Mall

Uppsats i La Pleiade : Shakespeares Tragédies

parallellöversättning av Coriolan

av Richard Marienstras

Coriolanus har ett antal speciella karakteristiska i Shakespeares samlade verk. Verket placeras av kritikerna bland ’de romerska styckena’ – med Titus Andronicus, Julius Caesar, Antonius och Cleopatra – inte bara på grund av att miljö och handling hos var och en av dem [åtminstone delvis för Antonius och Cleopatra] är Rom, men också för att deras viktigaste källa är Berömda människors liv av Plutarkos och att Shakespeare i hans Parallella Liv har hämtat händelser som med en trohet, för att inte säga en anmärkningsvärd sympati, ibland har gått så långt att han hämtat hela repliker från den engelska översättningen av Sir Thomas North – som själv inte har översatt dessa Liv från grekiska, men använt sig av den franska översättningen av Jacques Amyot.

Data

Coriolanus är den sista tragedin som Shakespeare skrev. Man antar att den skrivits mellan 1605 och 1610 ; inte före 1610, därför att fabeln med magen och lemmarna lånats, inte bara av Plutarkos och Titus Livius, men också när det gäller vissa uttryck från påven Hadrianus IV så som de återgivits av William Camden i Remains of a Greater Work concerning Britain [Rester av ett Större Verk om Storbritannien] som utgavs 1605. Denna text innehåller följande upplysning : Hadrianus IV, född i England i familjen Breakspeare [Middlesex], som blivit lovad därför att han kristnade Norge [...] frågade Johan av Sarisbury [Salisbury] hans jämlike, vilken uppskattning han själv hade inom den Romerska Kyrkan ; denne senare svarade : ”Den Romerska Kyrkan som borde vara en moder har nu blivit en svärmor som inte hyser annat än advokater och fariséer. Och när det gäller er själv eftersom ni är en fader, varför tänker ni att få någon pension av era barn ? Etc.” Så följer fabeln med lemmarna och magen.

Coriolanus kunde inte heller blivit färdig efter 1610, därför att ett särskilt uttryck ”He lurch’d all swords of the garland – Han snodde alla svärden på deras girlander” skulle parodiera en komedi av Ben Jonson Epicene eller Den tysta kvinnan som spelades över årslutet 1609 – 1610 som ”you have lurched all your friends of the better half of the garland – du har snott den bättre delen av dina kamraters girlander” vars komik inte kan fattas utan referens till tragedin, därför att det handlade inte om Cominius lovprisande av den unge Coriolanus, manligheten hos Coriolanus ännu utan skägg, men graden av kvinnlighet hos en pojke förklädd till kvinna [de kvinnliga rollerna spelades av pojkar som ännu inte nått målbrottet].

Andra aktuella tidsangivelser – isbeläggningen på Themsen i huvudstaden vinterns 1

1607 – 08, vattenupptagningen till London från Hertfordshire, oroligheterna i Midlands 1607, de bittra politiska debatterna i Parlamentet och vidare ... allt gör att man vanligen daterar tragedin till 1608.

Slutligen är man överens om att Coriolanus mer än de andra historiska pjäserna är Shakespeares förnämsta politiska stycke, sammanflätad som den tycks vara med de politiska och sociala konflikterna i början av det sjuttonde seklet : debatten mellan konungen och Parlamentet om deras förmåga och deras respektive företrädesrätt [Robert Cecil, drottningens minister anklagade John Hare för att handla som ’folktribun’. Sir Edwin Sandys som regelbundet opponerade sig mot konungen kallades ’den gamla Parlamentstribunen’] ; oroligheterna i samband med allmänbetenas indragande – var de första av det slaget på fyrtio år, även om bönderna redan tidigare opponerat sig. Konflikten mellan plebsens rätt och borgarnas privilegier, som för pjäsen framåt, kan mycket väl vara ett eko av de händelser som inträffade. Men även om det är denna kamp mellan klasserna som genom seklen vanligtvis har varit det som väckt uppmärksamhet har det dolt ett politiskt tema som sträckt sig mycket djupare och mer ursprungligt, som berör uppkomsten och vidhållandet av den politiska sammanslutningen, ett tema som vi skall försöka klargöra här.

”Bara mödan att föra över det som inte kan överföras har någon innebörd,” skriver Maurice Blanchot. Men det som inte kan överföras är inte bara några ord. Det finns i det allmänna samtalet och hos Shakespeare, det betyder att detta finns i berättelsens struktur, eller för att tala med Aristoteles ”tragedin efterliknar inte männen, men en händelse i livet, lyckan och olyckan.”

Coriolanus, en politisk pjäs

Den första akten börjar med en scen där plebsens brutalitet framkallad av hungern visar på splittringen mellan romarna och antyder möjligheten till ett inbördeskrig. Patriciern Menenius försöker lugna det revolterande folket, medan Caius Martius ger prov på en högdragen omedgörlighet medan han våldsamt kritiserar den politiska innovationen som tillåter plebsen att representeras av fem tribuner. En hotande fientlig invasion av volskerna lugnar plötsligt grälet och skänker staden en tillfällig samstämmighet.

[Volskerna var, på samma sätt som etruskerna, den italiska halvöns ursprungliga invånare. Efter Roms grundläggning låg volskerna ständigt i fejd med det nya folket, ända tills romarna genom att anlägga borgarkolonier i det volska landet hade underkuvat det mot slutet av 300-talet f.Kr.]

Striden som här skildras presenterar protagonisten i hans egenskap av krigshjälte – modet i striden som den förnämsta romerska dygden, och som Volumnia, Caius Martius mor, berömmer sig att ha uppfostrat sin son till. Aufidius, volskernas general blir besegrad och Caius Martius, som ensam erövrat Corioles, hyllas av sina trupper som hädanefter kallar honom Coriolanus : tillnamnet blir i fortsättningen hans igenkänningstecken.

