|
A
K T II
Scen
I
En
trädgård
mäster
Blazius och Perdican kommer mäster
Blazius
Seigneur, er far är förtvivlad. Perdican
Varför är han det? mäster
Blazius
Ni vet att han hade tänkt sig att förena er med Camille. Perdican
Än sen? – Jag begär inget annat. Mäster
Blazius
Ändå tror sig baronen kunna lägga märke till att era karaktärer
inte stämmer överens. Perdican
Det är olyckligt. Jag kan inte göra om min. mäster
Blazius
Anser ni därför att det här äktenskapet är omöjligt? Perdican
Jag säger en gång till att jag inte vill något hellre än att
gifta mig med Camille. Gå till baronen och säg honom det. mäster
Blazius
Seigneur, jag drar mig tillbaka : där borta kommer er kusin.
han går ; - Camille kommer Perdican
Redan vaken, kusin. Jag tycker som igår att du är vacker som en
dag. Camille
Låt oss tala allvar, Perdican. Din far vill att vi gifter oss. Jag
vet inte vad du tycker om det ; men jag gör rätt i att säga dig att jag
redan har fattat mitt beslut, i det fallet. Perdican
Så mycket värre för mig, om jag misshagar er. Camille
Inte mer än vem som helst annan ; jag vill inte gifta mig : det
ligger i det inte något som din stolthet skulle lida av. Perdican
Stolthet passar mig inte. Jag uppskattar varken dess glädjeämnen
eller dess plågor. Camille
Jag är här för att ordna med mitt arv ; i morgon återvänder
jag till klostret. Perdican
Du är uppriktig mot mig ; vi tummar på det och så kan vi vara vänner.
Camille
Jag tycker inte om att någon tar i mig. Perdican
tar hennes hand
Ge mig din hand, Camille, ber jag dig. Vad fruktar du av mig? du
vill inte att vi gifter oss? nå vi gifter oss inte ; är det en orsak att
vi hatar varann? är vi inte bror och syster? När din mor i sitt
testamente önskade att vi gifte oss, var det för att vår vänskap
skulle vara evigt, det var allt hon ville. Varför skulle vi gifta oss? se
här din hand och här är min ; och för att det skall förbli så,
skulle vi behöva en präst? Camille
Det gläder mig att mitt avslag inte gör dig något. Perdican
Det gör mig visst något, Camille. Din kärlek skulle skänkt mig
livet, men din vänskap tröstar mig. Far inte i morgon ; igår ville du
inte gå med mig ner i parken, därför att du i mig såg en make, som du
inte ville ha. Stanna några dagar. Låt mig hoppas att det liv vi levde
tillsammans som barn inte har för alltid dött i ditt hjärta. Camille
Jag måste fara. Perdican
Varför? Camille
Det är min hemlighet. Perdican
Och älskar du en annan än mig? Camille
Nej, men jag vill ge mig av. Perdican
Oåterkalleligt? Camille
Ja, oåterkalleligt. Perdican
Nåväl, adjö. Jag skulle vilja sitta med dig under kastanjen och
prata i all vänskap, en timma eller två ; men om det bjuder dig emot så
talar vi inte mer om det. Adjö, mitt barn.
han går Camille
till dame Pluche, som kommer
dame Pluche. Är allt klart? Far vi i morgon? Har min förmyndare
ordnat allt? dame
Pluche
Ja, min duva. Baronen har behandlat mig som ett fä! Jag vill intet
hellre än att komma härifrån. Camille
Titta här. Här är ett brev, som ni före maten skall lämna till
min kusin Perdican från mig. dame
Pluche
Allsmäktige herre! är det möjligt? ni skriver brev till en man! Camille
Skall jag inte bli hans hustru? Jag kan utmärkt väl skriva till
min fästman. dame
Pluche
Herr Perdican? men han gick ju just nu. Vad kan ni skriva? Er fästman,
förbarmelse! Har ni glömt er Jesus? Camille
Gör som jag säger och ordna för vår avresa. Scen
II
matsalen ; man håller på
att duka ; mäster Bridaine kommer mäster
Bridaine
Detta är visst, man ger honom också idag hedersplatsen. Denna
stol som jag så länge suttit på till höger om baronen, har blivit den
där lärarens byte. Oh, olycklige! En åsna, en fyllbult utan skam, som förvisar
mig ned till bordsändan! hovmästaren häller upp malagavinet först åt
honom, och, när maten kommer ned till mig är rätterna till hälften
kalla, och de bästa bitarna redan uppätna ; det finns ingenting mer
kring fasanerna, varken kål eller morötter. O Heliga katolska kyrka! Att
man gav honom den platsen igår var väl hänt ; han hade just kommit ;
det var första gången på många år som han satte sig vid det här
bordet. Gud, vad han satte i sig! Nej, ingenting kommer att bli över till
mig annat än några ben och hönsklor. Jag står inte ut med en sådan förolämpning.
