En succé som lär vänta på sig

Man känner till dramer, vars succé var ögonblicklig. Under Ludvig XIII, från det ögonblick premiären givits, ”hela Paris”, ”på Chimène med Rodrigues ögon”. Och premiären på Hernani utlöste den berömda strid som hänförde hela ”det unga Frankrike”. Lek ej med kärleken gav inte den unge Musset samma ära. Han tycks för övrigt inte ha sökt den.

Det var för den helt unga Revue des Deux Mondes som han skrev detta dramatiska ordstäv, som publicerades för första gången i juli 1834 och han visade ingen ambition att få den framförd på scenen av skådespelare. Var det brist på mod? Föredrog han poesins strålglans framför mötet med teatern. När han senare anpassade sina ordstäv för teatern, tvingades att omarbeta dem kraftigt för att få dem att gå ut över rampen. Och när fyra år efter hans död Lek ej med kärleken spelades efter att ha bearbetats av hans bror Paul, var publikens mottagande svalt, tveksamt. Man måste vänta ända till seklets slut innan René Doumic kunde skriva : ”Lek ej med kärleken är Mussets mästerverk för scenen, det mest ursprungliga, det mest fullödiga som han skrivit.” Fem år senare, 1904, sällade sig Lafoscade inte utan försiktighet till honom : ”Det är kanske Mussets dramatiska mästerverk”.

Detta mästerverk är nu för tiden ganska eftersökt av skådespelarna och av publiken. Comedie-Francais har spelat den mer än sexhundra gånger. Specialnumret av Europé (nov-dec 1977) som tillägnades Musset visar att under säsongen 1976-1977 spelades pjäsen av fyra teatrar Comédie de Saint Etienne, Compagnie Morin-Zimmerman (Teater 13), Théatre de la Commune (Aubervilliers) och Compagnie du Manoir (Bouffes-du-Nord).

- Hur skall man kunna förklara den första åskådarnas reservation (under Napoleon III) och den nutida publikens entusiasm? ”Han var inte någon teatermänniska, han var poet”, har man sagt om Musset. Det avslöjar mer om den som skrivit det än om Musset. Vad har ordet ”poet” för innehåll i det här sammanhanget?

Han skriver en teaterpjäs som skall läsas – ”i en fåtölj” – han är tillräckligt drömsk för att inte ta hänsyn till de speciella krav som en teaterscen ställer, vilket göt att Musset har givit sentida iscensättare (om de en gång skulle uppträda) för olösliga problem Den klassiska regeln med det tre enheterna, kunde han bortse från, eftersom Romantiken och speciellt Victor Hugo (i företalet till Cromwell) hade gjort upp med den. Men dessa samma Romantiker proklamerade enträget dogmen lokalfärg. Har Musset brytt sig om den? Tjugoen år gammal älskade han knappast att tyglas av regler när han överlämnade sig år sina drömmar och efter egen smak blandade ihop en bukett till en roman eller en dialog. Lek ej med kärleken ger oss ett bevis på det.. Var befinner vi oss när den tänkta ridån går upp? ”På en plats framför ett slott”. Man kan föreställa sig någonstans i Ile-de-France. Det verkar som hans invånare klev ur en tavla av Watteau eller Lancret. Musset gjorde aldrig någon hemlighet av sin förkärlek för 1700-talet. Edmond Jaloux såg i honom ”en 1700-tals ande” ; Emile Lafoscade säger vid något tillfälle att Mussets lekar ger ett eko av marivaudage (intrig, eller stämning från någon av Marivaux’ pjäser) i våra hjärtan… Men befinner vi oss i 1700-talet? I varje fall inte under Revolutionen. Baronen har utnämnts till kommissarie (receveur) av kungen ((Akt II sc 2). Den smärta han känner över att hans son skall gifta sig med en ”flicka utan namn” (III,7) stänger in honom i hans kabinett och förhindrar honom att ge sig av till hovet dit hans tjänst kalla honom. En nunna, väninna till Camille har en hög titel vid Parlamentet (pairesse au Parlement) ; I, 2)…Ett ögonblick fanns det ”pairesse au Parlement under Ludvig XV, vi är inte i Frankrike, vi är i England…

För samman seder och vanor som råder under ”Ancien Régime”. Fråga er sedan om inte vissa termer, vissa uttryck som monseigneur, guvernör för er son, sextusen ecuer inte fortfarande var i bruk under restaurationen, det vill säga under Mussets barndom. Allt är belyst av det milda sken som romanesken, som poesin, som dramatiken givit, framsprunget ur Mussets fantasi. Var uppriktig.

