Konstantin Stanislavskij :
arbete med Tartuffe Efter Manja Benkow ; red sg O
r g o n o c h C l é a n t e Efter
Dorines sorti kommer ett långt samtal mellan Orgon och Cléante, där Cléante
försöker öppna ögonen på sin svåger, fört försiktigt, sedan allt
djärvare. Orgon å sin sida försäkrar att han först nu har förstått
hur livet skall levas och det han gör nu är skönt, upphöjt och Gudi
behagligt. Scenen har karaktären av långa resonemang i monologform. Så
brukar den också vanligen framföras. Först talar den en medan den andre
lyssnar och så håller den andre ett långt tal Ibland sker det med
temperament, intensivt. I en annan uppsättning mer kallsinnigt och
provocerande, men för det mesta blir det bara kallprat. Den brukar
uppfattas som ett misslyckande av författaren, en lång och tröttande
exposé för att man skall få handlingen klar för sig och det känns förargligt
– just den scenen avslutar första akten där hela upptakten är så
lovande, samtidigt som första akten skall väcka förväntningar på
fortsättningen. Det är en stor nackdel för en föreställning att
intresset avtar mot slutet av första akten. Det blev alltså ensemblens
och regissörens uppgift att höja scenen till den nivå som de föregående
stormiga och intressanta händelserna nådde upp till. (Akt I, sc 5).
Cléante : Hon
skrattar dig ju rakt upp i ansiktet och,
jag vill för all del inte reta dig, säger
jag dig uppriktigt och med all rätt har
någon någonsin hört talas om en sådan nyck! Är
det sant att en man kan ha en sådan magisk makt att
han kan få dig att glömma allt för det han sagt?
Och sedan du har dragit honom upp från nöden, du
till den grad…
Orgon :
…stopp där min vän, du
känner inte den du talar om…
Cléante : …därför
att du inte vill, men
tala gärna om vem det kan vara…
Orgon : Ah,
min bror, du skulle älska honom, din
själ fyllas av beundran. Det
är en man som… ah… en man… kort sagt en man, som
tror på det han säger, känner djup frid, och ser på världen likt något
man kan avstå från. Ja,
jag känner i hans närhet blir jag annorlunda : han
lär mig inte fästa mig vid alla dessa ting, frigör
min själ från alla dessa band. hellre
än jag fäste mig vid sådant yttre bjäfs.
Cléante : Helt
mänskligt känna så min svåger.
Orgon : Hade
du ändå varit med när vi möttes, så
hade du känt som jag. Du
förstår, var dag kom han till kyrkan, och
där mitt emot mig böjde han knä. Ja,
alla lade märke till honom, den
hetta, som han riktade mot himlen i sin bön ; hans
suckar, hur hans själ mot Gud steg upp och
hur han ödmjukt böjde sig mot jorden. Sen,
när jag reste mig, hur snabbt han gav mig signat vatten. Och
när jag i hans nöd skänkte en obetydlig gåva, var
alltid det för mycket – ”Nej, det
kan jag inte ta emot, blott hälften.” Lägg
märke till att när jag vägrade att återta så
gav han detta åt de fattiga. Då
känner jag ett bud från ovan och
låter honom ta sin tillflykt här. Och
från den stunden syns allt här frodas – Hans ande vilar över oss, ja,
till och med min
hustru visar han ett oerhört intresse. Men
det du inte kan förstå, den hängivenhet han visar! Hör
här : hans samvete når varje skrymsle av hans själ, ett
intet gör att han kan bringas ur balans, Så
häromdagen när han under bönestunden fångat
en loppa och i vredesmod bragt den om livet anklagar
han sig själv och ber Gud om förbarmande…
Cléante : För
fan du är ju alldeles förryckt, jag
tror du driver med mig nu. Vad
menar du med det här pladdret… (Saint-Macaire
gjorde under sex månader bot, naken i öknen därför att han dödat en
loppa)
Orgon : Bror, detta tal smakar dock av hädiskhet din själ har blivit alldeles bestucken du bör se upp med dessa tankar som du har. Från ovan kommer snart ditt straff.
