Åter

  Popper on demarcation and induction 

Imre Lakatos : Popper om demarkation och induktion

Introduktion

Poppers tankar innebär den mest betydande utvecklingen inom filosofin under nittonhundratalet ; ett fullföljande av – och i nivå med – Hume, Kant eller Whewell. Personligen står jag i mer i skuld till honom än någon annan i mitt liv. Jag var nästan fyrtio år när jag drogs in i det magnetfält som hans intellekt var. Hans filosofi hjälpte mig att slutgiltigt bryta med det hegelianska synsätt som jag hade bevarat under nästan tjugo år. Och ännu mer betydelsefullt det försåg mig med ett oerhört rikt fält med problem, faktiskt, med ett helt forskningsprogram. Allt arbete med forskningsprogram är naturligtvis en kritisk affär, och det är inte förvånande att mitt arbete med popperska problem ofta har fört mig i konflikt med Poppers egna lösningar.
[Alltsedan Hegel har varje generation olyckligtvis varit i behov av – och lyckligtvis funnit – filosofer som brutit ned Hegels förmåga att trollbinda unga tänkare som vanligtvis faller för ’imponerande och allt-förklarande teorier’ (som Hegels eller Freuds) som verkar som uppenbarelser på lätt förförda sinnen Hegel ledde till Marx ’Historiska materialism ; den andra filosofiska traditionen som lever kvar har sina rötter hos Hobbes och psykologismen, som allt mer dragit sig över mot en kritiklös utilitarism som obönhörligt dragits med av materialismen och i avsaknad av något högre väsen tvingas att göra människan till självändamål – det vill säga ersättare till en skapande Gud .Det bör kanske i det här sammanhanget påpekas att Lakatos var matematiker och att hans samarbete med Popper skedde under beskyddet av London School of Economics – och slutligen att han dog bara några och femtio år : man bör alltså söka hans slutliga verk i en förlängning in i vår tid. Problemet med demarkation som han tar upp nedan är problemet när kunskap som epistem övergår till att bli doxa det vill säga åsikter och motsägelsefulla iakttagelser . Lakatos + sg anm.]

I den här uppsatsen skall jag skissera min egen position i förhållande till det som Popper själv ofta hänförde till de två huvudproblemen i hans nu klassiska Logik der Forschung ; [1934] : problemet med demarkation och problemet med induktion. Popper framförde först en lösning på problemet och därefter, sedan han förklarat ’problemet med induktion’ bara utgöra en del eller en sida av problemet med demarkation’ använde han sitt demarkationskriterium för att lösa problemet med induktion. Jag anser att hans lösning av demarkationsproblemet är en stor bedrift som kan förbättras, som också i sin förbättrade form visar på hittills olösta problem. Men jag anser att induktionsproblemet är betydligt mycket mer än bara en del eller en sida av demarkationsfrågan. I sin tidiga kritik erbjöd Popper avgörande kritik på tidigare lösningar av problemet – eller snarare problemen – med induktion och han föreslog rent negativa lösningar. Hans senare filosofi [byggd på tanken om sannings-innehåll och sannolikhet ; se not Verisimilitude i ’Metodologin ...’] innebar en förändring av problemet, samtidigt som en positiv lösning på förändringen [skiftet] : men enligt min åsikt har han ännu inte själv uppfattat den fulla innebörden av sin egen bedrift.

I. Popper om demarkation
Poppers vetenskapliga spel

Popper ’logik för vetenskapliga upptäckter’ [eller ’metodologi’, eller ’system för uppskattning’ eller ’demarkationskriterium’, eller ’definition av vetenskap’ ; {denna ymnighet av synonymer har visat sig vara ganska förvirrande}] är en teori om vetenskaplig rationalitet ; närmare bestämt en uppsättning normer [standard] för vetenskapliga teorier. Man hade ursprungligen tänkt sig att en ’upptäckandets logik’ skulle förse med en bok innehållande mekaniska regler för att kunna lösa problem. Denna tanke har man tvingats ge upp. För Popper är upptäckandets logik eller ’metodologi’ inte annat än en uppsättning [provisoriska och långt ifrån mekaniska] regler för att kunna uppskatta [eller värdera] redan framlagda teorier. Allt det övriga betraktar han som något som skall överlämnas till en empirisk psykologi för upptäckt, utanför den logiska upptäcktens normativa värld. Detta innebär ett skifte hos den normativa vetenskapsfilosofin av genomgripande betydelse.
Termen ’normativ’ innebär inte längre regler för att skapa lösningar, utan anger bara riktningar för att uppskatta lösningar som redan finns där.
En del filosofer är ännu inte medvetna om denna förändring av problemet.

Poppers upptäckandets filosofi innehåller ’påståenden’ och ’konventioner’ för de tillfällen en teori skall tas på allvar [när ett kritiskt experiment skall kunna, och faktiskt har blivit, vänt emot den] och när en teori borde förkastas [när den har misslyckats i ett kritiskt experiment]. Poppers upptäckandets logik ger för första gången i semantiken hos ett stort epistemologiskt forskningsprogram, en ny roll åt den vetenskapliga erfarenheten : teorier grundar sig inte på etablerade eller ’sannolikgjorda’ ’fakta’ utan blir snarare eliminerade av dem. För Popper innebär framsteg en obruten, hänsynslös, revolutionär uppställning av djärva, spekulativa teorier och fortlöpande iakttagelser av fakta och den därav uppkommande elimineringen av besegrade teorier : ’Trial and error-metoden” är en metod för att eliminera falska teorier genom observerade redovisningar. Man ’för djärvt till doms fram förmodanden, för att slängas om de inte stämmer med iakttagelser’. På det sättet kommer vetenskapens historia att betraktas som en rad dueller mellan teori och experiment, dueller i vilka bara experiment [empiri] kan vinna seger. Teoretikern föreslår en vetenskaplig teori : en del grundläggande fastställanden motsäger den ; om en av dessa motsägelser ’accepteras’ kommer teorin att ’förkastas’ och en ny teori måste föras fram. ’Det som ytterst bestämmer ödet för en teori är resultatet av en prövning, det vill säga en överenskommelse om grundläggande påståenden.’ Popper inser naturligtvis att vi alltid utsätter stora system av teorier, snarare än isolerade sådana, för prövning. Men han betraktar inte detta som en oöverkomlig svårighet : han föreslår att vi skall gissa – och faktiskt, komma överens om – vilken part av ett sådant system som är ansvarig för att helheten förkastas [det vill säga vilken del som skall betraktas som falsk] kanske hjälpta av oberoende prov av någon del av systemet. Inom Poppers filosofi är den sortens gissning absolut nödvändig : om man vid varje tillfälle kunde skylla förkastanden på de ursprungliga villkoren skulle ingen teori någonsin kunna förkastas. Han är inte tillfreds med prov som är avsedda att pröva ut stora system : han begär av vetenskaparen att i förväg peka ut sådana experiment som, om de visar sig vara negativa, leder till falsifiering [i.e. förfalskning] av själva systemets hjärta. Han begär av vetenskaparen att han i förväg talar om vilka experimentella villkor som skulle få honom att ge upp sina mest grundläggande antaganden. Det är detta som är själva kärnpunkten hos Poppers ’demarkationskriterium’ eller, för att använda en bättre term, hans definition av vetenskap.
Poppers definition av vetenskap kan enklast benämnas ’konventioner’ eller ’regler’ som styr ’vetenskapspelet’.
[Popper : ’Metodologiska regler betraktas här som konventioner. De kan betraktas som reglerna för spelet om den empiriska vetenskapen. De skiljer sig från den rena logiken ungefär som reglerna i schack, som inte många skulle betrakta som en del av den rena logiken : man inser att reglerna för den rena logiken styr förändringar av den lingvistiska formeln, resultatet av en undersökning av schackspelets regler skulle kanske kunna benämnas ’Schackspelets Logik’, men knappast ’Logik’ rent och odelat. På samma sätt kan ’Logiken hos den Vetenskapliga Upptäckten’ gälla reglerna för spelet om den vetenskapliga upptäckten.]

Öppningsdraget måste bestå av en följdriktig, vederläggningsbar hypotes ; det vill säga en följdriktig hypotes som har erkänt potentiella [möjliga] felbarheter. En potentiell vederläggare är ett ’grundläggande påstående’ vars sanningsvärde kan avgöras med hjälp av den tidens experimentella teknik. [Enhällighet kan naturligtvis nås genom att förvisa minoriteten som kvasi-vetenskapare eller excentriker.]
[Jag är rädd att Popper aldrig direkt uttalade denna mening ; men han nämner som om det vore faktum det att excentriker (eller original) inte ’allvarligt stör arbetet på olika sociala institutioner som har ägnats åt vidare vetenskaplig objektivitet. Och han fortsätter : ’Endast politisk makt ... kan försvaga deras funktion.]

