|
SEX ROLLER SÖKER EN FÖRFATTARE övers sg
Åskådarna finner scenen
tom, ridån upphalad utan scenbild och i halvmörker så att intrycket är
tomhet ; det ger intryck av att någon föreställning förestår.
Två trappsteg, ett till höger och ett till vänster förbinder
salongen med prosceniet. På prosceniet ligger sufflörluckan vid sida av
sufflörens grop. På andra sidan står ett litet bord och en stol med
ryggen mot publiken för Chefen - Regissören. Ytterligare två bord , ett
stort och ett mindre med flera stolar till repetitionen. Andra stolar här
och där avsedda till skådespelarna. I fonden ett piano till hälften
dolt. Scenens
Allt i Allo kommer in på prosceniet och släcker ned ljuset i salongen.
Han är iklädd en turkosfärgad skjorta och har en påse med verktyg hängande
vid bältet ; han går bort till ena hörnet och hämtar några prylar,
sedan ställer han sig vid prosceniet och börjar spika. Vid hammarslagen
kommer Scenmäster in på scenen från Chefens kontor. Scenmästaren Ah! Vad gör du? Allt
i A Vad jag gör? Spikar. Scenm Nu. Så här dags? (ser på
klockan) Klockan är halvelva. Chefen är här om ett ögonblick. Han
skall repetera. Allt
i A Och jag då? Jag måste väl
ha tid att arbeta, jag också! Scenm Javisst det är klart,
bara inte nu. Allt
i A Och när då, da? Scenm När de inte repeterar. Så
där, ge dig iväg och tag allt det där med dig, jag skall göra iordning
scenen för första akten av Lekande lätt .
Allt
i Allon samlar fnysande ihop sina pinnaler och ger sig av. Via prosceniet
kommer nu den ena aktören efter den andra, en och en eller två och två,
en nio tio stycken, så många som behövs för att repetera första akten
av Pirandellos skådespel Lekande lätt, vilket är dagens arbete.
En av de anländande är Sufflören, som bör ha sin kopia av pjäsen
under armen. Alla samlas på prosceniet i väntan på att Chefen skall
komma. Några sitter, andra tänder en cigarett, alla är klädda i lätta
kläder i glada färger. Vid något tillfälle kan en av skådespelarna sätta
sig vid pianot och spela lite grand. Några sjunger med. Scenm (klappar i händerna för
att återkalla dem till ordningen) Chefen kommer! Chefen kommer! Sång och dans upphör
genast. Skådespelarna vänder sig mot salongen, där Chefen kommer ut
genom dörren till sitt kontor. Han är klädd i roulé med en käpp under
armen och en cigarr i munnen. Han marscherar ner genom salongen och upp på
prosceniet via en av trappstegen. Sekreteraren kommer med poste, några
tidningar, ett korsband. Chefen Var det några brev? Sekreteraren
Inte ett enda, chefen. Här är hela posten. Chefen räcker
tillbaka korsbandet Tag in det på kontoret. ser
sig om och vänder sig till Scenmästaren Man ser ju inget. Är du
snäll och ger oss lite ljus. Scenm På störten. han ger sig av för att
ordna detta; gradvis lyses scenen upp av ett vitt sken, under tiden har
Sufflören tagit plats i sin grop, tänt sin lampa och lagt fram sitt
exemplar av pjäsen Chefen klappar
händerna Så där ja, nu sätter vi
igång… till
Scenmästaren Är alla här? Scenm Ja, Primadonnan har inte kommit
än. Chefen Som vanligt… ser
på klockan Vi är tio minuter försenade
redan. Vill du vara snäll och anteckna det. Vi måste få folk att hålla
tiden när vi repeterar. Primadonnan Nej, nej, snälla du! Här
är jag! Här är jag! och helt klädd i vitt, med en stor fräck hatt på huvudet och en förtjusande
liten mops på armen kommer hon springande ned genom salongen och kliver energiskt
upp på prosceniet. Prim
Förlåt mig, förlåt
mig. Jag det fanns ingen bil att få tag på! Men ni har ju inte börjat
än. Jag skall inte komma in med en gång.
