Åter menyn

 

 

John Ruskin :

 

   The Stones of Venice : The Quarry

 

Utdrag

 

 

   Jag sätter datum för Venedigs förfall från Carlo Zenos bortgång 1418 ; det synliga förfallet fem år senare med bortgången av hennes ädlaste och klokaste son dogen Tommaso Mocenigo. Foscaris styre följde, fördystrat av pest och krig ; ett krig i vilket den listiga och lyckosamma lombardiska politiken gjorde stora landvinningar och på den betydelsefulla och oåterkalleliga vanära som ständigt förnyades ; i slaget vid Po, vid Cremona och träsken vid Caravaggio. 1454 förödmjukade sig Venedig som den första kristna staten inför turkarna ; samma år installerades den första Inkvisitionen av staden och från och med den perioden antar regeringen den trolösa och mystiska form som man vanligen uppfattar. 1477 spred den stora turkiska invasionen skräck kring lagunens stränder och 1508 innebär förbundet i Cambrai den epok som vanligen betecknas vara inledningen till Venedigs förlust av inflytande ; de handelsmässiga framgångarna för Venedig under senare delen av 1400-talet har bländat historikerna så att de inte sett de tidigare tecknen på hennes uppenbara svaghet.

 

   Medan Venedigs framgångar varade var hennes segrar och vid många tillfällen henne säkerhet köpta med personligt hjältemod ; och den som då upphöjde henne var ibland (vanligast) hennes kung, ibland en ädling, ibland en medborgare. För denne ; inte heller för Venedig var frågan ställd om hans namn, eller om detta namns makt, utan om hans uppfostran, hur han blev herre över sig själv och tjänare till sitt land, tålmodig i motgång, otålig vid förödmjukelse ; det var denna verklighet som låg bakom den tid hon fann räddare bland dem hon kastat i fängelse till den tid rösten från hennes egna barn tvingade henne att skriva kontrakt med döden…

 

   Jag önskar att läsaren behåller i minnet denna dubbla fråga, som i den fortsatta undersökningen skall skänka dubbel betydelse år varje detalj ; inte heller skall intresset bli utan vinning av de vittnesmål som jag kan utvinna ur Venedigs konst som skall visa sig lika vanliga som ovedersägliga : det att förfallet i hennes politiska ställning exakt sammanfaller med den husliga och personliga religionens dekadens.

   Jag säger huslig och personlig därför att – och detta är den andra synpunkt jag vill att läsaren skall behålla i sitt minne – det mest egendomliga draget i Venedigs historia är livfullheten och kraften hos den privata religionen och dess tydliga livlöshet i den offentliga politiken. Ensam bland Europas av entusiasm, ädelmod och fanatism lågande stater, står Venedig från första ögonblicket till det sista som en staty : maskförsedd. Hennes kyla är ogenomtränglig, hennes kraft under alla omständigheter utlöst bara av en enda hemlig fjäder. Fjädern var handelsintresset – detta är det enda motivet bakom alla hennes betydelsefulla handlingar och hennes bestående nationella hätskhet. Hon kunde förlåta förolämpningar, men aldrig rivalitet…

 

   Vi kan alltså nu betrakta två förunderliga och högtidliga ljus som samtidigt kommer att lysa på nästan varenda scen i Rio Altos ryckiga historia. Vi ser på en gång en djup och krävande personlig religion som formar de enskilda medborgarnas liv i Venedig under hennes storhetstid ; vi kan återfinna den i alla familjeangelägenheter och omedelbara hänsyn i livet, som ger en märklig värdighet till venetianarnas handlingar också de kommersiella, som de bekänner genom enkelheten i tron ; något som borde få nutidens män av värld att bli skamsna i sin tvekan att erkänna den religiösa känslan som betydelsefull även i de små handlingarna …

 

   Låt först Måleriet bära sitt vittnesbörd :

   Kom ihåg att jag satte förfallets upptakt så tidigt som 1418.

 

   Giovanni Bellini var född omkring 1400 och Titian föddes 1480. Giovanni Bellini och Gentile hans två år äldre bror sluter linjen av Venedigs andliga konstnärer. Men intill det sista ger deras religiösa inställning liv åt deras verk. Det finns ingen religion i något av Titians verk, det finns inte ens den minsta antydan av ett religiöst temperament eller någon sympati, varken hos honom eller hos någon av dem för vilka han målade. Hans stora andliga ämnen är enbart temata för en uppvisning av bildmässig retorik. –  komposition och färg.

   Nu är orsaken inte bara den att Giovanni Bellini var en religiös natur och att Titian inte var det. Titian och Bellini har äkta tillhörighet i de stilarter i tiden som de representerade ; och skillnaden i deras konstnärliga känsla är inte så mycket skillnaden i personligt temperament, som skillnaden i deras bakgrund : Bellini uppväxt i tro ; Titian i formalism. Mellan deras båda födelseår hade den levande venetianska tron försvunnit.

