Konstantin
Stanislavskij :
arbete med Tartuffe Efter Manja Benkow ; red sg M
o t i v e r i n g e n
Orgon har beslutat att Tartuffe skall gifta sig med Mariane. De övriga
familjemedlemmarna är upprörda och söker få Mariane ur vägen för
Orgon (Akt
IV, sc 2). Medan familjen upprörd frågar sig vad den skall göra, kommer
Orgon inrusande med kontraktet. Man förklarade hur man hade tänkt sig
scenen i en stormig rytm, upprörda vända sig mot varann och så skulle
Orgon komma inrusande… Stanislavskij avbröt dem :
” – När skådespelarna i sådana här scener börjar resonera
”vi skall kämpa emot, vi skall göra si eller skall vi göra så?” då
försvagar de redan genom detta sin vilja. Resonera inte, handla!”
Och strax därpå kom det :
” – Vad är det ni
håller på med? Håller rådslag? Här springer en galning omkring med en
kniv i handen och ni står och håller råd! Vad gäller det? Att rädda
undan, inte att hålla råd. Det ni gör är rena rama teatern. Var är
linjen, vart vill ni, vad gör ni? Var är den fysiska linjen. Lös det först.
” – Varifrån kommer galningen? Koncentrera er på dörren,
hela er uppmärksamhet bara på dörren, ja inte på dörren, på
handtaget. Tänk efter hur ni skall kunna gömma henne på det absolut bästa
sättet, gräla på varann, säg vad som helst, säg vad du vill, men inte
för ett ögonblick får ni släppa handtaget med blicken – det rätta föremålet
för er uppmärksamhet är ju galningen! Har han hunnit öppna dörren
innan ni har gömt Mariane är det redan för sent. Så fort handtaget börjar
röra sig måste Mariane redan vara gömd. Orgon får inte ens misstänka
att hon är i rummet. Nå, hur skall ni göra nu? ”
Som alltid när Stanislavskij förklarade verkade allt särdeles lätt,
enkelt och naturligt, men när man skulle göra som han sade visade det
sig betydligt svårare. Det blev bara en massa manér.
” – Glöm pjäsen.
Det här handlar bara om er själva. Orgon går ut ur rummet. Han är långt
borta. Ni måste komma underfund med var han är. Så här är leken :
Ingen får röra sig i rummet, förrän handtaget börjar tryckas ner, men
så fort det sker, göm Mariane, var ni vill, men det måste ske innan
Orgon kan se något när han kommer in i rummet. Han får inte veta var
hon är. Orgon måste säga på en gång var hon är! Kan han inte det har
han förlorat, kan han det har ni andra förlorat.”
Därpå tog Stanislavskij av sig glasögonen, reste sig och gick.
Det verkade omöjligt till en börja med, men efter en stund grep
dem tävlingslustan, de började
beskylla varann för bristande skicklighet och blev därigenom allt
duktigare. Men Orgon blev listigare. Först kunde de höra hans steg när
han närmade sig dörren, men det märkte han och började smyga fram till
dörren och så tog han av sig skorna. De glömde att de var på en
teater.
Stanislavskij och hans medregissörer hade redan iakttagit dem en lång
stund utan att de märkte det. Vi lyckades faktiskt aldrig gömma undan
Mariane, men under det mest intensiva ögonblicken av vår lek sade
Stanislavskij :
” – Nu är det inte längre en teaterschablon, nu är det
riktig handling, full av liv. Nu finns det ett verkligt intresse för utgången.
Det är allt som behövs, allt jag kan kräva av er i den här scenen. Jag
kan inte säga att ni har spelat den än, men ni måste ha förstått vad
som ligger till grund för de här människornas fysiska beteende.
” – Jag vill att ni alla tänker efter vad det är ni har gjort
idag och att ni i fortsättningen strävare efter att nå upp till en
samlad uppmärksamhet, samma aktivitet, samma trovärdighet och den rätta
rytmen. Glöm bort att det finns en publik och ju mer ni glömmer den, ju
mer kommer publiken att följa er och vad ni gör på scenen – med förtjusning.
Detta är scenens lag.
Så vände han sig till de andra regissörerna och sade :
” – Såg ni vilka fantastiska skiftande, till och med
raffinerade scenerier de kom fram till? Det finns ingen möjlighet att
hitta på något sådant. Men så bra skulle det kunna bli om man varje gång
kunde göra det som om det var nytt. Min dröm är en föreställning där
skådespelarna inte vet vilken vägg som öppnar sig för publiken.
Så sade han :
” – Kom ihåg! känslorna kan man inte minnas, inte fixera, man
kan bara komma ihåg de fysiska handlingarna, dem kan man fixera, dem kan
man öva in, så att de blir en vana, att de blir lätta att röra sig i.
När ni repeterar : börja med de fysiska handlingarna, gör dem så äkta
som möjligt, sök det sannfärdiga i varje liten detalj. Då kommer ni småningom
att tro på er själva och tro på vad ni gör.
” – Vi vet mycket väl hur alla handlingar skall utföras –
men genom att de styrs av förutsättningarna i pjäsen, förvandlas de
till psykofysiska handlingar : de får en innebörd, det är en avsikt som
styr dem.
” _ Tag med i beräkningen allt det som gör att ni handlar på
scenen, kom framför allt ihåg rytmen, den är liksom allt annat ett
resultat av de givna förutsättningarna”
|