Hon kallar scenmästaren
vid namn och ger honom mopsen Prim
Du är snäll och bär in
henne i logen. Chefen
muttrar Till och med jycken! Som
om det inte fanns nog med mopsar här! klappar igen i händerna och vänder
sig till Suffl Nu då, andra akten av Lekande
lätt. sätter sig i registolen Vi kan börja mina damer
och herrar. Vem skall vara inne på scenen? Skådespelarna utrymmer scenen och drar sig undan, utom de tre som inleder akten och
Primadonnan som sätter sig på en av stolarna längst fram Chefen
till
Primadonnan Är du också med i den här
scenen? Prim Nej inte jag inte. Chefen
uppgivet Men sitt då inte där för fan! Primadonna reser sig
och går och sätter sig bland de andra skådespelarna Chefen
till
Sufflören Sätt igång då. Sätt igång.
Suffl läser
”Leone Galas hus. Ett
egendomligt rum, matsal och studio.” Chefen
till
scenmästaren Vi tar den röda salongen.
Scenm
antecknar
i sitt block …Röda Salongen, mycket
bra. Suffl ”Ett bord dukat,
skrivbord med böcker och papper , gott om bokhyllor och porslinskåp med
rikligt innehåll. Dörr i fonden till Leones sovrum. Till vänster en dörr
som leder till köket. Till höger entrén ut.” Chefen reser
sig och pekar Alltså här har vi entrén
och där är köket. han
vänder sig till den skådespelare som gör Sokrates Du kommer in därifrån
och går ut där… till
scenmästaren Vi skall ha en svängdörr
där i fonden och ett draperi… går
och sätter sig Scenm
antecknar
…draperi… Suffl ”Scen ett : Leone Gala,
Guido Venzanim Filippo kallad Sokrates.” Skall jag läsa
scenanvisningarna också? Chefen
Javisst! Javisst! Har jag inte sagt det hundra gånger! Suffl ”När ridån går upp står
Leone Gala med kockmössa och förkläde i färd med att vispa ett ägg
med en träslev i en skål. Filippo, som vispar ett annat, uppträder även
han i kockmössa… Guido Venzani lyssnar sittande.” Första
Skådespelaren till
chefen Ursäkta mig, men skall
det vara nödvändigt med kockmössa? Chefen irriterat
Det förefaller att vara så!
Det står så här! pekar
på platsen i manus Första
S Ursäkta mig, men det är
ju löjligt ! Chefen
Vaddå löjligt ? Vad vill
du att jag skall göra åt det, när det inte finns ett enda skådespel från
Frankrike som det är något med? När vi får nöja oss med Pirandello
och den som fattar vad han skriver är duktig, som han skriver pjäser så
att varken skådespelare eller kritikerna kan fatta dem? Skådespelarna
skrattar; Chefen reser sig, går fram till Förste Skådespelaren och
hojtar …kockmössa, sisignore !
Och vispa ägg ! Tror du att det rör sig om ägg i själva verket? Du
skall se att du misstar dig ! Skalet, det är vad du skall vara – till
ägget som du vispar.
Skådespelarna
fnissar menande sinsemellan. Tyst med er ! Var vänliga
att lyssna när jag talar !
han
vänder sig till Förste Skådespelaren
sisignore
! det är skalet som det handlar om, förståndets
tomma form, utan det djupa dunklet av en insikt ! Du skall vara förståndet
och din hustru är insikten ! Det är en fördelningslek av roller och där
är du som spelar mannen den tomma formen, marionett, sprattelgubben som
drar i sina egna trådar. Förstått ! Förste
S värjer
sig med sina händer Jag ! Inte jag ! Chefen
sätter
sig Inte jag heller ! vi fortsätter
så att vi åtminstone kan vara tacksamma för att det finns ett slut! förtroligt
Kom nu ihåg vad jag säger,
man ställer sig så där hälften häften, för det som ni inte begriper
av det ni säger, det får inte märkas ut i salongen – då försvinner
handlingen och då är det kaputt ! klappar
i händerna Hallå där ! nu sätter vi fart ! Suffl
Förlåt, chefen, kan jag
dra för luckan ? Det drar ! Chefen
Visst kan du det.!
