|
Alfred
de Musset LEK EJ MED KÄRLEKEN
tänkespråk publicerat
1834 och för första gången
framfört i Paris på Théatre Francais den 18 november 1861 Traduction
du
texte
integrale sg
Pour Sophie Första
akten
Första scenen – en plats framför slottet Kören
Sakta vaggad på sin ystra mula, rör sig framåt messer Blazius
mellan blommande blåklint, nya kläder, vid sidan. Som en fjäril gör på
huvudkudden gungar han på baken, mumlar han ett bläckhornet Pater
noster över sin tredubbla haka. Välkommen mäster Blazius, ni kommer
just när druvorna är mogna, lik en antik amfora.
mäster
Blazius
Vill någon veta något nytt, så må han skaffa först ett glas
friskt vitt vin hit. Kören
Se här, vår största skål ; drick mäster Blazius ; vinet är
gott ; berätta sedan. mäster
Blazius
Ni skall veta mina barn, att unge Perdican, son till vår herr
baron, har nått myndig ålder och att han erövrat sin doktorshatt i
Paris. Och just idag återvänder han till slottet, med munnen full av
tal, så skönt, så blommande att tre kvart av det går ej att svara på.
Hela hans tjusande person är som en bok av guld ; han ser inte ett strå
på marken utan att säga dess namn på latin ; och när det regnar, när
det blåser säger han genast varför. Era ögon kommer att öppna sig som
lagårdsportar, när han rullar upp ett pergament, som han färgat med
olika sorts bläck, med egna händer utan att nämna det för någon. Han
är i alla fall en diamant från topp till tå, det är vad jag skall säga
till baron. Ni märker att någon ära har jag av det, som är hans lärare
sen han var fyra år ; alltså mina vänner tag hit en stol att jag kan
stiga ner från den här mulan utan att bryta nacken ; djuret är så att
säga lite istadigt och jag skulle inte ha något emot ett glas innan jag
kommer fram. Kören
Drick, mäster Blazius, och återhämta era andar : vi har sett
lille Perdican födas, så vi behöver inte allt ert tal. Att vi må finna
ännu barnet i mannens hjärta! mäster
Blazius
Men jag tror minsann skålen är tom ; jag märkte inte att jag
druckit allt. Adjö ; jag förberedde under färdens trav två eller tre
fraser utan all märkvärdighet, uttryck, som kommer att glädja vår
baron ; jag skall ringa i klockan.
han går Kören
Hårt skakad på sin flämtande åsna kommer dame Pluche uppför
backen ; hennes knape bankar stel av fasa i sin tur det stackars djuret,
som böjer sitt huvud med en tistel mellan sina tänder. Hennes långa
magra ben skakar av vrede, medan hon, med sina beniga fingrar rafsar i
sitt radband. God dag, dock dame Pluche ; ni kommer liksom febern med den
vind som färgar bladen gula. dame
Pluche
Ett glas vatten din kanalj! ett litet glas vatten med vinäger! Kören
Varifrån kommer ni, dame Pluche, min älskling? Er peruk är
dammig ; åter en förstörd tupé, och med er kyska kjol skörtad ända
upp till era vördnadsvärda strumpeband. dame
Pluche
Så vet då tölpar, att den sköna Camille, som är systerdotter
till baron, kommer idag till slottet. Hon har lämnat sitt kloster på särskild
befallning av monseigneur, för att på ort och ställe ta emot sitt
morsarv. Gud ske lov är hennes uppfostran avslutad ; och de som möter
henne har glädjen att andas samma luft som denna blomma i sin salighet, så
vis, så gudfruktig. Aldrig har det funnits någon så ren, så ängel, så
lamm och duva, som denna älskliga nunninna ; att Gud till himlen henne för!
