Sex
roller söker en författare
Luigi Pirandello Akt 2
teaterns
klockor låter först att föreställningen fortsätter från
klädlogerna, från sceningången och från salongen återvänder Skådespelarna,
Scenmästaren, Allt i Allo, Sufflören och Inspicienten, på samma gång
som Chefen kommer ut från kontoret tillsammans med de sex Rollerna ; i
salongen är ljuset släckt och prosceniet är upplyst Chefen Så där ja, mina vänner
! Är alla här? Hör upp, hör upp. Nu sätter vi igång ! –
Inspicienten ! Insp Här är jag ! Chefen Ändra scenbilden med en gång
till en liten salong. Det räcker med två sidostycken och en fond med en
dörr i. Sätt igång.
Inspicienten
springer iväg för att utföra ordern, medan Chefen sysselsätter sig med
Rekvisitören, med Sufflören och Skådespelarna inför repetitionen ;
salongens fond och sidor är randade i guld och rött Chefen till
Inspicienten Titta efter om det finns någon
bäddsoffa i magasinet. Insp Ja, det finns den där gröna.
Styvd Nej, nej, inte grönt! Den
var gul med en blommig plysch, jättestor – inbjudande ! Insp Det finns inte någon sådan. Chefen Det har ingen betydelse.
Tag den som finns. Styvd Vad då! betyder inget?
Madama Paces schäslong var berömd ! Chefen Nu skall vi repetera! Var
snäll och lägg er inte i det här! till
Scenmästaren Titta efter om det finns något
glasskåp, ganska lågt och brett. Styvd Bordet! Det lilla
mahognybordet med kuvertet ! Scenm till
Chefen Det finns det där lilla i
guld. Chefen Det är bra – tag det. Fadern Ett spegelbord. Styvd Och en skärm ! Jag måste
ha en skärm : vad skall jag annars ta mig till? Scenm Signora, skärmar har vi
gott om. Chefen till
Styvd Och så en hatthängare, inte sant? Styvd Ja visst, många, många. Chefen till
Scenm Se efter vad som finns och
tag hit det. Scenm Visst, Chefen.
Scenmästaren
springer iväg även han för att utföra orderna och medan Chefen talar först
med Sufflören och sedan med Rollerna och Skådespelarna, kommer han in
med de möbler som blivit beställda och visar en Passare var de skall stå
Chefen Sätt dig på din plats.
Se där : det här är en plan över de olika scenerna, akt för akt. räcker
Sufflören några papper Men nu måste du utföra
en bragd. Suffl Stenografera? Chefen med
glad förvåning Ah, bravo! Kan du stenografera? Suffl Jag är bättre på stenografi
är sufflering! Chefen Strålande – precis vad
vi behöver. till
Passaren Spring och hämta papper på
kontoret. Så mycket du kan hitta – mycket!
Passaren
försvinner och kommer tillbaka efter en liten stund med en bunt papper
som han räcker till Sufflören Chefen
säger till Sufflören Chefen Om du följer med i
scenerna allt efter som vi går igenom dem och försöker få med så
mycket av replikerna som möjligt, åtminstone de viktigaste. vänder
sig till Skådespelarna Flytta på er, flytta på
er! Se här, här kan ni vara – visar
till vänster - och lyssna nog Primadonnan Men jag har redan sagt... Chefen avbryter
henne Nej, vi skall inte
improvisera, var lugn! Förste
Skådesp Vad skall vi göra då? Chefen Ingenting alls! Just nu räcker
det med att ni lyssnar! Var och en kommer att få sin roll utskriven
sedan. Idag kan vi i bästa fall ha en repetition. Först skall de här
repetera. han
visar på Rollerna Fadern står
som fallen från skyarna, mitt i vimlet på scenen Vi? Förlåt, hur skulle man kunna kalla det för en repetition? Chefen En repetition – med er
– för dem! visar
på Skådespelarna Fadern Men om vi är rollerna... Chefen Ja visst! ”rollerna”,
men här förstår ni är det inte rollerna som spelar, här är det skådespelarna.
Rollerna blir kvar i manus... visar
på sufflörluckan när det finns något. Fadern Javisst! Men eftersom det
inte finns något och eftersom ni har turen att rakt framför er finns nu,
alldeles levande, personerna i pjäsen...
Chefen Åh vackert! Tänkte ni
att ni skulle göra dem själva? Uppträda inför publiken? Fadern Ja visst! så som vi är. Chefen Åh, signore, jag lovar
att det skull bli ett vackert spektakel ! Förste
Skådesp Vad skulle vi vara till för
– i så fall? Chefen Ni får inte inbilla er att ni kan spela teater! Man kommer att skratta åt er... Skådespelarna
skrattar i själva verket Man gör det – skrattar! kommer
på Men visst vi måste bestämma
rollerna. Det är lätt : till
Andra Skådespelerskan Du gör Modern. till
Fadern Vi måste hitta på ett
namn. Fadern Amalia, hon heter Amalia. Chefen Men det är ju hennes
riktiga namn. Vi kan väl inte använde hennes riktiga namn! Fadern Varför inte, bär hon
heter så... Men om det skall vara la signora där... antyder
försiktigt Andra Skådesp ...jag ser henne... visar
på Modern ...som Amalia. Men om hon
är... han
trasslar in sig mer och mer jag vet inte vad jag skall
säga... jag börjar redan... att jag vet inte... känna det som falskt,
som ett annat ljud, mina egna ord. Chefen Bekymra er inte om det !
