|
Konstantin Stanislavskij : arbete med Tartuffe Efter Manja Benkow ; red
sg K
o n t a k t e n
”Vet ni vad ni förbisåg
idag? Kontakt ! Därför att ni inte har det rätta föremålet för er
uppmärksamhet. Ibland har ni kontakt med varann, men oftast tappar ni
bort varann, eller också var föremålen för er uppmärksamma för en
fransk pjäs.”
”Ni skådespelare förbiser ofta en så viktig process som
kontakten mellan två människor, ni studerar den inte, ni har inte det
minsta begrepp om vad det är som länkar kontakten mellan två människor.
Framför allt inte den viktigaste, den inledande kontakten, den inledande
orienteringen , som föregår varje möte mellan två människor. Titta på
en hund som kommer in i ett rum : först nosar den i luften, sen gör den
klart för sig var husse sitter och sen går den fram till honom och påkallar
hans uppmärksamhet. Först efter detta kan den inleda ett samtal med
honom.
”På samma sätt, men med mycket större finess gör människan.
Men vad gör skådespelaren? Han brakar rakt in på scenen enligt
sceneriet och börjar tala utan att bry sig om ifall de som finns på
scenen är beredda att lyssna på det han säger eller inte.
”Utan en inledande orientering, bryter man mot en normal
livsprocess. Aktören ljuger, han tror inte på det han gör och åker snålskjuts
på hantverket.
”Ni har just spelat en scen där två människor för en förbittrad,
livsavgörande dispyt och ni hoppar blint på dispyten. Ni hoppar över
hela manövrerandet, som gör att ni vet er position. Den handling som ni
behöver för att gissa er till den andres innersta tankar, trevandet när
ni letar efter den våg som på det bekvämaste sättet kan föra er in i
samtalet. Det här trevandet fortsätter under de första fem, sex
replikerna och det är den första länken i kedjan av handlingar i den här
scenen. Men ni hoppar över den och brister i trovärdighet.
”Vidare ; en man kommer till en annan man för att be om en tjänst.
Men innan han kommer till saken, till och med innan han säger sin första
replik måste han beräkna sina chanser, medan den andre rean gissar sig
till varför han kommit. Det uppmärksamma iakttagandet av motpartens
handlingar. Efter några fraser anpassar sig båda på den lämpliga
distans, som det här samtalet kan föras på. Grunden till kontakten är
lagd och dispyten kan börja.
”Den här scenen som ni gör nu, måste börja med ett försiktigt
trevande, genom att ni mäter era positioner, för att stegras till sin
kulmen med en fullständig brytning – glöm inte det en fullständig
brytning mellan två anförvanter. Det är bara ett sådant sätt att
spela den, som kan få publiken att med oavbruten uppmärksamhet följa er
strid och full av spänning vänta på det fullt logiska, uppenbara
slutet. Om ni bryter mot den mest elementära logiken, slutar publiken
genast att tro på er, kanske lyssnar den högaktningsfullt, eftersom det
är Molière, men likgiltigt.
P å s c
e n e n
”En skådespelare bör
kunna göra klart för sig vad som är bra och dåligt i hans framställning,
men han måste göra det utan nervositet, han måste se allt klart och
inte som i en dimma, En skådespelare är en människa och inte en maskin,
som man kan programmera på ett exakt sätt. Det är oundvikligt att det
uppstår svackor. Han bör lugnt notera det : nu ljuger jag , det här är
riktigt, nu vistas jag bara på scenen, nu är föremålet för min uppmärksamhet
– publiken. Det är genom detta medvetande möjligt att från fel spår
styra in sig själv mot det övergripande målet i scenen – det som är
dess innersta uppgift.
”En del teatrar tycker om lögnen, man odlar den till och med.
Andra teatrar är rädda för lögnen. Jag säger : ni skall inte vara rädda
för lögnen, enstaka lögner är kammarton till sanningen. Odla inte lögnen,
men var inte rädda för den. Jag kunde själv till en början inte spela
en roll utan att använda mig av klichéer. När jag kände mig fri och
lugn på scenen, när jag tyckte att jag spelade som en gud, då spelade
jag som bäst på schabloner och det verkliga föremålet för min uppmärksamhet
var detta : jag spelar som en gud !
