Åter

       
Mina egna kommentarer, är markerade med "ö.a" / sg

© CALLIGRAPHIE D/1996/6678/01 mai 1996



Etienne Petit Dieu 2P

Gud
liknelser och föreställningar
occidentala religiösa samhällen

Occidental tanke

... Vi har alltid föreställt oss att det skall vara givande att betrakta denna Gud som ett 'svar', som åtminstone till en del skulle kunna befria oss från de frågor vars svar vetenskapen ännu inte annat än antytt, och som skulle kunna tillfredställa oss. 

(Att vi sedan inte tror på en verklig Gud som sitter i himlen och tittar ned på oss blir det rationella svaret på att noll är lika med noll. Att bilden som framträder för våra ögon påminner om det kända porträttet av Karl Marx, äger också innebörd och att denna förenkling av vårt okända bekymmer inte uttömmer verkligheten vi lever i, är en av tolkningarna som den här uppsatsen vill visa är grundad på våra egna antaganden som förutsättning och att vi inte visat att livet inte sträcker sig bortom de kemiska sammansättningarna för vårt diskmedel och vår magmedicin. ö.a.)

Sett ur perspektivet som 'svar på ett mysterium', kommer Gud - genom sin definition - oundvikligen att sluta sig inne i det som vi betraktar som icke-rationellt, svaret kommer att ligga bortom allt förnuft, allt vetande och all erfarenhet. 
Men mycket snabbt emellertid, från första ögonblicken som följer av hans uppträdande i intuitionen - nästan från det att frågan formulerats - blir den en ren bekräftelse : en dogm. Det är inför den arten av bejakanden som man måste förstå utrop som : "Credo quia absurdum" (jag utför en troshandling emedan den är absurd) eller : "Om Gud kan vi inte veta något". 
Det är att sätta fingret på den innersta motsägelsen i all teologi. Om Gud är ett svar bortom allt förnuft , vad kan det då vara för förnuftigt med att ställa förnuftiga och vetenskapliga frågor om en på så sätt förutskickad gudomlighet ? 
Detta blindskär undviker emellertid Islam utan svårighet (i jämförelse med två andra monoteismer) eftersom Guds Ord inte blivit översatt till arabiska. Samtidigt befann sig det innersta Arabien (Islams vagga) under sexhundratalet långt ute i periferin på den hellenistiska kulturen och man kan nog bortse från dess inflytande på denna religion. 
Judendomen och kristendomen å andra sidan var direkt påverkade av den grekiska förnuftstron. Därav den bibliska översättningen av Septanterna (Evangelierna ?) och den paulinska Kristologin i en mycket hellenistisk diaspora. 
Men försöken till förnuftsmässig tolkning, som varje teologi framställer, ryms utan vidare i det tillvägagångsätt som är utmärkande för Occidenten och som nådde sin höjdpunkt i Grekland under sjunde och sjätte seklen före vår tideräkning med Sokrates och framför allt Aristoteles. 
André Pichot har i en studie om Vetenskapens födelse, visat hur mycket det filosofiska tillvägagångsättet har förändrat det mänskliga vetandet, ända till att orientera det mot en konkret kunskap. 

