inte se honom inför mig – nå om jag
är kvar ännu och står ut med att se honom och vara i hans närhet – så
det går inte att tänka sig ens att han skulle kunna ge sig av, han som måste
vara här, verkligen med sin sköna pappa och den här modern utan någon
annan son än han…. vänder
sig till Modern och se så nu, mamma kom
nu… vänder
sig till Chefen och visar på Modern Se där, hon har rest på
sig, hon har rest sig för att hindra honom! till Modern, som för att locka henne med en magisk kraft Kom nu! Kom! sedan
till Chefen Tänk er vilket hjärta
som krävs för att kunna visa alla er ; era skådespelare här vad hon känner
nu ; men hennes längtan att närma sig honom – titta här! hon är
beredd att leva scenen!
Modern
har verkligen närmat sig och Styvdottern har knappt slutat förrän hon
med ene gest visar att hon håller med Sonen snabbt Ah! men jag gör det inte!
inte jag inte! Även om jag
inte kan gå min väg, så kommer jag att stå kivar här , och jag säger
en gång till – jag kommer inte att säga något, inte fråga något! Fadern skakar
av ilska Ni kan tvinga honom,
signore! Sonen Ingen kan tvinga mig till
något! Fadern Jag skall tinga dig att göra som du skall! Styvd Vänta! vänta! Först
skall den lilla flickan vara vid dammen. springer fram till flickan och ställer sig på huk framför henne och tar
hennes ansikte mellan sina händer Min stackars lilla ängel,
du ser förvirrat på mig med dina vackra ögon, vem vet vad tror att du
är? Vi är på en scen, kära! Vad är en scen? Hör här, skall du få höra!
En scen är ett ställe där man leker på allvar. Det är här man spelar
skådespel. Och vi spelar ett skådespel nu. På allvar, det vet du? Du
också… omfamnar henne och trycker henne mot sitt bröst, vaggar henne lite Ah, min ängel, ett så
grymt skådespel du är! Vilket fruktansvärt öde som är uttänkt för
dig! Trädgården, dammen… Ah? påhittat – vem vet! Så här är
olyckan du lilla kära : allt är redan påhittat här! Men ja, kanske en
påhittad damm är bättre än en verklig ; för att leka med, vad? Men
inte, det är en lek för andra, men inte för dig, tyvärr, är den
verklig, min lilla ängel, du leker verkligen i en verklig damm, en stor,
en vacker, ser du så många bambuträn som skuggar och speglar sig och fåglar
som simma och gör att skuggan bryts. Du vill fånga en av fåglarna… med ett skri som fyller alla med bestörtning – nej, min lilla Rosetta,
nej! Mamma tar inte hand om dig, för att hennes son är en kanalje! Och
jag, jag är också där med alla mina djävlar i skallen… och han där…
hon
lämnar den lilla flickan och vänder sig på sitt vanliga sätt till
Grabben Vad gör du här –
alltid samma min precis som om du tiggde om någonting! Vet du inte att
det är för din skull också, som hon drunknar den här lilla – för
att du bara står där, som om jag genom att hata hit er till det här
huset inte skulle ha betalt redan för er alla! drar
honom i armen för att få upp handen som han har i fickan Vad är det du har där?
Vad är det du gömmer där! Ta fram handen!
hon får fram handen ur fickan och till allas fasa ser man att han
håller en pistol i handen ; hon ser ett ögonblick på den, nästan med
tillfredställelse och säger sedan mörkt Var har du fått tag på
den där?
och eftersom Grabben står kvar förskräckt med uppspärrade tomma
ögon utan att svara Din fårskalle, istället
för att ta livet av mig själv, skulle jag dödat någon av de där två,
eller ännu hellre både pappan och sonen!
hon
döljer honom igen bakom cypresserna där han stod och spionerade ; så
tar hon flickan och sänker ned henne i dammen, så att hon vilar där
utan att synas ; slutligen sjunker hon ned med ansiktet i armarna lutad
mot damens kant Chefen Strålande! vänder
sig till Sonen Och på samma gång… Sonen föraktfullt Vad då på samma gång?
