Demokratins filosofi utarbetades under 1700-talet och kan sammanfattas så här : Den demokratiska metoden är den institutionella tekniken att låta politiska beslut växa fram som förverkligar det allmänna bästa genom att förantvarda till folket själv att ge tyngd åt vågskålen när de väljer enskilda människor som sedan förenas för att fullfölja dess vilja.

Låt oss utveckla innebörden i denna formel. Det består allra först av ett det "allmänna bästa", ett ljusknippe som kan riktas mot politiska problem, vilka är lätta att urskilja och vilka man kan få att framträda för var och en som är normal genom att återge rationella argument. Man kan då inte finna någon ursäkt att inte känna igen det allmänna bästa, inte heller någon närvaro av att sådana blinda skulle finnas, om man frånser okunskap (mot vilken det finns bot) idioti eller något mot samhället riktat intresse.

Dessutom innebär detta allmänna bästa exakta svar på alla frågor som kan ställas, likaväl som att varje samhälleligt faktum och varje mått och steg som tas och har tagits utan tvetydighet kan klassificeras som "gott eller dåligt".

Alla medborgare bör följaktligen – åtminstone i princip – bli överens om att det på ett liknande sätt finn en "Folkets Gemensamma Vilja" (det vill säga en vilja för alla förnuftiga personer) som exakt motsvarar det goda, eller intresset, eller det gemensamma välbefinnandet, eller den gemensamma lyckan.

Den enda omständigheten, bortsett från idiotin och perversa intressen, som skulle kunna medföra meningskillnader och förklara närvaron av en opposition, består av en tvistefråga som berör hur snabbt ett visst program skall genomföras, eftersom alla redan är överens om programmet. På det sättet deltar varje medlem i gemenskapen medveten om målet som skall uppnås, aktivt och med fullt ansvar att stödja det goda och bekämpa det dåliga och alla medlemmarna tagna tillsammans kontrollerar det allmännas affärer.

Det är riktigt att framställandet av vissa affärer förutsätter speciell skicklighet och teknik ; de bör då anförtros åt kvalificerade specialister. Men detta berör inte principen, ty dessa specialister handlar enbart för att fullfölja folkets vilja, på samma sätt som en läkare handlar för att fullfölja patientens vilja som är att må bra.

Det är likaledes sant att i en gemenskap av vilken storlek som helst skulle det då – särskilt om det finns en arbetsfördelning – vara utomordentligt obekvämt för varje medborgare, för att ta del av styrelsen, ta kontakt med alla de andra medborgarna inför varje uppkommande fråga.

Det vore i stället enklare att inte utsätta annat än de allra viktigaste frågorna för de enskilda medborgarnas särskilda beslut – säg genom ett referendum – och att låta de andra avgöras genom en kommitté som blivit utsedd av medborgarna – en församling eller ett Parlament vars medlemmar skulle väljas genom allmänt val ; inte uppfattade i den lagliga meningen "representera", men i en mindre teknisk förståelse : att utrycka, återspegla eller konkretisera viljan hos väljarna.

Återigen kan en sådan församling av praktiska skäl dela upp sig i mindre kommittéer vilka kan anförtros olika avdelningar av de publika affärerna. Bland dessa andrahands kommittéer uppträder en mäster Jakobs kommitté som huvudsakligen sysslar med den löpande administrationen, kallad kabinett eller regering och kanske förespråkad av en generalsekreterare eller syndabock, eller som man också säger premiär, eller stats minister, förste ministern.

Så här långt som vi accepterar alla de formulerade (eller i samband med den underförstådda) hypoteserna i denna konstitution, uppnår faktiskt demokratin en innebörd som inte har någon tvetydighet och inte heller i sig innebär några problem, om inte för att veta hur man i praktiskt avseende skall bära sig åt för att genomföra den. Dessutom, för att göra oss av med en del logiska invändningar, skall tilläggas att en sådan demokratisk organisation är den bästa man kan föreställa sig och ytterligare att knappast någon bryr sig om att söka någon annan lösning. I alla fall är det inte mindre uppenbart att dessa hypoteser utgör lika många försäkringar vilka var och en borde bevisas innan någon gick med på en sådan slutsats.

Men tvärtom är det mycket enklare att förkasta var och en av dem. Först och främst existerar det inte någon hållbar enhet i något gemensamt goda som kan avgöras bli föremål för alla medborgarnas gemensamma överenstämmelse, eller som kan förutsättas bli bejakad genom den övertalande kraften hos rationella argument. Frånvaron av en sådan enhet beror inte i första rummet på att vissa personer skulle önska sig något annat än det gemensamma bästa, men på ett mycket mer grundläggande faktum att det allmänna bästa med nödvändighet betyder olika för olika människor eller olika grupper.

Detta faktum döljer sig för utilitaristens blick genom hans smala synvinkel, en liten socken utmätt i de mänskliga värderingarnas skogstrakter, utsatt för principer – tvistigheter som inte kan lösas med rationella argument, därför att de slutliga värdena – vår uppfattning om vad livet och samhället borde vara – inte kan skrivas in i den enkla logikens begränsade cirkel.

Vissa kompromisser kan godtas, andra inte mellan två motsatta bord.

Mellan de Amerikaner som säger :"Vi vill ha vårt land beväpnat upp till tänderna för att kunna slåss i hela världen för vår rättvisa sak" och de Amerikaner som håller före "att vårt land skall sopa utanför vår dörr, det är det enda sättet för oss att tjäna mänskligheten," finns det vissa oförenligheter som en kompromiss bara kan skada och förnedra.

I andra fall, även om det finns ett område som är tillräckligt exakt – som det maximala ekonomiska utnyttjandet för tillfredställelse som skulle kunna godtagas av alla följer inte att de svar som kan ges på en sådan fråga också godtas av alla. Skillnaderna i åsikt i sådana frågor kan bli tillräckligt allvarliga for att vidhängande frågor skall kunna skapa en "grundläggande" oenighet om det bakomliggande målet.

