som kallas för ’progressiv intuition’. De induktiva epokerna följs av

Duhem accepterar konventionalisternas inställning att ingen fysisk teori faller ihop enbart på grund av ’förkastanden’ , men gör gällande att den kan

falla ihop av alltför många ’upprepade reparationer’ och för många

’hopnystade stopp’ när det maskätna underlaget inte längre kan bära

upp den ’vacklande byggnaden’ och måste ersättas. Men falsifikationen är på det sättet överlämnad till personlig smak, i bästa fall vetenskapligt mode och alltför mycket lärum är lämnat åt dogmatisk tillgivenhet till en favoritteori.

Låt oss till exempel föreställa oss att en stor radiostjärna upptäckts tillsammans med ett system av radiostjärnsatelliter kretsande omkring. Vi skulle vilja pröva någon gravitationsteori på detta stjärnsystem, faktiskt en fråga av stort intresse. Låt oss nu tänka att Jodrell Bank lyckas få fram ett set av rums-tidskoordinater av planeterna, vilket set är oförenligt med teorin. Vi skall betrakta dessa grundläggande påståenden som ’förfalskare’. Och naturligtvis är de här påståendena inte ’observerbara’ utan de kan bara ’observeras’. De beskriver planeter som varken det mänskliga ögat eller några optiska instrument kan nå. Deras sanningsvärde har man kommit fram till genom en ’experimentell teknik’. Denna experimentella teknik är grundad på ’anbringandet’ av en väl bestyrkt teori om radio-optik. Att kalla dessa påståenden ’observerade’ är inte annat än att säga att i sammanhang med detta problem, det vill säga medan vi provar vår gravitationsteori använder sig den metodologiska falsifikationisten av radio-optik som ’bakgrundskunskap’.

[Den här situationen skiljer sig i verkligheten inte från Galileis

’observationer’ av Jupiters satelliter : dessutom som några av Galileis samtida påpekade, han litade på en i verkligheten icke-existerande optisk teori – någon som då var mindre bekräftad, till och med mindre uttalad än våra dagars radio-optik. Å andra sidan : att kalla vårt mänskliga ögas registreringar för ’observativa’ visar på att vi är ’beroende av’ någon vag fysiologisk teori om den mänskliga synen.]

Denna betraktelse visar på det konventionella elementet – när man i ett givet sammanhang – beviljar [metodologisk] ’observativ’ status i en teori.. På samma sätt är det ett avsevärt konventionellt inslag i avgörandet av det rådande sanningsvärdet hos ett grundläggande påstående som vi har bestämt oss för när vi har beslutat vilken ’observationsteori’ vi skall använda oss av. En enda iakttagelse kan vara det avvikande resultatet av ett bagatellartat misstag : för att minska sådana risker, föreskriver den metodologiska falsifikationismen någon säkerhetskontroll. Den enklaste av sådana kontroller är att upprepa experimentet [hur många gånger är fråga om konvention] för att på det sättet förstärka vederläggandet med en ’väl bekräftad hypotes för vederläggande’.

Den metodiske falsifikationisten påpekar också att i själva verket är dessa konventioner genomförda som institution och undertecknade av den vetenskapliga samfundet ; listan på ’accepterade’ vederlägganden tillhandahålls av den praktiska [experimentelle] vetenskaparens dom.

[något som är mycket motbjudande för en gammaldags justifikationist.].

Därför vidhåller den metodologiske falsifikationisten att ’om vi vill] få metoden av urval genom avlägsnande att fungera, och försäkra oss om att få bara de passande teorierna att överleva, måste kampen för deras överlevnad vara hård.’

När väl en teori blivit vederlagd, måste den avlägsnas trots risken : ’[med teorier arbetar vi bara] så länge som de klarar provet’. Avlägsnandet måste vara metodologiskt bindande : ’Vanligtvis betraktar vi en mellan-subjektivt utprovad vederläggning som slutlig ... En bekräftande uppskattning gjord vid ett senare tillfälle ... kan ersätta en positiv grad av bekräftande med en negativ, men inte det omvända.’ Det är den metodologiska falsifikationisten beskrivning av hur vi kan köra upp ur ett hjulspår ; ’Det är alltid experimentet som räddar oss från att följa ett spår som inte leder någonstans.’

Men för falsifikationisten är detta ’raka motsatsen till en kritisk inställning, som är vetenskaparens rätta inställning’ och är otillåten. För att använda sig av en av de metodologiska falsifikationisternas favorituttryck : man måste få ’teorin att sticka ut huvudet’.

På det sättet , med hjälp av denna fjärde art av beslut har vår metodologiske falsifikationist lyckats att tolka till och med teorier som Newtons teori som ’vetenskaplig’.

För att sammanfatta erbjuder den metodologiska falsifikationen en intressant lösning på problemet att förena hårt slående kritik med felbarhet. Den erbjuder inte bara en filosofisk grund åt falsifikationen sedan felbarheten dragit undan mattan under fötterna på den dogmatiska falsifikationisten, men

den vidgar avsevärt omfånget av sådan kritik. Genom att placera falsifikationen i en ny miljö, räddar han den eftersträvansvärda hederskodexen hos den dogmatiska falsifikationisten : att vetenskaplig hederlighet ligger i att i förväg bestämma ett experiment på det sättet att om resultatet motsäger teorin, måste teorin ges upp.

Metodologisk falsifikationism innebär ett betydande framsteg bortom både dogmatisk falsifikationism och konservativ konventionalism. Den förespråkar risktagande beslut. Men riskerna är våghalsiga till gränsen av godtycklighet och man frågar sig om det finns något sätt att minska dem.

Låt oss kasta en blick på vilka risker som är inblandade.