Cléante: Ja, så där mal ni ju alltid på du och dina likar och vill att alla andra skall vara lika blinda som ni och kallar hädiskt det att se med öppna ögon och den som inte hyllar era schåser har varken tro eller respekt för det som heligt är. Gå på, för allt ert snack kan inte skrämma mig. Jag vet vad jag säger och Gud ser mitt hjärta. Jag under en slav under era pajaserier. De som sant fruktar Gud, dem bör man följa och inte dem som grinar på ert sätt…
(Molières avsikt är att avslöja bigotteriet. Det heliga sällskapet
Compagnie du T. Saint-Sacrement, som utåt bedrev en viss välgörenhet,
men som med tiden blivit ett så stort maktcentrum i Paris att till och
med den Heliga Stolen kände sig hotad, var den man sökte ta över
makten. 1664 spelades Tartuffe för första gången för Ludvig den XIV.
Efter många omskrivningar och försök att anpassa pjäsen och göra det
tydligt att pjäsens avsikt var att visa en förfalskare – L’Imposteur
”c’est un scelerat qui parle” – lyckades han först 1669 få ge
offentliga föreställningar, trots att Ludvig XIV hela tiden varit välvilligt
inställd till pjäsen.
Den krassa skenheligheten under fromhetens [under den regerande
religionens] mantel, torde inte heller vara okänd i våra dagar, allt
beror på betoningen.)
Alla förstod genast att det inte var fråga om en diskussion
mellan två resonörer, utan att det var en strid på liv och död mellan
två motståndare. Bara en tillfällighet har kanske hindrat Orgon från
att döda Cléante, men vad han var säker på var att Guds straffdom
skulle drabba honom. Och när den ene talade fick inte heller den andre
lugnt invänta sin replik. Nej han skulle vara som om han råkat sätta
sig på en het spis. Den enes tanke är nålsting mot den andres nerver.
Efter en stud skiljs de två anförvanterna som dödsfiender.
Denna scen är pjäsens vändpunkt. Från och med nu är
fientligheterna i familjen öppna. Orgon blir fast i sin övertygelse att
gifta bort Mariane med Tartuffe och därigenom beröva sin fiende deras
vapen. Detta kom skådespelarna fram till efter en analys av scenen.
Men det räcker inte med slutsatser. De måste utförs på scenen.
Den blev nödvändigt att spåra upp alla länkar i den, de tillfällen då
en ny fas inträffade i handlingen. Hur skulle de handla? Vilka medel
skulle de ta till?
Skådespelarna repeterade under en annan regissör det som
Stanislavskij hade utarbetat och så visade man upp det.
Det första Stanislavskij riktade deras uppmärksamhet på var just
”den heta spisen” och på den vägen gå vidare för att finna de rätta
fysiska handlingarna, utan att bry sig om texten utan att bry sig om
texten utom när orden av sig själva frivilligt dök upp.
Det viktiga var alltså återigen den fysiska handlingen. Den ene
rusar upp från sin plats och håller bokstavligt talat nere med blotta övertygelsen
att kunna förinta den andres åsikter. I stolen sitter den andre som ett
jagat djur beredd till språng för att i det rätta ögonblicket kunna sätta
tänderna i den andres strupe. Medan hans motståndare, när han tror sig
ha tagit hem segern nonchalant vänder sig bort och går och sätter sig,
tar upp en tidning, något som till ytterlighet retar den andre. Han beväpnar
sig med hela sin uppfinningsförmåga för att få denne ur sitt retfulla
lugn, men det behövs inte många ord förrän det visar sig att lugnet
bara satt på ytan. Man ser också att medan han spelar detta kolugn,
rycker det nervös i skospetsen. Och verkligen en sekund senare flyger
tidningen tvärs över rummet och lugnet har förvandlats till en orkan.