- Anser ni att han borde placerat sitt ordstäv i en särskild epok, i en lokaliserbar trakt? Vad skulle framtida iscensättare kunna dra för nytta av det? Vad skulle läsarna av idag och av igår ha förlorat på det? Fundera grundligt på denna sista fråga. Till och med vag när det gäller handlingens utsträckning i tiden. Åh, man är i farten : ”Jag är här för att ordna med mitt arv ; i morgon återvänder jag till klostret”, säger hon till Perdican och skriver till sin väninna ”Jag far i dag, min kära, vi ses i morgon och för alltid”. dame Pluche visar sig ännu ivrigare än sin elev : ”Kära Camille allt är redo för vår avfärd ; baronen har gjort sina räkenskaper och åsnan är klövjad.” baronen, som har ordnat med mötet mellan sin som och hans kusin noggrant som ett urverk, beklagar sig över tiden som svinner. Men upphetsningen, hasten, otåligheten är karaktärsdrag, sinnestillstånd och inte ett mått på tiden. Man kan diskutera tidens enhet i Horace. Kan man bestämma hur lång tid som förflutit från det att mäster Blazius ”sakta vaggad på sin ystra mula” anlänt till slottet och till det Camilles hjärtskärande rop : ”Hon är död! Adjö, Perdican.” avslutar dramat?

- Finns det några repliker som väcker känslan av tid som förflyter inom oss och där man skulle vilja påskynda händelserna (I,2 ; I,3) för at ställa frågan om de inte avslöjar något av Mussets sinnestillstånd.

Man kan fråga sig varför Musset har delat in pjäsen i tre akter om han ändå tänkte att den inte skulle uppföras. Hans pesoner möts utan annan orsak än att han önskar så. När scenen är avslutad skickar han iväg dem utan att genera sig, för att låta dem ersättas av andra.

De arton scener om ordstävet innehåller består av femton olika miljöer i följd, eftersom bara, i tredje akten scenerna 3, 4 och 5 först och sedan 6 och sju därefter utspelas på samma plats.

Låt oss betrakta de olika miljöerna som poeten har givit varje scen :

en plats framför ett slott ; en sal ; en trädgård ; matsalen ; man dukar bordet ; en äng framför ett litet hus ; på slottet ; en fontän (brunn) i en skog ; framför slottet ; en väg ; den lilla skogen ; Camilles rum ; ett kapell.

- Är inte detta något för en scenograf att slita sitt hår? och något att tillfredställa en cineast? Vilken lätthet i handlingen som glider från scen till scen som på moln! När Paul de Musset tog sig an att placera denna dröm på scenen lät han sig tvingas han att koncentrera handlingen till tre tablåer : infarten till slottet ; vid randen av skogen ; den lilla salongen.

- Hur många gånger använder författaren obestämd artikel när han anger miljön? När använder han bestämd artikel (den lilla skogen)? är det en närmare precisering?

- Jämför med de minutiösa anvisningarna av Hugo i Hernani ; eller Strindbergs nutidsdramer, och de inbjudningar till fantasin som Musset gör i sitt ordstäv.

- Några få detaljer i dekoren finns angivna i replikerna : Grandtantens porträtt som Camille beundrar vid deras första möte : ”Vad gör du där borta vid tavlan, Camille?” frågar baronen ; fontänen (brunnen) där Perdican kastar Camilles ring. Men ser vi denna tavla eller denna brunn annat än med fantasins ögon?

- Den tredje akten ställer ett litet problem : det är den enda där flera scener förflyter i samma dekor. Varför har Musset inte bara bytt miljö i och med scenbytet? Varför låter han först Kören uppträda, sedan dame Pluche, sedan baronen och mäster Bridaine framför brunnen där Perdican uppvaktar Rosette inför Camilles ögon, där hon står dold bakom ett träd? Varje gång är handlingen avbruten. Det är inte fallet med scenerna 6 och 7. dame Pluche, Rosette, Perdican och åter Rosette kan visa sig efter varann : Camille är där hela tiden och representerar kontinuiteten i handlingen (men inte i tiden).

- Maurice Allem (Musset ; 1940) ser i pjäsen ”ett sällsamt och ofrivilligt marivaudage, där författaren gör möjligt mot varandra riktade rörelsermed hjälp av väl så banala konstgrepp”. vad menar han med det?

- Henri Guillemin anser poeten vara väl så lätt och hans pjäs enkel : ”Djupet hos Musset är bara en synvilla.” Accepterar ny uttrycket – ”synvilla”? Kan man förbli oberörd när man läser pjäsen?

Förhållandet mellan dekoren och personerna

De utgör enligt Henri Lefebvre, ”en rörlig och välordnad konstellation”, bestående av tre grupper : Kören ; Groteskerna ; Protagonisterna , och man har kunnat konstatera att det finns ett mer eller mindre snvät förhållande mellan dem och de miljöer i vilka de vistas.

Groteskerna trivs på slottet, mellan dess murar ; deras kommande och gående är begränsat. Baronen lämnar ogärna sitt kabinett, dit han återvänder med förnöjelse så fort han kan. ”Kom med till mitt kabinett. Jag vet inte längre vad jag skall tro.” när han får veta att Perdican uppvaktar en flicka i byn (V,3). ”Jag stänger in mig och ger efter för min smärta”, säger han till Camille, som ber om stöd vid dramats slutskede (VII, 3). mäster Blazius har en förkärlek för serveringsrummet dit han ”råkar” bege sig, säger han till baronen, som förvånas över hans närvaro där. mäster Bridaine är faktiskt bara tillfreds i matsalen, och där bara i högsätet till höger om baronen, där man blir bjuden de ”bästa bitarna”.

