Servet och Calvin

Den fria viljan ställd mot predestinationen. Ingen tanke som är så fjärran Calvins som den Servet har. Den fria viljans allmakt och hänförelsen som bär den andre motsägs av den förstes teorier om predestinationen och det oändliga avståndet som skiljer Gud från människan, syndaren, oförmögen att samarbeta för sin egen frälsning. Servet är inte bara en kättare, han är den personifierade negationen av calvinismen. Också de båda männens karaktär står emot varandra : den ene är sträng, hög, blyg, den andre befallande, utstrålande levande. Genuesaren är humanist, vars mentala och andliga struktur fortfarande är förankrad i medeltiden, medan spanjoren är själva inkarnationen av den utopiska och revolutionära Renässansen, som inte ägnar sig åt att upptäcka antiken för annat än att bättre kunna kasta sig in i framtiden som återstår att upptäcka. Men båda är berörda av en djup religiositet, med samma fråga mot det absoluta, försedda med en vidsträckt klassisk

kunskap : båda betraktar livet och religionen som en och samma sak. Det var nödvändigt att de skulle mötas. Och att inte förstå eller, kanske snarare att förstå varann alltför väl.

1546 börjar Servet föra en brevväxling med Calvin. Han har just avslutat sin stora utgåva av Biblen i sju volymer och har åter vänt sig mot de teologiska frågorna som är angelägna för honom. Han har nått sin fulla andliga mognad och samlar all sin energi och sitt kunnande för det stora projektet som är en restauration av kristendomen .

..................

(7) Servet skriver : ”Gud sänder oss sitt ljus och det är Gud själv” ; ”Gud själv är vår ande, som finns i oss, och detta är den Heliga Ande i vårt inre”, De Trinitatis erroribus. Och vidare : ”Gud handlade genom Kristus och trots detta handlade Kristus fritt […] På samma sätt handlar vi fritt i Gud efter vårt eget mått”, Christianismi restituto.

(8) ”Servets teologiska position består av sammanfattning mycket avlägsen vår egen moderna tendens att göra Jesus till en människa bland andra. Det han förnekade var bara evigheten i Guds Son. Enligt honom är Sonen inte evig, men han var en föreningslänk vid ett visst tillfälle i Historien, mellan det eviga ordet och mannen Jesus Kristus. I egenskap av länk har Kristus blivit Ljuset i världen, den inneboende formen av ljuset som gör ljuset synligt för alla varelser. Hans tes bestod inte i att sänka Kristus ned i nivå med den kristna samfundet, men att beröra mänskligheten att stiga till Kristus nivå. Liksom de forna gerkiska teologerna , fasthölla han vid att människan kunde ber´fria sig från sin kroppsliga dödliga natur och ikläda sig odödlighet genom att till den gudomliga människan foga Guds Son den evige. Calvin såg denna teori som än värre än förnekandet av treenigheten. I själva verket var Gud för den franske reformatören, så transcendent att varje förändring av denna sort mellan det gudomliga och det mänskliga var ett otänkbart vanhelgande”. Bainton, La riforma protestante, 1958.

(9) C Manzoni, Umanesimo ed eresia : Michel Serveto, 1974

(10) Servet förklarar att “förklaringen till Kristus ord till Nikodemus om den nya återfödelsen innebär att fördröja dopet till mogen ålder så att anden skall kunna förstå Guds Rikes mysterium”. Christianismi restituto.

(11) Skrivet 1536, betraktas detta centrala verk av Calvin som Charta för den protestantiska reformationen.

(12) Manzoni : den fullständiga titeln är : ”Christianismi restitutio. Den apostoliska Kyrkan är i sin helthet nära förverkligandet av sin fulla uppgift, ty kunskepn om Gud, tron på Kristus, vårt berättigande, återförandet av dopet och nattvarden har återställts i hela sin verklighet. Vi har i verkligheten blivit befriade ut den babyloniska fångenskapen och Antikrist och de som anslutit sig till honom är utplånade. ; himlarnas Kungarike är oss återgivet.”

.......................

Det är dessa tankar som han vill förmedla till reformatorn i Genève, vars vidsträckta andliga odling och obönhörliga genomlysningsförmåga visats i l’Institution de la religion chrétienne (11). Kanske väntar han sig medhåll och uppmuntran.

