Åter

  Dieu 1        första

Gud, första delen : " Allegorier och begrepp " : Mysteriet 


© CALLIGRAPHIE D/19915 


Gud 
allegorier och begrepp 

Etienne Petit introduktion 


Gud är inte längre vad han varit, sade mycket riktigt Hubert REEVES i "Guds namn" ett tv-program av Edmond BLATTCHEN. Och för att uttrycka vad han egentligen menade tillägga, att om han för några decennier sedan forfarande symboliserade syntesen av våra absoluta kunskaper, uppträder Gud numera som summan av vår osäkerhet. 
De positiva vetenskaperna beskriver med en förödande exakthet och utan slut, hur vårt universum fungerar. De inriktar sina undersökningar efter den stora frågan Hur Saker Och Ting Går Till. Men de är mycket diskreta med varför i föremålen som de studerar. 
Kvar blir de stora relativa ämnena om ursprung och finalitet, som den vetenskapliga forskningen i sitt krav på objektivitet vägrar att ägna sig åt ; i det att de lättvindigt kallar dessa frågor för filosofiska, det vill säga i grunden subjektiva.
Men de frågor som berör vår existens - om de är individuella eller kollektiva för mänskligheten - är frågor som är grundläggande. Det är i själva verket utgående från de svar vi kan ge dem, som de primordiala inriktningarna i våra liv blivit levda.
Grundläggande också på det sättet att de ovedersägligt pekar rakt på var och en av oss, och att vi alla är tvungna att utifrån dem finna vår personliga lösning : vi är alla en gång födda och vi är alla på väg för att dö. 
Det finns dock metafysiken, en mindre positiv vetenskap för att ägna sig åt dessa frågor. Men filosofernas och metafysikernas skara är en sluten krets. 
Och i verkligheten är det religionerna som drar åt sig och vulgariserar dessa för människan grundläggande frågor och ger sina lösningar, ofta ex cathedra, genom en förfalskning av det gudomliga budskapet. 
Dessa gudomliga begrepp erbjuder små smulor för att lösa de metafysiska frågorna, till vilka vetenskapernas kunnande - för att kunna möta det stora Mysterium som de bär inom sig - bara givit ett stakt begränsat antal tillfredställande svar. 

Vi måste bestämma vad vi menar med begreppet "mysterium". Och i Paul DIELs efterföljd - kan vi lämna en mycket noggrann skillnad mellan frågeställningen som följer på mysteriet och svaret på frågan, som den framställs av vår Occident, i form av Gud-skaparen. 
Metafysikens bekymmer har inte alltid framställts på det sätt som det nu görs idag. Det finns en utveckling av frågorna, som ofta går hand i hand med den vi kallar den vetenskapliga. 
Vi vet också att de vetenskapliga framstegen kan råka i motsättning till dem som den tidigare dogmen förklarat vara gällande. Så är det till exempel med Aristoteles fysik eller den euklidiska geometrin som inte passar särskilt bra in i Relativitetsteorin eller den nuvarande Fysiken. 
Parallellt med den metafysiska ordalydelsen visar sig en utveckling i de föreslagna svaren. Det uppstår på det sättet en verklig gudomlig struktur av det gudomligas sammansättning, som slutar med att stråla samman i den Gud som visar sig vara de tre monoteistiska religionernas Gud. 
Denna studie begränsar sig till att betrakta det gudomliga uteslutande i egenskap av ett "svar". Det framstår ännu inte annat än som en hypotes, att denna väg förefaller givande i det avseende att den tillåter formulera själva essensen av Mysteriet, så som det existerar idag och till vilken frågan om Gud är tänkt att giva en lösning. 

