Åter

Till professorn i scenframställning den 4 januari 2003 till Teaterhögskolan i  Stockholm 

tillsammans med Manjas berättelse om Stanislavskijs "arbete med Tartuffe" 


Skådespelaren och själsläkaren 

...konst skall inte uttydas,
den består väl inte av rebusar heller ? 
Anders Zorn 

Konst är ett uttryck och inte ett levebröd. Konst är en livsinställning som inte låter något annat verka ; konst är alltså det som uppstår i den första naturen hos människan, i subjektet, och som ihärdigt bearbetats av känsla, tanke och kropp för att ge ett fragment äkta liv utan avsikt på återgäldande - som en generositet. Konst kan aldrig göra sig till någons tjänare. Teatern är den svåraste av alla konstarter, skådespelaren borde vara den skickligaste konstnären därför att han balanserar inte sin kropp som cirkuskonstnären utmanar livet, utan balanserar sin själ och utmanar sina medmänniskor. 

"En tid sysslade jag med att måla räf i vinterlandskap, men Mickels pels beredde mig de otroligaste bekymmer, skriver Albert Engström i "Zorn" ; denne följde med intresse gången af mina lidanden. Jag tyckte mig en dag ha lyckats rätt bra och vädjade till honom. 
Han såg på räven en stund och så sade han : 'Ja du har onekligen fått håren rätt bra, men det ser ut som om han rullat sig i dem.' 
Han hade rätt ! 
Han tog fram sina målargrejor - aquarell då - och bad mig lägga upp ett gammalt räfskinn han hade, så ville han demonstrera litet valörmåleri.
Han började betänksamt sätta af på pappret några färgplumpar här och der. Det skedde så ymnigt att han för att ej färgen skulle rinna af måste hålla papperet vågrätt öfver knäna. Han manövrerade vågrätt med sina 3 - 4 toner så jag trodde att han bara satt och lekte då på en gång som genom ett trolleri räfpelsen stod klar i all sin prakt med alla sina underliga skiftningar och besynnerligt nog föreföll så detaljerad - fast inget hår var utritat - att jag tyckte mig kunna blåsa i håren för att få se den grå bottenullen lysa fram. Här var ej alls fråga om en tillfällighet i den rinnande färgen, som råkade ge illusion utan ett fullt medvetet ordnande av färgerna. (Albert Engström ; 'Anders Zorn') 

Teatern som konst är verklig förmedlare av det falska hos människan på ett äkta sätt och ibland även av det äkta i den mån det finns, den är didaktisk på det sätt att den visar vad som sker men inte hur man gör. Hur många skådespelare uppträder på scen så att man känner sig kunna blåsa på pelsen så att bottenullen lyser fram ? Då är det enklare att handla sig en fårskinnspels för att dölja vargtänderna ; men konst är verklighet och en skådespelare skall lära sig att skilja på det som är falskt och äkta i honom själv och i verkligheten omkring honom.Det är inte gratis och hur skall man göra det ? Det finns en tydlig tendens i vår epok att rycka på axlarna : "vad kan man göra ?" och följden av det är den framställning som Stanislavskij här nedan kallar dilletanteri, ur det kommer ingen 'konst' därför att det inte är någon konst spela så (ett konstverk är aldrig märkvärdigt det är bara självklart ; Hamlet, Egyptens pyramider, Rabelais eller Goyas Karl IV med familj) det svenska samhället har i mer än hundra år sett "konst" som något konstigt, det är därför den uppträder så pretentiöst ; ändå finns lite konst här - fast inte så mycket : 

 

"men ni handlar ju inte, sade Stanislavskij till sina elever, ni finns ju på scenen bara för att handla, men ni står bara och känner efter - var har ni 'handlingens linje' ?" 
Människan handlar inte av orsaker, utan för att övervinna orsaker och nå mål. Orsakerna är hinder i vägen för henne att nå målet. Tar man bort möjligheten för människan att sätta upp mål, avstår hon från att vara människa. Man måste göra klart för sig att det alltid finns ett otal olika medel för att uppnå ett och samma mål : "Som Orgon måste du övertyga Cléante med alla till buds stående medel för att nå ditt mål att göra Tartuffe till ett nytt liv för familjen ; hela din fantasi och din slughet hela din erfarenhet måste du mobilisera för att nå ditt mål ; om du inte kan övertyga Cléante, hur skall du då kunna övertyga publiken om annat än att du kan replikerna ?" Stanislavskij utgick från att det finns uttryck som kan förstås av alla. Om det är så, förstår å ena sidan publiken när ett framförande är falskt och å andra sidan kan inte motspelaren vara äkta om jag är falsk i mitt spel : när jag spelar inte för att med egen kraft nå ett mål utan av ett orsakstvång. Alla försök att spela en karaktär lider av det falska sminklager som förhindrar det fria agerandet på scenen.
"En skådespelares arbete..." är en demonstration av Stanislavskij för att visa hur man kan frigöra skådespelarens personlighet (uppriktighet) på scenen och vi kan se att den är detsamma som Fritz Künkel i sin "Karaktärskunskap" kallar för människans subjekt, inte en motsättning till objektet/kroppen utan en sammansmältning, men där objektet genom misstag, falska föreställningar, ömtålighet och självförgudning ställer upp det kära jaget som ett lidande hinder för det skapande tillståndet. "Det kan inte finnas någon mänsklig mognad (vishet) utan lidande." skriver Künkel ; egoismen står mot generositeten, utan vilken ingen konst kan existera, vi måste vara medvetna om det, men det ideala tillståndet är inte möjligt att uppnå, det visar bara på vägen. Det omöjligt att läsa sig till erfarenhet, därför att en text framställer rollens erfarenheten som en utveckling, medan livet bara tillfälligtvis låter oss korsa just denna. Det är människans skapande förmåga som innerst är läxan man har att läsa av Stanislavskij ; därför har man glädje av det självklara hos honom i "arbetet
med Tartuffe" men bara det egna arbetet på scenen kan uppenbara den verklighet som han beskriver. 


Manja Benkow var elev till Stanislavskij och några år skådespelare på Konstnärliga Teatern i Moskva har skrivit om arbetet med Tartuffe, hon har hållit föredrag om honom och givit flera exempel på hans arbeten ;hon utvecklade och anpassade för svenska förhållanden hans 'metod'. Hon utvecklade "Gesten" och "Mimiken" och systematiserande Delsartes verk till en universell metod. 
Psykologen är Fritz Künkel som för första gången utgav sin "Karaktärskunskap" i Berlin 1927 som erfarenheten av den egna terapeutiska verksamheten visar sig vid närmare betraktande liksom fläta sig samman med Stanislavskijs metod. 
Ur dessas arbeten - och många andras - har jag utvecklat det som jag inte kan beskriva annat än som en sorts "filosofi" där min medverkan inte är annat än brevbärarens. 


Lännersta den 4 januari 2003 

Sten-Göran Camitz

Home