Men denne som satte det oändliga avståndet mellan Gud och människan i första rummet, hur skulle han kunna uppskatta ett förmänskligande av Gud, frigörelse för människan för att inte säga panteistiska tankar ? Mycket snabbt övergår korrespondensen i tillvitelser. Visserligen är inte situationen unik, man behöver bara tänka på Luthers våldsamheter när det gäller Erasmus i hans De servo arbitro : polemiken var en av seklets litterära genrer. Mellan Servet och Calvin uppstår snart en brytning, sår som inte kan läkas. Servet skickar tillbaka en kopia som han fått av l’ Institution de la religion chrétienne, i vilken han tillagt föga tillbörliga anteckningar. Calvin avhåller sig från mer än att sända tillbaka till Servet manuskriptet till Christianismi restitutio (12), vars titel själv tycks vilja polemisera mot reformatorns bok. Restauration mot reformation… I ett brev som Calvin den tiden skrev till en av sina vänner avslöjar att han redan tänkte på hämnd : ”Om Servet visar sig här i Genève och det inte gäller annat än min auktoritet, kommer han inte levande härifrån”.

Calvin i Inkvisitionens tjänst

Åren går. Servet lyckas med nöd återställa texten som Calvin har skickat tillbaka till honom och ger ut den i Vienne den 3 januari 1553 i tusen exemplar. Christianismo restitutio har bara initialerna av sin författare MSV, tillräckligt klart för hans allierade och vänner. Men händelserna följer slag i slag. Restitutio tar upp och fördjupar de frågor som finns i hans första arbete om treenigheten, Trinitatis erroribus som

hade varit den första orsaken till konflikten med katolikerna tjugo år tidigare, men inte bara med katolikerna utan också med reformatorerna : Den ”anonyme” författern är återigen utsatt för den allra största risk. Boken kommer i händerna på en vän till Calvin, vilken haft originalet och genast känner igen Servet som dess författare. Till Inkvisitionen i Vienne kommer en angivelse. Den första rättsundersökningen hade inte lett någonstans, därför att den misstänkte spanjoren hade kunnat rentvå sig när kopian av l’Institution de la religion chrétienne i vilken Servet gjort sina anteckningar i anländer tillsammans med brev adresserade till Calvin ; denne hade ställt sig på åklagarens sida och försett den inkvisitoriska tribunalen med bevis. Inför dessa bevis måste Servet böja sig. Han arresteras och Inkvisitionens process öppnas mot honom. Han hade redan redan undgått en första process inför Inkvisitione i Spanien där han blivit bränd in effigie,och hans uteblivande kommer att förvärra situationen och straffet ; vi har redan sett att han flyr på morgonen den 7 april 1553.

Det mest gåtfulla är Calivns agerande i denna situation. Varför hjälper denne store reformator, arvtagare till Luther, känd för sin oförsonlighet mot och fiendskap till katolisismen, varför hjälper han den katolska Kyrkan – och alldeles särskilt den skamliga inkvisitoriska tribunal som har jagat och dömt så många protestanter – att fånga en kättare ? Denna episod är genom vad den uppenbarar mer dramatisk än den process som några veckor senare kommer att öppnas i Genève. I verkligheten ser vi ideologin och de personliga känslorna rycka honom med sig mot självrespekten och trohet mot sina principer. Inför våra ögon ser vi två fientliga kyrkor förena sig i sin förföljelse av en ”annan” uppfattad som annorlunda. Den anklagade är en fri man utan gränser som har sökt föra samman syntesen av den antika tanken med den kristna tanken, för att finna en samklang mellan religionen och politiken, med ett ord det är en renässansmänniska. Och det är för att förhindra denna frihet i tanken, som tanken stöts ut, för att övertag i maktens struktur kan bibehållas på bekostnad av det individuella samvetet, och, i själva grunden, avfärda den andliga rörelse där den syns bryta sig loss som protestantismen och katoliscismen förenar sig !

(makten har också lyckats med det konststycket in i våra dagar : vem vill idag förneka att det krävs lagar och bestämmelser, vem rycker inte på axlarna åt en fri människa, vem är inte beredd att underkasta sig stamcellsforskningen, DNA-analyser, och smärtfritt liv genom att avsäga sig sin frihet ? sg)

Varför ger sig Servet av till Genève ?