Det är som det är! vi skall nog kunna hitta de rätta tonen! Och när
det gäller namnet, tycker ni att det skall vara Amalia, så låt det vara
Amalia ; eller också hittar vi på något annat sen. För rollerna gäller
det alltså : till
Ung Skådesp Du är sonen till
Primadonnan kära du blir styvdottern Styvd upphetsat Nej, vad då ? Skulle hon
där vara jag? hon
gapskrattar Chefen ilsket Vad skrattar ni åt! Primadonnan indignerat Ingen har någonsin vågat
skratta åt mig! Var snäll och visa mig respekt, annars går jag! Styvd Nej, nej, jag skrattar
inte åt er. Chefen till
Styvd Ni borde i stället vara
stolt över att framföras av... Primadonnan plötsligt
föraktfullt ”...hon...”! Styvd Men jag säger ju att det
inte är er jag skrattar åt, jag lovar, jag säger det för min egen
skull ; jag kan inte se mig själv i er på något sätt. Nej, jag vet
inte, nej... det finns ju inga jämförelser! Fadern Det är precis vad det
handlar om, signore ! Vårt uttryck... Chefen Vad då, ert uttryck? Tror
ni att ni är ensamma om det, ert uttryck? Det är ni inte alls! Fadern Vad menar ni! Är det inte
våra egna uttryck? Chefen Inte alls! Ert uttryck är
ett material som skådespelarna ger en kropp och ett ansikte, röst och
gest åt – på sitt sätt – de har redan många gånger gett uttryck
åt ett mycket förnämare material : ert material som ni kommer med är så
obetydligt att kommer det att fungera på scenen , så kommer förtjänsten
, det skall ni veta, helt och hållet vara skådespelarnas. Fadern Jag vågar inte säga emot
er. Men ni måste också förstå att det är oerhört smärtsamt för
oss, när ni ser oss så här, med vår kropp, med just våra gestalter...
Chefen avbryter
tålmodigt …som man kan förvandla
med lite smink och kläder, lite smink, caro signore, för publikens skull
– ! Fadern Ha visst, men rösten ,
gesterna – Chefen …med ett ord det som ni,
som er själva inte kan vara, men som de kan vara – och på ett mycket
tydligare sätt ; basta ! Fadern Ja, jag förstår. Och
kanske kan jag då också förstå varför vår författare, som såg oss
leva som vi gör, inte ville fortsätta att skriva för scenen. Jag vill
absolut inte såra vår författare, Gud bevare mig ! Men när jag tänker
mig att jag skulle se mig själv föreställd – jag vet inte av vem… Förste
Skådesp
reser
sig högdraget och kommer emot dem, följd av de fnittrande unga Skådespelarna
Av mig, om ni inte
misstycker. Fadern mjukt
eftergivet Jag känner mig hedrad. han
bugar Men vad jag tror är att
ni hur mycket ni än vinnlägger er om det, med hela er vilja och med hela
er konst vill föreställa mig… han förirrar sig åter Förste
Skådesp Nå, vad är det ni
menar…? skratt
från Skådespelarna Fadern Jo, jag menar att er
framställning alltså den som ni kommer att göra – att antingen försöker
ni likna mig… jag menar med kroppställningen… alla skådespelarna skrattar …men det kan knappast
bli en framställning av mig, så som jag verkligen är. Det kommer
snarare - frånsett det yttre
– att bli det ni tycker om mig, hur ni uppfattar mig – om ni nu
uppfattar något av det – och inte alls i det som jag kan förstå av
mig själv. Och då förefaller det som om de som är kallade att döma
oss, ja publiken, som borde veta vad som… Chefen Om ni menar kritikernas
omdöme – ah ? det beror på mig ! Men strunta i det. Först sätter vi
upp pjäsen om vi kan lyckas med det ! hejdar
sig och ser sig om Se så där är det klart
på scenen ? till
Skådespelarna och Rollerna Upp och hoppa, ställ er här
runt omkring mig ! Få se, han
går ned på prosceniet Vi kan inte slösa bort
mer tid nu ! till
Styvdottern Det verkar som om
scenbilden är bra så här ? Styvd Men jag känner inte alls
igen mig.
Chefen Nå det ! Vi kan inte påstå
att det här verkligen är ateljén bakom Madama Paces butik, som ni vet
att den är ! till
Fadern Ni sa att det var ett
blommigt rum ? Fadern Just det, vitt. Chefen Ja, det blir inte vitt utan randigt, men det gör väl ingenting va ? Flytta fram det här bordet lite grann!
Passaren flyttar
fram bordet ; till Inspicienten skaffa fram ett kuvert och
ge det till honom där visar
på Fadern Inspicienten Ett brev ? Kuvert ? Chefen Ett brev. För brev. Inspicienten På störten ! han
rusar ut Chefen Så där ! första scenen är med den unga kvinnan Primadonnan
går fram Nej, nej, vänta ! Jag
menar henne där… pekar
på Styvdottern …du får titta på… Styvd …hur jag lever den ! Primadonnan förargad Ah ! dt kan jag också –
jag kan nog göra den levande bara jag får sätta igång ! Chefen håller
sig om huvudet Stopp! Stopp! slutpratat !
