|
Luigi Pirandello Sex roller söker en författare
Akt 1 del 2
Chefen som
livligt börjar intressera sig
Låt oss se nu! Låt oss se nu! Sonen utan
att flytta sig från sin plats, kallt, ironiskt och lågmält
Ja, titta nu på det här filosofiska kapitlet! Det är ett utmärkt
prov på Undersökandets Djävulskap. Fadern
Du är en imbecill cyniker, det har du alltid varit! till
Chefen, som redan är nere i salongen
Han hånar mig, förstår ni, för det som jag sedan en gång för
att försvara mig. Sonen föraktfullt
Fraser! Fadern
Fraser! Fraser! Som om inte alla människor skulle finna tröst – i
en situation som de inte förstår – för något ont som förtär dem ;
som om inte alla skulle finna tröst i ord, som egentligen inte betyder något,
men som ger en lugn! Styvd
Till och med för sina samvetskval, ja! framför allt för dem! Fadern
För ens samvete? Det är inte sant ; jag har försökt få ro inte
bara med ord. Styvd
Nej, inte bara – också med lite pengar, ja, ja, också med lite
pengar! med de hundra lira som han erbjöd sig att betala, eller hur? rörelse
av motvilja bland Skådespelarna
Sonen med
förakt till styvsystern
Det var elakt sagt! Styvd
Elakt? De låg ju där på mahognybordet bakom butiken hos Mme Pace.
Ni vet, en av de där madamerna som bakom en skylt där det står Robes et
Manteaux drar till sina
ateliers unga fattiga flickor av god familj. Sonen
Vilka flickor därigenom har köpt sig rätten att tyrannisera allt
och alla med dessa hundra lire, som han hade tänkt betala henne med, men
som lyckligtvis – lägg märke till det – han till till slut aldrig
betalade! Styvd Men
vi,vi var där! där! fattar du! exploderar
i skratt Modern träder
emellan
Skäms flicka! Skäms! Styvd
Skäms? Det här är min hämnd! Jag är ursinnig, fattar ni utom mig
av vrede : jag vill leva den ; scenen! – Rummet… Här är skåpet med
kapporna ; där är bäddsoffan ; spegelbordet ; en skärm här ; och framför
fönstret mahognybordet med kuvertet och de hundra lirena. Man kan se det!
Jag kan ta på det! Men herrarna borde vända sig bort : jag är ju nästan
naken! jag rodnar inte längre, det är därför han rodnar nu! visar
på Fadern
Men då, det kan jag försäkra er var han mycket blek, just då var
han mycket blek! till
Chefen
Tro mig! Chefen
Jag får inte ut nånting av det här! Fadern
Nej, det är klart! Om man berättar det så här! Vi måste få lite
ordning på det, eller hur? låt mig bara tala om hur det var, utan att
hennes hånfullhet är med! Hon försöker bara att såra mig, som ett
vilddjur – hon gör det utan att berätta hur det var – Styvd
Här berättas ingenting!
Fadern
Men jag skall inte berätta, jag skall förklara! Styvd Ja,
naturligtvis på ditt sätt ja! nu
kliver Chefen upp på scenen för att återställa ordningen Fadern
Men det är ju där allt det onda sitter! I orden! Vi har alla härinne
en hel väld av tankar , var och en har sina egna skäl! Hur skall vi nånsin
kunna förstå varann, när vi i orden lägger bara vår egen syn, så som
den finns inne i oss själva medan andra människor oundvikligen uppfattar
samma sak på sitt sätt, med den värld som de har inom sig? Vi tror att vi
förstår, men vi kommer aldrig att förstå! Se här! : mitt medlidande,
mitt fulla medlidande med den här kvinnan – menar
Modern
- det tror ni är något som jag vill plåga henne med – Modern
Men när han fördrev mig! Fadern
Just det! Hör ni! Fördrev! För er verkar det som om jag hade fördrivit
henne! Modern
Du kan prata, jag kan inte det. Men tro mig, alla ni, att när jag
hade gift mig… vem vet varför (jag var ju en fattig, ödmjuk kvinna…) Fadern
Men det var ju just därför, för din ödmjukhet, som jag gifte mig
med dig, som jag älskade dig, förstår ni.
hejdar sig när hon skakar på huvudet, sträcker fram sin hand och försöker
omfamna henne, men när han ser att det är meningslöst vänder han sig
till Chefen
Ni ser där! Hon säger nej! Det är fruktansvärt, eller hur, det
som hon tror, fruktansvärt – pekar
på sin panna
den här oförmåga att höra vad man säger, den här mentala dövheten!
