Åter

Som stora monument av obegriplig skönhet, liksom besläktade med pyramiderna, reser sig de antika tragedierna över en fjärran horisont.

OIDIPUS SVAR TILL ÖDET

   Dramat uppstår alltid i skärningspunkten, eller mötet mellan livet och människans vilja. När människans egen uppfattning om sitt liv (den uppfattning hon har av sin egen betydelse) och verkligheten kolliderar, uppstår dramat i vilket hon antingen går under eller böjer sig för ödet.

   Det grekiska dramat är didaktiskt inte på det sättet att det säger vad man skall göra, utan vad som händer när man gör…

   Livet som fortsätter visar sig alltid vara den starkare, vårt bidrag är vårt livs drama. Det är vad teatern skildrar.

   Teatern, ”de tiljor som föreställa världen” angår oss, därför att vi är människor, den pekar på oss med sin tydlighet förstorat och fokuserat. När Stig Dagerman tänkte skriva för teatern, sate han sig på spårvagn 15 till Gränsgatan i Sundbyberg och skrev av de samtal han hörde, men han fann vardagens språk utan konflikt och konflikten för rå. Teatern måste göra dramat synligt, livet synligt, men det den skildrar skiljer sig på intet sätt från den verkliga rörelse som sker runt omkring oss och som vi kallar liv. Med eller mot vår vilja är vi indragna och det verkliga dramat kan vi bara skymta i efterhand.

   Dramat kan inte moralisera ; dramat är konstaterande. Moralen är till sitt väsen en kompromiss mellan vad jag vill och vad min omgivning vill, den är formlös och relativ, men alltid underkastad verkligheten vars svar man avläser när det är för sent. Verkligheten har inte plats för kompromissen, den bär lögnen i sitt bröst.

   Vi lever och väntar oss något av livet och i förväg ser vi detta liv som en fordran, liksom ett konto som vi har tillgång till – som vi är värda, och alltså bör rätta in sig efter vad vi själva önskar. Trots att livet ständig påpekar för oss att denna balansräkning som vi kallar för rättvisa är fåfäng ; så förblir vi fåfänga. Men så sker det att livet framträder och i det ögonblicket befinner vi oss mitt i det drama som livet ger oss som vi inte vill ha. Men just detta är livet, vårt liv.

   Skänker oss… därför att det är bara nu vi förmår öppna våra ögon för verkligheten.

   Oidipus valde. Och vanligen tror man att han böjde sig för Ödet. Men Oidipus Öde, var det som gudarna hade snärjt honom i utan att han kunde göra något åt det. Livets väv vävde in honom just därför att han försökte undvika att snärjas. Varje gång han försökte fly Ödet fullbordade gudarna just i hans flyktväg det Öde de hade tråcklat ihop åt honom.

   Oidipus trodde, liksom Sofokles, på gudarna, men han gav sig själv straffet, det som gudarna törstade efter. De som törstar efter makt, ser sig själv som gudar.

   Vad är människan ?

   Om man tänker sig att judarna uppfann Gud – just mellan öknen och det odlade på den arabiska halvön som gett oss tre stora religioner – räknar man med fyrtiotusen profeter – den uppenbarade religionen kräver en profet för att bli synlig för de troende.

   Så kanske man kan säga att grekerna såg livet ur det lägre perspektivet – man sökte mönstret bakom den slumpmässiga handlingen. Grekernas religion var inte underkastelse utan strävan att behärska sina egna liv – kanske att själva bli gudar. Man fann en del av det universum som är människan.

   Det man här fann ställde samma fråga som judarna – och de kristna, som alla religioner  : är människan fri eller är hon underordnad något utanför henne ? Det är denna fråga som det antika dramat söker besvara.

OIDIPUS SVARAR GUDARNA 

   Tragos – bock – oide – sång. bocksång, blir ”tragedi”. I det antika dramat går kören runt, först åt det ena hållet och sjunger strofen, sedan åt andra hållet och sjunger antistrofen. Offerplatsen i Epidaurus skall, enliga Fernand Robert, varit utformad ”som en sorts rotunda, vars tre cirkulära och koncentriska murar hade öppningar som gjorde att man kunde nå centrum bara genom att gå i olika riktningar” En annan förklaring är ”trandansen” (dans – orkhemata) i samband med Afrodites tillbedjan. När den kvinnliga idolen övergick till en manlig (Dionysos) förändrades också av samma skäl symbolen från trana till bock – syndabock.

   Men denna synd är inte densamma som den kristna. Många sekler före tragöderna grävde Odysseus på sin färd till Ithaka en grop i marken, fyra gånger fyra alnar och skar halsen av en gumse, vars blod han lät flyta ned i gropen för att den blinde siarens Teiresia ande, skulle stiga upp ur underjorden från Hades och dricka av blodet. Teiresias ger honom det råd han behöver för att nå försoning med sin farligaste fiende, Poseidon (därför att synd är den ovänskap en människa kan dra på sig av de alltid lika nyckfulla gudarna) – som är att ge sig så långt från havet att

                                              ”…när

på din vandring en dag du får höra

att en kastskovel det är som du bär på

                                              din kraftiga skuldra

sätt då i jorden ned din lätthanterliga åra

bringa ett lysande offer där åt den

                                              mäktige Poseidon…”

   Bocken var en ställföreträdare. Odysseus offrade inte sitt eget liv – ändå är det här en fråga om verklig död och verkligt liv.