Adjö, vördnadsvärda fåtölj där jag så många gånger lutat mig
tillbaka fullproppad av läckra rätter! Adjö igenlackade buteljer, oförlikneliga
doft av vilt skuret à point! Adjö, lysande bord, ädla matsal, jag kan
inte säga annat än ”Benedicite”! Jag återvänder till mitt pastorat
; man kommer inte längre att kunna finna mig bland gästernas skara, bättre
älskar jag, som Caesar att vara den första i byn än den andre i Rom.
han går Scen
III
- en äng framför ett litet
hus - Rosette och Perdican
kommer Perdican
Eftersom din mor inte är här, låt oss promenera lite. Rosette
Tror ni att det gör mig gott, alla kyssar ni ger mig? Perdican
Vad finns det för ont i det? Jag kysser dig inför din mor. Är du
inte disyster till Camille? Är jag inte din bror som jag är hennes? Rosette
Ord är ord och kyssar är kyssar. Jag hittar inte ord och märker
det så fort jag säger något. De fina damerna vet vad det är,
allteftersom man kysser dem på högra handen eller vänstra handen ;
deras fäder kysser dem på pannan, deras bröder på kinden, dras älskare
på läpparna ; mig kysser alla på kinderna och det gör mig sorgsen. Perdican
Vad du är vacker, mitt barn! Rosette
Det får man inte heller förarga sig över. Vad ni verkade ledsen
i morse! Det blir alltså inget giftermål? Perdican
Bönderna i min by minns att de älskat mig ; hundarna nere på gården
och träden i skogen minns det också. Och du Rosette, när gifter du dig?
Rosette
Tala inte om det, var så snäll! Vi talar om vädret, om de här
blommorna, om ert hår och om mina hattar. Perdican
Allt som du vill, om allt som kan passera över dina läppar utan
att ta bort detta himmelska leende som jag respekterar mer än mitt liv.
han kysser henne
Rosette
Ni respekterar mitt leende, men det tycks som om ni inte
respekterade mina läppar. Men se då, en regndroppe som faller på min
hand, ändå är himlen klar. Perdican
Förlåt mig. Rosette
Vad har jag gjort er så att ni gråter?
de
går
Scen
IV
-I slottet - mäster Blazius och
Baronen kommer mäster
Blazius
Seigneur, jag har en märklig sak att säga er. Alldeles nyss råkade
jag vara i serveringsrummet, jag menar galleriet – vad skulle jag göra
i serveringsrummet? – jag var alltså i galleriet. Av en tillfällighet
hade jag funnit en butelj, jag menar en karaff med vatten – hur skulle
jag kunnat finna en butelj i galleriet medan jag tog ett glas vin, jag
menar ett glas vatten, för att få tiden att gå och jag tittade ut genom
fönstret, mellan två blomkrukor som föreföll mig ganska moderna, trots
att det var imitationer av etruskiska vaser. Baronen
Vilket olidligt sätt ni har anlagt när ni pratar, Blazius! Det
som ni säger är alldeles obegripligt. mäster
Blazius
Lyssna nu på mig, baron, låna mig ett ögonblick er uppmärksamhet.