Nästa drag är det upprepade utförandet av ett kontrollerat experimentet, och ett andra avgörande uttalande av juryn vilket aktuellt sanningsvärde [sant eller falskt] som skall åsättas den potentiella vederläggaren. [Om denna andra dom inte är enhällig finns två möjliga drag : status för den ’potentiella vederläggaren’ måste återkallas och om inte en ersättare går att finna måste öppningsdraget tas tillbaka ; eller, alternativt förklaras den oliktänkande vara en excentriker och utesluts ur juryn.]
Om den andra domen är negativ och den potentiella vederläggaren förkastad, förklaras hypotesen ’bekräftad’, i den enda meningen att den inbjuder till ytterligare prövning. Om den andra domen är positiv, och den ’potentiella vederläggaren’ blir accepterad, förklaras hypotesen ’vederlagd’, vilket betyder att den är ’förkastad’, ’störtad’, ’släppt’, ’begravd med militära hedersbetygelser’. [1960 införde Popper en ny regel : militära hedersbetygelser kan bara tilldelas en utslagen hypotes, i det fall den åtminstone en gång, innan den blev vederlagd, bekräftades i en annan sorts experiment.]
Efter begravningen inbjuds en annan hypotes. Denna nya hypotes måste emellertid förklara den tidigare hypotesens framsteg, om det varit några sådana och på samma gång något mer [framsteg]. En hypotes som är ny sedd från sin intuitiva synvinkel, kan emellertid inte tillåtas att föras fram, om den inte har ett nytt empiriskt innehåll utöver sin föregångare. Har den inte sådant överskjutande innehåll, skall spelledaren förklara den ad hoc och få den som fört fram påståendet att ta tillbaka det. Om en ny hypotes inte är ad hoc, skall standardförfarandet vid vederläggbara hypoteser som beskrivits ovan följas för den nya hypotesen.
Om detta ’vetenskapliga spel’ kommer att spelas på rätt sätt kommer
’framsteg’ i den meningen att de teorier som följdriktigt framförs innehålla en ökande mängd generalitet – allmänkunskap [eller ’empiriskt innehåll’] ; de kommer att ställa ännu djupare frågor om universum.
På samma sätt som schackreglerna inte förklarar varför vissa människor skulle spela schack, ändå ägnar sitt liv åt det och en del människor faktiskt ägnar sitt liv åt det, förklarar inte de vetenskapliga spelreglerna varför vissa människor skulle ägna sitt liv åt det vetenskapliga spelet och faktiskt offrar sitt liv på att göra det. Spelreglerna bestämmer om ett visst drag är ’korrekt’ [eller vetenskapligt] eller inte, men de ger inte något svar på om själva spelet på det hela taget är korrekt [eller rationellt] eller inte. Reglerna säger inte heller något om spelarnas [psykologiska] motiv eller om den [rationella] avsikten med spelet. Man kan naturligtvis spela det som ett verkligt spel och ha nöje av det för dess egen sak, utan att bry sig om dess avsikt och utan att vara medveten om sina egna motiv.

Not. Jag har haft ändlösa diskussioner med en del av mina Popperska vänner om identifieringen av Popper och ’Popper’ [den naive metodologiska vederläggaren] i min [1968b] och [1970] och i den här avdelningen. Jag måste säga att jag aldrig i mitt liv tidigare så hårt har upplevt smärtan hos en historiker som i denna analys. Min [1968c] visar att då [pp384f] identifierade jag Popper med min ’Popper’, den sofistikerade metodologiske vederläggaren [falsifikationisten]. I min [1964b] flyttade jag min position och antydde att Popper förväxlade de två synpunkterna. Jag hade samma åsikt i min [1970], men i Appendixet, bestämde jag Popper väsentligen med Popper1, den naive metodologiske vederläggaren, jag håller fast vid denna position i den här uppsatsen, men med den allvarliga misstanken att jag har missat någon betydelsefull ingrediens i hela analysen. Kan det kanske vara så att bekymret i The Logic of Scientific Discovery inte var det som jag rekonstruerade ? Kan det vara så att min uppdelning av Popper i Popper1 och Popper2 i själva verket är mitt eget problemskifte ? Utan tvekan förekommer de mest karakteristiska Popperska citaten i Poppers Poverty of Historicism och Open society. Är det verkligen så att de är tillfälliga överdrifter som bara hör hemma i hans passionerade fördömande av de sociala kvasivetenskaperna ? Men Popper beskriver förvisso sitt ursprungliga problem som det att kunna skilja vetenskap från pseudovetenskap [demarcation] ! Jag erkänner att jag har gått vilse som exeget och hoppas bara att Poppers svar skall kunna lösa gåtan
[denna tvekan visar på samma känsla man får inför Popper & Lakatos och beror förmodligen på att de båda rör sig i den gränstrakt, där enligt min mening det rationella tänkandet tvingas över mot det irrationella, något som Lakatos hårdhänt värjer sig mot, men som jag är övertygad han – om han fått leva – han dog redan 76 tror jag – hade passerat, därför att det är den enda vägen. Det kom sedan att visa sig att Popper / Lakatos filosofi måste ifrågasätta rationaliteten, eller snarare förändra dess logik, det vill säga den språkliga innebörden. sg]

(b) Hur kan man kritisera reglerna i ett vetenskapspel ?

Reglerna i ett vetenskapspel är överenskommelser [konventioner] och kan framställas som definitioner. Hur skall man kunna kritisera definitioner, särskilt om man tolkar dem som normer ? En definition är då inte annat än förkortning, en tautologi. Vad kan man kritisera hos en tautologi ? Popper hävdar att hans definition av vetenskap är ’fruktbärande’ : ’att en stor mängd frågor kan klaras upp med dess hjälp’. Han citerar Menger : ’Definitioner är dogman, bara slutsatser som kan dras av dem kan ge ny insikt’. Men hur kan en definition förklara något eller ge ny insikt ? Popper svarar så här : ’Det är bara genom följden av definitionen av min empiriska vetenskap, och genom de metodologiska beslut som beror på denna definition, som vetenskaparen är i stånd att se hur långt den anpassar sig till hans intuitiva tanke om det mål han vill nå fram till. ’
Det svaret stämmer med Poppers allmänna inställning att konventioner kan kritiseras genom att diskutera deras ’anpassningsbarhet’ i förhållande till någon avsikt : ’När det gäller hur en konvention passar in kan åsikterna gå isär ; och en vettig diskussion i de frågorna är bara möjlig mellan människor som har någon gemensam avsikt. Valet av en sådan avsikt ... ligger bortom rationell argumentering. Men i sin Logik der Forschung tar Popper aldrig upp vilken avsikt vetenskapspelet skall ha om det skulle sträcka sig bortom sina regler. Tanken att vetenskapens mål är sanning uppträder för första gången 1957. I hans Logik der Forschung kan sökandet efter sanning vara ett psykologiskt motiv för vetenskaparen – det är inte den rationella avsikten med vetenskap.
Inte ens i Poppers senare skrivningar finner vi någon antydan om hur man skall förstå att ett sammanhängande set av regler [eller demarkationskriterier] än ett annat framgångsrikt leder till Sanning. I själva verket är tesen att något sådant argument som förenar metod med framgång inte kan finnas och är en av hörnstenarna i Poppers filosofi från 1920 till 1970. Så jag sluter mig till att Popper aldrig erbjöd någon rationell kritik av följdriktiga konventioner. Han svarar inte på frågan : ’Under vilka förhållanden skulle du överge kriteriet på din gränslinje [demarkation] ?
Men frågan kan besvaras. Jag skall ge mitt svar i två steg : först ett naivt och sedan ett mer sofistikerat svar. Jag börjar med att erinra hur Popper enligt vad han själv påstår har kommit fram till sitt kriterium. Han ansåg i likhet med de bästa vetenskaparna under den tiden att även om Newtons teori hade förkastats, hade den nått ett fantastiskt resultat : att Einsteins teori var ännu bättre ; och att astrologi, Freudianism och 1900-talets Marxism var kvasivetenskapliga. Problemet för honom var att finna en definition av vetenskap som följde av denna problemställning genom den ’grundläggande bedömningen’ av dessa teorier ; och han erbjöd en ny lösning. Låt oss nu vara provisoriskt överens om det meta-kriteriet att en rationaliserande teori – eller ett demarkationskriterium – skall förkastas om den strider mot godtagna ’grundläggande bedömningar i det vetenskapliga samfundet’. Men denna metodologiska regel förefaller att sammanfalla med Poppers metodologiska regel att en vetenskaplig teori skall förkastas om den är oförenlig med ett [empiriskt] grundläggande påstående som enhälligt godkänts av det vetenskapliga samfundet. Hela Poppers metodologi vilar på det antagandet att det finns [relativa] enstaka påståenden om vars sanningsvärde vetenskapare kan nå enhälligt samtycke : utan en sådan samstämmighet skulle det uppstå ett ’nytt Babel’ och ’vetenskapens uppstigande byggnad skulle snart ligga i ruiner’. Men även om det finns en samstämmighet när det gäller ’grundläggande’ påståenden, om det inte fann någon överenskommelse alls om hur vetenskapliga bedrifter skulle kunna bedömas i förhållande till en ’empirisk grund’, skulle inte det vetenskapliga bygget ändå lika snart ligga i ruiner ? Utan tvekan skulle det så. Trots att det funnits föga överenskommet när det gäller ett allmänt kriterium för den vetenskapliga karaktären hos en teori har det under de två senaste seklen rått en avsevärd samstämmighet när det gällt enstaka upptäckter. På samma gång som det saknats någon allmän överenskommelse om den vetenskapliga rationaliteten, har det funnits en överväldigande enighet när det gällt rationaliteten hos ett särskilt steg i spelet – om det var vetenskap eller om det var fusk. En allmän definition av vetenskap måste alltså ägna sig åt att rekonstruera de erkänt bästa spelen de mest uppskattade satsningarna som ’vetenskapliga’ ; om man misslyckas med det måste försöket förkastas.
Låt oss då försöksvis föreslå att om ett demarkationskriterium är oförenligt med de grundläggande uppskattningarna av den vetenskapliga eliten, skall det ges upp.
[Detta sätt att närma sig frågan betyder inte att vi tror att vetenskaparnas
’grundläggande dom’ ofelbart är rationellt : det betyder bara att vi går med på den för att kritisera allmänna definitioner av vetenskap. {Om vi till det lägger att inget sådant allmänt kriterium har blivit funnet och att något sådant allmänt kriterium kommer att finnas, har vi riggat scenen för Polanyis uppfattning om vetenskapens utestängande laglösa autokrativa samhälle.}
Tanken på ett sådant meta-kriterium kan kanske ses som ett kvasi-empiriskt hemsnickeri av Poppersk falsifikationism. Jag hade introducerat denna ’kvasi-empirism’ i samband med matematisk filosofi. Vi kan abstrahera från det som verkligen flyter i det deduktiva systemets kanaler, om det är visst eller felbart, om det är sant, eller falskt eller förmodligt eller inte kan förmodas, eller till och med moraliskt eller vetenskapligt önskvärt eller icke önskvärt ; det är flödets huru som avgör om systemet är negativistiskt ’kvasi-empiriskt’, dominerat av modus tollens. Detta sätt att närma sig frågan kan användas på vilken normativ kunskap som helst som till exempel etisk eller estetisk. Men i det här fallet föredrar jag en annan väg.]
[demarkationsproblemet är den accepterade gränsdragningen mellan epistem – godkänd kunskap – och doxa – den stora avskrädeshögen av åsikter – sg]