   Det fanns i offret en renande avsikt. Långt senare offrades i den myt som framfördes vid Dionysosfesterna protagonisten det vill säga ”huvudrollen”. Hela det antika dramat är en symbolhandling, var och en av åskådarna visste vad som skulle ske, var och en hade huvudrollen, var och en av dem renades personligen i sitt inre, genom en personlig upplevelse, genom huvudrollens undergång ”katharsis”. I närvaro av livet som lämnar får livet en innebörd i mötet med det absoluta.

   Vilka frågor ställer man tre – fyrahundra år före vår egen tideräkning ? Det är alltid frågor om människans villkor, människans fråga till gudarna, eller till kosmos eller till ödet – eller till sig själv - : ”varför är det så här ? vem är jag ? hur finns jag ?” Det är de första frågorna människan måste ställa – de frågor som måste ställas om och om igen av varje generation, men som aldrig får svar. Efter tretusen eller trettiotusen år är de fortfarande de första, de väsentligaste och de livgivande. Tragedins katharsis : 

gnoti seauton kan inte förändras, det är frågan om människan.

   Den mäktigaste kraften hos människan är fruktan, har George Simenon sagt, den som vilar längst inne i varje människa – fruktan för att jaget skall gå under. Den viktigaste handlingen är den att övervinna fruktan för det egna jagets undergång och att därigenom leva. Därför har vi en teater, för att i skräckblandad förtjusning få titta in bakom kulisserna för att se människans villkor – teater om det så är tragedi eller fars, melodram eller till och med nummerrevy, vår obotliga längtan att förvånas och i en blixtbelysning uppleva den verklighet vi annars flyr undan men som vi drömmer om att kunna göra till verklighet – för att själva bli verkliga.

   ”I den grekiska tragedins centrum : alltid mäniskan aldrig Guden. Ingen grekisk poet har någonsin i mötet mellan människan och Guden tagit parti för Guden. Människan i centrum : gudarna runtomkring. Människan ensam drabbad ; gudarna i periferin befolkande den oändliga rymden.”

   Så skriver André Bonnard.

   Greklands gudar var visserligen som människor, med övernaturlig makt och förmåga, men dock människor, som människan skull önska att hon var. Bortom gudarna fanns ödet eller någon annan högre ordning, kosmos. Men vi kan också säga att vad man än tror på : en allsmäktig Gud, eller ingen allls, eller på slumpen eller något annat som styr, så är det bara en arbetshypotes för hur man lever sitt liv. Är inte i själva verket den grekiska gudavärlden mycket nära vår verklighet på det sättet att det är sådana vi vill vara ?

   Den grekiska religionen försvann naturligtvis med oskulden, med det barnslig troskyldiga, offer för den sofistikerade tankens inbillning, den som krävde helt andra byggnader för att trivas, men hur kan vi säga att de nya gudarna är mer sanna, därför att vi tror att vi ställt dem i vår tjänst ?

   Sofokles var den mellersta av de tre mest betydande av tragöderna under detta århundrade, 400 fKr. –  det är sådana frågor han ställer. Han var en maître i alla avseenden poet, skildrare av människan och dramatiker.

   Sofokles föddes i Kolonos utanför Athen, vars hero var Oidipus. Myten om Oidipus bar han med sig sedan barndomen, men först vid sjuttiofem års ålder med livets erfarenhet bakom sig skrev han tragedin – Oidipus – Konung ; och femton år senare vid åttio Oidipus i Kolonos, mötet med livets slut. Sofokles skildrar livet – inte döden.

   Människans villkor ! finns det en rättvisa ? kan gudarna eller Ödet behandla en människa hur som helst ? vad finns kvar av en människa ”av Ödet krossad” ? det är den fråga som förföljer Sofokles och i tragedin om Konungen ger han sitt svar :

Vi möter Oidipus på höjden av sin makt, tik och hyllad av folket i Thebe, som han styrt med klokhet och mildhet. ”Han ör Oidipus vars namn alla känner.”

(när Oidipus kom till Thebe räddade han staden från den undergång Sfinxen hotade med om inte vissa frågor kunde besvaras; detta är Oidipus stolthet, hans enastående slutledningsförmåga och den vishet han sedan dess visat folket i Thebe. Nu hotas än en gång staden av en katastrof ; utanför palatset ser vi Oidipus med stadens åldringar och barn :)

ZEUS PRÄST

   Du ser staden så som vi gör, dras in i en malström utan att förmå lyfta huvudet ovan detta blod som strömmar, den vittrar sönder av förmultningens maskar, medan dess kvinnor ej längre föder barn. Och under tiden slås staden av denna gudinna Eld, kallad Pest…

   Du som en gång befriat oss då du först kom till Kadmos – från den tribut den grymma sångerskan krävde. Man tror att det är en gud som står på din sidan.