Återigen Paul DIEL :
mysteriet (att jorden finns och livet) kan inte diskuteras 
mysteriet är uppenbart andligt 

Det är vanligt att det gudomliga uppstår i det som vi kallar Uppenbarelser. Man skulle lika gärna kunna peka på de vittnesmål som profeterna försökt att uttrycka. 
Det kan förefalla gammalmodigt att än en gång ta upp frågan om intuitionen, som i filosofisk mening innebär direkta förnimmelser, men som våra sinnen under alla omständigheter inte kan uppfatta. 
Detta direkta förhållande till en verklighet (alltså sann) förhindrar varje missttag. Det är bara översättningen av intuitionen till ett språk - eller översättningen i tredje hand - som ge upphov till motsägelser eller misstag. De intuitiva svaren måste alltså till väsentlig del skrivas in utanför den vetenskapliga världen. Till sin natur är Gud alltid irrationell. 
Det är kanske på plats här att påminna sig att bristen på rationalitet (det icke-rationella) i en bekräftelse inte i sig innebär att den är ogrundad eller falsk. Känslorna (rörelsen), kärleken undflyr rationaliteten ; inte desto mindre är de verkliga. 
De ursprungliga frågorna som utgör grunden för varje religiöst förhållande skiljer sig beroende på den civilisation som har vaggat dem. Fjärran Östern har varit mycket intresserat av ursprungets mysterium medan vår vår cirkel runt Medelhavet ursprungligen har vänt sig mer mot slutet - finaliteten.
Sammanfattningen av den här studien har blivit både frågan om ursprunget och frågan om det slutliga - de små bitar av svaren som ännu går att skönja. 
För oss västerlänningar står dessa element att finna i de problem som bor i den jude-kristet-islamiska frågan och som för enkelhetens skull här kallas den västerländska, eller occidentala.
Vi begränsar oss alltså till den västerländska monoteismen. 
Det har uppenbart blivit mycket vanligt att understryka hur mycket varje etapp av den gudomliga uppbyggnaden systematiskt har blivit återvunnen genom de lokala makterna (eller har blivit placerade), vid varje ny etapp av Uppenbarelsen. 

Det mår räcka med tanke på detta att citera D. Menozzi som påpekar att under mindre än ett sekel - citera bara omslaget - har de skilda politiska läsesätten efter varann betraktat som verklig Jesus uppviglaren, Jesus lagstiftaren, Jesus revolutionären, Jesus den hörsamme, Jesus välgöraren, Jesus fosterlandälskaren, Jesus monarkisten, Jesus republikanen. 
Jesus är en sorts nödvändigt sammanflöde där det intellektuella och materiella flyter samman med all sorts politik. Dessa läsarter fortsätter som utdrag och funktion av den politiskt-sociala lösningen, ännu idag.
Universitet i Liège befinner sig i en region som är starkt industrialiserat - med alla de sociala problem som följer av detta - framställer Jesus som syndikalistisk ledare som har funnit gensvar hos ett folk undertryckt av som om de vore slavar. Han liknas också vid en politisk kandidat välkomnad av samma folk underkastat den romerska ockupationen. Och detta budskap - som dock förs fram av ett universitet - passerar fullständigt under tystnad hur uppenbart än förutsägelsens ursprung är. 
De samtida studierna och läromedlen vidhåller med betoning de politiska vinsterna hos det gudomliga som funktion av omständigheter eller sociala miljöer. Historien myllrar av av exempel på anpassningar som spär på den anti-klerikala polemiken från alla håll. Men det här är inte en polemisk uppsats. Och det är inte dess föresats.
Än en gång blir det nödvändigt att understryka hur mycket varje nytt steg i den övergripande bilden av det gudomliga lika systematiskt har motsvarats av en ny moral, garant till den ordning som skall underlätta upprättandet av den nya makt som skall ta över. Moralen bör på det sättet betraktas som den första avvikelsen som förebådar varje religiös tanke. (Petit menar att den nya religiösa tanken är parallell med en ny moral).
Man vidhåller kanske också på liknande sätt ointresserat den roll diverse teologier spelar som i fortsättningen (men med samma regelbundenhet) ger sig på den praktiskt taget omöjliga uppgiften att rationalisera (göra förnuftsmässigt) de skilda gudomliga gåvorna för att få dem att stämma överens, medan deras väsen i själva verket är ofattbart (icke-rationellt). 
De teologiska byggnadsverken utgår från en given grund - inte från en intelligens eller från en förståelse - men från en intuition. De förfinas sedan, under loppet av de på varandra följande formuleringarna som ofta kommer att deformeras. Den teologiska uppgiften skulle på det sättet vara att att återföra dessa givna verkligheter till en unik bearbetning som skulle bli GUD. 
Men den occidentala teologin, antingen den är judisk, kristen eller musulmansk, förnekar varje yttruing av en evolution i föreställningen av Gud. Denna obevekliga orörlighet i Uppenbarelsen får alltför ofta teologerna att utföra den mest halsbrytande volter i sin tanke. 
Men historiskt sett avslöjar sig verkligheten i på varandra följande små delar som fullföljer och förfinar det svar som tenderar att bekräfta den Gud som redan finns annonserad. Det finns en historia av mottagna verkligheter. 
Globalt kan man indela denna utveckling i två faser. 