Ack vare så! kliv undan tölp, det känns som mina ben blåsts upp! Kören
Släta då ut er, goda Pluche, och när ni ändå ber till Gud, bed
också om lite regn ; våra åkrar är torra som era skenben. dame
Pluche
Ni gav mig vatten i en skål som luktade av kök ; ge mig er hand så
jag kan komma ner ; ni ohyfsade grobian. Kören
Nu skall vi sätta på oss söndagskläder och vänta att baronen
kallar på oss. Om inte jag har fel känner jag likt en glad fest i
luften, just idag.
de går
Scen II
-
Baronens salong Baronen, mäster Bridaine
och mäster Blazius kommer in Baronen
mäster Bridaine, ni är min vän, jag föreställer er nu för mäster
Blazius, min sons lärare. Min son fyllde igår, åtta minuter över tolv
på dagen, tjugoett år ; han är nu doktor med fyra vita kulor. mäster
Blazius, jag föreställer er nu för mäster Bridaine, kyrkoherde i församlingen,
det är min vän. mäster
Blazius
hälsar
Fyra vita kulor, min herre! litteratur, botanik, romersk rätt,
kanonisk rätt. Baronen
Gå nu till ert rum, kära Blazius, min son kommer att visa sig snart
; snygga upp er lite och kom tillbaka när klockan ringer till middag.
Blazius går
mäster
Bridaine
Får jag säga vad jag tänker, monseigneur? men er sons lärare
doftade starkt av vin. Baronen Det
är inte möjligt. mäster
Bridaine
Jag svär, vid mitt liv, han talade med mig alldeles inpå för en
stund sen ; han luktade vin till förfäran. Baronen
Vi talar inte mer om det. Jag upprepar att det inte är möjligt.
dame Pluche kommer in
Se där min goda dame Pluche! Min systerdotter är hon med er? dame
Pluche
Hon kommer, monseigneur, jag hann före henne lite. Baronen
mäster Bridaine, ni är min vän, jag föreställer er nu för
dame Pluche, min systerdotters guvernant. Min systerdotter har sedan igår
klockan sju på morgonen, uppnått en ålder av arton år ; hon kommer från
det förnämsta klostret i Frankrike. dame Pluche, jag föreställer er nu
för mäster Bridaine ; kyrkoherde i församlingen ; det är min vän. dame
Pluche
hälsar
det förnämsta klostret i Frankrike, seigneur, och om jag så får
tillägga, det allra kristligaste klostret. Baronen
Gå nu, dame Pluche och reparera era skavanker – ja, min nièce
kommer strax hoppas jag ; var beredd att äta middag.
dame Pluche går mäster
Bridaine
Den gamla fröken tycks vara full av salvelse. Baronen
Full av salvelse och förkrosselse, mäster Bridaine ; hennes
kyskhet är oöverträffad. mäster
Bridaine
Men jag är säker på att hans lärare stank av vin. Baronen
mäster Bridaine, det finns ögonblick då jag tvivlar på er vänskap.
Har ni gjort tiller uppgift att säga emot mig? Inte ett ord mer om saken.
Nu har jag räknat ut det att kunna gifta bort min son med min
systerdotter ; det blir ett utsökt par ; deras uppfostran kostar mig
sextusen ecuer. mäster
Bridaine
Man måste utverka dispens. Baronen
Det har jag redan en, den ligger på bordet i mitt kabinett. O min
vän! ni skall veta nu hur fylld av glädje jag är. Ni vet vilken skräck
jag alltid känt hota inför ensamheten. Emellertid, min ställning och
den betydelse min dräkt bär, tvingar mig att vistas tre månader under
vintern och tre månader under sommaren på detta slott. Det är omöjligt
att skapa människors lycka, men särskilt sina vasallers. vad sträng och
betungande uppgift Statens män har! och vilken glädje kommer jag inte