Även om alla medborgare skulle konvertera till utilitarism skulle de frågor som samlats kring utvärderingen av tillfredställelsen (lyckan) komma att framställas som framtida tillfredställelse, eller helt enkelt om valet mellan socialism och kapitalism som alltid närvarande.

Om ambitionen ändå bara skulle vara en fråga om "hälsa" för alla medborgare skulle uppfattningen om en sådan variera mellan meriterna hos vaccination eller vasektomi. Och så vidare i det oändliga.

Utilitaristerna, den doktrinära demokratins fäder, har inte helt förstått innebörden i dessa stridsäpplen, av den enkla anledningen att ingen av dem allvarligt föreställde sig någon substantiell förändring av det ekonomiska ramverket eller av det borgerliga samhällets vanor. Deras horisont sträckte sig knappast längre än smedmästers synvidd under 1700-talet.

Men som ett slutligt resultat av de två föregående beskrivna författningarna är den särskilda uppfattning som utilitaristerna antagit om folkets vilja eller vilja i allmänhet att den gått upp i rök. I själva verket förutsätter uppfattningen av vilja närvaro av ett gemensamt bästa, helt och hållet beslutat och urskiljbart av alla.

I motsats till romantikerna hade utilitaristerna inte någon insikt i, eller tanke på en sådan halvt mystisk enhet fäst vid en egen vilja, någon uppfattning om denna "folkets själ" som den juridiska historien har gjort så mycket väsen av. De tänkte sig helt naivt kunna räkna ut "folkviljan" genom att räkna röster. Men med mindre än att det finns ett centrum – det gemensamma goda – mot vilket – åtminstone i det långa loppet – alla de individuella viljorna graviterar – kommer den sortens allmänna och naturliga vilja inte att kunna förverkligas.

Utilitarismen gravitetscentrum, å ena sidan, förenar de individuella viljorna, söker att smälta samman dem under inflytande av rationella diskussioner till en vilja hos folket och å andra sidan anförtror denna senare ensamrätt till etisk värdighet och proklamerar den vara den klassiska demokratins credo (troslära). Detta credo består inte enbart av att idolisera folkets vilja som sådan, men grundar sig på vissa antaganden i förhållande till det naturliga "objektet" som heligförklarat av den utilitaristiska viljan. Men så fort som tanken på ett allmänt bästa visar sig, kommer verkligheten och innebörden av en sådan allmän vilja att försvinna med ett enda slag. Och den klassiska doktrinens två pelare kommer oundvikligen att upplösas i damm.

Vilken slutsats man än drar av den tidigare diskussionen vid mötet med folkets vilja, bör det inte avhålla oss från att försöka utarbeta en alternativ uppfattning som är mer realistisk. Det är långt ifrån min avsikt att sätta i tvivelsmål varken realiteten, inte heller betydelsen av de socio-psykologiska resultat som man tänker på vid nämnandet av en nations vilja. Deras analys utgör säkerligen den nödvändiga grunden för varje framsteg i studiet av demokratins problem. Men det är säkert bättre att inte hålla fast vid denna term, därför att den har en benägenhet att förmörka det faktum att i det ögonblick som vi skiljer folkets vilja från dess sammanhang med nyttan, så upprättar vi inte helt enkelt bara annan teori om samma enhet, utan också en teori som gäller en helt annan sorts enhet. Vi har all anledning att misstro de fällor som sätts ut av dessa demokratins försvarare, som i växande skaror givit upp hoppet under trycket av det uppenbaras mäktiga tryck, de otrevliga inneboende följderna i den demokratiska processen, men som ändå söker smörja sina doktriners gnissel med olja utvunnen ur 1700-talets läglar.

Emellertid, om man kan gå med på att en gemensam akt av vilja eller en allmän opinion, vilken som helst lösgör sig ur omständigheternas oändligt sammansatta viljor, yttre inflytanden, handlingar och återverkningar, individuella och kollektiva och träder in i den "demokratiska processen" är resultatet av denna fråntagen, inte bara varje rationell enhet, utan också varje rationellt godkännande (rationell bekräftelse). Frånvaron av rationell enhet betyder, även om ur analytisk synvinkel den demokratiska processen inte vore rent kaotisk – i analytikerns ögon är ingenting kaotiskt som kan återföras till den förklarande principen – inte desto mindre att resultatet vore det om än inte i sin egen mening, så i alla fall i förhållande till exempelvis att förverkliga ett mål eller ett bestämt ideal.

Den här bristen på bekräftelse betyder att "viljan" har, under förutsättning att den inte längre är i enlighet med det "goda", vilket som helst, och att det i fortsättningen blir nödvändigt, för att klä resultatet i en etisk värdighet, nöja sig med det absoluta förtroendet för det demokratiska styressättets former så som de är – ett förtroende som tvärtom i princip borde vara oberoende av det önskvärda resultatets karaktär (medlet bevisar sin egen sanning).

Som vi har sett är det inte alldeles lätt att ta till sig ett sådant synsätt. Men om man ändå beslutar sig för att lämna det utilitaristiska allmänna goda har vi kvar famnen full av svårigheter. Alldeles speciellt den praktiska nödvändigheten att tilldela den individuella viljan en självständighet och en förmåga att resonera något som är begrepp helt gripna ur luften. Om vi vill hålla fast vid att medborgarnas vilja i sig är något att räkna med och som skall kunna tilldra sig respekt, måste den viljan finnas till. Med andra ord den bör vara mer än en bråte obestämt förvirrade impulser upphängda på prefabricerade slagord och felvisande intryck. Var och en borde veta exakt vad han vill att regeringen skall komma fram till. En sådan precisering av formuleringen av det önskvärda borde vara grundad på villigheten att lägga märke till och att tolka fakta på rätt sätt och att de är direkt tillgängliga för vem som helst för att de skall kunna passera genom filtret i det kritiska sinnet för att kunna skilja angelägna fakta från dem som är oväsentliga. Om man sedan från dessa önskvärda fakta borde snabbt en tydlig slutsats kunna frigöra sig i vad som gäller det aktuella problemet i enlighet med reglerna för den logiska deduktionen ; och dessutom borde denna psykologiska mekanism i största allmänhet kunna fungera nära nog på ett sådant sätt att en vilken som helst medborgares tankar, utan att det skulle vara alltför otroligt, skulle kunna betraktas lika relevanta som vilken som helst annan medborgares. Alltså medelborgaren (den modala) borde för sin egen skull utföra denna prestation utan at låta sig påverkas av grupptrycket eller propagandan, därför att uppenbarligen bör inte vilja och påverkan av väljarna innebära något slutgiltigt i den demokratiska processen.

