I sitt arbete med Tartuffe säger Stanislavskij till skådespelaren som gör Orgon ”Kom ihåg att hos Molière lika väl som hos Gogol, finns det inte ett ögonblick utan inre uppladdning, utan starka motsättningar och spänning. I berättelsen om Orgons första möte, när han skildrar Tartuffes bön i kyrkan, måste finnas hela ditt temperament, hela din glöd, men märk väl, hela din inre glöd.”

Så ställer Musset samma krav på skådespelarna i Lek ej med kärleken. Här är vi långt från Ett glas vatten och den franska salongskomedin. Vi är också långt från den tjechovska eftertänksamheten och nostalgin, de spröda trådarna mellan skådespelarna, de outtalade frågorna som hänger i luften. Mellan Camille och Perdican, sker oavbrutet, med varje replik en utveckling, en förändring av förhållandet mellan dem, varje nyans av den enes reaktioner föder en reagens hos den andra. De liksom suger in varandra. Precis som i scenen mellan Orgon och Cléante, i slutet av andra akten, är det en strid på kniven, bildligt talat. Skillnaden är den att det hela tiden sker en glidning i övertygelsen, från en ytlig, konventionell övertygelse till en intre brinnande övertygelse, som fogas in i motpartens reaktion och påverkar denne. Perdican säger (Akt II scen 1)

”Ger du dig av ; oåterkalleligt, Camille?

Och hon svarar ”Oåterkalleligt”.

”Adjö,” säger Perdican och går.

Camille : ”dame Pluche, vi far. Ge det här brevet till Perdican!”

Det finns mellan dem en stark spänning som strider mot hennes kalla och oberörda uppträdande. den får henne att handla som hon gör, men först inför det slutliga avgörandet, ger hon efter för de under de tidigare besluten uttänkta handlingarna. Först då bryter hennes inre vilja igenom. Men allt detta är en inre glöd, på ytan är det idel konvention och artig konversation. Det är i denna starka motsättning som nyckeln till pjäsen ligger. varje replik för obevekligt handlingen framåt, som ett ödesdrama och dess verkliga innebörd avslöjas inte förrän i sista ögonblicket.

(När du ber mig, säger jag nej, ju mer du ber dess sämre tycker jag om det ; men när du går så vänder min håg och jag vill inte att du lämnar mig, då ber jag dig och då tappar du intresset för mig och när jag ber en gång till, så tycker du bara sämre om det. Det är människa !)

Lek ej med kärleken är människokunskap och filosofi, ett närmande som var tydlig under 1800-talet men som bröts med den framträngande materialismen, som aldrig visat något intresse för annat än en matematiskt styrd filosofi.

Men samma glöd som finns hos Camille och Perdican, finns också hos de så kallade groteskerna, som inte får framföras som pajasfigurer. Det finns i pjäsen ett övergripande tema och det är människans egoism. Om Camille och Perdican inte når kärleken, sammansmältningen mellan två människor, så beror det innerst inne på att de tvekar i det avgörande ögonblicket. Den ene tvekar att överlämna sig villkorslöst till den andra, eller att villkorslöst ta på sig ansvaret för också den andra. Camille sätter genast igång att helt cyniskt kräva garantier av Perdican, som han inte är beredd att ge. Han är klokare än Camille – han har en helt annan erfarenhet, han är äldre, men han är inte beredd. Ingen av dem är beredd att ta på sig det fulla ansvaret för ett förhållande. Perdican går så långt att han ljuger (i sitt förhållande till Rosette) för att Camille skall ge sig och han själv undvika ansvaret för hur deras förhållande skall utveckla sig. Blazius säger (Akt II sc 1) : ”Ni vet att er far vill förena er”, ”Jag begär inte annat”, svarar Perdican ”Men han fruktar att era karaktärer stämmer dåligt överens.” ”Det är olyckligt, jag kan inte göra om min.” Det är Camille som skall ändra sig, inte han. Ett dåligt utgångsläge för kärleken.