Detta meta-kriterium föreslogs mig av Poppers egen beskrivning av hans ursprungliga problem och genom hans egen version av metodologisk falsifikationism [men jag vill framhålla att man kan acceptera Poppers falsifikationism och ändå förkasta hans meta-falsifikationism]. Men om vi emellertid använder detta meta-kriterium [som jag senare skall förkasta], Poppers demarkationskriterium alltså, måste Poppers spelregler förkastas.


(c) En kvasi-Polanyiitisk ’falsifikation ’ av Poppers demarkationskriterium

Poppers demarkationskriterium kan faktiskt mycket lätt ’falsifieras’ genom att man använder det meta-kriterium som föreslagits i det förra kapitlet ; det är genom att visa i den belysningen att de bästa vetenskapliga framstegen är ovetenskapliga och att de förnämsta vetenskapsmännen när de var som bäst bröt mot reglerna i Poppers vetenskapspel.
Popper grundläggande regel är att ’ vetenskapsmannen i förväg måste ange under vilka experimentella omständigheter han är beredd att överge sina mest grundläggande förmodanden’:

Kriteria för förkastanden måste läggas fram på förhand : det måste finnas en överenskommelse vilka iakttagbara situationer som, om de verkligen blir iakttagna, innebär att teorin är förkastad. Men vilka slags kliniska resultat skulle förkasta till analytikerns förnöjelse inte bara en särskild klinisk diagnos utan psykoanalysen själv ? Och har någonsin sådana kriteria någonsin diskuterats och godkänts av analytiker ?

När det gällde psykoanalysen hade Popper rätt : inget svar har någonsin framlagts. Freudianer har förblivit svarslösa inför Poppers utmaning när det gäller vetenskaplig hederlighet. De har i själva verket vägrat att specificera experimentella omständigheter som skulle få dem att ge upp sina grundläggande förmodanden. För Popper är detta kännemärket på deras intellektuella ohederlighet. Men vad skulle hända om vi ställde frågan till en Newtonsk vetenskapsman : ’Vilken slags iakttagelser [observationer] skulle på ett Newtonskt tillfredställande sätt förkasta inte bara en Newtonsk förklaring men den Newtonska dynamiken och själva gravitationsteorin ? Och har sådana kriteria någonsin blivit diskuterade och godkända av någon Newtonian ? Ack, Newtonianen kommer knappast att vara istånd att ge ett positivt svar på en sådan fråga. Men om psykoanalytikern skall dömas som ohederlig, måste då inte Newtonianen fördömas på samma sätt ?
Popper måste säkerligen ta tillbaka sin berömda utmaning och begära falsifierbarhet – och avslag på falsifiering – bara för system av teorier, innefattande ursprungliga villkor och alla slag av hjälp och iakttagbara teorier. Detta är ett avsevärt tillbakadragande, för det tillåter den inbillningsrike vetenskapsmannen att rädda sin älsklingsteori med lämpliga lyckobringande förändringar i något udda hörn av den teoretiska labyrinten. Men också Poppers mildare regel kommer att göra livet omöjligt för de duktigaste vetenskaparna. Därför att i stora vetenskapliga program finns det alltid anomalier : och vanligtvis petar vetenskaparen undan dem för att hellre ägna sig åt den positiva heuristiken och hoppas att de ’motsträviga fallen’ skall vändas till bekräftande fall allteftersom programmet framskrider. Inför Poppers bestämmelser använder också betydande forskare förbjudet spel, ad hoc-stratagem : i stället för att betrakta Merkurius perihelion som en falsifikation av den Newtonska teorin om vårt planetariska system och således rösta för att det skall förkastas, valde man att lägga det på hyllan som ett problematiskt fall att lösas vid ett annat tillfälle – eller att erbjuda ad hoc lösningar. Denna metodologiska inställning att behandla anomalier som, vad Popper skulle beteckna som motexempel, är allmän godtagen av de förnämsta forskare. Några av de forskningsprogram som nu är högt uppskattade av den vetenskapliga världen tog sig fram i ett hav av anomalier. Att enligt Popper förkasta sådant arbete som irrationellt [’okritiskt’] skulle – åtminstone med vårt kvasi-Polanyiitiska meta-kriterium – vara en falsifikation av definition.
Dessutom, förbjuder enligt Popper ett motsägande system inte några iakttagbara förhållanden och att arbeta på ett sådant måste under alla omständigheter betraktas som irrationellt : ’ett självmotsägande system måste förkastas ...[därför att det] inte lämnar några upplysningar ... Inget påstående kan skiljas ut ... eftersom alla kan bytas ut’. Men några av de mest betydelsefulla vetenskapliga forskningsprogrammen tog sig fram på sig själv motsägande grunder. I sådana fall är vetenskapens bästa regel vanligen : ’Allez en avant et la foi vous viendra’. Denna anti-popperska regel räddade till flykten infinitesimalkalkylen undan biskop Berkeleys jaktkoppel, och för den naiva hållningen under den första paradoxperioden. I själva verket skulle Bohrs [1913] uppsats enligt Poppers regelbok aldrig publicerats, i så hög grad var den motsägelsefullt tillämpad på Maxwells teori och Diracs deltafunktion skulle han undanhållits ända till Schwartz.
I allmänhet överskattar Popper den omedelbara slagkraften hos rent negativ kritik. ’När väl ett misstag eller en motsägelse kan pekas ut, kan det inte finnas någon verbal undanflykt : det kan visas och så är det med den saken.’
På det sättet har en del av den vetenskapliga eliten ’falsifierat’ Poppers definition av vetenskap och vetenskaplig etik.

Not. Jag försvarar i själva verket inte det meta-kriterium som beskrivs i (b) och tillämpas i (c). Jag skall förneka båda dessa avsnitt i det följande. Jag väljer bara denna Sokratisk-Popperska dialektala väg för att utveckla min position därför att jag anser det vara det bästa sättet att utveckla sammansatta argument : genom att ställa enkla frågor, ge enkla svar för att sedan kritisera svaren [och möjligen också frågorna] för att leda fram till mer sofistikerade lösningar. Detta sätt att närma sig antyder också att dialektik inte leder fram till ’slutliga lösningar’.

(d) Ett förbättrat demarkationskriterium

Man kan lätt förbättra Poppers definition av vetenskapen så att det inte längre reglerar bort någon betydelsefull gambit i verklig vetenskap. Till att börja med försökte jag föra in en sådan förbättring genom att föra över problemet från att uppskatta teorier till problemet att uppskatta historiska serier av teorier eller snarare serier av ’forskningsprogram’ och att förändra Poppers regler för att förkasta teorier.
[Popper hävdade alltid och i sin senare filosofi till och med underströk han att ’inflytandet från [några] teorier som ’inte kan prövas’ översteg många som kunde testas’ och började tala om ’metafysiska forskningsprogram’. Men medan Popper erkände inflytandet av metafysik på vetenskap, betraktar jag metafysik som en integrerad del av vetenskap. Under det att för Popper – och för Agassi och Watkins – metafysik enbart är ’påverkande’ anger jag konkreta mönster för uppskattning. Och dessa är i konflikt med Poppers tidigare uppskattning av ’falsifierbara’ teorier vilka han ännu inte övergivit.]

Först och främst kan man ’acceptera’ inte bara grundläggande utan också allmänna påståenden som konventioner : i själva verket är detta den mest betydelsefulla nyckeln till förståelse av vetenskapligt framväxt. Den grundläggande enheten för uppskattning får inte vara en isolerad teori eller följd av teorier utan snarare ett forskningsprogram, inom en godkänd konventions [och därigenom genom ett tillfälligt beslut inte möjligt att förkasta] hårda kärna och med en positiv heuristik som definierar problem, förutser anomalier och segerrikt vänder dem till exempel enligt en förutbestämd plan. Vetenskaparen antecknar anomalier men, så länge som hans program fortsätter sin rörelse, bryr han sig inte om dem. Det är i första hand programmets positiva heuristik som bestämmer valet av hans problem.
[Agassi tycks förneka detta ’Lära av erfarenhet är att lära av en förkastande instans’ [1964] I sin [1969] tillägnar han Popper yttrandet att vi bara kan lära av förkastanden men inte från bekräftanden. Men detta är ett mycket enögt sätt att lära av erfarenhet. Feyerabend [1969] säger att det räcker med ’negativ instanser i vetenskapen’ Dessa problem har naturligtvis ett nära samband med induktion.]