Hjärta, ja, för barnen! Men i hjärnan dövhet, dövhet till förbannelse!
Styvd ironiskt
Jovisst, men å andra sidan måste man lägga märke till vad hans
intelligens betytt för oss. Fadern
Om man kunde förutse allt det onda, som kan uppstå ut allt det goda
som man vill göra!
just
då går Primadonnan fram till Chefen, eftersom hon ser förste Skådesp
flirta med Styvdottern och säger Primadonnan
Kära Chef, är det meningen att vi skall repetera idag? Chefen
Javiss! Javisst! Jag vill bara höra lite på det här! ung
Skådesp
Ganska märklig historia. Ung
Skådespelerska
Väldigt intressant! Primadonnan
Vem bryr sig om det här? kastar
ett öga på Förste Skådespelaren Chefen till
Fadern
Kan ni inte förklara lite tydligare? sätter
sig på sin stol Fadern
Jo, det var så här. Hos mig hade jag en stackars man, min
underlydande, sekreterare. Han var full av tillgivenhet, men han var också
full av förståelse för henne där menar
Modern
utan en skugga av något ont – ni kan väl tänka er – god, ödmjuk
som hon, båda två är oförmögna att göra något ont, knappt ens att tänka
på det! Styvd
Men det kunde han tänka, åt dem – och det är vad han gjorde! Fadern
Det är inte sant! jag ville dem väl – och för mig själv också,
naturligtvis! Ni förstår, vi hade kommit till en punkt där vi inte kunde
tala med varann inte ett ord utan att det mellan dem uppstod ett sorts samförstånd
; utan att inte den ena plötsligt sökte den andras blick för att söka råd,
för att veta vad jag menade med vad jag sade och för att inte reta mig.
Men just detta fick mig naturligtvis att vara uppretad hela tiden! Chefen
Och varför inte bara kasta ut sekreteraren? Fadern
Jo, det var ju precis vad jag gjorde! Men vad händer? Den här
stackars kvinnan, som blir kvar i mitt hus är som borttappad, som ett
herrelöst djur som man finner och tar hand om av barmhärtighet… Modern
Och det skall man höra! Fadern vänder
ig plötsligt mot sonen som för att förekomma
Var det inte så, min pojke, var det inte så? Modern
Han slet honom från mitt bröst, allra först, det var min son. Fadern
Men inte av grymhet! utan för hans skull, för att han skull växa
upp till en frisk och stark pojke, i kontakt med jorden! Styvd antyder
med ironi
Och här kan vi se resultatet! Fadern plötsligt
Aha, det är alltså mitt fel också, att han blivit så här? Jag lämnade
honom till en amma på landet, till en bondhustru, skulle inte det vara
tillräckligt, tillsammans med en kvinna född till ödmjukhet. Det var ju
av samma skäl som jag gifte mig med dig. Foglig kanske, men vad kan man göra
år det? Jag har alltid haft med mig den där satans idén om en gedigen
moral. varvid
Styvdottern sätter igång att skratta högt
Men hejda henne då! Det här är ju outhärdligt! Chefen
Kan ni få henne att sluta! Låt mig få höra, för Guds skull!
