FILONOV 

KÄRNAN

Ja, vad är konst ? Lyssna till professor Schéele vars tankar det inte går att rycka på axlarna åt :

   …Konsten måste jämställas med alla andra arter av mänsklig verksamhet och tjäna som ett medel för människans ändamål i det hela, för såväl det sanna, som det goda, som det sköna. Konsten bör vara endast ”en tjänande broder”. Det utmärkande för konsten blir då, vad redan Platon nämnde som dess kännetecken : efterbildning av verkligheten ; men ej som vetenskapen för förståndet i abstrakta, generella begrepp, utan i konkret, lefvande bild för fantasien. Där har konstnären sitt eget område, på vilket ingen kan tävla med honom, där är han skapare i sin art, är produktiv för mänsklighetens andliga nationalekonomi."

     (Man kan inte annat än röras in i sitt hjärta av denna utsaga, efter den erfarenhet vi moderna människor efter hundra år har av det som kallas konst)

    " Men han är inte en självsvåldig despot, som följer sina godtyckliga nycker och tycken, utan blott en tjänstpliktig vasall, som varje sin verksamhet måste taga hänsyn till det hela, till det högre, vars tjänare han är. men ej heller detta skall han våga sig utom sitt eget område, ej bli någon kvasi-vetenskapsman eller halvreformator i samhället ; han skall tjäna sanningen eller nyttan, men blott på sitt egendomliga sätt, såsom skapare av levande fantasibilder…"

   Detta är en beskrivning av konstnärens villkor. Ingen allvarligt syftande konstnär kan förneka dem.

   Men det är inte något svar på vad konst är !

   Denna egendomliga (se ovan) sysselsättning som många människor vill ägna sig åt, har ett första krav på sin utövare : den får inte gå någon annans ärenden. I det ögonblick den försöker gå samhällets ärenden, eller odlingens ärenden, eller politikens ärenden, eller egna ärenden, säg vilket annat intresses ärenden, säg mänsklighetens eller universums ärenden, blir konsten en sköka som säljer sina tjänster – det är inte längre det som konstnären verkligen ville – det blir en propaganda för något annat som stiger upp i hans själ, det blir en vinst som han kan göra. Därför är konstnärer så ofta fattiga, därför att betalning får man bara genom att gå andras ärenden – deras som redan har pengar.

   Därför lever vi i ett konstlöst samhälle – ett girigt samhälle, därför att penningen dikterar villkoren för konsten. Antingen de rika, eller de mäktiga och i det fallet är makten farligare än penningen.   

   Skall vi ett ögonblick betrakta det en fot höga grottlejonet, med sitt sardoniska leende, så är det första som slår en att kroppen verkar så valhänt, medan lejonet är så djävulusiskt ? Kan vi säga att människan som art inte längre skulle överlevt om hon underskattat sian motståndare och överskattat sig själv. Konst är aldrig en avbildning men ett läge, det kan finnas dolt i den en trollkonst som verkar på henne själv men inte för att trolla bort det svåra utan för att kunna övervinna det. 

"- Vad ser du här ? 

- Ett rovfågelöga. 

- Kan du verkligen se ? När skall du förstå att vår konst behöver seende och inte 

efterbildning ? 

- Sätt mig på prov. 

- Ditt sinne skall inte vara högmodigt av vad du vet, du kan be en tjänarinna om råd likaväl som en visir, därför att konstens gränser kan ingen uppnå. Men det finns ingen väg tillbaka.

- Ingen skall kunna säga att jag är feg.

- Tag då den här. Ched, räddaren tog av sig en amulett och gav till Paneb. Den föreställde ett öga gjort av steatit och i det var alla världens mått framställda i symbolisk form.