Man
ser rockvaktmästaren komma in i salongen. Han har en mössa med galoner
och han går ned mot Chefen vid prosceniet. Hans avsikt är att anmäla
ankomsten av Sex Roller, som följt honom in i salongen och som på ett
visst avstånd följer vaktmästaren samtidigt som de ser sig lite förvirrat
omkring. Vem
skulle kunna förklara det som måste krävas för att på bästa sätt
uttrycka dessa Sex Roller så att de inte vid något tillfälle kan förväxlas
med skådespelarna i deras roller i pjäsen ? de ena bör finnas på
prosceniet, de andra uppe på scenen. Men det starkaste medlet är
troligen att finna ett yttre, att finna något som avskiljer de Sex, någon
form av masker som inte stör, men ändå ger en distans, kanske kostymer
av ett speciellt material, de är verkliga men ändå inte verkliga, de
har levt, men skall leva om detta åter och åter. (Jag föreställer mig
masker, men som ändå lämnar ögonen fria så att vi kan se minspelet
sg) Rollerna får inte uppfattas som andar utan som verkliga, men födda i
en föreställning. På det sättet skulle man kunna antyda den djupaste tanken i pjäsen. Maskerna ger ytterligare ett sken av att gestalterna är
skapelser av en föreställning, att de kommit till på en konstlad väg
och att de inte har med de verkliga känslorna hos Fadern – självförebråelsen,
hämnden, vendettan hos Styvdottern, föraktet hos Sonen, eller smärtan
hos Modern ständigt tårögd med tårar efter kinderna, så som man kan
se Mater Dolorosa avbildad i kyrkan, och med dessa kläder som ger dem en
nästan skulptural form, på det hela taget med den idén att framhålla
att sådana textilier finns inte att köpa ute på marknaden. Fadern,
omkring femtio, smal men inte flint, rödblond med kraftiga mustascher, öppen
med ett tveksamt leende. Blek med hög panna, blå ögon, lysande och
insiktsfulla ; han är klädd i ljusa byxor och en mörk jacka, ibland
mjuk, ibland med plötsliga infall av tvärhet och missnöje. Modern
är som om blixten träffat henne, nedtyngd av en övermäktig skam, förödmjukad
med en änkas sorgflor ödmjukt klädd i svart och när hon lyfter sin slöja
är det inte ett lidande ansikte man ser, utan ett förstenat med blicken
sänkt, hon har alltid blicken sänkt. Styvdottern,
arton år gammal är fräck och nästan oförskämd, hon är vacker och även
hon sorgklädd, med en påtaglig elegans ; den slängiga Grabben, hennes
bror som är fjorton år är också sorgklädd och visar trots med en
oskyldig min, han har knappast kvar något av sorgen, men har en livlig ömhet
i sitt sätt, lilla systern, Flickan är däremot klädd i vitt med ett
svart sidenband om midjan. Sonen,
tjugotvå år gammal är lång och alldeles förstelnad, föraktfull
gentemot fadern och med en uttalad brist på intresse för Modern ; han bär
en lilas överrock och en lång grön halsduk virad runt halsen.
En av grundstenarna i Pirandellos tänkande är ’när vi lever, så
lever vi inte och ser inte oss själva’ det är Baldovino i Il Piacere
dell’Onesta som säger detta, han som själv stiger ut ur mänskligheten
för att i hederlighetens namn, i dess princip, hjälpa Agata Renni och
hennes mamma ur deras skam och med detta visar att människan inte är en
en princip utan en levande varelse.
Pirandello pekar på maskerna som vi bär, inför oss själva och
inför andra, maskerna som vi inte ör ’…en kostym av värdighet : men
inom sig vet man mycket väl vad som sker i ens inre av det som inte kan
erkännas,’ säger fadern. Men Pirandellos masker är långt ifrån
entydiga det är också commedia dell’artes masker, oberäkneliga
uppsluppna och på en gång livsfarliga. Rollerna är oföränderliga, de
är för evigt bestämda av den okände författaren så som den plötsligt
uppstod i hans medvetande, de lever bara i den scen i de händelser som
utspelas i pjäsen ; och på nytt uppstår i vårt inre absurditeten :
när vi ser dem vet vi att de också levt ett helt liv, de är människor
på gränsen till föreställningen va föreställningen av ett liv, som
klangen av en kyrkklocka på avstånd eller ljudet av en flygmaskin. Det
är denna ’filosofiska’ skillnad från ’levande’ som Rollernas
masker antyder ; att dikten är en lek, men inte mer absurd än livet.
Dikten måste arbeta med den konkreta verkligheten i kött och blod och
bommul och trä, men dess verkan är något helt annat, svårfångat,
undflyende – liv. sg anm. Vaktm hatten
i hand
Commandante, förlåt… Chefen
surt
Vad
är det nu då? Vaktm
blygt
Det är några som frågar efter er.
Chefen
och Skådespelarna vänder sig förvånat mot salongen Chefen
ilsket
Men jag repeterar nu! När jag repeterar tar jag inte emot någon.
Var snäll och lär er det! vänder
sig mot salongen
Vad är ni för ena?