På frågan om villkoren för en demokrati som riktigt fungerande är uppfyllda kan man inte svara med ett oövertänkt jakande eller ett lika oövertänkt nekande utan bara genom att mödosamt gå igenom hela högen med motsägande bevis. Men innan jag ägnar mig åt den snårskogen skall jag låta läsaren uppskatta hela vidden i ett annat element av problemet som jag redan tidigare varit inne på. Alltså upprepar jag att även om åsikterna och önskningarna skulle utgöra väl definierade och självständiga frågor att kunna utarbetas i den demokratiska processen och att var och en handlade efter denna med idealisk snabbhet och rationalitet, så följer inte därav med nödvändighet att de politiska besluten som utvecklas ur materialet hos dessa första individuella viljeyttringar, genom en sådan process skulle motsvara någon enhet, som i något som helst avseende, skulle kunna kallas "folkets vilja".

Det är inte bara möjligt, utan också troligt, att varje gång de individuella viljorna delas, de politiska beslut som uppstår ur dem, alls skulle vara i överenstämmelse med "det som folk verkligen skulle önska". Och låt oss slippa att man vänder argumentet ’folk borde åtminstone kunna nöja sig med en hederlig kompromiss’, emot oss. Det kommer nog att ske under alla omständigheter förutom denna möjlighet. Chanserna att det går den vägen är när problemet som ställs har en kvantitativ natur eller innehåller en gradering, till exempel om det gäller att bestämma storleken hos krediter för en arbetslöshetsfond, där man kan anta att alla är med på att en sådan fond skall inrättas.

Men när frågan har en kvalitativ innebörd (till exempel om man skall jaga ut kättare eller förklara krig mot dem) är det mycket mer troligt att beslutet misshagar alla lika mycket (men av helt olika skäl) medan ett beslut fattat av en icke demokratisk auktoritet skulle tas emot mycket mer positivt.

Ett exempel kan belysa vad jag menar. Det är, antar jag, tillåtet att kalla den Napoleonska styrelsen som utövades under konsultiden för en militär diktatur. En av de allra viktigaste politiska åtgärderna var då en religiös konstitution vars avsikt det vore att återupprätta ordningen i det kaos som Revolutionen hade lämnat efter sig och att skapa ett lugn hos miljontals själar. Napoleon förverkligade det målet genom en rad mästerliga kupper, som kulminerade i Konkordatet med påven (1801) och de "organiska artiklarna" (1802) som genom att försona det oförsonliga med minsta marginal skonade den marginal av frihet som var nödvändig för religionen, på samma gång som de energiskt hävdade Statens överhöghet.

Napoleon omorganiserade den Franska Kyrkan och ordnade också dess finanser, reglerade den känsliga frågan om prästerskapets "ordning" och introducerade den nya kyrkan med stor framgång och med ett minimum av konflikter.

Om man går med på att en alldeles ny ordning kan inpassas som en verklig önskning hos ett helt folk, så erbjuder Konkordatet en av historiens främsta exempel på en sådan händelse.

Den slutsatsen borde vara uppenbar för alla som studerar strukturerna hos de franska klasserna under Konsulatet och denna religiösa politik är till stor del orsaken till den nästan enhälliga popularitet som den konsulära regimen åtnjöt.

De antiklerikala passionerna hade inte klingat av genom att Jakobinerna blivit besegrade. De antiklerikala eller deras ledare hade inte alls någon avsikt att ge efter för någon så givmild eftergift och på den andra sidan av barrikaderna blåstes hela tiden under en kraftig våg av hämndlystnad. De revanschlystna katolikerna, eller deras ledare tvingades för att bli åtföljda till det sakernas eller själarnas tillstånd som var rådande, skulle säkerligen inte kunnat hejda de sina vid den gräns som Napoleon satte ; alldeles särskilt skulle de inte kunnat hantera den Heliga Stolen med en sådan fasthet och som, när de insett vilken vändning sakerna tagit inte skulle haft anledning att ge efter (för den katolska folkviljan).

Slutligen fanns det nödvändiga i att lugna ned bönderna som mer än några andra önskade få tillbaka sina herdar, sina kyrkor och sina processioner, som helt naturligt skulle får sin fruktan dämpad av att se den revolutionära kraften ifrågasatt när väl en gång deras präster – och deras biskopar – fanns återinstallerade. Utgången av en demokratisk lösning skulle säkerligen antingen paralyserat hela samhället eller inneburit en fortgående kamp under en ständigt växande retlighet.

Napoleon var emellertid i stånd att på ett rimligt sätt lösa frågan, just av den anledningen att medan folket inte var berett att böja sig för de demokratiska förslagen som fördes fram av deras egna ledare, var de fullt villiga att gå med på en kompromiss som förelades dem av en tredje. Det här är naturligtvis inte det enda exemplet. Om de långsiktiga resultaten är att ge en tillfredställelse åt folket i sin helhet skulle tjäna som probersten för folkets regering genom folket för folket, så som den uppfattas av den klassiska doktrinen, skall denna inte alltid gå segrande ur en prövning.