- Iris, pupill, tårkanal, hornhinna... Varje del av ett öga är en del av helheten. Lägger du samman alla delarna får du bara sextiotre sextiofjärdedelar. Om du verkligen lär dig att se kommer din hand att uppfatta den sextiofjärdedel som saknas. Att se är att skapa. "

Christian Jacq "Vishetens sten" ; att existera är att skapa och ständigt söka utvidga gränserna - att nå allt längre ut och allt högre upp och att aldrig förtröttas... Konsten är för människan det mest verkliga ett mått på hennes liv. 

   Konst är kunnande. Inte märkvärdigt, utan litet, flyktigt, omöjligt att bevara. Det är varje människas bevis på att hon är en människa och ingenting annat. Den är först och främst hennes eget bevis på vad hon är. Konsten tillhör varje människa som produktiv varelse och kan inte konsumeras, eftersom den är handling.  

   Oräkneliga sitter vid stafflier, skriver dagböcker och dikter, modellerar skulpturer, odlar konstfulla trädgårdar, enkelt sagt uttrycker sig på något sätt - allt detta är till sin kärna ett spontant uttryck för en första natur hos henne - det är konst och ju fler som ägnar sig åt att söka uttrycka sin personlighet, som inte någonstans har sin like, så är det precis dt som vi kallar för konst och man har inte mer rätt att dölja dessa uttryck än att hålla för sitt ansikte, eller vika undan med blicken ; men just här uppstår problemet som är att hennes önskan är att framstå som en personlighet, inte att vara en. I det ögonblick andras blickar faller på hennes konst förvandlas den oreflekterat till valuta för att köpa andras uppskattning (och vi vet alla hur falsk denna uppskattning i själva verket är) och vilken betalning som helst som är fördelaktig kan duga. Så uppstår ett skrå av kulturarbetare avlönade av Staten och bedömda av en tjänstemannakår i vars träaktiga själ tanken på innebörd dykt upp ; deras uppgift är att stötta Staten med byråkrati och att skaffa sig själva så stora förmåner de kan picka upp i det som faller från det stora trädet. 

  En Kulturgeneral för Sverige fick i televisionen frågan om vad kultur är och kunde inte svara på frågan. Inte heller hade intervjuaren någon idé om detta. I vårt samhälle är frågan om vad konst är lika obesvarad - 

   tanken att konst skulle försörja sig själv för att behålla sin självständighet - att kunna uttrycka den inre personligheten - är fullständigt främmande - den är i själva verket den att man kan utbilda konstnärer ungefär som socialtjänstemän och när man fått en legitimation från en Statlig utbildningsanstalt är det också Statens skyldighet att man får förevisa denna utbildning. 

   Det första tecknet på att ett samhälle lider av en svår sjukdom är att konsten korrumperas. 

   Om det finns några konstnärer i Sverige i början på det tredje årtusendet så är de inte synliga och de som är synliga arbetar huvudsakligen på sin försörjning och sitt rykte och deras enda mål är att någon lyssnar på den rättfärdighet de bär på eller den talang som är oersättlig. 

  …Om den inre boken, med okända tecken, som ingen kunde hjälpa mig finna någon regel för att läsa i, består den i en skapande akt där ingenting kan stödja oss eller ens samarbeta med oss. Därför undviker också många att skriva den. Vilka uppgifter tar man inte på sig för att undvika den! Varje tilldragelse, om det var Dreyfusaffären, om det var kriget, hade erbjudit författarna ursäkter för att inte dechiffrera den boken, de ville försäkra sig om det rättas seger, återupprättandet av nationens moral, hade inte tid att tänka på litteraturen. Men det var bara ursäkter för att de inte hade, eller bara lite, eget ursprung, det vill säga instinkt. Därför att instinkten visar på vår plikt och intellektet bidrar med förevändningar att undvika den. Bara det att i konsten finns inga ursäkter, avsikten räknas inte, i varje ögonblick måste konstnären följa sin instinkt, vilket betyder att konsten är det mest verkliga, den strängaste skolan i livet och den sanna yttersta Domen.

   Marcel Proust ; Le temps retrouvé

Home