att finna när jag mildrar den med närvaron av de två återförenade
barnen, denna mörka tristess sedan jag av konungen blivit utsedd
till kommissarie. mäster
Bridaine
Och detta giftermål, sker det här eller i Paris? Baronen
Jag visste att den frågan skulle komma upp. Nåväl, min vän, vad
säger ni om dessa händer här, ja, Bridaine, era egna händer – se
inte på dem med så ynklig min – skulle högtidligen välsigna den
lyckliga föreningen av mina allra käraste drömmar? mäster
Bridaine
Jag är stum ; tacksamheten tillsluter min mun. Baronen
Se ut genom fönstret; ser ni inte hur mitt folk samlas vid
grinden? Mina två barn anländer i samma ögonblick; allt är ordnat på
bästa sätt. Jag har ordnat allt och förutsett allt. Min systerdotter
skall komma in genom dörren till vänster och min son genom dörren till
höger. Vad säger ni om det! Det kommer att bli som en fest för mig att
se hur de möts, vad säger de till varann ; sextusen, det är inte någon
bagatell, man får inte göra några misstag. Mna två barn älskade
varann redan i vaggan. – Bridaine, jag får en idé. Mäster
Bridaine
Vad då? Baronen
Under middagen, naturligtvis utan att låtsas om det, - ni förstår
min vän, - allt under det att vi tömmer några lyckliga skålar… - ni
talar latin, Bridaine. Mäster
Bridaine
Ita epol, om jag kan ! Baronen
Det skulle behaga mig om ni – helt tillfälligt förstås – inför
hans kusin ; de måste ge ett gott intryck ; fick honom att tala lite
latin – inte precis under middagen, det skulle tråka ut oss, jag kan
ingen latin – men vid efterrätten – ni förstår! mäster
Bridaine
Men baron, om ni inte förstår, är det då troligt at er niece gör
det? Baronen
Ytterligare en orsak ; tror ni att en kvinna beundrar något som
hon kan förstå? Varifrån kommer ni Bridaine? Det var et sätt att
resonera som inger medlidande. mäster
Bridaine Jag vet så lite om kvinnor, men för mig verkar det svårt att beundra det man inte förstår. Baronen
Jag känner dem Bridaine, jag känner dem väl, dessa förtjusande,
flyktiga varelser. Var övertygad om att de tycker om att få blå dunster
i sina ögon, och ju mer man kastar till dem, dess mer sväljer de för
att få mer.
Perdican kommer från ena sidan och Camille från den andra.
God dag mina barn, välkommen Camille, min käre Perdican! Kyss mig
och kyss varandra. Perdican
God dag min far, god dag min kära syster! En sådan lycka! Vad jag
är glad över det här! Camille
Min far, min kusin, god dag. Perdican
Se, vad du har blivit stor, Camille! Och vacker som en dag! Baronen När
for du från Paris, Perdican? Perdican
I onsdags tror jag, eller i tisdags. So du förvandlats, du har
blivit kvinna! Då är jag en man alltså! Det är som igår jag minns dig
inte högre än så här. Baronen
Ni bör vara trötta efter resan? Vägen är lång och det är
varmt. Perdican
Oh, gode Gud, inte! Se då far, se vad Camille är vacker! Baronen
Seså Camille, kyss din kusin. Camille
Ursäkta mig.
det är en artig vägran Baronen
En komplimang är värd en kyss. Kyss henne, Perdican. Perdican
Om min kusin drar tillbaka den när jag räcker henne handen, säger
också jag : ursäkta mig ; kärleken kan stjäla en kyss, men inte vänskapen. Camille
Varken vänskapen eller kärleken bör ta emot mer än de kan återgälda.
