Book I
The discovery of Feisal.
Jag antog att Revoltens motgångar mest berodde på dåligt ledarskap,
eller snarare frånvaron av ledarskap, Arabiskt och Engelskt.
Så jag for ned till Arabien för att se och begrunda dess stora män.
Först, det visste vi, var sherifen av Mekka åldrande.
Jag fann Abdulla för listig, Ali för ren, Zeid för
kall.
Då red jag uppåt landet till Feisal och fann i honom den eld som
krävdes och ändå med förstånd att ge rum för vårt vetande…
”Något av det onda i min berättelse må varit inneboende
i våra omständigheter. I åratal levde vi med varandra i den nakna öknen,
under den likgiltiga himlen. Under dagen jästes vi av solens hetta ; vi förvirrades
av vinden som slog mot oss. På natten blev vi våta av dagg och förödmjukade
till intighet av den oräkneliga tystnaden från stjärnorna. Vi var en självcentrerad
armé utan parad utan gest, dömda till friheten, människans andra troslära,
en avsikt så rovlysten att den åt alla våra krafter, ett hopp så
genomlyst att all vår tidigare strävan bleknade i dess glans…
”Jag sändes till dessa araber som en främling, oförmögen att
tänka deras tankar eller delta i deras tro, förelagd av plikt att leda
dem framåt och att utveckla till det yttersta varje steg de kunde ta som
fördelaktigt för England i hennes krig. Kunde jag inte anta deras karaktär,
kunde jag åtminstone dölja min egen och vara bland dem utan tydlig motsättning,
utan dissonans eller kritik, men ett omärkligt inflytande. Då jag var
deras kamrat, skall jag inte ursäkta dem, inte heller vara deras advokat.
”En man som ger upp sig själv för att bli främlingars egendom
lever ett liv som Yahoo, har bytt sin själ mot grymhet. Han är inte en
av dem. Han kanske står emot dem, övertalad av sin kallelse, att pressa
och vrida dem till något, de aldrig skulle blivit av sig själva. Han
kan, som jag, imitera dem så bra att de falskeligen efterliknar honom. Då
ger han upp sitt eget ursprung : låtsas deras ; och låtsaslekar är ihåliga,
värdelösa ting. I varje fall gör han inget av sig själv, ingenting så
ärligt att det är han själv. I mitt fall, blev strävan, att dessa år
leva i arabisk dräkt och att imitera deras andes grund, att jag förlorade
mitt engelska jag och vande mig att se västerlandets seder med nya ögon
: de förstörde allt för mig. Men jag kunde inte ta på mig mitt
arabiska skinn : det var bara något gjort. Lätt är att göra en man
otrogen, men knappast blir han omvänd till en ny tro.
”Någon gång blev dessa två jag tomrum ; då låg vansinnet
mycket nära, så nära som jag tror det måste vara den man som kunde se
tingen på en gång genom två skilda slöjor, två läror, två världar.
”Deras övertygelse var
instinktiv, deras sysselsättning intuitiv. Deras mest betydande produkt
var tro ; nästan så att de hade monopol på den uppenbarade religionen.
Tre av dem hade bestått : två av de tre hade också blivit exporterade
(i
modifierad form) till icke semitiska folk. Kristendomen översatt till de
skilda personligheterna hos de grekiska och latinska och teutoniska tungomålen,
hade erövrat Europa och Amerika. Islam hade, i skilda skepnader
underkastat sig delar av Asien och Afrika. De var semitiska framgångar.
Misslyckandet behöll de för sig själva. Öknarnas kanter var utspridda
med förlorad tro. Betydelsen låg i att alla dessa vrak av fallna
religioner fanns i mötet mellan öknen och det besådda. Den visade på
alstringen av all denna tro. De var försäkringar och inte argument ; så
det krävdes en profet att föra dem vidare. Araberna sade att det varit
fyrtiotusen profeter : vi kunde nämna åtminstone några hundra, ingen av
dem kom från den orörda naturen ; men deras liv följde ett mönster…
”Beduinen kunde inte söka Gud i sig själv : Han var alltför säker
på att han själv var i Gud. Han kunde inte uppfatta något som inte var
Gud, som Ensam var stor ; ändå att det fanns en hemkänsla och
vardaglighet hos denna antagna Arabiska Gud, som var deras ätande och
deras stridande och deras lustar, den enklaste av deras tankar, deras kända
tillgång och medarbetare… Araben kände inget motsägelsefullt i att ta
med Gud in i sin svaghet och sin aptit, i sina minst berömvärda
handlingar. Han var deras vanligaste ord ; och i sanning, förlorade vi
inte mycket av vår vältalighet, när vi gjorde Honom till det kortaste
och fulaste av våra enstaviga ord.”
”Dahoum drog iväg med mig : kom och känn den mest förföriska
av alla dofter och vi gick genom ruinen till en öppning som var vänd mot
öknen, där vi med öppna munnar kunde dricka av den otvungna, tomma, jämna
vinden från öknen som pulserade förbi. Den långsamma anden hade fötts
någonstans bortom det fjärran Eufrat och dragit sin färd genom många
dagar och nätter över öknar och dött gräs, till sitt första möte
med de mänskliga murarna i vårt raserade palats…
Det fanns ingen mänsklig ansträngning i naturen, inte heller
fruktbarhet, bara himlen ovanför och den rena jorden under. Där, utan
att vara medveten om det, kom beduinen närmare Gud. Gud var för honom
inte antropomorf, inte berörbar, inte moralisk, inte etisk, hade ingen
andel i jorden och den inte i honom : men det varande, så bestämt inte
genom avståndstagande utan genom att vara försett, ett förstående
varande, knivseggen i all handling, med naturen och materian blott som en
spegel som reflekterade Honom.
Lieutenant ward. After the death of Ghazala's foal Lawrence had trouble driving
his camel, who was grieveing. Abdulla kept the foal's pelt and held it before the
camel, who temporarily reassured by its scent, would resume her walking.
T.S. Lawrence :
“Seven Pillars of Wisdom”.
(december 1999).