Åter

   Book I

   The discovery of Feisal.

 

   Jag antog att Revoltens motgångar mest berodde på dåligt ledarskap, 

eller snarare frånvaron av ledarskap, Arabiskt och Engelskt. 

Så jag for ned till Arabien för att se och begrunda dess stora män. 

Först, det visste vi, var sherifen av Mekka åldrande. 

Jag fann Abdulla för listig, Ali för ren, Zeid för kall.  

   Då red jag uppåt landet till Feisal och fann i honom den eld som krävdes och ändå med förstånd att ge rum för vårt vetande…

   

   Något av det onda i min berättelse må varit inneboende i våra omständigheter. I åratal levde vi med varandra i den nakna öknen, under den likgiltiga himlen. Under dagen jästes vi av solens hetta ; vi förvirrades av vinden som slog mot oss. På natten blev vi våta av dagg och förödmjukade till intighet av den oräkneliga tystnaden från stjärnorna. Vi var en självcentrerad armé utan parad utan gest, dömda till friheten, människans andra troslära, en avsikt så rovlysten att den åt alla våra krafter, ett hopp så genomlyst att all vår tidigare strävan bleknade i dess glans…

   ”Jag sändes till dessa araber som en främling, oförmögen att tänka deras tankar eller delta i deras tro, förelagd av plikt att leda dem framåt och att utveckla till det yttersta varje steg de kunde ta som fördelaktigt för England i hennes krig. Kunde jag inte anta deras karaktär, kunde jag åtminstone dölja min egen och vara bland dem utan tydlig motsättning, utan dissonans eller kritik, men ett omärkligt inflytande. Då jag var deras kamrat, skall jag inte ursäkta dem, inte heller vara deras advokat.

   ”En man som ger upp sig själv för att bli främlingars egendom lever ett liv som Yahoo, har bytt sin själ mot grymhet. Han är inte en av dem. Han kanske står emot dem, övertalad av sin kallelse, att pressa och vrida dem till något, de aldrig skulle blivit av sig själva. Han kan, som jag, imitera dem så bra att de falskeligen efterliknar honom. Då ger han upp sitt eget ursprung : låtsas deras ; och låtsaslekar är ihåliga, värdelösa ting. I varje fall gör han inget av sig själv, ingenting så ärligt att det är han själv. I mitt fall, blev strävan, att dessa år leva i arabisk dräkt och att imitera deras andes grund, att jag förlorade mitt engelska jag och vande mig att se västerlandets seder med nya ögon : de förstörde allt för mig. Men jag kunde inte ta på mig mitt arabiska skinn : det var bara något gjort. Lätt är att göra en man otrogen, men knappast blir han omvänd till en ny tro.

   ”Någon gång blev dessa två jag tomrum ; då låg vansinnet mycket nära, så nära som jag tror det måste vara den man som kunde se tingen på en gång genom två skilda slöjor, två läror, två världar.  

 

   

Deras övertygelse var instinktiv, deras sysselsättning intuitiv. Deras mest betydande produkt var tro ; nästan så att de hade monopol på den uppenbarade religionen. Tre av dem hade bestått : två av de tre hade också blivit exporterade

(i modifierad form) till icke semitiska folk. Kristendomen översatt till de skilda personligheterna hos de grekiska och latinska och teutoniska tungomålen, hade erövrat Europa och Amerika. Islam hade, i skilda skepnader underkastat sig delar av Asien och Afrika. De var semitiska framgångar. Misslyckandet behöll de för sig själva. Öknarnas kanter var utspridda med förlorad tro. Betydelsen låg i att alla dessa vrak av fallna religioner fanns i mötet mellan öknen och det besådda. Den visade på alstringen av all denna tro. De var försäkringar och inte argument ; så det krävdes en profet att föra dem vidare. Araberna sade att det varit fyrtiotusen profeter : vi kunde nämna åtminstone några hundra, ingen av dem kom från den orörda naturen ; men deras liv följde ett mönster…

 

  Dessa religioners gemensamma nämnare var den alltid närvarande tanken på jordens värdelöshet. Deras djupa reaktion mot materien ledde dem att predika nakenhet, avstående, fattigdom ; och atmosfären i denna uppfinning, kvävde ökensinnet obarmhärtigt…

 

   ”Beduinen kunde inte söka Gud i sig själv : Han var alltför säker på att han själv var i Gud. Han kunde inte uppfatta något som inte var Gud, som Ensam var stor ; ändå att det fanns en hemkänsla och vardaglighet hos denna antagna Arabiska Gud, som var deras ätande och deras stridande och deras lustar, den enklaste av deras tankar, deras kända tillgång och medarbetare… Araben kände inget motsägelsefullt i att ta med Gud in i sin svaghet och sin aptit, i sina minst berömvärda handlingar. Han var deras vanligaste ord ; och i sanning, förlorade vi inte mycket av vår vältalighet, när vi gjorde Honom till det kortaste och fulaste av våra enstaviga ord.”  

 

   Dahoum drog iväg med mig : kom och känn den mest förföriska av alla dofter och vi gick genom ruinen till en öppning som var vänd mot öknen, där vi med öppna munnar kunde dricka av den otvungna, tomma, jämna vinden från öknen som pulserade förbi. Den långsamma anden hade fötts någonstans bortom det fjärran Eufrat och dragit sin färd genom många dagar och nätter över öknar och dött gräs, till sitt första möte med de mänskliga murarna i vårt raserade palats…

 

   Det fanns ingen mänsklig ansträngning i naturen, inte heller fruktbarhet, bara himlen ovanför och den rena jorden under. Där, utan att vara medveten om det, kom beduinen närmare Gud. Gud var för honom inte antropomorf, inte berörbar, inte moralisk, inte etisk, hade ingen andel i jorden och den inte i honom : men det varande, så bestämt inte genom avståndstagande utan genom att vara försett, ett förstående varande, knivseggen i all handling, med naturen och materian blott som en spegel som reflekterade Honom.  

 

  Lawrence's old mare Ghazala and her foal (sergeant Perry, captain Hornby and 

Lieutenant ward. After the death of Ghazala's foal Lawrence had trouble driving 

his camel, who was grieveing. Abdulla kept the foal's pelt and held it before the 

camel, who temporarily reassured by its scent, would resume her walking.

 

T.S. Lawrence :  “Seven Pillars of Wisdom”.

(december 1999).

 

 

 

 

 

 

 

Home