Protagonisterna i dramat intar sina måltoder i matsalen, som alla andra. Men i Baronens närvaro och i hans omgivning skingras deras tankar. Perdican anländer till slottet där han möter Camille ; men se där står han framför en blompotta ; varför? Blomman är så liten att den ”inte är större än en fluga”, säger baronen förvånad. Perdican är vetenskapsman han vet allt om denna blomma, säger mäster Blazius – Nej, Perdican vet inte någonting alls om denna blomma, utom det att den tilltalar honom. För att rädda sig undan sin förlägenhet vid mötet (som hon vet Baronen planerat för att de skall gifta sig ed varann) placerar sig Camille framför ett gammalt porträtt som förställer hennes ”grande-tante”, ”Vars nunnedräkt klär henne så väl”. Och Rosette ”sjunger där i sitt fönster”, första gången vi träffar henne. De tre protagonisterna finns inte där vi tror att de är ; de finns annorstädes.

- Om de båda kusinerna träffas någon annanstans än i salongen, skulle de kanske helt naturligt funnit varann. Brunnen skulle passat dem. När de till slut blir medvetna om sina sanna känslor är det försent – ”Oh, vanvettiga! vi älskar varann!” han tar henne i sina armar ”Ja, Perdican, vi älskar varandra”.

- Undersök detta förhållande, denna disharmoni i en eller två scener (tillexempel I,2 eller III,3) och ställ frågan vilken effekt dessa omständigheter kan ha på läsaren (eller åskådaren) .

Det är han som först tar till orda för att annonsera mäster Blazius och dame Pluche. Vilken kör! I den antika teatern var kören sammansatt av ett tjugotal personer som ägnade sig åt vissa piruetter eller uttryckte publikens reaktioner inför dramat som utspelades inför deras ögon. I Mussets dramatiska ordstäv, tycks den vara nedbantad till en person, som talar i de bönders namn som omger den ”Vi har sett lille Perdican födas,” säger den-han (I,1) ; och till Perdican (I,4) : ”Ni liknar ett barn som vi älskade mycket” . Men när Blazius i början svarar Kören säger han : ”Ni skall veta mina barn… ” Är Kören en grupp? Första aktens tredje scen börjar så här : ”Många saker roar mig och väcker min nyfikenhet…” Vem talar på det sättet? Kören. Ibland singularis, ibland pluralis. (Min uppfattning vid översättningen är att kören har en talesman kallad Kören runt vilken de andra bönderna, eller varför inte ”folket” samlas, lite olika sammansatt vid olika tillfällen. Är det en tjänsteflicka eller en betjänt som hämtar vatten till den törstande dame Pluche (Akt ;, sc1))

– När pjäsen framfördes 1861 hade man delat upp kören i en Kör av unga män och en kör av gubbar för att ge större realism.

– Anser ni att det är en god lösning? Om inte varför?

- Bakom talesmannen döpt till kören är det tillåtet att se äldre män, som låtit Perdican rida på sina knän (I;4) ; män som har erfarenhet och som förstår viken fara Rosette befinner sig i (II;4) ; unga grabbar som kastar smörgås tillsammans med Perdican ; mogna män som visar spydig ironi inför sin kännedom av världen (I; 1) ; bildade män, som roar sig med att parodiera en latinsk diskurs (I; 3, början).

- Delar ni René Doumics tolkning (Histoire de la litterature francaise)? Han ser i Kören en personifikation av ”barndomens minnen, de mystiska leende banden, som binder oss vid vår födelsebygd”.

- Finns det andra teaterstycken där det figurerat en kör reducerad till en person? Vad kan det vara för avsikt med ett sådant förfarande?

- Undersök när Kören själv blandar sig i spelet och inte är en betraktare utifrån. Lägg märke till var, hur länge och vilken ton han har. Har detta en betydelse för innehållet i handlingen?

Groteskerna

– De är fyra : Blazius, Bridaine och dame Pluche å den ena sidan och Baronen å den andra.

- Det tre första har sin underordnade ställning gemensam och sina mer eller mindre fasta band till kyrkan : Bridaine, kyrkoherde i församlingen ; Blazius, lärare till Perdican och dame Pluche, Camilles guvernant och även i henne klostertillvaro en allt i allo. De två männen rivaliserar i gourmandise. Om den ene vill framhäva sina kunskaper i latin, vill den andre rosa sin vältalighet. Kören understryker vänligt (I; 3) deras rivalitet, vilken den skämtar med (III; 2). Mussets antiklerikalism visar sig i teckningen av de två figurerna, så tydligt att 1861, när pjäsen förbereddes för scenen, det var nödvändigt att ta hänsyn till det katolska partiet : Paul Musset gjorde Bridaine till ”notarie i byn” och av Blazius som representant för Université de Paris en ”lekmannainformator”. Först 1918 blev fick de tillbaka sin anknytning till kyrkan. dame Pluche är en speciell person : hon föredrar ”ett glas vatten med lite vinäger” framför en skål med friskt vitt vin. (I;1). Hon talar som en bönbok och drömmer inte om annat än att så snart som möjligt återvända med Camille till klostret där hon känner sig säker, med sin ”älskliga nunninna, så ängel, så lamm, så duva…” (I; 1).