Vi läser : 
Varken inom aritmetiken eller inom geometrin har vi kunnat möta någon omsorg om att demonstrera några matematiska lagar, de har enbart ägnat sig åt uppställning av problem och deras lösningar framställda som exempel. 
Efter att ha skiljt på det vetenskapliga förståndets tillvägagångsätt och objektens verkan, preciserar författaren : 
De icke-vetenskapliga diciplinerna har många gånger genomförts under årtusenden utan att någonsin bli verkliga vetenskaper, de har samlat iakttagelser, mått och deras resultat, förfinat sina metoder för att ständigt nå bättre approximationer, utan att först ha sysslat med något förnuft eller några demonstrationer. 
Exemplet med matematiken är klargörande i det här fallet. Sumerer och Egypter har lämnat efter sig samlingar med praktiska recept på hur man beräknar ytan på ett markområde eller volymen hos en handelsevara eller en byggnad. Kunskapen om numren förblev på det sättet liksom inrymda i en geometri som gav hjälp att uttrycka sig praktiskt. Det var det filosofiska sättet att gå tillväga som använt på samma siffror sökte finna förhållanden och lagar. Numren avlägsnade sig genom det från det konkreta värde som de representerade. Och det var genom denna abstraktion, som matematiken blev vetenskap.
Men en gång upphöjd till Vetenskap, förnekade matematiken sitt förhållande till filosofin, som dock hade försett den med sin vetenskapliga metod (samma sak skedde med Kants transcendentalism ö.a) Det är här som den uppenbara paradoxen ligger. 
Det är i själva verket den filosofiska metoden och dess inriktning på att undersöka som har tillåtit de skilda vetenskaperna att uppnå sin bestämmelse som särskilda Vetenskaper. Men i det ögonblick denna status uppnåtts annonserade de var och en att de stod på egna ben och visade ett uppenbart förakt för de filosofiska slutsatserna som de kallade för rena spekulationen i motsats till den nya kvalitativa Vetenskapen benämnd den positiva kunskapen. 
Under rubriken objektiva vetenskaper finner vi alltså matematiken, fysiken, kemin, biologi och så vidare… Utanför dessa vetenskaper, kan man fortfarande finna en massa illa ordnad kunskap (eller ett vetande) som inte ännu har nått upp till den innebörd som kan ge dem beteckningen Vetenskap i den positiva bemärkelsen av ordet. 

Samma filosofiska metod används emellertid för att skapa objektiva lagar, men det förefaller som vår vetenskap-för-framtiden ännu saknar stöd för att ge oss en verklighetsnära och födomsfri undersökning av detta sitt konkreta objekt. Det gäller psykologin, sociologin och alla de vetenskaper som sysslar med människan i allmänhet. 
Historien som kritisk vetenskap befinner sig bland dem som vi här betecknar som paradoxala.
Kunskapen (vetenskapen) om Gud finns där också, men ytterligare försvårad av det faktum att dess utgångsläge är icke-rationellt, kunskap som dock måste göras vetenskaplig. 
Men den occidentala filosofin - förnuftets filosofi - styr teologierna att använda samma filosofiska metoder för att förstå det gudomliga som något givet (det självklara). Här ligger förklaringen till den motsägelse som dyker upp i all teologi och som vi kallat inneboende. 
Det väsentliga i den occidentala filosofin ryms inom undersökningen av orsaker och dess verkningar. Den lämnar ett outplånligt intryck i varje eftertanke som karakteriserar den occidentala åsikten. Det konkreta resultatet av våra vetenskaper som blivit positiva bekräftar dessutom hållbarheten i den reflexiva metoden som sett dem uppstå - men detta är inte detsamma som att all erfarenhet ryms inom dem.. 
Den var ändå för tills nyligen den enda intellektuellt erkända formen och en civilisation mätte sig med sin förmåga till induktion och deduktion. Och det är utan tvekan i allmakten vi givit denna intellelektuella lösning, som vi kan finna orsaken till sammanbrottet av det occidentala koloniala äventyret. Det var inte tal om för en god kolonisatör att hans egen Kultur skulle kunna intressera sig för andra förutsättningar och bekväma sig att stiga i land på okända kuster (av mysterier) genom andra metoder än genom den metod som orsaken och dess verkan hos den gamla goda filosofin försåg honom med. 
En senare historia har visat att vår universala idé i själva verket är snävt begränsad till en Occident instängd i sig själv, fullständigt främmande för den intuitiva kunskapen - fast den teoretiskt blivit erkänd - som den mötte i Afrika och Sydamerika eller Asien. 
Avkoloniseringens katastrof har sina rötter i bestörtningen hos en Occident som aldrig hade föreställt sig en annorlunda metodologi än den som innefattades i orsakens och verkans metod, det vill säga den positiva metoden.
Efter den motsägelse som man finner i att anbringa den filosofiska metoden (förnuftsmetoden) på teologin, måste man också påminna sig att de tre occidentala monoteismerna var och en för sig gör anspråk på en Uppenbarelse som en gång för alla är fullbordad.. 