Jag tittade alltså ut genom fönstret. – Bli inte otålig, för Guds
skull! det handlar om familjens ära. Baronen
Familjens! Nu är ni verkligen utan vett. Familjens ära, Blazius!
Vet ni inte att vi är trettiosju manliga och nästan lika många
kvinnliga medlemmar, såväl i Paris som på landet. Mäster
Blazius
Tillåt mig fortsätta. Medan jag tog mig ett glas vin, jag menar
vatten, för att påskynda min tröga matsmältning, gissa vad jag ser :
dame Pluche komma förbi nedanför fönstret alldeles andfådd. Baronen
Varför andfådd? Blazius? Det är olämpligt. mäster
Blazius
Och bredvid henne, röd av ilska, er systerdotter Camille. Baronen
Vem var röd av ilska, min systerdotter, eller dame Pluche ? mäster
Blazius
Er systerdotter, baron. Baronen
Min systerdotter röd av ilska! Det kan jag inte tro! Och hur vet
ni att det var av ilska? Hon kunde vara röd av tusen olika skäl ; hon
hade säkert följt någon fjäril på terassen. mäster
Blazius
Om det kan jag inte yttra mig ; det är möjligt ; men hon skrek
med hög röst : ”Ge er av! Sätt igång! gör var man säger till er!
ni är en åsna! jag vill det!” Under det att hon slog med solfjädern,
på dame Pluche så att hon hoppade högt i luzern för varje utbrott. Baronen
I luzern?… Och vad svarade guvernanten på min systerdotters
besynnerligheter? för ett liknande uppträdande bör betraktas som ett sådant.
mäster
Blazius
Guvernanten svarade : ” Jag vill inte gå dit! Jag hittade honom
inte! Han uppvaktade flickorna nere i byn, gåsväkterskorna. Jag är för
gammal att springa omkring med kärleksbrev ; Gud vare lov jag har levt
tills nu med rena händer” – och medan hon talade skrynklade hon ett
litet papper vikt i fyrkant mellan sina händer. Baronen
Jag förstår ingenting. Vilken anledning hade dame Pluche att
skrynkla ett papper vikt i fyrkant mellan sin händer medan hon hoppade
upp och ner i luzern? Jag kan inte sätta tro till sådana
monstruositeter. mäster
Blazius
Förstår ni inte klart och tydligt vad det innebär, baron? Baronen
Nej, verkligen inte, nej, min vän, jag förstår absolut
ingenting. Allt det här förefaller mig vara oegentligt handlande
visserligen, men utan orsak lika väl som utan ursäkt. mäster
Blazius
Det betyder att er systerdotter har en hemlig brevväxling. Baronen
Vad är det ni säger? Tänk på med vem ni talat. Väg era ord,
herr abbé. mäster
Blazius
Jag väger dem på samma våg, där de bör vägas på den yttersta
domens dag, och jag finner intet där som är falskt mynt. Er systerdotter
har en hemlig brevväxling. Baronen
Men tänk då efter, min vän, att det är omöjligt. mäster
Blazius
Varför har hon försett sin guvernant med ett brev? Varför har
hon skrikit : finn honom! medan den andra grinade och surade? Baronen
Och till vem var brevet adresserat? mäster
Blazius
Där precis finner vi hic, monseigneur, hic jacet lepus. Till vem
var brevet adresserat? Till en man som uppvaktade en gåsvakterska. Men nu
är det så att en man som uppvaktar en gåsvakterska, kan misstänkas
vara en man som själv vaktar gäss. Således är det omöjligt att er
systerdotter, med den uppfostran hon har erhållit, skulle kunna få en böjning
till en sådan man ; hör vad jag säger, och det betyder att jag inte kan
förstå något mer av det här än ni, ursäkta att jag säger det. Baronen
O himmel! min systerdotter sade så sent som i morse att hon vägrade
att gifta sig med sin kusin, Perdican. Är hon kär i en gåskarl? kom med
till mitt kabinett ; sedan igår har jag fått så många våldsamma slag
att jag inte förmår samla mina tankar.
de går Scen
V
- en fontän i en skog Perdican
läser ett brev
”Var vid den lilla fontänen klockan tolv”. Vad vill det säga?
först alldeles kall, ett helt klart nej, så grymt, ett högmod utan känsla
och ovanpå det ett möte? Om det är för att prata affärer, varför välja
den här omgivningen? Ett koketteri? I morse när jag promenerade med
Rosette, tyckte jag mig höra en rörelse bland buskarna, det lät som en
råbock. Är det en intrig?