Vad vill ni? Fadern kommer
fram följd av de andra, han hejdar sig vid trappan
Vi är här därför att vi söker en författare. Chefen
En författare ? Vad då för en författare ?
Fadern
Någon, vem som helst. Chefen
Men här finns inte någon författare. Vi repeterar inte någon ny
pjäs. Styvdottern klättrar
snabbt upp på prosceniet, livligt
Så mycket bättre om ni inte gör det. Då kan ju vi bli er nya pjäs!
Några
Skådesp
Vad då? Har ni hört, har ni hört på maken! Fadern följer
Styvdottern upp på scenen
Ja, men om det inte finns någon författare här… till
Chefen
- kan inte ni bli det?
Modern med Flickan vid handen och Grabben kliver upp på ett av
trappstegen tillprosceniet och blir stående där; Sonen blir kvar i
bakgrunden – han är missbelåten Chefen
Vad är det här för skämt? Fadern
Det är inte alls något skämt! Tvärtom! Vad vi bär inom oss är
ett mycket sorgfyllt drama. Styvd
Vi kan bli er lycka istället. Chefen
Skulle ni inte istället vilja vara så vänliga att ge er av, jag
har inte tid med skojerier! Fadern sårad,
men vänligt
Ah, signore. Ni vet ju mycket väl att livet är fyllt av
absurditeter, som helt fräckt inte ens behöver vara troliga eftersom de
är verkliga. Chefen
Vad fan är det ni säger ? Fadern
Vad jag menar är bara det meningslösa i att av den orimliga
verkligheten försöka skapa motsatsen, det vill säga något som är
sannolikt bara för att det skall verka som om det va sant. Men får jag påpeka
för er att det orimliga är själva grunden för ert yrke.
Skådespelarna
mumlar förargat Chefen reser
sig och mäter Fadern med blicken
Det är vad ni tycker : ett yrke för dårar! Fadern
Nej, jag menar ni vill göra något troligt, som inte är det, utan
att det alls är nödvändigt, som på lek… Är det inte ert yrke att ge
liv på scenen åt människor som inte existerar? Chefen till
sina Skådespelare, med ökande förakt i rösten
Men ni, mina vänner, ber jag att förstå att skådespelarens yrke
är ett förnämligt yrke! Om det bara inte vore så att de nutida författarna
skrev så enfaldiga pjäser, den ena efter den andra befolkade av en sort sprattelgubbar
i stället för av levande människor! Vår stolthet, det är
som ni mycket väl vet att ge liv åt de gamla odödliga mästerverken.
Skådespelarna
lutar sig tillfredställt tillbaka och applåderar sin Chef Fadern avbryter
och tillägger ivrigt
just det! Bravo! att vara levande, mer levande än de som lever i
vardagen. Kanske inte så realistiska, men sannare! Det är precis vad vi
tycker!
Skådespelarna
ser förvirrat på varandra Chefen
Men vad då?… först säger ni att… Fadern Nej,
men förlåt att jag säger det, men först klagar ni över att ni inte
har tid att förlora på att diskutera det orimliga, när det inte finns någon
som bättre än ni vet att det är den mänskliga fantasin som naturen använder
sig av som instrument för att utveckla sin skapande verksamhet för att nå
allt högre. Chefen
Må så vara. Men vad kan man få ut av det? Fadern
Inte det minsta, herr direktör. Kanske man kan visa att naturen
kommer till på alla möjliga sätt, föds i alla former : som träd eller
sten, vatten eller fjäril… eller kvinna. Och att det alltså också kan
komma till som personligheter! Chefen ironisk
förvåning
Och ni menar alltså att ni och era vänner här är födda som
personligheter? Fadern
Ja, just det, och levande som synes!
Chefen
och Skådespelarna skrattar som åt ett gptt skämt Fadern sårad
Ni har fel, det finns inte något som är roligt i det här.
Verkligheten är den att vi bär inom oss och jag upprepar det igen, ett
sorgfyllt drama, som ni kan se i den här svartklädda kvinnan,
Medan han säger det räcker han handen åt Modern och hjälper
henne upp de sista stegen till prosceniet, varefter han med en viss värdighet
för henne till den andra sidan av prosceniet som plötsligt lyses upp av
ett sällsamt sken ; Flickan och Grabben följer Modern, därefter Sonen,
som går och ställer sig för sig själv, därefter Styvdottern soom också
håller sig lite för sig själv och lutar sig mot scenöppningen
Skådespelarna sitter först häpna men slås sedan av det
magnifika i entrén och applåderar beundrande, som om det vore ett skådespel
bara för deras räkning Chefen först
förbluffad sedan uppbragt
Lugna ner er ! En
ung Skådespelare pekar
på Styvdottern
Gärna tillsammans med henne där! Fadern
Akta er! Akta er ! Dramat
är till för att framföras !
