Åter

  Moses 4  

Inledande not : Den högsta smärta en människa kan uppleva är maktlöshet. Tortyrens högsta bergstoppar är maktlöshet den högsta fysiska smärta en människa kan uppleva, maktlöshet – ingen väg ut – det är där sammanbrottet inträffar. Pengar kan skydda mot maktlöshet, först mot den hungerns maktlöshet, mot hemlöshetens maktlöshet. Men pengar ger ingen makt över det egna livet, den verkliga makten över mitt eget liv finns bara hos mig själv – med den makten är jag skyddad för det egna livets sammanbrott.

 Men pengar ger makt över andras liv, som måste gömma sin egen olidliga smärta. Där finner vi hämnden, där väntar Brutus på sitt tillfälle, där smugglar tjänaren giftet i vinbägaren, hatet som är det giftigaste giftet. Där gömmer sig familjepolitiken, där är homo homini lupus.  Så uppstår den politiska hierarkin som är hatets gudomliga Eden.  Inför systemen är vi alla maktlösa..

    En första befrielse från maktlöshet är rätten till mark.

…

MOSES

Étienne Petit

Fjärde delen ; schismen 

D/2002/6678/01

De tre stora religionerna i vår Occident har sin gemensamma källa i den mytiska profeten Abraham. Vi äger inget historiskt dokument om den personen annat än att han skulle härstamma från Ur (eller OUR), en stad i södra Mesopotamien. De bibliska texterna säger ”Ur i Kaldéen” men detta Kaldéen är en sentida term (för första gången omtalad i en text från det nionde seklet före vår era) som där avser en obestämd region, i praktiken av betydelsen ”Land mellan de två floderna”. Vi är alltså i Mesopotamien, mellan Sumer och Akkad.

Vår kunskap om de sumeriska dynastierna vilar huvudsakligen på två dokument från ~1400 före vår era. De två texterna finns upptagna som initialer enligt donatorn som har bekostat deras tillvaratagande (Weld-Blumdell). De är prismat WB444 och tavlan WB62. Prismat ger oss en lista av kungar efter syndafloden fram till ~1400 ; tavlan ger oss de antediluviska (’före floden’) namnen på kungarna.

Dessa dokument bekräftar den stora översvämningen som en verklig händelse.

Det är inte för inte som Tiger bär sitt namn. Dess översvämningar är utomordentligt betydelsefulla. De broar som spänner över Tiger vid Bagdad sträcker sig ofta flera kilometer över floden som ”befinner sig i vila”. Vi kan på det sättet förstå floden – sådan som den sumeriska traditionen berättar och som senare togs upp i Bibeln – som en utan tvivel utomordentlig vårflod (i varje fall minnesrik) som åtföljdes av orkanliknande regn. Man enas i allmänhet att förlägga denna syndaflod till ~3000. Det fanns alltså kungar före katastrofen och de efter den.

De arkeologiska fynden tycks bekräfta att listan av kungar i dokumenten WB är riktig, därför att de regelbundet bekräftar de spår som tillägnats de suveräner som man bara trott vara legendariska. Åtta suveräner före floden hade tillsammans samlat på sig en tidrymd av 241 000 år ; och det var en tidrymd av 22 045 år som skilde samma flod (~3000) från utskriften av manuskriptet (~1750).

    Man kan inte undvika att tänka sig ett uppenbart förhållande av förlopp tillägnade dessa regeringstider och de livslängder som tillägnas de första patriarkerna av Bibeln.

Sumererna – de första som lämnat några ’historiska’ dokument i Mesopotamien –  var emellertid inte det ursprungliga folket. De folk som format civilisationen i Sumer har varit invandrare, förmodligen österifrån, som den ursprungliga semitiska befolkningen tvingats böja sig för. 

Bibeln bekräftar för övrig denna omrörning av befolkningar.

    När de bröt upp och drog mot öster      [Gn XI; 2]

    funno de ett lågland i Sinears land

    och bosatte sig där

Staden Our var Sumers förnämsta härd. Men medan Sumererna avfördes från den politiska scenen, fortsatte de att utöva ett inflytande också över de gamla mesopotamska bosättningarna. Språket fortsatte till exempel att vara det religiösa redskapet (lite grann som vårt latin, efter Roms fall). Man måste alltså noga skilja den politiska Sumeriska epoken och den Sumeriska civilisationen som sträcker sig långt efter den sumeriska hegemonin.

Själva den epok som vi kan kalla sumerisk består av :

                              den för-sargonska epoken     ~2800 - ~2450

Den följdes av epoken Akkad, med

                             två semitiska dynastier            ~2450 - ~2200

                             en tredje dynasti                         ~2111 -. ~2003

                             (återigen sumer, med sin höjdpunkt i staden Our)

Epoken Elam, med                                                (från ~2003)

                             återkomst av den semitiska makten.

                             - Det är Hammurabi i Babylon  ~1792 - ~1750

Vi vet alltså att Abraham var Semit och att han kom från landet Sumer. Men vi vet ingenting om hans epok, om det inte är så att han levt ’efter’ floden, eftersom han var en ättling till Sem, själv Noaks son. Och texten anger att han kom från ”Kaldéen”.

Det första omnämnandet av den regionen i en officiell text kommer från Assyrien Assur-natsir-Apli II, som år ~878 förklarar sig ha slagit landet ”Kaldou” med fasa, där det levde arameiska stammar grupperade i federationer under kungen av Babylon. Den bibliska texten bekräftar på det sättet att Abraham kom från ett område som mer än tusen år tidigare enligt fakta som meddelas av hans historia, till sin majoritet var befolkat, inte av Hebréer, men väl av Armenier.

Denna Arméenska federation var från början en oberoende dynasti – den kallades den Kaldéenska Dynastin, (~627 - ~539) – som under Nebukadnesar II, satte djupa spår i den Palestinska historien och i Kungadömet Juda. Det är alltså möjligt att på grund av en ännu smärtsam Historia vid redaktionen av texterna, de två formerna ”Mesopotamisk” och ”Kaldeisk” har blandats ihop.

Det var år ~597 som en gisslan på 3000 (en babylonisk tavla preciserar 3023) greps i Mesopotamien. Och det var tio år senare som Jerusalem förstördes, med en successiv deportation av judar (de skulle kunna bli upp till 40 000 personer) till Eufrats stränder där de hade status av ”qaintu” (främlingar med begränsade rättigheter) och där de ålades ett otacksamt arbete i åkerbruket utefter bevattningskanalerna.

Denna period som Bibeln kallar ”Exilen” blev mycket rik på heliga texter, med profeterna Hesekiel, Baruch och Daniel.

De persiska Akedemiderna som följde efter Kaldéerna från ~538 förde en autonom politik i förhållande till de tjänande folken. Inom en ram av persisk överhöghet var de inbjudna att återta sina förfäders seder och sina religiösa kulter. I Jerusalem skulle det bli den nya läsningen av Esdras lag grundad på ett tempel som skulle återuppstå.

Det är också insamlingen av de heliga texterna som återfördes från Babylon. Bland dessa texter finns en Deuteronom (civilrättlig lag) mycket lik den nuvarande texten (Femte Mosebok), men som vi bör betrakta som föregående den slutliga redaktionen av Tora.

Så som är karakteristiskt för Genesen (Första Mosebok) presenteras personerna för oss utan någon dekor, utan någon tid, vi har ingenting att hålla oss i som tillåter ett närmande mellan Abraham och andra historiska händelser som är bättre kända.

Mellan den för-sargonska epoken och Hammurabis period en skillnad på mer än tusen år (mellan ~2800 - ~1750).

I en studie som den här är det emellertid nödvändigt att stiga ned ända till Abrahams ogripbara tidsålder, därför att det är han som är den gemensamma förfadern för alla de semitiska befolkningarna i vårt Mellanöstern.

Abrahams legitima hustru kunde inte få några barn. Abraham hade dock en son, Ismael, född av en egyptisk slavinna, Hagar. De bibliska texterna (alltså judiska) trycker mycket hårt på att den linjen är en bastard; oäkta ;

Abraham förkastade Hagar, och Ismael gifte sig för övrigt själv med en egyptiska.

Det är alltså Ismael som är förfader till bastardstammarna (i enlighet med de bibliska texterna) : det vill säga de semitiska populationerna som inte är judiska i Arabien, efter Medelhavskusten och i Mellanöstern.

Gud tillät emellertid senare Sara, Abrahams legitima hustru, att trots allt vänta sig en son vid mycket hög ålder. Det skulle bli Isaks födelse.

Isak gifte sig med Rebecka som födde två tvillingar Esau och Jakob. Esau övergav sin äldrerätt till brodern Jakob (det är händelsen med brödet och linserna). Och Jakob – alias Israel – fick tolv barn som gav upphov till tolv förfäder till Israels tolv stammar.

För att kunna förstå den betydelse som Bibeln, i texterna efter exilen, lägger vid den så kallade ’legitima’ linjen och den som kallas ’den oäkta’ är det nödvändigt att i sitt sinne behålla verkligheten att de fria populationerna i Alliansen med Abraham – i motsats till den utvandrade indoeuropeiska – under ett och ett halvt årtusende splittrats i rivaliserande stammar och i folk som Historiens imperativ inte upphört att ställa emot varandra. 

Många semiter bodde under egyptisk länsplikt.

                             Där fanns emellertid Moses.

Det var semiter som regerade i Babylon.

                             Där var emellertid Exilen.

Det var semiter som ursprungligen var bosatta i Kanaan.

                             Där var emellertid Jesaja och Domarna, som krigsherrar,

                             i konkurrens med befolkningen.

Man finner ofta i den judiska Bibeln uppenbart smärtstillande uttryck som ”Jag är Abrahams Gud, Isaks och Jakobs”. Det handlar i själva verket om en bekräftelse – till judarnas fördel – om en Gud som har lovat att Abrahams efterföljande skall vara outrotliga – begränsat till Benei Israel.

De ”arabiska” folken återfordrar uppenbart kravet att erkännas som de äldsta sönerna till Abraham, i förhållande till Judarna, de legitima arvtagarna till Alliansen med Gud. Vi är mitt uppe i den tragiska moderna historien.

I en nyligen utfärdad kommuniké av Stor Imamen av Paris finns ingen tvekan i bekräftelsen att det är för att göra den bibliska berättelsen sammanhängande och dess uppfattning av profetian som ett exklusivt privilegium för Israel ; att Judarna har förvanskat de heliga texterna och ersatt Ismael med Isak i berättelsen om den enfödde son som Yahvé bjöd Abraham att offra.

Det är i detta sammanhang som vi måste förstå Mohammeds ord som på det sättet berättigar en ’Koran’ till sitt folk :     [Koranen II, 75]

    Hur skulle ni kunna önska att [Israels söner] tror med er, då det är så

    att vissa bland dem avsiktligt har ändrat Guds Ord, sedan de hört det?  

Det är i ett sådant sammanhang vi måste förstå det palestinska återkrävandet, Jerusalemproblemet, och samlingen av konflikten med Israel.

 I sin översikt av Religionernas historia uppger Patricia Briel att många föreställer sig Abrahams cykel som legendarisk och inte slutar att förklara var Israel kommer ifrån. Den cykeln återgår ungefär tjugo sekler tillbaka före den kristna eran, då de första bibliska texterna blivit redigerade tio sekler efter de händelser som nämner dem.

Som alla mytologiska personligheter, beskriver Abraham en allegori. Det är ett folk inför det gudomliga Mysteriet. Berättelsen hämtar sitt stoff i den mesopotamska uppfattningen som förenklat ser den människans situation som enkel tjänare, i gudarnas tjänst. Allegorin Abraham beskriver ett nytt förhållande (en Allians) mellan människorna och det gudomliga universat.

Den som alltså fått en ny definition är människan. Texterna blandar fortfarande den eloahstiska och yahvheistiska traditionen, och citerar omväxlande Gud i singularis och pluralis.

    (Eloah är det hebreiska ordet för Gud  ; det motsvarande arabiska är Ilah, med bestämd artikel Allah ; YHWH är Guden vars namn inte får nämnas. sg)

Samtidigt upprättar Abrahams historia en skillnad mellan människorna och placerar de semitiska befolkningarna i en fördelaktig situation (som Gud har förkärlek för).

Abraham är grundaren av Alliansen, reserverad för den självständiga befolkningen i Mellanöstern. Det vilar i det sammanhanget kvar en dålig andedräkt från invasionerna av de nya folk som vi betecknar med inflyttningen av de indoeuropeiska folken.

Och sedan dök Moses upp. Hans predikan bestämmer Guden som ”En och Person”. Men är Moses också grundare av en nation.

Han skulle alltså inte längre kunna nöja sig med att bli vald i enlighet med den semitiska traditionen, ett alltför vagt begrepp och som inte behållit mycket av sin innebörd efter integrationen av indo-européerna i de självständiga folken. Den nya Alliansen upprättar sig den här gången mellan en väl definierad Gud och den semitiska fraktionen av den semitiska befolkningen som förenats i en judisk nation.

