|
A k t
III Scen
I
framför slottet Baronen och mäster Blazius
kommer Utom
ert fylleri, är ni också en dumskalle, Blazius. Mina tjänare har sett
er smyga in i serveringsrummet, och när ni på det mest ömkansvärda sätt
blir gripen på bar gärning med en av mina buteljer i handen, anklagar ni
min systerdotter för hemlig brevväxling. mäster
Blazius Men, monseigneur, vill ni godhetsfullt minnas…
Baronen
Försvinn, herr abbé, och visa er inte mer för mina blickar ;
vanvett är att resonera som ni gör, och min egen betydelse förelägger
mig att inte någonsin förlåta er. han går ; mäster Blazius följer honom ; Perdican
kommer Perdican
Jag skulle bra gärna vilja beta om jag är kär. Å ena sidan det
här sättet, föga artigt, av en flicka på arton år att ställa frågor
; å andra sidan idéerna som de här nunnorna har stoppat in i huvudet på
henne, som blir svåra att rätta till. Dessutom skall hon ge sig av idag.
Djävlar! Jag älskar henne, det är då säkert. Men till slut, vem vet?
kanske hon bara upprepade en läxa som hons fått lära sig och hon bryr
sig i alla fall inte om mig. Å andra sidan, vad söt hon är, fast det
hindrar inte att hon har alldeles för bestämda åsikter och är alldeles
för brysk i tonen. Jag behöver bara låta bli att tänka på det ; det
är tydligt att jag inte älskar henne. Det är säkert att hon är vacker
; varför kan jag inte låta bli av med det där samtalet igår? Hela
natten har jag ältat det. – Vart är jag på väg? Javisst ja, till
byn.
han går Scen
II
en väg – mäster Bridaine
kommer mäster
Bridaine
Vad gör de nu? Ack! middagstid. – De sitter till bords. Vad äter
de? vad äter de inte! Jag såg köksan gå genom byn med en enorm gås. Köksbiträdet
bar på tryffel och en korg med druvor. mäster Blazius kommer mäster
Blazius
Ack! oförutsedd onåd! jagad från slottet får jag inte sitta
till bords i matsalen. Inte mer något vin från serveringsrummet. mäster
Bridaine
Aldrig mer får jag se ångan från faten ; aldrig mer värma min
enorma mage framför spisen. mäster
Blazius
Varför har denna ödesmättade nyfikenhet fått mig att lyssna
till dame Pluche och hans systerdotter? Varför skulle jag berätta för
baronen vad jag sett? mäster
Bridaine
Varför har denna fåfänga högfärd drivit mig från att dinera
hederligt, där jag blivit så väl mottagen? Vad betydde det väl att
sitta till höger eller till vänster? mäster
Blazius
Ack! vinet hade stigit mig åt huvudet, så blev jag oförsiktig. mäster
Bridaine
Det förefaller som om kyrkoherden var där. mäster
Bridaine
Perdicans lärare i egen person. mäster
Blazius
Åh! Åh! herr kyrkoherde, vad gör ni där? mäster
Bridaine
Jag! Jag är på väg till middagen. Kommer ni inte med? mäster
Blazius
Inte idag. mäster Bridaine – vill ni inte tala för mig ;
baronen har jagat bort mig. Jag har falskeligen anklagat mademoiselle
Camille för hemlig brevväxling och, fast Gud är vittne till vad jag
sett, eller trott mig se dame Pluche hoppa i luzern. Jag är förlorad,
kyrkoherde. mäster
Bridaine
Vad är det jag får höra? mäster
Blazius
Ack! Ack! Rena rama sanningen. Jag har råkat i den värsta onåd för
att ha stulit en flaska. mäster
Bridaine
Vad talar ni om, monsieur, stulna flaskor apropos luzern och en
brevväxling? mäster
Blazius
Jag bönfaller er att försvara min sak. Jag är hederlig, mäster
Bridaine. Och berömvärda mäster Bridaine, jag är er tjänare! mäster
Bridaine
avsides
Lyckliga stund! det är en dröm! Jag skall alltså återta dig vördnadsvärda
plats! mäster
Blazius
Jag vore er så tacksam om ni lyssnade på min historia och om ni
pläderade för mig, kära kyrkoherde. mäster
Bridaine
Det är helt omöjligt för mig, monsieur ; klockan har slagit tolv
och jag tänker äta middag. Om baronen klagar över på er är det er affär.