1. Intuitionen hos en profet kan innebära en ny belysning
Det är exemplet Elohims Gud, 
- som blev Guds-Förbundet med Abraham 
- förändrad till Gud-Harmonin med Akhenaton 
(fattad på det semitiska sättet av Moses och benämnd Jahve), - för att bli Gud-Fadern hos de kristna. 
2. Vetenskapliga slutsatser kan ytterligare (eller senare intressefokuseringar 
kan) finna andra frågeställningar med andra svar.
- övergången från geocentrism till heliocentrism är ett exempel på denna 
andra process. 

Bara rationaliteten räcker ofta inte för att finna sambandet mellan de olika faserna i det skrivna å ena sidan, men på samma sätt mellan det nedskrivna och senare svar. Teologin ser sig alltså tvungen att luta sig mor en traditionell uppfattning som tillåter att rädda byggnaden och på samma gång bevara en relativ rationalitet (slutsatsföljd). Och för att bringa samklang i förändringarna av en viss samstämmighet blir det teologins uppgifta att utarbeta vissa dogmer ; 
det är kanske på sin plats att understryka att vad en sådan teologi inte ägnar sig åt är att förevisa existensen av en Gud, men snarare att försäkra sammanhållningen av hans förklaring. 
Låt oss till slut anteckna den absoluta utgångspunkt som erkänner allvaret hos profeterna, både i deras sätt att närma sig de svårigheter som uppstår, som i de intuitioner de framför som svar. 
Dessa få generaliseringar är säkerligen till nytta för att belysa den nuvarande frågeställningen. 
Men utöver de politiska, moraliska och teologiska landvinningarna som gjorts, har förståelsen för människan ibland utvecklats från sin första formulering i skilda vetenskapligt förelagna lösningar och blivit mer exakta ; medan frågorna blev kvar i profetens tidsålder som en del av Mysteriet. 
Lår oss titta på mysteriet så som det har förblivit till idag. 

Det är ett projekt i tre punkter : 

1. Att söka i kronologisk ordning de olika problem som under Historiens 
gång har funnit sitt svar i termen Gud.

2. Att i möjligaste mån objektivt närma sig den ursprungligt ställda frågan ;
finner vi då några identiska termer ? 
undersöka de svar den positiva vetenskapen givit i den mån de närmat 
sig problemet (givit sitt svar) 

3. Och om det fortfarande finns kvar en gåta : 
översätta dem till nuvarande språkliga begrepp ;
ordna dem - i så fall enbart - i den materiella katalogen för 
gudomligt material. 

En sådan metod inordnar sig under en frågeställning som kanske avlägsnar sig från det enda varför som våra samtida vetenskaper ställer, för att tills slut inlåta sig på frågan om dess varför, med tydligare glasögon, med en öppnare syn som de religiösa dogmerna och den moraliska upfattningen alltför ofta har dikterat genom de konservativa auktoriteterna - likaväl som de rättskaffens - som ger karaktär åt vår passage från det tjugonde till det tjugoförsta millenitet. 