Det är på den nivån som vi skall se den upprättade skillnaden mellan den å ena sidan utan tvivel diskutable Ismael, och å den andra den tvivelaktiga installationen av Jakob (Israel) till förfång för hans bror Esau. Schismen består i att den definierar Judarna, som en utvald nation, i hjärtat av ett semitiskt folk.

Berättelsen om Abraham är referenspunkt i två grundläggande frågor :

    -                       Den särskilt religiösa uppfattningen av en Allians – av ett

    kontrakt – mellan det ”Gudomliga” och människorna. Människan

    som skapad till tjänst och för gudarnas höga nöjes skull, förvandlas i Alliansen

    till den som deltar i gudarnas planer.

    -                        Den särskilt politiska uppfattningen, som är främmande för alla religiösa bekymmer, och som förkunnar en överhöghet som omfattar ett parti av mänskligheten, i förhållande till den fraktion som står framför dem (ansikte mot ansikte ; en schism).

·         under den första tiden kommer fraktionen mitt emot att vara den icke semitiska lömskt infiltrerande indoeuropeiska migrationen.

·         under den andra tiden kommer fraktionen mitt emot att vara varje främmande person (semitisk eller inte) främmande för nationen Israel.

Det är omöjligt att inte här frammana den bibliska rasismen.

Historien om Abraham upptar kapitlen XII till XXV i Första Mosebok (Genesis). Det är en person–nyckel                    [Gn XIV till XX]

som redan finns med i de äldsta kompilationerna det allra äldsta av texterna. Men de islamiska kommentatorerna bekräftar att de måste betraktas som senare manipulerade och ’harmoniserade’.

Utskriften av de första versionerna i Bibeln är vanligtvis daterade efter unionsupplösningen som delade Salomons två kungariken genom ;

    -                        - konungariket Juda i Söder med huvudstad Jerusalem ;

    -                        - och konungariket Israel i Norr kring Tirsa (Tell el-Farah)

                               som huvudstad.

Denna sentida datering håller i mina ögon inte, man räknar inte tillräckligt mycket med att det var Salomon som hade intresse att publicera en text – uppenbart helig – för att berättiga den överflödande summa som krävdes för att bekosta byggandet av hans tempel. Han måste höja – och berättiga – extra beskattningar som så många som möjligt av medborgarna skulle avkrävas.

Redaktionen av de traditionella berättelserna bekräftar att byggandet av templet förorsakades av en gudomlig order och förutsatte en skrift om

    -                        -  mytologin (säkert semitisk, men särskilt judisk),

    -                        -  det Israeliska folkets konstitution som nation – runt ett                                                                                          tempel ;

    -                        -  en särskild lag för templets tjänare ;

    -                        -  mantalskrivning av alla bidragsgivare förpliktade till

                                denna särskilda skatt.

    -                        -  en civilrättslig lag (codex) som styrde hela nationen.

J. Bottero kommer att insistera på den absoluta nödvändigheten för Salomo att berättiga det lagliga i sin kunglighet. Till de första skrifterna i de skrivna bibliska berättelserna fogar alltså Bottero Jesajas Bok.

    Han tänker sig en första redaktion av Pentateuken – inte som fem böcker – utan som sex, vilken han kallar Hexateuken.

Verkställandet av utgivningen av ett verk med en sådan omfattning är ett verkligen gigantiskt företag, både som organisation av redaktionen som den rent materiella verkligheten. (Ett fårskinn motsvarar bara fyra blad in quarto.) Det krävs ett kraftfullt motiv för att fatta ett sådant beslut. Upprättandet av en ”helig” mantalskrivning (som den i Fjärde Moseboken – Numeri - ) och den detaljerade beskrivningen av det projekterade templet – även om denna beskrivning är fullständigt anakronistisk i förhållande till berättelsen i Genesis i vilken den är inlemmad – motsvarar perfekt det politiska och ekonomisk motiv som Salomo hade.

Det undgick inte textens redaktörer att Salomos avsikter kanske inte alltid var rent ’religiösa’ och av strikt gudomlig inspiration. Vissa verser liknar sällsamt kungliga befallningar :

[1 Konungaboken XI, 3,4]

Dessa kvinnor förledde hans hjärta som (…)inte förblev hängivet Herren Yahve hans Gud, som hans fader Davids hjärta…

[1 K XI, 11]

Därför sade Yahve till Salomo : Efter som du inte har hållit förbundet med mig och hållit de stadgar som jag har föreskrivit, skall jag slita sönder riket för att ta det från dig och jag skall ge det till din tjänare.

Med stöd av tesen i en redaktion med avsikt att berättiga en skattskyldighet för alla är det uppenbart att siffra 603 550 vuxna lämpliga att rekryteras i en armé kan tänkas om den hänför sig till ett folk som redan är organiserat runt ett kungadöme.

[Numeri I, 45]

Alla de 603 550 av Israels barn som räknades efter deras familjer … efter en ålder av 20 år och mer, det vill säga för alla stridbara män…

Det är inte trovärdigt att en sådan befolkning skulle ha vandrat omkring i fyrtio år, utlämnade åt en öken. Dessutom skulle en sådan massiv emigration ha lämnat spår i de egyptiska arkiven. Men vi har tillgång till det väsentliga i de arkiven som täcker hela den beräknade tiden möjlig för Mose äventyr.

Å andra sidan är följande stycke i Exoden             [Ex XXV till XXXI]

fullständigt oförenligt med en befolkning som återgått till nomadlivet. I rena öknen offrar texten på nytt sju hela kapitel enbart till beskrivningen av detta helt anakronistiska tempel som skall byggas. Förutom avsikten att föra fram denna beskrivning som kommen från Gud Själv, har dessa sju kapitel ingen mening alls.

En analys av texten visar att det gäller överväganden, placerade i ett annat sammanhang, då Moses under en ganska lång konversation med YHWH eventuellt kunde haft det tillfället. Om vi erinrar oss denna mening, kan vi läsa en sammanhängande text som :

[Ex XXIV, 18] : Moses dröjde kvar på berget under fyrtio dagar och fyrtio nätter.

XXV till XXXI. - - -

[EX XXXII, 1]: Medan folket såg att Moses dröjde att komma ned från berget …

Det föranleder tanken att det skulle finnas en tidigare redaktion av urval och ordning av berättelser, som de senare redaktionerna hade inspirerats av. Det förefaller mig logiskt att anta en redaktion under Salomo.   

Skicket att omväxlande kalla Gud för Elohim eller Jahve, har lockat filologerna att förutskicka fyra fundamentala bibliska texter som man klassar på följande sätt :

    - version Yahviste, förverkligat under IX seklet i konungadömet Juda ;

    - version Elohiste, under i allmänhet VIII seklet, förverkligad i det Norra konungadömet.

    - version Deuteronomist senare (~650 - ~630) ganska nära Exilens period, något som skulle berättiga den legislativa orienteringen.

    - den prästerliga kompilationen som man förlägger till ~350.

En åsikt som är mycket utbredd – och som jag delar personligen – vill att det inte finns någon betydande brytning i traditionen mellan ett första upprättande av Förbundet (alliansen) med Abraham och det andra Förbundet med Moses.

denna förutsättning har fått mig att bekräfta :

 Att det inte förefaller som om det förekommit någon betydande deviation – någon schism – mellan Abrahams söner, återförenade under Mose ledning. Alltså förutsätter, att söka sig tillbaka till Moses, på samma gång att söka den gemensamma källan till de tre monoteistiska religionerna för att finna var schismen uppstod. 

Men i den bibliska berättelsens judiska version är Abraham den punkt där en fundamental delning uppstår som ställer de semitiska judarna emot andra semiter (som vi i allmänhet kallar ’araber’). Det har alltså funnits en verklig uppdelning – en schism.

De historiska vetenskaparna förblir ännu i overksamhet – eller i den omöjliga situationen att inte kunna urskilja denna person. Ett ’stumt’ monument – al-Khalil, säger man finns i Hebron, Abrahams familjegrav. Men den graven svarar inte mot några historiska krav som skulle kunna identifiera honom ; och inget annat dokument har kommit till för att bekräfta honom i Historien.

Det verkar också som om betydelsen av personen Abraham har varierat under den långa tid som den muntliga traditionen lagt grunden till själva Bibeln.

Det är på det sättet som Moses, som betraktas som den nya grundläggaren av den judiska nationen, inte jämförs med Abraham, utan snarare med Sargon av Akkad, symbolen för semitiska renässansen i Mesopotamien efter den sumeriska dominansen. Räddningen ur vattnet (Nilens) i en korg tätad med asfalt är en lämplig kopia av legenden om Sargon, som övergivits i floden (Eufrat) av sin mor som var i förbund med gudarna med ett löfte om kyskhet.

Det är viktigt att betona här att det inte alls är nödvändigt att en händelse har anseende som ’historisk’ för att vara verklig. Det är med säkerhet mycket som har förekommit utan att lämna något spår eller vittnesmål efter sig. 

Om en olycka under resans gång inte blivit uppmärksammad och det inte funnits något vittne kan den inte klassas som ’historisk’. Efter en viss tid när ett eventuellt vittne inte längre kan betraktas som samtida till den – kommer inte någon auktoritet att ta olyckan under sina ögon. Det är ett enkelt exempel på en ’verklig’ händelse inte desto mindre ohistorisk.

Det är alltså inte rätta platsen här att bekräfta eller ’förneka’ existensen av den verkliga Abraham. Det enda som kan sägas är att vi saknar varje dokument (stumt eller skrivet) varje vittne som skulle tillåta oss att urskilja hans verklighet. Han är inte en historisk person. Men han bör helt enkelt förbli ett element i den semitiska mytologin.

Elohismen och Yahveismen som blandade berättar historien om Abraham, bekräftar att Abrahams huvudsakliga bekymmer inte var frågan om monoteism. (På samma sätt som – under 1600-talet – den Helio–centrisska idén – inte var Europas första Himmelska bekymmer. sg)

Det första Förbundet proklamerar Människans status, inte som tjänare i tjänst hos gudarna, men medarbetare i de gudomliga planerna. Moses skall förtydliga dessa gudomliga planer genom att bekräfta sin personliga monoteism.

I de planerna, såväl filosofiska som teologiska finns det ingen brytning mellan Abrahams historia eller Mose förkunnelse. Där råder en perfekt kontinuitet.

Men i det mått man betraktar förkunnelsen av en tro på En gud hos en befolkning som ’nomadiserar’ mellan dalarna, måste en monoteistisk förkunnelse vara fullständigt oväntad och förleda oss att ifrågasätta hela vår inlästa uppfattning av Abrahams epok. Som figur är han säkert ålderdomlig när berättelsen skrivs ner (~1000) – vi återfinner den så i versionerna E och J – men den är kanske ganska nära under epoken Moses (före ~1400) i en tolkning som bekräftar denna förfader som fader, inte till de självständiga folkens i allmänhet, men enbart Judarnas.

Vissa biblister anser i själva verket att personen Abraham skulle kunna varit relativt ny ; den judiska mytologin, som i grunden, ända till Exoden och besittningen av Kanaan var övertygat polyteistisk.

Det sätt som YHWH själv presenterar sig i Benei Israels tradition kan kanske ses som betecknande :

Jag har visat mig för Abraham, för Isak, för Jakob under namn av El Shaddai, men jag har inte låtit dem känna mig under namnet YHWH.

                                                                                       [Ex VI, 3]

Det skulle i själva verket vara en motsägelse i att se Moses och ett åsknedslag från en blå himmel i förkunnelsen av en monoteism, om en av hans förfäder redan hade förkunnat samma sak ett halvt årtusende tidigare. Den här texten i Exoden understryker den fullständiga förnyelsen av Mose Gud, i förhållande till den tidigare uppfattningen – den Gud som var i Förbund med Abraham.

Abrahams verkliga mytologi kan sammanfattas som en demonstration att hans efterkommande i förhållande till det gudomliga bildar ett folk som genom förutsägelse blivit lovat överlevnad och makt över andra folk.

Mose budskap blir förnyande på det sättet att det definierar det gudomliga som En och Personlig, och det mått som det begränsar löftet enbart till det judiska folket.

Sprickan i löftet av YHWH, ursprungligen givet till Abrahams alla efterkommande, infördes genom den bibliska tolkning som riktar löftet mot en enda gren av dessa oxg försiggick inte obemärkt. Isaks lagrätt i förhållande till Ismael blev föremål för otaliga kommentarer.

En lag i Deuteronomen förkunnar                                              [Dt XXI, 15-17] utan tvekan att det är den förstfödde, vem det än vara må, vilken hustru den än vara må (älskad eller oälskad) som har ålderns företrädesrätt.

Men, i berättelsen om offret, säger Gud till Abraham ;      [Gn XXI, 2]

    Tag din son, din ende son, den som du älskar, Isak            

Genesis tillåter oss veta att Ismael                                                 [Gn XXIIm2]

var fjorton år när hans halvbror Isak föddes. Och den bibliska kronologin ville att Ismael skall ha levt i 137 år.