Jag tänker inte träda mellan för en fyllkajas skull.
för sig själv
Fort, låt oss sväva till grillen ; och du mage, spänn dig ut.
han ger sig av, lufsande mäster
Blazius
Förbannade Pluche, du skall få betalt för det här ; jag just
det, du är orsaken till mitt fall, skamlösa kvinna, onda kopplerska, det
är för din skull jag har onåden att tacka. O Paris heliga Universitet!
man behandlar mig som en fyllerist! Jag är förlorad om jag inte kan få
tag på ett brev som bevisar för baronen att hans systerdotter har en
hemlig brevväxling. Jag såg att hon skrev vid sin byrå i morse. Tålamod!
se här, något som händer.
dame Pluche går förbi med
ett brev
Pluche, ge mig det där brevet. dame
Pluche
Vad skall det här betyda? Det är ett brev från frun, som jag
skall skicka med posten. mäster
Blazius
Ge mig brevet eller ni är dödens. dame
Pluche
Jag död! död! Jesus Maria, jungfru och martyr! mäster
Blazius
Ja, dödens, Pluche. Ge hit brevet.
de slåss ; Perdican kommer Vad
skall det här betyda? Vad gör ni balzius? varför förgriper ni er på
kvinnan? dame
Pluche
Ge tillbaka brevet. Han har stulit det från mig, seigneur ; rättvisa!
mäster
Blazius
Hon är en kopplerska, seigneur. Det är ett kärleksbrev. dame
Pluche
Det är ett brev från Camille, seigneur, er fästmö. mäster
Blazius
Det är ett kärleksbrev från en gåsvaktare. dame
Pluche
Där ljuger du, abbé. Det skall du veta! Perdican
Ge mig brevet ; jag fattar ingenting av ert gräl ; men i egenskap
av Camilles fästman tar jag mig rätten att läsa det.
han läser :
”Till syster Louise vid klostret i ***”
för sig själv
Vilken förbannad nyfikenhet tar inte fatt mig i alla fall! Mitt hjärta
bankar, jag vet inte vad som rör sig i mig. – Gå hem igen dame Pluche,
ni är en värdig kvinna, och ni mäster Blazius ni är en fjant. Gå och
ät ; jag åtar mig att lämna det här brevet på posten.
mäster Blazius och dame
Pluche går sin väg
Jag vet att det är ett brott att öppna ett brev det vet jag
allades för väl fför att göra. Vad kan Camille säga till systern? Är
jag kär ändå? Vilken makt har hon inte fått över mig, den här märkliga
flickan, för att de tre orden skrivna på adressen får min hand att
darra. Det här är mycket bra : Blazius som slogs med dame Pluche har
skadat sigillet. Är det ett brott att vika upp fliken? Nå, det ändrar
inget.
han läser
”Jag far idag, min kära,
och allt har gått som jag förutsett. Det är fruktansvärt, men den
stackars unge mannen har fått en kniv i sitt hjärta ; han kan inte trösta
sig över att förlora mig. Ändå har jag gjort allt för att ge honom
avsmak för mig. Gud förlåte mig för att ha bringat honom till förtvivlan.
Ack! min kära, vad kunde jag göra? Bed för mig ; vi ses i morgon och för
alltid.
Min själ är din CAMILLE
Detta är inte sant! Camille skriver detta! Det är om mig hon
skriver! Jag skulle vara förtvivlad över hennes avslag! Gode Gud! Vore
det sant skulle det väl synas på mig ; vad skulle det vara för skam att
älska? Hon har gjort allt för att ge mig avsmak, säger hon, och att jag
har kniven i hjärtat! Vad kan det vara av för intresse för henne att
hitta på en sådan roman! Det som jag funderade över i natt skulle alltså
vara rätt? Åh, kvinnor! denna lilla Camille äger kanske ett medlidsamt
hjärta, ett hjärta som hon skall ge till Gud! men hon har beslutat att lämna
mig i förtvivlan. Det var överenskommet mellan de söta väninnorna
innan hon gav sig iväg från klostret. Man har beslutat att Camille
skulle fara och titta på sin kusin, som det var tänkt att hon skulle
gifta sig med, att hon skulle vägra att göra det och att kusinen skulle
gå under i förtvivlan. Detta är verkligen ganska intressant, historien
om en ung flicka som offrar sin kusin till Gud! Nej, nej, Camille, inte älskar
jag dig, inte är jag förtvivlad, inte har jag någon kniv i mitt hjärta
och det skall jag bevisa för dig! Ja, du skall få veta att det är en
annan jag älskar innan du far härifrån!