Första delen 
Från allegori till myt 
Källorna 

Så som vi möter honom i de stora uppenbarade religionerna i Occidenten (Väst) hos judendomen, kristendomen och islam, finns ursprunget till Gud i det som man kommit överens om att kalla den Heliga Skriften. Judar och Kristna har en gemensam källa i trettiosex böcker samlade i Bibeln som är den judaeiska traditionen. 
Ytterligare ett framförande av dessa texter, har översatts till ett nytt språk - i förhållande till den ursprungliga - och samlats i Koranens surater. 

Den gemensamt mest erkända traditionen ger vid handen den bibliska bakgrunden på följande sätt 
Pentatevken (eller Torah) 5 böcker
De historiska skrifterna : 9 böcker 
De poetiska skrifterna 17 böcker 
De profetiska skrifterna 

För sin del erkänner Judarna senare skrifter, som Talmud och Kabbalan. 

De kristna katolikerna (av romersk bekännelse) erkänner utom bibeln sex ytterligare böcker till Bibeln :
3 historiska skrifter (Tobias, Judit Maccabeus II) 
2 visdomskrifter (Visdomsboken, Ecclesiastikan ?)
1 profetisk skrift (Baruch) 

All konfessioners kristna den fullständiga Bibeln med det Nya Testamentets böcker som är : 
4 evangelier : Jesu liv och förkunnelse
Apostlarnas gärningar : de primitiva kyrkorna grundas 
Breven (14 tillskrivna Paulus och 7 diverse)
Johannes uppenbarelse

Man skall lägga märke till att utöver dessa officiellt erkända texter finns en mängd andra som står i förhållande till Jesu liv och budskap. De kristna kyrkorna har inte godkänt mer än fyra. En nyanserad dialektik bekräftar till och med att det bara finns ett enda evangelium, det enda vittnesmålet men framburet av fyra vittnen.
Det förfaller nämligen som det kännetecken som gäller dessa tre evangelier Matteus, Markus och Lukas är samstämmigheten både när det gäller framställningen och och när det gäller de faktiska händelserna. Man kallar dem därför de tre synoptikerna. 
Den objektiva kritiken missar inte att försäkra att det finns en källa från vilken dessa tre synoptiker har redigerats. Denna källa skulle vara förlorad idag. 
Här finns ingen anledning att ta ställning i den diskussionen.. Bara en lätt förvåning inför denna kritiska historiska metod som förbigår de oliktänkande vittnena. Är det inte som att till exempel återge J.F.Kennedys liv utan att räkna med andra vittnesmål än de demokratiska med uteslutande av de republikanska ? 
Men den marxistiska analysen understryker oböjligheten i tron hos de palestinska Judarna, jämfört med den frihet som man möter i diasporan. Den nya religionen skulle därifrån ha fört ut en intellektuell ström som inte fanns i det romerska Judeen. Det ställer uppenbarigen frågan om den historiska personen Jesus. 
I det stora företaget att avslöja "opiet för folket", blir den ohistoriska Jesus en demonstration. Men med de studier som visar för mycket, är det så att de alltid respekterar den strikta iakttagelsen ? 
Jesus har inte lämnat något skrivet efter sig och Nya Testamentets texter har redigerats under en relativt lång period som i stort sett täcker ett femtiotal år, med sin början åtminstone tjugo år efter Kristi död. 
Frånvaron av beräkningspunkter i förhållande till Apsotlarnas Akter till exempel (eller i Breven) när det gäller vilken handling som helst i Jesu liv på jorden, betraktas av den objektiva kritiken som ett ytterligare bevis för att Jesus är en myt som bara skapats i förhållande till vad profeterna förutsagt och vars lära har ställts samman och fördunklats av de första lärjungarna som slöt sig till honom. 
Till den analytiska marxistiska kvarnen, lägger sig ytterliagre en del falskheter. Det dokument som i de kristna kommuniteterna i Rom under det andra seklet cirkuler, undertecknat av Pontius Pilatus, ger kejsar Claudius skulden för att Jesus dömdes till korset.
Ingen människa idag - inte kyrkan själv för övrigt - fäster något avseende vid äktheten i det dokumentet. Men det innebär icke desto mindre ett försök att uppnå något. Det visar att de kristna organiserade i Kyrkor mycket tidigt har, känt behovet av att bevisa den verkliga, historiska existensen av Jesus..
Var det inte för att till exempel vederlägga kätteriet hos docererna som under det andra seklet förnekade det materiella i Jesu peron och verkligheten hos hans historiska passion ? 
Det är med tanke på det som man måste se den lidelse med vilken de erkända kristna kyrkorna håller fast vid att den ordning som råder mellan skrifterna i Nya testamentet visar på deras tillkomst. Alltså först Evangelierna, sedan Apostlagärningarna, sedan Breven och slutligen uppenbarelsen. 
Om man vänder på den kronologiska ordningen kommer man att kunna till varje del skapa en person helt i överenstämmelse med sin lära. Även om denna lära i sin historiska verklighet utgick från de tänkandets kretsar som var starkt färgade av den hellenistiska kulturen. Alltså Diasporan. 
En filologisk kritik av texterna, befriad fån denna strikta ortodoxi, skulle kronologiskt klassa det Nya Testamentets texter i följande ordning : 