Det är inte sant, signore, det har aldrig varit någon scen mellan henne
där och mig! visar
på Modern Hon kan berätta själv
hur det gick till.
Andra
Skådespelerskan och den Unge Skådespelaren lämnar gruppen av skådespelare,
den ena ställer sig för att betrakta Modern och den andre för att följa
Sonen, för att sedan kunna framställa deras roller Modern Sisignore, det var så här!
Jag gick till hans rum. Sonen Till mitt rum! Har ni förstått
det! inte till trädgården! Chefen Men det har ingen
betydelse! Vi måste ändra på platsen har jag sagt! Sonen får
syn på den Unge Skådespelaren som följer efter honom Vad vill ni för något? Unge
Skådesp ingenting alls, bara se
vad det är ni gör! Sonen till
Andra Skådespelerskan Och ni där? Är det för
att spela henne? visar
på Modern Chefen Ja visst, ja visst! Och ni
borde vara tacksam, anser jag, över deras uppmärksamhet. Sonen Tackar så mycket! Men har
ni inte fattat det är, att den här pjäsen, den kan ju inte ni spela! Vi
finns ju inte på något sätt inom er, era skådespelare förblir där
utanför och tittar precis så här på oss – utifrån. Inbillar ni er
att man kan leva som framför en spegel, som inte ens kan behålla bilden
av våra uttryck, ett sken som bara kastar tillbaka en obegriplig grimas
av det vi verkligen är! Fadern Han har rätt! Så är
det! Ni måste ju förstå det!
Chefen till
Andra Skådespelerskan Bry er inte om det där, fortsätt ni bara! Sonen Men det går inte. – Jag
kommer inte att göra något. Chefen Var tyst då och låt mig
få höra vad er mor säger. till
Modern Nå, ni gick alltså in
till honom? Modern Sisignore, till hans rum,
utan att kunna låta bli längre. För att kunna befria mitt hjärta från
all ångest som tryckte mig. Men så fort han får syn på mig… Sonen – ingen scen hör du! Jag ger
mig av ; jag ger mig av för att hon inte skall kunna ställa till med någon
scen ; fattar ni? Modern Ja, det är vad han gör,
det är sant. Så är det, så är det! Chefen Men ni måste ju spela
den, scenen mellan honom och er son! Vi måste ha den. Modern Jag finns här, signore! Tänk
om han ändå kunde ge mig en möjlighet att säga allt det som mitt hjärta
bär på! Fadern går
fram mot Sonen, våldsamt Du måste låta henne göra
det, du måste lyssna på henne! Hon är din mor! För att hon är din
mor! Sonen Nej, jag tänker inte göra
det! Fadern griper
tag i hans kläder och skakar honom Åh, Herre Gud! Du skall lära
dig göra som man säger! Du skall göra som jag säger! Hör du inte vad
jag säger? Du är ju inte en son! Sonen griper
tag på samma sätt i Fadern Nej! Nej! sluta! Sluta nu
en gång för alla!
allmän
uppståndelse , Modern försöker komma emellan för att skilja dem Modern För Guds skull! För Guds
skull!