Alltså, första scenen är med den unga kvinnan hos Madama Pace. Åh ! ser
sig bestört omkring och går upp på prosceniet och den här Madama Pace då
? Fadern Hon är inte med oss ! Chefen Hur skall vi göra då ? Fadern Men hon är ju också
levande! Chefen Ja, ja, men var är hon ? Fadern Vänta, låt mig försöka… vänder
sig till Skådespelarna Om ni skulle vilja låna
mig era hattar en stund. Skådespelarna lite
förvånade - Hattarna ? Varför då ? - Vad menar han? - Ah, titta! Chefen Vad skall han med hattarna
till ? skådespelarna
skrattar Fadern Ingenting alls, vi hänger
dem bara här en liten stund på hängarna. Kunde någon vara vänlig att
hänga upp en rock också. Skådespelarna som
ovan - Och en rock? - Och sedan ? - Lite galen ! - Men varför då ? - Bara en rock? Fadern Häng dem där bara ett
tag… Gör mig den tjänste, tack så mycket. Skådespelerskorna tar sina hattar och några rockar och hänger skrattande upp dem på hatthängarna - Varför inte ? - Här är en ! Jag tror
han skojar med oss ! - Skall vi skylta med dem
? Fadern Just det ! För att skylta med dem ! Chefen Kan man möjligen få veta
varför ? Fadern Jo, jag tänker så här :
om vi kanske ordnar scenen lite mer verklig, så kan vi kanske dra henne
hit till oss bara genom att skapa atmosfären i hennes butik ; vem vet om
hon inte kommer att dyka upp bland oss då… han
pekar på ingången i fonden :
Ingången
i fonden öppnar sig och Madama Pace tar några steg in i rummet ; hon är
en fet megära med en pompös morotsfärgad ullperuk och en flammande röd
ros på spanskt bis vid ena sidan, sminkad och klädd i en iögonenfallande
tarvlig elegans med rött siden, en solfjäder av plymer i ena handen och
den andra upplyftad med en cigarett ; Chefen och Skådespelarna bereder
sig förskräckta att rusa ned från prosceniet och fly bort i salongen
mellan bänkraderna ; men Styvdottern skyndar fram till Madama Pace, ödmjukt
som en underlydande Styvd Där är hon ! Där är
hon ! Fadern Det är hon ! Vad var det
jag sa ? Hon är här ! Chefen övervinner
sin förvåning Men vad är det här för
trick ? Förste
Skådesp nästan
samtidigt Vad skall det där föreställa
egentligen ? Ung
Skådesp Var kom hon ifrån ? Ung
Skådespelerska De hade henne undangömd. Primadonnan De försöker lura oss ! Fadern hejdar
protesterna Men nu får ni förlåta
mig ! varför vill ni dra ner undret bara för att kunna behålla den
simpla vardagen, när ni står inför något som föda, som faktiskt uppstår,
som dras hit av den här scenen, och som har mer rätt att leva här på
scenen än vilken simpel realitet som helst i era liv. Därför att hon är
mer verklig än ni ! Vem av er kommer att göra Madama Pace ? Nå väl : här
är Madama Pace ! Jag påstår att den skådespelerska som kommer att göra
Madama Pace är mindre
verklig än hon – som verkligen är hon ! Se där : min dotter har känt
igen henne! Se på det ! Se på den scenen ! Chefen
och Skådespelarna återvänder tveksamt upp på scenen
Men
Styvdottern och Madama Pace har redan under Skådespelarnas protester och
Faderns förklaring påbörjat scenen med låg röst, intimt, på ett sådant
naturligt sätt att det inte skulle kunna framföras på scenen ; och
sedan, när Skådespelarna riktar sin uppmärksamhet på den vid Faderns
replik och vänder sig om för att betrakta dem, ser den Madama Pace, som
redan har sin hand under Styvdotterns haka, för att få henne att ta av
sig hatten, man hör dem tala på ett fullständigt obegripligt sätt ; Skådespelarna förblir ett ögonblick tysta för att
lyssna på dem ; sedan plötsligt besvikna
Chefen Nå och sen ? Förste
Skådesp Vad är det de säger? Primadonnan Jag hör inte ett dugg! Ung
Skådesp Högre ! Högre ! Styvd lämnar
Madama Pace, som ler ett obetalbart leende; till Skådespelarna Vad då högre? Det är
inte sådant som man kan tala högt om! Jag kan tala högt om det som är
hans skamliga sätt… visar på Fadern …därför att det här
är min vendetta ! Men med Madama Pace är det en helt annan sak : med
henne handlar det om själva straffarbetet! Chefen Ah! Utmärkt. Ah! jaså? i
alla fall måste vi ju höra vad ni säger ! Vi kan ju inte ens höra det
uppe på scenen! Vi måste tänka på publiken nere i salongen! Ni måste
ju visa scenen. Och förresten, ni kan gärna visa den högt, eftersom vi
inte skall vara här och lyssna på er : ni föreställer att vara ensamma
i ett rum bakom butiken, där ingen kan höra er.