Så är det att de kritiker av naiv falsifikationism som inte erbjuder något alternativ obevekligt driver mot irrationalism. Neuraths grumliga argument att falsifikationen och den medföljande elimineringen av en hypotes kan visa sig ha varit ’ett hinder i vägen för vetenskapens framsteg’, har ingen betydelse så länge som det enda alternativ han erbjuder tycks vara kaos. Hempel har säkert rätt när ha påpekar att ’vetenskapen erbjuder många exempel [när] en konflikt mellan en högst bekräftad teori och en tillfällig motspänstig experimentell sentens väl kan lösas genom att upphäva den senare hellre än att offra den tidigare,’ men ändå erkänner han att det inte finns någon annan ’fundamental standard’ än den naiva falsifikationismen. Neurath – och som det förefaller Hempel – förkastar falsifikationismen som ’pseudo-rationalism’ ; men var är då verklig rationalism ? Popper varnade redan 1934 att Neuraths förlåtande metodologi [eller snarare avsaknad av metodologi] skulle föra vetenskapen till icke-empiri och därför till irrationalitet : ’Vi behöver en uppsättning regler för att begränsa godtyckligheten i att ”radera ut” [eller annars att ”godkänna”] en dom efter protokollet’. Neurath misslyckas i att ge oss några sådana regler och kastar på det sättet oavsiktligt empirismen överbord. ... Alla system kan försvaras om man tillåts att [som vem som helst, i Neuraths synsätt] helt enkelt bortse från en protokollsdom bara för att den verkar obekväm. Popper håller med Neurath att alla påståenden är felbara , men han håller envist fast vid att vi inte kan göra några framsteg om det inte finns en fast rationell strategi eller metod som kan leda oss när de kolliderar.

På det här stadiet har vi inte ens utvecklat allmänna teorier för kritik ens för vetenskapliga teorier – eller för teorier för rationalitet : därför, om vi vill falsifiera vår metodologiska falsifikationism, måste vi göra det innan vi har en teori om hur det skall göras.

den 2 juli 2004 sg

[c] Sofistikerad mot naiv metodologisk falsifikationism

För den naive falsifikationisten är en teori vilken som helst som kan tolkas som experimentellt falsifierbar, 'möjlig att godkänna' eller 'vetenskaplig'. För den sofistikerade falsifikationisten är en teori 'möjlig att godkänna' eller 'vetenskaplig' bara om den har samverkande empiriskt 'överskott' i förhållande till sin föregångare [eller rivaliserande teori] det vill säga om den leder till upptäckten av nya fakta…

förklarar den tidigare framgången hos T, det vill säga det icke förkastade innehållet hos T innefattas [inom gränsen för observerbart fel] i T’ innehåll ; och [3] en del av det överskjutande innehållet i T’ är bekräftat.

För att kunna förstå dessa definitioner måste vi förstå deras bakgrundsproblem och dess konsekvenser. Allra först måste vi erinra oss konventionalismens metodologiska upptäckt att inget experimentellt rön någonsin kan ta död på en teori : vilken teori som helst kan räddas med motexempel antingen genom någon hjälphypotes eller genom en passande omtolkning av termerna.

I så fall är det lätt att förstå varför vi formulerade kriteria för antagande och förkastande i sofistikerad metodologisk falsifikationism på det sätt som vi gjorde.

Det genom tiderna hyllade kriteriet för en tillfredställande teori var överenskommelse om iakttagna fakta. Vårt empiriska kriterium för en serie av teorier är att den skall producera nya fakta.

Denna reviderade form av metodologisk falsifikationism har många nya drag. Först förnekar den att 'gällande vetenskapliga teorier' avgör vårt beslut om utfallet av ett experiment. Om dessa bekräftar teorin kan vi föra in dem tills vi finner ett bättre. Om de motsäger teorin förkastar vi dem.

Den förnekar att 'det som ytterst avgör en teoris öde ligger inom ett försöksresultat, det vill säga en överenskommelse om grundläggande fastställanden.'

Problemskiftet från naiv till sofistikerad falsifikationism innebär en språklig svårighet. För den naive falsifikationisten är ’förkastande’ resultatet av ett experiment, vilket i kraft av hans beslut utförs i konflikt med den teori han vill prova. Men enligt den sofistikerade falsifikationisten, får man inte fatta sådana beslut innan den föreburna ’förkastande domstolen’ har blivit den bekräftande domstolen för den nya, bättre teorin. Därför måste vi när vi möter termer som ’förkastande’, ’falsifikation’, ’motbevisande’ i varje fall undersöka om de är framförda som exempel på naiv eller sofistikerad falsifikationism.

Å andra sidan införde Galileis teori, enligt denna sofistikerade standard, att den naturliga rörelsen av terrestra kroppar var cirkulär, inte någon förbättring och förbjöd inte något som inte redan var förbjudet av de gällande teorierna som han avsåg att förbättra [det vill säga den Aristoteliska fysiken och den Kopernikanska celesta kinematiken]. Denna teori var därför ad hoc och – ur heuristisk synpunkt – värdelös.

Alltså avlägsnar vi inte en [syntaktiskt] metafysisk teori om den kolliderar med en väl underbygd vetenskaplig teori, som de naiva falsifikationisterna föreslår, Vi för den åtsidan om den i längden ger ifrån sig urartande [degenererande] skiften och om det finns en bättre rivaliserande metafysik för att ersätta den. Metodologin hos ett forskningsprogram med en ’metafysisk’ kärna skiljer sig inte från metodologin med en som är möjlig att förkasta., utom kanske från den logiska nivån på motsägelserna som är den drivande kraften hos programmet.

Jag har redan fört fram argument för att bara en serie av teorier och inte enbart en teori kan betraktas som vetenskapliga eller icke vetenskapliga : Nu visar jag att också den logiska formen hos en teori bara rationellt kan väljas med hänsyn tagen till den kritiska uppskattningen av forskningsprogrammet i vilken den finns infogad.]