   Den levande religionen observera detta, inte den formella. Den yttre observansen var lika allvarlig som någonsin. Doge och senatorer avbildas vid nästan varje tillfälle av betydelse knäböjande inför Jungfrun eller San Marcus ; en trosbekännelse framförd i rent guld av den venetianska sekinen. Märk Titians stora tavla i dogepalatset av dogen Antonio Grimani som knäböjer framför Tron och lär följande : Tron är ett grovt porträtt av en av Titians mindre gracila modeller : tron har blivit kött. Ögat fångas allra först av Dogens vapen. Venedigs hjärta fanns i hennes krig inte i hennes dyrkan…

 

   Jag har sagt att de två ordningarna, dorisk och korintisk är roten till all europeisk arkitektur. Du har kanske hört talas om fem ordningar, men det finns bara två verkliga ordningar och det kan aldrig bli fler ända till domedag. I en av dessa ordningar är ornamentet konvext. Det är den doriska, normandiska och vad allt annat som du kan komma på. I den andra är ornamentet konkavt det är den korintiska, Early English, Decorated och vad du kan komma på av det slaget. Övergångsformen i vilken den dekorativa linjen är rak är den ursprungliga roten till båda. Alla andra ordningar är variationer på dessa eller fantasmer eller grotesker allt i ett ändlöst antal och med olika prägel.

 

   Denna grekiska arkitektur med två ordningar kopierades och varierades klumpigt av romarna utan att resultera i något särskilt innan de började använda valvbågen till allmänt bruk. I det ögonblicket kom kristendomen, tog hand om valvbågen och gjorde den till sin egendom ; dekorerade den och förtjustes av den ; uppfann en ny dorisk pelare att ersätta den obrukbara romerska och gick till verket över hela det romerska imperiet med det material som fanns tillgängligt och uttryckte sig och smyckade sig så gott som det gick. Den kristna arkitekturen är precis uttrycket för kristendomen under den tiden, mycket ivrig och vacker – men visst, ofullkomlig och i många avseenden okunnig och ändå utstrålade den ett starkt barnsligt ljus av fantasi som flammar upp under Konstantin och lyser upp stränderna längs Bosporen och kring Adriatiska och Egeiska haven. Arkitekturen liksom religionen som den var uttryck för sjönk ned i en bestämd form – sällsam, förgylld och balsamerad vila och den skulle förblivit så för evigt – och den har förblivit sådan där trögheten inte blivit störd. Men ett hårt uppvaknande väntade…

 

… Under tiden hade dess förnyelse förberetts. Medan denna romerska konst utövades i all sin förfining fördes en annan oren form av den – ett slangspråk skulle man kunna säga – genom mindre hantverkskickliga ut till fjärran provinser och än råare imitationer av detta slangspråk fördes ut i de barbariska länderna i Europas utkanter …

 

   Märk detta. Övergången till (speciellt arabisk) stil i det venetianska arbetet kan föras samman till 1180 och förvandlas gradvis till gotik som framträder under mitten av 1200-talet fram till början av 1400-talet ; exakt den period som jag beskrivit vara den centrala epoken i Venedigs liv. Jag satte datum för nedgången till 1418 ; Foscari dog fem år senare och under hans styre uppträder de första tecknen på den förändring i Venedigs arkitektur som Phillipe de Comynes lade märke till (husfasaderna uppfördes av marmor i ställer för bruk).

 

   Denna förändring visar sig allra först i en förlust an sanningsenlighet och i livskraft i den över hela världen existerande arkitekturen. All gotik, från söder till norr korrumperades med en gång. Tyskarna och fransmännen förlorade sig i alla tänkbara överdrifter…

 

   Men Venedig, som var den mest religiösa var i sitt fall den mest korrupta av Europas stater och eftersom hon i sin kraft var centrum för de rena

strömmarna i den kristna arkitekturen så blev hon i sin nedgång källa till Renässansen. Det var ursprungligheten och lyskraften hos palatsen i Vicenza och Venedig som gav denna stil ett högt anseende i Europas ögon.

