En liten presentation av

Konstantin Sergejevitj Stanislavskij

   Hela problemets kärna låg i det förhållandet att människan inte kan minnas sina känslor. I sin resumé Mitt liv i konsten, kan man se att Stanislavskij tidigt insåg detta dilemma och att hela det arbete som han själv och hans medarbetare lade ner på scenframställningen ytterst hade detta problem för ögonen. Målet var att återskapa en trovärdig och konstnärligt sammanhållen föreställning av den mänskliga situation som författaren hade ställt upp som ett problem – en framställning som kunde komma publiken nära och gripa tag i den genom sin mänsklighet.

   Det gällde alltså att finna de medel som skådespelaren måste vara försedd med för att – och detta var kravet – för publiken ge den verklighet som rollen upplevde i återskapandet av den förutsatta situationen.

     Tidigt fann också Stanislavskij den scenens ”grundlag” som säger att människan har ”naturliga” uttryck för sin känsla, alltså spontana uttryck för förvåning, skräck, vrede och så vidare. Han fanns också att ett bestämt samband mellan det fysiska uttrycket och den inre upplevelsen, men att det spontana, alltså det verkliga, sanna uttrycket, måste uppstå inte ur det yttre uttrycket utan ur den inre upplevelsen, det vill säga i hur skådespelaren mottog den föreställning han gjorde sig av rollens situation. Det är här och i den konstnärliga kontrollen som de största svårigheterna ligger, efter som de har att övervinna den mänskliga självgodheten.

   Det säger sig självt att finna den praktiska och verklighetsgrundade vägen till detta var ett enormt arbete och innebar en vägröjning i det mänskliga sinnet som har få motsvarigheter i vår historia. På samma gång framstår skådespelarens arbete för att nå fram till det spontana uttrycket och på samma gång kontrollera den känsliga apparat som han besstår av och som vid varje tillfälle söker rusa iväg på ett okontrollerat sätt, som ett av de svåraste arbeten som en människa ärligt kan ägna sig åt.

   Den  ”teori” som ligger bakom Stanislavskijs metod och som han själv sade bestod av en fem till tio regler kan visst tillägnas genom läsning. Men det praktiska arbetet som är en skapande akt och därigenom känslig för påverkan av en oförstående omgivning, kan bara utvecklas i ett kollektiv där var och en är fullt medveten om vilket mål man vill nå fram till och beredd att foga sig i det gemensamma arbetet. Under sådana förutsättningar kan denna bakgrund som har samlats ihop av Manja Benkow som en gång var elev till Stanislavskij och som efter sin ankomst till Sverige arbetade som lärare i scenframställning. ”Först måste man gå som lärling, sedan bliar man gesäll, men till slut måste man bli sin egen mästare”, sade hon.

sg den 2 april 2002

Home