Förvånar det inte att skelettet som bär upp de förutsatta svaren liksom löser upp sig i en dimma vid närmare granskning och samtidigt, på grund av den metod vi använder oss av för att finna dem, inte upphör att väcka nya frågor. 

Samtidigt verkar det som om vårt sätt att närma oss frågan genom-per-definition-icke- rationella-svar i analysen av det gudomliga ändå ger en återklang. Eftersom Gud uppenbarligen inte är rationell, betyder det inte självklart att han inte finns eller att han är en sorts mot-verklighet. Gud erbjuder som idé, en inriktning av vår tillvaro,
och hindrar oss därigenom - i en särskild mening - att betrakta den som absurd (meningslös). Det gudomliga svaret innehåller därför, under vissa förhållanden, det som inte är absurt. Detta förklarar varför så många intellektuella funnit det förnuftigt. 
Det är genom att utgå från den tanken som man kan finna intresse i att ägna uppkomsten av de skilda elementen i de svar som en gång föreslagits. 

- Vilka grundläggande element hos Gud har dessa försökt att möta som problem ?
- På vilket sätt har dessa fragment till svar ordnat sig för att åtminstone inte mellan sig innebära en motsägelse ? 

Vi bör då ägna oss åt att begrunda de nuvarande problemen - de fragment av mysteriet som fortfarande är obesvarade - och som också en gång intuitivt uppfattades av de ursprungliga profeterna. Det är här som uppkomsten och utvecklingen av en Gud ännu idag når oss. 

Filosofi 
Finns det något mer narcissistiskt än filosofin ? Alla filosofiska och metafysiska ämnen riktar sin uppmärksamhet mot min lilla person, i det ensidiga perspektivet av en äkta rad egoistiska frågor om MITT jag, MITT liv, MIN födelse, MIN död, Har de en mening eller en innebörd, i MIG eller utom MIG ? Och när en filosofisk uppsats prövar en sammanfattning, är det alltid i syfte att allt noggrannare ange Människans placering i Hennes universum. 
Detta är ett annat sätt att närma sig den process med vilken Vetenskaperna har sökt att befria sig från filosofin, trots att de har stulit hela dess tillvägagångsätt. 
(Vi påminner oss igen : den Grekiska filosofin gav Vetenskaperna deras metod som gjorde dem vetenskapligt motiverade, och Vetenskaperna förnekade därefter filosofin ö.a..)

Jag har tagit upp frågan i en uppsats (inte utgiven) där jag tror mig kunna understryka att 
Samtliga vetenskaper, den ena efter den andra, har uppnått vetenskaplig status genom att som enda villkor avsäga sig alla alltför mänskliga dimensioner. 
Trots det kvarstår en samling av illa formulerade kunskaper, som var och en hänför sig till en bestämd vetenskap - vilka i stället ägnar en betydelsefull del av sina undersökningar att avskilja sig från sin grannvetenskap. Vi kan nämna filosofin, moralen och logiken. 