Det är som två stridstuppar står emot varandra näbb mot näbb.
Under loppet av repetitionerna lyckades skådespelaran finns mycket
som var intressant. En del av det kom senare till användning under själva
föreställningen, men det viktigaste var att det hjälpte dem att finna
själva tonen i scenen. ”Slagsmålet” fick i sin slutligen en mycket
mer behärskad form, medlen gjordes mycket mindre, men behärskningen
gjorde spänningen mellan dem så mycket starkare. Hotet mellan dem kunde
förnimmas så mycket tydligare när det inte flög tidningar genom luften
och utan att de rusade upp och sprang fram och tillbaka genom rummet.
Först nu, när hela logiken mellan Orgon och Cléante var tydlig,
började man på allvar arbeta med texten. Cléantes monologer är ju
resonerande – retoriska. Det är vad som måste bekämpas, det intrycket
måste bort. Och för Orgon är det viktigt att i temperamentet finna en
övertygande färgrikedom, att finna den mustighet och den humor med vilka
hans repliker är skrivna av Molière. Det är här och bara här han måste
övertyga om sin absoluta tilltro till Tartuffe.
Också här började Stanislavskij från början :
”Ni måste hela tiden arbeta med er diktion, varje dag, varje
timme, inte bara en kvart vid tallektionerna en gång i veckan. Att tala väl
under en tallektion och slarvigt under resten av tiden är bara nonsens.
Att agera genom talet är att påverka motspelaren, att smitta, att dra
med honom med det man ser med sin inre blick, så tydligt att man tvingar
sin moatjé att också se det.
”det talade ordets verkan är enorm. Det är möjligt att förmedla
en tanke genom ett tonfall, genom att säga en mening i ett svep eller med
en pausering, genom att höja rösten ett ögonblick eller genom att sänka
den, med övertoner eller undertoner i fraseringen. Själva handlingen på
scenen, det är att förmedla sin tanke till motspelaren.
”Är det så hos dig? och han vände sig till den skådespelare
som gjorde Orgon.
”Ja, jag vill övertyga Cléante…
”Jaha, fortsatte Stanislavskij. Du ser tvivlet i Cléantes blick.
Med all din vilja måste du få den blicken att ljusna, att förändras
att förstå det du själv så tydligt ser. Och det du ser, måste du förmedla
till honom med din inre blick – hela övertygelsen om Tartuffes heliga
fromhet. Tala inte bara till hans öron, tala lika mycket till hans ögon.
Det kan du göra genom att vädja, genom att lirka eller att hota, vad som
helst.
”Men kom ihåg, det måste riktas till Cléante, inte till Cléante
via publiken.
”Inte för ett ögonblick får du släppa uppmärksamheten på
det resultat som dina ord har åstadkommit, följ uttrycket i hans ögon.
Ställ inte upp något tänkt objekt mellan honom och dig själv.
Visserligen är det nästan omöjligt att bortse från publiken, publiken
är alltid i viss mån distraherande, men bara medvetandet om att din uppmärksamhet
inte på något sätt skall finnas där ute är ett framsteg. Man måste
träna upp sig att bortse från publiken och att inte låta sig dras iväg
ut i den vid skratt eller annat bifall från den. Man måste kunna vara
till den grad fångad av sitt rätta objekt, som är motspelarens inställning
till det du förmedlar till honom – eller till henne.
”Tag meningen : - Om bror hade sett vårt möte den där dagen…
Nu gör du en dragning på Om, varför skulle det vara någon betoning där?
Det är maner, det gör du bara för dig själv, inte alls för Cléante.
Vad är det Orgon vill säga? Jo att om Cléante sett Tartuffe, skulle han
blivit lika gripen av hans sätt att handla. Att i den mannen måste det
finnas något stort, som han vill komma i kontakt med. Att Orgon nödvändigtvis
måste bli hans vän : Kort sagt vad Orgon vill säga är Vän! inte ovän.