1 : Johannes Uppenbarelse 
Vissa historiker vill datera den till år 68 (alldeles före judarnas uppror). 
Den är författad i den "klassiska" stilen hos de andra gnostiska 
Uppenbarelserna 
2 : Breven (daterade till första delen av det andra århundradet) föregående 
Evangelierna, eftersom det i dem inte finns något som antyder att de 
finns. 
3 : de fyra Evangelierna. I denna form av analys är det allmänt accepterat att 
de tre synoptikerna har en gemensam källa, tillskriven Markus 
4 : Apostlagärningarna. 

Det saknas inte argument för att denna vetenskapligt objektiva (materiella) analys kan bekräfta att evangelierna inte skrivits ned av åsyna vittnen. Man kan således inte finna en enda by med namnet Nazaret som existerat under första seklet av vår tidsålder. Har det uppstått en förväxling mellan ordet Nazaré (invånare i Nazaret) och Nazorée (av stammen Nazoré ) ? Denna förväxling förklarar sig utan tvivel med omtanken om en fortlöpande referens till profeternas tidigare texter för att skriften skulle fullbordas ...
Den materialistiska kritiken fäster yttersta vikt vid att visa det svävande, det icke följdriktiga, med andra ord "förfalskningarna" i Nya Testamentets texter. Också här låter den under tystnad passera inspirationen hos ett budskap som bevarat sin ursprungliga betydelse ännu in i våra dagar.
Men den materiella kritiken understrycker också att om det evangeliska budskapet predikar likhet mellan människorna, så uppmanar det samtidigt att underkasta sig mästarens överhöghet. 
Detta skulle kunna leda till den tanken att Jesu intuitiva budskap inte förts vidare annat än genom (redan!) en första återgivning som funktion av en redan organiserad social ojämlikhet. 
Det finns en tydlig motsättning mellan : 

betydelsen hos ; värdet i det som Jesus predikar 
och den tålmodighet slaven förespråkas ha inför sin herre. 

- Varje träd som icke bär god frukt bliver avhugget och kastat i elden 
- Tjänaren är inte förmer än sin herre 

Man måste också tänka på att den rationalistiska kritiken av de heliga Skrifterna inte kommer från en enda marxistisk historisk tradition (särskilt Friederich Engels). Den kommer också från kristna miljöer, ända därhän att det tillsatts en Påvlig Bibelkommision för att utradera den minsta ansats av sådan kritik. Man kan nämna Tübingenskolan med E.Renan, D.Strauss, Br.Bauer, A.Schweitzer eller A.Loisy för at hålla oss till de mest kända. 
Samma positiva kritik avslöjar en ganska omfattande judisk litteratur som i detalj berättar historien om den lilla Staten som Judeen var under första seklet. Judarnas uppror år 69 och förstörelsen av Templet år 70 återges där på ett mycket detaljerat sätt. Inte någonstans finns personen Jesus nämnd.
I Den Forntida Judendomen av historikern Flavius Josephus finner man följande text : 

