|
”Tankar om anden och stilen. Skillnad mellan geometrins anda och finessens ande. – I den ena är principerna påtagliga, men avlägsnade från allmänt bruk ; på så sätt att man har svårt att vrida huvudet åt det hållet av brist på vana : men har man väl vänt det dit ser man hela principen ; och man måste ha en alldeles falsk inställning för att räkna fel bland principerna som är så grova att det är nästan omöjligt att missa dem. Men i finessens ande finns principerna rakt framför ögonen på alla. Man behöver inte vrida på skallen, inte heller göra våld på sig ; det enda som behövs är att ha en bra syn, men man måste se bra ; därför att principerna är så små, så åtskilda och så många att det nästan är omöjligt att inte några undgår en. Men, att utesluta en princip leder till misstag ; alltså gäller det att ha en oförfalskad syn för att se alla principerna och en rätt anda för att inte räkna fel med de kända principerna. Alla geometriker skulle då ha finess om de hade en bra syn, eftersom de inte skulle kunna räkna fel med sina kända principer ; och de med finess skulle vara geometriker om de kunde vrida blicken mot geometrins ovanliga principer. Men det som gör att vissa med finess inte är geometriker är att de inte alls kan vrida huvudet mot geometrins principer ; men det som gör att geometriker inte har någon finess, det beror på att de inte ser vad som är rakt framför ögonen på dem och eftersom de är vana vid geometrins grova och tydliga principer och att inte resonera förrän att ha undersökt och beräknat med sina principer så går de vilse bland finessens principer, vilkas principer inte låter sig behandlas på det sättet. Man ser dem knappt, man snarare känner dem än ser dem : de är så spröda och så många att det krävs ett mycket känsligt sinne för att uppfatta dem och att bedöma rätt efter känslan utan att ställa upp dem i ordning som i geometrin, därför att man inte har sådana principer att tillgå och att det skulle vara ett oändligt arbete att skaffa fram sådana. Man måste se allt på en gång och inte genom att resonera sig fram, åtminstone till en viss grad. Och därför har geometrikerna sällan finess och den som har det är därför sällan geometriker, därför att geometrikerna alltid vill behandla finessens principer geometriskt och gör sig löjliga, när de börjar med definitioner och sedan med principer som man inte kan göra i den sortens resonemang. Det är inte så att det inte är anden som gör det, men den gör det utan att ge sig tillkänna, naturligtvis och utan någon särskild konst, därför att uttrycket går förbi de flesta och därför att känsligheten bara tillhör några få... Därför är det så att sanna geometriker är äkta under förutsättning att man förklara allt för dem med definitioner och principer, därför att de kan inte göra rätt annat än med noggrant förklarade principer. Men de i anden falska är varken geometriker eller har någon finess.”
Blaise Pascal f.19 juni 1632 i Clermont, Auvergne, d. Paris 19 augusti 1662. För att hjälpa sin far som hade en intendenturbefattning konstruerade han 1640 den första mekaniska räknemaskinen. I en essay pour les coniques visade han att hos en sexhörning inskriven i en konisk sektion ligger de sex hörnen på hyperbeln, parabeln eller ellipsen (fig.a). Om man drar ut motstående sidor hos sexhörningen till dess de skär varandra (fig.b) ligger skärningspunkten för de tre paren på en rät linje (enligt fig.c och d) Det finns sextio olika sätt att förbinda de sex hörnen i "Hexagramma mysticum". Pascal har lämnat efter sig en hel del av det som han (ovan) kallade geometriskt arbete : en princip för vätskors tryck, den första skissen av sannolikhetsteorin, "den aritmetiska triangeln" ett binominalteorem och arbeten rörande cykloiden. Han uppmärksammas alltså som naturfilosof, som författare "Lettres provincial", men han omnämns aldrig som filosof därför att han slöt sig till Port Royal och dess ortodoxa kristna syn (Augustinus). På det sättet röner han i det här landet samma öde som Solzjenitsyn, han finns inte mer, trots att han bör jämföras med Tolstoj...
|