Pjäsens andra händelseförlopp börjar med akt II som skildrar hjältens återkomst till Rom, som – kan man säga – framställer alla pjäsens outtalade tankar : Coriolanus låter sig föras till Capitolium för att där mottaga [eller underkastas] sin triumf. Oppositionens tribuner som inte öppet kan framträda mot en hjälte som erhållit så många sår i kriget, uttalar sig fördolt och väntar sig att Coriolanus under trycket av patricierna skall begära att bli konsul genom folkets röster. Trots en första vägran av Coriolanus att öppet visa stadens invånare de sår som han erhållit under striden [II ; 2] förbereder de sig på att rösta på honom, men tribunerna Brutus och Sicinius övertalar dem att ta tillbaka sitt beslut. I scen 2 akt III ger Coriolanus efter för sin mors vädjanden och beslutar att falla till föga för den ärofulla sedvänjan. Men när han möter plebsen för att vädja till dem om deras röster får hans stolthet och samtidigt mystiska ödmjukhet honom att avskilja sig från folket, och som de nyvalda tribunerna lyckas föra fram emot honom : än en gång anklagad för förräderi, som tribunerna i förväg tänkt ut och som får honom att ställa sig upp emot folket : stadens invånare vill döma honom till döden, men beslutar sig till sist för att förvisa honom från staden. Denna centrala del av pjäsen omfattas alltså av ett aktskifte som det är föga troligt att Shakespeare någonsin använde sig av. Den första scenen akt IV berättar om Coriolanus avfärd från Rom – hans förvisning, som sammanfaller med hans beslut att förena sig med sin svurne fiende Aufidius, för att erbjuda honom sina tjänster.. Övergången från det andra till det tredje händelseförloppet till det slutliga i tragedin sker i en obestämbar miljö, någonstans mellan de två städerna, där en romersk förrädare möter en volsker. Det är så som motivet med förräderiet förs in i pjäsen, det motiv som skall dominera den sista delen av den. De talar om oroligheterna i Rom och om det fördelaktiga att genomföra ett anfall på staden, som volskerna sedan en tid förberett.

Om Coriolanus först lyckas uppväcka välvilja och tacksamhet hos Aufidius, kommer oviljan och hatet mot den som han anförtrott befälet över de volska trupper som kastas emot Rom att snart vändas emot honom själv. Medan han redan belägrar Rom, med denna blandning av blixtens hastighet och personlig överlägsenhet som är hans tecken, tvingar honom bönerna från hans egen familj, och främst de som hans mor för fram att avstå från sitt beslut att förstöra sin födelsestad. I det läget kan Aufidius anklaga honom för förräderi och mörda honom. Men Rom räddas och pjäsen kan uppfattas som att Rom på nytt grundas och vars återförenade invånare gläds, en ny grundläggning på offret av Coriolanus. Den öppna kris som uppstått genom skapandet av tribunaten och valet av tribuner har blivit övervunnen.

Tillsammans med Dantons död av Georg Büchner är Coriolanus den mest betydande om inte enda verkliga politiska pjäsen i den occidentala världen sedan medeltiden. En politisk - inte en pjäs där politiska frågor förs till torgs genom moraliska motsättningar, som det vanligtvis sker hos Brecht eller i de verk där konflikten i motsättningen mellan klasserna oundvikligt bestämmer skillnaden mellan det goda och det onda.

Den politiska substansen är inte först och främst framförd uttalad eller i personerna, men framför allt i den berättande strukturen. För att bygga upp sin tragedi har Shakespeare använt sig av ett förfarande vars effektivitet han redan upptäckt några och tjugo år tidigare, under den epok när han skrev den stora serien av historiska dramer. Han ställde två antagonistiska politiska krafter mitt emot varann – fransmännen och engelsmännen, i de tre delarna av Henrik VI, sedan Yorks och Lancasters – men samtidigt visade han den inre antagonismen i de mot varann ställda krafterna : fransmän mot fransmän, Yorks mot Yorks, Lancasters mot Lancasters. Och det så att de små motsättningarna till slut blev de huvudsakliga konflikterna. Han gjorde samma sak i Coriolanus, med ett oändligt mycket större raffinemang.

På folkets sida är inte bara plebsen osams, men de låter sig manövreras av sina egna tribuner, och till en del förföras av Menenius fabler och Coriolanus hjältemod.

Patricierna är alldeles splittrade : först och främst Coriolanus som ställer sig emot alla ; Menenius, kompromissernas och måttlighetens svåra representant manipulerar bättre än någon annan i sin klass ; Volumnia är splittrad mellan Roms intressen och sonens ; militärerna visar en svajighet som är än större. Denna splittring tillåter en mängd allianser, där den mest förvånande är mellan de två motsatta lägren, den mellan patricier och plebs, ett förbund som hotet från volskerna får att framstå som fullkomligt rimlig och nödvändig. Motsättningen mellan volskerna och romarna slutligen spelar en betydande politisk roll – som Brecht knappt nämner – därför att den grundlägger en enhet i ett Rom som är splittrat.

Det sätt som Shakespeare har presenterat plebsen har förorsakat många debatter. Hazlitt förebrår honom till exempel hans förakt för folket, under det att Brecht i en berömd essä, finner betydande kvaliteter i framställningen. Om det är sant att Shakespeare framhåller det berättigade i plebsens krav som grundar sig på hungersnöden och klarsyntheten hos några av dem, lägger han också märke till, något som inte Plutarkos gör, att de är medelmåttiga krigare och att deras reaktioner är oförutsägbara och att deras humör växlar. Och han är ännu strängare mot tribunerna, påvisar låghet i deras syften och deras machiavellism, utan att frånsäga dem det berättigade i deras sak, att tillträdet till tribunerna är upptakten till en ny och betydande politisk epok för staden.

Men den viktiga originaliteten i Tragedin Coriolanus ligger i att medan han presenterar konflikter, motsättningar, växlingen mellan inre strider och återföreningar i ett politiskt samhälle där nya institutioner måste uppstå genom händelser som tvingas fram av hungersnöden och yttre fientlighet, skissar Shakespeare på ett bländande och nyansrikt sätt, de drag som är speciella och motsägande för en stad uppfattad som en nationell enhet. I verkligheten har han valt ett historiskt ögonblick när en civilisation verkligen installerades, en ny grundläggning av Rom, därför att införandet av tribunerna är en betydelsefull händelse. En del av den elisabetanska publiken var säkert inte okunnig om att kort tid efter pjäsens händelser – så som för övrigt Plutarkos och Titus Livius berättar – krossades volskerna, Aufidius mördades och Rom skulle bli en av de mest anmärkningsvärda republikerna i historien under fyra och ett halvt sekel.