Vi har ännu inte svarat på frågan om förhållandet av den definierade karaktären (hos politiken) och självständigheten hos väljarens egen vilja, på hans förmåga till iakttagande och tolkning av fakta och hans beredskap att klart och snabbt av dessa element dra resonabla slutsatser. Detta tema hör till ett kapitel hos den sociala psykologin som man skulle kunna kalla : Den mänskliga naturen i politiken. Under den senare delen av 1800-talet förlorade uppfattningen av en mänsklig personlighet, som betraktades som en sammanhängande enhet, alltmer terräng – till och med före epoken Théodule Ribot och Sigmund Freud. De här idéerna har speciellt blivit underkända och misskrediterade av de sociala vetenskapernas teoretiker som ägnat dem uppmärksamhet, Sociologin (Mind and Society) av Pareto gjorde dem till tro, av det betydande inflytandet hos extra-rationella och irrationella element i vårt beteende. Bland det stora antal vittnesmål som samlats mot hypotesen av rationalitet skall jag bara nämna två.

Det första – som trots att mer metodiska arbeten genomförts på ett senare stadium – förknippas med Gustave Le Bons namn, som före någon annan teoretiker ägnat sig åt massans psykologi. När han hade sammanfattat erfarenheter, kanske med vissa överdrifter av mänskligt beteende när det är påverkat av närvaro i en samling människor – man kan nämna de plötsligt försvinnande moraliska betänkligheterna, utplånandet av moraliska betänkligheter, upplösningen av civiliserade tankar och känslor under upphetsningens herravälde, utbrottet av brutala, primitiva och plötsliga infall och kriminella benägenheter – ställer författaren oss inför allvarliga problem som var och en känner till men som ingen önskar betrakta öppet i ansiktet ; han har på en gång utdelat ett allvarligt slag mot den då rådande uppfattningen av den mänskliga naturen, som de klassiska doktrinen hos demokratin vilar på och på revolutionernas demokratiska helgonlegend.

Uppenbart finns det mycket man kan säga om den smala experimentella grund som Le Bon har deducerat från, den passar inte så väl in i ett engelskt eller anglo-amerikanskt beteende. Kritikerna har inte tvekat att göra stort nummer av sådana svaga punkter. Men å andra sidan får man inte glömma att massbeteende inte begränsar sig till folksamlingar vid demonstrationer eller i smala gränder i de latinska städerna.

I varje Parlament, i varje kommitté, varje krigsråd där ett dussin sextioåriga generaler som representerar under i övrigt förmildrande omständigheter, uppträder vissa av de symptom som i övrigt dyker upp i betydligt råare former när mobben kommer vrålande nedför gatan, nämligen en förminskad känsla av ansvar, en lägre nivå hos tankeförmågan och en skärpt benägenhet att ta emot extra-logiska inflytanden.

Inte heller begränsar sig sådana fenomen till en "ansamling av människor" i betydelsen fysiskt närvarande. Det är skrämmande lätt att förvandla läsarna av en dagstidning, radiolyssnarna (för att inte tala om tv-tittarna), medlemmarna i ett parti, även om de inte befinner sig i en klunga till en psykologisk hop och försätta dem i ett tillstånd av trans under vilket varje försök till förståndsmässig argumentation bara kan elda på de utlösta passionerna. Andra bedrägliga källor som jag föreslår är mycket mer ödmjuka, det handlar inte om att gjuta blod, men väl galla.

Under loppet av beslutsfattande som ofta återkommer är individen påverkad av det välvilliga och lättförståeliga inverkan av sina dagliga erfarenheter som kan vara förmånliga eller mindre förmånliga. Dessa råder under förutsättningar som är relativt enkla , föga inspirerande, obetydliga som problembetraktade och sällan känsloladdade.

Emellertid kan man inte förneka att, vilken nivå av industriell eller kommersiell verksamhet man än väljer kan man inte på allvar tvivla på avsikten att handla så rationellt som möjligt inte heller att det finns ett tryck mot ökad följdriktighet. Denna inhägnad omsluter i stort sett de föremål som direkt berör den enskilda människan själv, hennes familj, hennes affärer, käpphästar, närmaste vänner och fiender, hennes stad eller kvarter, församling, syndikat eller varje annan grupp som hon är aktiv medlem i – de föremål som finns inom hennes personligt observerbara område, de föremål som är henne välkända oberoende av vad hennes tidning talar om (för henne), som hon kan påverka eller styra direkt och i förhållande till vilka hon utvecklar den sorts ansvar som uppkommer i samvaron med det som är synligt för blotta ögat, mellan det beteende man följer och det förmånliga eller oförmånliga resultatet.

Låt oss ta det en gång till : noggrannheten och följdriktigheten hos tanken och handlingen garanteras inte genom det som är välkänt för människan och hos tingen, inte heller av denna känsla av verklighet eller ansvar. En sådan garanti omfattar bra mycket fler villkor som inte alltid är uppfyllda. Generationer i följd kan till exempel lida av sitt hygieniska uppförande utan att lyckas avslöja sambandet mellan sina sjukdomar och sina olyckliga vanor. Så länge som sådana förhållanden inte blivit allmänt erkända, hur oföränderliga de vore, kommer de uppenbart inte att förvandlas till en subjektiv erfarenhet. Som erfarenheten visat har mänskligheten inte utan ofattbar svårighet insett det enkla förhållandet mellan smitta och epidemi, det förefaller omöjligt att inte lägga märke till sambandet, inte desto mindre gjorde läkarna ända fram till slutet av 1700-talet mycket lite för att hindra smittade patienter i till exempel koppor eller mässling att i sin tur smitta friska.

Men man har all anledning att förmoda att ännu värre förhållanden inträffar när de sakliga omständigheterna inte bara hindrar människor att lägga märke till det som sker utan när vissa intressegrupper (som till exempel vid alkoholtillverkning) strider för att förhindra människor att upptäcka den bakom liggande verklighet som kränker dem.

Och ändå, trots alla de reservationer som infinner sig, finns det för var och en av oss inuti den mycket vidare horisonten en mycket trängre zon uppmätt som ett område – vars area är mycket olika från individ till individ och inskränkt snarare med ett graderat måttband än med ett stängsel. Men denna zon rymmer och föder ganska exakt den personliga viljan. Denna kan ofta slå oss som intelligent, eller trångsynt, egoistisk och man skulle vilja fråga av vilka orsaker som finns, när det gäller någon av dem, att i politiska frågor betrakta sådana viljor som heliga orakel och av vad anledning vi finner oss tvingade att räkna var och en av dem som en (personlig) enhet och ingen av dem som mer än en enhet ?