Det är först när den positiva heuristiken försvagas som man kan börja uppmärksamma anomalierna [Forskningsprogrammens metodologi kan på det sättet förklara den relativa autonomin hos teoretisk vetenskap ; Poppers isärkopplade kedjor av förmodanden och förkastanden kan inte det]
Att kunna uppskatta stora enheter som forskningsprogram är på ett sätt mycket friare och på ett annat sätt mycket mer krävande än Poppers uppskattning av teorier. Detta nya sätt att uppskatta är i den betydelsen att det tillåter forskningsprogram att växa ur sina barnsjukdomar, som till exempel osammanhängande grunder eller tillfälliga ad hoc drag. Anomalier, oförenligheter och ad hoc stratagem kan vara i överenstämmelse med framskridande. Den gamla drömmen hos rationalister om en mekanisk, halvt om halvt mekanisk eller åtminstone snabbverkande metod att påvisa falskhet, icke bevisbarhet, meningslöst nonsens eller ens ett irrationellt val måste ges upp. Det tar lång tid att uppskatta ett forskningsprogram : Minervas uggla flyger i skymningen. Men denna nya uppskattning är också mera egentlig därför att den kräver att programmet inte bara skall förutsäga nya fakta, men också att det skyddande bältet av hjälphypoteser i stort skall vara uppbyggt i enlighet med en förutbestämd samlande ide, framlagd på förhand i den positiva heuristiken i forskningsprogrammet.
[I min 1970 kallade jag program som inte motsvarade sådana kriteria för hoplappade. Plancks första rättelse av Lummer-Pringsheims formel var ad ho i det avseendet.]
Det är mycket svårt att se, särskilt om man inte begär att varje steg skall föra framåt, när ett forskningsprogram slutligen har degenererat ; eller när ett av två rivaliserande program skaffat sig ett avgörande framsteg före ett annat. Det finns inte något som ’omedelbar rationalitet’. Varken logikerns bevis på oförenlighet eller den experimenterande vetenskaparens fördömande genom anomalier kan besegra ett forskningsprogram med ett slag. Man kan vara klok bara efter händelsen. Naturen kan hojta ’nej’ – men mänsklig uppfinningsrikedom – i motsats till vad Weyl och Popper anser – kan alltid hojta högre. Med tillräcklig briljans och en del tur, kan vilken teori som helst, även om den är falsk försvaras som ’progressiv’ under en lång tid.
Men när skall en särskild teori, eller ett helt forskningsprogram, förkastas ?
Jag hävdar : bara när det finns ett bättre som kan ersätta det. På det sättet separerar jag den Popperska ’falsifikationismen’ och ’förkastandet’ och det visade sig att det var den förväxlingen som var den huvudsakliga svagheten hos hans ’naiva falsifikationism’.
Min ändring ger alltså en helt annan bild av vetenskapspelet än Poppers. Det bästa öppningsdraget blir inte en falsifierbar [och därför sammanlänkad] hypotes, utan ett forskningsprogram. Enbart ’falsifikationer’ [det vill säga anomalier] antecknas men föranleder ingen åtgärd. ’Kritiska experiment’ i Poppers mening existerar inte : i bästa fall är de hederstitlar tilldelade särskilda anomalier men långt efter händelsen, då redan ett program har blivit besegrat av ett annat. För Popper är ett kritiskt experiment beskrivet av ett överenskommet grundläggande påstående som är oförenligt med en teori. Jag hävdar för det första att inte något grundläggande påstående ensamt kan tillåtas förkasta en teori. En sådan kollision kan utgöra ett problem [större eller mindre] men under inga omständigheter ’en seger’. Inget experiment är ’kritiskt’ när det utförts [utom möjligen psykologiskt]. Det Popperska mönstret av ’förmodanden och förkastanden’, det vill säga mönstret av ’försök-via-hypotes’ bryter samman.
[Popper har en intressant passage där han försöker definiera skillnaden mellan en amöbas metod och Poppers : de tycks båda följa samma metod av ’förmoda och förkasta’. Popper tycker att Einstein har en ’mer kritisk och konstruktiv inställning’ än amöban. Jag tror att en bättre lösning är den att amöban inte har något [uttalat] forskningsprogram.]

En teori kan bara förkastas av en bättre teori, det vill säga av en som har överskjutande empiriskt innehåll i förhållande till sin föregängare, av vilka några alltså bekräftats. Och för att ett utbyte skall ske behöver den tidigare teorin inte ens ’falsifieras’ i den Popperska betydelsen. Således markeras framsteg av fall som bekräftar ytterligare innehåll snarare än genom falsifierande fall och ’falsifikation’ och ’förkastande’ blir logiskt oavhängiga av varann. Popper säger uttryckligen att ’innan en teori har förkastats kan vi inte veta hur den skall modifieras’. Jag tycker snarare det motsatta : innan den har modifierats vet vi inte hur, om en alls skall, förkastas, och några av de intressantare förändringarna motiveras av programmets ’positiva heuristik’ snarare än av anomalier.

(e) Ett förbättrat meta-kriterium

En opponent skulle kunna hävda att falsifiera mitt kriterium är inte svårare än Poppers. Hur skall man ställa sig till effekten av stora kritiska experiment, som till exempel falsifikationen av paritetsprincipen ? Eller den långa ’trial-and-error’ fotgängarproceduren som emellanåt föregår annonseringen av ett betydande forskningsprogram ? Kommer inte den vetenskapliga eliten att gå emot mina allmänna regler ?
Jag skall ge mitt svar i två steg. För det första skall jag förbättra mitt tidigare framförda provisoriska meta-kriterium en aning och därefter byta ut det helt och hållet mot ett bättre.
Först förbättringen. Om en allmän regel kolliderar med ett särskilt
’grundläggande normativt påstående’ måste man ge det vetenskapliga samhället tid att fundera på kollisionen : de kanske ger upp sin speciella dom och underkastar sig den allmänna regeln. Sådana ’andrahands’ falsifikationer får inte påskyndas.
För det andra, om vi överger falsifikationismen som metod, varför hålla fast vid dess meta-metod ? Vi kan mycket väl ha en ’andrahands’ metodologi för vetenskapliga forskningsprogram.
Medan vi vidhåller att en rationell teori måste försöka att ordna grundläggande värden inom allmänna, följdriktiga ramverk, är vi inte tvungna att kassera sådana ramverk omedelbart bara av den anledningen att det uppstår några anomalier eller andra motsägelser. Men å andra sidan måste en god rationell teori förutse att det kommer att uppstå oväntade vidare värdebedömningar i ljuset av de föregående eller till och med leda till en revidering av den tidigare grundläggande värdebedömning. Vi förkastar en rationell teori bara för en annan som är bättre, för en som i denna kvasi-empiriska mening innebär ett progressivt skifte. På det sättet kan detta nya – lite bekvämare – meta-kriterium låta oss jämföra rivaliserande logisk upptäckt och urskilja tillväxt i ’meta-vetenskaplig’ kunskap.
Poppers teori till exempel behöver inte alls betraktas som ’falsifierad’ bara därför att den kolliderar med någon av de nuvarande ledande vetenskaparnas grundläggande domar. Tvärtom, med vårt nya kriterium representerar det framsteg före sina justifikationistiska föregångare. Därför att i motsats till sina föregångare upprättade de den vetenskapliga statusen hos falsifierade teorier som flogistonteorin, och vänder på det sättet en bedömning som kastade ut den från vetenskapens historia till sin motsats räddad från den irrationella trons historia. Och den vände också uppskattningen av tjugotalets fallande stjärna Bohr-Kramers-Slaters teori.. I ljuset av de flesta av justifikationismens rationella teorier är vetenskapens historia när den är som bäst en historia om förvetenskapliga preludier till någon framtida vetenskaplig historia. Poppers metodologi gjorde det möjligt för historikern att tolka mer av de verkligt grundläggande värdebedömningarna i vetenskapens historia som rationella : det innebar framsteg.
Å andra sidan hoppas jag att min modifiering av Poppers upptäckandets logik kommer att – med de kriterier jag angivit – betraktas som ett nästa steg framåt. Därför att det tycks innehålla mer följdriktig redovisning av gammal isolerad bedömning som rationell ; det har i själva verket lett till och åtminstone för justifikationisterna eller de naiva falsifikationisterna överraskande grundbedömningar. Det blir med Poppers teori irrationellt att fortsätta vidare arbete på Newtons gravitationsteori efter upptäckten av Merkurius anomala perihelion ; på grund av motsägelsefull grund ; eller det blir irrationellt att utveckla Bohrs gamla kvantumteori grundad på motsägande teori. Så som jag ser det var dessa bedömningar grundade på fullständigt rationell utveckling. I motsats till Popper visar min teori på några av dessa eftertruppernas småstrider som utkämpas av besegrade program som fullständigt rationella och de leder på det sättet till en omvärdering av dessa bedömningars standard, som har lett till att ett flertal av stridigheterna har utvisats från de vetenskapliga böckerna. Sådana reststrider förnekades tidigare av justifikationister och naiva falsifikationister i deras historia.
I den rationella teorins historia markeras alltså framsteg genom de upptäckter som kan beläggas av historien : genom att rekonstruera en växande massa av värdesbestämd historia som rationell. Den tanken kan betraktas som en egen-användning av min teori om vetenskapliga forskningsprogram när det gäller vetenskaplig uppskattning.
[Metodologin för forskningsprogram kan på det sättet användas som normerande kunskap, även när det gäller etisk och estetisk kunskap (psykologisk) ; det kommer på det sättet att efterträda (den naiva falsifikationismens) ’kvasi-empiriska’ tillvägagångsätt som beskrivits ovan.]