Det som kritiken av Shakespeare ofta har förbisett därför att det som dragit till sig intresset har varit det uppenbara och nya i teaterns skildring av motsättningen mellan olika klasser, det är den känslighet och ärlighet som Shakespeare beskriver det nationella fenomenet – en beskrivning som ger den sin utomordentliga aktualitet.

För att göra det tydligare kan man låna några stycken av Edmund Burkes verk Reflektions on the Revolution in France [Några synpunkter på den Franska Revolutionen] som utgav 1790 och som ställde det engelska politiska systemet mot den revolutionära Staten : ”Det har alltid varit vår Stats politik att tillkännage och bekräfta våra friheter som ett arv som har lämnats oss av våra fäder [sic] och som vi bör föra vidare till det kommande. Genom en sådan konstitutionell praktik som följer en naturlig modell, tar vi emot, innehar vi och för vi [sic] vår regering och våra privilegier vidare det vi har och våra liv [...] Vårt politiska system befinner sig i symmetri och i en perfekt samstämmighet med ordningen i världen och med ett sätt att existera som passar en permanent kropp som består av delar som emellertid inte är det genom sig själva ; av en kropp som genom en sällsam vishet, detta väldiga och mystiska och allomfattande den mänskliga rasen blir sammanmald., så att det hela på en gång aldrig är gammalt, inte heller ungt, inte medelålders. Genom att Staten följer denna naturens ordning är vi aldrig fullständigt nya i det som vi företar oss ; aldrig fullständig åldriga i det vi bevarar. Genom att på det sättet handla efter våra förfäders principer kommer vi inte att ledas av en antikvarisk vidskepelse, men av andan hos en filosofisk analogi. Genom att anta arvsprincipen har vi givit vår regering en slags familjesystem, vi har givit vår regering en uppgift som i en familj ; vi har på ett fast sätt knutit vårt lands Konstitution till våra familjebekymmer, de som ligger våra hjärtan närmast ; i skötet av vår familj har vi då antagit våra grundläggande lagar ; de har blivit oskiljaktiga det vi hyllar med all vår värme det som vi ömsesidigt ger och tar emot kärlek av, vår Stat, våra hem, våra gravar och våra altaren.”

På det sättet för Burke fram den finstämda sammansättningen av vanor, förnuftsmässig bearbetning och dikt som har tillåtit att den politiska ordningen skall kunna upplevas som ett släktskapsförhållande eller ett ’förkroppsligande’ , som en politisk lekamen. Han förutsätter inte att nationen verkligen skall vara en naturlig enhet, ett blodsband. Han analys är mer sammansatt. På samma gång som han ger Statens institutioner det respektabla täckelset av familjen och det heliga – som Menenius ger den en naturlig kropp med lemmar, det vill säga något som är en del av den stora Nation, som Coriolanus framkallar inför sin familj i slutet av pjäsen – gör han klart att det i det här fallet handlar om en avsiktlig konstruktion [överenskommelse] och att tillhörigheten är på en gång ett val och ett öde – som uppenbart är fallet för plebsen i vår tragedi.

Burke är medveten om att inget politiskt kollektiv är naturligt, och att de som överlever bör vara istånd att föra vidare det översinnliga innehållet till den tillfälliga existensen hos de dödliga varelser som det består av – som Volumnia tydligt säger till Coriolanus när hennes argument tryter.

Det Shakespeare har förstått, som senare Burke skall göra är möjligheten att genomföra en förnuftig politik att frambesvärja naturliga eller påstådda band som förtydligar de grundläggande svårigheterna, de som finns i varje samhällskropp, som är politikens uppgift att lösa, därför att de finns i varje varaktig enhet, vars delar är flyktiga, men på samma gång överförande, eller som Burke uttrycker det ”att finna ett sätt att existera som passar samhällets helhet sammansatt av delar som emellertid inte är de själva”. Upprepade gånger har Shakespeare för övrigt jämfört det politiska samfundet med människans kropp, med en clown eller en sammanslutning vars olika delar fogats samman genom lydnad och med den bakomliggande idén att Gud skapat alla ting efter en och samma tanke. Varje struktur har i sig ett slutligt mål och de delar som den är sammansatt av har var och en tilldelad funktion och en passande plats i helheten ; som Odysseus förklarar i Troïlus och Cressida genom att upprätta en analogi mellan en clown, en armé och kosmos, eller som ärkebiskopen av Canterbury säger i Henrik V :

.... Därför är det som himlen delar

Politikens kropp i olika funktioner,

Ständigt prövande den ens verk med den andres,

Medan den ger var och en till slut som mål,

Lydnaden : på samma sätt som bina verkar ...

I Coriolanus delar patricier och plebs en och samma vision av uppgiften för den politiska kroppen. Det är orsaken till att fabeln om lemmarna och magen som berättas av Menenius i den första scenen inte bara är en ideologisk tirad avsedd att få plebsen att gå med på patriciernas ojusta regeringsbeslut som innebär hunger för dem, även om den också är det. Den fabeln, som levererar en av de väsentliga tolkningarna av tragedin, har ett besvärjande innehåll vars retorik avser att föra fram mytens betydelse i bekräftandet av nationalkänslan. Medborgarna är sammanbundna av en naturlig känsla. Deras tillfälliga fiendskap går aldrig så långt att den på allvar ifrågasätter den stora sociala pakt som förenar dem och den allmänna saken. Coriolanus beslut att inte bränna ned Rom , att spara staden med risk för sitt eget liv, är en återblickande illustration till den samfällighetens kraft som framkallas i första akten och den symboliska inskrivningen av Staden i Naturen. Om Coriolanus avstår från sin hämnd och går med på att spara staden är det inte därför att han är en lydig son – eller alltför lydig – sin mor. Det är för att han, som han säger, ger efter för naturens röst :

O mor, mor !

Vad har du gjort ? Se himlarna öppnar sig.

Gudarna sänker sin blick och skrattar

Åt denna onaturliga scen. O min mor, min mor oh !

Ni har hemfört en lycklig seger för Rom,

Men för er son, tro mig, Oh ! tro mig

Är er seger över honom ett hot ...