Visst, men om vi beslutat oss att ägna en kult åt "folkets vilja", så kommer vi inte att finna templet öde. Vi måste också lägga märke till att detta samband mellan vilja och följdriktighet i beteendet inte är något som infinner sig hur som helst om vi skulle avlägsna oss från de vardagliga bekymren, de som finns i det husliga livet eller i livets affärer, de som lär oss och nödgar oss.

I det offentliga livets affärer finns det sektorer som är mer förmånliga för den ena än för den andra av medborgarnas fattningsförmåga och intelligens. Denna anmärkning gäller främst för den lokala politiken. Men redan i det fallet kommer vi att finna en avsevärd försvagning i benägenheten att urskilja fakta, i reaktionsförmågan när det gäller att upptäcka sakförhållanden och i meningen av ansvar. Vi har alla redan mött honom – eller henne – som säger "Vad angår mig kommunens affärer ? " (Vad angår mig Polens affärer, pling plingeli plong ; gemenskapsförhållandet ? ) annat än med en axelryckning av likgiltighet och som accepterar i de municipala affärerna felaktigheter som människan inte en sekund skulle tillåta i sina egna åtaganden.

De nitälskande medborgare som kräver av de valda att ta sitt ansvar upptäcker oföränderligt att den valde inte på något sätt finner sig ansvarig för det lokala politiska handlingarna. Inte desto mindre och särskilt i samfund vars storlek förhindrar personliga kontakter kommer den lokala patriotismen i stort sett att svara för att "få demokratin att fungera". Dessutom liknar problemen i en stad i hög grad dem i ett industriellt företagande. En människa som känner till de senare förstår också till en viss gräns den första. Fabrikören eller handelsmannen måste inte kliva ur sin välkända miljö, sitt kända universum, för att kunna göra sig en rationellt försvarbar åsikt (som naturligtvis kan vara mer eller mindre välgrundad) om gaturenhållningen eller placeringen av saluhallarna.

Å andra sidan finns det ett stort antal nationella problem som direkt berör alla för att kunna uppväcka viljor exakt definierbara och verklighetsgrundade. De mest betydande är frågor av sådan art som penninganslag, tullfrågor, subventioner till produkter och så vidare, som särskilt pekuniära omedelbara och personliga bevillningar till väljare eller grupper av väljare. En erfarenhet som kommer till oss från Antiken lär oss att, i allmänhet, reagerar väljarna snabbt och rationellt på sådan manna. Under alla omständigheter vinner inte den klassiska demokratiska doktrinen på sådana manifestationer av följdriktighet. Vid sådana tillfällen visar väljarna själva bevis på att de är dåliga på att bedöma sådana frågor eftersom de är mottagliga för korruption och i längden visar de sig vara dåliga bedömare av sina egna intressen, därför att bara löften att genast uppfyllas räknas politiskt och stundens rationalitet är den enda som syns i politiken.

Men om vi skulle ytterligare avlägsna oss från de privata bekymren i den välkända eller den professionella omgivningen, för att tränga in i den nationella och internationella affärerna där det inte finns någon direkt synlinje som kan fästas till dess bekymmer, upphör snabbt den personliga viljan och kunskapen av fakta att spela den roll som den klassiska doktrinen ger dem.

Det fenomen som slår mig allra mest och som förefaller vara själva härden till bristen på ordning är den närapå totala bristen av känsla för verkligheter. Vanligtvis finner man de stora politiska problemen bland alla de psykiska aktiviteterna hos den typiska medborgaren, till exempel i de sysselsättningar som reserverats till de lediga timmarna, när de inte har uppnått rangen av mani (hobby) och hos ämnena för lättsam konversation.

Sådana problem tycks teckna sig bara på avstånd, de har ingenting gemensamt med påståendet hos affärer ; faror framställda av Kassandror (vars förutsägelser aldrig skulle kunna vinna tillit), kan till slut aldrig konkretiseras och till och med om man kan upptäcka dem är det möjliga att erfarenheten av dem inte alls är så allvarlig ; i själva verket förefaller medborgaren att leva i en imaginär värld. Denna försvagade känsla av verklighet förvandlas inte bara till en försvagad känsla av ansvar men också till en frånvaro a verklig vilja.

Säkerligen har väljaren när det gäller politiska frågor i allmänhet mycket bestämda åsikter helt klara för sig, sin strävan, sina uppväckta drömmar och sitt muttrande ; framför allt har han sympatier och antipatier. Men alla dessa element tillsammans frigör inte det som vi vanligen förknippar med ordet vilja, det vill säga den psykiska motsvarigheten till en ansvarfull handling riktad mot precisa mål : I själva verket finns det inte o betraktandet av det särskilda för dem som funderar över nationella affärer, varken ett handlingsfält för en sådan vilja, inte heller en uppgift som den skulle kunna ägna sig åt. Medborgaren är medlem i en ’kommission som är oförmögen att handla’, en kommision som består av hela folket och det är av den anledningen som han offrar mindre disciplinerad möda att bemästra politiska problem än han offrar på ett parti bridge eller pelotte.

Den försvagade känslan av ansvar och frånvaron av effektiv vilja förklarar i sin tur denna okunnighet hos den vanliga medborgaren när det gäller inrikes och utrikes politik, som är mycket mer chockerande, för att uttala sig milt, hos personer som studerat och de som gjort en icke politisk karriär än hos personer med liten utbildning och obetydlig härkomst. Dessa privilegierade disponerar en riklig och lätt åtkomlig information. Men denna fördel tycks inte tjäna dem till någon del och vi skall inte vara förvånade. Det räcker i själva verket att märka hur en advokat betraktar sin egen portfölj och hans inställning till vad han lägger märke till i den tidning som ger ut motsvarande politiska material för att se vad som sårar. I det första fallet är vår advokat kvalificerad att bedöma det juridiska värdet av fakta, genom år av juridiskt arbeta, fullföljt av det uppmuntrande i att kunna bedöma sin professionella kompetens ; och därefter under en inte mindre kraftig stimulans riktar han hela sitt kunnande, sin erfarenhet, sin intelligens och sin vilja på innehållet i det uppdrag han åtagit sig. I det andra fallet har han inte tagit till sig att kvalificera sig, han har inte bekymrat sig att uppfatta politisk information, inte heller att applicera den på en kritisk metod som ahn är så duktig på naär det gäller den egna verksamheten när det gäller långa och komplicerade sammanhang.