Efter att ha flytt från Vienne och Inkvisitionen infinner sig Servet fyra månader senare i Genève, där han blir igenkänd den 13 augusti. Men varför befinner han sig i denna stad ? Det är den plats i världen som utgör den allra största faran för honom, näst efter Vienne. Flera svar har givits på den frågan. Man har velat förena denna sista resa med den kamp som just då utkämpades mellan libertinerna och Calvin (15) : kanske, säger man, tog han del i denna strid för att försvaga sin rival ? Emellertid förkastar de flesta kritiker denna tes, ty visserligen är det sant att Calvin hade svårigheter med den politiska autoriteten i staden, men han är inte hotad : sedan tio år tillbaka har han lyckats att av Genève göra den Kyrkostad han önskar, styrd av Evangeliet och det fullständiga sammanbrottet av libertinerna kommer snart att förankra hans styre.

Michel Servet bekräftar att han befann sig i Genève den tolfte augusti där han tagit in på värdshuset Rosor med avsikt att fortsätta sin färd till Zürich, innan han forsatte till Neapel, där han avsåg att ta upp sin verksamhet som läkare. Men denna förklaring är inte särskilt övertygande. Först och främst pekar färdvägen långt ifrån södra Italien. Inte heller kan avsikten som framstår av denna ha ett bakomliggande motiv att ta del i en politisk komplott.

Kan det vara så att Servet har valt Genève för att höra med Calvin, eller att återupptaga den kontakt han tidigare hafy med honom för att få honom att bättre få honom att uppfatta hans position, eller att begära att får tillbaka det mansukript som han inte fått tillbaka ? Inte heller detta håller som motiv. Sammanstötningen lenna de två teologerna några år tidigare har i själva verket varit så våldsam att Servet skulle kunna tro på ett nytt samförstånd. Dessutom kan han inte vara okunnig om att det är Calvins medverkan till processen i Vienne.

Det återstår en förklaring och det är den mest troliga. Servet beger sig till Genève i fullt medvetande om att han går mot en martyrdom och hans resa till den reformerta staden är en resa mot det nya Jerusalem : han vet att den inte utesluter döden. Från och med det ögonblicket, väljer Servet att inte längre gömma sig, att inte längre ständigt fly och att modigt gå sin väg mot en död som inte kan undvikas. Och detta offer beslutar han att göra rakt framför den, som för ögonblicket i hans ögon utgör den allra största faran för kristendomen, fienden till hans idé om hur kyrkan skall förnyas : Calvin. Genom att tvinga denne att ”smutsa sina händer” i en process, skall han tvinga honom att avslöja sig, att rycka masken av våldets och intoleransens ansikte, som gömmer sig i hans doktrin.

.................

(och den calvinska smutsen har Genève ännu inte tvättat bort. sg)

(15) A. Biéler, La pensée économique et sociale de Calvin, Genève 1959

................

Om det inte är så, hur skall man då förklara modet, djärvheten och ibland våldamheten i Servets försvar under processen i Genève ? Man ser honom nämligen attakera Calvin i full frihet, som om det gällde en enkel akademisk dispyt och inte som om hans liv stod på spel. På ett sätt som det är svårt att riktigt föreställa sig idag, är det så att den spanske teologen förutser att hans död kan åstadkomma ett dödligt sår på calvinismen ? Och han ger sig från och med nu avsiktligt in i ett schackparti ur vilket reformatorn inte skall gå segrande ?

Denna hypotes att göra sig till martyr står helt i samklang med tanken på tusenårsriket som vi funnit tidigare hos Servet. I perspektivet av en förestående absolut pånyttfödelse som på nytt installerar Kristus inflytande, blir hans död som en förebådan, ett vittne som kan påskynda det som skall komma. En mening hos teologen-läkaren tycks förutsäga hans slut : ”Jag vet att jag skall dö för den här saken, men jag vet inte om jag skall vara en lärjunge som Mästaren. Han skall komma, säkert skall han komma. Han dröjer inte.”