Och det befinns vara just dessa alltför trånga mänskliga dimensioner som den positiva kritiken (som den anbringas på människans historia) försöker avskilja från sina analyser. 
I samma uppsats har jag visat hur mycket de filosofiska och religiösa bekymren hos den occidentala världen alltid har uttryckts i semitiska termer ; men i sin fortsättning historiskt har ordnats enligt den den grekiska logikens normer. 
Bland de nycklar som leder till det semitiska mysteriet finner vi ontologin, vetandet om efter-livet, ursprunget och synden, Gud som person, moralen (Lagen) som uppstår ur en högre vilja. 
Och jag fann då även : 
Att på samma sätt som ett barn finner sitt universum hos intressen och sysselsättningar i enlighet med de första orden i sin moders vokabulär, fann vår Antika värld sin linje av intellektuella intressen i de villkor som den fann i Bibeln. 
Det är av den orsaken som från det centrala Ryssland till Arabiska halvön (genom direkt påverkan), från Tyskland till det nordliga Afrika i förbifarten uppfattat av gallerna (senare och av följdriktighet) våra filosofiska och religiösa bekymmer alltid översätts till semitiska synsätt, efterföljande den radie av intresse som tolkats av hebréerna. 
Jag har då också ansett det riktigt att stryka under hur mycket Occidenten alltid varit i fullkomlig överenstämmelse med sig själv och hur dess religiösa kultur alltid har funnit sin utvecklings väg i en exakt rät linje. Och att i detta finna hermetismen (slutenheten) i vår occidentala kultur, som dock har pretentionen att vara den yttresta och slutliga. 
Där finns den direkta och obestridliga nödvändigheten att i vårt nya millenium, finna vägen tillbaka, att ta upp den tråd som utan knutar eller omvägar, har tecknat den Gud som ingen av oss kan veta något om. 

Den neolitiska tröskeln 
Allt leder till den uppfattningen att de ockulta krafterna först uppfattades som skilda från varandra, därför att inget vetande som stod till buds lät ana ett band mellan dem och inte heller gav förståelse för dess mekanismer, ännu mindre möjlighet att behärska dem. Utan alltför stor risk att missta sig, kan man alltså föreställa sig den beundran och den fruktan som dominerade den förhistoriska människans liv. 
För omkring 10 000 år sedan (8 000 f.Kr.) inträdde en betydande förändring i klimatet som värmde upp den norra hemisfären och fick glaciärerna som fortfarande täckte Europa norr om Alperna att dra sig tillbaka. Denna uppvärmning täckte de septentrionala stäpperna med skog. Och villebrådet följde rörelsen mot norr (speciellt renhjordarna). Denna rörelse norrut översattes av en uttunning i faunan och denna brist på byte fick de gamla europeerna att ha sina visten nära sjöar och floder för att leva av fisk. 
I Asien och Främre Orienten karakteriseras denna epok av det första tämjandet av djur och inledningen av agrikulturen. Det är allmänt erkänt att de första hjordarna bestod av getter, får och grisar. Kon dök inte upp förrän senare. 
A. Pichot beskriver de första stammande orden inom kemin, som uttryck för den allra första industrin : keramiken. På samma sätt formandet av glas. På samma sätt kan man lägga sedentationen till vetenskapens födelse. 
Och det är i Främre Orienten, särskilt i Palestina (Kaanans land), som detta tidiga nya mänskliga sätt att leva uppstår. 
Det tidigaste uppträdandet av agrikultur i Palestina (löftets land som lovats Israel) har bekräftats genom fynd i Mérimdé, spår av kultur från mitten av femte årtusendet (mitt i den neolitiska epoken). 
Det är ett argument som tillåter att föreställa sig argrikulturen i Egypten som importerad från Palestina. 
Förändringen från den äventyrliga nomadismen - jaktlycka och tillfällig bärplockning - till samhällen av odlare och djuruppfödare har tills nyligen ansetts ha varat under en mycket kort period.. En förändring som man uppfattat vara så kort att man tänkt sig övergången från neolitisk tid som en revolution.. 
Närmare undersökningar tenderar att sträcka ut denna förändring under en tidrymd av två millenier, från 8 000 till 6 000 före vår tideräkning. Det är en tillräckligt lång epok för att ge den ett eget namn, den mesolitiska tiden. 