 

   Det är alltså i Venedig och bara i Venedig som ett effektivt slag kan utdelas mot Renässansens farsotsliknande konst. Förstör dess krav på att bli beundrad och den kan inte slå rot någon annanstans. Däri ligger avsikten i den följande essän. Jag skall inte ägna någon uppmärksamhet åt Palladio, inte trötta läsaren med något tjatigt förakt ; men jag skall i min sammanfattning av den tidigare arkitekturen jämföra dess ledande drag med dem som uppstod genom klassicisternas förfalskning ; och stanna nära på kanten av avgrunden så fort jag gjort dess djup synligt …

 

   Återigen skall jag ta upp betydelsen av Carlo Zenos och dogen Tommaso Mocenigos bortgång. Dogens grav är huggen av en florentinare, men den är av samma sort och med samma känsla som alla de venetianska gravarna från den tiden och en av de sista som bevarar denna. Det klassiska elementet finns huvudsakligen i dess detaljer men det allmänna intrycket är oförändrat. Likt alla de vackra gravarna i Venedig och Verona är denna sarkofag försedd med en vilande figur överst och denna figur är ett troget och ömsint porträtt, framställt så långt det går utan att bli plågsamt av dogen som han låg i döden. Han bär sin hertigliga mantel och hätta – hans huvud vilar något åt ena sidan på kudden hans händer korsas så som de fallit. Ansiktet är avtärt, dragen ganska grova, men så rena och förnäma i sin naturliga utmejsling, slitna, eftertänksamhet och död …

 

   Graven höggs 1424 och den beskrivs så här av en av de mest intelligenta nutida pennorna vilken representerar vår uppfattning av den venetianska konsten (Pietro Salvatico).

 

   ”Denna sarkofag i vilken stoftet av Tommaso Mocenigo vilar är också av den italienska skolan rik men inte vacker (ricco ma non bel). Den kan sägas vara en av de sista länkarna som förenar den nedåtgående medeltida konsten med den uppåtstigande renässansen. Vi skall inte dröja oss kvar vid alla de fel som vi finner hos de sju figurerna på frontespisen och sidorna föreställande dygderna och de teologiska värdena ; inte heller skall vi anmärka på figurerna i nischerna över baldakinen därför att vi finner dem ovärdiga både sin epok och den florentinska skolan …”

 

   Det är i sanning väl att han inte dröjer vid dessa ofullkomligheter ; men det hade varit bättre om han ett ögonblick stannat vid den äkta bilden av en konungs dödlighet.

 I koret till samma kyrka Giovanni och Pauli finner vi en annan grav, dogen Andrea Vendreminis. Han dog 1478 efter två års maktinnehav, de mest förödande i Venedigs historia. Han dog i pesten som följde på turkarnas plundringar. Han dog och lämnade Venedig vanärat till sjöss och till lands med röken av ett fientligt hot över den blå horisonten mot Friuli ; och till hans ära restes den kostbaraste grav som någonsin blivit bestådd någon av hennes monarker.

 

   Om den ovan citerade författaren var kallsinnig inför graven till en av hans lands fäder jämnar han ut det med lovorden inför Vendreminis grav. Där är två och en halv sida tätt skrivet lov ; men från början till slut inte ett enda ord om skulpturen av den döde. Jag tycker att detta är en viktig del av en grav och av den här var jag särskilt intresserad eftersom Salvaticos lovord är ett eko av tusentals andras. Enhälligt har man förklarat detta vara den mest betydelsefulla graven under renässansen, utnämnd som sådan av Cigogna (Som Salvatico citerar) : ”Själva höjdpunkten i den venetianska konsten som den med mejselns hjälp uppnådde”.

 

   Till denna höjdpunkt som var täckt med damm och spindelväv nådde jag med hjälp av en ranglig stege, sådan som står till buds för sakristians omsorger. Först slogs jag av den sällsamma avigheten och bristen på känsla i handens fall som den kastas ut mot åskådaren för att visa den fina mejslingen. Hos Mocenigo är handen hård till och med stel i sin utformning, men ådrorna är fint dragna som om skulptören med rätta anat en sådan finskänslighet återger både värdighet, ålder och pånyttfödelse.

   Vendraminis hand är mycket mer bearbetad men den trubbiga och klumpiga konturen får oss att känna att den omsorgen var bortkastad, och så är det,0 därför att omsorgen är helt ägnad åt att få fram de giktbrutna rynkorna kring fingerlederna. Sådan den handen var letade jag efter dess kamrat. Först trodde jag att den blivit avbruten, men när jag fått bort dammet såg jag att den eländiga figuren bara hade en hand med en kloss där den andra skulle suttit på insidan. Ansiktet tungt och obehagligt i sina drag är missbildat – det är en halvskulptur. Den ena sidan av pannan har vecken noga utformade, den andra är helt slät ; den ena sidan av kalotten ciselerad, bara en av kinderna är avslutad den andra antydd och slutligen hermelinsmanteln som är noga utformad till den minsta hårlocken och varje hårstrå på den ena sidan grovt uthuggen på den andra.

 

   Från denna bearbetade sida har den också betraktats av alla beundrare och jag skulle inte sagt något om skulptören – tvärtom skulle jag berömt honom – om det inte vore så att han sätt att handla rymde ohederlighet genom att bara behandla ena halvan av en missbildad mask där man väntar sig ett porträtt där möter den totala känslolöshet som den innebär att hejda sin hand halvägs längs en rynka på den dödes panna…

 

 

Övers SG 011121

 

Home