Jag kan å andra sidan lätt tala om när jag skulle ge upp mitt demarkationskriterium : när ett annat föreslås som är bättre än mitt meta-kriterium. [Jag har inte svarat på frågan när, under vilka omständigheter jag skulle ge upp mitt meta-kriterium ; men man måste alltid ge upp någonstans.]
Låt mig slutligen utveckla två karakteristika hos min metodologi och
meta-metodologi ytterligare.
Först och främst förordar jag ett kvasi-empiriskt sätt att närma sig frågan i stället för Poppers aprioristiska sätt att ge vetenskapen lagar

[Man kan säga att denna kvasi-empiriska metod redan finns inbegripen i Poppers meta-metod och att jag bara särskilt påpekat den. När allt kommer omkring var Poppers utgångspunkt den att han ville definiera ’vetenskap’ på ett sådant sätt att den skulle innefatta ett förkastande av den Newtonska teorin och utesluta astrologi, Marxism och Freudianism. Han säger i Företalet till sin [1959a] att ’eftersom vi har tillgängligt många detaljerade redovisningar om diskussionerna när det gäller om sådana problem som Newtons eller Maxwells eller Einsteins skulle förkastas eller inte, kan man betrakta dem som sedda genom ett mikroskop som låter oss detaljerat granska detaljer och på ett objektivt sätt mer betydande problem i ljuset av ’rimlig tro’. Man kan med andra ord säga att Poppers meta-metod var i den mening jag föreställer mig ’kvasi-empirisk’, även om han inte var medveten om det.]
{Trots sina bestämt uttalade gränser, är Poppers tankar som det ofta visar sig inte begränsade ; man måste göra klart för sig att han hade att verka mot en tvåhundrafemtio årig tradition, som ännu sjuttiofem år efter hans genomgångar ännu inte har uppfattas, utan visar en oerhörd seghet, dröjer kvar. sg}

Jag föreskriver inte à priori allmänna spelregler, så att jag, om det visar sig att vetenskapens historia motsäger dem, måste lyfta ut min hela historia för att börja på nytt igen. Enligt den konservativa doktrinen hos Oakeshott och Polanyi, måste bara juryn – även när det gäller allmänna lagar – vara obunden av den skrivna lagen. Enligt Popper är bara juryn – även i allmän lag – inte tillräcklig. Auktoriteten hos den skrivna lagen måste finnas för att kunna skilja på god och dålig vetenskap och för att emellanåt rätta juryn under perioder då den goda traditionen hotas av förfall eller när en dålig tradition tränger sig på. Men jag anser att det måste finnas ett dubbelt auktoritativt system därför att visdomen hos den vetenskapliga juryn har inte varit och kan heller inte vara fullt uttalad av den filosofiska lagen. Lagar kräver auktoritativa uttolkare. Det är av den anledningen jag står till ’höger’ om den mer ’liberala’ Popper, även om det är mycket lite, som i mitt tycke har en ganska naiv tillit till kraften i hans [högra!] lag, när det gäller vetenskapligt beteende och glömmer att upp till dags dato de lagar som föreslagits av vetenskapens filosofer har visat sig vara falska generaliserande tolkningar av de bästa vetenskaparnas domar. Fram till nu har det varit vetenskaplig norm, som den vetenskapliga eliten i särskilda fall instinktivt har använt sig av som bestämmande tumstock på filosofernas allmänna [universella] lagar. Metodologiskt framsteg sackar fortfarande efter vetenskap som instinkt i den meningen att problemet är att finna – om det är möjligt – en teori för rationalitet som skulle kunna förklara den nuvarande vetenskapliga rationaliteten hellre än att införa lagbunden klåfingrighet från filosofins sida i de mest avancerade vetenskaperna.
För det andra anser jag att vetenskapsfilosofin är mer till hjälp som ledning för den historiska vetenskapen än för vetenskaparen. Eftersom jag uppfattar att också idag rationalitetens filosofi sackar efter vetenskaplig rationalitet, har jag svårt att dela Poppers optimism att en bättre vetenskaplig filosofi skulle vara till betydande hjälp för vetenskaparen ; trots att det utan tvekan skulle hjälpa – och Poppers filosofi har hjälpt – de mer betydande vetenskapare vars omdöme var insnärjt av inflytandet av tidigare, sämre filosofier.
Allt detta visar upp en hel hop med problem när det gäller den urgamla frågan om auktoritet; den rätta balansen mellan lag och jury, mekanismerna hos den konstitutionella förändringen använd på vetenskapen. Institutionell vetenskap är inte medbestämmande demokrati [som en del studenter, Amerikanska senatorer och Brittiska Parlamentsledamöter tycks tro]. Vetenskapliga beslut kan inte grundas på majoritetsval. Men skall den då styras av upplyst despotism ? Är det vetenskapliga samhället ett ’öppet samhälle’ som Popper betraktar det eller ett slutet som Polanyi och Kuhn föreställer sig ? Och vad bör det vara?
I stället för att fördjupa sig i detta problemfält, där Kuhns teori nu är i diskussionens centrum, skall jag ta upp problemet med induktion och dess förhållande till problemet demarkation.