Visst är scenen mot naturen : en son upprätt framför sin mor som knäböjer, en Romare som för krig emot Rom, en erövrare fråntagen sitt mål av sin familj – och en mor som halvt medvetet för sin son till döden. Det – tycks det mig – inte kunna sökas någon annanstans än i en medveten eller omedveten underkastelse för de samhälleliga banden och i förhållandet mellan medborgare, den sista utvägen att handla som de allra flesta följer. Som hellenisten Nicole Loraux skriver : ” I denna vidsträckta gemenskap som den romerska staden utgör tillkommer företrädet det ömsesidiga förhållande som det gemensamma livet vilar på. Utan tvekan känner man igen Menenius apologi som Titus Livius och Plutarkos skildrar den som djupt romersk, därför att de med stor samstämmighet stryker under det ömsesidiga beroendet av medborgarna sinsemellan. : i denna levande organism som Rom utgör, kan inte magen sikta på ett självständig liv, på samma gång som de andra lemmarna inte vinner något på att tillsammans gå emot den. För den romerska staden finns ingen annan väg än att söka sig fram till en concordia, denna samstämmighet vars själva uttryck visar på den tvingande nödvändigheten för alla att leva tillsammans för att undvika inbördeskriget som hotar medlemmarna att slita sönder denna helhet som är civitas. Alltså kastar Coriolanus till hundarna sin just bekräftade lojalitet mot volskerna, medan Aufidius inte tvekar att förråda den kärlek han så länge utan att visa den känt för Coriolanus.

Varför så starkt stryka under motsättningen mellan de två fientliga cheferna ? Först och främst för att visa på den enorma krigiska förmågan hos Coriolanus. Men också för att än en gång angripa det ämne som Shakespeare redan varit inne på, frågan om hedern. Och varför detta intresse för hedern ? Därför att det är en egenskap som utmärker individen i det politiska samhälle som han tillhör. Shakespeare undersöker på det sättet den feodala världen i de två delarna av Henrik IV, i den Antika grekiska världen i Troïlus och Cressida, i rötterna till den romerska staten i Coriolanus. Han intresserar sig också för detta därför att förr hade hedern betraktats som ett universellt värde ; men genom att han sätter ifråga allt det som har ett pris, minskar Shakespeare dess värde en aning. I första delen av Henrik IV låter han Falstaff säga ”Vad är heder för något ? Ett ord. Vad finns det i ordet ’heder’ ? luft. ” I Troïlus och Cressida ser man Akilles ta livet av Hektor på ett avskyvärt sätt och sätta en ära i det, hedern har han glömt. Och i Coriolanus beslutar Aufidius, alltför ofta besegrad, beröva honom det med vilka som helst stående medel. Alltså mördar han Coriolanus i slutet av pjäsen. Men vi ser att Coriolanus som ibland vacklar i sina beslut förblir en ojämförlig modell för den romerska dygden.

Dessa dygder finns alla förädlade i det tillnamn som Caius Martius på befallning av Cominius får för att föreviga hans erövring av Corioles, den volska staden. Därför att ”det första namn som romarna bar, som Caius, var deras eget, det andra, som Martius, var namnet på familjen eller huset ; och det tredje var ett tillnamn som man bar för någon handling, eller för något märkligt äventyr, eller för något märke i ansiktet eller någon kroppsform eller för någon dygd”. Tillnamnet Coriolanus proklamerades efter segern över hela staden av en härold.”

Det finns en annan sidan av heder förbunden med scenen på Forum där Coriolanus tvekar att begära folkets röst [II, III] när han leker med de oilka betydelserna av ordet röst [ljudet som avges, orden eller språket, att tolka någon annans ord, bedömningen, den avgivna rösten] ; Coriolanus vägrar alltså att låna sig till den sed som består i att visa upp såren som erhållits i försvaret av Rom. Man bör ha lagt märke till styrkan hos vox populi på samma gång som svagheten i dess övertygelse som pjäsen visar. Färdig att landsförvisa Coriolanus, gör den sig smal när han kommer tillbaka till Rom i täten för den volska armén. Shakespeare låter Coriolanus uttrycka det förakt han känner inför folket : ingenting som det skulle kunna tillägna honom kan tillfredställa honom. Heder som den kan föräras honom av folkets röst tar han inte emot. Det är på samma gång tydligt att den dåliga andedräkt som Coriolanus tillskriver folket aldrig kan vara en källa till heder.

Hos Seneca, hos Epikuros, hos Montaigne är fåfängan i samband med den ära som den hedervärda handlingen ger kraftigt understruken. Hedern är i själva verket det som blir tilldelat, eller bärs genom ryktbarhet, men de röster som förärar denna skall vara ädla män. Ett beröm som uttalas av vem som helst är bara ett ljud rakt ut i luften och kan inte behållas som något gott. Och eftersom äran och hedern kommer ryktesvis och ryktet uppstår genom en opinion, är en människas anseende det som folket säger om honom : sammantaget, den heder som finns i ett gott anseende, stöder sig på åsikter och rykten och bör hellre flys än sökas upp.

Man säger ofta att det är av högmod som Coriolanus inte vill visa sina sår för folket, eller att han, som Timon, vägrar all ömsesidighet och ger detta sig själv som en självtillräcklighet. Allt är inte så enkelt ; han handlar enligt Montaignes recept, som har kallat en av sina essäer ”Att inte förmedla sin ära”, och som å andra sidan skriver : ”Det finns namnet och saken ; namnet är en röst som släpar på och betyder saken ; namnet är inte en del av saken, inte heller av dess substans, det är ett främmande ting fäst vid saken och utanför den. Gud som i sig är fullhet och summan av all perfektion kan inte öka eller minska på det genom alla välsignelser och lovord vi ger hans verk, det är Gud ensam som all ära och all heder tillhör ; då vi är ovärdiga och nödlidande här nere, vår substans ofärdig och ständigt i behov av förmildranden, så ar det vad vi bör ägna oss åt. Vi är alla hålrum och tomhet ; det är inte med vind och röst som vi skall fylla oss, det behövs en mer solid substans för att sätta oss i stånd.[...] Den som är en rättskaffens människa bara genom det man vet om honom och som man tycker är bättre när man fått veta något ; den som inte vill göra något gott om inte det ädla kommer till människornas kännedom, det är inte en människan som man kan vänta sig mycken hjälp av”[...] Perche Orlando a far opre virtuose, / Piu ch’a narrarle poi, sempre era pronto” Ariosto : Rasande Roland : Ty Roland var alltid beredd till allt / att handla djärvt hellre än att basunera ut.