på
nytt, vid Chefens förebråelse, hejdar hon sig som i tankar långt bort,
med et litet skratt ; Chefen kliver åter ned från prosceniet för att ta
in scenen Fadern
Jag kunde inte längre leva med den där kvinnan han
menar Modern
Inte för att jag var uttråkad – att jag skulle vara uttråkad –
det var jag inte , men på grund av smärtan – en sorts malande oro som
jag kände för henne. Modern
Och så visade du bort mig! Fadern
Väl försedd med allt, till och med den där mannen, javisst – för
att jag ville befria henne från mig! Modern
Och befria dig själv från mig! Fadern
Ja, det också, det erkänner jag! Och det var då som det uppstod
ett stort ont. Men jag gjorde det… och mer för hennes skull än för min
egen : det svär jag på!
håller
sig för bröstet ; sedan vänder han sig plötsligt till Modern:
Jag förlorade dig aldrig ur sikte, eller hur, jag förlorade dig
aldrig ur sikte, förrän han där for iväg med dig, över en dag, utan att
jag visste om det, utomlands och jag påverkades idiotiskt nog av mitt eget
intresse, ett rent intresse säger jag, tro mig, utan den minsta bitanke,
men plötsligt fick jag ett sånt intresse för den här nya familjen som
han hade bildat. Det vet du också! till
Styvdottern Styvd
Än sen då! Jag var liten, en liten flicka inte sant? med flätor
som hängde ner över axlarna och underbyxorna, som stack nedanför kjolen
– en sån där liten flicka – som han såg utanför porten till skolan,
när jag kom ut ur den. Han kom dit och tittade på hur jag blev större… Fadern
Det där är nedrigt! Styvd
Nej, varför skulle det vara det? Fadern
Det är nedrigt! Nedrigt! plötsligt
upphetsat, till Chefen i förklarande ton
När hon hade gått sin väg…Det var för att mitt hus verkade han
pekar på Modern
det verkade plötsligt så tomt. Det blev som en mara, det var vad
som uppfyllde mig! Jag kände mig som en fluga utan huvud när jag blev
ensam! Den där han
menar Sonen
fanns ju inte heller hemma – jag vet inte – jag hade knappt
kommit hem förrän det inte längre kändes som mitt hem. Det som inte
fanns längre mellan honom och mig var hans mor – det där hålet belv
till av sig själv – utan att vare sig känslor eller förstånd hade med
det at göra – och alltså (det verkar inte klokt eller hur, men så var
det) så blev jag först nyfiken, men sedan alltmer dragen till hennes
familj som ju var mitt verk på sätt och vis, och den tanken började fylla
upp tomrummet i mig. Jag hade ett behov, ett eget behov att veta att hon var
i goda händer, att hon kunde leva utan bekymmer. Och att hon kunde leva
utan att bli störd av den ångest som jag kände, som torterade mig hela
tiden. Och det var för att veta något som jag gick och mötte den där
lilla flickan vid skolan. Styvd
Ja, han följde efter mig, han log och när vi kom hem vinkade han åt
mig med handen – så här! Jag såg på honom med stora ögon och jag
undrade. Jag visste inte vem det var! Jag berättade för mamma. Och hon förstod
plötsligt vem det var. Modern
nickar jakande
Först ville hon inte låta mig gå till skolan på flera dagar. När
jag gick dit igen, väntade han på mig utanför skolan med ett paket; han
kom fram till mig och smekte mig och tog fram en stor vacker halmhatt med
ett rött band – till mig! Chefen
Men allt det där är ju någon sorts berättelse, mina vänner! Sonen
Javisst, det är litteratur! rena litteraturen! Fadern
Men vilken litteratur! Det är själva livet! Det är passion! Chefen
Det kan väl hända. Men man kan ju inte visa det på scenen! Fadern
Jag håller med. Allt det där är bara ett förspel. Jag menar inte
att man skall uppföra det. Hon där till exempel pekar
på Styvdottern
är ju inte längre någon liten flicka med flätor… Styvd
Med underbyxorna nedanför kjolen! Fadern
Det är nu som dramat utspelar sig! Nytt – svårförståeligt – Styvd mörkt,
stolt kommer fram
Min far har knappt dött… Fadern snabbt
för att hindra henne att fortsätta
…en olycka förstår ni. De återvände hit. Därför att hon är så
dum… visar
på Modern
och knappast kan skriva, men ändå tar hon sig för med att skriva
ett brev till mig om dottern, om pojken, om att de var i nöd! Modern
Hur skulle jag kunna gissa mig till alla de där känslorna hos
honom, kan ni säga mig det? Fadern
Det är ju vad du har gjort fel hela tiden, att du aldrig kunnat ana
dig till någon enda av mina känslor. Modern
Skulle jag efter alla dessa år, efter allt som inträffat under
tiden… Fadern
Skulle det vara mitt fel då – att den där stackars karln som var
så undergiven – att han skulle gått bort och lämnat er utan stöd? vänder
sig till Chefen
Jag menar det – över en dag – för att han hade fått någon
sorts utomlandstjänst. Det fanns inte någon möjlighet för mig att leta rätt
på honom, så mitt intresse försvann nästan med åren.
