|
John
Ruskin :
The Stones of Venice : The Quarry Utdrag
Jag
sätter datum för Venedigs förfall från Carlo Zenos bortgång 1418 ;
det synliga förfallet fem år senare med bortgången av hennes ädlaste
och klokaste son dogen Tommaso Mocenigo. Foscaris styre följde, fördystrat
av pest och krig ; ett krig i vilket den listiga och lyckosamma
lombardiska politiken gjorde stora landvinningar och på den
betydelsefulla och oåterkalleliga vanära som ständigt förnyades ; i
slaget vid Po, vid Cremona och träsken vid Caravaggio. 1454 förödmjukade
sig Venedig som den första kristna staten inför turkarna ; samma år
installerades den första Inkvisitionen av staden och från och med den
perioden antar regeringen den trolösa och mystiska form som man vanligen
uppfattar. 1477 spred den stora turkiska invasionen skräck kring lagunens
stränder och 1508 innebär förbundet i Cambrai den epok som vanligen
betecknas vara inledningen till Venedigs förlust av inflytande ; de
handelsmässiga framgångarna för Venedig under senare delen av
1400-talet har bländat historikerna så att de inte sett de tidigare
tecknen på hennes uppenbara svaghet. Medan Venedigs framgångar
varade var hennes segrar och vid många tillfällen henne säkerhet köpta
med personligt hjältemod ; och den som då upphöjde henne var ibland
(vanligast) hennes kung, ibland en ädling, ibland en medborgare. För
denne ; inte heller för Venedig var frågan ställd om hans namn, eller
om detta namns makt, utan om hans uppfostran, hur han blev herre över sig
själv och tjänare till sitt land, tålmodig i motgång, otålig vid förödmjukelse
; det var denna verklighet som låg bakom den tid hon fann räddare bland
dem hon kastat i fängelse till den tid rösten från hennes egna barn
tvingade henne att skriva kontrakt med döden… Jag önskar att läsaren
behåller i minnet denna dubbla fråga, som i den fortsatta undersökningen
skall skänka dubbel betydelse år varje detalj ; inte heller skall
intresset bli utan vinning av de vittnesmål som jag kan utvinna ur
Venedigs konst som skall visa sig lika vanliga som ovedersägliga : det
att förfallet i hennes politiska ställning exakt sammanfaller med den
husliga och personliga religionens dekadens. Jag säger huslig och
personlig därför att – och detta är den andra synpunkt jag vill att läsaren
skall behålla i sitt minne – det mest egendomliga draget i Venedigs
historia är livfullheten och kraften hos den privata religionen och dess
tydliga livlöshet i den offentliga politiken. Ensam bland Europas av
entusiasm, ädelmod och fanatism lågande stater, står Venedig från första
ögonblicket till det sista som en staty : maskförsedd. Hennes kyla är
ogenomtränglig, hennes kraft under alla omständigheter utlöst bara av
en enda hemlig fjäder. Fjädern var handelsintresset – detta är det
enda motivet bakom alla hennes betydelsefulla handlingar och hennes bestående
nationella hätskhet. Hon kunde förlåta förolämpningar, men aldrig
rivalitet… Vi kan alltså nu betrakta
två förunderliga och högtidliga ljus som samtidigt kommer att lysa på
nästan varenda scen i Rio Altos ryckiga historia. Vi ser på en gång en
djup och krävande personlig religion som formar de enskilda medborgarnas
liv i Venedig under hennes storhetstid ; vi kan återfinna den i alla
familjeangelägenheter och omedelbara hänsyn i livet, som ger en märklig
värdighet till venetianarnas handlingar också de kommersiella, som de
bekänner genom enkelheten i tron ; något som borde få nutidens män av
värld att bli skamsna i sin tvekan att erkänna den religiösa känslan
som betydelsefull även i de små handlingarna … Låt först Måleriet bära
sitt vittnesbörd : Kom ihåg att jag satte förfallets
upptakt så tidigt som 1418. Giovanni Bellini var född
omkring 1400 och Titian föddes 1480. Giovanni Bellini och Gentile hans två
år äldre bror sluter linjen av Venedigs andliga konstnärer. Men intill
det sista ger deras religiösa inställning liv åt deras verk. Det finns
ingen religion i något av Titians verk, det finns inte ens den minsta
antydan av ett religiöst temperament eller någon sympati, varken hos
honom eller hos någon av dem för vilka han målade. Hans stora andliga
ämnen är enbart temata för en uppvisning av bildmässig retorik. –
komposition och färg. Nu är orsaken inte bara
den att Giovanni Bellini var en religiös natur och att Titian inte var
det. Titian och Bellini har äkta tillhörighet i de stilarter i tiden som
de representerade ; och skillnaden i deras konstnärliga känsla är inte
så mycket skillnaden i personligt temperament, som skillnaden i deras
bakgrund : Bellini uppväxt i tro ; Titian i formalism. Mellan deras båda
födelseår hade den levande venetianska tron försvunnit. Den levande
religionen observera detta, inte den formella. Den yttre observansen var
lika allvarlig som någonsin. Doge och senatorer avbildas vid nästan
varje tillfälle av betydelse knäböjande inför Jungfrun eller San
Marcus ; en trosbekännelse framförd i rent guld av den venetianska
sekinen. Märk Titians stora tavla i dogepalatset av dogen Antonio Grimani
som knäböjer framför Tron och lär följande : Tron är ett grovt porträtt
av en av Titians mindre gracila modeller : tron har blivit kött. Ögat fångas
allra först av Dogens vapen. Venedigs hjärta fanns i hennes krig inte i
hennes dyrkan… Jag har sagt att de två
ordningarna, dorisk och korintisk är roten till all europeisk arkitektur.