OIDIPUS

   Jag vet ni lider, men vilket än ert lidande är mitt större än ert eget ; jag lider också ert. Mitt hjärta darrar inför hela staden – mitt lidande är för var och en av er…

”Betrakta, åskådare, det fullt uppdragna urverket, där fjäderns spänning, gradvis avtagande kommer att räcka ett helt liv. Det du ser är en av de mest fullkomliga maskiner de helvetestörstande gudarna konstruerat, för att med matematisk precision kunna tillintetgöra en dödlig varelse.” Detta är upptakten till Cocteaus ”La machine infernale”. Sofokles Oidipus är en machine infernal.

Myten : En man dödar sin far och gifter sig med sin mor – sig själv ovetande. För detta brott straffar honom gudarna, tots att allt var planerat av dem redan innan han föddes, och vi skall se att alla försök han gör för att undvika oraklets spådomar bara den djävulska maskinens hjälp, bara för honom ett steg närmare katastrofen. Denna orimliga historia, denna skandalösa myt, vill som André Bonnard skriver, Sofokles förklara för folket i Athen. Han vill ge människans svar till gudarna, därför att detta har hänt och detta är alltså människans villkor…

           Oidipus har redan sänt sin svåger, Kreon, till oraklet i Delfi för att få veta varför staden plågas. Så här säger :

KREON

   Vår herr Fœbus kräver att vi rensar ut den skam, den smuts som ger Thebe näring och inte väntar tills ondskan obotligt slagit rot.

OIDIPUS

   Hur tvätta den ? Vad är det onda ?

KREON

   Den skyldiga skall jagas ut. Kvitta mord med mord ! därför att detta en gång spillda blod fjättrar staden vid orkanen.

OIDIPUS

   Och vem är mannen vars död oraklet kräver ? 

KREON

   Vi hade förr, furste, som kung i detta land, Laïos. Han dog och guden kräver nu mördarnas straff.

OIDIPUS

   Och var finns de ?

KREON

   I detta land, säger guden. Det som han söker skall bli uppenbarat. Man låter undfly det man blundar för…

…….

PARODOS

            (körens sång, på en gång fylld av ångest och förtröstan)

   Zeus, dina mjuka ord, vad skänker de från Pythos gyllne tempel till vårt Thebe ? Mitt sinne spänns av fruktan, skräcken får mig att darra. Du gud som helar, gud av Delos, Pean jag frågar när jag tänker på dig, vad kommer du till slut att kräva av oss denna dag…

……

OIDIPUS

   Till var och en av er som vet för vems hand Laïos, son till Labdakos, har fallit befaller jag att säga allt !

   … Vem än den skyldige, förbjuder jag vem som helst i detta land där jag har makt och tron, att honom ta emot, att tala med, att bedja böner med, att till gudarna offra med, att med honom dela helgat vatten. Jag vill tvärtom att alla jagar honom från sig, därför att han är den smuts som fläckar Thebe, så har det pythiska oraklet låtit mig veta.

           Konungen har prästerlig auktoritet. Han kan alltså exkommunicera. Sofokles spelar genom hela tragedin på att vi vet – och att Oidipus är ovetande.

På Kreons inrådan sänder Oidipus efter den blinde siaren, Teiresias.

OIDIPUS

   Du, som äger all kunskap, Teiresias, om allt som går att lära och allt det outsagda. Väl är du blind, dock känner du gisslet som viner över denna stad. Vi har blott dig, vördade, till räddning, blott du kan beskydda oss. Fœbus har sagt : blott ett botemedel finns : sök mördaren till Laïos, döda honom, jaga honom ut ur landet. Vi är i din hand Teiresias. Hjälp oss !

TEIRESIAS

   Vad det är fruktansvärt att veta, när kunskapen är utan nytta för den som äger den. Jag var inte okunnig, emellertid har jag glömt ; om inte skulle jag förblivit där jag var.

OIDIPUS

   Vad händer ? Varför gör du oss förvirrade ?

TEIRESIAS

   Låt mig gå. Det blir lättare att böja sig när du går din väg och jag min.  

OIDIPUS

   Det du säger vittnar varken om kärlek eller om hänsyn till den stad som fött dig.

TEIRESIAS

   Det du önskar av mig kan jag se, något som du inte kan. Och för att inte möta samma öde…  

OIDIPUS

   Nej ! I gudarnas namn, vänd dig inte från oss. Vi är alla här bedjande, knäfallande framför dig.  

TEIRESIAS

   Ja, därför att ni inte vet. Men jag aktar mig att avslöja min olycka för att inte yppa din.  

OIDIPUS

   Vad är det du säger ! Du vet och du talar ändå inte. Tänker du förråda oss, låta staden gå under ?  

