Åter

                        VII

             Ô Calvin.

   Det är sannerligen en märkvärdighet att vetenskapen i sin syn på människan så nära sammanfaller med Johannes Calvins (Jean Cauvin ; 1509 – 1564) :

    ” Alla skapas inte under samma villkor ; för några är evigt liv förutbestämt, för andra evig fördömelse (livets stege). Gud har i ett hemligt rådslut utvalt dem han ville, med förkastande av de andra. Vi säger att  Gud genom ett evigt och föränderligt rådslut en gång för alla beslutat vilka han vill upptaga till frälsning och vilka han vill lämna till förtappelse.” .

   Men vi skall erkänna att vi dock har trösten av att det inte ges något ’efter’ och att meningslösheten därigenom blir total.

   Så långt komna i resonemanget skulle vi kunna hitta på en syllogism att pröva oss fram med. Den skulle kunna låta så här : det eviga – det oändliga – det ursprungliga. Det stora det medelstora och det lilla. Men vid närmare eftertanke gör jag en rockad mellan ursprunget och oändligheten. Det oändligas karaktär, det som kännetecknar det oändliga är materian. Materian finns inneboende i det ursprungliga. Denna syllogism som låter det eviga – det ursprungliga – det obegränsade, måste nu prövas för att finna motsägelser – och med allt vad vi har samlat från utgångspunkten och som det förefaller tvåfaldiga vägen till ursprunget.

   Den direkta fördelen med ett sånt här påhitt är tankens frihet – vi befriar oss från alla begränsningar genom att med ett litet skutt hoppa över det ändliga i det oändliga (finaliteten i det infinala), den totala mekanistiska styrningen av tillvaron. Vi slipper ifrån att bygga  tankar underifrån en grund för att lägga sten på sten med Thales i botten och Russel längst upp, allt inordnat i ett system av analyser och synteser. Vi kan i stället röra oss fritt och sväva runt Boethius tankar eller Bertrand Russells just därför att de har fötts av många tankar som kan ordnas in i Thales skola eller Pythagoras och ännu på intet sätt spränger deras gränser och just för att själva problemet är detsamma från vilket håll man än närmar sig det.

   Vi kan läsa Wittgenstein :

   "1.1 Världen är inbegreppet av fakta, inte av ting.

   2.0123 Om jag känner föremålet, så känner jag också alla dess möjligheter att

   förekomma i sakförhållanden. En ny möjlighet kan inte påträffas i efterhand.

   4  Tanken är den meningsfulla satsen.

   4.001 Inbegreppet av satser är språket.

   4.01 Satsen är en bild av verkligheten...

   4.016 För att förstå satsens väsen, tänk på hieroglyferna som avbildar de fakta de

   beskriver...

   6.5 ... Gåtan finns inte.

   Om en fråga alls kan framställas, så kan den också besvaras.

   6.522 Det outsägliga finns visserligen. Detta visar sig, det är det mystiska.

   6.54 Mina satser förklarar genom att de som förstår mig, slutligen inser dem vara nonsens, när han stigit ut genom dem... (han måste kasta bort stegen när han klivit upp). Han måste övervinna dessa satser, då ser han världen riktigt. "

   (Varje forskare som ärligt söker lösningen på en gåta som har med livet att göra måste till slut finna att gåtan finns, det är det mystiska. )

   Polhem har under en studie i materiens täthet kommit fram till att ’hela totum universum synes kunna sammanpackas i en punctum mathematicum åtminstone rationaliter.’ Hans medarbetare Emanuel Swedenborg ställer 1722 upp tre förutsättningar om man vill förklara de naturliga processerna ur mekanikens ståndpunkt och den mellersta av dessa förutsätter då att ’naturens princip är densamma som geometrin, de naturliga partiklarnas ursprung bör härledas från matematiska punkter, liksom linjer, former och hela geometrin.’ Men för att den skall gälla måste det införas rörelse i systemet och detta är principiellt oförklarligt. ’detta genomskådar intet ändligt förnuft, kan heller inte genomskåda det, emedan denna rörelse härrör från det högsta rörliga, från det högsta Livet, från Gud själv alltings skapare, som i kraft av sin ursprungliga rörelse har inpräglat samma princip i sin natur...’

   Idén syntes redan ha blivit motsagd av naturen själv, när Newton publicerade sina upptäckter av gravitationslagen 1687. Denna lagbundna universums ordning och rörelse var så imponerande syntes sträcka sig så långt att man tyckte sig {och fortfarande tycker sig} skymta svaret på livsgåtan i den mekaniska rörelsen.