Baronen
till mäster Bridaine
He, se det var en dålig början. mäster
Bridaine
till Baronen
Alltför mycket blyghet är kanske ett fel, men äktenskapet tar
bort många betänkligheter. Baronen
till mäster Bridaine
Jag är förfärad, sårad. – Det var ett obehagligt svar. Ursäkta
mig. Såg ni det verkade som om hon tänkte korsa sig? – Kom hit så får
jag tala med er. – Det här är ytterst plågsamt för mig. Det här ögonblicket
som skulle varit mig så ljuvt, är fullständigt fördärvat. Jag är sårad,
stungen. Djävlar! det här var mycket illa. Mäster
Bridaine
Säg något till dem ; se hur de vänder ryggen åt varann. Baronen
Nåväl mina barn, vad tänker ni då på? vad gör du där borta
vid väggbonaden, Camille? Camille
betraktar en tavla
Se här, ett vackert porträtt, morbror! Är det inte en av våra
mormödrar? Baronen
Jovisst mitt barn, det är din mormors mor, eller åtminstone en av
hennes systrar – den rara gamla damen har aldrig strävat, tror jag,
efter annat än böner för familjens goda. Det var – fan ta mig – ett
heligt fruntimmer. Camille
Åh! ja, ett helgon! Det måste vara moster Isabelle. Vad nunnedräkten
klär henne väl! Baronen
Och du, Perdican, vad gör du där borta vid blommorna? Perdican
Sen här är en förtjusande blomma, pappa! Det är en heliotrop! Baronen
Skojar du med mig, den är ju inte större än en fluga. Perdican
Den här lilla blomman, stor som en fluga, har väl sitt pris. mäster
Bridaine
Utan tvivel! doktorn har rätt. Fråga honom vilket kön, vilken
klass den tillhör, av vilka beståndsdelar den är sammansatt, vilken
form, hur saven rör sig och färgen ; han kommer att hänför er
tillextas när han beskriver alla detaljerna i denna lilla ört, från
roten till blomman. Perdican
Så mycket vet jag inte om den. Jag tycker att den luktar gott, det
är allt. Scen
III. Framför slottet
Kören
kommer in Kören
Många saker roar mig och väcker min nyfikenhet. Kom hit mina vänner
och sätt er under valnötsträdet. Två fruktansvärda middagsätare besöker
nu slottet, mäster Bridaine och mäster Blazius. Har ni inte lagt märke
till det? att när två män som är nästan likadana, lika feta, lika
dumma, med samma laster, samma passioner, av en tillfällighet råkar mötas,
sker av nödvändighet det att de älskar varann eller avskyr varann. Med
anledning av att kontraster dras till varann, att en lång torr man föredra
en liten rund, att blonda söker brunetter och tvärtom, förespår jag en
tyst kamp mellan läraren och kyrkoherden. Båda är lika fräcka ; båda
har en tunna i stället för mage ; de inte bara glufsar i sig, de är
gourméer ; båda grälar vid middagen, inte bara om mängden, men också
om kvalitén. Vad gör man om fisken är liten? och under alla omständigheter
kan man inte dela på en karptunga, och en karp kan inte ha två tungor. Item, båda är pratmakare ; men strängt taget kan de tala på en gång
utan att lyssna på varann. mäster Bridaine har redan försökt ställa
ett antal småaktiga frågor till Perdican och hans lärare har rynkat på
ögonbrynen. Han tycker inte om att en av hans likar examinerar hans elev.
Item, de är båda två lika obildade. Item, de är båda två präster ; den ene skryter med sin prästgård,
den andre svämmar över av sitt lärarkall. mäster Blazius ber till
sonen och mäster Bridaine till fadern. Jag ser dem redan lutade över
bordet med upphettade kinder och blicken i flammor, fulla av hat skaka
sina trippelhakor. De granskar varann från huvud till fot, de börjar med
lätta utfall ; snart förklarar man krig ; pedanterier av alla sorter
korsas och utvecklas, och, till råge på olyckan, mellan de två
fyllbultarna hoppar dame Pluche omkring och stöter undan dem med sina
vassa armbågar. Men nu är middagen avslutad, man öppnar grinden till
slottet. Sällskapet kommer ut, vi drar oss tillbaka.
de drar sig tillbaka –
Baronen och dame Pluche kommer Baronen
Vördnadsvärda Pluche, jag plågas. dame
Pluche
Är det möjligt, monseigneur? Baronen
Ja, Pluche, det är möjligt. Sedan länge har jag räknat med, -
jag hade till och med skrivit, noterat, i min anteckningsbok, - att den här
dagen borde bliva den angenämaste. – Det visste ni att min uträkning
var att gifta min son med min systerdotter ;
– det var beslutat,
– överenskommet,
- jag hade talat med med Bridaine om det, och vad ser jag, tror jag mig
se, att barnen talar kyligt med varann ; de säger inget till varann. dame
Pluche
De kommer här, monseigneur. Är de förberedda på er avsikt? Baronen
Jag har berört det med några ord. Jag tror det vore bra, eftersom
de är tillsammans nu, att vi sätter oss i den lummiga skuggan och låter
dem vara ensamma ett ögonblick.
