|
Ifigeneia i Aulis - Första Stasimon (fragment)
Epoden, det är : kören av unga kvinnor från Kalkis (från franskan sg)
Du kom Pâris, från den trakt där du växt upp när du sökte bete åt din vita hjord på Ida och blåste bergens melodier på din pipa de Frygiens sånger som Olympos funnit på sin flöjt. Och medan dina kor bölade med sina tunga juver bröt striden mellan dessa gudinnor in i ditt liv och sände Grekland, till det ebenholtspalats som Helena bebodde. Där mötande - öga mot öga du skär ett sår i hennes hjärta med din kärlek sårat Och för denna tvist du sått ställer sig Grekland upp till strid samlar sina arméer, samlar sina skepp mot Trojas murar, ointagligt fästningsverk.
Ifigeneia : (hennes far Agamemnon, vägrar henne nåd : en frenesi (de är stuckna av gudomliga bin) tvingar den grekiska armén att störta sig mot barbaren i Troja
O smärta min mor! Densamma olycka ger oss samma klagan : aldrig skall jag se dagen, se solens klara glans.
Å Frygiens snöbeklädda skog längs Idas kam där Priamos övergav sin nyfödda, späda son ryckt från sin mor och utlovad döden. Säg, varför har Priamos inte hindrat denna Pâris denne herde, som växt upp bland oxar nära de skummande bäckarnas källor där ängar blommar mellan gröna buskar där nymfer plockar hyacint och ros säg varför, inte hindrat honom från att där slå rot? Pallas kom en dag, knipsluga Cypris, Hera, och sist Hermes gudarnas förmedlare. Cypris nyttjar sina drömmar, som hon hetsas av, Athenae sin lans, Hera sin kungliga bädd i denna strid på livet, denna överväldigande attack av skönhet som för mig betyder döden
Han fick grekerna att segra, å mina unga flickor men Artemis begär ett offer innan hon öppnar vägen emot Ilion.
Den som har givit mig mitt liv min mor, ser du det, min mor har lämnat mig utan försvar mot döden Det är min olycka! att genom min egen fars händer går jag under för Helenas skull, den ödesdigra! Varför har Aulis kunnat ta emot de bronsramade skeppen emot Troja, vår flotta överhopad av soldater? Aldrig borde Zeus släppt dem Han som förmår sända vindar som går mot han som vet hur man skall styra hur en del får god bris i sina segel andra kämpa mot för livet, slår med maktlöshet till slut, så att de får vända åter, bärga segel eller vänta.
Du olyckliga ras av väsen som så lätt förgås hur grymt det nödvändiga ändå visar sig vara! Å vilken plåga, vilken sorg har inte grekerna sparat åt Tyndaros dotter!
Klytaimestra Hennes entré är imposant. Hon anländer i vagn tillsammans med sin dotter, som man bett henne medföra och med sin sistfödde (Orestes), som hon tagit med på eget bevåg - och till detta ett stort bagage. Allt detta förs bort av tjänare i god ordning och inför den imponerade, av goda råd översvämmande körens omsorger. Därefter befaller hon sin dotter ta plats bredvid henne för att de närvarande skall kunna beundra tavlan. Av sin make begär hon uppgifter om den tillkommande makens familj och hans ställning. Hon är helt ovetande om att detta bara är en list för att få henne att komma. "Pour un Grec, toute ruse est licite..." skriver Marie Delcourt-Curvers." För en grek är varje list tillåten och kan i sig aldrig ge anledning till klagan". Det syftar på att Agamemnon har lovat Ifigenia att gifta sig med Akilles, för att hon skall komma till Aulis. Akilles har med andra ord ingenting att anföra för att han använts som bete till offret. Klytaimestra verkar vara som en klippa, fullt vuxen att beröva Ödet dess tilltänkta byte. Men hon lyckas inte med det. Varför ? Därför att hennes kärlek till dottern är maskstungen. Det finns en spricka i moderns hjärta! Det är för sin egen skull hon bönfaller för dotterns liv, man berövar henne den framtid som hon väntar sig av Akilles som måg. Euripides har tillfört tragedin verkliga människor, han ser bakom deras handlingar deras syften. Det enda som kan avslöja handlingens innebörd och dess slutliga verkan.
(i tillämpliga delar från franskan /sg)
|