Camille kommer Camille
God dag kusin ; jag tyckte mig märka i morse när vi skildes –
med rätt eller orätt – att ni var sorgsen. Ni tog mig mot min vilja i
hand, nu räcker jag den till er. Jag vägrade er en kyss, här är den.
hon kysser honom
Och nu, ni ville att vi talades vid i lugn och ro, som goda vänner.
Låt oss göra det. hon
sätter sig Perdican
Är det en dröm jag drömt eller drömmer jag en annan? Camille
Ni tyckte det var egendomligt att få en biljett av mig? Mitt humör
växlar, men i morse sade ni något mycket intressant : ” Eftersom vi
skiljs, låt oss skiljas som vänner”. Ni vet inte varför jag ger mig
av ; jag kom för att säga det : jag har beslutat att taga slöjan. Perdican Camille
Javisst, Perdican, det är jag. Jag tänker vända åter, under en
kvarts timma till den tid som flytt. Jag föreföll er brysk och överlägsen
; allt är mycket enkelt ; jag har avstått från världen. Men innan jag
lämnar den vill jag gärna få ett råd. Finner ni att jag gör rätt i
att bli nunna? Perdican
Fråga mig inte om det, jag har ingen tanke på att bli munk. Camille
Under de tio år som vi levt skilda åt har ni börjat göra
erfarenheter av livet. Jag vet vilken man ni är och ni bör ha lärt
mycket med ett hjärta och ett sinnelag som ert. Säg mig, har ni haft älskarinnor?
Perdican
Varför detta? Camille
Men svara mig ; utan blygsamhet och utan att vara inbilsk. Perdican
Jag har haft det. Camille
Har ni älskat dem? Perdican
Av hela mitt hjärta. Camille
Var finns de nu? Vet ni det? Perdican
Det var verkligen sällsamma frågor. Vad vill ni att jag svarar?
Jag är inte deras make, inte heller deras bror ; de har givit sig av dit
det har passat dem. Camille
Det bör säkert finnas bland dem, en som ni älskat mer än de
andra. Hur länge älskade ni den som ni älskade mest? Perdican
Du är en lustig flicka! Vill du vara min biktfar? Camille
Det är en ynnest jag ber er om att svara mig uppriktigt. Ni är
inte någon förförare, jag tror att ert hjärta är uppriktigt. Ni har väckt
kärlek, ni har förtjänat att bli älskad, ni handlar inte nyckfullt.
Jag ber er, svara mig. Perdican
Det var – nej, jag minns inte. Camille
Känner ni någon man som inte har älskat mer än en enda kvinna? Perdican
Det finns säkert sådana. Camille
En av era vänner? Säg mig vad han heter. Perdican
Jag kan inte ge dig något namn, men jag tror att det finns män
som förmår älska bara en gång. Camille
Hur många gånger kan en uppriktig man älska? Perdican
Vill du få mig att läsa upp en litania? eller läs själv upp en
katekes. Camille
Jag skulle vilja undersöka och veta om jag gör fel eller rätt i
att bli nunna. Om jag gifte mig med er, borde ni inte då uppriktigt svara
på mina frågor, och öppet visa mig ert hjärta? Jag uppskattar er
mycket och jag tror att ni med er uppfostran och er natur är överlägsen
många andra män. Jag är besviken att ni inte kan minnas det jag frågar
om ; kanske skulle jag vänja mig vid det om jag lärde känna er bättre.