- Kan man gå så långt att man betraktar groteskerna som en social satir? Torftigheten i deras tankar har bara sin jämförelse i deras inbilskhet. Vad kan man säga om högtidliga i deras yttranden?

- Man har betraktat dem som marionetter. Kan man rättfärdiga ett sådant påstående? Studera effekten av parallellism och motsats mellan Blazius, Bridaine och Pluche ; mellan Blazius och Perdican, mellan Pluche och Camille.

Baronen

- På ett särskilt sätt är pjäsens centrala person ; det är han som ordnat det ursprungliga scenariot, som så snabbt löser upp sig. ”Jag har ordnat allt och förutsett allt. Min systerdotter skall komma in från dörren till vänster och min son in genom dörren till höger.” (I; 2). - är det inte speciellt på honom som Lafoscade tänker när han säger så här om groteskerna : ”liksom en klockas gång i jämvikt, som en gång uppdragen kan gå länge och väl, men som tappar huvudet, så fort en kugge går sönder eller ett balanshjul kommer i oordning.”?

- Jämför detta yttrande med en definition av komiken som Bergson föreslagit : ”…en med mekanik belagd människa”.

- När händelserna inte längre går hans väg, stänger han in sig på sitt kabinett och uttrycker sin avsmak : ”Jag är förfärad, sårad… jag är sårad, stungen! djävlar!”

- Är det troligt att Musset har velat reta sådana här små bypotentater som tar sig för män i Staten . ”Vad sträng och betungande uppgift Statens män har…” därför att de får befattning som uppbördsmän? (Att Musset använder vissa personer för att tala om mänsklig svaghet i allmänhet, betyder inte att den som gör Baronen skall göra annat än en inbilsk baron, alla dessa klargöranden finns till för att precisera karaktären – också hos rolltolkaren ; övers anm)

Protagonisterna

- De är tre ; Rosette, Perdican och Camille.

Om Rosette vet vi mycket litet. Hon bor med sin mor och hon är disyster till Camille. Hon är frisk, enkel och lever i sin bygd. ”Du kan inte läsa”, säger Perdican, ”men du vet vad skogen säger och ängarna och dessa vackra fält med säd, dessa mjuka stränder hela denna natur…” (III; 3). Blyg, säger hon alltid ”doktor” eller ”seigneur” till Perdican, även när hon är medveten om hans heta bedyranden. Hennes svar är korta (III; 3) eller begränsar sig till frågor (VI; 3), eftersom hon känner sig omgiven av mysterier. Hon säger att hon inte är så kvick i talet : ”Jag är inte så fyndig, och märker det så fort jag säger något.” (III; 2). Den enda gång hon övervinner sin blyghet är för att vända sig till Perdican med en rörande bön (III; 3). Hon tror på kärleken och hon dör av den, utan att det skulle behövas, som vissa kritiker tror, en inneboende skörhet, som de finner bevis på första gången hon svimmar.

- Finns det många sådana unga bondflickor i den franska litteraturen?

Perdican

har erhållit en utmärkt uppfostran, mycket generös ”sex tusen ecuer” spenderade av baronen på hans och hans kusins utbildning ; ”sex tusen, det är inte en bagatell” (II; 1). Vid tjugo års ålder ”doktor med fyra vita kulor”. Alla ser i honom en ”vetenskapsman” : Baronen, Blazius, Kören : ”Man har sagt att ni är en lärd man, monseigneur” ; Camille : ”…ni bör ha lärt mycket med ett hjärta och ett sinnelag som ert.” (V; 2)

- Vad kan man säga om en doktor i ”litteratur, botanik, romersk rätt och kanonisk rätt”? Menar Musset allvar? Man kan förargas av hans lättsinniga fantasi, eller man kan förargas av den. (Men det är bara Blazius uttalande vi har att stödja oss på, och han är ju böjd för överdrifter ; kan det vara hans fåfänga som Musset antyder?) Har det någon betydelse vilka studier Perdican har förberett sitt liv med? Säger det något om hans mål i livet?

Perdican har ingenintg av pedant över sig. Drömmare, poet ; han liknar Musset själv. Man tror att han är botaniker? Till heliotropen som han finner i en blomkruka, har han följande kommentar :”Jag tycker att den luktar gott, det är allt.” Är han latinare? Trots att Baronen ville det har han inte talat latin vid bordet, inte ens vid efterrätten. Sitt ”vetande” lyser han inte med när han talar om religionen, åtminstone inte den som han skulle kunna föra vidare till Camille, som ett argument. Som Musset är han voltarian och alltså håller han sig med en skepticism, mot vilken han förgäves kämpar med sin levnadslust.