Hela den här utvecklingen visar att i avsaknad av initiativ utvecklat genom direkt ansvar kommer den politiska okunnigheten att fortsätta även om alla disponerar ett överflöd av upplysningar, de mest exakta, de mest fullkomliga som man kan tänka sig.

Förutom detta kommer okunskapen att vidhållas trots de förtjänstfulla försöken hos den goda viljans representanter att passera det rena och enkla informationstadiet för att i konferenser, kurser, diskussionsgrupper lära ut hur man skall använda sig av denna dokumentation. Resultaten blir inte noll, men de förblir svaga : man får en otörstig publik att dricka. På det sättet regresserar den typiske medborgaren, från det ögonblick han blandar sig i politiken till en nivå lägre än sin mentala förmåga. Han diskuterar och analyserar fakta med en naivitet som man utan vidare kan kalla barnslig om en analog dialektik skulle möta honom där hans egna intressen skulle finnas. Han utvecklas till en primitiv. Hans tanke blir associativ och känslomättad.

Men det är så at en sådan intellektuell degradering har två beklagansvärda följder. I första rummet skulle den typiska medborgaren, även om han inte befann sig i omständigheter att behöva påverka, när det gäller frågan om allmänna affärer, ge vika för förutfattade meningar och extra-rationella impulser.

Det är svagheten i den rationella processen anbringad på politiska frågor i avsaknad av en logisk kontroll av resultaten som de utmynnar i som räcker att förklara ett sådant återtåg av förnuftet.

Dessutom, och enbart för att han inte är "fullständigt insatt" (all there), kommer vår medborgare att släppa efter på sina moraliska vanor och tillfälligtvis fritt spelrum till sina mörka instinkter, som det privata livets omständigheter vanligtvis hjälper honom att hålla tillbaka.

Men så som det nu är med rationaliteten eller visheten i hans slutsatser, riskerar han att förirra sig fullständigt om han ger efter för en frikostig hänförelses förtrytelse, därför att det då skulle vara honom ännu svårare att återföra händelserna till sina verkliga proportioner, eller att kunna upptäcka en enda till fråga i vilket ögonblick som helst.

Men om alltså en medborgare för en gång skull upphörde att hålla sig till flödet av sina personliga viljeansatser och visar sin vilja att följa postulatet av den klasiska demokratin, finns det stor risk att han blir ännu mindre intelligent och ännu mer oansvarig än han vanligen är. Det finns vissa tillfällen när en felaktig press på väljarna kan framkalla ödesdigra konsekvenser för landet.

Å andra, ju svagare det logiska elementet är när den allmänna opinionen uppstår, dess mer lyser den rationella kritiken och det rationella inflytandet av erfarenheten och det personliga ansvaret med sin frånvaro – och dess mer växer den lätthet med vilka grupper kan mobilisera den för sina syften. Sådana grupper kan består av professionella politiker eller ekonomiska intressen eller av idealister i vilken förklädnad som helst, eller helt enkelt av individer som roar sig med att iscensätta politiska spektakel, för att sedan dra i trådarna i kulissen.

Under alla omständigheter gäller inte längre gruppens sociologi i betydelsen framförda argument. Det enda som i ett sådant fall intresserar oss består i att, eftersom den mänskliga naturen är som den är, dessa dei ex machina har förmågan att i vida mått skapa folkets vilja. Den vilja som vi kan observera när vi analyserar den politiska processen är till stor del fabricerad och inte spontan. Och det är i detta motsatsförhållande som oftast gäller, allt det som har giltighet i verkligheten i den "allmänna viljan" och den klassiska doktrinen finns.

För så mycket det gäller i det avseendet är folkets vilja en produkt och inte en drivande kraft i den politiska handlingen. Tillvägagångsätten som används vid fabrikationen av problem som känslomässigt rör popularitet (den allmänna viljan) i allmänhet eller i det enskilda fallet är exakt de samma som används i den kommersiella reklamen. Vi finner här samma ansträngningar att komma i kontakt med det omedvetna. Vi finner samma teknik användas för att skapa idéer och associationer, förmånliga eller oförmånliga, som är i motsvarande grad effektiva som de är orationella. Vi finner där samma undanflykter och begränsningar liksom samma artificiella tankar, som sikta till att skapa en övertygelse genom återkommande försäkringar, som når sitt mål i den mån som de avstår från att föra fram rationella argument som skulle riskera att väcka en kritisk inställning hos publiken. Och så vidare. Skillnaden är bara den att propagandisterna som använder sig av beteendepsykologiska erfarenheter är oändligt mycket mer öppna i det offentliga livet än hemlivet och det professionella livet.

Eftersom de själva måste tillverkas måste ett politiska argument nästan oundvikligt försöka att manipulera med händelser och bakgrund för att inta en lämplig utgångspunkt, i stället för att presentera dessa händelser så som de är eller för att hjälpa medborgaren att ta parti. Därför är det stor chans att de argument och den information som fastnar i huvudet är engagerade av en politisk avsikt. (här måste jag tillägga att det var länge sedan – snart hundra år sedan – något annat förekom i Sverige. öa).

Man måste ta för givet att människor aldrig tvekar att ljuga för att gynna egna intressen eller till och med ideologier, bör vi vänta oss (och vi kommer att finna) att när det gäller politik är den verksamma informationen nästan alltid förfalskad eller selektiv och att det huvudsakliga resonemanget består av att försöka upphöja vissa påståenden till värdigheten av axiom, genom at tysta ned andra : vi återfinner oss igen i det psykotekniska förfarandet som nämndes ovan.