Styvdottern
skakar upprepade gånger, vänligt och maliciöst leende på huvudet
Chefen Varför inte ? Styvd lågt,
mystiskt Det finns någon som
lyssnar om hon visar på Madama Pace talar högt ! Chefen förvånat Finns det någon där
utanför i butiken ? Skådespelarna gör sig åter beredda att lämna scenen Fadern Nej, nej, hon tänker på
mig. Jag är där utanför och väntar : Madama Pace tänker på det.
Alltså, jag måste ge mig av. Jag kommer dem här vägen tillbaka! gör
sig beredd att gå Chefen hejdar
honom Nej, vänta! Vi måste tänka
på att det här är teater det här! Innan ni kan komma in… Styvd avbryter Asch, ja visst! Jag har ju
sagt att jag vill, att jag lever med en enda längtan, att leva den här
scenen! Är han beredd att göra det – då är jag det också!
Chefen skriker Ja, men den här scenen måste
komma först, begriper ni inte det, scenen mellan henne och er… visar
på Madama Pace fattar ni? Styvd Åh, gode Gud, hon säger
ju bara sånt som jag redan vet : att mamma en gång till har gjort ett dåligt
arbete ; klänningen är förstörd och jag måste ha tålamod, allt det där
ökar ju bara vår olycka. Madama
Pace kommer
fram – med stor värdighet Javisst, senor ; eftersom
yò nó quero godkänna… nó quero visa detta… Chefen nästan
golvad Nej, nej! Pratar ni
verkligen på det där sättet? samtliga
Skådespelare frustar av skratt Styvd skrattar
också Javisst, så där pratar
hon, till hälftenspanske och hälften som oss, det är faktiskt ganska
skrattretande! Madama
Pace Ah, no för bona crianza,
inte skratta mig, när yó hablar como yò podo, senor ! Chefen Nej, nej, visst inte !
Prata på ni signera, prata på ! Det här är en fullträff ! Det finns
inte något bättre sätt att bryta det råa i en sådan här situation än
med en komisk effekt. Prata på ni ! Det är utmärkt ! Styvd Utmärkt ! Det är det
inte alls! Tänker ni få ut en lyckad effekt med det här språket, därför
att det låter roligt ! Vill ni att den som börjar skratta skall se det
hela som ett skämt – därför att då blir det en skojig scen med en
”äldre senor”, som ni vill hjälpa ”si amusarse med migo” –
inte sant, Madama? Madama
Pace Viejito, si, si! viejito
linda; men det är mejor för dig : när du inte tycka om du lära vara försiktiga! Modern
hoppar
plötsligt fram med ett skrik och rycker peruken av Madama Pace och slår
omkull henne så att hon faller till golvet; åhörarna som glömt bort
Modern, svarar först med ett skratt Din häxa! din ragata! jag
skall döda henne! min dotter! Styvd springer
fram för att hindra Modern Mamma, mamma, nej , snälla
du!
Fadern springer
också han fram Lugn, ta det lugnt! ta det
lugnt! Sätt dig här istället! Modern Men tag bort henne först
! Styvd till
Chefen, som också han kommer springande Det går inte, det är
alldeles omöjligt för mamma att vara med här! Fadern också
han till Chefen De kan inte vara
tillsammans ! Ni ser, hon var ju inte med ens med oss heller när vi kom!
Men vi måste ju vara tillsammans för att allt skall kunna ske. Chefen Det gör ingenting! Det gör
ingenting! Det är bara som en första skiss just nu. Det är mycket bra
alltihop, jag skall samla ihop delarna på det sättet – i själva förvirringen
också.
vänder
sig till Modern och leder henne tillbaka till sin stol och får henne att
sätta sig igen
Så, så signora, var
lugn, bara lugn : sätt er här nu!
styvdottern
återvänder till scenens mitt och återtar där de avbrutit med Madama
Pace
Styvd Se så ! – Och sedan
Madama? Madama
Pace förolämpad Åh nej tacka så mycket!
Yò no fado nada när din mamma är här! Styvd Men vidare då, låt den där
”äldre senor komma in, så han kan roa sig!” vänder sig och säger betydelsefullt till de andra Vi måste i alla fall leva den här scenen! – Seså, sätt igång! till
Madama Pace Och ni, ni ger er inte av! Madama
Pace Ah, men yò vada –
alldeles säkert…
hon
ger sig alldeles rasande av, plockar upp peruken och betraktar högdraget
Skådespelarna, som flinande betraktar henne
Styvd till
Fadern Och nu gör du entré! du
behöver inte gå ut. Kom här! Låtsas att du har kommit in1 så här, så
står jag här med nedböjt huvud – jag är blyg! – så här! och ändra
på din röst! Säg till mig med den nya röste, som om du kom utifrån :
”God dag, signorina…” Chefen Hallå där! Är det ni
som regisserar eller är det jag! till Fadern, som ser på, osäkert och förvånat Ja visst! sätt igång då
: gå bort där i fonden, ni behöver inte gå ut, och så kom fram.