   Men Swedenborg som studerade det organiska livet genom mikroskopet kan inte acceptera vetenskapens försök att inordna den organiska naturen i det mekaniska systemet : att det existerar en Gud som visar sig för naturforskarens öga är tveklöst för Swedenborg... Ändå måste han varna för alla försök att bestämma Guds väsen genom att studera naturens effekter. Inte minst farliga är sådana analogislut som utgår från det rådande matematiska oändlighetsbegreppet. Det innebär att forskaren till sist lämnas stående med samma frågor som när han började. Det förnuftets århundrade som stödde sig på Newton, Kant och Voltaire, fann utan svårighet just detta som Swedenborg insåg {att Gud inte kan förklaras med infinitesimal-kalkylen}; Gud finns inte.  V.S.B.

   Swedenborg var som en av de 40 000 profeterna runt öknen, han trodde på något  som var uppenbart för honom. När han betraktade sitt eget liv såg han det i livet uppenbara som, det stöder även de 40 000, inte kommer till människan utan lidande, till exempel det som uppstår mellan öknen och det odlade, eller det som de folk utsätts för som bor på vägen mellan löftet {havet och den på detta skeppade rikedomen} och makten {sumerer ; babylonier ; egyptier ... jag hänvisar i detta fall till Gamla Testamentet och till Micheners ’Källan’}.

   Swedenborg utgick från att Gud fanns och därför verkade direkt i tillvaron, något som kan vara svårt att tro efter det gångna århundradet ;

   det kan vara värt att nämna att när Swedenborg, som en bland få människor, fått blicka in genom janusporten får hans verklighet stor överenstämmelse med Confucius : människan har blivit given ljuset. Som hos staretsen Zozima.

   Swedenborg finner mellan den formstruktur som han utgått från, den oorganiska naturen, och som är av samma materia som den organiska, en avgörande skillnad mellan livet och naturen. Genom människans syndafall, tänker han då, som bestod i att hon avlägsnade sig från Skaparen och greps av kärlek till sig själv fördärvade hon den ursprungliga ordningen och det fick direkta följder även för naturen. Detta höga pris fick människan betala för den fria viljan. Confucius tänker att människan skall upprätta ett kontrakt med den högre ordningen, vilket är samma sak ; men han kallar den inte Gud. Och han ger inte andra löften än de som kan ges i det här livet, vilket kanske är klokt. Den personliga Guden är ett arv från gränsen mellan öknen och det odlade, som Lawrence berättar. Grekerna såg det på ett annat sätt.

   Frånsett val av begrepp och den personliga närvaron av en Gud (kärleken) finns det inget som skiljer Swedenborg från Confucius : ’den andliga världen är skapad av rent andliga substanser och i dess mitt finns ”den andliga världens sol”, varifrån ljus, värme, vishet och kärlek utgår till så väl den andliga som den naturliga världen.

   Genom denna har också vårt solsystems medelpunkt blivit skapad. Genom den andliga världens substanser skapas så i begränsningar den naturliga och materiella världen, där på ett särskilt sätt livet och småningom dess högsta form – den mänskliga manifesterar sig.

   För Swedenborg själv var det centrala i den kris som återspeglas i Drömboken den kamp mot egenkärleken som ofta visade sig i det vetenskapliga högmodets gestalt. ”Aldrig är Swedenborg så tydlig som när han talar om det nödvändiga i att öppna vägarna till det öfvre ; bortröjandet av de själfviska hindren” {Vilhelm Ekelund}’ Det är definitionen på Fritz Künkels ’Characterologia nonica’.

   Jag bläddrar tillbaka till Kropotkin : han fann att de djur han sett hade överlevt på grund av ömsesidighet ; ’hjälp inom arten var viktigare än progressiv utveckling’. Själviskhet mot ömsesidighet. Den kärlek {till Gud} som vi år 2000 instinktivt värjer oss emot är ömsesidigheten, så långt jag kan se den egentliga själsfunktionen som också är människans största prövning ; Swedenborg talar innerst om detta fast det är svårt att nå honom därför att han sökte tränga sig genom nålsögat, där han såg en andra sida ; där hans uppenbarade Gud fanns.  Uppenbarandet finns i människans känsloliv – det är en tanke vi måste hålla fast vid. Jag är inte beredd att söka tränga genom nålsögat, men det vi uppenbarar genom att titta genom det skall vi använda i den här världen. Vårt subjekt förmedlar sig till oss genom vår kropp men människan är en icke delbar enhet, tanke och känsla är två sidor av samma sak. 

   Än så länge finner jag ingen motsägelse i min syllogism. 

   Juli 2001

   I det läge jag då befann mig under sommaren 2001 hade jag inte någon angreppspunkt på naturvetenskapen. Pierre Souffrins studie av Galileis fallförsök  efter ett lutande plan som gav uttryck åt ”Tiden är ingenting” betydelsen av att vi bara kan uttrycka tid i rörelse och att detsamma gäller energin, som för oss bara uttrycker sig i olika former av rörelse, vilket i så fall till rörelseläran skulle foga begreppet latent rörelse. O.E. Westin har redan visat att tröghetslagen som är samma sak under vissa förhållanden sätts ur spel.

   Allt detta ger en helt annan innebörd åt Swedenborgs slutsatser.

(den 8 juli 2002)

Home