Ett stort antal exegeter har lutat sig över detta problem – såsom Philon av Alexandria – och har anmärkt att Isak kanske skulle kunna ses som ’ende son’ efter Ismaels död. Olyckligtvis, eftersom Abraham gick bort vid en ålder av ett hundra sextiofem års ålder, förbjuder matematiken honom att överleva sin son Ismael.

Att detta inte håller! Eftersom de bibliska siffrorna är tolkade genom sina symboler, är det helt möjligt att Isak följt med sin far till offerplatsen, när han redan var vuxen ; och när Abraham inte längre hade kraft att föra honom dit med våld. Och med den utgångspunkten, en ny utveckling av offerteorin, med ett frivilligt offer av offret.

Senare använde sig de kristna av denna teori om Jesus på korset.

Vi lägger också märke till att det är emot Deuteronomens gudomliga lag, som barnet här genom modern får sin judiska etnicitet. Detta är helt i motsats till den ålderdomliga sam–förståelsen som i ’själen’ skiljer mellan : å ena sidan noos och å andra sidan psyche. I den immateriella delen av det mänskliga varat representerar noos sektorn av kunskap, intelligens och medvetande. Kvinnorna hade en uppenbar fördel i det fallet,

Men människans själ omfattade också livets, immateriella del psyket närmare bestämt som, genom att ha sitt säte i hjärnan, förlängdes ut genom ryggraden fortsatte ut i penis. Mannen hade alltså ensam möjlighet att ’dela ut’ livet. Den biologiska, medicinska, kunskapen tillät inte de forntida att misstänka konstruktionen med en blandning av gener och ovocyter (som dock feminismen ifrågasätter). Även om kvinnan med säkerhet var förmögen att ta emot och utveckla livet i en livmoder (begränsad till att vara ett rede), betraktades hon som oförmögen att förmedla det. (Det är den berömda inställningen som hävdar att kvinnan uppenbart inte har någon själ…)

I det sammanhanget är det förvånande att den judiska traditionen skulle vilja att det är modern som förmedlar den specifika egenskapen att vara jude. Det handlar i själva verket om den radikala legitimiteten av Isak i förhållande till hans halv–bror ’mestisen’ Ismael.

Det kan förefalla oss Occidentala människor ovidkommande att fästa en sådan betydelse vid det som på det hela taget är en mycket gammal historisk händelse.

Vi glömmer då två ting :

    -                        - Vi är arvtagare till den indo-europeiska kulturen. vi utgör  

                              fortsättningen på dem som inte hade något ursprungsland

                              och som alltid haft för vana att ta land och egendom i

                             besittning, antingen med

krig eller med pengar.

    -                        - Om vi ser det från den andra sidan har allegorin om

                             Ismael och Isak blivit en myt. Varje del av berättelsen har

                             därigenom blivit inskrivna i en verklighet. Utomordentligt

                             upplysande när de belyser en berättelse ;

                             Historien blir                              absurd

när den blir konkret.

Men det skedde en djupgående politisk förändring mellan Abrahams förmodade epok (~2200 - ~2000) och den som förmodas vara Mose. Under tiden har semiterna grupperat sig i nationer, inramade av (och ofta blandade) med senare befolkningar genom den indo-europeiska migrationen. Det är alltså på den ’politiska’ nivån man måste söka en eventuell brytning mellan Abraham och Moses.

    Akhenaton och Moses

Eftersom vi inte kan placera in Abraham i historien, låt oss försöka – bortom all politik – att betrakta Moses som en lika allmän källa till våra tre monoteistiska religioner. Men vad ser vi? I sin tur kan inte Moses bli betraktad som en historisk person.

Som sin berömde föregångare, måste vi nöja oss med en berättelse om honom, framförd som en hjältesaga. Det är Exoden. Numeri och alla de andra hänför sig till honom, som kan läsas tvärs igenom den enda texten i Exoden.

Mircea Eliade bekräftar sålunda :

Händelserna och de historiska personerna har så till den grad modellerats efter de paradigmatiska kategorierna att, i de allra flesta fallen, är det inte möjligt att gripa den ursprungliga verkligheten.

Men i motsats till Abraham är det möjligt att föra in Moses i ett historiskt och troligt sammanhang. Han själv förblir utanför historien, men hans verk att ena en nation och hans proklamation av en monoteism passar perfekt in i en historisk epok. Moses representerar den ’politiska’  proklamationen av en form av monoteism. Och där befinner vi oss i en terräng av ’dejà vue’ i Historien. Man har ofta föreställt sig att Mose undervisning exploderade som ett åskslag ur en blå molnfri himmel ; därmed har man velat påstå att monoteismen som han förkunnade inte hade funnits ett tecken för hos någon av hans föregångare (på samma sätt som vetenskapens förespråkare hävdar att Kopernikus gav oss den vetenskapliga revolution som fick oss att tänka…).

Historikerna disputerar om att och var placera Moses i det kronologiska mellanrummet i tre och ett halvt sekel : Amosis (~1543) till Merenptah (~1202). Man är däremot överens om att – i den mån han är en historisk person – har han sitt ursprung i den egyptiska intellektuella miljön.

I det sammanhanget kan man inte längre tala om det oförutsedda hos en monoteism. Vid Faraos hov, och i hjärtat av denna epok, som man placerar Moses, finns det ett annat åsknedslag som historien för det mesta nöjer sig med att relatera som den mest spektakulära ; Akhenaton och kulten i El Amarna.

Skillnaderna är alltför stora mellan Akhenatons religiösa rörelse och Mose förkunnelse (som båda två gömmer sig bakom det ursprungliga i sin monoteism), för att vi skall kunna se den ena som en förlängning av den andra. El Amarnas teologi förde fram en sorts panteism ; medan Mose förkunnelse ledde mot till en teokrati. Skillnaden är väsentlig.

Men det finns polyvalenta teorier (Kanada 1963) enligt det från samma utgångspunkt kan leda antingen den ena vägen eller den andra, här antingen mot panteism eller mot teokratisk monoteism. De olika tolkningarna av en sådan utveckling skulle kräva en pågående undervisning, och uppfattas i förhållande till förutsättningarna i den faraoniska världen eller i den samtida semitiska, den nomadiska ambitionen att förändras till en nation, att slå rot.

Man skulle kunna betrakta hypotesen ’löpande undervisning’ eller ’allteftersom undervisning’ som rena spekulationen. Filosofer tillåter de sig då inte rätten att tillverka personligheter efter eget behag, bara för att det passar deras syften ?  Och förresten varifrån kommer denna tankemästare ?

Vi ställer frågan till historikernas dokument.

”Bis repetita non placent”. I en essä centrerad på personen Moses, - hans identitet, hans förkunnelse och hans källor – har jag ganska långtgående utvecklat de historiska indicierna som tillåter oss att placera den mosaiska undervisningen ’i tiden’ för det egyptiska skeendet i förhållande till den XVIII egyptiska dynastin.

Vad är en historisk indikation ? Det är ett dokument, med eller utan text, som vittnar om en person eller en händelse. Ett sådant dokument är vanligare som indikation som bevis.

Det är sammanstrålandet av en samling indikationer som till slut utmynnar i ett bevis. Ett unikt dokument, ovedersägligt bevis, är för övrigt mycket ovanligt i Historien ; och när beviset verkar alltför uppenbart, inställer sig den allra största misstänksamhet därför att det ofta handlar om en förfalskning.

    -                        - Så är det till exempel med kvittensen signerad av Pilatus,

                              som skulle inför Kejsar Claudius ha berättigat domen som

                              uttalats över en viss Jesus. Det var en förfalskning.

    -                        - Ett annat exempel av ett uppenbart bevis – och falskt – är

                             ett tydligt apokryfiskt stycke insatt i Flavius Josephus bok

                             XVIII (första seklet under vår era) som förkunnar att det är

                             då som en viss Jesus, som avlivats, åter hade uppstått.

Den historiska undersökningen motsvarar inte betydelsen hos en ’exakt vetenskap’. Den arbetar inte desto mindre med en mycket precis metodologi. Återupprättandet av personerna och händelserna på grund av historiska dokument tillåter att översätta Historien med en sannolik verklighet lika den som de berömda ’positiva’ lämnar.

Men som i de vetenskaper som ibland ges egenskapen ’hårda’ återstår alltid:

    - inom vetenskapen problemet att läsa postulatet (förutsättningen)

                              eller den matematiska översättningen.

    - inom historien, översättningen av dokumentet.

Som redan är påpekat ovan, är frånvaron av dokument inte något tecken på att en händelse inte har inträffat. Det är helt enkelt bara så att utan sådana dokument kan man inte använda sig av den metodologiska historiska forskningen. Med precis den begränsningen bör vi konstatera att varken Abraham eller Moses finns bekräftade av dokument utanför dem själva. Den speciella historiska tekniken kan inte hjälpa oss att ringa in de personerna.

Vi kan alltså inte spåra porträttet av Moses. Men i brist på detta porträtt, är det inget tvivel om att det är någon – en person, en grupp, vanligtvis kallad Moses – som har samlat ihop medlen till en ny judisk nation i Mellanösterns politiska panorama. Och i det fallet befinner vi oss inför en historisk händelse.

Vi känner inte till den exakta tidpunkten för denna insamling av skilda stammar först till ett folk, därefter till en nation. Men vi vet däremot att omkring år ~1000, det var ett fullbordat faktum. Nationen hade stigit upp till en konungadöme, och byggandet av templet i Jerusalem vittnar om en icke obetydlig ekonomisk styrka.

Salomo är en historisk person, bevittnad av hans tempel som ’dokument’ och genom diplomatiska arkiv hos grannländerna.

Vi vet också, genom en egyptisk stele som blivit funnen i begravningstemplet till farao Merenptah, att år 5 av hans regeringstid (~1207) ett grannfolk till Egypten, kallat Israel i dokumentet, motsvarade en tillräckligt stark makt för att meritera sig att nämnas bland motståndarna på en segerstele. Det är det första och enda omnämnandet av Israel i hela den egyptiska litteraturen.

Mellan inrättandet av de halvnomadiska stammarna i en trakt, och organisationen av dess befolkning till en motståndstyrka värd namnet, måste vi räkna med en viss tid, vars varaktighet kommer att lämnas till var och en att uppskatta. Här ligger alltså problemet med tolkningen av stelen kallad ’Israels’. Femtio år före Merenptah ?  Ett sekel ? Ännu mer ? …

Föregångare till Merenptah var den store Ramses II, väldig i sin prestige. Bibeln citerar honom för resten – indirekt – som Exodens farao. Men själva prestigen hos denne farao, en sannskyldig legend under sitt eget liv, inbjuder oss till försiktighet när hans namn citeras i något hjältedåd. Exoden är skriven i renaste episk stil.

. Hjälten i denna saga (Moses) mäter sig från det ögonblicket oundvikligen med en motståndare som är åtminstone lika väldig som han. Detta finns bekräftat i en annan text i Genesis när, flera sekler tidigare, en av Moses anfäder, Patriarken Josef, skall installera sig i Egypten. Joseph är en jätte, ; hans farao måste vara en jätte. Och vi kan läsa :                          [Gn 47, 11]

    Josef installerade sin fader och sina bröder

    Han gav dem ägodelar i Misraîms land, i det bästa landet,

    I Ramses land, så som Farao hade beordrat.  

Man kan i själva verket dra den slutsatsen att, i precis denna bibliska text, är termen Ramses den exakta synonymen för Farao. Och vi noterar för den lilla historien att titeln Farao inte dök upp i Egypten förrän under den XVIII dynastin.

Detta som en bekräftelse av att termen Ramses, indirekt citerat i Bibeln för att betyda farao, Moses motpart, ingalunda kan innebära att Exoden skulle kunna inträffat unde Ramses II regering. I själva verket citerar Exoden ett stadskvarter kallat Ramses, och som man antar var det kungliga kvarteret i Pi–Ramses, i Avaris, vid den östra grenen av Nilen, i Deltat.

                             Benei Israelerna lämnade Ramses mot Soukot.                      [Ex 12, 37]

Se här den text som fått mycket bläck att flöda. Det är på denna enda grund som otaliga historiker grundar sin övertygelse att det är under Ramses II regering som Exoden ägde rum. Vi skall se att denna analys inte håller streck.

Det är med utgångspunkt från den här texten som man i allmänhet föreställer sig att Exoden har tagit sin början i Nildeltat. Samma analys kan inte vidhålla den föreställningen, om Ramses skulle kunna betyda vilken farao som helst, samma term Ramses (även om den bör av vissa historiker läsas som Pi-Ramses) innebär vilket kungligt residens som helst.

Denna första etapp till Soukot bör allmänt förstås som det nuvarande Tjekou. Därifrån har många bibliska resor föreslagits som nämner fyrtio sju andra etapper (med fyrtio nio platser) där vi inte längre kan finna det minsta spår av denna mystiska överfart..

I höjd med deltat finns det ingen maritim gräns som markera det Östra Egypten. Och mellan Deltat och Jordandalen – ligger Gazakorridoren – det är svårt att tala om ’öken’ i ett område som är så trafikerat.