Därför är det inte bara så att din dragning i början saknar mening,
den hindrar dig också från att utveckla tanken i repliken och hindrar
dig från att utveckla tanken i hela scenen.
”Du kanske tycker att den ger färg åt meningen och så lyssnar
du bara på om det låter bra. Förbered aldrig ett tonfall eller ett
uttrycksmedel, det gör bara att ni stänger vägen till ert
undermedvetna, alltså hindrar er intuition att fungera.
”Det som bör förberedas det är uppmärksamheten på den övergripande
uppgiften och viljan att genomföra den. Den medvetna tanken, förberedandet
av tonfall, uppmärksamhet på publiken gör bara framställningen kall
och nyanslös och mekanisk.
”På scenen är det bara motspelaren som kan bedöma om min
handling varit riktig, om den varit ändamålsenlig. jag kan inte göra
det själv. Tag den här upptakten igen. Vet du hur det gick till den där
dagen som du syftar på? Kan du berätta för mig hur kyrkan såg ut
inuti, vilken kyrka var det? Var fanns Tartuffe? hur var han klädd, hur förättade
han sin bön. Vad var det egentligen som fick dig att lägga märke till
honom och vad var det egentligen som gjorde ett så outplånligt intryck på
dig? Allt detta måste du ju veta , kunna se för dig, för att kunna uppnå
den rätta inte aktiviteten, den rätta meningsfullheten, det rätta
temperamentet som krävs för att övertyga Cléante. Du måste berätta hela
historien om hur din tillgivenhet för Tartuffe uppstod. Hela di fantasi måste
engageras, det är som en förälskelse, förnuftet har inte längre något
där att göra, hela din varelse är inriktad bara på en sak : att också
övertyga andra om din egen övertygelse. Men för att ge jordmån för
den övertygelsen, får du inte genast röra upp dina nerver och släppa
loss ditt känslosvall. Det är att göra våld på sig själv. Om man försöker
suggerera fram en riktig känsla för något eller för någon, blir det
bara kramp.
”Vad du skall göra när du tecknar förhistorien är att teckna
i fantasin denna heliga mans gestalt för sin inre blick. Först när du
är klar med det kan du använda hela din kraft att övertyga Cléante.
Spara inte på färger och uttryck. Det är dessa som bestämmer scenens
rytm. Om det inte går, så ändra bilden av Tartuffe, se någon annan än
den verklige Tartuffe, som det ofta händer för förälskade människor,
de ser den drömbild de önskar sig och inte den verkliga människan som
de säger sig vara förälskade i. Kanske är tanken inte tillräckligt
betydelsefull för sig – då har du ju ingenting att tala om!
”Kom ihåg : hos Molière likaväl som hos Gogol finns det inte
ett ögonblick utan inre uppladdning, utan stark motsättning stark spänning.
I berättelsen om hur Tartuffe förättar sin bön, måste finnas hela
ditt temperament, hela din glöd, men märk väl, din inre glöd.
”Tag berättelsen som Orgon använder som kronan på verket för
att slutgiltigt övertyga Cléante om hans storhet som helig människa,
som varande ett blivande helgon : berättelsen om hur han råkade döda en
loppa. Du måste se denna händelse i detalj för dig, hur Tartuffe, förintad
av samvetskval, berättar för sin tjänare om denna olycka, om denna oerhörda
synd han begått av irritation, hur han hoppar ur sängen och rysande av
kyla söker hitta loppan, försöker väcka den till liv genom att ansad på
den, hur han lägger den på ett papper och inför den försjunker i bön,
förintad av samvetskval över sin synd gentemot livet och Gud.