TEIRESIAS

   Jag vill inte vålla dig lidande, inte mig själv heller. Varför alla dessa fruktlösa frågor. Av mig får du intet veta.  

OIDIPUS

   Alltså, din eländige skurk – för du kan verkligen försätta sten till vrede – du tänker alltså inte tala ?  

TEIRESIAS

   Det som skall komma sker helt av sig själv, mig förutan.  

OIDIPUS

   Mitt tålamod är nästan slut. Jag tänker inte dölja det som jag förstått : Så vet att enligt mig är det du som har begått brottet. Inte med egen hand men du är anstiftaren.

TEIRESIAS

   Verkligen. Men då befaller jag dig att själv lyda den order som du givit, att ge dig av i denna dag från Thebe ! Att inte längre tala varken till dessa män eller till mig ; för det är du som är niding och den smuts som klibbar fast vid landet.  

OIDIPUS

   Det var det fräckaste  ! Hur tänker du kunna undvika följderna av en sådan anklagelse ?  

TEIRESIAS

   Det finns ingen påföljd, eftersom sanningen skall visa sig ha större makt.  

OIDIPUS

   Varifrån skulle den makten komma ? Knappast från din spådomskonst i varje fall.

TEIRESIAS

   Nej, den kommer ifrån dig. När du har fått mig öppna munnen. Trots allt.  

   OIDIPUS

   För att säga vad ? Säg det en gång till så att jag kan förstå.

TEIRESIAS

   Förstod du inte nyss ?

OIDIPUS

   Jovisst, men uttryck dig fullt klart. Få höra nu.

TEIRESIAS

   Du hörde mig bekräfta att mördaren du söker, det är du.

OIDIPUS

   Du tror att du kan säga så utan att få sota för det ?

TEIRESIAS

   Ja, om det finns den minsta kraft i sanningen.

OIDIPUS

   Visst har den kraft, men inte är det hos dig. Nej, du känner den inte eftersom du är blind, både till själ och syn.  

TEIRESIAS

   Du stackare som förebrår mig det som andra här snart kommer att förebrå dig.

OIDIPUS

   Du, som inte kan se – annat än på natten. Du kan aldrig vara mig till skada.

TEIRESIAS

   Ditt öde är inte heller att gå under för mina slag. Det räcker med Apollon för det värvet , han sysslar just nu med det.

OIDIPUS

   Är detta ett verk av Kreon, eller är det dina egna påfund ?

TEIRESIAS

   Kreon har inte fel, men väl du.

OIDIPUS

   O makt, o rikedom, o du talang över talanger, visst kan du göra livet njutningsrikt, men stor är avundsjukan som vandrar vid min sida. Ty för den makt som staden givit mig utan att jag bett om det, har trogne Kreon, denne gamle vän, plötsligt fått smak och söker nu lömskt jaga mig på flykten. För detta har han lejt en charlatan, en gammal trollkarl, konstruktör av billiga intriger, som inte kan se klart om inte silvret klingar och inför vilken framtiden är som ett oskrivet blad. Säg, kan du verkligen se in i framtiden ? Men när Sfinxen sjöng, då var du tyst. Då siaren behövdes ! Och dina fåglar skriade förgäves. Men när jag kom, jag Oidipus, som intet visste och stängde munnen till på hyndan med intelligens, då behövdes inga fåglar. Din längtan att få styra bredvid Kreon skall stå dig dyrt.

KOREUTEN

   Enligt vår mening är den mannens ord dikterade av vrede, och även dina, Oidipus. Det har vi ingen glädje av ; hur vi skall följa gudarnas orakel, det måste undersökas.

TEIRESIAS

   Så kung du är, har jag rätt att svara dig, det är min rätt. Jag är inte din slav, jag är av Loxias följe. Därför säger jag dig när du förebrått mig vara blind. Du själv har ögon, men din egen olyckas vidd kan du inte se, inte heller under vems tak du lever eller med vem du bor. Vet du vems son du är ? Ovetande är du de dinas fiende, de i dödsriket och de på jorden. Förbannelsen som slår från båda hållen på en gång, från din far och från din mor skall jaga dig med dina fötters skärande förbannelse. Nu ser du klart, snart skall du bara skuggor se. Vilka är de stränder som skall höra dina skrin, vilket Kiterion kommer snart att återge ditt eko när du förstått vilka band du knutit, när du nått den ödesdigra ankarplatsen, denna hemvist, efter en så lycklig överfart. Inte heller känner du allt annat ont som nu ger dig rang och värdighet.

(Oidipus betyder ungefär ”uppsvälld fot”. Kiterion var den skog där

Oidipus nyfödd, med hopsydda fötter skulle sättas uit att ätas av

de vilda djuren.)

OIDIPUS

   Ah ! Hur skall man kunna stå ut med att höra en människa tala på det sättet. Kan man inte bli av med dig ?

TEIRESIAS

   Jag kom därför att du bad mig.

OIDIPUS

   Jag visste inte att jag bad en tok.

