|
Jag kan inte förklara varför det här fascinerar mig. En gång var jag nära, men det försvann, det kommer åter. Kvarstår detta : Någonstans finns i grekernas syn något suveränt, något som kan förloras och kanske har förlorats ; modet, det är modlöshet… ändå är det inte riktigt detta, men framsteg gör människan rädd – vi lever gott – materiellt det viktigaste saknas…
Frihet – inte den som andra ger – utan den som man tar själv ! Det finns inte – naturligtvis – någon lösning, det finns många lösningar så många som det finns människor och vad menar jag med lösning ? Liksom författaren till en pjäs skapar situationer som hans människor rör sig i skapar livet situationer som vi människor rör oss i och till vilka vi måste ta ställning – jag önskar jag helt och fullt kunde säga ja till livet, för att kunna leva mitt eget : öppningscenen grym, minns vad Dionysos sagt : ” Jag skall klä honom i den dräkt i vilken han skall irra kring i Hades.”
Så här säger siaren Teiresias till Penteus härskare i Thebe, som är Dionysos kusin (denne nye gud) : Denne nye gud du skrattar åt skall famna Grekland med en makt jag inte ens kan ana. Ty ytterst är det, unge man, blott två gudar som betyder allt för mänskan. Demeter är den ena – hon vars namn också är Jorden som föder mänskan med den fasta födan. Den andre, som till Sémélé, skänker oss det som utom detta krävs det som han upptäckt, druvans saft den dryck som lösgör mänskans lidanden ger henne genom sömnen glömskans slöja över dagens hårda villkor detta onda för vilket gives ingen annan bot. Han som är gud, visar sig också inför andra gudar genom dryckesoffren och skänker oss på detta sättet nåd. …………… Jesus är en gestalt som man då och då kommer att tänka på i denna tragedi.) Bacchus och Dionysos är samma gud. I pjäsen behandlar Euripides ganska lättsinnigt backanaler och backanter som något redan allmänt känt, vilket då och då kan skapa ett viss förvirring hos läsarna. Bacchus kallas också Bromios (egentligen var Bromios och Bacchus två av nyaderna på berget Nysa, som tog hand om Dionysos sedan han blivit återuppväckt och sammanplockad till ett litet behornat lamm på Zeus befallning av Hermes.) Grekernas inställning till gudarna var att de skulle utmanas, men att de alltid ändå klarar sig genom att någon av de andra gudarna ingrep. Denna värld som det krävdes styrka och mod för att erövra, blev genom religionen en bild, inte en påtaglig verklighet, som ett sköte människan dock kunde leva i genom Demeter som födde henne och som gjordes dräglig genom Dionysos. I Italien är vinet också föda. När Phyloxera, vinlusen kom från Amerika och inte en druva kunde skördas på flera år, ansåg man att åttio procent av den italienska befolkningen på något sätt var inblandad i vinhantering. Att inte kunna hantera Dionysos gåva kommer alltid att vara en katastrof för dem som inte kan det. Det är något som inte är kopplat till den materiella välfärden.
EURIPIDES BACCANTERNA BACCHOSDYRKARNA (från en fransk edition Marie Delcourt-Curver av sg) Dionysos förklädd till ung lydisk präst Dionysos Nu är jag alltså här. I Thebe, jag Zeus son, Dionysos, son av Sémélé, Cadmos dotter födde ur sitt av blixtens eld uppslitna bröst. Jag har lämnat min gudomliga gestalt, jag har klätt mig som en dödlig och begivit mig till Dirkes källor och Ismenes vatten Här kan jag se min moders grav bredvid det hus där ruinen ännu ryker efter blixten ty Zeus eld skall leva där för evigt, evigt vittna om vad ondska Hera gjort min mor. Det är vad Cadmos har berättat när han gjorde den till helgedom över sin dotter. Och de vinrankor som omger den, det är jag själv som odlat dem, det är mina blad och mina druvor. Från Lydiens land av guld har jag gått över Frygiens slätter genom Persien, bränd av sol och Baktrien, Medéerna med vinterns köld, lyckliga Arabien, och följt hela Asien längs havets kust och sett alla dessa vackra städers murar där greker och barbarer trängs till förblandning. I hela Asien har jag lärt upp mina körer fört fram mina mysterier och visat människan att jag är gud, Thebe är den första stad jag kommer till i Grekland. Ja, Thebe är den första trakt som jag skall fylla med min kallelse den första trakier över vars hals jag kastat tygeln och i vars hand jag sätter thyrsen, staven med murgröna, Därför att här har min moders systrar kanske med mindre rätt än hon, förnekat Dionysos, född av Zeus. Därför att här har Sémélé så rådd av Cadmos sökt sig till en dödlig och förnekat Zeus verk. för detta har jag givit dem ett litet stick av frenesi, som tvingat dem att lämna sina hem. De lever nu förvirrade i bergen. De är i min makt, de