en bonde kommer
Hallå där! Gå till slottet ; säg till i köket att en lakej bär
upp det här brevet till mademoiselle Camille, se här.
han skriver Bonden
Ja, monseigneur.
han går Perdican
Och nu till det andra. Ah! jag är förtvivlad! Hallå, Rosette,
Rosette!
han bankar på en port Rosette
öppnar
Är det ni monseigneur! Kom in, min mor är hemme. Perdican
Sätt på di din vackraste hatt, Rosette, och kom med
mig. Rosette
Vart då? Perdican
Det skall jag säga sen ; be din mor om lov, men skynda dig. Rosette
Jag, monseigneur.
hon går in i huset Perdican
Jag har bett Camille om ett nytt möte och jag är säker på att
hon kommer ; men vid Gud, hon kommer inte att finna det som hon väntar.
Jag skall uppvakta Rosette, mitt framför näsan på Camille! Scen
III
i den lilla skogen Bonden
Mademoiselle, jag skall gå till slottet med ett brev till er ; måste
jag ge det till er, eller måste jag lämna det först till köket som
herr Perdican sade till mig? Camille
Ge det till mig. Bonden
Om ni hellre vill att jag går upp med det i köket så behöver ni
inte uppehålla mig. Camille
Jag säger att du skall ge det till mig. Bonden
Det är som ni vill. Camille
Här har du för besväret. Bonden
Stort tack ; jag skall gå nu, eller hur? Camille
Om du vill. Bonden
Jag går min väg ; jag går min väg. Camille
Perdican vill säga adjö till mig vid den lilla brunnen där vi
var i går. Vad kan han ha att säga? Titta, här är brunnen och jag har
nått mitt mål. Skall jag gå med på att träffa honom en gång till?
Ah!
hon gömmer sig bakom ett träd
Se där är Perdican med Rosette, min disyster. Jag antar att han tänker
lämna henne här ; jag är ganska nöjd att inte verka angelägen genom
att vara först.
Perdican och Rosette kommer ;
de sätter sig Camille
gömd, för sig själv
Vad betyder det här? Han får henne att sätta sig bredvid honom?
har han bett om ett möte med mig för att tala med en annan? Perdican
med hög röst så att
Camille skall höra
Jag älskar dig Rosette! du ensam har inte glömt våra forna
lyckliga dagar ; du ensam minns de dagar som inte mer finns ; vill du vara
med i mitt nya liv ; ge mig ditt hjärta, mitt kära barn ; tag emot ett
vittne på min kärlek.
han lägger sin halskedja
runt hennes hals Rosette
ni ger mig er guldkedja? Perdican
och nu, se på den här ringen. Res dig så går vi fram till fontänen.
Vi kan se varann i källan lutade mot varandra. Se dina vackra ögon nära
mina, din hand i min. Se nu suddas det ut.
han kastar ringen i vattnet
Se, bilden av oss försvinner ; och se, nu kommer den sakta
tillbaka ; vattnet som störts får tillbaka sin jämvikt ; det dallrar ännu
lite, stora svarta ringar vidgas ; tålamod, vi kommer snart att synas
igen ; redan ser jag dina armar slingrade om mina ; ännu ett ögonblick
och det kommer inte att finnas en rynka i ditt vackra ansikte ; titta! det
var en ring som Camille hade givit mig. Camille
för sig
Han kastade min ring i vattnet. Perdican
Vet du vad kärlek är, Rosette? Lyssna! vinden tystnar ; morgonens
regn sår pärlor över torra blad som solen väcker. Genom himlen, genom
solen som är där, älskar jag dig! Du tycker om mig, eller hur? Din
ungdom har man inte fått att redan vissna, i ditt röda blod har man inte
gjutit ett urvattnad blod. Du tänker inte bli nunna ; jag ser dig ung och
vacker i armarna på en ung man. Oh, Rosette, Rosette! vet du vad kärlek
är? Rosette
Ack! monsieur doktor, jag skall älska er som jag kan. Perdican
Ja, som du skall kunna ; och du kommer att älska mig mer, hur
mycket doktor jag än är och hur mycket bondflicka än, är du inte som
de bleka statyerna som nunnorna gjort, med huvudet på hjärtats plats, de
som lämnar sina kloster för att sprida den fuktiga luften från sina
celler ut i världen ; du vet ingenting ; du läser inte i en bok din bön
som du lärt av din mor ; du förstår inte ens orden somm du säger varje
gång du böjer knä vid foten av dina säng, men du förstår att du ber,
och det är allt vad Gud önskar. Rosette
Så ni talar till mig, monseigneur. Perdican
Du kan inte läsa ; men du vet vad skogen säger och ängarna,
dessa mjuka stränder, dessa vackra fält med säd, hela denna natur
lysande av ungdom. Du känner igen alla dessa tusentals bröder ; och att
jag är en av dem ; res dig, du skall bli min hustru, vi slår rot
tillsammans i den allsmäktiga världens sav.