Naiva falsifikationister har inte någon överklagande procedur. De accepterar ett grundpåstående om det stöds av väl bestyrkta falsifierande hypoteser, och låter dem upphäva den prövande teorin – även om de är medvetna om risken. Men det finns ingen anledning till att vi inte skulle betrakta en falsifierande hypotes – och det grundpåstående som det vilar på – som minst lika problematiskt som en falsifierad hypotes.

Alltså på vilket sätt kan vi exponera det problematiska innehållet i

grundpåståendet ? På vilka sakfrågor kan proponenterna för den ’falsifierade’ teorin överklaga och vinna ?

Några kanske föreslår att vi skall fortsätta att pröva grundpåståendet [eller en falsifierande hypotesen] ’till deras deduktiva följder’ tills man slutligen nått en förlikning. I ett sådan prov deducerar vi [sluter vi oss till] – enligt samma deduktiva modell – ytterligare följder [konsekvenser] av grundpåståendet, antingen med hjälp av den teori som prövas eller med hjälp av någon annan teori som vi betraktar som problemfri. Trots att denna procedur ’inte har någon naturlig gräns’ kommer vi alltid till ett läge där det inte längre finns någon oenighet.

Ett typiskt exempel på lyckat överklagande av teoretikerna är Proutianernas strid mot ofördelaktigt experimentellt bevis från 1815 till 1911. Under årtionden ställdes Prouts teori T [’alla atomer är sammansatta av väteatomer och alltså måste ”atomvikten” hos alla kemiska element kunna uttryckas i hela tal’] mot falsifierande ’iakttagbara’ hypoteser som Stas ’förkastande’ R [’atomvikten hos klor är 35.5’]. Som vi vet segrade T över R.

I den pluralistiska modellen kan vi bestämma att betrakta alternativt högre-nivåns teori som en tolkande teori för att bedöma ’fakta’ som levererats utifrån ; om en kollision uppstår kan vi förkasta ’fakta’ som ’monster’. I en pluralistisk modell för utprovning kan flera teorier – mer eller mindre slutledningsmässigt ordnade – lödas samman.

Enbart detta argument borde vara nog för att visa graden av riktighet hos de slutledningar som vi drog av ett tidigare annorlunda argument, att experiment inte helt enkelt eliminerar teorier, att ingen teori förbjuder ett särskilt i förväg angivet förhållande. Det är inte så att vi föreslår och att Naturen kan hojta OFÖRENLIGT :

På det sättet har vi instiftat en appellationsprocedur i de fall som teoretikerna vill ifrågasätta den negativa domen från praktikern. Teoretikern kan begära att praktikern lägger fram sin ’teori för att tolka’ och han kan sedan byta ut den – till praktikerns förargelse – med en annan bättre med vilken hans ursprungligen ’förkastade’ teori kan få ett positivt mottagande.

Även om vi betraktar en teori som ’faktisk’, det vill säga om vår saktfärdiga och begränsade föreställningsförmåga inte kan erbjuda något alternativ till den [som Feyerabend brukade framställa det] måste vi göra åtminstone tillfälliga och tidsmässiga avgöranden om dess sanningsvärde.

i den vetenskapliga striden. Vi kan inte komma ifrån den ’empiriska grunden’ om vi vill lära av erfarenheten ; men vi kan göra våra lärospån mindre rigorösa – men också mindre förhastade och mindre dramatiska.

Genom att göra några iakttagbara teorier som problematiska kan vi göra vår metodologi smidigare ; men vi kan inte uttala och innefatta all ’bakgrundskunskap’ [eller ’bakgrunds-ovetenhet’ ?] i vår kritiska deduktiva modell. Den här processen kan inte bli annat än ett mellanmål och man måste i en bestämt ögonblick dra upp den konventionella linjen.

................

rättad 22/8 04

Också vetenskapen som sådan kan betraktas som ett stort forskningsprogram med Poppers yttersta heuristiska regel : ’anvisa förmodanden som har mer empiriskt innehåll än sin föregångare.’ Som Popper har påpekat kan sådana regler formuleras som metafysiska principer. Den allmänna antikonventionalistiska regeln mot bortsett-från-undantag kan betraktas som en metafysisk princip : ’Naturen tillåter inga undantag’. Det var därför Watkins kallade sådana regler för ’metafysiskt inflytande’.

Det är detta bälte av ’extra hypoteser som får ta stöten av prover och måste rättas och åter rättas till eller i vissa fall ersättas, för att försvara den hårdnande kärnan. Ett försöksprogram är framgångsrikt om allt detta leder till ett progressivt problemskifte; misslyckat om det leder till ett degenererande [urartande] problemskifte.

Det klassiska exemplet på ett framgångsrikt försöksprogram är Newtons gravitationsteori : förmodligen det mest lyckosamma programmet någonsin. När det först framfördes var sjunkande i ett hav av ’anomalier’ [eller, om man så vill, ’motexempel’] och motsatt av de iakttagbara teorierna som understödde anomalierna. Men med en lysande envishet och snillrikhet vände Newtonianerna det ena motexemplet efter den andra till medverkande exempel, främst genom att kullkasta de ursprungliga observerbara teorierna med den belysning med vilken detta ’motsatta bevis’ framfördes. Under tiden framförde de själva motexempel som de också löste. De ’vände varje motgång till en ny seger för sitt program’.

I Newtons program befaller oss den negativa heuristiken att avstyra modus tollens från Newtons tre dynamiska lagar och hans gravitationslag. Denna ’kärna’ kan ’inte förkastas’ genom det metodologiska beslutet hos dess medverkande : anomalier kan ledan till förändringar bara i ’skyddsbältet’ av hjälphypoteser, iakttagbara hypoteser och ursprungliga förutsättningar.