han drar sig tillbaka med
dame Pluche ; Camille och Perdican kommer Perdican
Vet du, Camille det var inte vackert alls att vägra mig en kyss? Camille
Sådan är jag ; det är mitt sätt. Perdican
Vill du ta min arm och gå en promenad till byn? Camille
Nej, jag är trött. Perdican
Skulle du inte tycka om att återse ängarna? Minns du våra båtturer?
Kom vi far ända ner till kvarnen ; jag skall ta årorna och du rodret. Camille Jag har inte någon lust. Perdican
Du krossar mitt hjärta. Vad för något! inte ett minne, Camille
inte ett hjärtats slag för vår barndom, för all den ringa, svunna tid,
som var så ljuv, så full av förtjusande enfald? Vill du inte komma och
se stigen vi gick till gården? Camille
Nej, inte i kväll. Perdican
Inte i kväll! och när då? Hela vårt liv ligger där. Camille
Jag är inte nog ung att leka med dockor, inte heller gammal nog
att älska det förflutna. Perdican
Varför säger du det? Camille
Jag säger att barndomsminnen inte är i min smak. Perdican
Det tråkar ut dig? Camille
Ja, det tråkar ut mig. Perdican
Stackars barn. Jag beklagar dig verkligen.
de går, var och en åt sitt
håll ; Baronen kommer tillbaka med dame Pluche
Baronen
Ni såg dem och ni hörde dem, min utmärkta Pluche ; jag väntade
mig den mest ljuva harmoni, och jag tycks lyssna till en konsert där
violinen spelar Mitt hjärtas suck,
medan flöjten spelar Leve Henrik IV.
Föreställ er vilken kakofoni en sådan förening skulle skapa. Där kan
ni se vad som sker i mitt hjärta. dame
Pluche
Jag erkänner : det är mig omöjligt klandra Camille, och det
finns ingen sämre ton i mina ögon, än båtturer. Baronen
Menar ni allvar? dame
Pluche
Seigneur, en ung dam med självaktning tar inga risker med en
vattenpjäs. Baronen
Men lägg ändå märke till, dame Pluche, att hennes kusin skall
gifta sig med henne, och att från den tiden… dame
Pluche
Konvenansen förbjuder att ta i ett roder, och det är opassande
att lämna fasta marken med en ung man. Baronen
Men än en gång… jag säger ju att… dame
Pluche
Det är min absoluta åsikt. Baronen
Är ni galen? Ni får mig att säga… Det finns vissa uttryck som
jag inte vill… som bjuder mig emot… Jag får lust att… Ni är en åsna,
dame Pluche! Jag vet inte vad jag skall tänka om er.
han går Scen
IV – en plats
Kören,
Perdican Perdican
God dag mina vänner. Känner ni igen mig? Kören
Seigneur, ni liknar ett barn som vi älskade mycket. Perdican
Inte sant, att ni har burit mig på era axlar över bäckarna på
era ängar, att ni låtit mig dansa på era knän, att ni har satt mig
barbacka på era kraftiga hästar, att ni trängt ihop er runt bordet
ibland för att ge mig en plats vid kvällsvarden? Kören
Vi minns det, seigneur. Ni var verkligen den värsta odågan och
den bästa pojken på jorden. Perdican
Och varför omfamnar ni mig inte då, i stället för att hälsa
mig som en främling? Kören
Gud välsigne dig, barn av vårt blod! Var och en av oss ville bära
dig i vår famn ; men vi är gamla, monseigneur, och ni är en man.
Perdican
Ja, tio år har gått utan att jag sett er och på en dag förändras
allt under solen. Jag har lyft mig några fot mot himlen och ni har böjt
er några tum mot graven. Era huvuden har vitnat
era steg har blivit långsammare
; ni kan inte längre som förr lyfta upp era barn från marken.