han går med Rosette Scen
IV
vid slottet Kören
kommer
Kören
Det händer märkliga ting på slottet ; Camille vägrar att äkta
Perdican ; idag kommer hon att återvända till klostret varifrån hon
kommit. Men jag tror att hennes herr kusin har tröstat sig med Rosette.
Ack! Rosette, den stackars flickan vet inte vilken fara hon är utsatt för
när hon lyssnar på en ung galant seigneur. dame
Pluche
Fort, fort. Att man sadlar min åsna! Kören
Försvinner ni som en flyktig dröm, o vördnadsvärda dame? Skall
ni så snabbt gränsla för ännu en gång detta stackars djur som så föga
önskar bär er? dame
Pluche
Gud vare lovad, käre kanalj, att jag inte kommer att dö här. Kören
Dö långt härifrån, mitt russin ; dö okänd i en osund cell. Vi
skall bedja för din respektabla uppståndelse. dame
Pluche
Se här kommer min härskarinna.
till Camille som kommer
Kära Camille, allt är redo för vår avfärd ; baronen har gjort
sina räkenskaper och åsnan är klövjad. Camille
Far åt helvete med din åsna, jag tänker inte fara idag.
hon går Kören
Vad vill det här säga? dame Pluche vit av förfäran ; hennes
peruk reser sig i vädret, hennes bröst visslar högt och hennes fingrar
förlängs medan händerna knyter sig. dame
Pluche
Herre Jesus! Camille har svurit!
hon går Scen
V
in kommer Baronen och
Bridaine Bridaine
Seigneur, jag måste tala med er i enrum. Er son uppvaktar en
flicka nere i byn. Baronen
Något sådant kan inte vara möjligt, min vän. Bridaine
Jag har sett dem tydligt gå förbi i dimman när han räckte henne
sin arm ; han lutade sig mot henne och viskade i hennes öra, och lovade
att gifta sig med henne. Baronen
Det är ju onaturligt! mäster
Bridaine
Var säker på det ; han har givit henne en ansenlig gåva, som hon
har visat för sin mor. Baronen
O himmel!! Ansenlig, Bridaine? på vilket sätt ansenligt? mäster
Bridaine
För sin vikt och för sin innebörd. Det gäller den guldkedja han
bar i hatten. Baronen
Vi går till mitt kabinett ; jag vet inte längre vad jag skall
tro.
de går Scen
VI
Camilles rum Camille
och Pluche kommer in
Camille
Han tog mitt brev säger du? dame
Pluche
Ja, mitt barn ; han åtog sig att lämna det på posten. Camille
Ge er av till salongen, dame Pluche ; säg till Perdican att jag väntar
på honom här.
dame Pluche går
Han har läst mitt brev naturligtvis ; scenen i skogen var en hämnd,
hans kärlek till Rosette också. Han ville bevisa för mig att han älskar
en annan, trots förtreten vill han verka oberörd.
hon lyfter draperiet
Är du där Rosette? Rosette
Ja, får jag komma in? Camille
Hör på, mitt barn ; Seigneur Perdican uppvaktar dig, inte sant? Rosette
Ack! ja. Camille
Vad tycker du om vad han sa till dig i morse? Rosette
I morse? Var då? Camille
Gör dig inte till. I morse vid brunnen, i den lilla skogen. Rosette
Såg ni mig alltså? Camille
Stackars liten! Nej, jag såg dig inte. Han höll ett vackert tal
till dig, eller hur? Jag slår vad om att han lovade att gifta sig med
dig. Rosette
Hur kan ni veta det? Camille Det
gör detsamma hur jag vet. Tror du på hans löften, Rosette? Rosette
Varför skulle jag inte tro på dem? Lurar han mig? Varför gör
han det? Camille
Perdican kommer inte att gifta sig med dig, mitt barn. Rosette
Ack! jag vet ingenting om det. Camille
Älskar du honom, stackars flicka ; han kommer inte att gifta sig
med dig ; och jag skall ge dig ett bevis ; göm dig bakom det här
draperiet, du behöver bara lyssna en stund och komma när jag kallar på
dig.