Tanken på ’negativ heuristik’ hos ett försöksprogram rationaliserar klassik konventionalism avsevärt. Vi kan rationellt besluta att inte tillåta ’förkastande’ att förmedla felaktigheter till den hårda kärnan så länge som det bekräftade empiriska innehållet ökar.

Frånsett sin negativa heuristik kännetecknas försöksprogram också av sin positiva heuristik.

Även de snabbaste och följdriktigaste progressiva försöksprogrammet kan bara smälta sina ’motbevis’ i små portioner : anomalier blir aldrig fullständigt utmattade. Men man skall inte uppfatta det så att oförklarade anomalier – ’puzzel’ som Kuhn skulle kunna kalla dem – kan lösas i en godtycklig ordning, och att skyddsbältet byggs upp i en eklektisk ordning utan en förutbestämd ordning. Ordningen bestäms vanligen i det teoretiska kabinettet, oberoende av kända anomalier.

Det är få vetenskapliga teoretiker, engagerade i ett försöksprogram som underskattar ’förkastanden’. De har en vidsträckt taktik som förutser dessa motsägelser. Denna vidsträckta taktik, eller undersökningsordning, är – mer eller mindre i detalj – utsatt i den positiva heuristiken hos försöksprogrammet. Den negativa heuristiken bestämmer programmets ’hårda kärna’ som ’orubblig’ genom metodologiskt beslut av deltagarna, den positiva heuristiken består av en delvis uttalad samling förslag eller

antydningar om hur man ändrar, utvecklar de förkastade varianterna’ i forskningsprogrammet, hur man jämkar, sofistikerar det skyddande bältets anomalier.

Man kan formulera den ’positiva heuristiken’ i ett forskningsprogram som en ’metafysisk’ princip. Man kan till exempel uttrycka Newtons program så här : ’planeterna är väsentligen snurror med gravitation i stort sett sfäriska.’ Den idén vidhölls aldrig strängt : planeterna har inte bara gravitation, de har också till exempel elektromagnetiska egenskapen som kan påverka deras rörelse. Positiv heuristik är alltså i allmänhet mer anpassningsbar än negativ heuristik. Dessutom händer det ibland att när ett forskningsprogram kommer in i sin degenererande fas att en lite revolution eller ett skapande skifte kan skjuta fram dem en bit igen. Därför är det bättre at skilja den ’

hårda kärnan’ från de mer anpassningsbara metafysiska principerna som uttrycker den positiva heuristiken.

Vi kan uppskatta forskningsprogram även efter det de blivit ’bortförda’ efter deras ’heuristiska kraft’ : hur många nya fakta lyckades de producera, hur stor var ’deras förmåga att förklara sina förkastanden allteftersom de växte’ ?

Dialektiken hos positiv och negativ heuristik kan bäst belysas av exempel. Därför tänker jag nu skissa några synpunkter på två spektakulärt lyckosamma forskningsprogram : Prouts program som var grundad på tanken att atomer är sammansatta av väteatomer och Bohrs program baserat på tanken att ljusets utstrålning beror på elektroner som hoppar från en omloppsbana till en annan inom atomerna.

[När en ’observerbar’ eller ’tolkningsbar’ teori till slut kan avföras, kan de ’exakta’ mätningarna som utförts i det kasserade ramverket i efterklokhetens ljus verka ganska barnsliga. Soddy drev med experimentell precision för dess egen sak : ’Det ligger något främmande tragiskt om inte transcendent tragiskt i det öde som har drabbat artonhundratalets framstående kemisters livsverk, berättigat hyllade av sina samtida som representanter för kronan av exakta, perfekta vetenskapliga mätningar. Deras hårda arbeta gav ett resultat, åtminstone för ögonblicket, som i intresse och betydelse motsvarar bestämningen av vikten i en samling flaskor där några är fulla och andra mer eller mindre tomma.’

Prouts program visar också alltför tydligt hur mycket de vetenskapliga framstegen hindrades av justifikationismen och av den naiva falsifikationismen. [motsatsen till atomteorin under 1800-talet fostrades av båda] En undersökning av detta särskilda inflytande genom dålig metodologisk vetenskap kan bli ett lönande forskningsprogram för en vetenskapshistoriker.

En kort skiss av Bohrs forskningsprogram för ljusemission [under tidig kvantfysik] kan ytterligare belysa – och även utvidga – vår tes.

Historian om Bohrs forskningsprogram kan besktrivas genom : 819 de första [initiala] problemen ; [2] dess negativa och positiva heuristik ; [3] de problem som det försökte att lösa under sin utveckling och [4] punkten för dess degeneration [eller om man hellre vills säga ’mognadspunkt’] och slutligen [5] det program som kom att ersätta det.

Bakgrundsproblemet var gåtan om hur Rutherfords atomer [det vill säga små planetära system med elektroner i bana runt en positiv kärna] kan förbli stabila. ; för enligt den väl bekräftade Maxwell-Lorentz elektromagnetiska teori skulle de kollapsa. Men också Rutherfords teori var väl bekräftad. Bohrs förslag var att för tillfället ignorera motsättningen och medvetet utveckla ett forskningsprogram vars ’förkastande del stred mot Maxwell-Lorentz teori.