Fadern
gör så, nästan bestört; blek men redan indragen i ett skapande liv,
han närmar sig leende fonden, ännu liksom främmande för det som kommer
att drabba honom; Skådespelarna börjar plötsligt uppmärksamt följa
det som sker på scenen Chefen till
Sufflören Och du där, häng med nu,
var beredd att skriva! Scenen
Fadern kommer
fram och säger med en annorlunda röst God dag, signorina. Styvd med
nedböjt huvud, med avsmak God dag. Fadern
försöker
se hennes ansikte, som till hälften är dolt av hatten: han upptäcker
att hon är ung och attraktiv och utbrister, nästan utan att tänka på
det, dels av vänlighet, dels också därför att han är rädd att
riskera en historia, som kunde visa sig farlig för honom Åh… - men säg mig, det
är väl inte första gången, eller hur? Son ni kommer hit? Styvd Nej, signore. Fadern Ni har varit här
tidigare? och
sedan Styvdottern jakat med en nick mer än en gång?
han väntar en stund på svaret, och försöker observera henne
under hattbrättet, så ler han och säger Nå då så, kom här
nu… ni behöver inte vara så där… får jag ta av er hatten? Styvd Nej, signore, jag kan själv
ta av den! hon
gör det snabbt, krampaktigt
Modern,
som betraktar scenen tillsammans med Sonen och de andra små barnen, som
hela tiden befinner sig bredvid henne (de står mitt emot Skådespelarna,
på andra sidan av scenen ; Modern står som på nålar och följer det
som händer med ett uttryck av sorg, förakt, ångest och fasa
allteftersom orden faller mellan de två ; hon döljer ibland sitt ansikte
i händerna och jämrar sig Modern Åh, min Gud! Min Gud! Fadern
hejdar
sig en lång stund när han hör jämmern, sedan fortsätter han som förut
med samma tonfall Se så, ge mig den, jag
skall hänga upp den. tar hatten från henne Men se ! Ett sådant
vackert ansikte skulle ha en mycket vackrare hatt. Vill ni låta mig välja
en annan av dem som finns här av Madam? Inte? Ung
skådespelerska avbryter Åh! akta er! Det är ju
min hatt det där! Chefen ilsket Tyst, för fan! Försök
inte göra dig lustig! – Det här är Scenen! vänder
sig till Styvdottern Var snäll och fortsätt! Styvd fortsätter
vänd till Fadern Nej, tack skall ni ha,
signore. Fadern Nå, snälla ni, säg inte
nej! Ni måste ta emot den. Jag vill er inget illa… Se så vacker den är!
Madama Pace kommer att bli nöjd också. De hänger ju här avsiktligt. Styvd Nej, nej, signore, ni förstår,
jag kan i alla fall inte ha den på mig… Fadern Ni kanske inte kan komma
hem med en ny hatt? Nå vet ni vad ni skall göra då? Vad ni skall säga
när ni kommer hem? Styvd affekterat,
utan att längre kunna stå ut Men inte med den där! Jag
an ju inte ha den därför att… Ser ni inte hur jag är klädd : har ni
inte sett? visar på sina svarta kläder Fadern Ah, ni har sorg! Jag ser.
Jag ber om ursäkt. Jag är verkligen ledsen. Styvd
tvingar
sig att fatta mod ; också för att övervinna föraktet och äcklet Det räcker, det räcker,
signore! Det är jag som skall tacka er ; inte ni som skall vara ledsen.
Var snäll och glöm bort vad jag sa. För min del också, inte sant? hon
tvingar sig att småle och tillägger - jag får inte heller tänka
på dem, mina kläder. Chefen
avbryter
och vänder sig till Sufflören i sin lucka när han kliver upp på
prosceniet Vänta, vänta! Skriv inte
det där, vi stryker den där sista repliken! vänder
sig till Fadern och Styvdottern Det här går ju bra!” Alldeles utmärkt! och
sedan bara till Fadern Fortsätt som vi kom överens
om! till
Skådespelarna Tycker ni inte att dem är
förtjusande, den här lilla scenen med hatten? Styvd Åh, det bästa kommer nu!
varför skall vi inte fortsätta? Chefen Vänta ett tag, är ni snäll!
vänder
sig till Skådespelaren Den måste förstås göras
med en viss lätthet… Förste
Skådesp Till och med obesvärat… Primadonnan Visst, det behövs mycket
lite. till
Första Skådespelaren Skall vi inte försöka genast? Förste
Skådesp Javisst… Jag kommer in här! gör
en snabb sorti i fonden och kommer genast tillbaka Chefen till
Primadonnan Scenen mellan dig och
Madama Pace är alltså just avslutad, jag skall komma ihåg att skriva
ned den senare. Du står där… nej, vart skall du ta vägen? Primadonnan vänta, jag skall bara t på
mig hatten… hon
går och hämtar sin hatt på en hängare Chefen Javisst, bra! – Nå, där
är bra att du står med nedböjt huvud. Styvd roat Men hon är ju inte sorgklädd! Primadonnan Jag kommer att vara sorgklädd
– och mycket mer elegant än vad ni är! Chefen till
Styvdottern Var vänlig och var tyst!