Däremot, mellan Avaris (Pi-Ramses) och Jerusalem passerar vägen med svårighet genom Sinai. Och slutligen, fyrtio år – även i en symbolisk läsning – förefaller det vara en avsevärd tidsrymd för en så kort förflyttning.

Här en resumé av de argument som leder till att söka den bibliska Ramses (det Kungliga Palatset) i en region utanför Deltat, på andra sidan av öknen i förhållande till Palestina, och på ett avstånd som skulle kunna berättiga till en minnesvärd resa.

Föregångarna till Ramses II hade sitt residens i Söder i Nildalen, huvudsakligen vid Karnak. En central händelse under den XVIII dynastin hade till och med förlagt huvudstaden några trettiotal mil norr om Karnak, vid El Amarna.

Men avståndet mellan El Amarna och Röda Havet överstiger trettio mil. Den enorma storleken i en sådan ökenfärd – dromedaren hade ännu inte blivit tämjd i Egypten ; och att kunna färdas under en alltför kort tidrymd, (Bibeln talar om en tredagars marsch) utesluter hypotesen El Amarna som plats för avfärden. Samtidigt var inte Akhenaton den bibliska faraon, inte heller Tout-Ank-Amon under de första åren av hans regering ; då han residerade i El Amarna och fortfarande kallade sig

Tout-Ank-Aton.

Längre söderut, i höjd med Karnak och Luksor – den XVIII dynastins vanliga huvudstad – är avståndet till havet bara hälften så långt och genomkorsat av en kommersiell, mycket använd väg, som går från

Koptos-vid-Nilen till Qoseir-vid-Röda-Havet.

Det är uppenbart att i höjd med den 26 parallellen är en torrskodd överfärd en omöjlighet. Men vid Qoseirs kust täcker tidvattnet regelbundet kustlandets klippor.

Och när vi läser den bibliska texten innantill är det aldrig fråga om någon ’överfart’ av havet. Det är en manöver under vilken vagnarna kört fast,

                             allt medan Israels barn                                                       [Ex 14, 29]

                             hade vandrat torrskodda på havsbädden.

Andra antydningar, som det ’bittra’ vattnet som Moses fick att stiga upp med sin käpp, vittnar om att det handlar om en avfärd längre söderut.

En avresa från det Meridionala Egypten är det i själva verkat ett vidsträckt ökenområde som Moses måste överkorsa :

    - - antingen den arabiska öknen (mellan Nilen och Röda Havet) ;

    - - eller Östkusten (till och med den centrala delen) i själva verket av Arabien.

Sett från den andra sidan, har de fyrtio åren varit nödvändiga för att förverkliga hans verk och kan inte använts bara för att ’förflytta’ sig. Avresta från Egypten i en storleksordning av en smalah, är det fyrtio år senare, och under följande generation, som Benei Israelerna tränger in i Palestina, i egenskap av ett verkligt folk.  

Det fyrtio åren har alltså gått åt för att samla de spridda stammarna i öknen. Om vi påminner oss att Arabien under det tredje millenniet före vår era var en sannskyldig betesmark i dalarna (Mesopotamien, men också Nilen, utantvivel också Indus), hade förmånen av ett klimat som i mycket liknade det västra Europas nuvarande Atlantklimat.

Det är en brutal förändring av klimatet som, på mindre än tusen år, har förvandlat denna zon av växtlighet, till en av det torraste ökenområdena i världen.

Denna katastrofiska ökenbildning

    - - grupperade i första hand om befolkningarna till kusterna ;

    - - och slutade med att tvinga dem att finna nya bosättningar i andra territorier.

De semitiska migrationerna (ursprungligen från Mesopotamien) som nomadiserade i Arabien, berörde i huvudsak de hebreiska familjerna, och rörde sig vanligtvis mot norr, i riktning mot den lilla Jordandalen. Man skulle kunna betrakta ’Moses’ som den allegoriska figuren för denna migration mot Norr.

Med :

    - - i botten den Mesopotamiska mytologin i det traditionella bagaget ;

    - - med siktet för denna erövrande migration – mot ett löftets land – samlade kring en Gud som till slut förklarats ;

    - - och med ett särskilt krav ställt mot de övriga migrerande, alltså i förhållande till andra populationer – också de semitiska – men inte tvingade in i denna migration.

Och vi har i ordning :

    - - det första Förbundet samlat kring personen Abraham ;

    - - det andra förbundet med Moses och hans YHWH, En och Personlig ;

    - - särskiljandet av främlingar (Egyptier) och mellan legitima Semiter (migranter) och de andra ; det är schismen mellan Isak och Ismael.

Det är då lättare att förstå fyrtio års irrande i vad som det kollektiva Israeliska minnet givit en egenskap av öken. Och man förstår också den samlande punktens nödvändigt samlande mål, mellan helvetet som blivit en öken, och den så lockande dalen som flöt av vatten och honung.

Exoden är alltså en berättelse om en politisk och strategisk utvandring, om stammar som av nödtvång tar land i besittning. Det är en banal historia.

Det som är mindre banalt är, att denna federation av stammar, ursprungligen mycket självständiga den ena i förhållande den andra och deras utvandring mot en beboelig dal, skulle samlas inte kring en traditionell religiös ideologi, men runt en Gud, verkligen mycket främmande för den semitiska uppfattningen av det gudomliga.

Det har utmynnat i ett gud–faktum som god(eller ond)–tyckligt stiftar sina lagar för sitt nöjes skull. Mose Gud – som man senare förlängde ända till en tradition som uppstod i Abraham kallar sina samtalsdeltagare vid namn. Och att ’kalla’ (ge ett namn) tar i den semitiska betydelsen den mycket särskilda innebörden av ”att ge någon en tjänst – ett ämbete”. Nämna förenar sig här med vår uppfattning att ’befordra genom utnämning’.

Detta är kanske den mest betydelsefulla uppfinning som YHWH genomför (och vars begrepp Moses är den första att utnyttja) i förhållande till Patriarkerna som föregått honom. Elohim (en pluralform) eller El Shaddai förenar inte människan med förvaltningen av världens element. Människan är underställd en gudomlighet som man inte kan tala med.

Det är tillexempel stycket i Genesis                [2 skapelseberättelsen: Gn 2,19]

där Gud ger uppdraget till människan att ge varje varelse i hans skapelse ett namn. ’Ge ett namn’ är här synonymt med ’(ut)nämna’, ge ett ämbete.

Men Skapelseberättelsen har, även om den finner sina rötter i den grundläggande mytologin hos de Mesopotamiska stammarna, fått sin uttalade form i enlighet med Mose undervisning, och i enlighet med den nya ortodoxin.

Uppgiften som ges människan att benämna – som vi här finner som mål – passar mycket bra in – nästan omärkligt – in i skapelseberättelsen.

Men det är trots allt en nyhet, ett ord i den traditionella berättelsen. Själva uppfattningen är fullständigt ny av människan som deltagare i världens byggnadsarbete.

Det finns också anledning att undvika själva ordet skapelse. Det handlar säker om en alldeles ny uppfattning i den religiösa tankens arsenal. De arkaiska gudarna var inte författare till världen. De gamle föreslog i allmänhet sina gudar som regissörer i en redan förefintlig värld som funnits före dem.

     - Atoum (i Egypten)

                             steg upp ur det ursprungliga (primordiala) havet …

    - Apsu och Tiamat (Mesopotamien)

                             bildade de ursprungliga (primordiala) vattnen

                             där gudarna föddes.

Vi måste invänta Bibeln för att – utan tvivel som en återstod av den allsmäktiga guden – YHWH skall betrakta sin allsmäktighet som El Shaddais, för att bli själva författaren av världens allt, uppstigen ur ingenting.

Uppfattningar har en historia. De utvecklar sig med tidens gång. Och medan ’världen’ blir Universat, fortsätter detta attribut att bestämma Gud genom tre monoteismer. Men på denna nivå av skapelsen förlorar allt sin mening, därför att den bär i sig sin egen motsägelse.

Om begreppet Universum täcker ’FULLSTÄNDIGT ALLT’ måste principen för skapelse förklara om skaparen tillhör detta Universum eller om han förblir utanför.

I det först fallet har inte skaparen skapat ; i det andra, motsvarar inte Universum hans beskrivning. Det är på ett filosofiskt plan ; (svenska språket ar otydligt ; franskan säger logiskt : om skaparen föregått sin skapelse, är han inte deltagare i den ; om han är en figur i skapelsen är han också utsatt för sina egna betingelser som en del av världen ; det är hönan och ägget ; frågan är ändå inte en sällskapslek.)

De positiva vetenskaperna bekräftar för övrigt den oundvikliga motsägelsen som gör all ursprunglig ’skapelse’ omöjlig. Genom att reducera Tiden till en enkel dimension i Rymden, förkastar Relativiteten en handling (vore det så en skapande) att utlämna ett av sina moment utanför sin rymd, föregående rymdens expansion i tiden. All handling placerar sig oundvikligen någonstans, vid givet tillfälle.

Utanför en rymd (som blivit volym) och en tid (som blivit varaktighet) kommer varje eventuell att upplösa sig på nivån av ’avsikt’. Men YHWH.s  skapelse är framställd som en ’handling’ i den starkaste betydelsen hos ordet.

Det verkar som om teologernas tanke redan från början anade fällan att bekräfta skapande gudar. Men vi vet – och assyriologerna har bekräftat det på den punkten – att de nomadiserande befolkningarna mellan dalarna nöjde sig med en ganska rudimentär kulturell nivå.

(Men i vår epok, har de ’positiva’ blivit allt mindre säkra på målet, det är följdriktigt. sg)

”Allsmäktig, eftersom det är han som gjort allt” är uppenbart ett argument att som en stridsklubba införa blind lydnad till YHWH. Och dialektiken var alltför genomträngande och kritiken alltför förvirrad för att avslöja motsägelsen i ett sådant påstående.

Vi måste samtidigt visa på ett annat bisarreri i Mose predikan. Vi finner det i Genesis i villkoret för den första skapelseberättelsen;                   [Gn 2, 2]

    Han vilade sig den sjunde dagen efter allt verk som han genomfört   

Denna avslutat genomförda skapelse motsäger

    - - Alliansen (som utlovar en följd av gudomliga verk)

    - -  och uppdraget att benämna, som upprättade en delaktighet

         hos människan, i det gudomliga verket att bygga världen.

Som i bekräftelsen av den skapande handlingen hos Gud tycks denna slutliga punkt av skapelsen bara ha tjänat till att understryka YHWHGuds Allmakt. Men också här, utöver den filosofiska motsägelsen med Löftet, där denna all-makt passas in, är det åter våra så kallade positiva vetenskaper (som Biologin och Astrofysiken) som sätter en käpp i hjulet. Universum och livet i detta universum är i färd att konstruera sig inför våra ögon.  

Det är inte oskuldfullt att ta upp dessa motsägelser. De är i fullt bruk idag.

    - - Det måste ju finnas en uppfinnare till vår skapelse, är ett argument som ofta

används för att berättiga det nödvändiga i – framfört som vetenskap – Guds existens. Kvantumfysiken, om den skulle acceptera hypotesen, förnekar i alla fall att det är en nödvändighet.

    - - Skapelsens sista punkt – och för Islam varje Ord (i Koranen) – tjänar

ännu till att berättiga Traditionen och dogmerna, till ofelbarheten hos den religiösa auktoriteten, och som medel att hindra mindre traditionella beslut (aborter, eutanasi, homosexualitet … och så vidare) och i de mer avancerade vetenskaperna inom områden ofta överdrivet kallade etiska.

Under alla omständigheter har Moses, trots de några oegentligheter som vi har påpekat ovan, föreslagit en utan tvivel nybildande Gud i det religiösa tänkandet hos den semitiska befolkningen, men framför allt mycket sammanhängande i den teologiska utvecklingen som försöker passa in sig i en sannolik veteskaplig kunskap …

Till grund för en studie som den här essän, nästan som ett postulat, finns bekräftat att en idé inte bara dyker upp av sig själv ur intet. Å andra sidan finns det historien av uppfattningar som utvecklas som funktion av mentaliteten under en epok, i form av politiska händelser, som funktion av vetenskapligt kunnande …

Men Mose undervisning förefaller redan från början mycket mogen, redan från början av hans predikan. Är inte denna mognad signaturen för en lång tradition? Mose monoteism är inte frukten av en spontan intuition ; den är den mogna frukten av en lång eftertanke. Varifrån skulle annars denna undervisning ha kommit?

De bibliska texterna ger oss de enda underrättelser som vi har om Moses. Han är där framställd som en person. Vi har i första hand ingen orsak att betvivla hans fysiska närvaro. Men det skulle kunna vara mycket möjligt att traditionen har dragit samman olika personligheter som skulle haft funktionen att samla ihop folken och förmått föreställa sig hur denna nation borde konstruerats. Det är i själva verket inte otroligt att Moses har uppstått ur en semantisk egyptisk rot. ”Msi” betecknar i en vag betydelse ’son till’, ’arvtagare’.