Vi måste uppskatta den avgörande metodologiska skillnaden mellan de oegentligheter som presenterades av Prouts program och de som infördes av Bohr. Prouts forskningsprogram förklarade krig mot sin tids analytiska kemi för at vederlägga den och ersätta den. Men Bohrs forskningsprogram innehåll inte någon analog teckning : dess positiva heuristik skulle, även om den skulle blivit lyckligt genomförd, ha lämnat Maxwell-Lorentz teori olöst. Att föreslå en sådan tanke krävde ännu mer mod än Prouts ; tanken snuddade Einsteins sinne, men han fann den oacceptabel och förkastade den. Det är verkligen så att

Det skall sägas att Bohr under trettio och fyrtiotalen gav upp sina krav på ’nya fenomen’ och var beredd att ’fortsätta med den omedelbara uppgiften att samordna de mångskiftande bevisen när det gällde atomens fenomen, vilka samlades från dag till dag i undersökningen av denna nya värld av kunskap.’ Detta visar att Bohr vid den tiden hade fallit tillbaka på att ’rädda fenomenen’, medan Einstein sarkastiskt vidhöll att ’varje teori är sann förutsatt att man på ett passande sätt kan förena dess symboler med iakttagna kvantiteter’ .

[Ur den synvinkeln spelade Bohrs ’korrespondensprincip’ en intressant dubbelroll i hans program. Å ena sidan fungerade den som betydelsefull heuristisk princip, som föreslog många nya vetenskapliga hypoteser vilka, i sin tur, ledde till nya fakta, särskilt när det gällde intensiteten hos spektrumlinjer. Å andra sidan fungerade den också som en försvarsmekanism, vilken ’utmanade att till sina yttersta konsekvenser de klassiska teorierna i mekaniken och elektrodynamiken, trots den stora skillnaden mellan dessa teorier och kvantprocessen’, i stället för att framhålla betydelsen av ett samlat program. I denna sista roll förminskade den graden av bekymmer i programmet.

Visst var forskningsprogrammet om kvantteorin som helhet ett ’ympat program’ och därför motbjudande för djupt konservativa fysiker som Planck. Det finns två extrema och ytterligt konservativa synpunkter när det gäller ympade program.

Den rationella inställningen till ’ympade’ program är då att undersöka deras heuristiska kraft utan att själv underkasta sig det fundamentala kaos på vilket det växer. På det hela taget dominerade denna åsikt den gamla för-1925 kvantteorin.

I den post-1925 kvantteorin, blev den ’anarkistiska’ inställningen överskuggande och modern kvantfysik i dess ’Köpenhamnstolkning’, blev en av bärarna av huvudstandaret för filosofisk obskurantism. I den nya teorin tronade Bohrs beryktade ’kompletterande princip’ [svag] motsägelse som en grundläggande egenskap i naturen och smälte samman subjektiv positivism och antilogisk dialektik, till och med vanlig språkfilosofi i en enda ohelig allians. Efter 1925 presenterade Bohr och hans sammanslutna en ny oförutsedd sänkning av den kritiska standarden för vetenskapliga teorier. Detta ledde till ett nederlag för förståndet i den moderna fysiken och till en anarkistisk kult av obegripligt kaos. Einstein protesterade : ’’Heisenberg-Bohrs lugnande filosofi – eller religion ? – är så smakfullt sammansatt att den för ögonblicket erbjuder en skön kudde för den sant troende’. Å andra sidan kan det vara Einsteins alltför högt ställda krav på standard som förhindrade honom att upptäcka [eller kanske bara från att publicera] Bohrs modell och vågmekanik.

Bohrs berömda uppsats från 1913 bestod av det första steget i ett forskningsprogram. Den innehöll den första modellen [jag skall kalla den M1] som redan förutsåg fakta som inte tidigare förutsetts av någon tidigare teori : våglängderna hos spektrat i vätets räta strålning. Trots att vissa av dessa våglängder var kända före 1913 – Balmer-serierna [1885] och Paschen-serierna [1908] – så förutsåg Bohrs teori mycket mer än dessa två serier. Och test bekräftade snart detta nya innehåll : ytterligare en Bohr-serie upptäcktes av Lyman 1914, en annan av Brackett 1922 och ännu en av Pfund 1924. Eftersom Balmer och Paschen-serierna var kända före 1913, presenterar några historiker detta som en ’Bacons ’induktiv stigning’ : [1] kaos hos spektrats linjer, [2] en ’empirisk lag’ [Balmer] ; [3] den teoretiska förklaringen [Bohr]. Detta liknar verkligen Whewells tre ’våningar’. Men vetenskapligt framsteg hade knappast hejdats av att vi saknat de berömvärda trevanden som den Schweiziske skolläraren ägnade sig åt : det spekulativa huvudstråket hos vetenskapens fördes framåt av Plancks djärva antagande, Rutherford, Einstein och Bohr skulle framställt Balmers resultat deduktivt, som prövat påstående av deras teorier och utan Balmers så kallade ’pionjära’ insats. I den rationella rekonstruktionen av vetenskapen finns det föga belöning åt de ’naiva slutledningarnas’ upptäckare. I själva verket var BBohrs problem inte att förklara Balmer och Paschens serier, utan att förklara den motsägelsefulla stabiliteten hos Rutherfords atom. Dessutom hade Bohr inte ens hört talas om dessa formler innan ha skrev ned den första versionen av sin uppsats.

Sedan fortsatte Bohrs program som planerat. Nästa steg var att beräkna elliptiska kretsande. Detta gjorde av Sommerfield 1915, men med det [oväntade] resultatet att det ökande antalet av möjliga stabila banor inte ökade antalet möjliga energinivåer, så det verkade inte finnas någon möjlighet till avgörande experiment mellan cirkulära och elliptiska banor. Emellertid kretsar elektroner runt kärnan med mycket hög hastighet så att, nä de accelererar borde deras massa förändras på ett märkligt sätt om Einsteins mekanik är riktig. Och faktiskt, när Sommerfield beräknade med sådana relativistiska korrektioner, fick Sommerfield en ny uppsättning nivåer och alltså spektrats ’finstruktur’.

Skiftet till denna nya relativistiska modellkrävde mycket mer matematisk skicklighet än utvecklingen av de första modellerna. Sommerfields insats var i första hand matematisk.