Och lyssna! De måste lära sig läxan! klappar
händerna Sätt igång… Entré!
han kliver ned från prosceniet för att samla intryck av scenen ;
dörren i fonden öppnas och Förste Skådespelaren kommer in med obesvärad
min, skälmsk som en gammal galant ; framställningen av scenen med Skådespelarna
är, från första repliken något helt annat, utan att på minsta sätt
ge intryck av parodi ; den framstår snarare som framförd i skönhet ;
naturligtvis kan varken Fadern eller Styvdotter känna igen sig i denna
Primadonna och denne Förste Skådespelare, som de hör använda sig av
deras egna ord, men uttryckta på ett annat sätt, andra gester, kanske
med ett småleende eller som en öppen protest, ett intryck som de
upplever med förvåning, ibland med förtjusning eller som en plåga att
höra ; man hör hela tiden Sufflörens tydliga röst från luckan Förste
Skådesp ”God dag,
signorina…” Fadern plötsligt
utan att kunna hejda sig Åhh! nej!
Styvdottern,
som ser Förste Skådespelaren komma in på det där sättet brister ut i
skratt Chefen rasande Tyst! Och lägg i
framtiden av med det där flabbet! Vi kommer ju ingenstans så här! Styvd som
kommer från prosceniet Förlåt mig, men det är
bara så! Signorinan… menar
Primadonnan bara står där ; men om
det hade varit jag, kan jag lova er att om någon sade ”god dag” på
det där sättet till mig i den tonen skulle jag inte kunnat låta bli att
skratta, precis som jag gjorde. Fadern kommer
också fram Ja, just det… det är
tonen, atmosfären… Chefen Vilken ton, vilken atmosfär?
Ni där. ställ er åt sidan och låt mig se på repetitionen! Förste
Skådesp kommer
fram Om jag skall göra en lite
äldre herre, som kommer in i ett lite tvetydigt hus… Chefen Javisst… javisst…
Lyssna inte på dem för fan! Fortsätt, fortsätt, det här är alldeles
utmärkt! väntar
på att Skådespelarna skall återta spelet Nå… Förste
Skådesp ”God dag,
signorina…”
gör
samma gest som Fadern när denne försökte titta in under hattbrättet,
men uttrycker sedan en tydlig tillfredställelse, sedan respektfullt ”Ah… men det här är
väl inte första gången, hoppas jag…” Fadern utan
att kunna hejda sig Inte ”hoppas jag” –
”eller hur?” Chefen Det var ”eller hur” frågetecken. Förste
Skådesp Jag tyckte han sade
”hoppas jag!”. pekar
på Sufflören Chefen Men det kan väl för fan
vara detsamma ”hoppas jag” eller ”eller hur?” Fortsätt…fortsätt.
Men kanske en aning mindre utpräglat… Vänta, jag skall visa vad jag
menar, titta här… han
går upp på scenen och gör själv entrén : ”God dag,
signorina…” Primadonnan ”God dag.” Chefen ”Åh, men säg…”
vänder
sig till Förste Skådespelaren för att göra honom uppmärksam på hur
han betraktade Primadonnan under hattbrättet Förvåning, respekt och
tillfredställelse… vänder
sig därefter till Primadonnan ”Det är väl inte första
gången ni är här, eller hur?” åter
till Förste Skådespelaren med en blick av samförstånd Hänger du med? till
Primadonnan Och du: ”Nej,
signore”. åter
till Förste Skådespelaren Tillsammantaget, hur skall
jag säga? Souplesse! han kliver ned från scenen Primadonnan ”Nej, signore”. Förste
Skådesp ”Ni har varit här förut?
Mer än en gång?” Chefen Nej, nej. Låt mig visa. pekar
på Primadonnan gör ett jakande tecken.
”Ni har varit här förut? Mer än en gång?”
Första
Skådespelerskan lyfter lite på huvudet och kisar motvilligt med ögonen
som med avsmak ; sedan när Chefen säger ’nu’ nickar hon tydligt med
huvudet två gånger Styvd utan
att kunna hejda sig Å, herre mig Gud! hon
håller sig för munnen för att inte brista i skratt Chefen vänder
sig om Vad är det fråga om? Styvd Ingenting alls, ingenting
alls! Chefen till
Förste Skådesp Fortsätt… fortsätt! Förste
Skådesp ”Mer är en gång? Nå då
så, kom här… ni behöver inte vara så där. Får jag ta av er hatten?
Förste
Skådespelaren säger den sista repliken i en sådan ton och låter den följas
av en sådan gest att Styvdottern, som hela tiden håller sig för munnen
för att inte brista ut i en skattsalva inte längre kan hejda sig utan
exploderar Primadonnan vänder
sig upprörd om Åh! jag har faktiskt inte
den minsta lust att vara ett åtlöje för henne där! Förste
Skådesp Inte jag heller! Sätt
stopp för henne! Chefen vrålar
till Styvd Sluta, för helvete!
Sluta! Styvd Ja visst! ursäkta så mycket… Chefen Ni är en ouppfostrad,
inbilsk snorunge, det är vad ni är Fadern försöker
medla Javisst, men det är ju
det hon är! Ni har alldeles rätt i det. Var snäll och ursäkta mig. Chefen kliver
upp på scenen Vad är det jag skall ursäkta?