Den andra ”Inkvisitionen” i verksamhet

Låt oss försöka klarlägga orsakerna till processen mot Michel Servet. Agget och fientligheten hos Calvin, vars natur man vet var sluten och med ett auktoritärt temperament, har säkert betyelse i den här affären ; man säger också att han är ”kolerisk, misstrogen och lättretad” och han såg i Servet en djävul skickad för att förfölja honom eller som själve Antikrist. Men detta räcker inte som orsak. Det politiska klimatet spelar på en gång en betydelsfull roll. Vid tiden för processen är Genève långt från att utgöra ett sammanhållet, levande och säkert samhälle : ”Staden slits mellan olika partier, de inre konflikterna, den nya förutsättningen för Evangeliet inflytande tjugo år tidigare har ännu inte smält in i medvetandet ; flyktingar har strömmat till i stort antal, vid sidan av intellektuella och politiker i exil och bildat ett mänskligt sammelsurium mottagligt för hemligheter och snabbt att förtrycka så fort den känner att ha lagen med sig…” Men Servet : ” den frie tänkaren, den nye mannen , morgondagens man är för Genève bara en kättare och hans plötsliga uppdykande i staden sökande sitt öde känns som ankomsten av en orostiftare som för med sig tvivel och förnekelse. I sin egenskap av kättare och kringresande är han för Genève en murbräcka som öppnar ett hål i muren, personifikationen av själva krisen.” (18) Och som sådan bör han jagas och förintas. Bara det att han existerar utgör en dödlig fara : varken katolik eller protestant, men uppfylld av en levande och verklig tro, vetenskapsman, men tillhörande en annan skola, utan fosterland men alltid hemma, gör han med sin frihet ett snitt i den ideoligiska och sociala huden i det ömtåliga calvinistiska skinnet.

Ur en vidare synvinkel ; den process som kommer att öppnas ställer emot varandra Renässansens verkliga ande, med sina humanistiskt och politiskt uppskakande tankar. Och i Genève som i det övriga Europa vid den tiden är det religiösa fenomenet intimt sammanknutet med livet i staden, och lika mycket som Calvin fruktar rådet och borgmästarna i Genève kätteriet som en källa till sociala bekymmer. Tron visar inte upp det privata livet utan det publika i den moderna meningen, och Staten i den tidens juridiska betydelse , hade rätten och plikten att vaka över heterodoxa idéer. Inte bara det att toleransen inte existerade, men själva idén är frånvarande. Reformens huvudstad har redan varit med om fall av intolerans och religiös förföljelse ; processen mot Servet kommer att utgöra kulminationen. Redan under 1546 hade två sådana processer ägt rum, orsakade av kritik riktad mot Calvin när det gällde hans tolkning av Skriften. Pierre Ameaux hade dömts att göra en förödmjukande vandring runt staden iklädd en botfärdigs skjorta och Jérôme Bolsec hade förvisats.

I ”fallet Servet” har anklagelsen religiösa motiv. Men intresset hos den administrativa myndigheten i Genève är politisk, vilket visar att de är lika intresserade om inte mer att döma kättaren. Processen försiggår inte som i den katolska världen inför en speciell instans ; Inkvisitionens Tribunal – (21), men de ordinarie domarna drog ändå på ett avgörande sätt fördel av Calvins teologiska råd, huvudaktör i anklagelsen. Arten av domar i Genèves tribunaler skilde sig knappast från den katolska : vanligen nöjde man sig med att bannlysa den icke önskade personen eller dömde utan att komma fram till dödstraff.

Dagen efrter hans arrestering öppnas processen mot Servet inför den municipala domstolen i Genève, som samlas den 14 augusti 1553 och avslutas den 27 oktober följd av dom och exekution av den uttalade domen.

Den juridiska processen som följde på arresteringen av den spanske läkaren och telogen har skett genom en angivelse av Calvin framförd av hans personliga sekreterare Nicolas de la Fontaine (22). Den 17 tar Calvin det direkta ansvaret för anklagelsen inför Rådet. Trettioåtta teser utdrag ur den anklagades verk framföres som kätterska. Efter en första fas där de första anklagelserna av Calvin diskuterades, leder generalprokurören Rigot förhöret på grundval av de upplysningar som begärts av den inkvisitoriska tribunalen i Vienne. Slutligen kommer man fram till huvudanklagelsen, som framförs i form av en skriven diskussion av teologisk karaktär, mellan Servet och hans åklagare.