Lite grand som vi säger ”mästare”. I en sådan tanke måste man göra klart för sig att ordet ’Moses’ avser att beteckna först en grupp anmärkningsvärda män som instiftat den Israeliska koalitionen, sedan också de anmärkningsvärda som fortsatt att befrukta den koalitionen, hålla den levande. På samma sätt som det personliga namnet av en farao Ramses II – har slutat med att bli synonym för ”Egyptens regent” vem det än var och vilken epok det än var.

Denna sorts generalisering är vanlig i Bibeln. Så är det med Ym (eller yam) som, om det betyder ’havet’, kan avse snart sagt vilken öppen vattenyta som helst.

Detta bara för att visa att det inte är möjligt för oss att ringa in Mose egen personlighet. Texterna presenterar honom som en betydande person. Vi accepterar detta med en viss försiktighet.

Det är däremot uppenbart att han kommer från de kultiverade kretsarna i Egypten. Före sin avfärd, stod Moses utan tvivel nära hovet. Och den mosaiska undervisningen ställer sig för övrigt inte främmande för den allmänna mentalitet som godkändes av de intellektuella kretsarna i Egypten under den XVIII dynastin.

Jag tror att det är onödigt att här igen ta upp i detalj argumenten som talar för en Exodens Påsk, utspelad under den mindre seriösa period som markerar slutet av denna dynasti. En drottning-kung, Smenkharé, den mycket unge Tout-Ankh-Amon, återkomsten av den åldrige Ay, som varit kans lärare, och slutligen Horemheb, general och polischef, som energiskt arbetade för att återta makten. Allt detta omstörtande buller under mindre än tjugo år!

Det är för övrigt, med en det måste erkännas vag antydan, som berättelsen om Exoden inleds.

                             ”En ny konung kom till makten i Egypten, som inte hade känt Joseph”

                                  [Ex II, 8]

Därefter följer Mose vistelse i Madiân. Texten fortsätter :

                             ”Under den tiden dog konungen av Egypten,”                         [Ex II, 23]

Det är omöjligt att Moses historia inträffade före Amosis, grundare av den XVIII dynastin, som år ~1543 befriade Egypterna från oket av Hyksos.

Det är möjligt att det är under denne Amosis som explosionen på ön Santorin (Thera) i Egeiska havet ägde rum. Vissa historiker (som Cl. Vandersleyen) menar att övergången skedde i vasshavet under en flodvåg (tsunami) som regelbundet föregås av ett tillbakadragande av havet i samband med betydande vulkanisk aktivitet.

Det är en ’biblisk’ översättning av en händelse som borde betraktas ur en mer ’historik’ synvinkel. Dateringen av Exoden under Amosis är för övrigt bedömd alldeles för tidig av de flesta historiker,

I början av den följande dynastin, år 5 under Merenptah, var Israel redan en tillräckligt stor makt för att figurera på listan av besegrade på en segerstele. Utan risk att missta oss, kan vi på det sättet bekräfta att Mose historia inträffar efter Hyksos försvinnande. Men vid slutet av Ramses II regering, var Israel redan konstituerad som nation. Moses och Exoden inträffade alltså under den XVIII dynastin.

Om vi inte kan läsa den bibliska historien som historiska händelser, kan vi åtminstone hålla räkningen – på ett provisoriskt sätt – på vissa samband. Så citerar Exoden två faraoners död. Den korta tidrymden i dateringen sker bara under Amenopis IV eller den tidiga döden av Tout-Ankh-Amon. Det är uppenbart inte annat än en enkel händelse.

Vi har också det våldsamma vädret som beskrivs i Bibeln, när Israel beslutar att lämna Egypten. Det våldsamma vädret tycks antytt i Mose första samtal med farao

                             Vem är denne Yahvé som jag bör lyda ? [Ex V, 2]

                             Jag vet ingenting om Yahvé. 

Och där befinner vi oss under omständigheter som Historien kan förklara, om vi situerar detta samtal i samband med ’restaurationen’ av Amonkulten och de andra gudarna, strax efter den amarniska perioden. Gaffeln smalnar. Man kan rimligen datera den mellan ~1333 till ~1330.

Jag påminner om att, om bevisen är sällsynta i Historien, har konvergerande indicier ofta ett större sanningsvärde än ett formellt bevis.

Man frestas ofta att sammanföra schismen med El Amarna – monoteismen – med Akhenatons regering. Och man gör då en parentes på omkring sjutton år. Det är en begränsad syn på historiska händelser, som i det här fallet leder till en grov missuppfattning av betydelsen av själva begreppet ’monoteism’.

I en föregående studie                                           [Gud; allegorier och begrepp]

har jag ingående utvecklat temat om det ’gudomliga’ med avseende på dess mystik. Gud, det som vi inte känner (det odefinierade, det obestämda!). Jag riktade min analys mot det som vi inte kan veta om gudomliga manifestationer (påtagligt uppenbara) tvärs igenom elementen. Gudarna beskriver sig alltså i begreppet ’avsikt’, översatt till handlingar (kataklysmer, sjukdomar, krig, död och så vidare …).

En inledande etapp föreslog chamaner åkallande Andarna, tvärs igenom (’på andra sidan’) de naturliga händelserna. Avsikten förväxlades med de naturliga elementen som ofta var godtyckiga, upphovet till handlingen som man antingen ville närma sig eller fly från.

En andra etapp upprättade en skillnad mellan avsikten och den materiella handlingen som översattes genom den naturliga händelsen. Guden förblev utanför elementet som han nyttjade som medel för att uttrycka sin avsikt. Och prästen gjorde kult av den ständiga gudomligheten, som fanns bortom sitt uttryck.

I logiken hos denna följd av avsikt och handling, borde den följande etappen avlägsna varje avsikt och betraktat mysteriet som en del av händelsen. Det var uppkomsten av ateismen, materialismen.

Men en tredje etapp har lämnat denna logik. Och i enlighet med hur den tolkats i Egypten eller av Israelerna, är det begreppet avsikt – som under olika tolkningar – har återtagit sina rättigheter.

Den blev orsak hos Akhenaton

    genom att bedöma alla händelser som om de utgick från en enda orsak, under namnet harmoni, som nödvändigtvis måste regera världen.

    Det är ouvertyren sill den metafysiska monoteismen.

Den blev med Moses gudomlig vilja

    genom att betrakta alla händelser som om de uppstod ur en unik avsikt,

    i namn av den gudomliga viljan som regerade världen. Det var

                                                                                                                     upptakten

    till en teokratisk monoteism.  

Varför denna uppdelning i den logiska utvecklingen av ett begrepp? Ursprungligen borde i det inre av en händelse (med Andarna) en normal utveckling fört med sig denna avsikt till det yttre av händelsen (med gudarna), för att logiskt sluta med ta bort den (med panteism som ateism).

Här har alltså inte historien följt sin förutsedda väg. Monoteismen i episoden Akhenaton passar inte in längre in.

Man kan möjligen tänka sig att en sådan tanke om en gudomlig avsikt visar på en filosofisk tanke. När polyteismen övergavs, blir det logiskt med kulten av en unik Gud som man sedan dess lär ut. Men som i fallet med åtminstone Atonismen, har man då glömt en etapp med en Gud som regerar över de andra, som haft uppgiften att mot sig själv rikta den vördnad som ges det gudomliga.  XXXXX Gillberg HIT

Det är den etapp i monolatrin som, i det klassiska schemat, vanligtvis föregår den rena monoteismen.

Men å andra sidan är det alltid störande att se en realitet förringas som ’spekulation’, som får invändningar från skilda historiska indicier.

Därför att i verkligheten, har hela den XVIII dynastin blivit markerad av denna huvudsakliga som installationen av en monoteismen, och med den ersatt mängden av kulter i den egyptiska traditionen. Det är fel att betrakta Akhenaton som en isolerad händelse i den XVIII dynastin. De följande faraonerna i den dynasti som kom (som var Ramessidernas) har inte heller misstagit sig på den punkten.

Utropandet av en monoteism var själva negationen av den faraoniska funktionen, därför att farao i förhållande till människorna utövade och Harmonin den gudomliga uppgiften att försäkra Livet (Ankh) och den goda utvecklingen av rytmerna (Maât). Det är alltså i en perfekt logisk religiositet där Ramses II tog det plågsamma beslutet att från den kungliga listan radera alla suveräner, som när eller fjärran, hade fallerat i sin gudomliga uppgift.

I den listan fanns bland annat de fem amariska faraonerna. Deras kraft fördes helt enkelt över på de dignitärer som, under schismen, försäkrade Ankh och Maât, kungadömet säkerhet. Det är denna Chefsgeneral och Överste-polis-kommissarie som slutligen tog makten och på det sättet avslutade den XVIII dynastin under namnet Horemheb.

Men i den utrensande valkningen av den kungliga listan i El Amarna, befinner sig också en drottning som utövade makten … ett sekel tidigare. Det är detta vi måste granska lite närmare.

För att berättiga El Amarna finns det omedelbara politiska motiv. Kulten av guden Amon-Re hade blivit svår att tygla med Faraos makt. Dess prästerskap hade bildat en verklig stat i staten, med för att ta ett exempel en verklig armé på åttio tusen präster bara i det allra heligaste templen i huvudstaden Thebes.

Alltså medförde avskedet till Amon en ”politisk och radikal lösning” på problemet med rivaliteten mellan den faraoniska makten och den prägling av samhället som prästerligheten gav samhället när de berövades sina prerogativ. Den nya installationen av en religion finner på det sättet sitt perfekta politiska berättigande.

Med samma synsätt – för att behålla makten – kan byggandet av en helt ny huvudstad, några trehundra kilometer norr om Thebes,  berättiga avståndet – på samma sätt fysiskt – för att upprätta ett avstånd mellan Farao och den intellektuella klassen i hans land.

Det finns på det sättet politiska realiteter – som också erkänts av Historien – för att förklara schismen som genomfördes av Akhenaton i El Amarna. Men en politik för att behålla makten förklarar inte installationen den monoteistiska rörelsen hos suveränen. och är en förklaring av typen  politisk så mycket mer trolig – mer objektiv – än en filosofisk förklaring som innebär en övertygelse och en personlig förpliktelse ?

Amon-Res prästerskap (tillfälligtvis upplöst) förrättade sin kult till Solen. Atons nya prästerskap förrättade likaledes kult till Solen. Skillnaden om det fanns någon var knappast iögonenfallande. Den bör inte med en gång blivit uppfattad av den egyptiska befolkningen. Man måste ge sig in i de slingrande ornamenten i en väl genomtänkte teologisk byggnad för att identifiera den gamle Amon-Re solguden i det som visar sig för oss som Mysterium.

Amon är den dom varje natt, besöker de dödas okända kungadöme Amon det är ”Den Dolde”.

Re-Horakhti vördad tvärs genom sin bild Aton, solstjärnans sfär – det var motsatsen till Amon, den solgud som strålade av uppenbarelse. Och som de stora officiella förklaringarna förkunnade rådde Re-Horakhti, inom Livets och Harmonins domän, ensam över det närvarande, över det förflutna och över framtiden.

Dessa officiella förklaringar har publicerats på de fjorton historiska dokument som bildar El Amarnas gränsstelar. Själva den enorma byggnadskonst som dessa steklar visar upp i polerade stenytor och gravyrer, vittnar om betydelsen av des förkunnelse. Texterna är skrivna med hieroglyfer. De är alltså inte avsedda att läsas av de vanliga invånarna. Det är i det ögonblicket inte längre fråga om ’politiska’ manifestationer, men väl i dess motsats filosofiska bekräftelser. Det tillkommer oss att bedöma som de är av en teologisk eller metafysiskt ordning.

Att gå från en religiös övertygelse riktad mot Mysteriet, till en motsatt kult som förkunnar det Uppenbara : teologiskt sett är det ett ofantligt steg. Man kan knappat föreställa sig att en avledning av den ursprungliga religiösa logiken skulle kunna försiggå :

    - - under den mycket korta regeringstiden på sjutton år under                                                  Akhenaton,

    - - under en ensam auktoritet, den enda personen Moses.

Alltså bör parentesen El Amarna ses som den lilla synliga delen av en historia av mycket större betydelse. Det handlar om en historia som har sin början långt innan Amenopis IV och som inte försvunnit med honom.

Man kan alltså misstänka – och indikationerna tycks uppenbara – ett yttre inflytande som verkat aktivt i de Faraoniska hovkretsarna. Samma undervisning skulle i så fall tagits emot av skilda dialektiker, i det fall den togs emot av en bofast befolkning runt en farao med gudomlig essens, eller togs emot av uppfattningen i osäkerheten hos ett ”vandrande folk”.

Det är givetvis inte det lättaste att bekräfta att det funnits ett främmande inflytande vid det faraoniska hovet. Det mödosamma i en utarbetad filosfi har kanske sin del i det, men en bekräftelse måste finna sina dokument i verklighetens historiska handlingar. Och det är här som Ramses II beslut att till elimineringar från de faraoniska listan också foga Drottning Hatshepsut som levde i Thebes (300 km söderut) och ett sekel före den monoteistiska schismen.