Men redan under den paleolitiska tidens kulmination har K. Dittmer påvisat en kultur i sydvästra Asien, tillägnad kvinnan, där man livnärde sig av rötter och lökar, medan männen sysselsatte sig med jakt, fiske och nyodling. Fortfarande i sydvästra Asien, men några och 15 000 år senare, under mesolitisk tid dyker det upp en agrikultur som föder upp grisar och fjäderfän. 
Upptakten till dessa historiska händelser förklarar det ansvar som kvinnorna hade under de första sedentära verksamheterna, vilka gav upphov till en form av matriarkaliskt samhälle, med en betydande kvinnlig inverkan i religiöst avseende. Detta inträde av kvinnan i religionen syns i mytologin kring månen och i fruktbarhetsriterna. 
Under denna epok uppträder enligt M. Eliade, chamanismen (kulten av Andar), med en utveckling av konstarter som musik, dramatiserad kult (de första liturgierna), skapande av masker och plastiskt förställande av förfäderna. 
En passant kan man nämna att de paleolitiska och neolitiska epokerna står i förhållande till stenbearbetning för vapen och verktyg. Namnet mesolitisk hänför sig till en mellanperiod (meso = mitten) mellan den bearbetade stenen och den polerade stenen.
I verkligheten har den neolitiska tiden bara en ytlig betydelse för den polerade stenbearbetningen, vars namn den bär. Man kan föreställa sig att sedentationen gav brukarna mer tid att ägna sig åt annat än att skaffa fram föda. 
Långt innan industrierna dök upp för den neolitiska epoken med sig en fullständig förändring av förutsättningarna, ett nytt medvetande som karakteriserats av Eftertanken. Människan gjorde inte till sin uppgift att enbart tänka, hon satte sig att tänka efter (reflektera)
(för den människa som innefattades i sydvästra asiatiska kulturen - föregick en odling av Anden odlingen av Jorden. ö.a.)
Det är sant att den mesolitiska och den neolitiska epoken i allmänhet kan tolkas som ett nytt sätt att leva, med sedentationen hos samhällena ifråga och tillskapandet av de första städerna och deras territoriella organisering. Vi har understrukit orden 
i allmänhet . Det är också undantagen som blir av betydelse för de occidentala monoteismerna. 
Sedentation är inte det nödvändiga stadiet för att stiga över det reflekterade medvetandets tröskel, som den neolitska förändringen medför. Vissa folk har ägnat sig åt uppfödning och kultivering, på samma gång som vissa former av industri (keramisk och bearbetning av metaller) utan att på något sätt binda sig vid 'en jord'. 
Det är hela den stora frågan om nomadernas kultur. Och när det gäller frågan om Israelernas icke-sedentation, fortfarande nomader, är texterna tydliga : 

Kain offrade jordens frukter och Abel de förstfödda av sin hjord… 
Gud tog emot Abels offergåva men inte Kains som retad … kastade sig över brodern och dödade honom. 
Den bibliska berättelsen fortsätter : 
Kain byggde staden. 

Och M. Eliade skriver i sin uppsats : 

Under alla omständigheter är den tradition som bevarats i den bibliska berättelsen idealiseringen av den 'enkla och rena' tillvaron hos herdarna-nomaderna och motviljan mot det sedentära livet hos agrikulturen och städernas invånare … Det första mordet utförs ändå av den som på sätt och vis i sig bär bilden av teknologin och den urbana civilisationen. 

(T.S. Lawrence skriver i The Seven Pillars of Wisdom : "The origin of these people was an academic question ; but for the understanding of their revolt their present social and political differences were important, and could only be grasped by looking at their geography… Finally, under the last impulse from the straining population behind them, the border people (now almost wholly pastoral were flung out of the furthest crazy oasis into the untrodden wilderness as nomads. … The least morbid of peoples, they had accepted the gift of life unquestionably, as axiomatic. Their largest manufacture was that of creeds" … tre av dem hade de exporterat - de var semitiska framgångar - de misslyckade behöll de för sig själva ; öknens kanter var full av bruten tro. Det var av betydelse att desa vrak av fallen tro låg i mötet mellan öknen och det besådda. Det visade på uppkomsten av all denna tro. De var försäkringar, inte argument ; så de krävde en profet att föra fram dem. Araberna sade att det hade funnits fyrtiotusen av dem : vi hade upptecknat åtminstone ett par hundra. De uppstod i den täta bebyggelsen. En ofattbar häftig längtan drev dem ut i öknen. Den gemensamma grunden till alla dessa semitiska religioner, vinnare eller förlorare, var den alltid närvarande idén om den världsliga värdelösheten. Deras djupa avståndstagande från orsak fick dem att predika nakenhet, avstående, fattigdom ... /mitt tillägg)