Perdican
Vart vill du komma med det? fråga ; jag skall svara. Camille
Svara på min första fråga. Gör jag rätt i att stanna i
klostret? Perdican
Nej! Camille
Jag gjorde bättre i att gifta mig med er? Perdican
Ja! Camille
Om kyrkoherden i er församling andades på ett glas vatten och
sade att det var vin, drack ni det då som sådant? Perdican
Nej. Camille
Om kyrkoherden i er församling andades på er och sade mig att ni
skulle älska mig till livets slut, hade jag då rätt att tro det? Perdican
Ja och nej. Camille
Vad råder ni mig att göra den dag jag ser att ni inte längre älskar
mig? Perdican
Att ta en älskare. Camille
Vad gör jag då den dag min älskare inte längre skall älska
mig? Perdican
Du tar en annan. Camille
Hur länge skall det vara? Perdican
Tills ditt hår grånat, och mitt alltså vitnat. Camille
Vet ni vad ett kloster är, Perdican? Har ni någonsin suttit en
hel dag på en bänk i ett nunnekloster? Perdican
Ja, jag har suttit så. Camille
Min vän är en syster, knappt trettio år, och som fick femtusen
livres i räntor vid femton års ålder. Det är den vackraste och ädlaste
varelse som vandrat här på jorden. Hon hade en hög titel och var gift
med en av de förnämsta männen i Frankrike. Alla ädla fakulteter fanns
odlade hos henne, och, som hos en växt med en utsökt sav hade alla dessa
skott slagit rot. Aldrig hade kärleken och lyckan krönt en vackrare
pannan med blommor ; hennes man bedrog henne ; hon kom att älska en
annan, och hon var nära att dö av förtvivlan. Perdican
Det är möjligt. Camille
Vi bodde i samma cell, och vi har tillbringat nätter med att tala
om hennes olyckor ; de har nästan blivit mina egna ; det är egendomligt,
är det inte? Jag vet inte hur det går till – när hon har tala med mig
om sitt äktenskap, när hon först målade de första dagarnas berusning,
sedan de följande dagarnas lugn ; och hur till slut allt försvunnit ;
hur de satt på kvällen hon vid hörnet och han vid fönstret utan att säga
ett ord till varann ; hur deras kärlek hade mattats och hur alla de försök
de gjort att närma sig varann bara slutat med gräl ;
som om en främmande figur hade kommit och ställt sig mellan dem
och smugit in i deras lidande ; det var mig själv jag såg handla när
hon talade till mig. När hon sade : ”Då var jag lycklig” då slog hjärtat
i mitt bröst ; och när hon tillade : ”Då grät jag” rann mina tårar.
Men föreställ er något ännu mer egendomligt ; till slut när jag hade
skapat en fullständig inbillad värld ; det varade i fyra år ; det är
meningslöst att försöka berätta all tankar, allt jag tänkte om mig själv,
det kom till mig. Det jag skulle vilja berätta för er som en
egendomlighet är att i alla Louises berättelser, och alla mina tankar i
drömmen bar era drag. Perdican
De bar mina drag? Camille
Ja, det är naturligt : ni var den enda som jag hade känt. Det är
så Perdican, att jag har älskat er. Perdican
Hur gammal är du, Camille? Camille
Arton år. Perdican
Fortsätt, fortsätt, jag lyssnar. Camille
Det är tvåhundra kvinnor i vårt kloster. Några få av dessa
kvinnor lär aldrig känna livet ; de övriga inväntar döden. Mer än en
av dem har liksom jag lämnat klostret, jungfrur fulla av hopp. De har
snart återvänt åldrande och ödelagda. Varje dag dör någon i våra
sovsalar, och varje dag kommer nya och tar de dödas plats på
tagelmadrasserna. Främlingar som kommer till oss beundrar lugnet och
ordningen i husen ; de betraktar noga våra doks vithet, men de frågar
sig varför vi sänker ned dem framför våra ögon. Vad tänker ni om
alla dessa kvinnor, Perdican? Har de fel eller har de rätt? Perdican
Jag vet ingenting om det. Camille
Det finns bland dem de som råder mig att förbli jungfru. Jag är
glad att kunna fråga er. Tycker ni att de här kvinnorna borde tagit en
älskare och skulle ni råda mig att göra det? Perdican
Jag vet ingenting om det. Camille
Ni har lovat att svara mig. Perdican
Naturligtvis behöver jag inte det ; jag tror inte längre att det
är du som frågar. Camille
Kanske det. Det finns naturligtvis löjliga tankar bland mina idéer.