smyckar mina fester. Och Thebes andra kvinnor, som de är, har blivit jagade ur sina hem, slagna alla med samma vansinne. Och nu, tillsammans med Cadmos döttrar är deras enda skydd de klyftor de kan finna i bergen och under tallens barr. Nu måste den här staden lära – villig eller inte – vad det kostar att inte böja sig för mitt mysterium. Det är också för Sémélé, min mors skull, hennes ära, som jag visar fram den gud som hon, med Zeus, har avlat. Nu är det så att Cadmos avstått från sin tron till Penteus, son till den dotter, som förnekar min gudomlighet, och som förhindrar människor att dricka mina offer och utesluter mitt namn ur sina böner. Det är min avsikt att visa honom – Penteus – att jag är en gudom och visa det för hela Thebe och inte lämna trakten förrän ordningen är återställd och de ser vem jag är. Om Thebe, retat, tar till vapen och söker jaga baccosdyrkarna från bergen skall mina menader ingripa. Detta är alltså anledningen till att jag är här i en dödligs skepnad. (Hera, torterad av svartsjuka dödade de barn i mänsklig gestalt Zeus avlade med andra ; Kroniden – Zeus ; de lydiska menaderna tar nu plats i orkestran) Ni som har lämnat Tmolos murar i Lydien kvinnor i mitt följe, som jag fört hit till barbariets land följe i min tjänst lyft era frygiska trummor som jag gjort och som den Stora Modern Rhéa gjort och låt dem ljuda runt hela denna konung Penteus boning! så att Cadméerna kan höra dem! Jag själv skall söka mig till baccosdyrkarna och i Khiteirons klyftor, som de hemsöker dansa deras danser. (han går ut till vänster ; kören sjunger till sina trummor)PARODOS SROF I Kören Långt från Asien, långt från heliga Tmolos har jag skyndat hit på Bromios befallning angenämt tjänande, glädjerikt bemödande och sjunger evohé till Bacchus ära.
ANTISTROF I Finns det någon ute på gatan? ge er av, försvinn in i era hus så att from tystnad råder när jag går förbi och sjunger Dionysos lov som den antika seden kräver
STROF II Ära vare dem, lyckliga män, som kände det heliga mysteriet Lyckliga de, som ger sitt liv åt detta helgar sin renade själ åt Bacchus dyrkan bland bergen ; i sina orgier firar Kybele, den Stora Modern, som skakar högt Thyrsos stavens gröna blad för att hylla Dionysos! Kom, Bacchus dyrkare, återupprätta Bromios, gud, son av gud, Dionysos, från Frygiens berg till Greklands städer där körer dansar. ANTISTROF II Hans mor bar honom ännu när Zeus slog med ljungeld för att rycka sitt barn från skötet. Hon gav upp andan, träffad av blixten, men Kroniden tog barnet och gömde det i lårets moderliga sköte tillslöt med spännen av guld för att dölja det för Hera Sedan – i det ögonblick som ödet avgjort – satte han en gud till världen, en gud med tjurhorn, vars huvud han bekransade med ormar i sitt hår till detta minne. STROF III Thebe, du är Sémélés land, murgrönskrönt, blommar av smilax och saftiga frukter Ge dig hän i backisk yra under ekens grenar och bland furor pryd din dräkt med vita getskinn rådjurskalven hud med gyllne spännen! Bär med kärlek din berusnings spjut, snart sjunger hela landet denna kör ! – som i dansen blir Bromios ! där högt uppe, högt där kvinnor väntar, som jagats från sitt hem och sina sländor jagade av Dionysos gadd !
STROF III Koreuternas tillflykt på heliga Kreta, där Zeus vaggades, vid Korybantens grotta, och krigarna med trehornshjälmar räckte mig i trädens ring, ljudande skinn, med Frygiens milda vind i flöjten, blandad med ljud av tamburin ! Rhea, den Stora Modern fick den av dem. Detta för att stödja evohé i backanalen ty berusade satyrer kunde lock den av Rhea och lät den 30 maj 2002 fylla luften under festers danser de fester som förtjuste Dionysos. EPOD vad glädje över bergen, efter thiasens lopp, att sjunka ned mot marken ! att jaga bocken under nebridens heliga beklädnad, få den att blöda äta rått kött ! att sträcka ut bland Lydiens berg och Frygiens när det är Bromios som sjunger evohé ! Av mjölk, av vin, av binas nektar flödar marken och man tror sig nästan känna doften av rökelse från Syrien. Du Bacchus älskare låt tallens röda flamma fladdra låt den spruta ut ur thyrsen, res den mitt bland skriken från de vandrande den hänför som skakar sina lockar, flygande. Låt detta rop stiga som en örn : ”Fram Bacchus älskare! kom Bacchus älskade! Tmnolos stolthet, färd på hjula av guld! Det mörka ljudet kommer från tamburiner som stöder guden Dionysos evohé genom ert jämmer, i Frygiens sånger medan flöjtens mjuka harmonier låter helga toner flöda, följsamt stödande den hänryckning som bär er upp mot bergen. Helt likt ett föl som betar vid sin mor, så hoppar Bacchus älskare på lätta fötter.