Mördade och utan vapen anfölls de av väl förberedda män, många (av judarna) gingo under på platsen ; de andra flydde sårade. Sålunda avslutatdes striden 

På samma gång drabbades judarna av ett fruktansvärt slag. 
(bortförandet av 4 000 judar till Sardinien) 

Men mellan dessa två texter har en from kopist funnit det lägligt att skriva till : 

Och det kom sig vid denna tiden att en vis man vid namn Jesus ; om man verkligen kan kalla honom en människa ; ty han hade utfört underverk, människornas herre som med glädje mottog det sanna ... Det var Kristus. När, genom förräderi av dem som var de fösta av oss, Pilatus hade dömt honom till korset .. Han visade sig för dem åter efter tre dagar, räddad på nytt. Och de heliga profeterna hade förutsagt detta och tusen andra under om honom ... 
Ingen objektiv kritik nuförtiden sväljer den passagen, uppenbart apokryf. Om historikern Josephus verkligen hade skrivit denna apologetiska text, skulledet vara för att han själv var kristen. Men det var han inte.
Vi finner en analog tystnad när det gäller personen Jesus i de ursprungliga romerska texterna. 
Hur det nu är, så är vår uppgift inte att fastställa den historiska verkligheten bakom Jesus. Ännu idag är det budskap som tillskrivs Jesus avgörande för Occidenten. Det är innehållet i detta budskap som vi skall fästa vår uppmärksamhet på. 
Hela tiden - från införandet av detta budskap i det hellenistiska tänkandet - huvudsakligen genom Paulus - kommer titeln Människosonen att förbli ofattbar för grekerna. Den ersätts av av Herre (Kyrios) som översätts till Christos (han som har mottagit smörjelsen). Det slutar med att han får egennamnet Jesus Kristus. 
Helt naturligt tog sig de som förde fram Jesu budskap namnet kristna. 
I uppkomsten till de gudomliga uppfattningarna - som är ämnet för den här uppsatsen - finns det alltså ett kristet budskap, vilken än den historiska verkligheten är, som ligger bakom Jesu historiska person. Det nödvändiga i att hålla fast vid den historiska verkligheten har fått de nyfödda kyrkorna att bara behålla de texter som inte kunde förråda att Jesus inte var historisk till sin person.
Det är anmärkningsvärt att det bara är de kanoniska Evangelierna, som berättar om vad som verkligen hände, medan sådana som inte förde vidare annat än enkla ord (som de 114 "ordspråken" enligt Thomas evangelium) inte behållits. 
Utom dessa hänsyn, måste man också nämna några evangelier som betraktas som otillförlitliga (apokryfiska). De är rika på upplysningar om Kyrkans officiella Historia, när den väl har kommit på plats. Och rik också för att belysa de förhållanden och problem som den första kristna tiden förde med sig för dem. 

Att hålla i minnet alltså : 

- Det Hebreiska Evangeliet
- Det Egyptiska Evangeliet 
- Thomas Evangelium 
- Philippus Evangelium 
- Bartolomeus Evangelium 

Utan tvekan är det på sin plats att tala om, att även om den Occidentala kristenheten sällan ifrågasätter Kristus som historisk person, finns det andra analyser som uttalar sig reserverat om en sådan tolkning av historein. och de "tre" skrifterna i Nya Testamentet har sitt berättigande för att slippa det nödvändiga i att inom de heliga texternas ram införa tvivlet om den historiska Jesus-personen. 
Det finns också en annan orsak. :
De första kristna grupperna (de första kyrkorna) delades mycket snart i två starkt motsatta riktningar. Och från år 50 räknar Kyrkan i Jerusalem till sina trogna dem som kallas "hebréer" i motsättning till dem som kallas "hellenister".
Den kristet hebreiska (judeo-kristna bokstavligen) förblev troget fäst vid den judiska Lagen, och de rituella föreskrifterna i Templet. Deras andliga överhuvud är Jakob, ännu kallad Broder till Herren. 
Den motsatta opinionen, den hellenistiska klanen, hos vilka den första martyren är Stefan - för övrigt mördad därför att han förklarat att han avlägsnat sig från riterna som högtidlighölls i Templet : 