TEIRESIAS

   Du vill betrakta mig som en tok. För de föräldrar som givit dig dagen var jag dock något annat.

OIDIPUS

   Vilka föräldrar ? Stanna. Vem dödlig är min far ?

            (den uppriktighet som gör Oidipus till den han är, gör att han känner sig

            oroad ; frågan har redan varit aktuell : därför lämnade han Korint)           

 TEIRESIAS 

   Denna dag, som ser dig födas, skall också se dig dö.

OIDIPUS

   Du talar ständigt i gåtor !

TEIRESIAS

   Men är du ännu inte i stånd att gissa innebörden ?

OIDIPUS

   Du hånar mig i det där jag är överlägsen !

TEIRESIAS

   Jag går. Du lille, för mig bort.

OIDIPUS

   Ja, gå din väg. Din närvaro är stötande.

TEIRESIAS

   Ja, jag går när jag har sagt dig orsaken till att jag är här : mannen som du söker, han är här. Man säger, främling här i staden, men han skall visa sig vara theban ; detta skall inte glädja honom. Han såg, han skall bli blind ; han var rik och hans skall tigga och trevande med käppen söka sig sin väg i okänt land. avslöjad vara på en gång far och bror till sina söner, rival och mördare till sin far. Gå och tänk över mina ord. Om du finner min kunskap vilseledande, låt veta att min spådomskonst är obefintlig.

   Du lille, tag min hand !

Voltaire har förebrått den intelligente Oidipus att inte fatta innebörden av Teiresias tal, men Oidipus är förledd att tänka efter ett annat spår. För oss som sitter med facit är gåtan lätt ; det är alltid så med oss att vi gör oss löjliga över dem som inte har det. Inte heller skildrar skådespelarna något som de som roller vet. För att ge något drama trovärdighet, får inte skeendet vara mekaniskt ; det måste födas i skådespelaren i ögonblickets verklighet i dramat.

Detta som vi nu ser framför våra ögon är gudarnas första fälla. Maskinen har börjat rulla. Oidipus är förledd att ta det sidospår som framgången leder honom in på och (maktens första tanke är en misstanke) han anklagar Kreon för högförräderi. Detta för honom rakt in i nästa fälla, som i bästa välmening gillras av hans hustru, Iokaste.

I ett första försök att medla i bråket mellan sin man och sin bror, söker hon förringa all siarkonst. ”Tro inte på siare” Och för att bevisa detta berättar hon om det orakel som, om Laïos sagt, att han skulle mördas av sin egen son. Det visade sig uppenbarligen vara fel ; enligt det vittne som fanns till Laïos död, en herde, blev Laïos dödad av ett rövarband.

IOKASTE

   Glöm den här saken : vet att ingen människa har makt att förutsäga. Jag skall ge dig ett bevis. Oraklet förutsade Laïos : Du skall dö för ett slag av din egen son, en son av dig och Iokaste. Men Laïos, som man vet föll offer för ett rövarband där vägarna från Daulis och Delfi mötas ; och barnet –  blott tre dagar gammalt – för att hindra spådomen lät Laïos kasta ut att dö ; med sammanbundna fötter i ett otillgängligt berg. Så du kan se att Apollon inte lyckats att av sonen göra någon mördare ; ej heller dog Laïos för sonen hand.

Emellertid visar sig denna berättelse innehålla en rekyl : Oidipus bleknar, något dyker upp i hans hågkomst, en bagatell som han inte fäst sig vid. Något som hände innan han kom fram till Thebe, där vägarna från Daulis och Delfi mötas.

OIDIPUS

   … Min far är Polybos av Korint. Min mor är doriska. En gång under en måltid säger en berusad man att jag är ett hittebarn. För att vederlägga detta frågar jag oraklet, som inte svarar på min fråga, men säger att jag en gång skall ta min far av daga och sedan äkta min mor. När detta hemska öde hotar, lämnar jag Korint. Men på min väg, just vid den plats du sade kungen dödades, söker en härold och en man i en vagn tränga mig av vägen. Gripen av vrede ger jag härolden ett slag och när jag sen befinner mig  i höjd med vagnen slår mannen till mig med sin dubbelpiska. Dyrt betalar han den gesten. Inom ett ögonblick nås hans huvud av en påk, som denna handen håller och han faller. Jag dödar då resten av följet… Finns något band mellan denne okände man och Laïos, lär ingen dödlig vara mer att beklaga än den du ser framför dig.

Det finns emellertid ett vittne till händelsen ; en herde hade undkommit och det var han som påstod att Laïos mördades av ett rövarband. Men Oidipus var ensam ! man låter sända efter herden i bergen. Allt är fortfarande ovisst.

Den andra fällan har slagit igen. Kören sjunger :

KÖREN

   O öde gör att jag alltid kan bevara helig renhet i mitt tal och i min handling. De lagar som styr detta råder högt där ovan : de föds i den himmelska etern och ensam är Olympen deras far ; ingen dödlig har åstadkommit dem ; en mäktig gud finns i dem, en gud som aldrig åldras…

Kören avbryter aldrig handlingen : den är mer som en notskrift som ger en atmosfär. Det är ingen tvekan om att Sofokles trodde på gudarna och på ödet. Men inte heller kan man hos honom finna någon polemik emot dem.