Rosette gömmer sig Camille
Jag tänkte hämnas och det blir ju en humanitär gärning?
Stackars flicka, hon har förlorat sitt hjärta.
Perdican kommer God
dag, kusin, sätt dig. Perdican
Vilken toalett, Camille. Vem vill du komma åt? Camille
Dig kanske. Jag är ledsen att jag inte kunde komma till mötet i
skogen som du ville ; du hade något att säga mig? Perdican
för sig själv
Se där en liten lögn, lagom stor för ett lamm
utan fläck. Jag såg henne bakon trädet när hon lyssnade.
högt
Jag hade inget annat att säga dig än adjö, Camille ; jag trodde
att du skulle fara, men nu ser jag att hästarna är kvar i stallet och du
ser inte ut att vara färdiga att resa. Camille
Jag älskar att diskutera ; jag är inte säker på att jag inte
har lust att gnabbas mer med dig. Perdican
Vad tjänar det till att gräla när en försoning är omöjlig? Glädjen
att gräla är att kunna sluta fred. Camille
Är du säker på att jag inte vill det? Perdican
Driv inte med mig. Jag har inte kraft att svara dig. Camille
Jag skulle önska att man uppvaktade mig ; jag vet inte om det är
min nya klänning, men jag har lust att roa mig. Du föreslog att vi
skulle gå till byn ; låt oss göra det ; vi kan sätta oss i båten ;
jag har lust att äta middag i dt gröna, eller en promenad i skogen. Är
det fullmåne i kväll? Men vad egendomligt, du bär inte längre ringen
som jag gav dig? Perdican
Jag har tappat den. Camille
Det är alltså därför som jag funnit den ; se här, Perdican, här
är den. Perdican
Är det möjligt? Var fann du den? Camille
Du ser om mina kläder är våte, eller hur? I själva verket har
jag förstört min nunnedräkt för att få upp den här lilla barnsliga
saken ur källan. Det var därför som jag satte på mig en annan, och som
du ser, den har förändrat mig ; sätt den här på ditt finger. Perdican
Du har tagit upp ringen ur vattnet, Camille, med riska att falla i?
Är det en dröm? Där är den ; det är du som sätter den på mitt
finger! Åh, Camille, varför ger du mig den, ett sorgligt minne av en
lycka som inte finns? Tala, du koketta och kloka flicka, varför ger du
dig av? varför stannar du? varför byter du skepnad från en stund till
en annan, som stenen på den här ringen ändrar sig i solen? Camille
Känner du en kvinnas hjärta, Perdican? Är du säker på att det
är föränderligt? och vet du om det verkligen förändras i det inre när
det förändras i sitt språk? Det finns de som säger att det inte är så.
Visst måste vi ofta spela en roll, ofta måste vi ljuga ; du ser att jag
är uppriktig men är du säker på att allt ljuger hos en kvinna när
hennes tunga ljuger? Har du verkligen lyssnat på naturen hos den här
svaga våldsamma varelsen, tänkt på den hårdhet man dömer henne med, på
alla principer man ställer henne inför? Och vem vet om inte, hon tvingad
att ljuga inför världen, huvudet hos denna lilla varelse utan hjärna
kan finna nöje i, för att fördriva tiden, att ljuga, av ren galenskap,
så som hon ljuger av tvång? Perdican
Jag förstår ingenting av allt det där, jag ljuger aldrig. Jag älskar
dig Camille, det är allt jag vet. Camille
Du säger att du älskar mig och du säger att du aldrig ljuger? Perdican
Aldrig. Camille
Här är emellertid en som säger att det ibland händer.