Jag har kanske lärt läxan som tanklös papegoja. Det finns i galleriet
en blid av en munk, böjd över en bönbok och genom gallret syns en svag
stråle av solen – där ser man en italiensk locanda framför vilken fårvaktaren
dansar. Vem av dem uppskattar ni mest? Perdican
Varken den ene eller den andre. Jag ser två män av kött och ben
; den ene läser och den andre dansar ; något annat kan jag inte se. Du gör
rätt i att bli nunna. Camille
Ni avrådde mig alldeles nyss. Perdican
Har jag avrått dig? Det är möjligt. Camille
Således råder ni mig till det nu? Perdican
Således tror du inte på något. Camille
Lyft er blick, Perdican. Vem är mannen som inte tror på något? Perdican
reser sig
Här är en ; jag tror inte på odödligheten. Min syster, min kära
– nunnorna har givit dig sin erfarenhet, men tro mig, den är inte din ;
du kommer inte att dö utan att älska. Camille
Jag vill älska ; men jag vill inte lida. Jag vill älska, men med
en evig kärlek, den som inte skändar. Se här, min älskare.
hon visar sitt krucifix Perdican
Den älskaren utesluter inte de andra. Camille
För mig åtminstone utesluter han dem. Le inte, Perdican! Jag har
inte sett er på tio år, och jag far i morgon. Om tio år, om vi möts,
kan vi tala om det igen. Jag vill inte bli kvar i ert minne som en kall
staty, därför att okänsligheten leder till den punkt där jag är. Hör
på mig ; återvänd till livet, och så lycklig som ni blir så mycket älskar
ni, som man kan älska på jorden, glöm er syster Camille ; men om det någon
gång händer att ni blir bortglömd, om ni glömmer er själv, om hoppets
ängel överger er, när ni är ensam med tomheten i ert hjärta, tänk då
på mig, som skall be för er. Perdican
Du är en högmodig ; var på din vakt för det. Camille
Varför det? Perdican
Du är arton år och du tror inte på kärleken. Camille
Och tror ni på den , ni som talar nu? Se på er, på knä framför
mig, de knän som nött mattorna hos era älskarinnor , vars namn ni inte
längre minns. Ni har gråtit glädjetårar och tårar av förtvivlan, ändå
vet ni att källans vattens inte sinar så som era tårar gör. Och att
den alltid kommer att finnas där för att skölja era förgråtna ögonlock.
Ni sköter era sysslor som ung man och ni ler när man talar om förtvivlade
kvinnor ; ni tror inte att man kan dö av kärlek, ni som lever och har älskat.
Vad är då världen? Det tycks mig att ni borde tvivla i hjärtat på de
kvinnor, som tar er sådan som ni är, och som jagar iväg sin senaste älskare
för att dra in er i sin famn med
en annans kyss på sina läppar. Jag frågade er nyss om ni har älskat
och ni svarar som en handelsresande man frågar hur det är i Italien
eller Tyskland : ”Jo, bra, jag är på väg till Schweiz” ; är det växelpengar,
er kärlek, eftersom den kan passera från hand till hand ända in till döden?
Det är ju inte ens pengar ; den ynkligaste slant är mera värd, genom
vilka händer den än passerar, har den åtminstone behållit sin prägling.
Perdican
Vad du är vacker, Camille, när dina ögon lever! Camille
Ja, jag vet att jag är vacker. Smickrare lär mig inget ; den känslolösa
nunna som kommer att klippa mitt hår kanske tar ett extra andetag när
hon gör det, det kommer i alla fall inte att förvandlas till halsband
eller ringar att pryda budoirerna ; inte ett enda finns kvar på mitt
huvud när saxen tagit sitt och när prästen sätter min makes himmelska
ring på mitt finger, blir den slinga hår jag ger honom till en mantel
som tjänar honom. Perdican
Du är faktiskt riktigt arg. Camille
Jag borde inte tala. Jag öppnar mitt liv för dig. Oh, Perdican,
skämta inte om det, allt detta är så trist så man kan dö.