FÖRSTA EPISODEN (två fåfänga gubbar : den nästan alltid närvarande siaren Teresias och den gamle kungen Cadmos, som lämnat makten till sin dotterson Penteus, tänker som gubbar att de har gjort sitt. Teresias att det nog blir lite mer sierier = pengar ; Cadmos : vilken ära att vara stamfar till en gud ; dessutom livar det upp i sysslolösheten) Teresias i bacchusdräkt kommer från höger, ledd av ett barn som sedan lämnar honom – Hallå ! någon här! Kalla på Agenors son, kalla på Cadmos, han som kom från Sidon för att resa Thebes murar! Säg honom att Teresias väntar, han vet varför jag är här vi har kommit överens, jag gammal, han ännu äldre att fatta thyrsen och hjortkalvskinnet och att av murgrönan göra oss en krans. Cadmos klädd på samma sätt Välkommen! I hela huset har din visa röst genljudit, ajg kommer och bär gudens tecken. En son till min dotter, Dionysos, som inför oss dödliga visar sig vara gud, måste jag vörda, måste hylla! Vart skall vi gå och dansa ? Var skall vi ruska våra vita hår? Förklara, Teresias, för den gamle, som är jag, gamle Teresias, du som vet! Jag stöter hela tiden spjutet emot marken – dag och natt Å vilken lycka att glömma sina år! Teresias Du har liksom jag förvandlats också jag har blivit ung, jag vågar dansa. Cadmos Vi ger oss alltså av i vagn till bergen. Teresias Guden kräver mer. Cadmos Så vi skall gå! Min ålder leder din, som om du var ett barn. Teresias Tröttheten har lämnat oss ; guden skall bära oss. Cadmos Är det bara vi i Thebe, som dansar inför Baccos?
Teresias Ja, eftersom vi är de enda med förnuft. De andra uppför sig som dårar. Cadmos Inte är jag bland de dödliga, som misstror gudarna. Teresias Vad är vår visdom emot deras? sedvänjor som är våra fäders ; uråldriga som jorden ; ingen övertygelse kan ändra dem, hur kloka invändningar som än kan göras. När mänskor ser mig dansa med murgröna i håret tror de jag saknar respekt för min egen ålder. Men har guden skilt på unga och på gamla när han föreskrivit körens form? Nej! han vill äras utav alla, så att hans ära ständigt växer! Cadmos Då dina ögon inte längre tjänar dig Teresias, är det min sak att tala om för dig vad som sker. Där borta skyndar emot slottet Penteus, son av Echios han som fått makten av mig över denna trakt. Han är upprörd. Vad kan han ha att säga? (de sväljer kritiklöst den nye guden ; men Cadmos har redan syndat emot Dionysos ; det var på hans inrådan som Sémélé förnekade Zeus och påstod att en dödlig var far till barnet ; och dyrt skall ha få betala för detta) Penteus är en ung befälhavare, han är makten i Thebe ; de order han ger utförs utan att någon ifrågasätter dessa i hela den armé han förfogar över : Penteus är Thebe ; just nu är han heligt förbannad – han kommer in från vänster – alltså utifrån – och talar med några vakter utan att lägga märke till de båda gubbarna – Jag kommer från en resa och hör om allt det onda som drabbat vår stad. Man säger att alla kvinnor lämnat sina hem för förmenta backanaler. Man säger att i skugga av bergen ränner de hit och dit och dansar för att hylla den nya guden, Dionysos – den kan man kalla vad man vill. Överallt fyllda bägare överallt de som söker sig i skymundan för att blotta sig och låna sig åt männen i låtsad hänryckning, heligt offer för Menaderna, som Kypris skulle gälla för dem mer än Bacchus! Koryfén kören är menader – ormar i håret – det är Dionysos följe Otrogne! fruktar du inte gudarna, fruktar du inte Cadmos som sådde axet, fårans ursprung? Echions son, söker du din familjs undergång? Teresias Din tunga är så snabb att rätten tycks vara på din sida, trots att det föga finns i dina ord. Denne nye gud du skrattar åt skall famna Grekland med en makt du inte ens kan ana. Ty ytterst är det, unge man, blott två gudar som betyder allt för mänskan. Demeter är den ena – hon vars namn också är Jorden som föder mänskan med den fasta födan. Den andre, son till Sémélé, skänker oss det som utom detta krävs det som han uppväckt, druvans saft den dryck som lösgör mänskans lidanden ger henne genom sömnen glömskans slöja över