Budbäraren som anländer från Korint är utsedd att gillra den tredje fällan.

MANNEN FRÅN KORINT

   … Det budskap jag för med mig skall säkert både glädja dig och bringa

sorg : din far är död och folket i Korint har valt Oidipus till konung av Isthmen.

OIDIPUS

   Säg, hur dog han ? Genom ett förräderi eller var han sjuk ?

KORINTIERN

   Den minsta stöt är nog att sända ålderdom i graven.

OIDIPUS

   O hustru, vem kan någonsin mer sätta tro till Pythos härd och fåglarna som svävar över oss. För gudarnas orakel är jag min faders mördare och se nu hur han har gått hädan utan att min hand ens varit nära järnet…

Men hans mor doriskan finns ännu vid livet ; han kan inte våga sig tillbaka till Korint :

  KORINTIERN

   Är där en hemlighet, eller kan det yppas ?

OIDIPUS

   Nej, Loxias har fordom sagt mig att jag skall döda min far och dela säng med min mor. Det är skälet till att jag fruktar Korint.

KORINTIERN

   O, min son, du skall se dig vara utan kunskap om ditt misstag.

OIDIPUS

   Vilket misstag, du gamle ? I gudars namn förklara dig.

KORINTIERN

   Så vet att du fruktar utan grund. Vet att Polybos blod är dig intet.

OIDIPUS

   Vad säger du ! Är jag inte född av Polybos ? Förklara dig !

KORINTIERN

   Därför att han fått dig, som en gåva ur min hand. Han hade saknat arvinge så länge.

Vi får veta att Korintiern i sin tur fått honom av en annan herde när han vaktat Polybos fårhjordar i Kithairons skogar.

OIDIPUS

   Så du var i sold…

KORINTIERN

   Ja, men det var inte jag som räddade ditt liv, min son.

OIDIPUS

   Vad var mitt onda ?

KORINTIERN

   Det dina fötter säger.

OIDIPUS

   O, varför påminna mig om denna gamla plåga !

KORINTIERN

   Det var jag som löste dina genomstungna fötter.

Korintiern fick honom av en av Laïos herdar.

- Kanske, säger Koreuten, av just den herde som du sänt efter och som var vittnet till Laïos död. Men Iokaste vet detta bättre än någon.

För Iokaste har den tredje fällan just slagit igen. För henne har sanningen uppdagats och hon försvinner in i palatset.

För Oidipus innebär detta bara ett nytt problem : vad är i verkligheten hans härkomst, från vilken släkt kommer han ?

KÖREN

   Vem har då, barn, vem är det som satt dig till världen ? Bland sommarens nymfer, vem har älskat och vem givit åter ? Pan, Fadern som jagar ibland bergen ? Eller är det en av Loxias älskad. Ofta roar han sig att söka maka i vilda marker…

Loxias (det ogenomskinliga) ett av Apollons förnamn på grund av oraklets tvetydighet.

Två slavar leder in en gammal herde.

OIDIPUS

   … Det är först till dig jag vänder mig. Är detta mannen som du nämnde ?

KORINTIERN

   Densamma som du har framför dig.

OIDIPUS

   Och du gamling i din tur. Kom hit och med dina ögon i mina svara mig ! Du tillhörde Laïos ?

HERDEN

   Ja, jag är slav, ej köpt, född i det kungliga palatset… Herde över hjordar i Kiterion.

OIDIPUS

   Och där mötte du denna man.

HERDEN

   Men vad gör han här ? om vem talar du ?

(Herden drabbas uppenbarligen av en chock, även om hela vidden av situationen ännu inte gått upp för honom)

OIDIPUS

   Om honom där. Har du någon gång mött honom ?

(Situationen är farsartad ; men inte för Oidipus)

HERDEN

   Inte nog ofta att mitt minne säger mig att genast svara.

KORINTIERN

   Och däri är det ingenting förvånansvärt herre. Men jag är säker på att han minns den tid i Kiterion, han med två hjordar jag med en, vi två levde sida vid sida tre år i följd från vårens ankomst tills Arcturus åter syntes. När vinterns kom drog vi med våra kräk, jag hem till mig och han tills sig. Ja eller nej, min vän har jag rätt ?

(Lyckligt ovetande av den sanning han förmedlar är Korintiern stolt att visa vad han vet och ivrig att göra Oidipus till lags.)

HERDEN

   Sant, men det är så länge sedan.

KORINTIERN

   Nu säg mig. Vid den tiden, minns du att jag fick av dig ett barn att föda som vore det mitt eget ?

HERDEN

   Vad säger du ? Vart vill du komma ?

KORINTIERN

   Se, här framför dig, min vän, står barnet ifrån förr.