Coriolanus är framför allt en krigare och Valerias replik när hon berättar hur han som barn jagade en fjäril [I III] visar på en gång den romerska uppfostrans värdighet och dess inflytande på karaktären. Det är inte omöjligt att Shakespeare kände till denna passage hos Montaigne : ”Jag förstår att våra allra största vanarter tar sitt säte under vår allra spädaste ungdom, och att vår viktigaste ledning är i händerna på våra ammor. Det är förstrött som en mor ser sitt barn vrida huvudet av en kyckling eller slåss med och såra en hund eller en katt och en sådan far är dum nog att ta det som ett gott tecken på en stridbar själ när han ser sin som utan hämning skälla på en bonde eller en tjänare, som inte alls försvarar sig, och på skicklighet när han ser honom lura sin kamrat genom någon elak illojalitet eller ett bedrägeri. Det är emellertid verklig säd och verkliga rötter till grymhet, till tyranni, till svek ; de planteras där och växer till sig av upprymdhet, drar nytta av sin kraft mellan vanas händer.”

Men frånsett betydelsen av uppfostran, måste man räkna med uppfattningen av kriget som i Rom var så naturligt att det aldrig behövde förklaras, våldet finns i världens hjärta, det är världens lag. Det är en uppfattning av att stå inför den yttersta fara som Joseph de Maistre beskrivit : ” I den levande naturens vida fält råder det ett tydligt våld, en sorts föreskriven vrede som beväpnar alla varelser in mutua funera [genom den enes hot mot den andre] ; från det ögonblick du träder ut ur det känslolösas värld, finner du den våldsamma dödens förordning antecknad vid själva gränserna till livet [...] Vem kan tvivla på att döden funnen i striden inte innebär ett stort privilegium ? och vem skulle kunna tro att offren för denna fruktansvärda dom skulle gjutit sitt blod förgäves ?[...] Kriget är gudomligt genom den mystiska ära som omger det, och i den inte mindre oförklarliga dragningskraft som verkar på oss. Kriget är gudomligt genom det skydd som det ger dess stora kaptener, även de dumdristigaste, som sällan faller under striden, och sällan under det att deras ryktbarhet fortfarande kan växa innan deras mission är uppfylld.”

Man kan förstå det vansinniga antagandet hos en person, som i de tillfälliga händelsernas gång vill se sig som ”en människa som är sin egen författare / Och inte erkänner någon annan mor eller far”. Känslan av att vara unik och ständigt inblandad i en process med segern är i varje fall det som får Coriolanus att ständigt stå som erövrare och överlevande genom de segrar som han hemburit. I det sammanhanget skriver Elias Canetti att den överlevande krigaren, kommer av sin överlevnad och av ingenting annat få ett svindlande intryck av kraft och genom detta känslan av att vara unika. Men man kan föredra att tolka det så som Northrop Frye : ”Ingenting som händer i en heroisk sammandrabbning har annat mål än döden, och klea andron, krigarens ära som skildrats av Homeros ; och människors tappra handlingar består inte av annat än att slösa med och förstöra liv. I det samtal som Sarpedon har med Glaukos i Iliadens XII sång finns en fruktansvärd klarsyn, när Sarpedon säger att kunde han alltid finna sig så här ung och så evig som gudarna, skulle han genast lämna slagfältet. Men eftersom han är en människa är hars liv en död, och det finns i livet inte någonting annat än det fält som striden ger. [...] De grekiska hjältarna tillhörde en sysslolös klass fjärran från våra dagliga bekymmer ; det gav dem gott om tid att njuta av livet, men också för att göra det som fråntagits dem som inte var heroiska, att uppmärksamt och utan avbrott betrakta dödens och ickevarandets avgrund. ”

Den tvetydiga rollen som Volumnia har blir tydligare i det perspektivet. Den rollen är skapad av Shakespeare och relativt lite av Plutarkos framställning. Hon är ofta närvarande som en manhaftig kvinna som vill se sin son som en ersättningsmake och ett verktyg för att säkra sin egen ställning i en romersk värld som i huvudsak är maskulin och patriarkalisk. Hennes egenkärlek – som är tydligare än sonens – får henne att betrakta sig själv som Rom, likaväl som Juno, Roms skyddsgudinna, som födde Mars, krigets gud och tidigare chotonska Dödens och underjordens gudar som Coriolanus ofta jämförs med i pjäsen.

Henne auktoritära förhållande till Cajus Martius har lockat fram många synpunkter. Volumnia är ömsom framställd som en mor som vägras kärlek av sin mor, ömsom ett offer för sin längtan att ge sin son blod i stället för mjölk. Sinicus fråga ”Är du av människans släkte ?” men också ”Är du mänskligheten? eller ”Är du en man ?” har tolkats som ett tecken på en manlig vilja som lider av att behöva tillfredställa sig genom ingripande av sin son. Men rollen har emellertid en psykologisk och dramatisk rikedom ; om hon till en början uppträder som talesman för Roms opinion, kan hon samtidigt betraktas som ett offer – ett lyckligt offer ? – för krigets och erövringens etik i staden.

Hur kraftfullt Volumnia än är typiserad och tecknad, så minns man henne främst som symbolisk person ; Shakespeare har på en gång lyckats skapa en sammansatt och nyanserad person som en ’stadens röst’ – ett levande uttryck för hänförelse, dygder, för den omänskliga ordningen och oredan i Rom. Utan att man kan glömma kvinnan, änkan och modern, personifierar hon Roms kommunala och etiska krav i alla dess ytterligheter med en oförglömlig kraft och oförsonlighet, så till den grad att den list hon råder sin son att använda mot plebsen tar formen av en orubblig politisk vilja. Man kan påminna sig scenen där Volumnia förebrår Coriolanus att inte vilja använde den list som han gärna använder i kriget. Och man måste göra klart för sig att dessa krav i första hand gäller Rom och först därefter klassen och till sist Coriolanus. Trots skenet, trots krigaren som i sin arrogans är helt upptagen av sitt blodbad är det fortfarande Rom som är grund för varat och dess natur.