Hon är ju hejdlös! Fadern Javisst, Chefen, men tro
mig, det har faktiskt en ganska säregen effekt. Chefen Säregen! vad då säregen?
vad menar ni? Fadern Jag måste säga att jag
beundrar era skådespelare : han där till exempel. visar
på Förste Skådesp och henne där visar
på Primadonnan men ändå, det är ju
faktiskt inte vi… Chefen Men det är väl klart!
Hur menar ni att de skall kunna vara ”ni”, när de är ”de” : skådespelare? Fadern Ja, just skådespelare! De
gör det bra båda två, våra roller. Men ni skall veta att för oss blir
det en annan sak, något som vi skulle önska var ”vi”, men som inte
är det. Chefen Men vad då inte är det? Fadern Något som verkar vara
deras och inte längre vårt. Chefen Men det är ju så det måste
vara! Jag har ju redan sagt det! Fadern Ja, jag förstår… Chefen …och därmed basta! vänder
sig till Skådespelarna Det här betyder att vi måste
repetera för oss, på vårt sätt! Det har alltid varit en förbannelse
att ha författaren med vid repetitionerna. De blir aldrig nöjda! vänder
sig till Fadern och Styvdottern Så där, vi fortsätter
med er ; låt oss se om ni kan hålla er för skratt i fortsättningen! Styvd Nej, nej, jag skall inte
skratta mer nu! Jag skall hålla mig lugn, jag lovar! Chefen Alltså, när ni säger :
”Var snäll och glöm bort vad jag sade. För min del också, eller hur?
– jag får inte heller tänka
på det, mina kläder.” vänder sig till Fadern Då säger ni genast
”Jag förstår, jag förstår…” och frågar direkt Styvd avbryter Vad då! vad då för något? Chefen - varför hon har sorg! Styvd Ah nej! signore! När jag
sa till honom att han inte fick tänka på vad jag hade för kläder på
mig, vet ni vad han sa? ”Det gör inget, vi tar av dem, vi tar av dem på
en gång, ta av er den där lilla jackan!” Chefen Utmärkt! utmärkt! ni
vill att vi skall köra pjäsen i kvav med en gång! Styvd Men det var ju så, det var, vad han sa i verkligheten! Chefen Vad då för verklighet!
Det här är teater, verklighet till en viss punkt. Styvd Men ursäkta mig då! Vad
tänker ni göra? Chefen Ni skall få se! Låt bara
mig sköta det här! Styvd Nej, signore! I min vämjelse,
i allt det jag varit med om, det ena mer grymt än det andra, mer inte än
det andra, själva orsaken till att jag är ”den här” och ”så här”
– allt det tänker ni karma ur så att det blir en liten sentimental,
romantisk bakelse, där han frågar varför jag har sorg och jag med tårar
i ögonen svarar att pappa dog för två månader sedan? Nej, nej, kära
herr regissör! Han måste svara mig precis på det sättet som han gjorde
: ”Men då tar vi av kläderna då, på en gång!” Och då går jag
med min två månader gamla sorg dit, titta, dit bakom skärmen och med
hans ord, som skakar mig i min skam och min vedervilja, har jag blottat
bysten och tagit av mig jackan… Chefen tar
sig om huvudet Ja, men tänk på vad ni säger! Styvd Sanningen! Sanningen!
Sanningen herr regissör! Chefen Ah! Jag har inte förnekat
att det är sanningen… och jag kan väl förstå vad det är ni känner,
hela fasan, snälla ni ; men ni måste ju först att allt det där är nte
möjligt på scenen! Styvd Skulle det vara omöjligt?
Men tack så mycket, då är inte jag med längre! Chefen Men hör på… Styvd Nej! jag är inte med! Jag
är inte med! Menar ni att vi skulle komma överens om vad som är möjligt
på scenen, ni och jag? Tack så mycket! Jag förstår! Ni vill ha en föreställning
med en gång! karikerar - till en tolkning av händelserna.
Men jag vill inte ha en tolkning, jag vill ha ett drama! Mitt! Chefen förargat
och högdraget Jaså, så låter det! Med
ett ord sagt : ert drama! men det är inte bara ert! Det är lika mycket
alla de andras! Hans pekar
på Fadern och er mors! Det får inte
vara så att en enda person får stå fram före de andra på scenen. Man
måste samla allt inom en harmonisk ram och visa det som går att visa!
Jag vet också mycket väl att var och en av er här har sitt eget liv
inom sig och skulle önska att lyfta fram det. Men svårigheten är precis
den här : att man får klyfta fram just så mycket som är nödvändig i
förhållande till de andra ; och att just i det lilla göra förståeligt
allt det som finns där innanför. Vad enkelt det skulle vara om var och
en kunde ha sin monolog för sig själv, eller helt enkelt kunde hålla
ett föredrag, kunde kliva fram för publiken och servera allting som
kokar i grytan! i
vanlig och förmanande ton Ni måste nöja er,
signorina. Och tro mig i ert eget intresse ; därför att det kan också
ge ett ofördelaktigt intryck, eller hur, all den här sönderslitna
vreden, den här desperata motviljan, när ni själv, ursäkta att jag påpekar
det, redan har känt att ni varit tillsammans med andra, före honom, hos
Madama Pace, och det mer än en gång! Styvd böjer
huvudet, med djup röst, sedan hon samlat sig Det är sant! Men för mig
är han också alla de andra. Chefen utan
att förstå Hurså? alla de andra? vad
menar ni? Styvd Det är genom honom som
skulden har uppstått. Den som har ansvaret för all efterföljande synd,
är kanske inte den som åstadkom syndafallet? För mig var det med honom
som det började ; se på honom där om det inte är sant? Chefen Jovisst! Och varför
tycker ni att de är så små, hans samvetslidanden? Ge honom en möjlighet
att visa också sin historia. Styvd Men, ursäkta mig, hur
skall han kunna visa sina ”ädla” samvetslidanden, alla sina
”moraliska” plågor om ni vill bespara honom just det att en viss dag
finna i sina armar – efter det att han sagt till henne att först ta av
sig sorgkläderna – en fallen kvinna – just den lilla flicka som han väntade
på utanför skolan?