hon lyfter undan draperiet ;
Rosette syns i bakgrunden, avsvimmad i en stol
Vad svara du det här barnet, Perdican, när hon ber om räkenskap
för dina ord? Om du aldrig ljuger, hur kan det komma sig att hon svimmar
när hon hör dig säga att du älskar mig? Jag lämnar dig med henne ; försök
att väcka henne. hon
vill gå Perdican
Ett ögonblick, Camille, lyssna på mig. Camille
Vad vill du säga mig? det är Rosette du askall tala med. Jag älskar
dig inte ; det är inte jag som av förakt har sökt upp den här lilla
flickan i hennes koja för att göra henne till en fälla ; en leksak ;
det är inte jag som helt oförsiktigt igen och igen har sagt brinnande
ord som var ägnade åt en annan ; jag har inte kastat bort för vinden
ett älskat minne ; jag har inte lagt ett guldhalsband kring hennes hals ;
inte sagt att jag skall gifta mig med henne. Perdican
Hör på mig, hör på mig! Camille
Log du inte alldeles nyss när jag sade att jag inte kunnat komma
till brunnen? Visst var jag där! och jag hörde alt ; men, Gud är mitt
vittne, inte skulle jag velat säga det du gjorde. Vad skall du göra med
den här flickan? när hon kommer med dina brännande kyssar på sina läppar,
gråter och visar sina sår? Ville du hämnas på mig, eller hur? straffa
mig för ett brev till klostret? Du ville till varje pris skjuta av en pil
som träffade mig, men du räknade för intet att din förgiftade pil först
trängde genom detta barn innan det skulle träffa mig som stod bakom. Jag
berömde mig att ha väckt någon kärlek hos dig, lämnat dig en saknad.
Har det sårat din ädla högfärd? Än sen ; lyssna på mig : du älskar
mig, det vet du, men du skall gifta dig med Rosette, annars är du en feg
stackare. Perdican
Ja, jag skall gifta mig med henne. Camille
Det är precis vad du skall göra. Camille
Visst, och mycket hellre än att gifta mig med dig. Vad är det
Camille, som retar dig? Det lilla barnet har svimmat ; låt oss väcka
henne till liv, det behövs bara en flaska vinäger ; du ville bevisa för
mig att jag har ljugit en gång i mitt liv ; det är möjligt, men jag
tycker att att det är väl djäärvt av dig att avgöra i vilket ögonblick.
Kom, hjälp mig att väcka Rosette.
de går Scen
VII
Baronen
och Camille kommer
Baronen
Sker det blir jag galen. Camille
Använd er auktoritet. Baronen
Jag blir galen ; jag vägrar att ge mitt medgivande ; det är
absolut säkert. Camille
Ni måste tala med honom och få honom att ta sitt förnuft till fånga.
Baronen
Det som nu sker kastar mig ut i en förtvivlan som kommer att vara
över hela karnevalstiden. Det är ett oproportionerligt giftermål.
Aldrig har man hört talas om att gifta sig med disystern till sin kusin. Camille
Kall på honom och säg rakt ut att ni ogillar det här äktenskapet.
Tro mig, det är en nyck, och han kommer inte att göra motstånd. Baronen
Jag skall klä mig i svart hela vintern, var säker på det. Camille
Men tala med honom i Guds namn! Det är ett infall han har fått ;
kanske är det redan för sent ; han gör det när han har sagt det. Baronen
Jag stänger in mig och ger efter för min smärta. Säg honom om
han frågar efter mig, att jag är instängd och att jag givit efter för
min smärta, när jag ser honom gifta sig med en flicka utan namn.
han går Camille
Kan man inte hitta en enda modig man här? Sanningen att säga, när
man söker blir man förfärad över sin ensamhet.