Dramat förstår ni, utlöstes oförutsett och häftigt när de kom
tillbaka; och när jag ännu styrdes av min ömkliga lust… Ah det det är
en olycka för den ensamma mannen att inte gå med på att låta binda sig
vid en kvinna (helt förödmjukande); när han ännu inte är så gammal att
han kan vara utan kvinnor, och inte heller så ung att han kan uppvakta dem
utan att skämmas! Det är en olycka? vad säger jag, det är en katastrof
eftersom ingen kvinna längre skänker honom kärlek. – När det blir
klart för honom borde han avstå… Nå!
var och en av oss bär en mask inför andra människor; en kostym av värdighet
: men inom sig vet man mycket väl vad som sker i ens inre av det som inte går
att erkänna. Man faller, man faller för frestelsen och när man har fallit
så tar man fram den där värdigheten och placerar den som en gravsten över
skammen för att dölja den – men för oss själva är det tecknet, själva
minnet av den skam vi bär inom oss. Så är det! Vi har inte mod att erkänna
vissa saker! Styvd
Men ändå! Modet att göra skamliga saker det finns ju alltid. Fadern
Ja visst hos alla! Men i smyg! Och det behövs mycket mod för att
erkänna det! Därför att på den säger det – erkänner det – på
honom stämplas cynismens märke. Men det är ju inte sant! – han är som
alla andra , han är bättre, bättre, därför att han vågar avslöja sin
skammens rodnad. Samma rodnad som finns hos det mänskliga djuret, som man
alltid blundar för att slippa se!
Kvinnan alltså – kvinnan hurdan är ho egentligen? Se på henne,
retsamt inbjudande. grip efter henne! knappt har man rört vid henne förrän
hon sluter ögonen – tecknet på underkastelsen ; tecknet som säger till
mannen – ”Jag går med på det, jag ser ingenting!” Styvd
Och när man öppnat ögonen? När man inte längre bryr sig om att dölja
sin skamkänsla och inte längre blundar för skammen rodnad, så ser man
– med ögon som för alltid är lika hårda och orörliga, med människans
ögon att också utan kärleken är man blind? Är det så?