- Kanske har tio år av intellektuell verksamhet avlägsnat honom något från poesin, men i denna lantliga ram från hans barndom återfödas hans lantliga lyrism och den finner sitt uttryck i de välkända slutliga alexandrinerna : ”O patrie! patrie! mot incomprehensible! L’homme est il donc né que pour un coin de terre pour y batir son nid et pour y vivre un jour?” – ”O fosterland ! fosterland! du ofattbara ord! Är man då född blott för ett litet hörn på jorden, att där bygga sitt bo och leva där en dag?”

- Sök i Mussets övriga arbeten, teater eller poesi (Il ne faut jurer de rien ; Souvenir ; Lucie ) spår av denna nostalgiska entusiasm.

- Mer känslomänniska än förnuftig, är Perdican impulsiv, lättretlig, högmodig ; en gång sårad reagerar han häftigt för att ge tillbaka, slag för slag. Hans handlingsätt mot den högmodiga Camille orsakas ofta av att han känner sig förödmjukad. Han bryter ut mot nunnorna som har ”förfört” hans fästmö : ”Ah! som de lärt dig läxan!” (V; 2). Han blir förbittrad när han läst brevet från Camille till Louise, där han finner en överlägsen ton mot honom (III; 3)…

– ”Stoltheten passar mig inte,” säger han till Camille (II; 1), ”Jag uppskattar varken dess glädjeämnen eller dess plågor”, det handlar ändå om det, anspråken på den andra, och i den sista scenen ser han ändå klart : ”Högmod, människans mest ödesdigra rådgivare… vilka ord har du inte format på våra läppar, högmod, när våra händer skulle mötas?”

Gör klart dessa motsatta inställningar. Är det brist på följdriktighet i karaktären, en dualism, eller det att hans erfarenheter får honom att se klart?

– Andra drag hos Perdican : hans uppskattning av kärleken. Till Camille som dömer männen mycket hårt, säger han ”…men det finns på jorden något som är rent, något heligt och det är föreningen av två av dess ofullkomliga och förskräckliga varelser. Man misstar sig ofta i kärleken, man blir ofta sårad och ofta olycklig ; men man älskar och när man står på randen av sin grav kan man vända sig om och se tillbaka ; och man kan säga : jag har ofta lidit, ibland misstagit mig, men jag har älskat. Det är jag som har levt och inte en konstgjord docka skapad av mitt högmod och min leda.” (V; 2).

– Emellertid talar denne vältalige och passionerade unge man med likgiltighet om de kvinnor han älskat ”med hela sitt hjärta”, han vet inte vad som blivit av dem. Är han en ny Don Juan? Men Molières Don Juan, sjunger han kärlekens lov? Betraktar de kärleken på samma sätt?

– Hur skall man bedöma Perdicans inställning till Rosette? Varför utropar han i slutet (VIII; 3) : ”Det verkar som om mina händer var täckta av blod.”?

– Jules Lemaître dömer honom så här (Impression de théatre, 1887) : Perdican är sann, därför att Perdican det är du, det är jag ; det är en man som gör det onda utan att vara elak, som lider, som älskar, som inte förstår något av världen, som tvekar om livets skönhet, och som envisas att leva för att älska.” Kommentera det omdömet.

”Camille

den mest sammansatta av Mussets hjältinnor, den som förklarar sig mer än alla andra, förblir ändå den minst gripbara. Ung flicka? kvinna? har hon av den ena oförsonligheten, den avvaktande hållningen, av den andra ett väl utvecklat språk, klarsyn, kunskap om världens ondska, en känsla som inte föds av inlärning utan av erfarenhet att kärleken mindre är en förening än en strid ; hon är beväpnad för denna strid, stark i sitt högmod, i sitt koketteri, i sin egoism.” Så uttrycker sig Pierre Gastinel. Absolut en mycket sammansatt personlighet, det är alla överens om. Vilken väg genom livet har väl inte tillryggalagts av den unga pensionär, som vägrar att kyssa sin kusin ”Ursäkta mig.” och ”Jag tycker inte om att någon tar i mig.” (II; 1 och I; 2) ; och som till slut nedtryckt av samvetskval går under i förtvivlan!

– Man har talat om olika masker som Camille döljer sig bakom, som hjältinnan i Jeu de L’amour et de Hasard. Men leker hon med Perdican eller erbjuder hon en strid utan återvändo?

– I akt II scen 6 har hon bytt klänning ; en förevändning? hon har ”förstört sin nunnedräkt”, när hon fiskade upp ringen som, Perdican kastade i brunnen. Men varför har hon besvärat sig med att ta upp den där ”lilla barnsliga saken”, hon som dagen innan sade ”jag är inte längre ung nog att leka med dockor…” (I; 3). Vad har ringen för värde i hennes ögon? Ringen blir en symbol för hennes förändring : ”Jag vet inte om det är min nya klänning, men jag har lust att roa mig (…) jag satte på mig en annan, som du ser, den har förändrat mig.” (VI; 3). Men vilken är hennes avsikt med detta? Skall hon förföra honom för att bevisa för honom att han är falsk? är det medvetet? är det för att pröva hans karaktär? är det för att tvinga honom på knä genom att erkänna motsägelser? Inte är det en lättfångad flicka.