”Om du anser det vara en bisarr situation, glöm det, det är
inte din uppgift att visa på det bisarra. Det kan publiken göra om den
vill. Din uppgift är att övertyga om övertygelsen och att få Cléante
att se som du gör. du måste röra vid honom med alla medel, du måste försöka
att röra vid hans allra innersta, med alla medel, med gråt eller skratt,
med hotelser eller vad du vill, det som är mest verkningsfullt, det gör
som sagt detsamma vad det är. vad som gäller, det är att måla hela
tavlan, inte att säga en replik. Leta dig fram och anpassa dig efter de
reaktioner som du får från Cléante, då blir det en äkta handling.
”Historien med loppan får Orgon att känna sig helt säker på
att han nu fått med sig Cléante, att han nu står på hans sida. I stället
svarar Cléante : Är du inte riktigt klok? Förstår du vad det betyder för
Orgon? Hans innersta tro blir hånad av en nära anhörig, det är ett öppet
svek! Där har du spännvidden, själva grunden till Molières komedi. Den
här scenen måste man spela som om varje framförande var första gången.
Tag inte till några spelmetoder som har blivit er kära, då blir det
hela bara en uppvisning i stället för en levande, organisk, riktig
handling.
”Den ene har en djup övertygelse som han vill med hela sin själ
göra den andre delaktig av, den andre ser en fjant, som är på väg att
störta sin familj i elände och som gråter över en loppa! En familjefar
som har tagit en bandit till sitt hjärta. Och det är detta som ni måste
sticka i näsan på varandra.
”Cléante, du säger så här : det äcklar mig att lyssna på
Orgon! Men det är ingen handling, det är ett tillstånd. Vilka fysiska
handlingar föder äcklet? Att inte vilja lyssna, det vill säga att ta
avstånd från att lyssna, det är en enkelt fysisk handling. Att låtsas
vara oberörd – det är också en handling. Målet är att misskreditera
Orgon. Att inte låtsas höra, att syssla med något annat är ett medel,
men under detta finns ett undertryck raseri. Dir beteende blir det som förr
kallades kammarton för Orgons spel, varje förändring i din ställning förändrar
hans ton.
Den som gjorde Orgon, berättar i sina anteckningar att de övade
denna dialog på flera olika sätt. Ibland lyssnade Cléante lugnt och
uppmärksamt på Orgon för att få honom att öppna sig, så att han
skulle gå för långt, eller också ogillade han allt vad Orgon sade och
visade det tydligt genom att ta en tidning och börja bläddra i den och
vissla en glad låt. E annan metod var att försöka avbryta Orgon vid
alla möjliga tillfällen för att själv komma med mothugg. Sedan växlade
de sinsemellan dessa olika beteenden i olika följd i samma monolog. Dessa
övningar, skriver han, var av allra största nytta för oss.
”Eftersom jag på det sätte blev tvungen att uppmärksamma det
som Cléante gjorde glömde jag regissörens öga och det blev lättare
att spela. Jag kom att alltmer tro på mina egna handlingar och kände en
ny aktivitet.
Men Stanislavskij var ändå inte nöjd.
”Kom ihåg att människans uttrycksmedel är otaliga och nästan
aldrig rakt på sak. Förtjusning uttrycks sällan med förtjusning,
oftare med något som kanske står i direkt kontrast till den, kanske
vredesmod, eller innerlighet det kan till och med vara med förakt, och
det kan ändå vara uttrycket för samma känsla. Stanislavskij visade själv
alla dessa exempel, han fick Orgon att uttrycka sin monolog på de mest
skiftande sätt, på förtvivlan, på innerlighet, varnande eller hånfullt,
på sorg och så vidare. Ibland avbröt Stanislavskij efter bara några
rader och kommenderade ” _ harmfullt! – förtvivlat! – varnande !”
Den här scenen intresserade Stanislavskij på ett alldeles särskilt
sätt. Han ansåg den dels vara ett utmärkt material för tekniska övningar,
dels att den hade en central plats i föreställningen. (20
mars 2000)
|