Åh, vad jag hatar! vad jag hatar de där smarta resonemangen, all
den där filosofin, som först blottar djuret i människan och sedan försöker
ursäkta det genom att förklara det som man förklarat! – Jag vill inte
lyssna till det! Därför att om man måste ”förenkla” livet – så här
till djuriskhet – då slänger man bort alla ”mänskliga” hinder, man
dödar alla rena känslor, alla ideal, all plikt, blygsamhet, skamkänsla ;
ingenting väcker längre avsky eller avsmak, ingenting väcker ens samvete
: det blir bara krokodiltårar över! Chefen
Låt oss komma till sak! Låt oss komma till sak! Allt det här är
ju bara prat! Fadern
Javisst! Men ett drama är som en säck : det kan inte stå upprätt
utan innehåll. För att det skall kunna få någon styrsel måste man fylla
det med de orsaker och de känslor som är dess innehåll. Jag kunde ju inte
veta att hon skulle komma tillbaka hit i nöd och för att försörja sina
barn att hon han
menar Modern
skulle tvingas att försörja sig som sömmerska och just hos den där
Madama Pace! Styvd
En finsömmerska om ni vill veta det, mina herrar! Arbetar som det
synes för de finaste herra, men ordnar allt vad man önskar, därför att
dessa fina herrar, viceversa uppvaktar dessa sömmerskor med en annan sömnad…
utan förutfattade åsikter… Modern
Ni måste tro mig när jag säger att jag inte kunde anan att den där
megäran gav mig arbete för att hon hade kastat sina blickar på min
dotter… Styvd
Stackars mamma! Vet ni, mina herrar vad hon gjorde, den där! jag
hade knappt burit till henne mammas arbete? förrän hon visar mig på klänningen
som hon förstört : det var svårigheter och svårigheter. Så, ni fattar väl,
jag får betala, medan den stackars mannan sitter hemma och stor att hon
uppoffrar sig – för mig och de små – sitter där och syr också på nätterna
– på Madama Paces klänningar! bestörtning
bland Skådespelarna Chefen plötsligt
Och en dag var det alltså så att ni mötte… Styvd visar
på Fadern
Honom! ja honom! Gammal kund! nya varor! vilken scen otroligt! Fadern
Genom det här oväntade mötet med dem, med modern… Styvd plötsligt
lömskt
- nästan exakt i det rätta ögonblicket… Fadern skriker Nej,
precis i rätt ögonblicket! i tid! därför att, till all lycka kände jag
igen henne i tid! Och jag tog med dem hem, naturligtvis! Tänk er nu hur det
såg ut för mig och för henne, vi mitt emot varandra, hon precis som ni
ser henne nu och jag, som knappt vågade höja blicken! Styvd
Mycket intressant! mycket komiskt! men om det går föreställ er mig
– ”efteråt" – som den lilla blyga fröken, väluppfostrad
sedlig, helt införstådd med deras förbannade strävan efter att var
”moraliskt korrekta”. Fadern
Där är hela mitt drama förstår ni : där i mitt medvetande att
var och en – lägg märke till det – att varje människa tror att hon är
”den enda”, men så är det inte ; man är ”många”, förstår ni,
”många” ; och precis efter de möjligheter som man bär inom sig :
”en enda”! och vi lever hela tiden i den tron att vi bara är ”en och
densamma” inför alla andra, ständigt bara ”den här enda” den som vi
inbillar oss att vi är i allt det vi gör.
Men så är det inte! Det är inte så! vi upptäcker det när vi
olyckligtvis blir sammankopplade med någon av våra skamliga handlingar ;
olyckligtvis, av en tillfällighet kopplas samman med den : vi blir varse
det, menar jag, att vi inte är en enda, och just genom den handlingen och
att alltså en grym orättvisa nu kommer att döma oss i enlighet med den här
enda handlingen och binda fast oss vid en skampåle, som om det vore allt
som vi är, sammanfattat i den här enda handlingen. Hon har överraskat mig
på en plats och i en situation, där hon inte borde ha lärt känna mig, sådan
som jag inte borde vara inför henne ; och därför kan hon bara se den man
som i ett flyktigt ögonblick av sitt liv uppenbarat sig för henne på det
sättet! framför allt annat är det, förstår ni, vad jag känner. Och det
är just ur det perspektivet som dramat hämtar ett av sina stora värden.