Perdican kommer
Nåväl, kusin, när kommer bröllopet att äga rum? Perdican
Så snart som möjligt. Jag har redan talat med notarien, med
kyrkoherden och med bönderna. Camille
Du tänker alltså gifta dig med Rosette? Perdican
Absolut. Camille
Vad säger in far om det? Perdican
Precis vad han vill ; det passar mig att gifta mig med den lilla
flickan ; det är en idé som du har givit mig, och den håller jag fast
vid. Hon är ung, hon är vacker och hon älskar mig ; det är mer än vad
som behövs för att vara tre gånger lycklig. Om hon esprit eller om hon
inte har det, det gör mig lika. Man kan skrika, man kan skämta ; vad rör
det mig? Camille
Inte kommer man att skartta. Du gör rätt i att gifta dig med med
henne. Men en sak retar mig för din skull : man kommer att säga att du
gifter dig på trots med henne. Perdican
Retar det dig? Åh! inte kan det göra det. Camille
Jo visst, det retar mig verkligen. Det är en fläck på en ung
mans ryjte att inte tåla en motgång. Perdican
Låt det reta dig då ; mig är det ganska likgiltigt. Camille
Men du tänker inte göra det ; hon är ju ingenting. Perdican
Hon blir det som min hustru. Camille
Hon kommer att tråka ut dig innan notarien har fått på sig nya
kläder för att komma hit ; hjärtat lämnar dig vid bröllopsmiddan och
på kvällen kommer du att hugga av händer och fötter på henne, som i
de arabiska sagorna, därför att hon luktar köttstuvning. Perdican
Du skall få se. Du känner inte mig ; när en kvinna är mjuk och
förståndig, fräsch, god och vacker, nöjer jag mig med det, ja,
verkligen ; jag frågar inte ens om hon kan något latin. Camille
Man måste beklaga att så mycket pengar gått åt till din
uppfostran. Tretusen ecuer bortkastade. Perdican
Det är du som beklagar dig ; för de i anden fattiga. Camille
Och hur länge kommer det här skämtet att vara? Perdican
Vilket skämt? Camille
Ditt äktenskap med Rosette? Perdican
Inte så länge. Gud har inte gjort människan till ett verk som förblir
; trettio – fyrtio år på sin höjd. Camille
Det skall bli intressant att dansa på ditt bröllop. Perdican
Det där var, Camille, en hånfull ton, som inte passar här. Camille
Den roar mig alltför mycket för att överge. Perdican
Då lämnar jag dig ; just nu står den mig i halsen. Camille
Går du till din brud? Perdican
Ja, det skall jag göra. Camille
Räck mig dina arm, jag följer dig.
Rosette kommer Perdican
Se där är du mitt barn! Kom, jag skall presentera dig för min
far. Rosette
faller på knä
Monseigneur, jag kommer för att bedja er om nåd. Alla i byn som
jag har talat med på morgonen säger att ni älskar er kusin och att ni
bara uppvaktar mig för att roa er två ; man skojar med mig när jag går
förbi, och jag kommer inte längre at kunna finna en man i hela landet när
jag varit ett åtlöje för alla. Låt mig lämna tillbaka halsbandet som
ni gav mig, låt mig få leva i fred med min mor. Camille
Du är en bra flicka, Rosette ; behåll halsbandet, det är jag som
ger dig det och min kusin tar mitt i stället. Jag skall skaffa dig en man
när den tiden kommer, var inte rädd. Perdican
Det är lätt, kom skall du få se. Kom, Rosette, vi skall gå till
min far. Camille
Varför då? det är onödigt. Perdican
Javisst, du har så rätt. Min far kommer att ta emot oss ovänligt,
vi måste låta den första överraskningen gå över. Kom med, vi går
ner till byn. Jag tycker det är lustigt att man säger att jag inte älskar
dig, när jag gifter mig med dig. Vi skall, fan ta mig, få tyst på dem.
han går med Rosette Camille
Men vad är det som händer med mig? Han ger sig av med henne helt
lugnt. Vad konstigt, det går runt för mig. Tänker han i alla fall gifta
sig med henne? Hallå! dame Pluche, dame Pluche! Finns det inte någon här?
en betjänt kommer
Spring efter herr Perdican ; säg till honom att han kommer hit
genast. Jag måste tala med honom.
betjänten går
Men vad är det här? Jag står inte ut längre, benen bär mig
inte.
Perdican kommer Perdican
Du ville tala med mig, Camille? Camille
Nej – nej. Perdican
Men du är alldeles blek! vad ville du säga mig? Du kallade mig
tillbaka för att säga något? Camille
Nej – nej! O Herre Gud!
hon går Scen VIII
ett kapell
Camille
kommer in och kastar sig ned
vid foten av altaret
Har Du övergivit mig, o min Gud? Du vet att när jag kom hit svor
jag på att vara Dig trogen ; när jag inte ville bli någon annan brud än
Din, trodde jag att jag var uppriktig inför Dig och inför mitt samvete ;
det vet du, min Fader ; vill Du mig ingenting mer? Åh, varför gör Du
verkligheten till en lögn? Varför är jag så svag! Åh, olyckliga, jag
kan inte ens bedja längre.