HERDEN

(Lyfter sin käpp)

   Må olycka drabba dig ! Så tig då !

OIDIPUS

   Se så, gamling, inga slag. Det är dina ord som förtjänar slag, inte hans !

HERDEN

   Men vad är då mitt fel, herre ?

OIDIPUS

   Du har inte sagt något om barnet, som han talar om.

HERDEN

   Han talar utan att veta något. Han hetsar upp sig för ingenting.

OIDIPUS

   Vill du inte tala frivilligt, skall du tala under tvång som skall stå dig dyrt.

HERDEN

   O herre, jag bönfaller, vid alla gudar ! Misshandla inte en åldring.

OIDIPUS

   Genast ! bakbind hans händer.

HERDEN

   Varför då, vad vill du veta?

OIDIPUS

   Det var du som gav honom barnet, som han talar om ?

HERDEN

   Det var jag. Jag borde dött den dagen.

OIDIPUS

   Om du vägrar tala kommer det att ske nu !

HERDEN

   Och om jag talar är döden ännu säkrare.

(gradvis blir hans ton en annan)

OIDIPUS

   Den här mannen tycks göra allt för att slippa tala.

HERDEN

   Nej, jag har redan sagt det. Jag gav honom barnet.

OIDIPUS

   Var fick du det ? Var det ditt eget eller någon annans ?

(trots att sanningen börjar gå upp för honom fortsätter han förhöret utan att låta sig rubbas)

HERDEN

   Ej mitt, jag fick det av någon annan.

OIDIPUS

   Av vem ? Från vilket hem i Thebe kom det ?

HERDEN

   Nej herre, i alla gudars namn ! fråga inte mer !

OIDIPUS

   Du är en död man om jag måste ställa frågan en gång till !

HERDEN

   Han var född hos Laïos.

OIDIPUS

   Slav ? Eller släkt med kungen ?

HERDEN

   Ack ! Det är för grymt att säga det.

OIDIPUS

   Och för mig att höra det. Jag lyssnar dock !

HERDEN

   Det skulle vara hans son… Men din hustru inne i palatset kan bättre än någon annan säga dig…

OIDIPUS

   Hon gav dig barnet ?

HERDEN

   Det var hon herre.

OIDIPUS

   I vilken avsikt ?

HERDEN

   Jag skulle döda det.

OIDIPUS

   En mor, Stackars kvinna !

HERDEN

   Hon fruktade gudarnas orakel.

OIDIPUS

   Som sade ?

HERDEN

   Att en dag skulle han döda sin far.

OIDIPUS

   Men varför gav du barnet till denne gamling ?

HERDEN

   Av medömkan, herre ! Om du verkligen är den han talar om, vet att ditt öde märkts av olyckan.

OIDIPUS

   Då var det ändå sant ! O ljus, jag ser nu för första gången och den sista. Därför idag visar jag mig vara den son som inte borde blivit född, maken till den jag inte bort äkta, mördare till den jag inte bort mörda.

            (han försvinner in i palatset)

”Med det här mötet med Korintiern och herden faller Ödets slutliga slag. Det är inte längre orakel och rykten det handlar om, utan otvivelaktigt fakta : sanningen skräller!” (Maurice Croiset)

Oidipus leder utfrågningen. Han har kallat på herden för att fråga om Laïos död, men plötsligt handlar det om hans egen härkomst. Lägg märke till ännu ett drag hos Oidipus ; i det ögonblick hans egen tragedi med visshet står klar framför honom kan han lägga märke till det som omger honom : - En mor, stackars kvinna !

Korintiern, säker på sig själv och sin tillfälliga betydelse, är det enkla instrument som utlöser katastrofen. Lycklig att göra ett sensationellt avslöjande ; folkligt uppblåst, enkel i ordets vulgära betydelse.” (Roussel)

FJÄRDE STASIMON

KÖREN

   Ni samlade generationer människor, i mina ögon är ni intet ! Var finns, vem är den man som någonsin känt annan lycka än den stund som redan flytt, ett givet bländverk …

Den tragedi som utspelas i palatset får vi inte se. Det flyter mycket blod i den grekiska tragedin, men aldrig inför publikens ögon. Det den grekiska folket intresserade sig för var inte straffet utan straffets orsak, der var ödesbakgrunden, inte bödelsverksamheten. 

En budbärare kommer in och berättar om Iokastes död för egen hand och om hur Oidipus med de spännen som håller samman klädnad, sticker ut sina ögon och därmed berövar sig synen.

Oidipus visar sig på scenen med blodig ansikte.

OIDIPUS

   Ack ! Ack! En stackare är jag. Vart leder mina steg ? olycklige ! vart bär min röst som irrar ut i luften ? vart kastar du mig oseende, Öde ?

KOREUTEN

   I en förtvivlan lika fruktansvärd att se som höra !

OIDIPUS

   Ofattliga skuggors dimma omger mig, oändliga allsmäktiga, förkrossande. Som nålen genomträngt mig, stinger såren ; så och minnet av mina brott !