De ’realistiska’  historiekerna skulle naturligtvis infogat den sexistiska sidan hos beslutet. Men varför bara Hatshepsut i så fall, och inte alla de andra kvinnliga regenterna som säkrat reeringen, eller mellan regeringarna?

Man kan visserligen förvåna sig över att Hatshepsut hållit sig fast vid tronen unde tjugo två år, medan hon ursprungligen bara kallats att försäkra interimstiden för det mycket unga barnet Tutmosis II. (Han kunde knappt gå när han kallades att efterfölja sin far)

Ur en ’konstitutionell’ synvinkel (begreppet är oriktigt här), kunde drottningens legitimitet betvivlas. Dotter till en farao, gift med en farao (sin bror) naturlig uppfostrare till den unge farao som på samma gång var hennes systerson och svåger. De stora händelserna unde hennes samregering har dessutom alltid framhållit i förhållande till Tutmosis III.

Det var alltså inte en fråga om legitimitet som avförde henne från den kungliga listan. Och förlängningen av hennes makt, som i och för sig är svår att förklara – [det kan svårligen vara en fråga om usurpation i det här fallet] räcker inte förklara varför hon kastats ur historien.

Punt vid Indus

Men Hatshepsuts regering har markerats av något som under den epoken betraktats av en händelse på allra första plan. Det handlar om en expedition, av många historiker givits egenskapen ’geografisk upptäcktsfärd’ till landet Punt.

Sedan de allra äldsta tiderna av sin historia hade Egyptierna uppehållit vänskapliga relationer med denna region – mystiks och ofta ogripbart belägen – landet Punt. Det är mer än ett sekel sedan, man påminner sig Opone. Det är i alla fall egendomligt att beteckna regelbundna resor sedan tusen år tillbaka som ”geografiska upptäcktsfärder”!

Vi har ett stort antal av sådana dokument som vitnar om expeditioner till detta mystiska land Punt. Man kan alltså räkna två expeditioner per sekel under tiden ~2500 (Palermostenen) till ~1875 under Sesostris II. Och plötsligt upphör de från detta datum : ingen expedition förrän ~1475.

Vi befinner oss år 9 unde Hatshepsuts regering.

I den tredje delen av min studie över Moses, har jag förstått mig visa att landet Punt inte befann sig i Somalien (där man vanligen vill förlägga det) inte heller i Mesopotamien (som riktningen av flodens flöde i Punt kan ge anledning att tro), inte vid Nilen, uppströms den 5 katarakten som Claude Vandersleyen föreslår.

Vi måste söka Punt i Indusdeltat.

den mycket snabba uppkomsten av ökenkaraktör i Arabien unde början av det andra millenniet före vår era, förklarar varför den södra kusten är otillräckligt utmärkt för den inte maritima befolkning. Spdana resor var tekniskt sett inte längre möjliga. Samma epok såg ankomsten av Indo-européerna (Arierna) som, efter att ha passerat Himalaya, upptäckte Indus lågland och bosatte sig där. Punt byter alltså till en del befolkning.

Det dröjde till det femtonde seklet innan en sorts ’missionär’ rörelse får inbyggarna i Indus att exportera sin kultur. De gav sig i svärmar till Kambodja, till tahiland där de sökte plantera det som skulle bli Hinduismen. O i samma rörelse men västerut gav den sig mot Afrika och Europa, det är de första översättningarna i Sanskrit av Vedas betydelsefulla texter. Det är i ett sådant skeende som expeditionen till Punt under Hatshepsut infogar sig.

Jag kan inte berätta hela den detaljerade studien som placerar Punt i Indusdeltat. Det räcker med att bekräfta att denna indiska lokalisering vilar på en mängd indicier och dokument, och att den bekräftas av den egyptiska Historiens faraoniska dokument, bland andra, berättelsen på portiken till templet Deir-el-Bahari.

Det är Drottning Hatshepsut som låtit bygga det templet åt sig : förmodligen det största begravningstemplet i Egypten, med en konstruktion som lutar sig mot berget där det är beläget. Och den andra portiken till det templet berättar för oss om en expedition till Punt  beordrad av Drottningen. Texten är illustrerad undgefät som en serietidning.

Det är emellertid viktigt att det sinte rör sig om en isolerad historisk episod. Texten i Deir-el-Bahari och bilderna talar om en upptäckt. Den lämnar de banala vardagliga ändelserna därhän. Jag tillåter mig att påpeka det, därför att ur inte kan sluta sig till något av det som inte berättas.

Professor Vandersleyen sluter sig till exempel till att har henomförts med en enda ilastning [alltså på Nilen] trots att det inte finns någon bild av en ilastning. Det är en historikers innanläsning. Den är falsk med tanke på en upptäcktsfärd. En resa för ilastning, ombordtagningen av en last, till och med byggandet av skeppsvarv är inte upptäcktsfärder. Den illustrerade teten i Deir-el-Bahari är stumma i förhållande till själva transporterna.

    Men en färdriktning babord Österut, färdas uppför en flod Norrut (motsats Nilen) en mangrove Söderut, uppfärd till ett område där floden formar en armbåge. Okända fiskar, en ’sällsynt’ last. Alla dessa fakta är berättade i detalj. Ankomst och mottagande sker i landet Punt, men också – och det är huvudsakligen det som intresserar oss – återkomsten till Egypten. med en grupp invånare från Punt.

Denna delegation av Puntiter tas emot som bemärkta personer. Och här befinner vi oss inför ett autentiskt historiskt dokument. Det dokumentet talar om att Drottning Hatshepsut är den mottagande och kan man anta den som bestämmer över installationen av Puntiterna i Egypten. Det är alltså hon som har fört in deras bildstormande doktrin. Det är hennes expedition som är masken i frukten. Och hon kommer i fortsättningen att förnekas av Historien.

Det återstår nu för oss att ta reda på om detta möte med de vise som kommit utifrån verkligen har utövat ett kvarstående inflytande på de intellektuella miljöerna. Har införandet av en kommitté av visa punter haft en återklang vid Faraos hov? Det är uppenbarligen min tes ; men det kommer vara mycket svårt att föra fram ett verkligt bevis.

Själva den faraoniska institutionen själv kommer att vara ett tungt handikapp för att känna igen ett verksamt ’främmande’ inflytande. Farao själv är den som samlat under sig helheten av ansvaret att bibehålla Maât, eller villkoren för en god samklang i förloppet av händelserna som tillåter en bättre utveckling av livet. Allt nytt, all förändring tillskrivs alltså med automatik suveränens person.

Det är nästan så att när man läser texterna på den andra portiken till begravningstemplet i Deir-el-Bahari man kan tro att det var Drottningen som hade fullgjort expeditionen, om det inte vore för att illustrationerna (som en berättelse i ett seriemagasin) presenterar porträtten med namn och allt av : Nehesy (Drottningens budbärare och chef för expeditionen) ; Parehou regenten av Punt och hans gemål Aty. Hatshepsut är också personligen närvarande i sällskap med guden Amon som överlämnar det fullständiga ansvaret till henne för denna expedition. Och det är just hennes närvaro och personliga handlingar som beskriver festiviteterna vid den triumferande återkomsten, år 9.

Det faraoniska systemet föreskriiver alltså att varje betydande handling är det personliga verket av suveränen. Detta är en första mottagning som ger oss litet hopp om att finna något främmande inflytande vid det kungliga hovet. Om en ny insikt kommer att förändra ”vetandet” i undervisningen, kommer detta att tillskrivas den regerande faraons undervisning. De stora förkunnelserna undgår för övrigt inte denna regel. Efter en lång teologisk evolution, erhåller den unika guden som är Akhenaton egenskapen av lysande (av några översatt som ”Fader”.)

Det determinativet är på ett förvirrande sätt tillägnat guden Re-Hourakhti och Akhenaton själv som inte kunnat motstå att själv ha blivit initierad på ett privilegierat sätt.

Det finns alltså inget dokument som berättar för oss om ett yttre inflytande – eller om en spirituell auktoritet – vid det faraoniska hovet under den XVIII dynastin, Jag erkänner att det är den svaga punkten i min argumentation.

Men denna närvaro är emellertid den enda som kan förklara den teologisk evolutionen skulle kunnat leda mot en form av panteistisk monoteism, och den enda att förklara utplånandet av Hatshepsut från spåren av utstrålningen från El Amarna. Men den tystnad som inramar i normen är inte förvånande.

    Den vediska undervisningen

Vi måste ytterligare bestämma denna främmande undervisning.

I princip skulle man kunna tänka sig att inte möta någon stor svårighet. Den Puntska ”missionen” om från Indus och det är uppenbarlige Rg Veda som är grunden för den nya undervisningen. Och den vediska filosofin har varit föremål för flertalet publikationer. Det finns uppenbarligen inget problem.

Och ändå …

Även om litteraturen om de orientaliska tankarna – och särskilt om Veda – förefaller ymnig, är vå kännedom om den indiska filosofin mycket begränsad.

Vi påminner oss att en bondekultur som va mycket gammal (kallad Mehrgarh, efter den första arkeologiska utgrävningen) hade utvecklats vid stränderna till Indusdalen, med början av de VII och VI årtusendena före vå era. Den teknik som avslöjades av dessa utgrävningar vittnar om en mycket avancerad kulturell nivå. tre årtusenden senare – under bronsåldern (omkring ~2500) på ett område skyddat av Himalayas sluttningar, men sträcker sig ända ned till Arabiska havet (till Omanviken) har en urban civilisation sett dagen.

Denna civilisation som kallats Harappa, har din huvudsakliga utgrävningsort i Mohenjo-Daro. Arrangeringen och återarrangeringen av städerna vittnar om en strukturerad samlad förmåga som var mycket stark. Det är villkoren en kulturell utveckling.

Veda bör haft sin höjdpunkt omkring åren ~2500 i den nordvästra delen av Indus och närmare bestämt i indusdalen vid utflödena av dess vänstra strand. Vi har återfunnit ett stort antal ’Indiska’, men med en skrift som ännu inte är dechiffrerad idag.

Eftersom vi inte har tillgång till den ursprungliga tanken till Rg Veda är det svårt att göra oss en precis föreställning. Även om vi befinner oss inför en vulgariserad litteratur som är mycket riklig i förhållande till denna kultur, är Veda i femton lektioner inte för i morgon…

Vi måste invänta ankomsten av de fösta ’arierna’, omkring ~1800, för den första skrivna redaktionen av korpus för de fyra äldsta böckerna (själva Veda), men då nedskriven på Sanskrit.

Redaktionen fullföljdes ända till VII seklet före vår era, genomförd under en tidrymd av omkring tusen år. Och vi måste lugna oss ytterligare till början av vår egen era (!) för en mer slutlig redaktion av kommentarerna (upanisad), av de religiösa, civila och sociala koderna och slutligen eposen som illustrerar denna undervisning.

Vid överföringen till sanskrit – alltså till den indo-europeiska – uppfattningen har Rg Veda tagit en vändning mot Hinduismen. Den ursprungliga tanken tycks vara helt i avsaknad av fragmenteringen i kast. Rg Veda tycks inte ha lärt ut själavandring. Yoga spelar en underordnad roll. Det är de väsentliga skillnaderna i förhållande till vad vi kan föreställa oss vara en ursprunglig (primitiv) doktrin. Särskilt som dagens Hinduism (som är arvtagare) har tagit starka intryck av Buddhas undervisning från och med VI seklet före vår era. Alltså är den vetskap som vi tror oss ha om Veda en sentida filosofisk utveckling, översatt till indoeuropéernas uppfattning (och alltså främmande för den ursprungliga tanken), och som vi måste betrakta som den sista spillran av det som möjligen kan leda kan leda till den ursprungliga.

    Den skrivna redaktionen av Veda kan liknas vi Bibelns. Man kan i tiden placera de första skrivna redaktionerna omkring åren ~1000, även om många biblister tänker sig den dateringen alltför ’hög’, det vill säga alltför tidig.

En första ’komplett’ redaktion av Bibeln är tillskriven Septanten. Den är daterad till III och II seklen före vår era, och är skriven på … grekiska! Alltså här återigen, på indoeuropeiska. Man måste invänta andra delen av av det första millenniet i vår tid och Massorerna för en text på hebreiska som anses komplett, det språk som då ansågs vara det ursprungliga. Det fanns också latinska översättningar hos de kristna och ett återkallande av källorna hos Mohammed och hans Koran.

Sanskrit är ett intellektuellt språk (som värt latin à  la Renaissance); men framför allt ett språk främmande för en verklig vedisk undervisning. Översättningen av den vediska tanken är, i det avsendet, att närma med översättningen av de bibliska texterna med den likaledes indoeuropeeiska uppfattningen.

I båda fallen, Den av Veda och den av Bibeln – sträcker sig översättningen ut över 2000 är. I båda fallen uppkommer den skrivna versionen som den desperat bekräftelse av en tanke som deriverad i en värld som blivit främmande. Indusdalen hade, ända till det andra årtusendet, före vår tideräkning varit ett slutet område, skyddat från allt främmande inflytande.