dagens hårda villkor det onda inför vilket gives ingen annan bot. Han, som är gud, visar sig också inför andra gudar genom dryckesoffren och skänker oss på det sättet nåd. Han skall bli stor i Grekland. Tro mig, Penteus, tro inte, här i världen, styrkan har all makt. Kanske tror du det, jag varnar dig : det är ett misstag. Han är en gud. Tag mot honom i ditt land, ge honom dryckesoffer, led backanalen, krön dig. Koryfén Dina ord, gamling, är värdiga Apollon, din mästare. Du lyssnar med din visdom och ärar Dionysos, denna mäktiga gud. Cadmos Min son : Teresias har väl förmanat dig. Skulle inte Dionysos, som du tror, vara en gud, så håll det för dig själv, och med en from lögn, erkänna att han är det och ge därigenom Sémélé en helig nedkomst. Låt denna ära tillkomma hela vårt hus! Du vet det hemska öde som blev Acteons. De blodhundar som han fött upp slet honom i bitar därför att han under jakten tilltrodde sig vara mer än Artemis. Penteus Ta bort din hand, försvinn med ert bacchanteri utan att smitta andra med ert tokeri! Men den som smittat dig, han skall drabbas av min hämnd. till en vakt Gå genast till det spåmansnäste där han skådar sina fåglar… Teresias att man förstör totalt, att man för bort med våld att man jämnar med marken allt – allt, att heliga band sprids ut med vind och storm så skall jag krossa honom! till andra vakter Ni, ge er av till staden, jaga upp spåret av främlingen med Afrodites ögon, som förför våra kvinnor med en okänd sjukdom och solkar våra bäddar. Om ni ser honom, grip honom, tag honom hit så vi kan tukta honom död med stenar, straff för att han för med sig denna dödens backanal! han går in i palatset
FÖRSTA STASIMON STROF I Kören Vördade gudars helighet, Helig, flyger över oss på vingar av guld, hör du vad Penteus säger ? Hör du den gudlöse håna Bromios ? Sémélés son, som kommer först av de odödliga under festen med skönhetens kransar ! Hans sak är att leda tåget att rasa i lek till flöjternas toner ! Han löser våra bekymmer, när druvans pärlor droppa under banketten till gudarnas ära, och när murgröna pryder festen sömnen stiger i bägaren, ömt famnande männen. ANTISTROF En tunga utan band, frenesi, som missaktar alla lagar, för stora olyckor med sig. Men ett vist liv och lugnt, är skyddat för stormen och gör att hemmet förblir. Långt, långt borta i etern finns de som bor i himlen trots det ser de allt vi gör. Det är en vishet av dårskap. Tankar, som nå längre än människans, tillskyndar livet, ty den som siktar alltför högt får inte stundens frukt. Det är enligt min mening fel eller yrsel att handla så. STROF II Cypern, du Afrodites ö, tag mot mig förbli den kärlek de dödliga åtrår, Pafos, där förklädd till regn, Bocaros hundra munnar givit jorden frukt ! Och mot vackra Piérie, musornas viste, mot Olympens heliga berg för mig Bromios, Du som upplyser Bacchus tåg ! Där grekerna finns, där åtrån bor, giv all din frihet åt backanterna att fira festen : Dionysos ! ANTISTROF II Zeus son gläder sig med glädjen, han älskar Freden, ymnighetens moder, som låter unga män växa upp. För fattiga och rika är ingen skillnad, han låter vinet flöda lika, lidandets bot. Dock hatar han dem som vägra låta dagar och milda nätter rinna undan. Håll undan dina anspråksfulla tankar ditt alltför kloka hjärta, ditt förstånd. Den anspråkslösa hopens tro och vanor gör jag till mina. vakter för in den i kedjor fängslade Dionysos ; Penteus kommer ut ur palatset
(Är det i trosvissheten, övertygelse, gudarnas närvaro i människans liv, som skönheten i körens sång ger ett uttryck ? Vi måste minnas att tragöderna trodde på gudarnas närvaro – och vi måste på samma gång försöka nå fram till vad denna tro innebar för denna grekiska kultur, som fortfarande är grunden för vår egen ; att vi själva förlorat tron på en Allsmäktig Gud, en farbror Teresias som sitter i himlen och bestämmer över oss, som nu är ett hinder för att tänka klart, betyder inte at grekerna var bakom flötet – livets under var inte något som de förkastade och fanns där bara att vi opererat bort det ur deras sagor)
|