Perdican
Stackars barn, jag låter dig tala ; och jag har god lust att svara
dig. Du talar om en nunna, som tycks ha haft ett förödande inflytande på
dig ; du säger att hon bedragits, att hon själv bedragit och att hon förtvivlat.
Är du säker på att om mannen eller älskaren åter uppenbarade sig och
räkte henne handen genom gallret i samtalsrummet, att hon inte ånyo
skulle räcka honom sin? Camille
Vad är det du säger? Jag hör inte riktigt. Perdican
Är du säker på att om hennes älskare återvände och sade till
henne att lida ännu mer, att hon sade nej? Camille
Jag tror det. Perdican
Det finns tvåhundra kvinnor i ditt kloster, och de flesta har
djupa sår i hjärtat ; de har låtit dig röra vid dem ; de har färgat
din oskuldsfulla tanke med stänk av sitt blod. De har levt, eller hur,
och de har med fasa visat dig sin väg ; du har signat dig inför deras ärr,
som inför Jesu sår ; de har givit dig en plats i sin dystra procession,
och du trycker dig mot deras blodlösa kroppar med en religiös fruktan så
fort en man närmar sig. Är du säker på att om mannen som
går förbi var den som bedragit dem, den för vilken de gråter
och de lider, den som de förbannar när de ber till Gud ; är du säker på
att när de ser honom de inte sliter sina kedjor för att springa efter
sitt förflutna, för att trycka sina blödande bröst mot den kniv som mördat
dem? O, mitt barn, känner du de kvinnors drömmar som säger att de inte
drömmer? Känner du de namn de viskar, när snyftningarna från deras läppar
får hostian man räcker dem att skälva? De som sitter nära dig med sina
vaggande huvuden för att ösa av sin vissnande ålderdom i dina öron, de
som i ruinen av din ungdom ser sin förtvivlans tröst och blandar i ditt
röda blod giftet från sina gravar ; vet du vilka de är? Camille
Ni skrämmer mig ; vreden griper också er. Perdican
Vet du vad nunnor är, olyckliga flicka? De som serverar dig
mannens kärlek som en lögn, vet de att det finns det som är värre? lögnen
om den himmelska kärleken. Vet de att de begår ett brott ; att viska
kvinnors ord i örat på en oskuld? Ah! de har lärt dig läxan. Den som
jag anade när jag såg dig framför porträttet av din gamla tant! Du
vill resa utan att ens ta min hand ; du ville inte se skogen eller den här
lilla fontänen, vars tårar nu betraktar oss ; du förnekade din barndom
; och gipsmasken som nunnorna satt på ditt ansikte stötte bort din
broders kyss , men ändå slog ditt hjärta ; det ställde sig i vägen för
din läxa och du kom tillbaka och satte dig i gräset, se, du sitter där
nu. Ser du, Camille de har lyckats de där kvinnorna ; de har fört dig
utefter sanningens väg ; det som kan kosta mig mitt livs lycka ; men hälsa
dem från mig : för dem är inte himlen. Camille
Inte heller för mig, menar du? Perdican
Adjö, Camille, res till ditt kloster ; och när de håller sina
hiskeliga tal som förgiftar din tunga, svara dem så här : Alla män
ljuger, sviker, hycklare lata eller pratmakare, föraktliga sensualister ;
alla kvinnor elaka, tillgjorda, fåfänga och depraverade ; världen är
bara ett avlopp, bottenlöst där blötdjur sjåpar sig på sina högar av
dynga; men det finns något på jorden som är rent ; som är heligt ; föreningen
av två av dessa skräckinjagande och otympliga varelser. Man misstar sig
ofta i kärleken, man såras ofta och ofta är man olycklig ; men man älskar
; och när man står på randen av sin grav kan man vända sig och säga :
Jag har ofta lidit, jag har gjort misstag, men jag har älskat. Jag har
levt och inte som en docka skapad av min högfärd och min leda.
han går
|