Men där finns ju på samma gång situationen för alla de andra… Hans… visar
på Sonen Sonen avvisar
Fadern
Men låt mig stanna utanför det här, jag har ingenting här att göra! Fadern
Hur då inget här att göra? Sonen
Jag har ingenting alls med det här att göra och jag kommer inte att
ställa upp. Ni vet mycket väl att jag är här bara till hälften för att
ställa upp… Styvd
Vi är vanligt folk – han där han är förfinad! – Men ni kan ju
se själva : varje gång som jag ser på honom för att spika fast honom med
mitt förakt, så tittar han ner – för han vet var det onda finns som han
har gjort mig. Sonen ser
knappt på henne
Jag? Styvd
Ja du! Just du! Det är dig som vi har att tacka för prostitutionen,
det är dig vi skall tacka för den! fasa
bland Skådespelarna
Du stötte bort oss med ditt sätt – jag menar inte att vi skulle
vara välkomna – men inte ens det som man är skyldig sina vanliga gäster
gav du oss! vi var inkräktarna som hade gjort intrång i ditt
”legitima” revir! Jag önskar att ni kunna få vara med om vissa scener
mellan honom och mig. Han säger att jag har tyranniserat alla vid alla
tillfällen. Men ni förstår, det var ju för att han behandlade mig som
han gjorde. Om jag nu har sänkt mig ned till en normal rättighet, som han
kallar ”ondska”, så är det bara rättigheten att komma in i hans hus
med min mor – som cokså är hans mor – och alltså också husmor där! Sonen går
långsamt framåt
Ni har det lätt mina herrar, ett lätt parti gentemot mig. Men om nu
kunde föreställa er hur det är att vara hemma en lugn dag och plötsligt
får uppleva ”med en alltför självsäker min” helt fräckt en ung dam
som frågar efter hans far, som hon tänker säga, jag vet inte vad ; och
sedan kommer hon tillbaka med samma uppkäftiga min, tillsammans med den där
lilla flickan , och sedan får vara med om att hon behandlar hans far –
gud vet varför – på ett speciellt tvetydigt sätt och säger till honom
som om hon hade rättighet till det att ge honom något – Fadern
Men den skyldigheten hade jag : genom din mor! Sonen
Tala om för mig vad jag kunde veta om det? När har jag sett henne förut?
När har jag hört från henne? Plötsligt en dag dyker hon upp med henne där visar
på styvdottern
med en där grabben och den där lilla flickan och så säger hon
till mig : ”du förstår det här är din också mamma!” Hur skulle jag
kunna veta av deras sätt visar
åter på Styvdottern
Vad de har för anledning att plötsligt flytta hem till oss… Jag tänker
inte ens försöka förklara vad jag har varit med om tack vare dem. Jag tänker
inte säga något! jag vill inte tänka på deet! Det är därför jag inte
har något här att göra. Tro mig, jag är inte någon dramatiskt sett ”förverkligad”
personlighet ; och jag mår dåligt, djävla dåligt i deras sällskap! –
Låt mig bara vara i fred! Fadern
Men hur skulle det kunna gå? Det är ju för att du är just som du
är som… Sonen i
en våldsam förbittring
Och vad vet du om hur jag är? när har du någonsin frågat dig det?
Fadern
Ja visst! Du har ju rätt naturligtvis! Och får jag sen fråga, när
är det inte precis så här? Visst har du blivet skild från din mor, av
mig på just det här grymma sättet och hon ser dig när hon åter kommer
hem praktiskt taget första gången, så här gammal som du nu är, hon känner
dig inte, men vad hon vet är att du är hennes son… antyder
Modern för Chefen
Se på henne : hon gråter! Styvd rasande,
stampar med foten
Som en annan idiot! Fadern lägger
plötsligt till ; åt Chefen
Det där tål ni naturligtvis inte! antyder
Sonen …han
säger att han inte är med, när det bara om honom som det rör sig ! Se på
grabben, som står och håller om mamman hela tiden, alldeles förskräcktförödmjukad… Sonen
igen
Allt det där är hans skuld ! om
Grabben
Kanske är allt det här han som får lida mest : har är en främling,
mer än någon av de andra, han känner, stackaren, en förkrossande ångest
över att bli mottagen så här, i det här hemmet – av barmhärtighet –
lågt
till Chefen
precis som pappan, ödmjuk, tyst… Chefen
Men detta är alldeles utmärkt, ni kan inte ana vilket intryck barn
gör på scenen. Fadern Men
det kommer han att förstöra med en gång ! Och den lilla flickan också,
som är först att gå bort… Chefen
Utomordentligt! Allt det här intresserar mig verkligen alldeles oerhört.