när
Modern hör henne säga detta grips hon av en obehärskad ångest, som man
först märker genom ett undertryckt snyftande och som övergår i en förtvivlad
gråt det
uppstår en allmän rörelse ; en lång paus Styvd Modern
har knappt hunnit lugna sig förrän hon dystert och bestämt tillägger Vi är här tillsammans,
ännu okända av publiken. I morgon kommer ni att ge en föreställning om
oss som ni tror, efter ert sätt att se. Men vill inte publikens se det
verkliga dramat som det springer fram ur verkligheten, så som det inträffade? Chefen Jovisst! Jag begär inte bättre!
genom att ta med det som är möjligt! Styvd Nå, men så låt den här
mamman komma nu då! Moder reser
sig upp med ett vrål ur sina snyftningar Nej! Neej! Låt henne inte
göra det, jag ber er! Låt henne inte göra det! Chefen Men ni är ensam att
se det, signora! Modern Jag kan inte! Jag kan
inte! Chefen Men det har ju redan hänt!
Jag förstår inte! Modern Nej! Det sker nu, det sker
hela tiden! Min sorg är utan slut, signore! Jag är här nu, närvarande,
i varje ögonblick av min sorg som förnyas, levande och närvarande hela
tiden. Och de här små, har ni hört dem säga något? Det kan inte längre
tala! Förstår ni? De står här och klänger sig fast vid mig, för att
hålla min sorg levande : men de själva, de finns inte längre! Och hon där… visar
på Styvdottern … har inte heller kunna
fly från det, hon har givit sig av från mig och hon har gått under. Om
jag ser henne nu, här, så är det för detta återigen, bara för det här,
alltid, alltid, för att ständigt påminna mig, nu, verkligen om min
levande sorg, den som jag har lidit också för henne! Fadern högtidligt Det eviga ögonblicket,
det som jag sa till er! hon… visar
på Styvdottern är här för att fånga
in mig, för att binda mig i evighet vid min skampåle, genom det här
flyktiga och skamliga ögonblicket i mitt liv. Jag kan inte komma ifrån
det och hon kan inte bespara mig det. Chefen Nej, men jag säger inte
att vi inte skall visa det : det är i själva verket kärnan i allt det
som hänt tidigare – slutet – att komma fram till er förtvivlan… visar
på Modern Fadern Absolut! Därför att det
är min fördömelse : hela vår passion, som skall nå sin höjdpunkt i
hennes slutliga skri! visar
på Modern Styvd Jag kan fortfarande höra
det. Det var skriet som gjorde mig vansinnig! – Ni kan framställa mig
hur ni vill, signore ; det har ingen betydelse! Till och med om jag har kläderna
på mig, om jag så bara har nakna armar – för att, se här, jag står
så här – ställer
sig intill Fadern och lägger huvudet mot hans bröst med huvudet lutat så här
och armarna om hans hals, jag ser en åder som bultar, det är just den ådern
som får mig att rysa och att blunda så här och luta mitt huvud mot hans
bröst! vänder
sig till Modern Skrik nu mamma, skrik!
hon
lutar huvudet mot Faderns bröst och skjuter upp axlarna som för att inte
höra skriket, så lägger hon till som i undertryckt sorg …skrik som du skrek då!
Modern kastar
sig fram för att skilja dem åt Nej! Min dotter! Min
dotter! och
sedan hon skilt dem åt Din skurk! Ditt odjur! Ser
du inte att det är min dotter! Chefen drar
sig vid skriet tillbaka mot rampen ; Skådespelarna är bestörta Bravo! Precis så! Strålande
– och så ridå! Ridå! Fadern rusar
fram till honom, som hänryckt Javisst! Javisst! Eftersom
det var precis så som det hände! Chefen i
beundran Jo visst! Hur annars? Och
så ridå! Ridå!
vid
Chefens upprepade rop låter Inspicienten ridån falla, så att den lämnar
Chefen och Fadern utanför, framför rampen Chefen ser upp och lyfter förtvivlat händerna En sån idiot! Jag säger
ridå för att akten skall sluta så där, och han låter den gå!
till
Fadern, medan han lyfter undan en flik av ridån så att han kan komma upp
på scenen Ja, ja, det är mycket
bra, mycket bra! Perfekt aktslut! Så måste det bli! Första akten är
garanterad absolut! han
försvinner bakom ridån tillsammans med Fadern
|