Mellan Volumnia och Coriolanus, har Shakespeare lyckats skapa ett så levande förhållande så att otaliga psykoanalytiska studier har offrats för att försöka beskriva personerna och förhållandet mellan mor och son. [men då psykoanalysen i sig själv är en saga, vilket man numera med tvekan erkänner, så har man gått bet. sg] Men det som betyder mer är att Coriolanus har en bild av patriciskt Rom, som är det enda han inte vill svika och hans offer till ett band som är till hälften religiöst : det är den dunkla sidan, dold och själva grunden till hans hängivenhet och kraft. Hans syn på Rom kan påminna om den som Hannah Arendt framkallar : ”Till skillnad mot Grekland där nåden berodde på den omedelbara närvaron av gudarna, här [i Rom] betydde religionen bokstavligt re-ligare : vara fäst vid, vara tvungen till gigantiska ansträngningar, närapå övermänskliga och till följd av detta alltid legendariska att bilda grund, att konstruera den vinkelräta stenen, att grunda för evigt. Att vara religiös betydde att vara bunden till det förflutna, och Titus Livius, den store arkivarien av det förflutnas händelser kunde då säga : mihi vetustas res scribent nescio quo pacto antiquus fit animus et quaedam religio tenet [medan jag skriver ned dessa förflutna händelser vet jag ändå inte med vilka band min själ åldras och vilken religio som håller mig fången] Man kan alltså säga att den religiösa handlingen och den politiska handlingen nästan är desamma, och Cicero kunde därför säga i sin Om republiken I VII : ”Ingenting närmar den mänskliga dygden till det gudomliga [numen] som att grunda nya städer eller bevarandet av städer som redan är grundade.”

Men denna pjäs som är så starkt politisk innehåller också dalgångar som är dunkla och oroande. Aufidius är en personlighet som inte alltid har rönt den uppmärksamhet som han förtjänar. I ett kollektiv som så högt sätter bragden, hjältedådet, äran och anseendet är det inte förvånande att lojaliteten betraktades som en egenskap som kom av sig själv. Även om man kan anta att det fanns någon skillnad i den etiska uppfattningen mellan volskerna och romarna, finns det ingenting i texten som antyder att det skulle finnas någon större skillnad i deras seder. Man betraktade spioneriet som lika tillåtet på båda sidorna. Shakespeare lägger mycket vikt vid att publiken skall kunna förstå att romarna spionerar på volskerna och volskerna på romarna. Från scen II i första akten får vi veta att :

Den förste senatorn : Alltså ni anser, Aufidius,

Att romarna har avslöjat våra avsikter

Och känner till våra planer.

Aufidius : Är det inte vad ni tänker ?

Har man i den här Staten nånsin fört fram ett förslag

Som börjat förverkligas i handling innan Rom

Varit medveten om det ? Inte mer än fyra dar sedan

Har jag fått veta ; se här vad som står i brevet, jag tror

Att jag skall ha det på mig, ja, se här.

Brevet som Aufidius tar fram har han säkert fått av en romersk spion i volskerna sold. Å andra sidan kommer mötet mellan Adrien och Nicanor [IV;III] att bekräfta och förstärka bedrägeritemat. Därför att hur man än ser det är spionen någons förrädare. ”Förrädare” är den yttersta förolämpningen som först tribunerna och sedan Aufidius kastar mot Coriolanus, en förolämpning som han inte förmår bära. Den stora paradoxen i denna tragedi är att den enda som i grunden är trogen av patricierna är den som intar förrädarens roll, den enda som förråder sitt land innan han blir falskt anklagad för förräderi av den som knappast är hans mest aktningsvärda fiende och som blivit en fiende till de mest aktningsvärda målsättningarna hos de båda städerna på samma gång som Coriolanus söker handla enligt Naturen och sin natur.

Det är detta som ger personen Aufidius hans särdrag och mystik. Det första utbytet av ord mellan de båda männen [I;VIII] visar deras ömsesidiga hat ; ett hat där respekt och samtidigt en dragning mot varann inte saknas :

Martius : Det är bara mot dig jag strider – jag hatar dig

mer än en menedare.

Aufidius : Mitt hat mot dig är detsamma,

I hela Afrika finns inte en orm som jag avskyr

Mer än din ära, den som jag vill ta ifrån dig

Se noga var du sätter dina fötter.

Det hatet som skulle kunna leda till en svartsjuk och hederlig strid, genomgår hos Aufidius en förbluffande metamorfos, ensamstående bland Shakespeares personer. Aufidius beskriver den själv :

[...] Hela mitt värde är förgiftat

Av den förmörkelse han kastar över den ; av honom

Kommer jag att lämna min bana. Varken sömn eller helgd

inte ruin, sjukdom, inte helig mark, eller Capitolium

Prästers böner eller välsignad tid –

alla dessa hinder mot vreden skall kunna resa

Sina privilegier och sina maskstungna seder mot

Mitt hat för Martius.

Ursprungligen krigiskt och politiskt blir Aufidius hat till slut teologiskt. Den visar alla tecken på motvilja emot det heliga och med en sorts ödesdiger och oundviklig dragningskraft. Människan som jagar den vita valen. Och det är för övrigt Claggart, i romanen av Melville, som Aufidius påminner om ;

”Oförmögen att avlägsna det första onda i honom, ännu tillräckligt klar att kunna dölja det ; väl medveten om det som är gott, men kraftlös när det gällde att deltaga i det har en natur som Claggart med ett övermått av energi som sådana naturer äger ingen annan utväg än att falla tillbaka på sig själv och, som en skorpion för vilken skaparen ensam bär ansvaret, att spela den roll som tilldelats honom ända till slutet.”

Iscensättning

”Början av varje akt och framför allt öppningen av första akten måste alltid vara så lugn och begriplig som det någonsin är möjligt.

”Det är en hungerrevolt. Det är inte bara mycket svårt att iscensätta en sådan om man vill undvika en orolig massa statister. I den här pjäsen rör vi oss dessutom med historien, scenen vill visa det franska folket som kommer att storma Bastiljen när pjäsen kulminerar.

”Det är en alltför stor och ansvarsfull uppgift inte bara för den här studion, utan för vilken teater som helst. Man får inte leka med historien.

”Inte heller får man visa ett folk hafsigt och i största allmänhet. Det har heller inte författaren räknat med. Han har skrivit ett antal repliker som stöd men de är inte annat än allmänna fraser på temat hunger. Den här scenen får inte spelas så som den är skriven. Vi måste utgå från den orosfyllda atmosfären som vi kan ana rådde i Paris. Det finns inget bröd att köpa utom för de privilegierade. Folk väntar utan hopp utanför bagerierna.