Den allra högste bor inte i boningar som blivit gjorda av människohand 

Redan samma dag som Stefan mördades blev de andra hellenisterna jagade ut ur Jerusalem. Deras förskingring i diasporan, med Paulus som ledare - särskilt i Antiokia - påskyndar deras mission bland hedningarna. 
Man påminner sig upproret mot Rom år 68, som upplöstes av en massaker sv judar och Templets förstörelse år 70. Historien gav på det sättet hellenisterna en möjlighet att fysiskt utesluta Hebreerna som blivit kvar i Jerusalem.
Men det återstod att legitimera Peter (Stenen, klippan) i förhållande till Jakob. En första läsning (officiell) av denna legitimering låter : 


Du är Petrus (Berget) och på detta berg skall jag bygga min Kyrka. 
(Matt16:18)

medan de apokryfiska evangelierna skulle kunna erbjuda : 

Ni är små stenar (av obegriplighet) och det är dock sådan småsten 
på vilken jag skall bygga min Kyrka. 

Förutom de tre synoptiska evangelierna, måste man också urskilja det högst personliga vittnesmålet hos Johannes, sådan det finns i hans Evengelium och i hans Brev, men särskilt i han Apokalys (i bilden av de otaliga apokalypsen i den judiska litterturen). 
Intresset som finns i dessa texter ligger i den särskildhet som de har i förhållande till det som Johannes predikan framvisar och Jesu lära, i ett sammanhang där man kanske bäst kan tolka dem mitt bland de apokalyptiska judiska sekterna. 
Ett av den hermetiska (i en svårförstådd stil) skriftens berättiganden hos apokalypterna finns i den hårda censur som utövades av romarna mot all text som kunde misstänkas vara det minsta uppviglande. Men apokalypsen definieras som en text som annonserar Messias och Israels befrielse. 
Det var alltså nödvändigt att använda ett kodifierat språk för att undvika censuren och repressalier mot författarna. 
Den nyliga upptäckten av Döda Havs rullarna vid Qumran, belyser på ett sällsamt sätt förståelsen för Johannes skrifter. Försvararna av klostret i Qumran var Esséner (medlemmar av en apokalyptisk sekt). De massakrerades år 68 av en avdelning i Vespasianus armé, före den judiska revolten som senare ledde till förstörelsene av Templet i Jerusalem.
Läsningen av texterna som blev funna i Qumran ger oss en värdefull upplysning om ordval och idéer som var rådande i sådana sekter, och belyser ibland oklara texter hos Johannes. 
Hans tanke om den Helige Ande (Joh 14;17 ; 15;26 ; 16;13) tycks uppstå ur en teologi som ligger mycket nära den man finner i Qumran. Ville Johannes vittnesmål på samma gång avslöja ett esoteriskt innehåll i Skrifterna ? 
Johannes budskap ger i varje fall en kompletterande bild åt Essenernas bild av Messias Förlösaren (som Frälsare) Vi skall påminna oss att Messias tillkännager den politiska befrielsen av Isaraels folk, medan Frälsaren är den som utplånar all ursprunglig synd. 
Vi påminner oss dessutom ytterligare ett fynd 1945 i Nag Hammadi i Övre Egytpen av 53 och koptiska manuskript. Dessa ger ett återsken av en gnostisk tradition som inte erkände Yahve som den verklige Guden Skaparen av universum. Världens skaplse sker här genom en strid mellan Skuggorna och Ljuset. Det är den sortens gnostik som mynnar ut i manikeismen (motsatsen mellan den onda och det goda). 
Bland manuskripten i Nag Hammadi finns ett evangelium enligt Thomas som utgör en fullständig vesion av de 114 Orden (Logia) som tillskrivs Jesus. Detta manuskript, även om det är uppblandat med spekulationer om gnosen, har dock intresset av att vara de äldsta vittnesmålen om Jesu predikningar. Läsningen av detta apokryfiska evangelium (bokstavligt dolt) skulle kunna låta gissa på en predikan av Jesus och en esoterisk lära av den typ som begränsar ett antal initierade.. 