– Hur mycket osäkerhet finns det hos henne? hur mycket är hon påverkad (och skrämd) av Louise och de andra nunnorna? hon har ingen erfarenhet ; tror hon på dem? är det – i varje fall ett av skälen – till att hon stretar emot? Hon har lovat Louise att komma tillbaka. Instängd mellan fjorton och arton år, har hon ingen som helst, inte ens en erfarenhet i andra hand andrahand av den yttre världen, utom det som Louise varnat henne för. Hennes naivitet döljs av hennes förmåga att uttrycka sig och hennes känslighet. Det är inte enkelt.

– ”Först förefaller hon oss en något stollig pensionsflicka, lite sträv ; hon ger ett underbart uttryck av den gåtfullhet, den mystik, som unga flickor hjärtan ofta äger.” (Jean Giraud, Litterature Francaise, 1923.)

– Kan man hålla med om det omdömet? Vad finns det att säga till exempel om hennes tankar framför porträttet av hennes fromma tant?

– Hon inbillar sig att hon vet allt : hon har upplevt den mänskliga naturens passioner och trott att kärleken till Gud var något helt annat än kärleken till människor. ”Den kärleken utesluter inte den andra”, säger Perdican (II; 5), som ju knappast är någon teolog. Camille kastar lätt om från den ena inställningen till den andra ; hennes frispråkighet, blandad med djärvhet, förklarar den sällsamma scenen fem i andra akten. Det är nödvändigt att jämföra vissa av replikerna med Mariannes i Marivaux (III; 1). (Kan det handla om Les Caprices de Marianne och någon annan pjäs av Marivaux?)

– På vilket sätt lär vi känna Camille i den scenen. Vad är det hon yppar fullt ut?

( Men det är ju ett prov, må vara naivt, som Camille utsätter Perdican för i den scenen. hela utvecklingen av förhållandet av dem liknar en florettfäktning och försiggår steg för steg till sin upplösning. Utan den skulle vi lämnats i total ovisshet om hur deras förhållande skulle utvecklats.)

– Jules Lemaître vidgar betydelsenav hennes personlighet så här : ”Vi känner igen oss i henne. Den erfarenhet som hon har tillägnat sig i samtalen nunnorna är för Camille samma sak som den högfärdiga erfarenhet vi tar ut genom att läsa böcker (och nyttja dem som vår egen erfarenhet). Vi vet att allt är tomhet ; som hin förnekar vi kärleken; vi känner oss starka och väl garderade mot den genom vårt harnesk av boklig kunskap och inläst filosofi ; och vid första prov gör vi som hon, vi blir förvirrade och gör som hon, vi glömmer allt, vi är bara som i livet inget annat än stackars människor och vi faller i den eviga fällan som naturen gillrat åt människan.”

– Vad skall man säga om ett sådant påstående? (är kärleken bara ett infall av naturen? är kärleken två olika kostymer ; Perdican säger : ”Den ena utesluter inte den andra…”Är kärleken mellan människor bara en fråga om brånad?)

– Andra akten slutar i en med grandiosa ord framför filosofi av Perdican, som tycks resa en oöverstiglig mur mellan honom och Camille. Men åskådaren tror inte på det. ”Katekeslektionen” har burit frukt. koketteriet (att inte ge upp) framkallas hos den unga kvinnan, tillsammans med retligheten, svartsjukan och fåfängan i brevet. ”Hon är rakt igenom högmod”, skriver Jean Giraud, ”hon har en spetsig intelligens och en fruktansvärd vilja i tjänst hos sin egenkärlek ; hon vill inte hindra Perdican för annat är att triumfera över honom ; det finns i henne, jag kan inte beskriva vilken grymhet.” Och hennes klasshögmod emot Rosette visar sig också ; hennes sätt att handla mot henne öär inte förenligt med en kristen uppfostran.

– Försök att genom en uppmärksam studie av tredje akten förklara detta sätt att handla och svara på om det är en brist i karaktären, så som det stundom sagts, eller inte vissa detaljer i första och andra akten pekar fram mot hennes sätt att handla i den tredje?

– Rosette är död. Hennes kvarlevor skiljer för alltid de två kusinerna, vars förtvivlade bön Gud inte velat lyssna till. Och Maurice Allem konstaterar : ”Mot sin vilja vigs Camille till klostret ; med vilken saknad, med vilken ånger?”

– Är det troligt att hon kommer att återvända till Louise och de tvåhundra kvinnorna som inväntar döden? Vad kan de bli av henne? Föreställ er (men inte lättvindigt) flera möjliga romaner.