”Men i köerna får man inte låta folk öppet tala om sitt elände det är ett alldeles för enkelt gepp. Folk måste dölja sina tankar. De måste uppträda förteget för att väcka publikens fantasi och nyfikenhet.

”Vi har bara tre minuter på oss. Låt köerna delas upp i enskilda grupper, placera ut folk på olika ställen på torget. Man talar lågmält med varann i grupper på några ställen grälar man. Vi måste ordna med förflyttningar, dels för enskilda personer, dels för olika grupper.

”Vi har en fontän, några bord utanför ett café. Alla förflyttningar måste ske utan brådska. Det får inte vara beskäftigt. Grunduppgiften för den fysiska handlingen är väntan. Väntan på att det skall komma bröd. Den inre handlingen är oron inför stundande stora händelser ; man diskuterar situationen, debatterna i nationalförsamlingen. Bara då och då kommer en hörbar replik. Välj de repliker i pjäsen som inte är deklamatoriska eller har påståendekaraktär.

”Alla de medverkande måste tala med sina blickar. Bagaren i sitt fönster, poliserna, de som har avvikande åsikter. Man kan lägga till några ljudeffekter, en kyrkklocka, ett hundskall, en kärra som skramlar förbi. Det är inte så viktigt.

” Det viktiga är att vi på några minuter i början av pjäsen slår an en ton av oro. Känslan av att något stort kommer att ske. inom en snar framtid, känslan som finns inför en revolution.

Vi har här ett litet exempel på Stanislavskijs tankar om regi. Pjäsen ”Systrarna Gérard” är en gammal melodram har sin upptakt i en hungerrevolt i Paris som senare övergår till stormningen av Bastiljen. Två systrar varav den ena är blind kommer i det ögonblicket till Paris.”

Coriolanus,

första scenen : en grupp revolterande medborgare försedda med käppar, stridsklubbor och andra vapen kommer.

Förste borgaren

Innan vi fortsätter, lyssna på mig.

Alla

Få höra, få höra.

Förste borgaren

Är vi överens allihop : hellre död än hunger ?

Alla

Överens ; vi är överens.

Förste borgaren

Först och främst, ni vet att Cajus Martius är folkets första fiende.

Alla

Vi vet, vi vet det.

Förste borgaren

Låt oss döda honom så har vi bröd till vårt pris. Är det vad är er dom ?

Alla

Nog med prat ; till verket. Framåt, framåt !

Andre borgaren

Bara ett ord, mina goda borgare.

Förste borgaren

Man kallar oss stackars borgare, rikedom är till för patricierna. Vad makten förfogar över skulle rädda oss. Om de bara gav oss av sitt överflöd innan det ruttnar hjälpte de oss som människor, men de tycket att vi är dem alltför kära så som vi är, att vi mår bäst utan, vår brist som är nöd, visar bara allt tydligare deras överflöd, vårt lidande är en vinst för dem. Låt oss ta hämnd med våra pikar innan vi blir räfsor. För gudarna vet det, jag talar om hunger efter bröd och inte efter hämnd.

Andre borgaren

Vill ni gå särskilt emot Cajus Martius ?

Alla

Framför allt mot honom. Han är en verklig bulldogg efter folk.

Andre borgaren

Har ni tänkt på vilka tjänster han givit sitt land ?

Förste borgaren

Javisst och jag skulle ge honom kredit för det om han inte gav sig själv betalt med sin högfärd.

Alla

Se så, vi talar utan illvilja.

Förste borgaren

Det jag vill säga är att det goda han har gjort är för sin egen ära : bara svagsinta kan påstå att det var för sitt land, det var för att stå väl med sin mor, dels för att tillfredställa sin fåfänga, som är lika stor som hans mod.

Andre borgaren

Det som inte kan ändras i hans natur säger du är ett brott. Han är åtminstone inte sniken.

Förste borgaren

Det räcker med de anklagelser vi har emot honom. Han har ett överflöd av fel alltför många att räkna upp. [Rop innanför] Vad är det för skrik ? Den andra delen av staden har rest sig : vad skall vi stå här och diskutera för ?

Alla

Vi ger oss av, vi ger oss av !

Förste borgaren

Vänta, vem är det som kommer där ?

Menenius Agrippa kommer

Andre borgaren

Utmärkt, Menenius Agrippa har alltid stått på vår sida.

Förste borgaren

Han tillhör de hederliga, jag önskar att alla var som han. !

Menenius

Vad gör ni mina medborgare ? Vart är ni på väg med era påkar och klubbor ? Vad är det som står på ? Berätta, jag ber er.

Andre borgaren

Senaten är inte ovetande om vad vi tänker ; i fjorton dar har de känt till det,

nu är vi redo att handla : man säger att de fattiga som har anspråk också har en kraftig andedräkt, de skall få veta att vi också har kraftiga armar.

Menenius

Se så, mina herrar, mina goda vänner, mina hederliga grannar, vill ni er egen undergång ?

Andre borgaren

Vi har redan gått under, vi är redan ruinerade.

Menenius

Tro mig, mina vänner, patricierna ser på er med

Kärleksfulla ögon. För de behov ni har

I denna hungersnöd ger ett slag mot himlen

Med klubbor och pikar samma resultat som att lyfta dem

Mot den Romerska Staten, som i den väg den marscherar

krossar tiotusen bojor långs fastare knutna

Än de ni någonsin skall kunna åstadkomma.

Vad beträffar hungersnöden är den

Ett gudarnas verk, inte patriciernas, och

Räddningen ligger i era knän [inte i era armar].

Ack ja ! Olyckan drar iväg er

Mot allt större olyckor, och ni smädar

dem som håller tistelstången i er Stat, de som älskar er som fäder,

Medan ni förbannar dem som fiender.

Andre borgaren

Vem älskar oss ? Verkligen ! De har aldrig tyckt om oss. De låter oss dö av svält, medan deras åkrar dignar av säd ; skriver lagar mot ockrare för ockrare, avvisar var dag nyttig akt som inkräktar på rikedom och bidrar dagligen med genomborrande beslut för att binda de fattiga. Om inte krigen slukar oss skall de göra det ; där har du all kärlek som de ger oss.