till
Chefen
- men om ni vill och om era Skådespelare går med på det så kan
vi visa dramat på en gång – genom oss själva! Chefen
Vad skall ni visa? Vi har inte några visningar här. Här sysslar
vi med komedier och dramatiska verk! Fadern
Javisst, det är ju därför som vi är här. Chefen
Och var är pjäsen då, om jag får fråga? Fadern
Den finns in i oss, eller hur? Skådespelarna
skrattar
Dramat finns i oss, det är vi som är dramat, vi är otåliga att
få framföra det, så som här inne passionen vill få utlopp! Styvd gäckande,
falskt tacksam, lössläppt och tanklöst
Min passion, åh om ni hade en aning om den! Min passion… för
honom där!
hon
visar på Fadern och låtas till hälften omfamna honom, men ger istället
från sig ett okontrollerat skratt Fadern med
plötslig vrede
Du häller dig lugn! Låt bli att skratta så där! Styvd
Och låt mig ni visa er mina damer och herrar hur jag, sedan blott
två månader faderlös, se hur jag dansar och hör hur jag sjunger!
antyder elakt ”Prends garde à Tchou-Tchin-Tchou” av Dave
Stamper, förvandlad till foxtrot eller One Step av Francis Salabert, den
första strofen med danssteg Les chinois son un peuple malin de Shanghai à Pekin Il’s on mis des écriteau
partout : Prenez garde à
Tchou-Tchin-Tchou
Några unga Skådespelare närmar sig till henne som dragna av en osynlig
makt medan hon sjunger och dansar och lyfter sina händer som om de ville
gripa tag i henne ; hon flyr undan, men medan Skådespelarna applåderar
henne hejdar hon sig och ser förebrående på Chefen, tankspritt och frånvarande ;
Skådespelarna skrattar och applåderar Skådespelarna
Bravo! Strålande! Chefen
Tyst där! Det här är inte något musik-kafé!
Han
tar Fadern avsides och frågar lite förvånat
Men hon är ju en smula galen, eller hur? Fadern
Nej hon är inte galen. Hon är något mycket
värre. Styvd springer
plötsligt fram till Chefen
Värre! Värre! och annorlunda, mina herrar! Mycket värre! Hör på
allihop : det att jag framför det genast! det här dramat! därför att
ni skall se att det finns ett speciellt ögonblick, när den här lilla ängeln
–
hon tar Flickan som står tryckt intill Modern och för henne fram
till Chefen
-se vad söt hon är tar
henne i sina armar och kysser henne
Kära! Kära! sätter
ne henne på golvet och tillägger nästan motvilligt och rörd
- alltså när den här lilla ängeln, Gud förde henne plötsligt
bort från hennes stackars mor här : och den där idioten hon
visar på Grabben och tar ilsket tag i en av hans ärmar
gjorden en sån där dumhet som han alltid gör, den idioten, ger
honom en stöt så att han faller mot Modern
då skall ni få se hur jag breder ut vingarna! Just det mina
herrar! höjer mig i skyn! flyger. Men det är inte dags för det ännu,
tro mig, ännu är det inte dags för det. Därför att efter det som hände
mellan honom där och mig och som vars fruktansvärt intimt – visar
på Fadern
kan jag inte vara tillsammans med det där sällskapet för att ta
del av den där bedrövelsen som den här figuren har ställt till med åt
sin mamma – visar
på Sonen
- se på honom! se på honom! – likgiltig, iskall, därför att
han är den legitima sonen, han full av förakt för mig, för honom där visar
på Grabben
för den här lilla varelsen; för oss vi som är bastarderna –
har ni förstått vad det är? oäktingar. går
fram till Modern och omfamnar henne
Och den här stackars mamman – hon – som r mor till oss alla
– han erkänner henne inte som sin mor – och han ser ned på henne från
sina höga hästar, på henne, som om hon vore mor bara till oss tre oäktingar
– det är gement!