2. NEGATIVA OCH POSITIVA LÖSNINGAR PÅ
PROBLEMET INDUKTION : SKEPTICISM OCH
FELBARHET

(a) Vetenskapspelet och sökandet efter sanning
En ’logisk upptäckt’ i den Popperska meningen, det vill säga ett system av uppskattningar av vetenskapliga teorier, bestämmer ’spelregler för det vetenskapliga spelet’. Dessa spelregler avskiljer vetenskap från icke-vetenskap och speciellt då från kvasivetenskap och erbjuder på det sättet ett demarkationskriterium [en teorigräns]. Men i ett avseende är denna gräns svagare än de flesta av sina föregångare. De allra flesta tidigare kriteria hade som vetenskapligt mål att finna konstruktionsritningen till universum. Varje ny ’upptäckt’ skiljer ut en liten bit av ritningen : sålunda varje steg betraktas som ett steg närmare målet. Men vilket mål har Poppers vetenskapliga spel ? I induktivismen var spelet direkt kopplat till och underordnat Målet. I Poppers filosofi tycks den länken skadad. Reglerna för spelet, metodologin, står på egna ben ; men des fötter dinglar i luften utan filosofiskt stöd.
Problemet med induktion, som Popper mycket riktigt påpekade, var ursprungligen detsamma som problemet med demarkation. Justifikationisterna [berättigandefilosoferna] underordnade ytterst strängt spelets regler vetenskapens mål, till upptäckten av Ritningen till Universum : ett vetenskapligt spelsteg var godtagbart bara om det kunde bevisas vara ett steg i rekonstruktionen av ritningen eller, som de senare lite försiktigare vidhöll, om det bevisades vara ett troligt [eller sannolikt] steg i den riktningen. Men vad Popper redan tidigt i sin filosofi gjorde var att han flyttade gravitetens centrum till frågan om demarkation [egentligen frågan om vad vi kan veta] och särade det därigenom från frågan om induktion. Han löste frågan om demarkationen utan att berättiga spelet genom att underordna det något slutligt mål ; och hävdade sedan att han att på ett negativt sätt löst [eller snarare upplöst] induktionsproblemet. Han understödde detta modiga påstående med den försäkran att spelet är autonomt , att man inte kan – och inte heller behöver – bevisa att spelet faktiskt rör sig framåt mot sitt mål ; man kan bara ödmjukt hoppas att det gör så.
Poppers klassiska Logik der Forschung stämmer överens med ett vetenskapligt spel som helt enkelt är till för sin egen sak. Naturligtvis är det fullständigt klart att Poppers instinktiva svar var att vetenskapens mål i själva verket var strävan efter Sanning ; men när det gäller 1934 befann sig den motsvarande teorin i en eklips ; han ansåg sig inte kunna göra annat än att inta en försiktig position, vilken i hans formulering om inte i hans sinne, var en total skepticism : vetenskapen kunde i bästa fall – treva efter att – avslöja misstag. Stolt deklarerade han att ’i [hans] vetenskapliga logik är det möjligt att undvika bestämningen ’sant’ eller ’falskt’. Om vetenskap var segerrik, var den segerrik i att avfärda förkastade och tillfälligt acceptera bekräftade teorier. Vetenskaplig ’framgång’ var ingenting annat än att avslöja föregivna framgångar ; i själva verkat är ’de som är ovilliga att utsätta sina idéer för möjligheten att förkastas inte med i det vetenskapliga spelet’. Om en teori klarar av allvarliga prov tilldelas den äretiteln ’bekräftad’. Men den enda meningen med höggradig bekräftelse är att utmana den ambitiöse vetenskaparen att kullkasta teorin. Vetenskapligt ’framsteg’ är ökande insikt i okunskap, snarare än tillväxt av vetande. Det är att lära utan att någonsin veta.
[Popper tycks inte fullt medveten om att inom ramen för hans Logik der Forschung kan han inte ens ge svar på frågan ’vad kan man lära i det vetenskapliga spelet ?’ Man kan inte lära av världen ens av sina ’misstag’ ; man kan inte avslöja verkliga epistemologiska misstag utan att ha en teori om sanning och en teori om hur man skall kunna känna igen ökande eller minskande sanningsinnehåll. En ‘dogmatisk falsifikationist’, kan naturligtvis lära sig av världen genom sina misstag : en ’metodologisk falsifikationist’ kan det inte, som jag senare skall diskutera utan att blanda in principen om induktion.]
För att skärpa det : Poppers demarkationskriterium har ingenting med epistemologi att göra. Det säger ingenting om det epistemologiska värdet av det vetenskapliga spelet. Man kan naturligtvis oberoende av den egna upptäckandets logik, förutsätta [tro] att den yttre världen finns till, att det finns naturlagar och till och med att det vetenskapliga spelet framställer påståenden allt närmare Sanningen ; men det finns ingenting rationellt med dessa metafysiska trosläror ; det är bara barnatro. Det finns inte i Logik der Forschung något som den mest radikala skeptiker skulle kunna vara oense med.
Tarskis återupprättande av korrespondensteorin om sanning [1956] kom till Poppers kännedom först efter det att Logik der Forschung publicerats. Men när den gjorde det förändrade den hela den allmänna tonen i Poppers filosofi. Det stimulerade Popper att fullfölja sin egen upptäckandets logik med hans egen teori om sannolikhet [verisimilitude] och om approximationen mot Sanningen, ett fantastiskt genomförande både i sin enkelhet och sin problemlösande kraft. Det blev för första gången möjligt att definiera framsteg även inom en sekvens av falska teorier : en sådan sekvens innebär framsteg om dess sannings-innehåll, eller, som Popper föreslår, dess sannolikhetsinnehåll [sanningsinnehåll minus falskhetsinnehåll] innebär en ökning. Men det är inte nog : vi måste känna igen framsteg. Det är lätt att göra i en induktiv princip som för samman realistisk metafysik med metodologisk uppskattning, verisimilitude med bekräftande, som återtolkar reglerna i det ’vetenskapliga spelet’ som en teori – grundad på gissning – om tecknen på kunskapstillväxt, det vill säga , på tecknen på växande sannolikhet hos våra vetenskapliga teorier. Poppers ’regler’ fullföljs då inte längre för sin egen sak ; segrar inom vetenskapen är då inte längre segrar bara i ett spel ; de är mer än avslöjande av misstag och ersättning av teoretiska misstag , de blir i stället förmodade milstenar på vägen till Sanningen. [Poppers berömda ’tredje krav’, som finns i den här uppsatsen, kan också ses med den här bakgrunden : bekräftelser av betydande teorier, snarare än ständigt jagande efter misstag, blir vägstenar för framsteg.] {Men Poppers metafysik är ännu icke påvisad fysik. Som vi skall se är det inte Lakatos definition ; och inte heller min. sg }
Som en följd har Poppers samtalston när det gäller skepticism förändrats markerat sedan 1960. Före 1960 nämnde han aldrig någonting om skepticism, inte heller skiljde han skepticism från felbarhet. Men från 1960 har Popper ändrat sig mot epistemologisk optimism. Numera skiljer han konsekvent mellan skepticism och felbarhet ; i själva verket är han berömda första Addendum till den fjärde upplagan av Open Society nästan till sin helhet en predikan mot skepticism. Även om avgöranden spelar en betydande roll i hans metodologi är han nu bestämt emot att tolka dem som ’språng i mörker’. En sådan tolkning skulle vara ’en överdrift likaväl som en överdramatisering’, det skulle vara ett ’nihilistiskt oväsen för ingenting’. ’Det finns ingen anledning till filosofisk förtvivlan’, skriver han, för vi kan klara av uppgiften att ’lära känna den underbara värld vi lever i och oss själva ; och hur felbara vi än är, kommer vi ändå att finna att våra krafter till förståelse, förvånansvärt nog är nästan tillräckliga för den uppgiften, mer än vi någonsin drömde i våra vildaste drömmar’.
För en del av Poppers elever tycktes detta vara ett förräderi mot allting som Popper hade stått för ; det tycktes vara ett brott mot själva det innersta väsendet i Logik der Forschung.
Men det är bara i belysning av Poppers Tarskiska vändning som hans Logik der Forschung kan förstås på rätt sätt. Därför att nu förstår vi varför Popper inte hade erbjudit en positiv lösning på induktion 1934. Det som var huvudsaken med Logik der Forschung var Poppers lösning av demarkationen, var att visa att den kunde genomföras ’utan någon induktiv princip’ inblandad, vilken i sin tur bara kunde vila på någon tillfredställande teori om sanning. Det var detta som var det mest betydande genomförandet. Men när väl problemet med demarkationen var genomfört på detta självständiga sätt, måste länken mellan det vetenskapliga spelet å ena sidan och tillväxten av kunskap på den andra bli återupprättad.. Om man väl en gång erkänner Poppers problemskifte blir demarkation och ’induktion’ särskilda problem, lösningen av det andra blir kanske en enkel följdsats till lösningen av det första. Den positiva lösningen på induktionsproblemet är att det vetenskapliga spelet, som det spelats av de betydande vetenskaparna är den bäst bevarade vägen att öka en verisimilitude av vår kunskap, för att närma oss Sanning.; tecknet på ökande verisimilitude är ökande grad av bekräftelse. Jag har föga tvivel om att Popper skulle startat sin Logik der Forschung med denna positiva lösning av induktionsproblemet om Tarskis sanningsteori hade kommit 1925 [och att Popper kommit fram till sin tanke om sanningsinnehåll och verisimilitude 1930]. Men eftersom idéerna om sanning var i oordning under 1920-talet och emedan han inte kände till vad Tarski hade kommit fram till vid det laget, formulerade han ’reglerna’ för vetenskap med pragmatiska termer som enbart förkastande och accepterande. Han gjorde det så listigt att de som försökte visa att hans dolda instinktiva ledande idé faktiskt måste finnas där som en dold induktiv princip blev lurade. I terminologin hos min ’Förändrade Problem hos Induktiv Logik’, lyckades Popper ställa accepterbarhet1 och accepterbarhet2 på egna ben [hans metodologiska uppskattningar] och göra dem logiskt fristående från accepterbarhet3 . Men som jag sade förut fötterna dinglade filosofiskt sett i luften utan hjälp av en underliggande ’induktiv’ metafysisk förmodan. Poppers metodologiska uppskattningar är intressanta främst för deras dolda induktiva förutsättning att om man motsvarar dess förväntningar, är möjligheten att komma närmare Sanningen större än om man inte gör det. Värdet av det överskjutande bekräftandet är detsamma som det antyder att vetenskaparen kanhända är på väg till sanningen, på samma sätt som värdet av fåglarna över Columbus skepp antydde att upptäckarna kanhända närmade sig land. [Den analogin måste tas med en nypa salt. Columbus slutsats att fåglarnas närvaro visade på att de närmade sig land är lätt förkastad ; min ’ induktiva princip’ är det inte ]
Så att när vi en gång har en teori om sannolikhet, kan vi skapa ett växelförhållande mellan metodologiska uppskattningar och verkliga epistemologiska uppskattningar. Metodologiska uppskattningar är analytiska ; men utan syntetisk tolkning kommer de att sakna varje verklig epistemologisk betydelse, förblir de en del av ett rent spel. Poppers metodologiska uppskattningar måste ges en ny tolkning med hjälp av en induktiv princip : det måste finnas ett ’accepterande3’ grundat på ett ’accepterande1’ och
’accepterande2’.
Det är bara en sådan positiv lösning av induktionsproblemet som kan skilja konstruktiv felbarhet från skepticism och alla dess onda följdverkningar. Men sedan Popper hade erbjudit verktyg för en sådan positiv lösning i form av teorin om verisimilitude, avstod han från att ge en klar och tydlig lösning av det [Popperska] problemet för det epistemologiska värdet i logiken av sin upptäckt.
[En analys upplöser det sammansatta föremålet i dess beståndsdelar i samband med induktion ; å andra sidan syntes som åter förbinder sammanhörande moment och leder till deduktion.]

(b) En bön till Popper om en nypa ’induktivism’

Popper har inte exploaterat sin Tarskiska vändning fullt ut. Medan han nu talar fritt om de metafysiska idéerna om sant och falskt, vägrar han fortfarande att otvetydigt säga att de positiva uppskattningarna i hans vetenskapliga spel kan betraktas som ett – förmodat – tecken på tillväxt av förmodad kunskap ; att bekräftande är en syntetisk – även om förmodat – mått på sannolikhet. Han understryker fortfarande att ’vetenskap ofta förirrar sig och att kvasivetenskap kan råka snubbla över sanningen’. Fastän han håller utomordentligt optimistiska predikningar som prisar människans kunskap, så inskränker han, när det gäller att göra exakta påståenden, sin ’optimism’ till en klassisk skeptisk tes : ’Jag är en metafysisk realist och en epistemologisk optimist i den meningen att jag håller före att sanningslikheten [”verisimilitude”] hos våra vetenskapliga teorier kan växa : det är så som vår kunskap växer’. En skeptiker kan naturligtvis förespråka realistisk tro, men av påståendet att ’sannolikheten är att våra teorier kan växa’, följer bara att vår kunskap kan växa till – men utan vår kännedom’. Om det är så, är Poppers nyligen funna felbarhet ingenting mer än skepticism tillsammans med ett lovtal till det vetenskapliga spelet. Poppers teori om verisimilitude förblir en metafysisk-logisk teori som inte har något att göra med epistemologi.
Det är alltså inget under att, som Watkins säger, ’i kritiska diskussioner om Poppers epistemologi [uppstår vanligen] misstanken att långt ifrån att ha löst problemet med rationellt val mellan stridande hypoteser, leder denna metodologi i själva verket till skepticism rakt igenom’.
Watkins svar är särskilt genomlysande. Det är värt att citera ett stycke :
”Många filosofer som givit upp hoppet om att något enda av våra empiriska påståenden om den yttre världen alls är vissa, klänger sig i stället allt segare fast vid hoppet att några av dem åtminstone är mindre osäkra än andra. Sådana filosofer tenderar att som skepticism karakterisera tesen att alla empiriska påståenden om den yttre världen på samma sätt är osäkra.” Jag skall använda förkortningen ST1 för den första ’skeptiska’ tesen. Poppers filosofi är ’skeptisk’ i meningen ST1 ; men skepticism i den meningen förefaller mig vara oundviklig.
Så fortsätter Watkins :
”Filosofer, som sätter sitt hopp till visshet, antingen absolut eller relativ, men med rationella argument och kritik, kommer att föredra att karakterisera tesen att vi aldrig har goda skäl at föredra ett empiriskt påstående om den yttre världen före ett annat.” Jag skall använda ST2 som en förkortning för denna andra skeptiska tes. ST1 och ST2 är på inget sätt liktydiga. ST2 medför ST1 [under förutsättning att, om en hypotes vore mindre osäker än den andra, vore det, om allt annat vore liktydigt, en anledning till att föredra den]. Men ST1 innefattar inte ST2 ; det kan finnas orsaker som inte har någonting att göra med den relativa säkerheten för att föredra den ena hypotesen före en annan. Empiriska vetenskapsmän kan inte väntas ha god anledning att föredra en viss förklarande hypotes före alla andra [oändligt många] möjliga alternativ som finns. Men de har ofta god anledning till att föredra en av flera tävlande hypoteser som faktiskt har framförts. Hur en hypotes kan vara bättre uppskattad än en annan hypotes som man håller på att diskutera och vad en framtida hypotes skulle behöva göra för att bli ännu bättre än den här – det är vad Poppers metodologi handlar om.

