Åter

  Japan : A short Cultural History by G.B. Sansom

…Kanske är det första drag (i den tidiga japanska tron), som man lägger märke till, det översvallande antalet gudar. Det ord som man vanligen använder för att översätta ”gud” är kami, som har den ursprungliga betydelsen ”övre”. Det är utan tvivel fela att tro att kami täcker det begrepp som vi vanligen lägger i ordet

Ordet Zen är en förvandling, via kinesiskan, av sanskrits ord dhyana, som betyder meditation. Zen skiljer sig från andra sekter, genom att den anser att upplysning, kan uppstå bara genom direkt intuitiv tanke. Den vilar inte på verkan av en helig formel eller kraften hos en nådig frälsare, utan på individens egna försök att förstå meningen med universum. Logiskt sett kan Zen spåras tillbaka till Indien, men historiskt är vägen inte klar. Den är säkert mycket påverkad av den tidiga buddismen, genom att den centrala idén är den andliga erfarenheten av Upplysning (sambodhi). Men dess kända historia börjar inte förrän den anlände till Kina 520 e.Kr. med en indisk munk vid namn Bodhidharma och är en nedteckning av en indisk dogm påverkad av kinesiskt tänkande. Den är uppenbart en yttring av det inte okända kinesiska sättet att tänka, som har en annan och inte så avlägsen yttring i Lao-Tses mysticism ; och vilka dess rötter än är bör den betraktas som en speciell produkt av Fjärran Östern. Zens dogmer var kända under Nara (710 – 785) och tanken att vissa religiösa sanningar inte kan förklaras i ord utan måste fattas intuitivt omfattades av de flesta sekterna, särskilt de med mystisk dragning som Tendai och Shingon. Men Zen utvecklades i Japan under Kamakura och den blomstrade särskild bland krigarklassen. Den kan sägas börja med Rinzai sekten som grundades av munken Enzai, strax efter 1200.

Det är tydligt att om så bara i det enkla och praktiska fanns det mycket som kunde tilltala en soldat, särskilt en med självförtroende. Zen är inte beroende av boken, den har inte någon utarbetad filosofi ; den är nära nog emot filosofi, det att den understryker ett förverkligande som uppstår som en vision genom iakttagelse av sig själv, och inte genom att studera vad andra människor har sagt. För feodala krigare av det stränga slaget måste känslosamheten i de Rena Land (Jochen) – sekterna verkat smaklös, och de ställde sig säkerligen tvivlande inför metafysiska skarpsinnigheterna. De flesta av dem var för övrigt inte bildade nog att förstå den invecklade terminologin. Men den plötsliga upplysningen som kallades satori, till vilken den siktar som ägnar sig åt Zen, är en inre personlig erfarenhet. En lärare av Zen läser inga sutror, han utför inga ceremonier, dyrkar inga bilder och förmedlar inga levnadsregler genom långa predikningar, men verkar med antydningar och vinkar. Eleven måste gå in i sig själv, bli herre över sig själv och finna sin egen plats i det andliga universat, av egen kraft. Så ogästvänlig är Zen att det inte finns ett enda påbud, och trots att den tidiga litteraturen är omfattande , består den mest av biografiska anekdoter ur mästarnas liv och av frågor som kan besvaras. Mästarna lärde obscurum per obscurius, genom till synes motsägande uppgifter, genom slag eller sparkar eller öronbedövande skrik med avsikt att kasta in eleven i en plötslig medvetenhet. Naturligtvis kunde ett system, så fritt från dogmatik och teori dra åt sig alla sorter av anhängare. Fiender till Zen är inte alltid utan ursäkt när de hävdar att Zen är skam och anspråksfull mysticism. Efter som den på det hela taget är emot ritualer och regler, verkar den uppmuntrande på originalitet, märkvärdighet och i många fall rent charlataneri, utan att rymma sådana element.

[Att dess väsen är ödmjukhet är något som gör Zen helt obegriplig för västerlänningen, men också, som Sansom påpekar, oerhört ömtålig i en

Not till kapitlet : Om man beaktar att Zen inte kan förklaras med ord och bara kan fattas genom intuition, är det obetänksamt av vilken författare som helst att ge sig in på exakta yttranden om detta ämne. Ändå kan de flesta historiska studeranden inte låta bli att försöka definiera det odefinierbara. Jag är rädd att jag, både här och i ett senare kapitel gjort mig skyldig till sådan obetänksamhet och blivit allvarligt motsagd av kännare av Zen. Professor Suzuki säger att det jag beskrivit som Zen ”alls inte är Zen” och att det västerländska sättet att tänka ”aldrig kan göra sig av med det eviga dilemmat av förståndet och tron, människan och Gud och så vidare”. Med Zen säger han är alla dessa frågor utan mening, de ligger som en slöja mellan oss och livet, mellan oss och verklighetens natur. Inför ett sådant yttrande kan jag inte säga annat än att det visar att det japanska sättet att se på filosofiska frågor verkar växla mellan det sakliga och det mystiska och att de har en benägenhet att avvisa vad som för oss syns vara ett rationellt beroende av en analytisk metod.”

[Till detta vill jag bara lägga den tanken att den analytiska metoden nog är bra när det gäller att förstå döda ting, men, vilket tycks vara en oöverstiglig svårighet i Västerlandets tänkande, den är oduglig när det gäller allt levande, som inte låter sig analyseras annat än som föremål, de dör innan man kan dissekera dem. Zen förefaller vara verkligheten mycket närmare än vad vetenskapen någonsin kommer att förmå, som vetenskap].