- 1946 skrev Edmond Jaloux à propos Mussets kvinnor och i synnerhet om Camille ; ”dessa porträtt av unga kvinnor är de mest sammansatt, de sannaste som den franska litteraturen erbjuder före vår nutid.” Från en annan utgångspunkt skriver Lucette Czyha i det nummer av Europa som redan nämnts och avslutar sin artikel om Mussets kvinnor ; ”Mussets teater vittnar om vilken situation, vilken plats som det dåtida samhället gav kvinnorna ; han klarar sig inte undan inflytandet och den samtida ideologin, när han lånar stereotyper av kvinnligheten och den mysogini (?) han återger. (Där drar feminismen ned ridån för sensibiliteten mellan man och kvinna – återstår sexualiteten.) Musset visar sig ändå i stånd att ta fram orsakerna till den överenskomna bilden av kvinnan och förstå hennes handlingsätt i det han låter sociologiska orsaker verka inom sin historiska förutsättning ; han vittnar om en generations oro, sliten mellan sina önskningar och sin erfarenhet av kärleken, förminskad till en dröm, eftersom de inte själva förmår leva den.”

– Låter din läsning av Lek ej med kärleken, och den insikt du nu har av Camilles karaktär, bekräfta denna syn. Kan man i stället för den historiska förutsättningen och dåtida ideologi ana ett inre syfte med deras sätt att handla, att de satt upp et mål, som livet visar dem vara falskt?

– Motsatsen mellan sprattelgubbarna och protagonisterna (som innerst är tragiska figurer) låter förmoda att vi har att göra med två spelstilar i den här teatern : komedi och tragedi. Jules Lemaître har en annan åsikt : ”När jag tänker efter, finner jag inte mindre verklighet i dessa groteska pupazzi, som rör sig tvärs igenom kärleksdramat. Camille och Perdican representerar, om man så vill, den högre mänskligheten, själar som lever sitt eget liv och som tycks ingripa, också när de själva drabbas och lider av det, i sina egna idéer och sina egna känslor. Men runt omkring dem rör sig den otaliga hjorden av omedvetna, de som är individer utan att vara personer, som tycks enbart styrda av sina instinkter, sina vanor och sina fördomar, och som helt och hållet existerar, om jag så får uttrycka det, i de gester man ser dem utföra.”

Romantismen

– ”När man söker ”det tre tankens tendenser” från 1700talet som allra mest påverkat Musset”, skriver Emile Lafoscade, ” finner man elegansen och sedeslösheten, den religiösa skepticismen och den utsökta studien av kärleken.” ; och han avslutar ”man finner dem alla tre i pjäsen, kanske Mussets dramatiska mästerverk.”

– Kan man skriva under på på det omdömet? Sök särskilt ”sedeslösheten”.

– Även om han är påverkad av 1700-talet är Musset ändå ett barn av sin tid. Skriven 1834, mitt i Romantiken, bär pjäsen ändå märken av sin egen tid.

– Förutom ”lokalfärgen” som vi redan nämnt älskade Romantiken att blanda genrer, starkt påverkade av Victor Hugo. Musset ställer i sina drömmar med lätthet samman sprattelgubbarna med allvarliga människor. Vissa scener är farsartade ; andra dramatiska. I de två första akterna växlar de på ett nästan mekaniskt sätt. Men så bryts den regelmässiga upprepningen och tragik möts och syns sida vid sida (II; 1 , II; 3, till och med VII; 3). Men är det inte så att även tonen i groteskernas senare entréer har blivit tyngre, står i samklang med den allt tyngre verkligheten i de senare scenerna? Eller är man bara påverkad av protagonisternas scener och inbillar sig detta?

– En annan romantisk karaktär : närvaron av Musset själv i hans verk. ”Få verk har en större kontinuerlig närvaro av författaren ; denna teater äger sin komplexitet och sin rikedom från hans egen karaktär.” (Philippe van Tieghem)

– Varför ironiserar han på det där sättet? Pekar han på andra författare, som enligt hans åsikt hade ändå mindre där att göra och trots allt fanns där?

– Återstår antiklerikalismen som de unga romantikerna hade som en prydnad och inte heller Musset avstod från. Med vilken våldsamhet har han inte uttryckt sig med i Confessions d’un enfant du siècle! Hur löjliga har han inte gjort kyrkans män? hur talar Perdican om religionen. Det är av den anledning som censuren gjorde ett ofördelaktigt yttrande om uppförandet 1861 (Den kejserliga polisen fruktade manifestationer) : ”Det är omöjligt att inte, när man har läst den här pjäsen, märkt med ett genis stämpel (…) inte djupt beklaga den irreligiösa ande som löper genom hela verket och får obeveklig kraft, mer av situationerna än av själva replikerna.”