Märkligt nog hade dubbletterna till vätespektrat redan upptäckts 1891 av Michelson. Moseley påpekade omedelbart efter Bohr första tillkännagivande att ’det fattas redovisning för den andra svagare linjen i alla spektra’. Bohr blev inte orolig : han var övertygad om att den positiva heuristiken i han forskningsprogram med tiden förklara och även rätta till Michelsons iakttagelser. Och det blev så. Sommerfields teori var naturligtvis oförenlig med Bohrs första version : experimenten med finstrukturer – med de gamla iakttagelserna korrigerade ! försåg med avgörande bevis till hans förmån. Många nederlag hos Bohrs första modell vändes av Sommerfield och hans Münchenskola till seger för Bohrs försöksprogram.

Det är intressant att konstatera att just när Einstein blev bekymrad och saktade ned i mitten av den effektfulla framstegen hos kvantfysiken omkring 1913, blev Bohr bekymrad och drog ner på farten 1916 ; och just som 1913 Bohr hade tagit initiativet från Einstein, hade Sommerfield tagit initiativet från Bohr 1916. Skillnaden i atmosfär i Bohrs Köpenhamnskola och Sommerfields Münchenskola var iögonenfallande : ’i München använde man mer konkreta formuleringar och kunde därför vara lättförstådda ; man hade varit framgångsrik i systematiseringen av spektra och i användandet av vektormodeller. I Köpenhamn trodde man emellertid att et adekvat språk för de nya [fenomenen] ännu inte hade funnits, man var återhållsam i slutliga formuleringar, man uttryckte sig mer försiktigt och mer i allmänna termer och det var därför mycket svårare att förstå dem.

och nu förefaller det säkert att det är på väg att spränga det gamla systemet vid en bestämd punkt. Det enda som återstår att fråga nu är vid vilken punkt och i vilken grad kommer det att ske.’

Dialektiken hos forskningsprogram är alltså inte nödvändigtvis en växlande serie av spekulativa slutledningar och empiriska förkastanden. Återverkan i utvecklingen av ett program och de empiriska kontrollerna kan vara mycket olika – och mönstret bara kan uppdagas genom historisk tillfällighet. Låt oss titta på tre typiska varianter.

Låt oss efter denna metodologiska exkursion återvända till Bohrs program. Inte alla framsteg i programmet var förutsedda och planerade när den första positiva heuristiken skisserades. När några egendomliga gap uppenbarade sig i Sommerfields sofistikerade modeller [några förutspådde linjer som aldrig visade sig], föreslog Pauli djupgående hjälphypotes [hans ’uteslutningsprincip’] som gjorde räkning inte bara för de kända gapen utan också förutsåg fakta som då var okända.

Det är inte min önskan att ge en fullständig redogörelse för utvecklingen av Bohrs program. Men den detaljerade studien av det är ur metodologisk synvinkel en riktig guldgruva : dess underbara sanabba framsteg – på motsägande fundament ! – var hisnande, skönheten, ursprunglighet och empirisk framgång hos dess hjälphypoteser, framlagda av lysande vetenskapsmän till och med geniala var oförutsedd i fysikens historia. Den nästa versionen av programmet behövde bara då och då enkla förbättringar, som massa ersatt av reducerad massa. Men för att komma till den nästa versionen behövdes då och då ny sofistikerad matematik som matematik för problemet med flera kroppar, eller ny sofistikerade fysikaliska hjälpteorier. Den extra fysiska matematiken hämtades antingen från någon utomstående kunskap [som relativitetsteorin] eller uppfanns [som Paulis uteslutnings-princip]. I det senare fallet har vi ett ’kreativt skifte’ i den positiva heuristiken.

Vågmekaniken hann snart ikapp, besegrade och ersatte Bohrs program.

de Broglies uppsats kom när Bohrs program var under urartning. Men det var bara en tillfällighet. Man kan fråga sig vad som hade hänt om de Broglie hade publicerat den 1914 i stället för 1924 ?

Det vore oriktigt att säga att man måste hålla fast vid ett försöksprogram till det har tömt ut alla sina krafter, att

man inte får föra in ett rivaliserande program innan alla är överens om att man förmodligen nått den punkt där urartningen [degenerationen] sätter in. [Men man kam förstå hur irriterad den fysiker blir när han mitt i en progressiv fas av ett forskningsprogram ställs inför en vagt metafysisk teori, som inte antyder något empiriskt framsteg] Man får aldrig låta ett forskningsprogram att bli en Weltanschauung eller någon sorts vetenskaplig hårdhet som placerar sig upp som en domare mellan bevis och icke-bevis.

Det är olyckligtvis denna position som Kuhn tenderar att förorda : faktum är att det kan kallar för ’normal vetenskap’ inte är annat än ett forskningsprogram som blivit ett monopol. Men i verkligheten har forskningsprogram sällan nått monopolistisk ställning och då bara under en kort tid, trots alla ansträngningar hos Cartesierna, Newtonianerna och Bohrianerna.

Vetenskapens historia har varit och borde vara en historia om tävlande forskningsprogram [eller om man så vill ’paradigmer’], men den har aldrig varit och får heller aldrig bli en följd av perioder av ’normal vetenskap’: ju förr man börjar tävlingen, dess bättre för framskridandet.

’Teoretisk pluralism’ är bättre än ’teoretisk monism’ i det avseendet har Popper och Feyerabend rätt och Kuhn har fel.

Tanken på tävlande vetenskapliga forskningsprogram för oss till frågan : hur blir man av med forskningsprogram ? Det har framgått av våra tidigare funderingar att ett urartande problemskifte inte är ett tillräckligt skäl för att avföra ett forskningsprogram än något gammaldags ’förkastande’ eller en ’kris’ enligt Kuhn.