Ursprungligen tolkas termen hebré av Abel, som anden, imman medan Kain betyder det som har uppnåtts. Begreppen ställer den ursprungliga människan (Guds andedräkt) emot det som blev. Man översätter ibland Abel med herde, och Kain med smed. Den betydelsen framhäver motsättningen mellan den goda (nomaden) som vördar jordens frukter och den dålige (sedentären) som ägnar sig åt industriella missgärningar. 
I historien om Beni Israel, som är vaggan för den orala bibliska traditionen, fanns det en mycket stark opposition mellan det folk som redan var organiserat i städer och de vandrande stammarna (nomader eller halv-nomader) vars trakter var de ökenliknande marker som fanns mellan dalarna. 
Och återfordran av marken är det mest centrala temat i de första bibliska berättelserna och det bör säkerligen läsas som en text som beskriver födelsen av det neolitiska medvetandet, som alls inte hade blivit avlat av någon sedentär process. 
Återfordran av Palestina får just sin innebörd om vi betänker att den jordanska dalen varit odlad före Nilens och säkerligen också före den mesopotamska mellan floderna. Kaanans land hade dock ett symboliskt värde. Och i hur hög grad avslöjar inte ännu idag dessa neolitiska drag sina skilda riktningar - utanför sedentationen - den konkreta historien i våra dagar. Det är förintelsen 1940-45 (av judar, armenier och zigenare) och hela det palestinska bekymret. Det är den nuvarande problematiken i Centraleuropa. Det är historien om 'människorna utan mark' om 'det resande folket' . 
Det finns en dålig vana att avskilja Historien från de epoker som föregår.den. Det är i själva verket otänkbart för en del historiker att gå igenom förhistorien till en viss händelse för att förklara något de redan anser vara förklarat på ett uttömmande sätt, av den anledningen att de har ett skrivet dokument som beskriver den. 
Den neolitiska förändringen är trots det mycket nära oss. Och skriften - som är det vanligaste avgörandet och tillåts vara tröskeln till Historiens port - befinner sig öppen först i slutet av den neolitiska eran. Det är därför inte så förvånande att en händelse som har historiska kvalifikationer (eftersom den är skriftligt beskriven) finner sitt ursprung i den omvälvning där den befinner sig, antingen här eller där i verkligheten, på det ena stället annorlunda än det andra. 
Historien om Israels stammar - och alltså den historia som väckts av de bibliska texterna - tillhör ett folk som den neolitiska förvandlingen inte lyckades giva något land. Det är en av de oundgänliga nycklar man behöver för att förstå Ordet som skrivits ned, trots allt under loppet av det hebreiska folkets historia. 
Denna icke-sedentation är i verkligheten det Isareliska folkets drama som, alltför sent, desperat söker återerövra Kaanans land, vagga (eller privilegierat löfte i alla fall) från den neolitiska mutationen. 
Domarboken berättar i detalj Israles svårigheter att hålla stånd mot kaananeer och filisteer. En lite exaktare läsning visar att svårigheterna helt enkelt bestod i hebreernas oförmåga att behärska den rätta tekniken, nödvändig för sedentationen. De visste till exempel inte hur man skulle organisera belägringen av en befäst ort. Detta Israels drama, dess icke-sedentation kulminerar en första gång i löftet om ett land (det första förbundet), förändrat senare till det Utvalda folket (det andra förbundet) för att nå sin höjdpunkt med Kristus (kristendomen) och Guds Judiska Folk (det tredje förbundet). 
Dessa återkommande förbund kan inte förstås annat än genom återerövringen av ett land. Och hela Israels historia, sådan som den berättas tvärs genom de historiska böckerna, från Josua till Mackabeerna, är inte annat än en lång protest i namn av en rättighet given av något gudomligt (vi befinner oss mitt i den nutida historien !). 