Den spanske humanisten ger prov på ett utomordentligt intellektuellt och mentalt mod som inte utesluter förolämpningar : han anklagar sin fiende Calvin, och liknar honom vid Simon Magikern, och begär att han skall dömas för att ha angivit honom för den franska Inkvisitionen. Han begär till och med att reformatorn skall förvisas från Genève och att hans förmögenhet skall ådömas honom för den skada har orsakat honom. Hans attityd och argumentation är ironiska, lidelsefria och oemotsägliga och återkalla vissa passager i Sokrates Apologi av Platon ; som grekisk filosof föraktar Servet faran och tycks nästan tvinga sina domare att döma honom till döden. Om vi tänker oss andra betydelsfulla inkvisitoriska processer, på Giordano Brunos tvekan, på Galileis avsvärjelse, kan vi tydligt se att vi står inför att fall av ensatående beslutsamhet och mod, till och med av storhet (men Servet hade inte undergått den själsliga bedbrytning som både Bruno och Galilei under år hade utsatts för – Inkvisitionens märke ! sg)

Processen förs på grundval av det justinianska Codexet, som rådde under det romeska Imperiet – och inte på den kanoniska rättens grund av uppenbara skäl – och hänvisar till staden Genèves lagar. Men, den justinisnska Codexet förutsätter dödsdom för förnekare av Treenigheten(23) , ett kätteri som utgjorde den huvudsakliga anklagelsen mot Servet.

......................

(18) Citat av Gorgio Tourn i hans ”Introduktion” till hans översättning av Calvins verk Turin 1983.

(21) Den protestantiska världen kommer aldrig att lära känna speciella institutioner för att döma för kätteri. Man måste komma ihåg att den katolska Inkvisitionen också använde sig av den sekulära rättvisans arm när det gällde dödsdom och på det sätte introducerade det gällande rättsliga systemet i det mest kritiska ögonblicket.

(22) Registres de la Compagnie des pasteurs de Genève au tepms de Calvin, Genève 1962.

.................

Å sin sidan begärde Inkvisitionen i Vienne att Servet skulle utlämnas så att han kunde dömas i Frankrike. Det municipala rådet i staden kunde inte efterkomma denna begäran eftersom den anklagade ville stanna och dömas av rättvisan i Genève. Alla höll på sin insats i spelet och hoppades att hans insats inte skulle bli utan vinst.

De möts

Det är på teologisk mark som Servet och Calvin möts. Under större delen av tiden är det en kamp på avstånd, genom svar som Servet skriver ned i marginalen, anklagande beskyllningar av refromatorns motiv (24) . Han antecknar med stor nogrannhet dessa och missar inte ett enda tillfälle att förolämpa Calivin, men kontrollerar samtidigt att allt är korrekt återgivet. Här är några exempel som visar beslutsam

heten och våldsamheten med vilka Servet anfaller sin motståndare :

”Calvin tar sig rätten att skriva anmärknngar som om han var en av Sorbonnes mästare och att döma vad som helst efter sin egen nyck, utan att ens bekymra sig om att föra fram något berättigande från de Heliga Skrifterna. Dessutom ; antingen begriper han inte vad jag menar, eller förvanskar han dem avsiktligt. Det är orsaken till att jag tvingas sammanfatta min teologiska position och rättfärdiga mig till och med innan jag svara på någon av dessa vederläggningar.”

”Skojare, den sanningen förfalskar du med trosatser värdiga Simon Magikern.”

”Och se där hur du för fram allt helt förvrängt utan minsta skam.

”Du pratar strunt!” ”Du ljuger!”

”Har du ingen skam i kroppen att sluta ögonen inför en sådan uppenbar verklighet?”

”Du duktig på att föra fram åsikter , men kan inte argumentera för dem. Du visar upp hela din okunskap och visar med all önskvärd tydlighet att du inte har läst Tertullianus.!

”Det verka som om du förnekade att snön är vit!”

Handlingarna visar att domarna inte avhöll sig från att vara lika allvarliga som ironiska mot den spanske humanisten :

”Vi tänker att Servet fruktar att domarna inte skall förstå vilken oförskämd bakdantare han är och att han av den orsaken ända från första början oavbrutet har betecknat Calvin som mördare och att spy sådana förolämpningar över honom. För vår del håller vi oss till fakta.”

Servet svara Calvin direkt i en mycket hård not apropos ordet ”mördare ” :

”Du är verkligen en mördare och en Simon Magikerns elev. Försök att förneka att du mördar, skall jag visa dig det! Men du vågar inte förneka att du är en Simon Magiker, eller hur? Vem skall någonsin kunna tro på dig och tro att du är ett träd som skall kunna ge god frukt? Den sak jag strider för är rätt, och inte ens döden skrämmer mig.”

........................