Perdican kommer in Perdican
Högmod, människans mest ödesdigra rådgivare, vad har du gjort
mig och gjort denna flicka? Där är hon blek, skakad och pressar sitt
ansikte och sitt hjärta mot de kalla stenarna. Hon skulle kunnat älska
mig, vi var födda för varann ; vilka ord har du inte format på våra läppar,
högmod, när åra händer skulle mötas? Camille
Vem har följt efter mig? Vem talar under valvet? Är det du
Perdican? Perdican
Vanvettiga som vi är! älskar vi varann. Vilken dröm var det vi
gjorde oss, Camille? Vilka fåfänga ord, vilka ynkliga galenskaper har
dragit som en dödlig vind mellan oss två? Vem av oss har velat bedra den
andre? Ack! det här livet är själv en så plågsam dröm! varför
blanda in våra egna! O min Gud! lyckan är en så sällsam pärla i den
ocean vi lever i här nere! Du hade givit oss den, himmelske fiskare, du
hade dragit upp åt oss ur avgrundens djup, denna oskattbara juvel ; och
vi, som de små bortskämda barn vi är, har gjort den till en leksak. Den
gröna stig som ledde oss mot varann, hade en så mjuk sluttning, den var
kantad av blommande buskar som förlorade sig mot en lugn horisont! Det
skulle ändå vara nödvändigt att fåfängan, lusten att säga en replik
och ibland ilskan kom och kastade sina kantiga stenar på denna himlens
stig som skulle lett oss mot dig i en kyss! Det måste sluta illa därför
att vi är människor! Oh, vanvettiga! vi älskar varandra!
han tar henne i sina armar Camille
Ja, vi älskar varandra, Perdican ; låt mig känna det mot ditt hjärta.
Den gud som betraktar oss såras inte av det ; han vill att jag älskar
dig ; i femton år har han vetat det. Perdican
Älskade varelse, du är min.
han omfamnar henne ; man hör
ett högt skri bakom altaret Camille
Det är min disysters röst. Perdican
Vad , är hon här? Jag lämnade henne på trappan när du kallade
mig tillbaka. Hon måste ha följt mig utan att jag märkte det. Camille
Vi går in i galleriet, det var därifrån skriket kom.
Perdican
Jag vet inte vad jag känner ; det verkar som om mina händer var täckta
av blod. Camille
Det stackars barnet har säkert lyssnat på oss ; hon har svimmat
igen ; ack, allt det här är så grymt. Perdican
Nej, jag tänker verkligen inte gå dit in ; det finns en dödlig
kyla som förlamar mig. Gå dit in, Camille och försök föra henne hit.
Camille går
Min Gud jag ber dig! gör mig inte till mördare! Du ser ju vad som
sker! vi är två dåraktiga barn och vi har lekt med livet och med döden
; men våra hjärtan är rena ; döda inte Rosette, rättvise Gud! jag
skall hitta en man åt henne, jag skall reparera skadan ; hon är ung och
lycklig ; gör inte detta o Guud! Du kan ännu välsigna fyra av dina
barn. Ja, Camille, vad är det?
Camille kommer tillbaka
Camille
Hon är död! Adjö, Perdican!
”Kom ihåg : hos Molière likaväl som hos Gogol finns det inte
ett ögonblick utan inre uppladdning, utan stark motsättning stark spänning.
I berättelsen om hur Tartuffe förättar sin bön, måste finnas hela
ditt temperament, hela din glöd, men märk väl, din inre glöd. ”
Detsamma gäller för Lek ej med kärleken vid framförandet av Lek
ej med kärleken.
”Hela din fantasi måste engageras, förnuftet har inte längre något
där att göra, hela din varelse är inriktad bara på en sak … Om man försöker
suggerera fram en riktig känsla för något eller för någon, blir det
bara kramp.”
Det betydelsefulla hos Musset är att låta varje replik födas ur
situationen och att avsikten radan finns klar hos skådespelaren. En enda
hafsigt framsagd replik, som inte har den inre motiveringen tydlig, kan förstöra
hela scenen. Varje scen hos Musset har en inre linje som leder fram till
ett sceniskt avslutat helt och som är den plattform som nästa scen vilar
på. Det finns inget tveksamt hos Musset allt är klart och har en inre
motivering. Det är till formen en komedi, det är en lekfull komedi och
inte ett ögonblick får allvaret skymta fram. Men som Stanislavskij säger
om Molière – gallicismen – och om Gogol – som har ett helt annat
temperament, så får ingen scen förlöpa nonchalant – man måste känna
den inre uppladdningen, till och med hos bonden som skall gå med brevet.
varje händelse som sker på scene är livsviktig. Men det får inte
spelas så, det är bara att varje roll och därigenom varje replik har en
kraft som strålar ut från livet.
|