Det är alltså jag som har blivit er far, som ni var min. Kören
Er återkomst är en lyckligare dag än er födelse. Det är
ljuvligare att återfinna den man älskar än att hålla om en nyfödd. Perdican
Här är alltså min kära dal! mina valnötsträn, mina gröna
stigar, min lilla brunn med fontänen! Här finns ni mina svunna dagar
fulla av liv, här är den okända världen med mina barndoms drömmar! O,
fäders jord! o färders land! ofattbara ord! är alltså mänskan född
till ett hörn av jorden, för att där bygga sitt näste och för att
leva där en dag? Kören
Man har sagt att ni är en lärd man, monseigneur. Perdican
Ja, man har sagt mig det. Vetenskapen är en vacker sak mina barn ;
De här träden och de här ängsmarkerna lär med hög röst det mest förträffliga
av allt, att glömma det man vet. Kören
Men en sak har förändrats medan ni varit borta. Det är flickor
som gift sig och pojkar som givit sig av till armén. Perdican
Ni skall berätta allt det för mig. Jag väntar mig mycket nytt ;
men egentligen vill jag inte ha något sådant mer, Vad den här tvättstugan
är liten! förr var den enorm. Jag förde med mig i huvudet en ocean och
skogar och jag återfinner en liten damm och några grässtrån. Vad är
det för en flicka som sjunger där i sitt fönster bakom träden? Kören
Det är Rosette, er kusin Camilles disyster. Perdican
går fram
Kom ner Rosette, genast och kom hit. Rosette
kommer
Ja, monseigneur. Perdican
Du såg mig från ditt fönster och du kom inte, stygga flicka? Ge
mig fort din hand och din kind att kyssa. Rosette
Ja, monseigneur. Perdican
Är du gift, min lilla? man sade att du var det. Rosette
Oh, nej. Perdican
Varför? Det finns inte i hela byn en vackrare flicka än du. Vi
skall gifta bort dig, mitt barn. Kören
Monseigneur, hon vill dö som ung flicka. Perdican
Är det sant, Rosette? Rosette
Oh1 nej. Perdican
Din syster Camille har kommit. Har du sett henne? Rosette
Hon har inte kommit hit ännu. Perdican
Fort gå och sätt på dig din nya klänning kom och är middag på
slottet. Scen
V – En sal
Baronen
och mäster Blazius kommer mäster
Blazius
Seigneur, det är något jag måste säga er ; kyrkoherden är en
fyllbult. Baronen
Fy då! det kan inte vara så. mäster
Blazius
Jag är säker på det – han drack tre buteljer in till middagen.
Baronen
Det är överdrivet. mäster
Blazius
När han reste sig från bordet klev han omkring bland rabatterna. Baronen
Rabatterna? –jag är bestört! – Det var något till sällsamt!
dricka tre butelser vin till middagen! kliva omkring i rabatterna! det är
ofattbart. Och varför gick han inte i allén? mäster
Blazius
Därför att han gick på snedden. Baronen
för sig
Jag börjar tro att Bridaine hade rätt i morse. Den här Blazius
luktar vin på ett fasansfullt sätt. mäster
Blazius
Dessutom åt han för mycket ; hans tal var tilltrasslat. Baronen
Verkligen, det märkte jag också. mäster
Blazius
Han släppte från sig några latinska ord ; det var fullt med fel
i syntaxen. Seigneur, det är en fördärvad man. Baronen
för sig
Puh! Den där Blazius har en andedräkt som man inte kan stå ut
med. Lär er, guvernör, att jag har mycket annat i huvudet, och jag
blandar mig aldrig i var man dricker inte heller vad man äter. Jag är
inte hovmästare här. mäster
Blazius
Må Gud förbjuda att jag misshagar er, baron. Ert vin är utsökt.
Baronen
Det finns utmärkt vin i min källare. mäster
Bridaine
kommer in
Baron, er son är nere i byn förföljd av traktens skälmar. Baronen
Det är inte möjligt. mäster
Bridaine
Jag har sett det med egna ögon. Han samlade sten för att kasta smörgås.