Fadern utan
att släppa Sonen Du skall lära dig att göra
som jag säger till dig! Hör du inte! Du skall göra som jag säger! Sonen
börjar
slåss med Fadern och får till sist ned honom på scengolvet i närheten
av en av trapporna till salongen och till alla de närvarandes fasa Men vad är det för sorts
raseri som du har gripits av? Du generar dig inte ens för att dra fram
din egen skam och allas vår skam inför vem som helst! Jag tänker inte
vara med om det! Jag tänker inte det! och det är därför jag inte vill
vara med : jag vill inte vara med på scenen! Chefen Men ni har ju kommit hit! Sonen släpper
Fadern Han ja, inte jag! Chefen Är inte ni här också? Sonen Han ville hit, han drog
med sig alla de andra för att han ville sätta ihop har, inte bara det
som verkligen hänt, men som om inte det räckte, sånt som inte har hänt! Chefen Men tala i så fall om det
som verkligen har hänt! Kan ni inte tala om det? Ni lämnade ert rum utan
att säga något? Sonen efter
ett ögonblicks tvekan Jag sa ingenting! Bara för att inte ställa till med en scen! Chefen uppmuntrar
honom Nå, och sen? Vad gjorde
ni? Sonen
inför
allas ångestfyllda uppmärksamhet går han några steg över scengolvet
Ingenting. Jag gick ner i
trädgården… avbryter sig dystert och försjunker i tankar Chefen pressar
honom att fortsätta, påverkad av hans envisa motstånd Nå? Ni gick ner i trädgården
och…? Sonen förtvivlad,
döljer ansiktet i armen Men varför vill ni att
jag skall säga det? det är ju så hemskt!
Modern
darrar i hela kroppen ; med undertryckta snyftningar ser hon mot dammen Chefen
mjukt när han märker vart hon ser och vänder sig mot Sonen med
större uppmärksamhet Den lilla flickan? Sonen ser
framför sig ut i salongen Där, i dammen… Fadern nedstämd,
visar medlidsamt på Modern Och hon där följde efter
honom, förstår ni? Chefen till
Sonen, spänt Och så, ni…? Sonen långsamt,
ser hela tiden framför sig Jag sprang dit, jag ville
försöka rädda henne… Men jag hejdade mig, därför att bakom buskarna
där såg jag något som fick mig att stelna till is! Där stod Grabben
med galna ögon och tittade på sin drunknade syster… Styvdottern förblir
nedböjd över dammen, som för att söka dölja flickan och svarar som
ett eko med sina förvirrade snyftningar paus Jag ville gå dit och då…
det
hörs ett pistolskott eka bakom buskarna, där man fortfarande inte kan se
Grabben Modern
med ett hjärtskärande skri rusar hon ditåt följd av Sonen,
tillsammans med alla Skådespelarna mitt i en allmän förvirring Min pojke, min pojke!
och
mitt i uppståndelsen och de andras osammanhängande skrin… badar plötsligt hela scenen och salongen i ett klart
ljus. Chefen andas ut som befriad från en tyngd och alla ser på
varandra, förvirrade men lättade Chefen Ah, det var det värsta,
jag har aldrig varit med om något liknande! En hel dag förlorad! ser
på klockan Ge er av nu, ge er av! Vi
har tänkt att göra mer här idag! Nu är det för sent att repetera. Vi
ses i kväll! knappt
har Skådespelarna försvunnit förrän Hallå ljuset! Släck ner
nån gång då! ljuset försvinner plötsligt från scenen och i
salongen blir det kolmörkt Men för fan! låt mig åtminstone
få ett ledljus så jag kan ta mig härifrån!
men
så plötsligt, som av ett misstag lyses fonden upp av ett grönt sken som
projicerar – stora och tydliga – Rollernas skuggor, utan Grabben och
den lilla flickan ; på samma gång tänds över scenen det blå kvällsljuset
som rått där tidigare ; Så ser man Sonen komma från den högra sidan,
följd av Modern som går efter honom med sina armar skyddande mot honom på
samma gång kommer Fadern från det andra hållet ; de närmar sig mitten
av scenen och stannar som i en dröm ; så kommer Styvdottern från samma
håll som Fadern springa över till en av trapporna som leder från
prosceniet ner i salongen ; hon hejdar sig på det första steget för att
betrakta de andra tre och så brister hon ut i ett gällt skratt, springer
så nedför trappan och upp efter en av ångarna mellan bänkraderna i
salongen, där hon än en gång hejdar sig och åter brister i skratt när
hon ser de tre andra som blivit kvar däruppe ; hon fortsätter ut i foajén,
där hon en sista gång lämnar dem med ett skratt när RIDÅN en
sista gång faller
|