Kan det finnas något objektivt skäl [i motsats till socio-psykologiska] för att avvisa ett program, det vill säga att eliminera dess hårda kärna och dess program för att konstruera skyddsbälten ?

Vårt svar i stort är att en sådan objektiv orsak förses av det rivaliserande forskningsprogrammet som förklarar de lösningar det föregående programmet levererat och passerar det genom en vidare uppsättning heuristisk kraft.

Emellertid beror kriteriet på ’heuristisk kraft’.

Emellertid bestäms kriteriet på ’heuristisk kraft’ på vilket sätt vi konstruerar ’faktanyhet’. Tills nu har vi antagit att tagit för givet att det är möjligt att omedelbart bestämma om en teori förutser nya fakta eller inte. Men det nya hos ett faktiskt påstående kan vanligtvis uppenbaras först efter en lång period. För att visa det skall jag börja ed ett exempel.

Bohrs teori innefattade logiskt Balmer formel för vätelinjer som en följd. Var detta ett nytt faktum ? Man skulle vara frestad att förneka det eftersom Balmers formel var c

välkänd. Men det är en halvsanning. Balmer bara ’iakttog’ B1 :att vätelinjer följer Balmers formel. Bohr förutsatte B2 : att skillnaden i energinivå hos skilda kretslopp

hos väteelektronen följer Balmers formel. Nu kan man säga att B1 redan innehåller hela det ’iakttagbara’ innehållet hos B2 . Men att säga så förutsätter att det finnas en rent ’iakttagbar nivå’, ofläckad av teorin och oemottaglig för teoretiks förändring. Men i själva verket accepterades B1 uteslutande därför att de optiska, kemiska och andra teorierna som tillämpades av Balmer var väl bekräftade och godkända som tolkande teorier ; men dessa teorier kunde alltid ifrågasättas. Man kan invända att vi kan ’rena’ även B1 på dess teoretiska förutbestämningar och komma fram till vad Balmer kallar för verkligen ’observerat’, som skulle kunna uttryckas i en mer anspråkslös försäkran, B0 : att linjer emitterade i vissa kikare under vissa noga specificerade omständigheter [eller under loppet av ett ’kontrollerat experiment’] följer Balmers formel. Nu visar några av Poppers argument att vi aldrig kan komma fram till någon hård ’observerbar’ klippgrund på det sättet ; ’observerbara’ teorier kan lätt visas vara inblandade i B0 . Å andra sidan om dt var så att Bohrs program efter en lång tid av progressiv utveckling hade visat sin heuristisk kraft, hade dess hårda kärna blivit väl bekräftad och på det sättet blivit kvalificerad som en ’observerad’ eller tolkande teori. Men då kommer B2 att betraktas inte enbart som en teoretisk återtolkning av B1 men som ett nytt faktum i sig.

Dessa synpunkter leder till en ny emfas hos efterklokheten som vi ägnar tidigare element och leder till ytterligare en liberalisering av vår standard. Ett nytt forskningsprogram som just har startat sin tävlan, kan göra det genom att förklara .gamla fakta’ på ett nytt sätt ; men det kan ta en väldigt lång tid innan man kan se att den förser med ’äkta nya fakta’. Den kinetiska teorin om värme tycktes under decennier sacka efter resultaten hos den fenomenologiska teorin tills den slutligen ersatte den med Einstein-Smoluchowskis teori om den Brownska rörelsen 1905. Det som innan ansetts som en spekulativ tolkning av gamla fakta [om värme och så vidare] visade sig efter detta vara en upptäckt av nya fakta [om atomer].

Allt detta tyder på at vi inte får bortse från spirande forskningsprogram bara därför att det så långt inte har lyckats ersätta en kraftfull rival. Vi borde inte överge det om till exempel antag att rivalen inte alls fanns, det skulle utgöra ett progressivt problemskifte. Och vi skulle säkerligen betrakta ett nyligen tolkat faktum som ett nytt faktum, om vi bortsåg från fräcka förstarättskrav som kommer från faktasamlares amatörism. Så länge som ett spirande forskningsprogram rationellt kan rekonstrueras som ett progressivt problemskifte, borde det skyddas under en tid från kraftfulla etablerade rivaler.

Men den misstanken är grundlös. Inom ett forskningsprogram är ’mindre avgörande experiment’ mellan efter varann följande versioner mycket vanliga. Experiment ’avgör’ lätt mellan den nte och den [n+1]te vetenskapliga versionen, eftersom den [n+1]te versionen har mer bekräftande innehåll i ljuset av samma program och i ljuset av samma väl bekräftade observerbara teorier är valet att avlägsna relativt sett en rutin [bara relativt, för även har kan detta beslut bli ämne för överklagande]. Också är överklagandeproceduren vanligen en enkel

affär : i många fall är den utmanade observerbara teorin, långt från att vara väl underbyggd i själva verket ett dåligt formulerat, naivt, ’dolt’ antagande ; det är bara överklagandet som röjer existensen av dess ’dolda’ antagande och tvingar fram bestämning, en prövning och att den störtas. Då oh då utsätts den observerbara teorin som är inbäddad i något forskningsprogram för överklagande och proceduren kan leda till en kollision mellan två forskningsprogram : ii sådana fall kan vi vara i behov av ett ’ första gradens avgörande experiment’.

Allteftersom de två programmen växer krokar de fast i varandras territorier och den nte versionen av det ena programmet kommer att slående dramatiskt oförenlig med den mte versionen av et andra programmet. Experiment är utförda vid upprepade tillfällen och i den här striden är det första besegrat. Men kriget är inte över, vilket försöksprogram som helst har lov till några sådana förluster. Allt som behövs för en ’comeback’ är att producera en [n+1]te [eller [n+k]te] innehållsökande version och verifiering av något av det nya innehållet.