Du har kanske hört talas om fem ordningar, men det finns bara två
verkliga ordningar och det kan aldrig bli fler ända till domedag. I en av
dessa ordningar är ornamentet konvext. Det är den doriska, normandiska
och vad allt annat som du kan komma på. I den andra är ornamentet
konkavt det är den korintiska, Early English, Decorated och vad du kan
komma på av det slaget. Övergångsformen i vilken den dekorativa linjen
är rak är den ursprungliga roten till båda. Alla andra ordningar är
variationer på dessa eller fantasmer eller grotesker allt i ett ändlöst
antal och med olika prägel. Denna grekiska arkitektur
med två ordningar kopierades och varierades klumpigt av romarna utan att
resultera i något särskilt innan de började använda valvbågen till
allmänt bruk. I det ögonblicket kom kristendomen, tog hand om valvbågen
och gjorde den till sin egendom ; dekorerade den och förtjustes av den ;
uppfann en ny dorisk pelare att ersätta den obrukbara romerska och gick
till verket över hela det romerska imperiet med det material som fanns
tillgängligt och uttryckte sig och smyckade sig så gott som det gick.
Den kristna arkitekturen är precis uttrycket för kristendomen under den
tiden, mycket ivrig och vacker – men visst, ofullkomlig och i många
avseenden okunnig och ändå utstrålade den ett starkt barnsligt ljus av
fantasi som flammar upp under Konstantin och lyser upp stränderna längs
Bosporen och kring Adriatiska och Egeiska haven. Arkitekturen liksom
religionen som den var uttryck för sjönk ned i en bestämd form – sällsam,
förgylld och balsamerad vila och den skulle förblivit så för evigt –
och den har förblivit sådan där trögheten inte blivit störd. Men ett
hårt uppvaknande väntade… … Under tiden hade dess förnyelse förberetts. Medan denna romerska konst
utövades i all sin förfining fördes en annan oren form av den – ett
slangspråk skulle man kunna säga – genom mindre hantverkskickliga ut
till fjärran provinser och än råare imitationer av detta slangspråk fördes
ut i de barbariska länderna i Europas utkanter … Märk detta. Övergången
till (speciellt arabisk) stil i det venetianska arbetet kan föras samman
till 1180 och förvandlas gradvis till gotik som framträder under mitten
av 1200-talet fram till början av 1400-talet ; exakt den period som jag
beskrivit vara den centrala epoken i Venedigs liv. Jag satte datum för
nedgången till 1418 ; Foscari dog fem år senare och under hans styre
uppträder de första tecknen på den förändring i Venedigs arkitektur
som Phillipe de Comynes lade märke till (husfasaderna uppfördes av
marmor i ställer för bruk). Denna förändring visar
sig allra först i en förlust an sanningsenlighet och i livskraft i den
över hela världen existerande arkitekturen. All gotik, från söder till
norr korrumperades med en gång. Tyskarna och fransmännen förlorade sig
i alla tänkbara överdrifter… Men Venedig, som var den
mest religiösa var i sitt fall den mest korrupta av Europas stater och
eftersom hon i sin kraft var centrum för de rena strömmarna i den kristna arkitekturen så blev hon i sin nedgång källa
till Renässansen. Det var ursprungligheten och lyskraften hos palatsen i
Vicenza och Venedig som gav denna stil ett högt anseende i Europas ögon.
