|
Konstantin
Stanislavskij : arbete med Tartuffe Efter Manja Benkow ; red sg
I n l e d n i n g
Det som föresvävade
Stanislavskij i han arbete med Tartuffe, var att söka förstå och att förkroppsliga
Molières gestalter. Den traditionella uppfattningen om hur dessa roller
skulle framställas, tillfredställde honom inte.
Det andra syftet var att visa att den ”metod” han arbetade
efter var allmängiltig och inte bara tillämplig på Tjechovs finstämda
dramatik, där konstnärliga Teatern redan var den erkända auktoriteten.
Stanislavskij hade valt ut ett antal skådespelare och regissörer
ur Konstnärliga Teaterns ensemble och vi ett första möte sade han :
”Om ni är intresserade av att arbeta med era roller efter en lätt
förnyad teknik, måste jag göra er besvikna. Jag tänker inte iscensätta
en ny föreställning. Det som är viktigt för mig nu, det är att förmedla
till er allt det jag samlat under mitt liv. Jag vill lära er, inte att
spela just den här rollen, utan alla roller.
” – Tänk efter :
En skådespelare måste arbeta med sig själv – alltid.
Han måste alltid sträva efter att höja sin kvalitet.
Han måste alltid sträva efter att bli mästare i sin konst. Inte
bara i den roll han just spelar, utan i alla roller.”
Som konstnär var Stanislavskij icke-realist, men han ansåg att skådespelaren,
som har sig själv som instrument måste lära sig att spela på det,
precis som en pianist eller en flöjtist måste behärska sitt instrument,
för att befriad från tekniken kunna forma sin framställning som han själv
önskade. Flera av Konstnärliga Teaterns regissörer gick sedan en helt
annan väg. Men grunden är densamma, något som man vanligen inte tänker
på
” – I sitt arbete, måste en skådespelare först utgå från
sig själv, från sina naturliga egenskaper (realism), men sedan måste
han dels underordna dem scenens krav, dels underordna dem en annan människas
natur och tänkesätt. Han måste underordna sig rollen.
En skådespelare finns på scenen i första hand för att handla.
När man studerar en annan människas natur och logik och gestaltar
den på scenen, lever man samtidigt med sina egna känslor, man vidrör
saker och ting, man lyssnar och man ser allting på scenen med sina egna
ögon. Det vill säga om man verkligen handlar. Om inte är det en låtsashandling,
man förevisar en handling.
Teaterns konst börjar då det finns ett ”jag” , en vilja att
handla, i rollen och som inordnar sig under de förutsättningar som pjäsen
ger. Det är ett ”jag”, som man genom upprepningar och övningar gjort
till sitt, som så att säga tvingar en att handla just på det sättet
och inte på något annat sätt. Finns det inte ett sådant ”jag”, står
man själv utanför och det finns inte någon rollgestalt, därför att
gestalten bara kan få sitt liv genom skådespelarens liv.
Om ni följer mina tankegångar, mitt system om ni så vill, kommer
ni att agera riktigt och bra, eller riktigt och dåligt, men ni kommer
aldrig att spela ytligt, ni kommer aldrig att spela falskt, ni kommer
aldrig att gå upp på scenen för att förevisa er själv, det kommer
alltid att finnas en roll.
”En skådespelares mest övertygande egenskap är uppriktighet.
Det som man säger eller gör uppriktigt, väcker aldrig tvivel. Ett
uppriktigt skratt är alltid smittande, ett tillgjort skratt är frånstötande.
Äkta sorg griper. Uppriktighet är en människas charm. En skådespelare
som är uppriktig på scenen kan aldrig vara annat är charmfull. Att
kunna vara uppriktig på scenen, det är att vara begåvad för scenen.”
Att gestalta en annan människa är inte en intellektuell lek.
Stanislavskij varnade för att resonera för mycket, att söka med kallt
hjärta, att försöka lösa sceniska uppgifter som ett matematiskt
problem. De som genast börjar prata på scenen om hur man skall göra,
det är de som inte har någon egen vilja och i själva verket är rädda
att vilja, att visa sig själva och att handla på scenen.
” – För att handla på scenen måste man lära sig själv att
låta sig gripas av uppgiften, att låta sig entusiasmeras. Man får
aldrig vara rädd för att göra fel. Ett fel är ett fel som man rättar
till nästa gång, men om man genast måste rätta till ett fel, då
tappar man ofelbart sammanhanget. Rädslan att misslyckas kommer bara från
behovet att framhäva sitt eget jag på scenen och där har det inget att
göra. Man säger till sig själv nu gör jag det här. Och så gör man
det utan sidoblickar och med rädslan undanskuffad i ett hörn. Man skall
tillåta att ge sig själv förtroende.