Den läsare som finner mig alltför pessimistisk behöver bara påminna sig om han någonsin hör talas om – eller om han någonsin frågat sig – om det inte vore lika bra att tiga med det eller det genanta faktumet, eller om inte den eller den slutsatsen även om den är riktig inte desto mindre vore icke önskvärd. Om människor som medan de håller sig till vilken som helst vanenorm, vore fullständigt ärbara, om även de med den allra största samvetsinsikten anpassade sig till sådana kryphål och alltid höll det oäkta för äkta, uttrycker de inte på samma gång grunden till sin egen tanke när det gäller förtjänsten eller till och med tillvaron av en "folkets vilja" ? Den politiska propagandan når ju naturligtvis sina gränser och det finns till en del en sanning i det som Jefferson sagt att :"i långa loppet är folket visare än vilken som helst ensam individ" eller när Lincoln framhäver det omöjliga i att "alltid bedraga världen".

Egentligen uttrycker de två meningarna på ett frapperande sätt de långsiktiga villkoren. Det är utan tvivel möjligt att hävda att med tiden kommer det kollektiva medvetandet att dra vissa märkliga slutsatser som till sin karaktär anmärkningsvärt ofta är märkliga till sitt förnuft och till och med till sin finess.

Men under alla omständigheter består historien av en följd av situationer med kort varaktighet som på en gång kan ändra förloppet av saker och ting. Om folket i sin helhet, kortsiktigt, etapp efter etapp ända till att slutligen luras att svälja ett piller som de verkligen inte vill ha (och det gäller inte alls något speciellt fall som vi kan tillåta oss att bortse från) kommer ingen dos av efterklokhet, ingen esprit de l’escalier kunna ändra det faktum att i verkligheten det inte skulle vara folket som ställer frågorna – inte heller beslutar – men att frågorna vars öde folkets beror av vanligen inte ställs av det själv. Mer än någon annan har beundraren av demokratin anledning av böja sig inför detta faktum och på det sättet försvara sin religion mot belackarna som anklagar honom att grunda den på ett sken.

Och hur kan det komma sig att en doktrin som så övertygande motsätter sig verkligheten har överlevt till idag i människornas hjärtan och i regeringarnas officiella dokument ? Fakta som förkastar den är notoriskt publika och fågelskådarna erkänner det fullständigt öppet, ofta cyniskt. Utilitarismen som tjänade den till grund är död : ingen tar den längre på allvar som en fungerande politisk psykologi.

Och ändå ar det inte så obehagligt att svara på den frågan. Först och främst även om iden klassiska doktrinen om den kollektiva handlingen inte är bekräftad genom erfarenhet , är den inte desto mindre kraftigt stödd av sin association, som jag redan antytt på en tro av religiös natur. Den föreningen förefaller kanske inte uppenbar vid första påseendet.

Utilitarismens mästare var ändå inte mindre religiösa i den vanliga meningen av ordet. I själva verket betraktade de sig som fritänkare och framhöll sig själva nästan utan undantag som sådana. De var till och med stolta över en andlig inställning som framställde sig som rent anti-metafysisk – och de hade ingenting annat än motvilja mot de samtida religiösa rörelserna. Men inte desto mindre behöver man bara kasta en blick på den tavla de ritade över den sociala processen för att finna väsentliga drag av den protestantiska tron och för att upptäcka att deras doktrin faktiskt uppstod ur den tron. Av intellektuella som kastat sin religion på sophögen, tron på nyttan ersatte den.

För många intellektuella som förblev i protestantismens sköte, blev den klassiska doktrinen ett politiskt komplement till deras religiösa tro. När den väl hade förts över till de teologiska kategorierna, förändrar den klassiska doktrinen karaktär och det går samma väg med den demokratiska övertygelsen som grundar sig på den. Det är fortsättningsvis inte nödvändigt att bekymra sig om eller ha skrupler inför ämnet "det allmänna bästa" inte heller "slutliga värden" . Alla dessa frågor har en gång för alla blivit lösta i Skaparens stora plan vars objektiva mål definierar allt och godkänner allt.

Det som förut föreföll oss oändligt och omotiverat, blir plötsligt bestämt och motiverat : folkets röst, till exempel, som blir Guds röst. Eller se på Jämlikheten. Så länge som vi befinner oss i den empiriska analysens zon är den verkliga innebörden av termen tveksam och det finns knappast något rationellt berättigande för att upphöja den till postulat. Trots det har kristianismens väv betydande inslag av jämlikhetens trådar.

Frälsaren är död för att friköpa alla människor : han har inte gjort skillnad mellan dem : han har inte gjort skillnad mellan människor av olika social standard. På samma gång har han fört fram sitt vittnesbörd om det inre värdet av den individuella själen, ett värde utan skilda grader. Är det inte där man finner berättigandet – och enligt min åsikt det enda möjliga – till den demokratiska formeln : "Var och en skall räknas som en, ingen skall räknas som mer än en." – ett berättigande som på ett övernaturligt sätt genomsyrar sådana artiklar i det demokratiska credot till vilka det inte precis är lätt att finna ett vardagsuttryck.

Den här beskrivningen uttömmer visst inte ämnet. Men i de fall där det gäller förklarar det många egendomligheter som utan detta skulle vara oförklarliga, till och med sakna all mening. Det förklarar särskilt den troende demokratens inställning till en ny kritik, som när det gäller socialismen, anser varje grundläggande invändning, inte bara om ett misstag, utan lika mycket som en synd ; den utmanar inte bara logiska förkastanden, men den uppväcker på samma gång moralisk indignation.

Vi skulle kunna ställa frågan annorlunda genom att demokratin, i det ögonblick den blivit ett apologetiskt föremål, upphör att vara en enkel underordnad metod, som en ångmaskin eller ett desinfektionsmedel i den rationella diskussionen. Den har blivit, jag placerar mig nu i en annan synvinkel, det som jag höll före att den inte kunde bli, det vill säga ett ideal eller snarare själva tingens egen ideala ordning.

Själva ordet "demokrati" kan bli en fana – en symbol för allt det som människan bär i sitt hjärta, av allt som hon älskar av sitt hemland, utan hänsyn till om det existerar något band mellan dessa två skilda enheter.