Det är alltså i Venedig
och bara i Venedig som ett effektivt slag kan utdelas mot Renässansens
farsotsliknande konst. Förstör dess krav på att bli beundrad och den
kan inte slå rot någon annanstans. Däri ligger avsikten i den följande
essän. Jag skall inte ägna någon uppmärksamhet åt Palladio, inte trötta
läsaren med något tjatigt förakt ; men jag skall i min sammanfattning
av den tidigare arkitekturen jämföra dess ledande drag med dem som
uppstod genom klassicisternas förfalskning ; och stanna nära på kanten
av avgrunden så fort jag gjort dess djup synligt … Återigen skall jag ta upp
betydelsen av Carlo Zenos och dogen Tommaso Mocenigos bortgång. Dogens
grav är huggen av en florentinare, men den är av samma sort och med
samma känsla som alla de venetianska gravarna från den tiden och en av
de sista som bevarar denna. Det klassiska elementet finns huvudsakligen i
dess detaljer men det allmänna intrycket är oförändrat. Likt alla de
vackra gravarna i Venedig och Verona är denna sarkofag försedd med en
vilande figur överst och denna figur är ett troget och ömsint porträtt,
framställt så långt det går utan att bli plågsamt av dogen som han låg
i döden. Han bär sin hertigliga mantel och hätta – hans huvud vilar något
åt ena sidan på kudden hans händer korsas så som de fallit. Ansiktet
är avtärt, dragen ganska grova, men så rena och förnäma i sin
naturliga utmejsling, slitna, eftertänksamhet och död … Graven höggs 1424 och den
beskrivs så här av en av de mest intelligenta nutida pennorna vilken
representerar vår uppfattning av den venetianska konsten (Pietro
Salvatico). ”Denna sarkofag i vilken
stoftet av Tommaso Mocenigo vilar är också av den italienska skolan rik
men inte vacker (ricco ma non bel). Den kan sägas vara en av de sista länkarna
som förenar den nedåtgående medeltida konsten med den uppåtstigande
renässansen. Vi skall inte dröja oss kvar vid alla de fel som vi finner
hos de sju figurerna på frontespisen och sidorna föreställande dygderna
och de teologiska värdena ; inte heller skall vi anmärka på figurerna i
nischerna över baldakinen därför att vi finner dem ovärdiga både sin
epok och den florentinska skolan …” Det är i sanning väl att
han inte dröjer vid dessa ofullkomligheter ; men det hade varit bättre
om han ett ögonblick stannat vid den äkta bilden av en konungs dödlighet. I koret till samma kyrka
Giovanni och Pauli finner vi en annan grav, dogen Andrea Vendreminis. Han
dog 1478 efter två års maktinnehav, de mest förödande i Venedigs
historia. Han dog i pesten som följde på turkarnas plundringar. Han dog
och lämnade Venedig vanärat till sjöss och till lands med röken av ett
fientligt hot över den blå horisonten mot Friuli ; och till hans ära
restes den kostbaraste grav som någonsin blivit bestådd någon av hennes
monarker. Om den ovan citerade författaren
var kallsinnig inför graven till en av hans lands fäder jämnar han ut
det med lovorden inför Vendreminis grav. Där är två och en halv sida tätt
skrivet lov ; men från början till slut inte ett enda ord om skulpturen
av den döde. Jag tycker att detta är en viktig del av en grav och av den
här var jag särskilt intresserad eftersom Salvaticos lovord är ett eko
av tusentals andras. Enhälligt har man förklarat detta vara den mest
betydelsefulla graven under renässansen, utnämnd som sådan av Cigogna
(Som Salvatico citerar) : ”Själva höjdpunkten i den venetianska
konsten som den med mejselns hjälp uppnådde”. Till denna höjdpunkt som
var täckt med damm och spindelväv nådde jag med hjälp av en ranglig
stege, sådan som står till buds för sakristians omsorger. Först slogs
jag av den sällsamma avigheten och bristen på känsla i handens fall som
den kastas ut mot åskådaren för att visa den fina mejslingen. Hos
Mocenigo är handen hård till och med stel i sin utformning, men ådrorna
är fint dragna som om skulptören med rätta anat en sådan finskänslighet
återger både värdighet, ålder och pånyttfödelse. Vendraminis hand är
mycket mer bearbetad men den trubbiga och klumpiga konturen får oss att känna
att den omsorgen var bortkastad, och så är det,0 därför att omsorgen
är helt ägnad åt att få fram de giktbrutna rynkorna kring
fingerlederna. Sådan den handen var letade jag efter dess kamrat. Först
trodde jag att den blivit avbruten, men när jag fått bort dammet såg
jag att den eländiga figuren bara hade en hand med en kloss där den
andra skulle suttit på insidan. Ansiktet tungt och obehagligt i sina drag
är missbildat – det är en halvskulptur. Den ena sidan av pannan har
vecken noga utformade, den andra är helt slät ; den ena sidan av
kalotten ciselerad, bara en av kinderna är avslutad den andra antydd och
slutligen hermelinsmanteln som är noga utformad till den minsta hårlocken
och varje hårstrå på den ena sidan grovt uthuggen på den andra. Från denna bearbetade
sida har den också betraktats av alla beundrare och jag skulle inte sagt
något om skulptören – tvärtom skulle jag berömt honom – om det
inte vore så att han sätt att handla rymde ohederlighet genom att bara
behandla ena halvan av en missbildad mask där man väntar sig ett porträtt
där möter den totala känslolöshet som den innebär att hejda sin hand
halvägs längs en rynka på den dödes panna… Övers SG 011121
|