(22) Vid början av 500-talet, när kejsar Justinianus (482-565) ger ut sin lagtext, är den epok ännu inte svalutad, när de stora ekumeniska koncilierna allt eftersom preciserade Kyrkans tro, och kejsarne vakar över ortodoxin i denna tro. Dogmen om Treenigheten hade bestämts två sekler tidigare, men dess godkännande tillkom parallellt med utvecklingen av heresierna som ännu inte slutat skaka Imperiet.

(24)La Compagnie des pasteurs de Genève beskylldes för att bara skriftligen förkasta Servets förbjudna åsikter. Denna teologiska rekvisita finns bevarad i original och innehåller den anklagades egna svar (Archives d’État de Genève, serie n. 492.) ”Emellertid innebär denna kopia något annorlunda : anklagelserna mot Servet framförs inte i ett block, men i form av den dialog, den kalla dialektiken hos Calvinställs omväxlande mot den passionerade och i viss mån oordnade våldsamheten hos Servet.” (noter av Migliari)

....................

Denna sista mening förklarar hela processen på samma gång som Servets nställning, hans mod och beslutsamheten i hans svar, som annars skulle vara obegripliga, så som vi redan antytt. ”Inte ens döden skrämmer mig” Vad skall domarna tänka om ett sådant yttrande? Och calvin i sin tysta kammare, besatt av denne man som är hans fiende, den ende som har haft kraft att utmana honom med sådan styrka och utan fruktan?

Servet valde martyrskap i fullt medvetande : han vet vilken väg han slagit in på. Och denna väg är för honom på ett mystiskt sätt upplyst och full av förväntan, genomlyst av sanningen.

En sorglig autodafé

Rätten i Genève blir snart övertygad om att Servets teologiska ställningstagande är kätterskt. Men fallet är invecklat och på ett särskilt sätt ensamstående. Faktiskt har den reformerta huvudstaden inte under sin korta levnad varit med om en process av den storleksordningen. De vanliga straffen som bannlysning tycks i det här fallet inte tillämpbara och obeslutsamhet tycks råda om hårdare straff. Domarna föreslår då att de skall rådfråga de andra städerna i Schweiz, i ett memorandum som klarlägger fallet Servet, för att få råd i frågan. Calvin motsätter sig det förfarandet, men det svåra läget i förhållande till de municipala myndigheterna för ögonblicket lägger hinder i vägen för honom. Det är till och med möjligt att detta förslag är del av en provokation mot honom för att pröva hans auktoritet och försvaga hans ställning. Spelet kring Servet är tvetydigt.

Städerna svarar att kätteri är ett mycket allvarligt brott, utan att yttra sig om vilket straff som bör ådömas. Men domarna känner sig stärkta av denna samstämmighet och att de givits rätt att döma hårdast tänkbara straff : kättarens död. Alla anklagelser avförs utom två : förnekandet av Treenigheten och förkastandet av barndop. Vi vet att det var just för dessa två brott som den justininianska lagen föreskrev dödstraff.

Den 27 oktober 1553, meddelas Servet domen. Vi kan jämföra den stora överenstämmelsen mellan denna text, även formellt med andra katolska ”inkvisitoriska” domar under samma epok :

”Och vi, Syndikaner, brottsdomare i denna stad, som har undersökt det fall som förts fram för oss på inskyndan av vår löjtnant, mot Er, Michel Servet de Villeneuve, från landet Aragon i Spanien, och genom att undersöka edra frivilliga bekännelser och återfunna i edra böcker.

Vi dömer att Ni, Servet, unde en lång tid har propagerat för en falsk doktrin och fullständigt kättersk, föraktande varje förbättring och tillrättavisning och att Ni har med ond och förvanskad envishet avslöjjat ända till slutet i Edra tryckta verk åsikter mot Gud Fadern, Sonen och den Helige Ande och motsagt grunderna och principerna för den kristna kyrkan ; att Ni ytterligare har försökt att framkalla splittring och sökt föra Guds Kyrka i trångmål, riskerande den möjliga förlusten av tusentals själar, som är en fruktansvärd handling. Och att Ni visat vare sig skam eller fruktan genom att resar Eder upp mot hans gudomliga Majestät och den Heliga Treenigheten och hekla tiden med upproriskhet sökt infektera världen med stinkande heretiskt gift. Ett brott som är så förkastligt och avskyvärt förtjänar ett allvarligt straff.