Vid Deir-el-Bahari berättar illustrationerna från den berömda expeditionen som beordrats av Drottning Hatshepsut om förvåningen hos Parehou, kungen av Punt :

                             Hur har ni kunnat finna detta område som ingen känner? Ni har i alla

                             fall inte kommit haven och ännu mindre över landet.

Vi befinner oss här inför ett historiskt dokument – redovisat av en officiell expedirion – som bekräftar att det vid den tiden (för ~3 500 år sedan) fanns kvar en isolerad befolkning som hade klarat sig undan den ’Indo-europeeiska Invasionen’. Detta område som ingen kände till bekräftar att regionen ända till dess blivit sparat för de vidsträckta rörelserna av befolkningar som hade skakat om det Norra Indien och hela Europa med sin Orient.

Och det är precis dess nya anlända som ökar behovet att skriva ned den gamla traditionen i vårt nära och centrala Österland. I vanliga fall föredrog man en muntlig överföring före skriften som riskerar att få språket att stelna och döda språket. Denna nya uppfattning hos ett vetande som enbart var muntligt, skapade ett överhängande behov hos Indierna att exportera sig om de ville skydda sig från främmande inflytande (eller utplåning)

    [Det är i detta sammanhang bara för oss att referera till ”Code Napoleon” som skrevs för mindre än tvåhundra år sedan på ett språk som alla förstod och som numera förefaller oss redigerat på en nära på obegriplig jargong ; de Egyptiska hieroglyferna undgår den förnedringen därför att de aldrig varit avsedda att översättas till högläsning ; vilken är uttalet varit under Historiens gång har tecknen behållit sin betydelse utan att förändras ]

Och det är de stora ’Missionära’ expeditionerna som utgick från Indus ända till Kina, och deras installation i Khmer i Kambodja.

Det är i detta sammanhang som vi måste uppfatta återupptäckten av Netero – Punt – av den geografiska expeditionen under Drottning Hatshepsut (~1470) som alltså mottog en kommitté av vise indier. I detta expansionistiska sammanhang hos Indusdalens civilisation, vid denna tid i full förvandling, har installationen av vise punter och dess undervisning haft ett direkt inflytande i det faraoniska hovet.

Den egyptiska litteraturen presenterar uppenbart den här expeditionen som en ”upptäckt” av Egypterna. Man kan emellertid inte utesluta möjligheten att det var en Indisk expedition som slutade i Egypten. Tvärtom alltså, på något sätt en motriktad expedition från Landet Punt.

Men från den händelsen har den vediska undervisningen gjort sin entré i Occidenten och mottagit den i sina polyteistiska traditioner. Veda uppfattades emellertid olika beroende på om den togs emot av Egypterna eller av den främmande befolkningar som var installerade vid Faraos hov.

Vår andra hands kunskap om Rg Veda förhindrar oss att utveckla den tanken i detalj. Vi har bara ett par fasta punkter kring vilka vi kan uttala en tanke. Dessa punkter är :

    - vetandet                                  Veda i egentlig bemärkelse ;

    - det första Varat                    Atman ;

    - den första Orsaken             Brahman ;

Det Stora–Alltet (Helheten) är grundläggande i Vedas undervisning som – för övrigt inte som den nuvarande buddismerna – utgår från en hängivenhet till Gud. Det är snarare ’filosofier’ som försöker ge människan den plats i universum som tillkommer henne.

Men var och en har i enlighet med sin övertygelse om det gudomliga tagit till sig innehållet i Veda. Och det skall bli atonismen, med Akhenaton i El Amarna ; och det skall bli Mose tolkning i Israel.

I båda fallen är ” det första Varat” också tolkat som ett ”Högsta Vara”. I båda fallen åstadkommer det en explosion i form av monoteism, i miljöer som av tradition varit polyteistiska. Men där hejdar sig jämförelsen.

Den vediska filosofin togs alltså emot av en farao som var insatt i uppdraget att bevara Maât (eller den nödvändiga universella samklangen – harmonin – i livets goda förlopp). Brahman (första Orsak) i Veda var fullt förenligt med den egyptiska föreställningen om Maât som förutsatta en enda verklighet i sin harmoni. Den faraoniska översättningen av Vedas undervisning mynnade alltså ut i ”första Orsak”.

Akhenatons monoteismbefann sig i nivå med orsaken.

Förhållandet mellan denna Enda gud och Livet (människans) kunde uppstå ur denna fulla överenstämmelse (jämförlighet – identitet). som kallades Atman och ur handlingen Brahman som den uppstod ur. Vi återfinner detta i de dubbla kartuscherna som nämner den enda herren i atonismen. I Egypten har Vedan utmynnat i en filosofi om essensen och existensen. (egenskaperna och närvaron)

Vetandet (Vedan) skall bekräftas på ett mycket diskret sätt i de mindre framträdande texterna, sådana som Den Stora Hymnen till Solen där vi läser följande :                                                                 [§ 12]

Det är du som är i mitt hjärta och ingen annan person känner dig

utom din son Nefer–Kheperou–Re [Akhenaton]

som du har insatt i dina planer och din styrka.

Det var en första form ac monoteism, som kunde finna sin utveckling i den occidentala filosofin pm Essensen och Existensen. Med en öppning, naturligtvis, mot en esoterism, som bevarade kvintessensen för en elit (det är ’den femte’ essensen; sg ).

Samma undervisning, som utan tvivel hördes i samma faraoniska hov, men uppfångad av en semitisk (och mesopotamisk) tradition, gav i sin tur upphov till en andra form av monoteism, i enlighet av en tradition som var mycket ”sumerisk” i förhållandet till styrka :

Med YHWH , den ”En Allt” kommer också att bli Högsta Vara,

    - försedd med personlighet                                                          Atman,

    - Allsmäktig (El Shaddai)                                 Brahman

Det var en annan form av monoteism, som skall finna sin utveckling i föreställningens kategorier om immanens eller transcendens.

Man måste söka schismen i tolkningen av en indisk undervisning som ändå är ensamstående i de respektive kosmogonierna i Egypten och hos Israel.

    - Iå Egypten hade guden Horus anförtrott människan (åt farao) den gudomliga uppgiften att bevara den oundgängliga harmonin för livets goda förlopp. Som garant för Maât deltog en människa på det sättet i dett gudomligt verk.

    - För Moses (före Israel) hade guden Marduk (”El” i Bibeln) skapat människorna för att ge gudarna den bästa tänkbara servicen för att försäkra sin plats, tråkiga arbeten, men nödvändiga.

[Man kan inte undvika att med tanken färdas till den ortodoxa svenska Kyrkan, och vidare till det religiösa draget kos Social–Demokratin ; sg]

Akhenaton bevarade strömmen av ljus och värme – ickemateriell verklighet – i ursprunget till allt liv. En verklighet ovanför materian ( på grekiska), det är förkunnelse av en metafysik.

Det fjorton gränsstelar om omger utgrävningen av El Amarna förkunnar förresten innan allt annat :

                             Inom Harmonins område och Livets

                             Är det strömmen av ljus och värme (Re-Hourakhti)

                             Som uppenbart är mästare över det som är bortom,

                                över ursprunget, det nuvarande och framtiden. 

                                (Morgonens Horisont och Kvällens) 

Den andra delen av denna förkunnelse tillägger :

                             Sol som, i en ström av ljus, återkommer i form av stjärna.

Den bästa återgivningen av denna ström av ljus och värme (Vedas brinnande strålning) är uppenbarligen solen (men är det bara en återgivning – en ’representation’ en ’bild av’ ?)är uppenbarligen solen, i sin materialitet. Solsfären blir ikonen för Varat, med Aton. Det är också ett mycket direkt tillvägagångsätt – men esoteriskt – att förneka något som helst inflyttande (eller eventuell verklighet) till gudarna. Livets mysterium har sitt svar i öst som kan sökas i det materiella hos den Stora En.

Betraktat ppå det sättet, liknar Akhenatons undervisning en dialektisk ateism. I varje fall en metafysik, därför att den förkunnar att ”vetandet” finns att söka i hjärtat på den materia som den underhåller.

Vi är mitt i en vedisk dialektik.

När man närmar sig de amarniska texterna lämnas mycket lite plats för allt ’ungefär’. Varje detalj har sin betydelse. Det har inte undgått farao att det var han, Akhenaton, som genom sin individuella verklighet i universum, installerade det Fullständiga Varat med en personlighet i analogi med hans egen.

Det är utan tvivel denna inställning som är det särskilda vediska inflytandet på El Amarnas ’teologi’. Medan det i allmänhet förstås att människan är begåvad med en personlighet som en gudomlig bild, vänder Akhenaton processen – utan tvivel under vediskt inflytande – och bekräftar att det är som en replik av Människan som det Enda Varats personlighet uppstår.

Det är varje varelse i universum som bygger upp det Absoluta Varat. De heliga kartuscherna – som är unika i hela den faraoniska litteraturen – visar därigenom ett direkt inflytande av den filosofiska tanken från Indus.

Det har tagit en viss tid att hugga ut de fjorton stelarna och att polera dem (i bergsidan). Man bedömer omkring sex till åtta år, vid sidan av de första förkunnelserna (år 6) och de sista (år 11 eller 14).

Och även om förkunnelserna pekar mot ett identiskt innehåll, finns det rättelser som inte saknar betydelse i texternas grafik. Dessa rättelser (som en del kommentarer tolkat som ett steg mot en alfabetisk text) )visar tvärtom en rening av den filosofiska tanken, (som om nedskriften skett under en pågående undervisning) och som markerar en skillnad mellan det som är ’religiöst’ eller ’gudomligt’ att ta hänsyn till.

En första grafik föreslår oss :

    Inom det gudomliga området för Harmonin och Livet,

    Är solströmmen, människornas gud, uppenbar mästare till Mysteriet

    Solen närvarande i stjärnan i egenskap av gudomlig utgivare av ljus.

Den sista grafiken förkunnar :

    I området för Harmonin och Livet

    Är solströmmen uppenbarad mästare till Mysteriet

    Solen som återkommer som i ljus i form av stjärna.

I denna senare grafik har Akhenaton avlägsnat gudinnan som bar fjädern (emblem för Maât, Harmonin). Han har suddat ut falken (det gudomligas emblem) som föregick Solen (Re), och hädanefter är det solen under sitt namn som är Mysteriets mästare (horisontens suverän). Slutligen är inte ljuset längre en gudomlig utstrålning (shou), utan betecknar direkt solstjärnan. Den sista skriften avlägsnar alltså alla rester av de egenskaper som gudarna betecknats med.

 Re-Hourakhti (solströmmen) är inte bara en gud : det är det Absoluta Varat. Det uppenbara, förkunnat av Akhenaton, bör fattas i motsats till Amon-den-Dolde ; vilken varje afton sjönk ned i det okända kungadömet.

Det uppenbara är likaså ett anfall på de magiska riterna som inramade de officiella kulter som riktade sig mot Amon och gudarna.

El Amarnas farao ägnade sig föga åt sin särskilda uppgift som ’Statschef’ och ägnade sin huvudsakliga tid åt att utarbeta sin nya metafysiska doktrin.

Det är för övrigt detta ’övergivande’ av den faraoniska skyldighet att garantera Mât, son ett sekel senare gav Ramses II motivet att radera Amenopis IV (Akhenaton) och hans efterföljare från listan av legitima faraoner, och att direkt till Horemheb som, under de metafysiska regeringstiderna, garanterade ordningen (den civila och militära), och på det sättet övertog kontinuiteten av Maât i Harmonin.

Moses var säkert mindre bildad är Akhenaton. Han var också mer praktiskt inriktad, överlastad med överlevandets omedelbara krav och den politiska ambitionen samla ”Benei Israel” i ett enda folk. Två årtusenden senare, skulle samma krav tynga Mohammed, och tvinga fram en lika konkret pragmatism som Mose.

Denna nödda pragmatism – och säkerligen också den förvirrade förståelsen hos Exodens halvnomadiska stammar – tvingade Moses att sammafatta sin undervisning i plikter och förbud. Han motstod inte frestelsen att stödja sina satser med bekräftelsen att ’YHWH befallde mig att…’ Under i stort sett liknande förhållanden använde sig Mohammed att samma gudomliga argument.

För att kunna förstå det samtidiga uppträdandet av Akhenaton och Moses i mönstret av hans långa kringseglande, tror jag det är nödvändigt att snabbt sammanfatta det väsentliga i den vediska filosofin, och dess originalitet i förhållande till ’kulten till gudarna’ som bedrevs både i Egypten och i hjärtat av de semitiska klanerna som nomadiserade mellan dalarna.

I bjärtkontrast mot de storartade ceremonierna inför Amon i de ofantliga templen i Karnak (och senare i Luksor), och i förhållande till den sig underkastande kulten för Elohim (vilka blev YHWH) medförde den vediska undervisningen ett fullständigt nybildande element.

”Guden” är inte referenspunkten. Han förblir säkert fortfarande okänd, utan tvivel lika ofattbar, med hans gudomliga attribut visar ingen avsikt. Förhållandet mellan människan och hans okände visar sig nu radikalt utom varje gudomlig ”vilja”.

    - - Veda betraktar inte någon Universums Mästare.