Tragos – bocken som offrades till gudarna, dog ställföreträdande för människan. Tragedins uppgift var att skänka det Aristoteles kallar katharsis en själens rening. Men skall denna inträffa, måste det ske i åskådarnas inre liv, det är inte nog att visa upp en lidande människa ! I just det här ögonblicket tycks oss Oidipus som en lekboll inför Ödet. Gudarna har konstruerat ett öde som på lek ; de har dribblat med honom utan att han kunnat göra det minsta åt det.

KOREUTEN

   Vi förundras inte över att du bär en dubbel slöja, dubbel sorg.

OIDIPUS

   Å, min vän är du där. Du överger mig inte. Jag känner väl igen din röst.

KOREUTEN

   Men vilken fasans handling. Hur har du kunnat krossa dina ögon ? Säg vilken gud har tvingat dig ?

OIDIPUS

   Det är Apollon, mina vänner, ja det är Apollon. Det grymma öde som är mitt. Men ingen annan hand än min egen har slagit mig, min egen hand, den olyckliges ! Vad har jag mer att se ! Vad synligt kan jag ännu älska ? Kan någon röst ännu ge mig glädje ? För bort mig vänner, för bort detta fruktansvärda gissel, den förbannade, som gudarna avskyr mer än allt …

KOREUTEN

   Och ändå kan jag knappast ge dig rätt. Det vore bättre för dig att dö än att leva blind.

 (medömkan kan aldrig se det verkliga i ögonen, som Odysseus ville se Herdens ögon när han frågade ut honom)

OIDIPUS

   Du skall inte påstå att jag handlat fel. Bespara mig dina goda råd. Med vilka ögon skulle jag vistas i Hades ? Med vad betrakta far och mor ? Och mina barn, födda som de blivit, kan mina ögon glädas åt att se dem ? Åh nej ! Inte med mina ögon, inte staden, dess murar och gudarnas heliga bilder. Jag, den otursförföljde, jag har avsagt mig detta, jag har själv jagat hädelsen och smutsen ut ur denna stad… Fort, i gudens namn, göm mig långt härifrån ; eller hellre tag mitt liv ; kasta mig i havet ; att ingen mer må se mig. Kom hit, sänk er ner ! Rör vid den olycklige. Tro mig, frukta intet : de olyckor jag bär kan ingen annan bära.

”Allt visade sig sant…” Hela sitt liv har Oidipus sökt undvika det öde Oraklet förutspått, med allt sitt mod och med hela sin förmåga. Och det är själva dessa försök som fullbordade dem.

KREON

   Jag har inte kommit för att driva med dig, Oidipus, inte heller för att förebrå dig elakheterna nyss – men ni andra, om ni förlorat all respekt för människor, vörda åtminstone det ljus som föder oss, Helios eld. Tillåt inte denna skam att visa sig utan slöjor, den skam och smuts som varken jorden eller ljuset kan tåla, inte heller havets våg. Bara hans närmaste kan i barmhärtighet få lyssna till den skam han bär – familjens skam.

Kreons ord visar hur stort brottet är, i själva verket det största brott samhället av erfarenhet vill skydda sig för – blodskammen.

Men Oidipus försöker inte klara sig undan genom att skylla på Ödet eller gudarna. Ovetande gifter hans sig med sin mor, ovetande dödar han sin far – gudarna lurar på honom brottet, Vem kan straffas värre än den som har allt förlorar allt. Vi lär att livet är omåttligt, gudarna törstar efter hämnd, de vill ha hela makten.  Men det som inträffar är att Oidipus vägrar att vara deras ägodel, Jag, den otursförföljde, jag har avsagt mig detta, jag har själv jagat hädelsen och smutsen ut ur denna stad… han är lika oförsonlig som gudarna ; han bär själv följderna av sitt brott och berövar gudarna möjligheten att släcka sin törst på hans brott. Oidipus bär själv sitt öde och visar med det att människan kan stå fri från – men inte befriad sitt öde.

OIDIPUS

   Det är Apollon, mina vänner, ja, det är Apollons straff. Det grymma öde som är mitt. Men ingen annan hand än min egen har slagit mig, min egen hand, den olyckliges…

Civilisation Greque, André Bonnard, La Guilde des Livres

Œdipe Roi - fransk översättning Paul Mazon, folio

Œdipe Roi – franska översättning och kommentar Maurice Véricel,

Univers des Lettres Bordas

Den här presenterade översättningen är gjord med stöd av de två franska. Sakinnehållet i de båda översättningarna är förvånansvärt överenstämmande, händelse för händelse. Jag kan inte säga om det är en tradition eller om de noga följer originalet ; det har knappast någon avgörande betydelse. Det förefaller mig som om Maurice Véricels är aningen mer skall vi säga det sångbar ; poetisk. Den har haft det största inflytandet på min version, som inte på något sätt har en översättnings pretentioner, utan bara vill visa fram tragedin så klart som möjligt.  

Lännersta september 1990 – april 2002

sg

 Tillbaka