Men de ’goda anledningarna för att föredra ett empiriskt påstående om den yttre världen före ett annat’ finns nedlagda i Poppers demarkationskriterium, i hans vetenskapliga spel. Att föredra är bara en pragmatisk uppfattning inom kontexten för det spelet. Den preferensen kan bara få epistemologisk innebörd, med tillägg av en syntetisk, induktiv [eller om man så vill, kvasi-induktiv] princip som på något sätt skulle försäkra den epistemologiska vetenskapens överlägsenhet gentemot kvasivetenskap. En sådan induktiv princip måste bygga på någon sorts ömsesidigt förhållande mellan ’grad av bekräftelse’ och ’grad av sannolikhet’. Men både Poppers och Watkins ställningar är oklara när det gäller om graden av bekräftelse kan tolkas syntetiskt. Watkins hävdar till exempel : ”Vi kan ha god anledning att säga att en särskild hypotes h2 befinner sig närmare sanningen än h1. Men det motsäger hans tidigare försäkran att h1 och h2 är lika mycket osäkra, såvida han inte använder termen ’lika osäkra’ och ’närmare sanningen’ på Pickwicksättet att vi har god anledning att betrakta h2 närmare sant än h1, även om deras läge är lika osäkert. Men sådana paradoxer är oundvikliga för filosofer som vill det omöjliga : att bekämpa pseudovetenskap från en skeptisk position.
I själva verket tenderar Popper att beklaga att några kritiker tror att han är en ren ’negativist’, att han är ’nonchalant i sitt sökande efter sanning och att han är slav under en torftig och destruktiv kritik och reklammakare för synpunkter som är uppenbart paradoxala. Poppers svar är lika vackert som föga övertygande :

Detta felaktiga porträtt av våra synpunkter tycks huvudsakligen härstamma från användningen av ett justifikatoriskt program, och misstaget att subjektivistiskt närma sig sanningen, så som jag beskrivit det. För faktum är att vi också betraktar vetenskapen som ett sätt att söka sanningen, och att vi, åtminstone sedan Tarski, inte längre är rädda för att göra det. I själva verket är det bara med det målet i sikte, upptäckten av sanningen, som vi kan säga att vi, trots att vi är felbara, kan hoppas att lära av våra misstag. Det är bara i tanke på sanning som vi kan tillåta oss att tala förnuftigt om misstag och om rationell kritik, och det som gör en rationell diskussion möjlig – det vill säga kritisk diskussion för att söka misstag i den allvarliga avsikten att avlägsna så många av dessa misstag som vi kan, för att närma oss sanningen. På detta sätt är det som idén om felaktigheter – och om felbarhet – i sig omfattar tanken på en objektiv sanning som den standard vi kanske inte når upp till. [Det är i det avseendet som idén om sanning är en regulativ idé.]

Det finns inte ett ord i denna beskrivning om hur det är möjligt att känna igen vilka tecken som låter oss veta att vi är närmare Sanningen, ingenting annat än försäkran att vi måste spela vetenskapspelet på allvar, för att hoppas komma närmare Sanningen. Men hade Pyrrho eller Hume något emot att vara ’allvarliga’ eller att underhålla ’hopp’ ?
För att ytterligare klara upp hela den här frågan, skall jag helt kort analysera Poppers kritik av induktion.
Popper har helt riktigt rykte om sig att vara induktionens gissel. Men som jag redan har påpekat i Poppers anti-induktivistiska kampanj är det [minst] tre olika ämnen som man noga måste särskilja
(i) först och främst är det ett härnadståg mot den induktivistiska logiken av upptäckt. Det är den Baconska doktrinen enligt vilken en upptäckt är vetenskaplig bara om den styrs av fakta och inte missleds av teori. Vetenskaparen måste rena sitt sinne från teorier [eller snarare från snedsteg] ; om han gör det kommer naturen att öppna sin bok för honom. Denna doktrin hade redan motsagts av rationalister som Descartes och Kant ; men också de skiljde dåliga idéer från goda a priori principer, vilka intuitionen kan känna igen som sanna. Metoden med fria, skapande gissningar utvecklades bara stegvis från Whewell och Bernard via Pierce och slutligen Bergsonianerna, för att nå full klarhet och kraft i Poppers ’demarkationskriterium’ i vilket han särskilde upptäckandets metod och vetenskapligt framsteg både från induktivt faktasamlande och från metafysisk spekulation. I detta fälttåg nådde Popper en avgörande seger, inte bara intellektuellt utan också socio-psykologiskt ; åtminstone bland vetenskapsfilosofer. Den Baconska metoden tas nu på allvar av de flesta landsortsbor och illitterata. I linje med det föreslog han också en positiv teori om betydelsen av spekulation och tillväxt inom vetenskapen ; men det var inte det sista ordet i det ämnet och jag hoppas att ha utvecklat ytterligare ett steg.
(ii) Den andra udden av Poppers attack var riktad mot ett program byggt på en a priori sannolikhets-induktiv logik eller bekräftande teori. Ett sådant program förutsätter att det är möjligt att avgöra – genom logisk säkerhet – för ett godtyckligt par påståenden en ’grad av bekräftande’, vilket karakteriserar det uppenbara stöd som det andra påståendet ger det första. Funktionen följer av axiomet hos sannolikhetskalkylen. Hjärtat i detta program är konstruktionen av en a priori meta-vetenskap [genom att definiera en distribuerande funktion efter ett finit eller uppräkningsbart infinit antal nummer eller möjliga tillstånd i universum] som gör det möjligt att räkna ut bekräftande funktioner. På det sättet skiftas visshet från den vetenskap man sysslar med till meta-vetenskapen hos det möjliga, vilket i sin tur förser den med en bevisad bekräftande vetenskaplig teori. Detta program startades av Cambridgefilosoferna [Johnson, Broad och Keynes] och dess ihärdiga och inflytelserika förespråkare blev Hans Reichenbach och därefter Rudolf Carnap. Också i denna härnad tog Popper hem en definitiv seger, trots att ’induktiv logik’ som visar alla tecken på ett forskningsprogram i förfall fortfarande – sociologiskt – är en blomstrande industri [oförändrat år 2005 – öa]
[En svaghet i denna senare del av Poppers anti-induktivistiska strid, var hans beslut att uppnå en slutlig, klart upplagd seger med ett enda slag ; antingen genom att visa Carnaps uppläggning som osammanhängande, eller att visa att, om induktiv logik var möjlig, då skulle förtjänsten hos en teori vara dess osannolikhet snarare än dess sannolikhet, det uppenbara givet. Han insåg inte att bekymret att bekämpa ett forskningsprogram – i detta fall ett icke-empiriskt – genom att hålla upp dess degeneration [förfall] och att utveckla ett med detta tävlande program, inte kan vara en snabbaffär. Jag hoppas att min utveckling också av denna udd i hans kampanj bidrog till att klara upp några av hans avsikter.]
Men den andra udden i Poppers anti-induktivist kampanj kan läggas fram på ett starkare sätt. Den kan sägas vara riktad mot vilktnt som helst, ofelbar
a priori, metafysiskt induktiv princip, antingen sannolik eller icke-sannolik, som skulle kunna tjäna till att bestämma en bevisad metrik [mätbarhet] inom de vetenskapliga påståendenas område.
Icke- sannolikhets bekräftande logik framställs fortfarande – några med stor uppfinningsrikedom – av vetenskapsfilosofer som förstod Poppers argument mot sannolikhetens logik, men inte det här mer allmänna budskapet.
(iii) Den tredje udden i Poppers anti-induktivist kampanj är svårare att urskilja. Den består av en stum men envis vägran att erkänna någon som helst syntetisk induktiv princip kopplad till Popperska analytiska teori-uppskattningar [som innehåll och bekräftanden] med sannolikhet [verisimilitude]. Men varför skulle vi utesluta förmodade induktiva principer från rationalitet ? Varför avvisa tillämpningen av vetenskap på dess ’djuriska’, ’biologiska’ funktion ? Poppers huvudsakliga argument mot en berättigandets induktionsprincip [nämligen att den antingen leder till infinit tillbakagång eller apriorism] är, i detta fall ogiltigt ; Poppers kraftfulla argument kan bara tillämpas på en princip som skulle tjäna till förutsättning för en bevisad mätfunktion för [rymd-tidslig lokal] verisimilitude [en lik Poppers grad av bekräftelse]. En förmodad [gissad] induktiv princip skulle vara motbjudande bara för en skeptiko-dogmatiker, för vilken sammanställningen av fullständig brist av bevis och starkt gillande bara visade på troskyldighet. För den Humeska dogmatiska pessimisten är det vägens slut ; för den Kantianske dogmatiske optimisten är det en skandal som måste raderas ut. Men för den Popperska fallibilisten [felbarhets-] för vilken förmodad metafysik , åtminstone principiellt, kan finnas till, rationellt uppskattad, borde det inte vara ett fall varken för skeptisk modlöshet eller för apriorism. Bara några sådana förmodade metafysiker som binder samman bekräftande med verisimilitude skulle skilja Popper från skeptikerna och upprätta hans synpunkt, med Fiegels ord ’som ett tertium quid mellan Humes och Kants epistemologier.
Jag hade långa diskussioner med Popper 1966-67 om dessa frågor ; jag hade enorm nytta av dem. Men jag lämnades med det intrycket att när det gäller det som jag kallat den tredje udden, kommer vi aldrig att bli ense. Orsaken till det är inte att vår oenighet är för stor, men att den är så liten. Skillnaden mellan total skepticism och ödmjuk felbarhet är så liten att man engageras i rent käbbel om orden : skulle den ’induktiva principen’ som jag tycker kallas ’rationellt underhållen spekulation’, som till och med skulle kunna betraktas som svagt ’rättfärdigad’ ; eller skulle den betraktas som ohöljd ’godtrogenhet’, betingad av Darwinsk kamp för överlevnad ? I slutet av min ’Förändringar hos problemet med induktiv logik’ införde jag en kort sektion på tre sidor om ’Poppers opposition mot ’godtagande3’ [se volym 2, kapitel 8]. Jag är rädd att detta är ett ganska meningslöst inlägg. Därför att i min långrandiga och ganska pedantiska diskussion om ’godtagbarhet3’ tänkte jag erbjuda e ny, positiv lösning på det gamla problemet om induktion, men ’lösningen’ var mycket tunn. Ack, det är så att en lösning är intressant bara om den är inbäddad i, eller leder till, ett betydande forskningsprogram ; om den skapar nya problem – och i sin tur – nya lösningar. Men detta vore fallet bara om en sådan induktiv princip skulle kunna formuleras tillräckligt vidsträckt så att man kan, säg, kritisera vårt vetenskapliga spel från dess egen utgångspunkt. Min induktiva princip försöker förklara varför vi ’spelar’ vetenskapspelet. Men den gör det på ett ad hoc, inte på ett ’fakta-korrigerande’ sätt [eller om man så vill ’grundvärdes bedömande-korrigerande sätt]. Ad hoc förklaringar ligger mycket nära språkliga förvandlingar ; fastän de också kan vara lyckligt funna fraser som antyder och skyddar senare utveckling. Sådana metafysiska framsteg blev hindrade av Popper när han strängt sade att : ’När det gäller induktiv logik, tror jag inte att den existerar. Det finns naturligtvis en vetenskapens logik, men den är en del av en tillämpad deduktiv logik ; logiken att testa teorier, eller logiken i kunskapens tillväxt’. Jag hävdar emellertid att ’logiken hos kunskapens tillväxt’ måste innehålla – förutom Poppers logiskt-metafysiska teori om sannolikhet - någon spekulativ äkta epistemologisk teori som länkar vetenskaplig standard till sannolikhet.
Jag tror emellertid att den nuvarande genomskinligheten hos en förmodad induktiv metafysik gör Popper motvillig att se något i den, och jag uppskattar den synpunkten.
[’Induktiva principer’ som använder sig av metodologiska uppskattningar (som Poppers bekräftande eller min uppskattning av problemskiften) som trevande mått på sannolikhet (verisimilitude) måste jag sorgset erkänna vara omöjliga att förkasta. Bara Gud kan se skillnaden mellan sannolikheten och den vetenskapliga uppskattningen av våra bästa teorier. Detta är det avgörande stödet för Poppers skepticism.
(Den nuvarande principen så som den finns i vol.2 är ganska komplicerad. Nu skulle jag vilja framföra den så här – grovt uttryckt – metodologin för vetenskapliga forskningsprogram är bättre anpassad att närma sig sanningen i vårt befintliga universum än någon annan metodologi.)]