För detta och av ännu andra orsaker, i en vilja att rena Guds Kyrka och avlägsna en sådan sjukdom och för att bortför den ruttna lemmen, och efter att ha erhållit råd från de andra städerna och ha åkallat Guds namn för att framföra en rättvis dom […] med Gud och de Heliga Skrifterna framför ögonen, och i Guds namn och Sonens och den Helige Andes, förkunnar vi nu den slutliga domen över och dömer Er, Michel Servet att kedjas och föras till Champel för att där ställas på bålet (26) och där brännas, tillsammans med Edra böcker så att intet annat än aska återfinnes. Så skall det bli ett slut på Edra dagar till ett exempel för dem som tänker begå sådana brott […]” (27)

När han hade hört domen greps Servet ett ögonblick av en stor ångest (28) Därefter samlar han sig och förbereder sig att ta emot de slutliga följdriktigheten av sitt beslut och sin ensamhet, den tydliga slutpunkten som för länge sedan kunnat skönjas på hans väg mot sanningen.

Han begär att få tala med Calvin, som beger sig till hans cell och ber honom om ursökt för våldsamheten i utbrotten mot honom under processen. Reformatorn säger till honom att det snarare är Gud som han skall söka försoning med och att ta tillbaka sina teologiska teser. Men Servet förkastar tt sådant förslag och avsluta på det sättet det korta mötet och Calvin avlägsnar sig från sin oförbätterlige fiende.

Den spanske humanisten har en sista anhållan : han begär av tribunalen att bli halshuggen i stället för bränd. Fruktar han att under tortyren och sina lidandens ångest förneka det han kämpat för hela sitt liv ? (29)

Man skulle kunna tänka att Calvin upptäckt det vidsträckta och generösa hos Servet under själva processen redan innan, eller under den korta stunden i cellen hos fången ; att han slås av den moraliska styrkan och fastheten hos denna ovanliga människa och uppskatta hans ansträngningar. Men nej. Det är den sista maskeraden som Rådet i Genève straffar den reformatorn och utnyttjar i denna dramatiska process.

Avrättningen skall äga rum i Champel. Under färden dit förblir Servet tyst, försäkt i bön eller samlar sina krafter för det sista provet. Han binds vid stolpen med en järnkätting och ett band runt halsen förhi drar att han kan röra sig, medan en kopia av hans bok sticks under armen på honom, som om de var menigen att hans tankar skulle brinna upp tillsammans med honom. Den friktansvärda ångesten varar en halv timme.

Just innan han dör och redan omgiven av bålets flammor hör man ett skrik : ”O Jesus, den Levande Gudens Son, ha barmhärtighet med mig.”

............................

(26) Detta enastående beslut av tribunalen i Genève att sända Servet till bålet har bidragit till en diskussion om berättigandet att döma kättare på grund av deras åsikter och övertygelser. Man började alltså en debatt som skakade hela Europa under lång tid, särskilt i de reformerta länderna. Prosperi antecknar a propos detta : ”Man vet att diskussionen om att tvinga heretiker att avstå från sin tro har understötts av domen mot Servet, motståndaren till treenigheten och bränd av Calvi och domstolen i GenèveMan visste ju att den katolska Kyrkan avnände sig av Inkvisitionen, men den nyvunna vissheten att också den reformerta Kyrkan använbde sig av samma metoder överrumplade Sébastien Castellion (fransk calvinist och humanist död 1563) och de italienska kättarna.

(Castellion skrev i dialogform en anklagelseskrift Contre la libelle de Calvin, après la mort de Servet, vars skrifter finns översatta och publicerade fört på 1950-60-talen. Calvin gav nämligen ut en våldsam anfallskrift på Servet efter hans död, som Castellion besvarade. Den som först lade märke till Castellions existens var Stefab Zweig på 1930-talet. Castellion anses vara den första som framört en samlad syn på toleransen. sg)

(27) Calvin Œvres VIII

(28) Enligt en återgivning av Calvin skall han ha ropat ”Barmhärtighet! Barmhärtighet!”

(29) Servets död har djupt inverkat på läsningen hos de italienska heretikerna särskilt av den calvinistiska Reformen. Den innebar slutet av deras illusion att Reform och tolerans i längden kunde samsas tillsamman. D. Cantimori, Eretci italiani del Cinquecento, Turin 1992.

Denna text är hämtad ur Il libro nero dell'inquisitione Editioni Piemme, 1998