|
Ur En skådespelares arbete med sig själv ,man klagade på att när ridån drogs bort försvann den stämning som man lyckats med i det intima teaterrummet och ett svar gapande hål som kändes hotande hindrade uppmärksamheten. Man kände inte att man inte heller kunde fånga fängsla med de små uppgifter man hade som tycktes slukas av den svarta tomheten där man kände sig betraktad. Torzov gav då denna nya uppgift och sade att denna nya uppgift borde få dem att fångas... Kostja : När ridån togs bort mot ’salongen’, där vi repeterade scenen med de uppbrända pengarna, blev allt annorlunda, allvarligt och det kändes hotande. Sjustov trodde att om vi bara fick en helt ny övning skulle Torzov hjälpa oss att inte uppmärksamma salongen. – Det är bra, sade Torzov, då försöker vi det. Här har ni en gripande tragedi, som jag hoppas skall tvinga er att inte tänka på publiken. Handlingen försiggår i Maloljetkovas våning. Hon har gift sig med Kostja, som valts till kassör i en social förening. De har en förtjusande baby. Modern är i ett annat rum och badar babyn. Mannen sitter och ordnar några papper och räknar pengar. Märk väl att det är föreningens papper och pengar. Han har inte hunnit lämna in dem på föreningen, där han är anställd. En hel trave gamla, flottiga sedlar ligger i buntar framför honom på bordet. Framför Kostja står Maloljetkovas yngre bror, en sinnesslö, puckelryggig stackare. Han ser på hur Kostja river av de brokiga banderollerna och kastar in dem i öppna spisen, där de flammar upp. Den stackars sinneslöe ser förtjust på hur de tar eld. Alla pengarna är räknade. Det är över tiotusen. När Maloljetkova ser att mannen är färdig ropar hon på honom, för att han skall komma och beundra deras baby, som hon håller på att bada i rummet intill. Kostja går dit och den sinneslöe brodern får lust att apa efter det han sett svågern göra och börjar kasta papper in i elden, föreningens hela kapital, tillsammans med räkningar och verifikationer. Kostja kommer tillbaka i samma ögonblick som den sista sedelbunten flammar upp. När det går upp för honom vad som hänt, störtar han fram till den öppna spisen och knuffar i farten undan den sinneslöe så att denne faller och slår huvudet mot spisgallret. I desperation river han de sista halvbrända sedlarna ur elden och utstöter ett förtvivlat skri. Hustrun kommer inrusande och får se brodern ligga utsträckt på golvet vid den öppna spisen. Hon rusar fram för att lyfta upp honom, men orkar inte. När hon ser blod på hans ansikte, ropar hon till sin man att han skall springa och hämta vatten, men Kostja uppfattar ingenting. Han är som förlamad. Då springer hon själv ut för att hämta vatten och man hör hennes skri från det andra rummet. Hennes livs glädje, den lilla babyn har under tiden drunknat i badbaljan. – Om den tragedin inte kan få er att glömma salongens svarta gap, då har ni hjärtan av sten… (Ur En skådespelares arbete med sig själv” K.S. Stanislavskij)Det här är en av övningarna i boken. Jag kommer att använda den därför att den närmar sig den uppfattning av begreppet ’konst’, som jag vill göra begriplig. Här är det vi tydligt att Kostjas uppmärksamhet helt är riktad mot de uppbrunna pengarna. Det exempel som Künkel använder för att förklara skillnaden mellan jagaktighet och saklighet, gäller också här, men med den tredje varianten. Han ser inte ens den sinneslöe som fallit. Han är uppfylld av förlusten av pengarna – om för konsekvenserna för egen del, eller för föreningens förlust får vi inte veta, där är valet fritt för skådespelaren…
|