Jag känner rent intuitivt att det här är material till ett storartat
drama ! Styvd försöker
blanda sig i
Med en personlighet som jag har ! Fadern jagar
bort henne, som om det var han som var Chef
Du, skall hålla mun ! Chefen fortsätter
utan att bry sig om avbrottet
Ganska unikt… Fadern Visst,
alldeles unikt ! Chefen
Det är verkligen ganska modigt att komma och lägga fram det på det
här sättet… Fadern
Ni förstår, chefen, eftersom vi är födda för teatern… Chefen Är
det amatörer ni är? Fadern
Nej, jag menar födda för scenen, därför att… Chefen
Men det är klart, ni måste själva framföra det! Fadern
Nej det är inte så : det här som var och en spelar i den roll som
är hans liv, eller som andra har försett honom med i livet, det är något
annat. I mig är det själva passionen, eller hur, som alltid blir till av
sig själv i mig, inte så överspänd som hos andra, men ändå en aning
teatralisk… Chefen
Visst! Visst! –men ni måste ju förstå att utan en författare…
Jag skulle ju kunna nämna det här för någon… Fadern
Nej, nej : det är ni som skall göra det ! Chefen Jag?
Men jag… vad menar ni? Fadern Jo
visst, ni ! Ni själv ! Varför inte ? Chefen
Men jag har aldrig skrivit något ! Fadern
Men ni behöver ju inte
det heller ! Det här är ju ingenting, det är enkelt, eftersom vi är här,
alla, levand , framför er ! Chefen Men
det räcker inte ! Fadern
Vad då ? räcker inte? att se oss leva vårt drama. Chefen
Jo, men någon måste ju skriva det i alla fall ! Fadern
Ja, kanske någon kan skriva ner det om det behövs, men eftersom ni
har det här framför er – spelat scen för scen, så räcker det med att
skriva ner en skiss, knappt det, en plan och sedan repetera ! Chefen går
upp på prosceniet
Åh… Jag känner mig nästan frestas att försöka… Bar på
skoj… Om ni verkligen kan repetera… Fadern
Jo visst ! Tänk på den där scenen som vi beskrev förut. Den kan
ni ju genast skriva ner ! Chefen
Varför inte ! Varför inte !Vi försöker ! Kom så går vi in på
kontoret. vänder
sig till Skådespelarna
Ni kan ta ledigt en liten stund ; men försvinn inte, jag är här
igen om en kvart, tjugo minuter – till
Fadern
Kom så försöker vi… Det kanske kan bli något alldeles speciellt
av det här ! Fadern
Utan tvekan ! Det blir bäst så, eller hur. Tag med de andra också. han
visar på de andra Rollerna också Chefen
Javiss kom med, kom med ! tänker
gå, men ändrar sig och vänder sig åter till Skådespelarna
Kom ihåg, punktlighet – om en kvart ! Chefen
och Rollerna går över prosceniet och försvinner in på kontoret – Skådespelarna
betraktar varandra förvånat Förste
Skådespelaren
Men vad fan är det han tänker göra ? ung
Skådesp fullt
utvecklat vansinne ! Tredje
Skådesp
Tänker han improvisera ihop en pjäs på det där sättet ? ung
Skådesp Commedia
dell’Arte ? Primadonnan
Inbillar han sig att jag tänker låna mig till rena skojet… ung
Skådesp Nå,
inte jag heller… Fjärde
Skådesp Man
skulle vilja veta vad de är för några de där… menar
Rollerna Tredje
Skådesp Vilka
de är ! Skojare ! Bedragare naturligtvis ! ung
Skådesp Och
han lyssnar på dem ! Ung
Skådespelerska
Fåfänga det är vad det är ! Rena fåfängan att vilja bli författare…
Förste
Skådesp Har
man nånsin hört talas om något liknande ! Om teatern, mina vänner, skull
sänka sig ned till den nivån… Femte
Skådesp Men
det skulle vara roligt ! Tredje
Skådesp Asch!
Men först och främst får vi väl se vad som kommer att hända.
På det sättet ger sig Skådespelarna av mot fonden och försvinner
ut i kulissen till sina klädloger bakom scenen
Ridån förblir uppe
föreställningen upphör under omkring tjugo minuter …
|