På samma sätt är det självtillräckligheten hos de andra figurerna, groteskerna, som är central för skildringen av deras karaktärer, bar det att de befinner sig på ett mer vulgärt, på ett enklare plan, än de båda huvudfigurerna. Hos Baronen på hans överlägsna sätt, hos Blazius och Bridaine, som låter alla hänsyn fara bara gommen blir tillfredställd och hos dame Pluche, med hennes styva religion, som bara släpper in skyddslingen Camille, som hon anser sig bestämma över. Med den tanken är det naturligt att man håller ner överdrifterna hos dessa figurer och att man kommer att märka att det krävs en inre glöd även hos dem för att de skall övertyga.

Kören : Med ett snabbt grepp river Musset bort varje tillstymmelse till fjärde vägg och öppnar förbindelsen mellan det som sker mellan scenen och publiken. Publiken skall vara med i varje lek som leks på scenen (för att understryka intimiteten, närheten mellan människorna satte Stanislavskij upp Måsen med en rad björkar i höjd med rampen- varje pjäs måste få sin egen tolkning). Körens uppgift är först att få publiken att känna att det är en människa som förmedlar komedin till dem. Jag menar att Kören måste vara en vanlig människa, som talar direkt till vanliga människor, att han behandlar dem som han själv skulle vilja bli behandlad. Inte en tillstymmelse till docerande, förklarande, undervisande eller försök att ”ta med sig” publiken. Kören öppnar för den lekfulla stämningen i pjäsen, men den bjuder välkommen till en liten by där människor lever, inte ett modernt jämlikt samhälle utan att ojämlikt där var och en vet sin plats, utan att ha en tanke på att beklaga sig, därför att man ser att ”däruppe” har man bekymmer som man slipper undan ”härnere”. Stämningen i byn är reservationslös på ett helt annat sätt än livet på slottet. Livet på landet är enklare och man lever sitt liv som det kan levas. Perdican söker det, men vet att han inte längre har tillträde till det enkla. Sådana är villkoren.

Perdicans möte med sin barndoms bönder i första akten är en bakgrund av okonstlad värme som skall finnas under hela pjäsen, som en kontrast till den artificiella stämningen på slottet och iskylan i kapellets slutliga scen.

Proverbet – ordstävet – var från början ett versifierat läsdrama som Musset arbetade om till att framföras på scenen – på prosa, men det finns kvar ett poetiskt drag i texten.

Rent scentekniskt har han inte gjort det särskilt lätt för dem som sätter upp pjäsen. I läsdramat följer scen efter scen utan annat störande uppehåll än att man får veta att man förflyttas till en annan miljö. Men som konstart finns det ingenting som är så påtagligt som teatern. Teatern är en lek och alla som leker med, både på scenen och framför allt i salongen måste vara med på leken. Hur många mopeder man än kör in på scenen så är det bara dunster för att dölja det som man kommit för att betrakta – dramat mellan människor, vad som sker bakom kulisserna i verkligheten. Skådespelaren Lars Hansson en av den svenska scenens mest betydande skådespelare under 1900-talet sade : ”Om du tar den största tolkningen av Hamlet, som någonsin gjorts genom tiderna och låter honom framföra den mest gripande dialogen som han lyckats med i den allra bästa föreställningen under den uppsättningen – och bredvid honom ställer en get, så kommer publiken bara att titta på geten.” Get eller moped, det icke funktionella är smaklösheten. Man skall undvika att låta Blazius göra sin entré på en riktig åsna. Allt detta hänger samman med trovärdigheten i det som sker på scenen, därför att trovärdigheten är en förutsättning för att publiken skall förstå det som sker på scenen (man frågar om publiken kan tro på en replik som inte skådespelaren själv tror på ; och svaret är nej ; en falsk replik gör ingenting, den kan till och med vara bra, men att generellt tillåta falskhet på scenen lämnar publiken kall). Fortfarande med tanke på trovärdigheten och med tanke på pjäsens berättande funktion är det viktigt med kontinuiteten. När berättelsens kontinuitet bryts av slamrande och förvirrade scenbyten (och det är många i Lek ej med kärleken) så bryts förtrollningen. På samma gång är det viktigt för publiken att den under hela förloppet vet var någonstans man befinner sig. Det sista mötet mellan Camille och Perdican, före kapellscenen, sker på slottet. Det är första gången (utom med Baronen i första akten) som de möts inomhus. Det är första gången som Camille säger du till Perdican. Det är första gången de möts. Det är i det ögonblick de för alltid skiljs.