Trots att både ’tautologiska’ uppskattningar och metafysiska induktiva principer båda är lika omöjliga att förkasta, är det en oerhörd skillnad – filosofiskt sett – mellan att tolka en uppskattning som tautolog och att tolka den som metafysisk. Eftersom detta val – som jag redan påpekat – är valet mellan skepticism med en rent negativ lösning av problemet om induktion och felbarhet genom en – tillfälligt mycket svag – positiv lösning. Genom att han vägrar att acceptera en ’genomskinlig’ metafysisk induktionsprincip misslyckas Popper med att skilja rationalism från irrationalism, en svag ljusstråle från totalt mörker. Utan denna princip skulle Poppers ’bekräftanden’ eller ’förkastanden’ och mina ’framsteg’ eller ’förfall’ förbli rena hederstitlar tilldelade i en ren spelsituation.
[Som Feigl formulerat det : ”Problemet är just att visa vad som tillåter oss att använda beskrivningar som fått hederstitel”.]

Med en positiv lösning på induktionsproblemet – hur genomskinlig den än är – kan metodologiska teorier om demarkation vändas från godtyckliga konventioner till rationell metafysik.
Popper kan naturligtvis svara att denna ’positiva lösning’ i sig själv bara är en godtycklig konvention. Rationalisterna vill ha en positiv lösning på induktionsproblemet och därför fastställer de en. Men som Russel uttryckte det : ’Metoden att fastställa har många fördelar ; samma fördelar som ett stulet verktyg har över ett ärligt.’
Ändå frågar man sig varför vi skulle vara mer skeptiska mot sådana metafysiska postulat än vi är emot ’godtagna’ grundläggande påståenden ? Varför inte sträcka ut den beräknande Popperska konventionalismen från godtagande [utan tro] på vissa rymd-tidsliga enstaka påståenden för att tillåta liknande godtagande av några allmänna påståenden [i mina hårda kärnor] också bortom det, till någon förmodad genomskinlig ’induktiv princip ? Varför skulle Popper anta hög rationell-vetenskapliga [fast, som jag nämnt inte äkta epistemologiska] status för absurda påståenden som att ’ingenting kan intaga högre hastighet än ljushastigheten’ eller det finns attraktion mellan massor på avstånd’ men klassa rimliga påståenden som ’fysik har större sannolikhet än astrologi’ som ’barnatro’ ? Således leder den tredje spetsen på Poppers anti-induktivistiska kampanj in i en Humesk irrationalistisk teori av den praktiska mänskliga handlingen och tillämpad vetenskap.
[Det finns förstås ett alternativ : att utarbeta en rationell teori för praktisk handling som är oberoende av vetenskaplig rationalitet. Det finns spår av detta sätt att närma sig frågan hos Popper och Watkins ledande förespråkare för den vetenskapliga Weltanschauung som slutar i ett läge där vetenskapen som vägledare i livet är en anomali.]

I själva verket kan ingenting annat än en positiv lösning på induktionsproblemet rädda Poppersk rationalism från Feyerabends epistemologiska anarkism.
[Jag menar att Feyerabends förvandling från den Popperska Feyerabend1 till anarkisternas älskling [Feyerabend2] i den Nya Vänstern berodde på hans växling till en radikalt skeptisk tolkning av Poppers egen vetenskapsfilosofi. Min diskussion förklarar också om eller inte Popper var en skeptiker.]

Låt mig till slut säga att även om jag tror att min kritik av Poppers lösning på demarkationsproblemet är en äkta utveckling av den tradition som han själv satt upp för ’vetenskaplig logisk upptäckt’, tror jag inte att min ’kritik’ av Poppers lösning av induktionsproblemet är mer än ett försök att göra den fulla innebörden av hans egen teori av sannolikhet tydlig och på det sättet få fram den epistemologiska skillnaden mellan den klassiska skepticismen och hans felbarhet skarpt och tydligt. Jag hoppas att han skall kunna acceptera mina modifieringar i båda fallen.
[Jag blev faktiskt glad att höra av Popper att han, till svar på min [1968b] gjort ett litet Addendum till sin [1969]. Han säger där : ’Det logisk-metodologiska induktionsproblemet är inte olösligt, men har lösts negativt i min bok : (a) Negativ lösning. Vi kan inte försvara våra teorier, varken som sanna eller sannolika. Denna lösning och följande lösning är utbytbara ; (b) Positiv lösning. Vi kan berättiga valet av vissa teorier i ljuset av deras bekräftande, det vill säga, enligt det nuvarande tillståndet i den rationella diskussionen om rivaliserande teorier sddt från deras ’verisimilitude’. ’
Det är första gången som Popper nämner en ’positiv’ lösning av induktionsproblemet. Denna ’positiva lösning’ är alltså att vi helt enkelt grundar vår gissning på vilken teori som har större verisimilitude, på deras grad av bekräftande.]
övers december 04 sg
 

      

Home