Baronen
Smörgås? – jag blir alldeles förvirrad ; mina tankar snurrar
runt. – Ni ger mig en obegriplig rapport, Bridaine. Man har aldrig hört
talas om en doktor som kastar smörgås. mäster
Bridaine
Ställ er vid fönstret, monseigneur, ni kan se det med egna ögon. Baronen
för sig själv
O Gud! Blazius har rätt; Bridaine går på tvären. mäster
Bridaine
Titta där, monseigneur, där borta vid klappbryggan. Han håller
en bondflicka under armen! Baronen
En bondflicka? Min son kommer hit och förleder mina underlydande?
En bondflicka under armen! Och alla skälmarna i byn runt omkring! Jag
blir utom mig. mäster
Bridaine
Detta ropar efter hämnd. Baronen
Allt är förlorat! – förlorat utan återvändo! jag är förlorad
: Bridaine går på tvären, Blazius luktar vin så han stinker och min
son förför byns alla bodflickor medan han kastar smörgås.
han går
(Musset
skriver så lätt, det är som en fjäder som svävar omkring i luften,
det är som en lek och det måste
göras som en lek. Verkligheten får inte var verklig, det är en lek inför
publik på en scen. Blazius rider in på en shakespeare-mula, Pluche på
en dito åsna. Ingenting skall vara mer än att vi förstår vad det är
– allt är fantasi.
Man brukar dela upp rollerna i grotesker
och protagonister. Groteskerna
är då Blazius, Pluche, Bridaine och lite vid sidan baronen. De övriga
rollerna är dramats roller : Perdican, Camille, Rosette, Kören är en kör
som i det antika dramat.
I den moderna spelstilen på scen har man för vana att lyfta fram
replikens innehåll. Man föreställer sig Blazius som säger ”Men jag
tror minsann skålen är tom…” och för att publiken inte skall missa
denna upptäckt, håller han upp skålen ser förvånat i den och säger så
repliken. Så kan man inte spela Musset. All understrykning, allt spel
mellan skådespelare via publiken, det vill säga att dialogen förs inte
direkt mellan skådespelarna utan mellan skådespelarna via publiken,
kommer obönhörligt att förhindra det som är Musset. Varje streck under
Baronens repliker när han presenterar Bridaine för Blazius kommer att tråka
ut publiken.
Det som är utomordentligt viktigt är att Baronen vet hur han
skall bedöma den ene med den andre, den exakta tidpunkten för födelsen
är till för att höja sonens betydelse i förhållande till prästerna
och därigenom sig själv. Han sätter dem på deras plats. Bridaines
anklagelser mot Blazius är inte konspiratoriska, så som jag kan föreställa
mig att en modern skådespelare skulle
göra dem. Han har alldeles för stor respekt för Baronen för att vara
konspiratorisk. Det gäller
att finna ett lämpligt uttryck för det gudliga förtalet – hur många
gånger i historien har inte gudsmän förtalat varann inför en världslig
makt som när som helst kan krossa dem? Här finns en nyckel till den
yttre hållningen som Bridaine också senare har mot Baronen. Där avslöjas
också hur mycket han går på snedden i de olika scenerna – alltid
restriktivt, aldrig för att visa publiken att han har druckit.
groteskerna skall inte spelas som grotesker, det groteska finns
redan i situationen, i repliken. Groteska repliker som spelas groteskt
blir ingenting alls. De måste spelas av vanliga människor. Baronens fåfänga
och självupptagenhet finns där redan.
Det spända förhållandet mellan Perdican och Camille var förberett.
baronen har redan förberett dem på vad han vill att de skall göra.
Naturligtvis uppstår det misstänksamhet mellan dem : vad vet den andre,
vad tycker han – hon? Det är sämsta tänkbara förhållande för ett
naturligt möte mellan de två som känner sig som främlingar, så mycket
mer som de känt varann förr.
Musset måste spelas som Tjechov, replikerna handlar inte om det
man talar om. De innebär något annat. Det blir allt tydligare
allteftersom tänkespråket utvecklar sig.
|