Å ena sidan blir frågan om i vad mån politiska fakta är överenstämmande med vissa påståenden som framförs av den demokratiska doktrinen, i demokratens synsätt lika naiv som frågan om hur den övernaturliga halo som omger Alexander VI tiara kan försonas med alla hans missdåd.

Å andra sidan kan demokraten med detta synsätt, på samma gång som han accepterar alla utsagor om jämlikhet och broderskap, vara färdig att, med största allvar godta nästan vilka undantag som helst i dessa principer om de krävs av hans eget uppförande eller sker i hans eget intresse. Man skulle inte ens kunna skylla en illogism för en sådan inställning.

Det svalg som skiljer dem från verkligheten har aldrig utgjort något argument vid mötet av en moralisk uppfattning, inte heller en förhoppning om en mysticism. Men ur en annan synvinkel måste man erkänna det faktum att den demokratiska fraseologin och demokratiska formlerna ibland kan vara associerade med händelser och historisk utveckling som uppskattas av en stor majoritet av folket. Det är mycket troligt att oppositionen mot en etablerad regim drar nytta av sådana formler och av sådan fraseologi, vilken deras mening eller deras sociala rötter an är. Om oppositionen segrar och händelserna i övrigt förlöper tillfredställande får de ställning av vedertagna uttryckssätt i den nationella ideologin. Förenta Staterna är ett anmärkningsvärt exempel på en sådan association av idéer.

Själva existensen av landet som självständig stat uppstod genom en strid mot det monarkiska och aristokratiska England. Frånsett en liten minoritet av lojalister hade amerikanerna vid tiden för Grenvilles styrelse upphört att betrakta kungen av England som sin kung och den engelska aristokratin som sin aristokrati. Vid tiden för inbördeskriget stred de mot en monark och en aristokrati som hade blivit främmande för dem (de hade i själva verket blivit det) och som trängde sig på dem med sina intressen och sina affärer.

Emellertid, från och med första början av oroligheterna förde de fram sin sak, som i själva verket var nationell, som "folkets" sak gentemot sina "tyranner" och grundad på de oförytterliga Human Rights och på de allmänna principerna av den klassiska demokratin. Frihetskriget följdes av en oerhört framgångsrik utveckling som tog till sig och tillfredställde merparten av medborgarna och på samma gång tycktes bevisa det välgrundade i den doktrin som fanns balsamerad i nationens heliga arkiv.

Oppositionen triumferar sälla då de grupper som innehar makten befinner sig vara starka nog. Under loppet av förra halvan av 1800-talet, reste sig de oppositioner som bekände sig till den klassiska demokratins doktrin slutligen mot vissa regimer – särskilt i Italien – som redan uppenbarligen befann sin i rent förfall, symboler för inkompetens, brutalitet och korruption, Alldeles naturligt om inte fullständigt logiskt, tog den demokratiska doktrinen åt sig äran, som dessutom presenterade sig i ett fördelaktigt ljus när man jämförde den med den obildade vidskepelse som uppmuntrades av fallna styrelser. Under sådana omständigheter blev den demokratiska revolutionen synonym med förnuft och framgång.

Men naturligtvis kunde inte den första framgången hållas vid och avgrunden som skiljde teorin från demokratins verklighet inte undgå att bli tydlig. Det tog emellertid en lång tid för rosorna att blekna.

För det tredje kan man inte förneka att det finns sociala system där den klassiska doktrinen kan anpassas till verkligheten med en viss tillräcklig approximation. Som vi redan har lagt märke till, händer det i många små och primitiva samhällen som exakt befunnits vara prototyper till doktrinens grundare. Samma sak kan också inträffa i samhällen som inte är primitiva, förutsatt att de inte är alltför differentierade och att de inte behöver smälta alltför svåra frågor.

Schweiz är det bästa exemplet på en sådan demokrati. Det uppstår knappast några allvarliga tvistefrågor i en värld av bönder som, frånräknat bankerna och sina hotell inte underhåller stora kapitalistiska företag och vars politiska problem är så till ytterlighet enkla och stabila att det finns alla skäl att vänta sig att en förkrossande majoritet av folket inser dem och är överens om sina ämnen.

Men om vi kan vara överens om att den klassiska doktrinen i sådana fall närmar sig verkligheten, så betyder, måste vi skynda oss att tillägga, den samstämmigheten, inte det att doktrinen definierar ett system som är effektivt när den gäller det politiska beslutet, men att den bara vilar på det faktum att det inte förekommer några avgörande beslut att fatta.

I det fallet kan exemplet från Förenta Staterna åter användas för att visa att den klassiska doktrinen emellanåt måste ta hand om fakta, också i ett samhälle som är gigantiskt och starkt differentierat där enorma problem visar sig – förutsatt att inte lyckliga omständigheter kan erbjuda ett motgift till giftet till de problemen.

Innan Förenta Staterna ingrep i det första världskriget, sysselsatte sig den allmänna opinionen huvudsakligen med att försöka exploatera de ekonomiska möjligheterna som landet erbjöd. Så länge som inte politiken allvarligt ingrep i den sysselsättningen, hade inte något beslut av Kongressen eller Vita Huset verkligen någon allvarlig betydelse för medborgarna, som med en nedlåtande välvilja betraktade politikernas tokigheter. Visst kunde några förarga sig över tulltaxor, över avskaffandet av guldmyntfoten, över vanskötseln av en stad eller ett tillfälligt gräl med England : men allmänheten i sin helhet, kunde inte vara mer ointresserad av politiken, utom i ett enda fall av djup oenighet som utlöste en nationell katastrof Inbördeskriget.

För det fjärde uppskattar givetvis politikerna till sitt fulla värde en fraseologi som tillåter dem att smickra massorna, samtidigt som den ger dem rika tillfällen att slingra sig undan det egna ansvaret, samtidigt som detta kan lastas över på motparten "i det suveräna folkets namn".

Ur Capitalisme, Socialisme et Democratie 1942