Om man, som många skådespelare ofta gör, försöker spela
alltigenom rätt och riktigt, så söker man göra något ogenomförbart,
det är otänkbart att göra det. Tänk alltid på att man går inte in på
scenen för att spela utan för att handla, för att övertyga, för att
besegra någon. Inte heller kan man spela lugn. Men man måste ha rätt
till lugn.
”Återigen, man kan inte spela känsla, passion, handling. Man måste
handla och handla på rätt sätt.
”Och ju mindre ansträngning, desto lättare når du publiken.
Att anstränga sig att spela bättre är publikfrieri, då är publiken
centrum för uppmärksamheten, och det finns inget större fel hos en skådespelare.
Det bästa sättet att fria till publiken är att inte lägga märke till
den.
”när det gäller den här komedin av Molière, undvik den
vanliga uppfattningen att det är ett maskspel. Det är en fördom att tro
att den måste spelas på det sättet. Det är långtråkigt, det är föga
övertygande, det är en fördom att tro att på det sättet måste en
rolig komedi spelas. En komedi är inte obegripliga människor i
vardagliga miljöer, utan vanliga, övertygande människor i ovanliga
situationer. I själva verket bör det från början inte finnas en stämpel
på en pjäs för skådespelaren : drama eller komedi eller tragedi. All måste
bestämmas av handlingens gång. Orgon får inte tänka på den komiska
sidan av rollen. Den finns där ändå i situationen. För Orgon är det här
en verklig tragedi. Han tänker : ’Här på min väg genom livet, möter
jag plötsligt en man som uppenbarar meningen med mitt liv. Livet är kärlek,
det når jag genom Gud. Jag älskar min familj, min hustru och mina barn.
Jag vill att de skall bli delaktiga i i den uppenbarelse som jag fått.
Det är ju en vändpunkt, vi går tillsammans mot en lycklig framtid. Men
man vill inte se det ! De uppför sig som blinda dårar, de förtalar och
svartmålar denne helige man som vår lyckliga framtid beror av. Nåväl,
vill man inte så vill man inte. Jag tänker i alla fall inte avstå från
mitt eget liv. Och så bryter han med sin hustru, han jagar iväg sina
barn ur huset och inte förrän han, gömd under ett bord för det direkta
beviset på att han tagit hand om en skojare, att han blivit dragen vid näsan,
inte förrän då öppnas hans ögon. Är inte det en tragedi?
”När Orgon kryper fram under bordet som han gömt sig under,
brukar det vanligen framkalla ett skratt, men om de skådespelare som gör
Orgon i stället lyckas framkalla e våg av medkänsla, då har han
lyckats, då är det en triumf. Tänk er in i pjäsens mening, se på den,
inte bara på effektens möjligheter i situationen. Om man bedömer allt rätt,
om man förstår handlingens gång, då får temperamentet den rätta näringen,
då kan man nå det verkliga patos som finns i pjäsen när man försvarar
Orgons förvillelser.
”Det här är ju rena rama shakespeareska passioner. Humorn som
finns, komiken i situationerna, de behöver man inte bekymras sig om. Den
finns där av sig själv, den behöver man inte stryka under. Träng in i
Orgons själ, bedöm hans handlingar riktigt. Lev dig in i hans tragedi, så
kommer just genom detta komedin att träda fram, det som verkligen är
komedins nerv. Det handlar ju inte om en dumbom, som tror på något som
ingen annan kan tro på. Det handlar om vår egen benägenhet att tro på
skenhelighet, att låta oss luras av det ytliga, av ögonblickets sinnestämning,
av våra nycker och vår egen fåfänga. Skenheligheten är inte mindre
idag än på Molières tid. Det är ju därför vi fortfarande spelar pjäsen.
(20
mars 2000)
|