Betydelsen av Skriftens godkännande att bygga Templet får hela sin mening, genom att ett sådant byggnadsverk - med sina kolossala dimensioner - fastställer slutligt inte bara erövrandet och behärskandet, utan ännu mer arten av behärskning över det land som erövrats och underkastats. 
De otaliga krigen mot urinvånarna i de återerövrade länderna drar många gånger in det israeliska folket i stor nöd, ofta beskrivet som fångenskap. Tre och ett halvt sekel av vedermödor och frihet utmynnar i de profetiska förmaningarna : kommentarerna till Yahves straffdom över Israel för sveket av Förbundet mellan Gud och hans utvalda folk. 
Det är utomordentligt anmärkningsvärt att i denna kaskad av straffdomar aldrig någonsin Guds löfte blev ifrågasatt, men också att löftets icke-förverkligande alltid var förorsakat av Israel. Psykologiskt sett ett förverkligande av arvsynden (eller den oförklarliga, ursprungliga synd som finns i verkligheten av att vara människa ; ö.a.). 
Vi skall inte stanna vid de politiska turerna inte heller vid de politiskt-krigiska detaljerna som är helt och hållet lokala. Vi skall ägna oss åt det egentliga religiösa äventyret hos Israel därför att den nuvarande uppfattningen om det gudomliga direkt träder fram ur det. 
Det är ur denna följd av löften, som man kan söka den gemensamma skuggan av de tre occidentala monoteistiska religionerna. Deras unika religiösa bekymmer är inväntan av en bättre morgondag. De är alla i total avsaknad av ett tillbakablickande som skulle söka bestämma vilka källor som förorsakat våra nuvarande svårigheter. 
Det är religioner, i sin fullkomlighet totalt centrerade kring övertygelsen om ett löfte som skall fullbordas. Det är den arkaism i vilken judendomen finns bevarad från gott och väl före den filosofiska eran och dess metodologi av undersökningar och av orsaker. 
Det är utan tvekan här som vi kommer att avslöja svalget - i vår mening mycket allvarligt för en religion av typen transcendent och allomfattande - i varje metafysiskt bekymmer avseende frågan om ursprung. Det gäller under alla omständigheter halva frågan av den stora undersökningen av Mysteriet. 
Monoteismen i de tre stora uppenbarade religionerna bemödar sig om att teckna den riktning som våra liv bör taga och ge ett svar på betydelsen av vår död. Men deras uppenbarelse har inte en tillstymmelse till tanke på eller omsorg om varifrån och varför, när det gäller vårt ursprung, vilka vi är. 
Som i alla religiösa universa, finns det en kosmogoni som snabbt skissas i två berättelser om skapelsen. Men dessa berättelser består lika mycket av en muntlig berättelse av ett kollektivt budskap, som av ett verkligt gudomligt budskap i meningen av - och slutsatserna som kan dras av det - människans ursprung. 
Man kan i alla fall konstatera att skapelsens etapper (10 etapper under sju dagar) förefaller att vara kronologiskt verifierade av den nuvarande vetenskapliga kunskapen. Det kanske är ett indicium på ett verkligt intuitivt vetande - alltså sanningsenligt - men som, innefattad i teologin genom ett ursprungligt felslut (oundgängligt för att rättfärdiga Frälsningen) har förlorat hela sitt värde som verklig sanning. Den fullständiga bristen på intresse hos de tre occidentala religionerna när det gäller vårt ursprung, för direkt med sig följden av att Tillfälligheten - i termen att bestämma funktionen av uppkomstens mysterium - saknar någon som helst plats i deras teologier. 

Översättning del av Dieu 2 ; sg
den 2. april 2003
   

Home