Man kan lätt tänka sig att gnosen och esoterismen snabbt blev misstänkta i de ecklesiastiska auktoriteternas ögon. Den initierade hemligheten öppnade i själva verket dörren för alla slags heresier (kätterier). 
Å andra sidan citerar Logion XII ordagrant : 
Lärjungarna sade till Jesus : 
"Vi vet att du kommer att lämna oss. Vem av oss skall bli stor bland oss?" Jesus sade till dem : "Dit ni kommer att gå, skall ni gå mot Jakob den Rättfärdige, för vars skull himlen och jorden blivit till" 
Och enligt exegeten J.E.Menard, är den rätta tolkningen av Rättfärdig i detta fall att förstå som Uppenbararen. 
Med uppenbart esoteriska glasögon anförtros denna text i Jakobs vård som (på ett hemligt sätt) är Jesu lära : det är han som kommer att avslöja meningen om Mâat. (den egyptiska rättfärdighetens gudinna) 
Men denna text installerar i första hand Jakob, som historiskt sett är känd som chef för Jerusalems församling. Det är kanske "också" ett skäl till att denna text har blivit avförd från de kanoniska evangelierna. 
Redan de första raderna i denna studie avslöjade den gemensamma inspirationen mellan de judisk-kristna skrifterna och Mohammed. Liksom Jesus från Nazaret, lämnar Mohammed inte någon skrift efter sig. På sin höjd har några av hans vänner i all hast skrivit ned några verser fångade i luften under profetens inspirerade ögonblick och fått ned dem på något höftben av får eller kamel. 
Det var först efter Mohammeds död (632) som kalifen Abou-Bekr beslöt sig för att samla dem som varit vittne till Profetens extaser. På det sätter blev alltså en text hopsamlad som var bibelverser ur minnet hos dem som varit vittnen. Denna skrift blev en volym som kopierades i ett flertal exemplar. 
Men från och med år 650 bedömdes att det hade uppstått ett flertal varianter av extaserna vilka cirkulerade kring, och det bedömdes att de var förfalskade till sin mening. Kalifen underkastade då texten en allvarlig kritisk revision och lät bränna alla exemplar som funnits tidigare. (Några historiker förlorar dock inte hoppet om att det en dag skall dyka upp exemplar som undgått denna autodafé.) Det är verkligheten bakom Koranens text. 
Att lägga märke till att om de judiska profeterna gör sig till tolkar för Guds Uppenbarelse, översätter de de gudomliga orden till sitt eget språk. Frågan ställer sig genast att man måste veta om de judiska profeterna har översatt Guds ord ? 
När det gäller Mohammeds Allah är hans Uttalandet direkt på arabiska. Inte bara det att språken i framtiden är förenade de blir också Guds språk, Guds ord kommer inte att lida ab några fel i översättningen. 
Det finns alltså inte så att säga något skola beträffande koranen (i exegetisk mening). Det är av betydelse i en studie, som i det här fallt vill närma sig svaren på dena art av det gudomliga, rakt genom de mysterier som Bibeln lämna åt oss. 
Det Nya Testamentet liksom Koranen hämtar sina skäl ur en gemensam källa av traditioner och texter som samlats i Bibeln. Men denna Bibel ha i sig själv varit enhetlig, varken till sin form eller sin redaktion. 
Bibeln skrifter sträcker sig över en period av flera sekler. De fem första böckerna av Torah (som enligt traditionen skall ha redigerats av Moses) skrevs ned under nionde seklet f.Kr. ; ...

Home