Menenius

Ni måste antingen erkänna

Er själva vara underbart elaka

Eller bli anklagade för dårskap. Jag skall berätta för er

En trevlig saga ; ni kanske redan hört den,

Men eftersom den tjänar mitt syfte, skall jag pröva

Att betrakta den närmare.

Andre borgaren

Nåväl, jag skall lyssna på er min herre, men tro inte att det går att kollra bort oss med sagor. Men om det roar er, berätta.

Menenius

Det var en gång när kroppens alla lemmar

Reste sig mot magen ; och så anklagade den :

Att den fanns där bara som ett hålrum

Mitt i kroppen, lat och sysslolös,

Ändå förvarade köttet utan att deltaga

Och arbeta med resten, där de andra instrumenten

Såg och hörde, uppfann, lärde, gick, kände,

Tillsammans deltog, delade ut

Till allmän förnöjelse och till glädje

För hela kroppen. Men magen svarade –

Andre borgaren

Nå, vad kunde magen svara på det ?

Menenius

Hör här, jag skall berätta. Med en sorts leende,

som inte kom från lungorna, men även så –

För se jag får magen att le och likså tala – med retfull röst

Till de missnöjda lemmarna, de upproriska delarna

Avundsjuka på hans del ; precis som ni nu

Klagar på senatorerna, för att de inte

Är sådana som ni.

Andre borgaren

Nå, magens svar vad var det ?

Det kungligt krönta huvudet, det snabba ögat,

Rådgivaren hjärtat, armen vår soldat,

Vårt stöd benet, tungan vår härold,

Med de andra delarna som alla hjälper

I det som är vår kropp om de –

Menenius

Nå, vad sen ?

Här är en talesman ! Nå, sen ? Sen ?

Andre borgaren

Blir så hindrade av den snikna magen

Kroppens avfallstunna ...

Menenius

Nå och sen ?

Andre borgaren

Alla dessa som jag nämnt, om de skulle klaga,

Vad kunde magen svara ?

Menenius

Det skall jag säga er,

Om ni offrar en aning av [vad ni föga har]

Av tålamod, så skall ni höra magens svar.

Andre borgaren

Du drar ut på det.

Menenius

Anteckna nu, min vän.

Din allvarliga mage hade noga tänkt efter,

Hetsade inte som sina anklagare, och svarade så :

”Sant är det mina vänner i samma kropp att det är jag

Som tar emot den föda först, som ni sedan skall

Leva på ; och tur är det att det är jag som lagrar

och är butik åt hela kroppen. Om ni vill minnas det

Sänder jag genom ert blods flöde också till hjärtat,

Till hjärnans säte, till varje krök och kontor hos mänskan

De starkaste nerver och minsta ådror får av mig

Den naturliga förmåga som de lever av. Och genom det

Allt på en gång.” – Så mina vänner svarar magen –

Andre borgaren

Jaha, visst, visst.

Menenius

”Men alla kan inte

Lägga märke till vad jag delar ut till var och en,

Ändå kan jag föra bok och därmed visa att alla

Får genom mig utdelat det mjöl som jag tagit emot

och får behålla för egen del blott kli.” Vad säger ni nu ?

Andre borgaren

Det var också ett svar. Hur förstår man det ?

Menenius

Roms senatorer är den förträffliga magen,

Och ni upproriska medlemmar. Tänk efter,

Deras överväganden och bekymmer tillsammans riktigt

Skall röra det allmänna intresset, och som ni ser

Hela den allmänna välfärden som ni tar mot

Uppstår och kommer från dem,

Inte från er. Vad tänker ni om det

Ni som är stortån i det hela ?

Andre borgaren

Är jag stortån ? varför stortå ?

Menenius

Därför att du är den lägsta, mest usla, den fattigaste

i detta mycket visa myteri, du går i täten :

Din lymmel som rinner allra först i blodet

där de största förmånerna finns.

Men gör er redo med era hårda klubbor,

Rom och hennes råttor är färdiga att slåss,

den ena eller den andra måste klara sig ur knipan.

Cajus Martius kommer

Hell, ädle Martius.

Martius

Tack. Vad är det fråga om nu ni oborstade fritänkare,

Som kliar den stackars klådan av som ni tycker

ger er själva skabb ?

Andre borgaren

Vi har rätt att bemötas vänligt.

Martius

Av den som vänligt smickrar er gör det med avsky. Vad är det

Ni vill ha, ni gissel, som inte erkänner varken krig eller fred ?

Det ena skrämmer er, den andra får er kam att resa sig. Den som

Litar på er och väntar sig finna lejon, finner hoppande kaniner,

I stället för rävar, gäss. Ni är att lita på som ett glödande

Stycke kol på is eller hagel i solsken. Er dygd är att berömma den

Som är slav under sin last, förbanna det som är rätt. Vem är förtjänt

Av storhet, förtjänar ert hat ; det ni tillber är en sjuk mans frosseri,

Som åtrår det som förökar det onda. Den som är beroende av er nåd

Simmar med fenor av bly, hugger ek med vasstrån. Gå och häng er !

Lita på er ? För varje ögonblick byter ni åsikt, kallar den ädel som ni

Just hatat, den ond som var er girland. Vad är det fatt att ni

Över hela staden skriker mot den ädla senaten vilken [i gudarnas namn] håller

Er i tukt, som annars skulle äta på varandra ? Vad är det de vill ?

Menenius

Har korn till sitt eget pris, av vilket de säger

Att staden är väl försedd.

Martius

Häng dem ! De säger ?

De sitter hemma vid härden och inbillar sig veta

Vad som sker i Capitolium : vem stiger och vem faller

Tror sig känna alla intrigerna ; kunna verka för ett parti

Och vända kappan så fort de vädrar vinst hos något annat.

Menenius

Vad har de blivit lovade ?

Martius

Fem tribuner att försvara deras vulgära visdom,

Efter eget val. En är Junius Brutus,

Sicinius, Velutus, jag vet inte vem ...

...

Ger er nu av hem nu , ni är bara småsten !

En budbärare kommer snabbt

Budbäraren

Cajus Martius – budet är att volskerna gripit till vapen.

[Senatorer kommer, Cajus Martius uppmanas att leda försvaret –

Plebsen smyger sig iväg ...]

Home