Musset och George Sand

– Men slutligen är det också Mussets genomlysning av hans egen erfarenhet av kärleken. Utan tvivel var han tanke en helt annan när han började skriva än efter krisen 1834. Med känslighet skiljer Pierre Gastinel det som sker före och det som tillkommit efter ”Venedig” : ”Mussets första tanke var att visa oss att man inte leker med kärleken, eftersom det är den som ständigt triumferar. 1833 tycks han vilja visa konflikten mellan kärleken och samhället. Efter äventyret i Venedig, där han och George Sand hade struntat i konventionerna, förstod han att kärlekens fiende inte finns utom den utan i den : oförståelse född av högfärd, av egoism, av lögn och koketteri, förräderiet.” Maurice Allem insisterar : ”George Sands karaktär har satt sitt märke på Camille, samma kärlekens strömvirvlar mellan George Sand och Musset finns också mellan Camille och Perdican.” Philippe van Tieghem : ”Perdican uttrycker det som Camille innerst tänker, det som får henne att vägra älska, och han rättfärdigar karaktären av det helga äventyret i Venedig. Det är där som pjäsen bär spår av det drama som författaren upplevt. Denna långa och vältaliga diskussion är som ett inramat stycke av en handling där högmodet spelar huvudrollen ; och den är så dåligt häftad vid den ; denna högmodets rivalitet, som är pjäsens intrig och hindrar de älskande att älska, är likaledes bara reflexen av av de gräl som ställde de båda mot varann i Venedig, inte i början, men i slutet ; en skicklig överföring som Musset har lyckats med : han förvandlar i Camille en indirekt erfarenhet från en direkt hos George Sand och spelar ut mot en förklaring det som vari en skilsmässa.”

– Är det av intresse att betrakta pjäsen på det sättet? Berikar det studien av den att undersöka på vilket sätt verket speglat författarens erfarenhet, eller kan man säga att det är en indiskretion och att det vore bättre att hålla en ”ovetande” inställning? Domen bör j fällas inte generellt utan om just det vi talar om.

– George Sand är ändå oerhört närvarande, åtminstone i andra delen av det dramatiska ordstävet, så att vissa fraser i deras brevväxling förts över direkt till dialogen.

– Sålunda ställs frågan om stil , och åter då frågan om Romantikens inflytande, deklamatoriska och storstilade uttryck för passionen. Pierre Gastinel kommenterar efter att ha citerat en stor del av slutscenen : ”Upprördheten sprider sig i apostrofer och utrop ; den blir vältalig, och volken vältalighet! Perdican jämför livet med en ocean ; här förvandlas lyckan till en pärla och Gud till en pärlfiskare ; han jämför kärleken som förenar dem, Camille och honom vid en stig ; och se här hur fåfängan och vreden blir till kantiga stenar. Vi befinner oss i en verklig tirad med ett leit-motiv, som lyser av orden.”

– Man kan söka andra exempel i den stilen, i scenerna I; 4 och II; 5. Verka stilen besvärande? Kan man med tanke på situationen gå med på sådana tirader? (Finns det spår av dem i andra verk av Musset ; Les nuits ?)

– Pierre Gastinel avslutar sin beskrivning så här : ”Exaltation, ett överflöd av av rop, epitet, en böjelse att predika, allt bevisar att George Sand passerat här.”

– Men Mussets stil har inte bara kritiker. Emile Henriot lovordar poeten för att ha skapat en teatral prosa som ”är full av nerv, vaken, naturlig, med en ren och enkel diktion, sammanhållen i framträdandet och med ett flöde så rent och så mjukt och med en sådan enkelhet i uttrycket för verkligheten att det prosaiska alltid hålls på avstånd, som i det luftiga utbytet av spända känslor, men med en absolut frihet i uttrycket…” Henri Lefebvre har också lovord, Musset har ”upptäckt ett språk för teatern. Det är inte bara vackert, poetiskt också ur teaterns synvinkel sett är det vackert och poetiskt.” Albert Thibaudet understryker prosans skönhet, ”en prosa som har alla tonlägen, ibland tät, bländande och naken som en klinga, ibland rik, resonant, obestämd som en träblåsare.”

– Lägg märke till vilka nyanser det finns mellan dessa omdömen ; försök att illustrera dem med exempel tagna från pjäsen.

– ”Musset har valt en prosa för teatern i den tradition som var rådande sedan 1700-talet bland de förnäma författarna och i de högre klasserna, en vaken prosa, direkt, engagerande, tydlig, som man skulle kunna kalla tidlös, eftersom den är framarbetad genom hans tydliga tanke, undviker den smakens växlingar, litterära moden, individuella nycker och utesluter därmed att åldras. Där finns det oföränderliga. Musset har bidragit med sitt. En första stil, central, men också med andrahandstilar : episodiska, stil där det spänning och avspänning, ibland passionerad, ibland febril och frågande, eller oratorisk av hänförelse, romantisk i uttrycket, ytterligare en stil för komedin, där diskret blandar sig med det familjära, med ironin, den burleska parodin, nästan sordinerade variationer, en penna som är smidig och lättsam. (Auguste Brun)

– Måste man sammanfatta? Det är alldeles för lätt att falla tillbaka på Romantiken eller lyrismen eller stilen, den succé som pjäsen till slut har gjort, efter att från början blivit helt avvisad. Jules Lemaître har, med sin erfarenhet av teatern och av livet rest sig över de grälandes skara, när han med syfte på Perdican och Camille skriver : ”Det drama som utspelar sig mellan de två är inte en komedi, det är ett evigt drama, där man kan ana ett mysterium, ödet och handlingen, lagar som träder fram ur själva livet.

(Kommentarer av Maurice Martin i On ne badine pas avec l’amour ; Univers des Lettres : Bordas, ur vilken även den franska översättningstexten är hämtad. SG)