Man skall handla för att man vill det och i handlingen kommer
intuitionen. När man resonerar sig fram stoppar tanken handlingen och den
blir bara ett tomt skal. Tankearbetet behövs när man förbereder sig för
scenen, men handlingen är den som kan öppna för det mycket vidare
landskap som är människans själ. Min ”metod” tjänar bara ett
syfte, nämligen att öppna vägen för skådespelarens personlighet i
hans arbete på scenen. Medvetet behöver ni bara använda den metoden när
ni känner att ni har kört fast.
”Tekniken måste alla inom vår teater behärska – både skådespelare
och regissörer. Det är en kollektiv konst – enskilda, briljanta
prestationer i en enstaka roll är inte nog – de kan aldrig rädda
helheten. En föreställning måste ses som ett harmoniskt helt, en
organisk enhet, sammansatt av sina enskilda delar till ett obrutet
konstverk.
På min väg ut ur livet vill jag en sista gång meddela er
grunderna för denna teknik. Det är inte möjligt att meddela dem eller för
er att lära dem, varken med skriftlig eller muntlig framställning. Den måste
komma till er i det praktiska arbetet, genom er egen erfarenhet. Om vi får
goda resultat, om ni kommer att fatta den här tekniken, kommer ni att
sprida det ni kan och utveckla tekniken vidare.
”I grund och botten består mitt så kallade ”system” av en
fem – tio budord, som kan garantera er det rätta greppet om era roller
för hela livet.”
Kom först ihåg : varje skådespelare måste då och då, efter en
viss period, - var femte eller vart sjätte år – lära sig allt på
nytt. Han måste på nytt vårda sin röst och sitt tal, han måste sätta
igång med att rensa all den bråte som åren oundvikligt samlar på en,
det som grumsar varje skådespelares själ – egenkärlek, koketteri,
publikfrieri, nonchalans och alla andra faror som skymmer hans syn. Kanske
ni nu kan föreställa er vilken uppgift jag lägger fram för er.”
Stanislavskij ansåg, att den enda väg en skådespelare hade för
att kunna inverka på en publik, var med de naturliga, ursprungliga
uttryck, som är universella och som kan förstås av alla, och att målet
alltid är att låta skådespelarens obundna personlighet, hans själsliv
framstå tydligt för publiken.
” – Jag skall förstå er om ni nu lockas mer av att spela ett
par briljanta roller här på Konstnärliga Teaterns scen, därför att ni
alla här kan räkna er som mästare, än att sätta er på skolbänken en
gång till i ert liv. Jag förstår er mer än väl och om det är så kan
vi skiljas här utan något groll; jag kommer att söka andra som är
villiga.
Men samtidigt vill jag ärligt varna er för att utan den här lärotiden,
råkar ni förr eller senare in i en återvändsgränd i ert konstnärskap.
Hur skön den form och den tradition vår teater än har så får den inte
stelna. Vår konst, liksom allt levande befinner sig i en ständig
utveckling som kräver en ständig förnyelse. En föreställning som är
bra idag duger inte i morgon.
Den speciella konst som vi vill utöva, kräver en speciell teknik,
men inte en teknik som baseras på ett antal regler, utan en teknik som
genom erfarenheten och genom det som ni själva är, får er att förstå
hur den mänskliga naturen fungerar. Det är en teknik som hjälper er att
dirigera er mänskliga natur och som kan styra den i rätt riktning. Dess
syfte är att kunna leda er fram till er egen intuition, inte bara en gång
utan varje föreställning. Det är ett enormt arbete, ni kommer att bättre
lära känna er själva, men ni kommer aldrig att bli utlärda.
Det är ett sätt att spela teater, som kräver ett ständig arbete
med er själva. Om inte, kan det gå fort, fortare än ni anar att teatern
urartar, den blir till ett intet och det kommer att betyda att vår teater
kommer att stå på en mycket lägre nivå än den vanliga, hantverksmässiga
teatern. Just på en lägre nivå, därför att i de hantverksmässiga
teatrarna finns det inlärda, väl studerade och fastställda maner ; där
finns en tradition som förs vidare från generation till generation. Allt
detta är nog för att inom vissa gränser för kvalitet och nivå, säkra
den teaterns dess existens.
Den konst vi strävar efter däremot är skör, dess krav är
absoluta och om de som skapar den inte ägnar den tillräcklig omsorg,
inte hela tiden utvecklar den, inte finns med i tiden och för den framåt
och fullkomnar den, så kommer den att dö.”
Den rent fysiska handlingen på scenen, var något som
Stanislavskij alltid hade framhävt som betydelsefull, som själva vägen
in i scenkonsten, men det var i hans arbete med Tartuffe, som han för att
gå till grunden med skådespelarens situation, lät den få en sådan
framskjuten plats.
Man får inte ha den uppfattningen att Stanislavskij, lika lite som
med alla andra anvisningar som han ger, har dem som mål i sig, det vill säga
att regeln går före innehållet. Så tolkas ofta hans anvisningar. Man måste
förstå att hans anvisningar är ett sätt att
genomföra arbetet på scenen. Hans syfte är alltid ett fullödigt framförande
på scenen. mars
2000 sg
|