hon säger allt detta snabbt, med stor upphetsning och slutar sedan
hon blåst upp rösten nästan till en viskning ’oäktingar’ som hon nästan
spottar ur sig Modern med
gränslös ångest till Chefen
Herre Gud i de här två små varelsernas namn, jag ber er, hejda
henne, hejda… hon
orkar inte mer utan är nära att falla omkull
- oh, Gode Gud… Fadern
rusar fram och stöder henne tillsammans med flera av Skådespelarna
som är alldeles förvirrade utan att kunna fatta vad som sker
Snälla ni, en stol, en stol till den här stackars änkan! Skådesp
Är det sant det här? Är det verkligen sant? Chefen
Hämta en stol, genast!
en
av skådespelarna kommer med en stol; de andra omringar henne uppmärksamt,
Modern försöker sittande förhindra att Fadern lyfter floret som döljer
hennes ansikte Fadern Se
på henne, se på henne! Modern Nej,
nej, låt bli! Fadern
Låt dem se! han
lyfter slöjan Modern reser
sig och skyddar desperat ansiktet med sina händer
Åh, snälla ni, jag bönfaller er, hindra den här mannen ; han försöker
bara komma undan följderna av sina handlingar som har haft sådana
friktansvärda förljder för mig! Chefen
Jag fattar inte vad det här handlar om längre, vad är det fråga
om? till
Fadern
Det här är allså er maka? Fadern hastigt
Ja, min herre – min hustru! Chefen
Och hur kan hon vara änka när ni fortfarande lever?
Skådespelarna
brister i ett våldsamt skratt som framkallas av den spänning de befinner
sig i Fadern sårad
och bitter
Skratta inte! Skratta inte är ni snälla! Det är just det som är
själva dramat. Hon har haft en annan man. En annan man som också borde
varit här. Modern med
ett skri
Nej! Nej! Styvd
Till all lycka är han död : sedan två månader tillbaka, jag sade
ju det. Hon bär ännu sorg efter honom som ni ser. Fadern
Han är inte här eftersom han är död. Han är inte här för att
– titta på henne och ni kommer att förstå på en gång! – Hennes
drama finns inte i kärleken till de här två männen, för vilka hon
inte skulle kunna känna något – annat än kanske en viss tacksamhet
(inte mot mig – mot honom) – hon är inte kvinna : hon är mor! –
och hennes drama (mäktigt, förstår ni, mäktigt) – det finns helt och
hållet i de här fyra barnen, som hon har fått med dessa två män. Modern
Som jag har fått? Hur kan du säga att jag har fått dem, som om
jag velat ha dem? Det var han, förstår ni! han gav mig dem, vem annars,
han tvingade på mig dem, han tvingade att fortsätta med honom! (den
andre) plötsligt,
upprört
Det är inte sant! Modern förvirrad
Hur så, inte sant? Styvd
Det är inte sant! Det är inte sant! Modern
Och hur skulle du kunna veta något om det? Styvd
– det är inte sant
– till
Chefen
–
tro henne inte! jag vet varför hon säger att det är så. Det är
för hans skull – menar
Sonen
som hons säger det. Därför att när hon lider, när hon grämer
sig över den där sonens likgiltighet, måste man komma ihåg att vid två
års ålder övergav hon honom, och det var han som menar
Fadern
tvingade henne att göra det. Modern med
kraft
Tvingade mig, just det tvingade mig. Gud är mitt vittne! till
Chefen
Fråga honom där – menar
Fadern
- om det inte verkligen var så! Fråga honom!… Du där – menar
Styvd
kan inte veta något om det. Styvd
Men jag vet att hos min far, när du levde med honom, var du alltid
tillfreds med din tillvaro, alltid lugn. Förneka det om du kan1! Modern
Nej, det förnekar jag inte. Styvd
Han var alltid fylld av kärlek och omtanke för dig. till
Grabben, ursinnigt
Inte sant? Men säg det då! varför säger du inget, din idiot. Modern
Men låt den stackars pojken vara! Varför vill du få mig att
verka otacksam, min flicka? Jag vill ju inte alls tala illa om din far!
Jag sa bara till honom att det inte var mitt fel ; varken det att jag
skulle tyckt om att lämna honom menar
Fadern
eller det att jag ville lämna min son! Fadern
Det är sant, det var jag som fick henne att göra det. paus
En
ung Skådesp till
de andra
Har ni sett sånt spektakel! Primadonnan
Om de skulle spela upp det för oss! ung
Skådesp
Åtminstone någon gång. Chefen som
livligt börjar intressera sig
Låt oss se nu! Låt oss se nu!
och när han säger det klättrar han ned i salongen via trapporna
vid prosceniet och ställer sig mitt framför detta, för att likt en åskådare
ta scenen i betraktande
|