    - - Veda betraktar inte någon kult.

Det är en värld under utarbetande och består av en oändlig mängd av fragment. Var och en av oss är en partikel av detta Universum under tillblivelse. Vi deltar alltså, genom vår egen individualitet, i byggandet av en värld uppfattad som ett Stort Helt : det Totala Varat.

För första gången kanske, i mänsklighetens historia föreslår den vediska undervisningen ett sammanhängande svar på människan tagen i hans individualitet. Var och en av oss bygger världen. Vi är den unika pusselbiten i ett gigantiskt pussel. Och det är tvärs igenom vår egenskap att vara den ende (personlighet i människans fall) som det Totala Varat blir vad det är kallat att bli. Utan mig, skulle inte Universum vara vad det är. Var och en av oss är nödvändig för att utföra Det Ursprungliga Varat.

På andra sidan av vår enskilda död, fortsätter Universum säkerligen att byggas, men som funktion av de tillhörigheter som vi var och en försett det med. Vi får inte vår personlighet av en förmodad Högsta Mästare av vilka vi är en sorts replik. Det är vår individuella personlighet so infogad i det Totala Varat, förtro det Stora Hela dess särskildhet.

Vi är byggare av världen som vi förverkligar i egenskap av vår särskilda närvaro (personliga, i människans fall).

I ett resonemang som mycket liknar den nuvarande kvantmekaniken, nämner Rg Veda tre universella (allmänna, allt omfattande) principer som den inte tydligt förklarar till sin funktion, men vars process den konstaterar som ofelbar. De är :

                             - principen för identiteten                  Atman

                             (den odelbara individens enhet)

                             - principen för tillhörighet                  Veda

                             - principen för kausaliteten                 Brahman.

Den universella principen för identiteten konstaterar att varje föremål erhåller an egen individualitet i förhållande till angränsande föremål som uppträtt under identiska omständigheter.

Den universella principen för tillhörighet konstaterar att varje föremål tar besittning  av sin volym och interfererar med sin omgivning (enligt kvantteorin, enligt konkret tolkning : inverkar på sin omgivning vid mötet av den) som det verkar utan beroende på avstånd (som Newtons gravitationslag tycks visa).

Den universella principen för kausaliteten bekräftar att det inte finns någon verkan utan orsak (obetydlig orsak) och att varje fenomen, genom sin kedja av konsekvenser, slutar med att ha återverkningar på den allmänna skalan. Det är idén att en liten orsak resulterar i en större – fjärilens rörelse som slutar med ett vulkanutbrott.

De gamle kände inte till vår fysiks fyra fundamentala dynamiker och trodde på en ursprunglig unik kraft som de föreställen sig som en lysande strålning  av värme, som hos elden. Solen var uppenbarligen representerad speciellt i denna ursprungliga kraft (i denna ursprungliga – universella egenskap)

Livet och tanken var något som strömmade ut ur denna kosmiska kraft. Varje element i Universum – alltså också vi själva –var på det sättet materiella tillämpningar av denna universella energi. Vi är konkretiseringar :

    -- av principen för identiteten

                             genom vår person ;

    - av principen för tillhörighet

                             genom vårt liv och vår tanke ;

    - genom den kausala principen

                             genom följden av våra handlingar.

Efter döde förblev varje individ en partikel av det Stora Hela som han varit med om att bygga. Han uppgick i de tre principerna av Identitet, Tillhörighet och Kausalitet i det Totala Varat.

Den vediska tanken är nästan motsatt varje form av religion som ’kult’. Och det är vad vi möter i El Amarna, där Akhenaton ersätter tempelbyggnaden med den öppna himlen. Och i Mose religion blir den yttersta kraften uppenbar genom den Brinnande Busken som tecken för den ursprungliga lysande strömmen och värmen hos livsströmmen och tanken. Också här skulle man kunna mångfaldiga exemplen.

Det Absoluta Varat hos Veda formas som en funktion av varje människas personlighet. Det är en väsentlig egenskap hos den indiska tanken.

-- Den Israeliska Guden är en person. Men Moses har inte upptäckt den riktning – den vektor – som med utgångspunkt från en mänsklig person, finner sin fullföljelse i Varats Absoluta Personlighet. Och i Bibeln bevarar vi föreställningen om en inriktning hos människan som är motsatt Guds Bild.

-- Fortfarande kvar i föreställningen om underkastelse i förhållande till gudarna, som var Mesopotamiens mytologiska karaktär, förvandlades det Stora Hela (alltså Enda) till ett Högsta Vara. Det är utan tvivel det som förblivit den grundläggande obegripligheten hos Veda från vilken ändå Moses tagit det väsentliga i sin undervisning. Uppfattningen om Stor Ledare (under vilken alla människor ställts) kommer att leda Moses att bekräfta den absoluta överhögheten hos en Gud,  i vars hop han bekräftar Han också var ”skapare”.

Talmuds rabbiner har ganska snabbt fattat det osammanhängande i att föreslå ett skapande som kom utanför varje materiellt substrat. Vi förnekar idag möjligheten att placera en handling utanför ett område (rymd, expansion). Men den talmudiska skolan passade in i den rådande filosofin hos den grekiska tanken, mer än ett och ett halvt årtusende efter de första bibliska berättelserna och åttahundra år efter Septantens grekiska bibliska version.

Bör vi som Georges Dumézil i det här se ett inflytande från de nya populationerna (kallade Indo Européer) trädde fram i Nära och Främre Orienten från och med det andra århundradet? Före Moses var i alla fall inte gudarna skapande. Universum fanns före gudarna. Denna beteckning med en Gud-Skapare förorsakade en oreparabel brytning med Veda. Men eftersom källan till inspirationen kom från Indus, gav formgivningen, som dåligt uppfattats av judarna, upphov till en källa vars brist på sammanhang överlever ännu idag.

Varje partikel i universum samarbetar till Formen hos det Stora Hela. Man kan därifrån uppfatta, i förhållandet mellan ve verkande krafterna, från vilka Moses inte kunde frigöra sig, att detta Universella finns i allting – därför att i själva linjen hos Veda, alltig bidrar till att utarbeta det Första Varat. Men igenom att vända på resonemanget kan man alltså uppfatta En-Varat (unika väsendet) som immanent.

    I det ögonblicket blir emellertid det Högsta Varat absolut och skapare (för att bekräfta sin kraft och makt), han bör förbli utanför och oberoende av universum som han skapat. Han kan beskrivas med termen transcendens.

Vi finner honom alltså immanent (enligt den vediska linjen) och transcendent (enligt semitisk syn).

Denna motsägelse fortsätter att besvära de tre monoteistiska teologierna i vår Occident.

Gud-YHWH, presenteras som skapare, samtidigt som doktrinen bekräftar att denna ’skapelse’ är ”avslutad”. I förhållandet mellan krafter och Gud och hans verk är den gudomliga överhögheten oändlig. Verket är avslutat.

Det är en andra brytning med Veda som inte kan lappas ihop.

Den vediska undervisningen gav livet en innebörd för människan, som själv byggde sitt universum. Att skapelsen var avslutad berövar varje tanke på eget skapande all mening. Det blev alltså med den utgångspunkten att mosaïsmen (och de tre följande religiösa strömmarna Judendomen, Kristendomen och Islam) att ägna sina krafter åt att visa att de inte var absurda. Det är ännu ett problem som är modernt. (Den samlade filosofin under 1900-talet- och 100-talet – rör sig kring frågan om det Absurda).

Fysiken, biologin, astrofysiken bevisar emellertid göt oss att skapelsen inte är avslutad, och att världen är under full utveckling. Universum är i färd att bygga sig. Medan våra trosläror förkunnar att den är färdigskapad…

Att infoga Rg Veda i den historiska uppkomsten av de samtida religionerna och att i den känna igen en betydelsefull källa till vår religiösa uppfattning, förefaller vara en ganska givande sysselsättning. Vissa motsägelser i de nuvarande monoteismerna skull på det sättet finna sin plats i en noggrann logik.

Andarna uppfattade man som bo i sina yttringar, ting eller händelser. Deras yttringar översatte avsikterna hos dessa element. Som om naturens element hade en själ.

En fortsatt erfarenhet förlade avsikten utanför föremålen som yttringar av avsikterna. Det var gudarnas födelse. Eftersom naturens yttringar är många blev också gudarna många.

Den vanliga historien om gudarna ville att uppfattningen av en enda gud, först föddes som gud över de andra gudarna, med en period av monolatri. Därefter att han uppfattades som enda gud och Alls-Mäktig med monoteismen. Jag har föreslagit denna uppfattning av utvecklingen i min essä om ”Gud”.

!!! Det är säkert så det har gått till.

Universum som bildar ett Stort Helt, och att varje element bidrar att bygga det, motsäger inte på något sätt närvaron av mäktiga varelser som dominerar människorna. De rena hårda monoteismerna erkänner i verkligheten närvaron av änglar, ärkeänglar, kerubiner och serafimer och så vidare … Det Stora motsätter sig ett flerfaldigande av det gudomliga.

Genom att göra ”Personen” av Stora Hela ett förmänskligande genom medvetandets återsken får den en speciell innebörd som vi bidrar med att tillföra.

Men allt välter omkull när Universum i sig helhet blir Högsta Vara. En omedelbar, subjektiv uppfattning håller fast vid att den är Ett (visst), men att det är en unik Person (alltså ensam).

Det Stora Varat hos Veda är det yttersta förverkligandet av samlingen av konkreta element i den fysiska världen. Det Högsta Varat som förkunnas av monoteismerna samlar åter ihop gudarnas värld, med dera avsikter och deras lagar som skall åtlydas i sin orörlighet (skapelsen som avslutad).

Monoteismen är inte fullkomnandet, eller fullföljandet av en guds överhöghet över de andra, Det är överförandet av uppfattningen Totalt Vara, i den gudomliga världen. Alltså, i motsats mot det som i allmänhet förstås, bör vi betrakta uppfattningen av ”enhet” (unik) som främmande tillkomsten av en gud (tillkomst, födande är en oavslutad handling, ständigt pågående).

Den första boken i Bibeln presenterar uppenbarligen sin Gud-Skapare i pluralis ”Elohimarna”.

I en vedisk tanke av ett Totalt Universum, beskrivs det som under byggnad finns ingen motsägelse i att föreslå mängder av element som ännu inte är det – men som kallas framtiden – ett Stort Helt.

Det finns ingen motsägelse i att hålla fram för oss krafter överlägsna människan och att beskriva dem som ”gudar”. Bekymret uppstår i det ögonblick vi tillskriver dessa element (andar) ”avsikter” eller kraftyttringar (gudar).

Man lär i allmänhet ut att ”Elohimarna” i Genesis bevittnar en övergång från den gamla månggudatron till den monoteism som föreslås av Mose. Man avslöjar en motsägelse.

I den punkt att den första grekiska redaktionen av Septanten snubblade över detta pluralis (som borde bli En) och skrivas i formen singularis.

Den judiska teologin tar upp Elohim bland gudarna. Texten råkar in i en motsägelse med sig själv ; medan pluralis för Elohim är fullt förenligt med det Stora Hela som är Universum.

Vi bör erinra oss att de två första skrivningarna av Bibelns berättelser – under alla omständigheter en Deuteronom, och utan tvivel de fem första böckerna – daterar sig till flera sekler efter Moses (eller den förmodade personage som vi kallar för ”Moses”). Den teologiska dialektiken (vi erinrar oss att ’dialektik’ är ett samtal med för och emot) hade alltså haft god tid på sig att betona den karakteristik som ”Personen” var innehavare av som Högsta Vara, och att placera det Stora Hela på ett undre plan som det sammanfattar och i vilket vi deltar.

I denna relativt sena undervisning (~1000), försöker egenskaperna som ’singulariserar’ YHWH ett hos Gud inneboende tillstånd och glömmer bort att han uppstår ur det verkliga som vi representerar genom universum. Alltså finner sig Israels Gud, uppfattad som ”personlig” till sitt väsen (och framställd som orörlig) utanför sitt verk –transcendent – och återförenar sig från det ögonblicket de gamla gudarnas panteon.

Monoteismen kan inte passa in i den linje som polyteismen historiskt kan ha följt. Den naturliga följden av uppfattningen ”gud”, var undertryckandet av ”avsikten” som gjorde gudomligheten levande. En avledning mot monoteismavvikelse mot den process som leder anden mot gud och gudarna mot verkligheten i det kommande. En sådan brytning i den logiska processen visar på ett yttre inflytande. I det föreliggande fallet är det den starka strömningen i Veda.

Vi kan till och med säga att det är en brutal översvämning. Både när det gäller Akhenaton och det gäller Moses, har den möjliga tanken av en monoteism införts auktoritärt, under en mycket kort period, och till befolkningar som inte alls var beredda att uppfatta en ”Enda Herre” i sina öden. Den amarniska episoden i Egypten, även om – som vi har sett – vi måste förlänga den perioden avsevärt till en betydande del av den XVIII dynastin. Men Mose YHWH präglar fortfarande vår nutida historia, på ett tragiskt sätt, i varje konflikt.

Home