Men särskilt om vårt program är ett ungt snabbutvecklande program och vi bestämmer oss för att ge tillräckligt mycket värde åt dess ’för-vetenskapliga’ meriter, att föregivna ’avgörande experiment’ löser sig det ena efter det andra i kölvattnet av dess framfart. Även om det är ett gammalt etablerat oh ’tröt’ program nära sin ’naturliga mognadspunkt kan det fortsätta under en lång tid att stå emot och hålla ut med påhittigt innehållsökande uppfinningar även om dessa är utan belöning av empirisk framgång. Det är mycket svårt att besegra ett forskningsprogram som underhålls av begåvade, fantasirika vetenskapsmän. Å andra sidan kan envisa försvarare av ett besegrat program erbjuda ad hoc förklaringar av experiment eller sluga ad hoc ’reducering’ av det segerrika programmet till det besegrade. Men sådana försök bör vi förkasta som ovetenskapliga.

Dessa hänsyn förklarar varför avgörande experiment verkar vara avgörande först årtionden senare.

Keplers ellipser var allmänt betraktade som avgörandebevis för Newton och mot Descartes först ett århundrade efter det att Newton lagt fram sin tes. Det anomala beteendet hos Merkurius perihelion var känt sedan årtionden som en av de många ännu olösta svårigheterna i Newtons program ; men bara det faktum att Einsteins teori löste det bättre förvandlade det från en tröstlös anomali till ett ’briljant’ förkastande av Newtons forskningsprogram. Young hävdade att hans dubbelklyvna experiment 1802 var ett avgörande experiment mellan optiska ; partikulära program och vågprogram men hans framställning godkändes inte förrän lånt senare, sedan Fresnel utvecklade vågprogrammet mycket längre ’progressivt’ och det blev klart att Newtonianerna inte kunde mäta sig med dess heuristiska kraft. Anomalin som man känt till sedan årtionden, erhöll äretiteln förkastande, experimentet äretiteln ’avgörande experiment’ först efter en lång period av ojämn utvecklig av de båda

rivaliserande programmen. Browns rörelse stod mitt i slagfältet under nästan ett sekel innan det tycktes besegra de fenomenologiska forskningsprogrammen och vända lyckan till förmån till atomisterna. Michelsons ’förkastande’ av Balmers serier glömdes under en hel generation tills Bohrs triumferande forskningsprogram understödde det.

Det kan vara värt att i detalj studera några av experimenten vars ’avgörande’ karaktär blev uppenbarat först efteråt. Jag skall först nämna Michelson-Morleys experiment 1887, som avsåg ’att förfalska eter-teorin och som ledde till teorin om relativiteten’ , därefter Lummer-Pringsheims experiment som avsåg att falsifiera den klassiska strålningsteorin och som ’ledde till kvatumteorin’. Till slut skall jag diskutera ett experiment som många fysiker ansåg skulle leda till ett beslut mot oförstörbarhetslagen, men som mynnade ut i det faktum att de fick ett mycket triumferande stöd.

Michelson annonserade först ett experiment för att pröva Fresnels och Stokes motsägelsefulla teorier som gällde jordrörelsens inverkan på etern, under sin visit hos Helmholz Berlininstitut 1881.Enligt Fresnels teori rör sig jorden genom en eter i vila, medan etern inom jorden delvis förs med jorden ; därför medförde Fresnels teori att hastigheten hos etern utanför jorden var positiv i förhållande till jorden [det vill säga att Fresnels teori existensen av en ’etervind’] I enlighet med Stokes teori drogs etern med av jorden och omedelbart å jordytan var eterns hastighet densamma som jordens., den relativa rörelsen var därför noll [det vill säga, på jordytan fanns ingen etervind]. Stokes tänkte ursprungligen att de två teorierna var observationsmässigt lika : Med passande hjälpteorier till exempel skulle båda teorierna förklara ljusets aberration [avvikelse]. Men Michelson hävdade att hans experiment 1881 var ett avgörande experiment mellan de två och att det bevisade Stokes teori [en bevisad teori är en icke-vetenskaplig teori]. Han hävdade att jordens hastighet relativt etern är betydligt lägre än vad Fresnels teori skulle visa. I själva verket slöt han sig till att det av hans experiment ’de nödvändiga slutsatserna följer att hypotesen [om en orörlig eter] är felaktig. Denna slutledning motsäger direkt förklaringen av aberrationsfenomenet som ... förutsätter att jorden rör sig genom etern, medan den senare är orörlig’. Som det sedan så ofta händer fick praktikern Michelson en läxa av en teoretiker. Den tidens ledande teoretiska fysiker Lorentz visade i vad som Michelson senare beskrev som ’en mycket inträngande analys... av hela experimentet’ att Michelson ’misstolkade’ fakta och att det som han observerade i verkligheten inte motsade hypotesen om en stillastående eter ; Fresnels teori bara hälften av den effekt som Michelson hade beräknat Lorentz slöt sig därav till att Michelsons experiment inte förkastade Fresnels teori och att den med säkerhet inte heller bevisade Stokes. Lorentz fortsatte med att visa att Stokes teori var motsägande : att den förutsatte att eterns och jordens ytan var i vilai förhållande till den senare och begärde att den relativa hastigheten skulle ha en potential ; med dessa två villkor är oförenliga. Men även om Michelson hade förkastat en teori om den orörliga etern, berör det inte programmet, som förutsätter mycket små värden hos etervinden och han, Lorentz, försåg honom omedelbart med ett. Denna teori var möjlig att prova och Lorentz lämnade stolt över det till en experimentell dom. Michelson tog tillsammans med Morley upp den kastade handsken. Men den relativa hastigheten mellan jorden och etern föreföll fortfarande vara lika med noll, i konflikt med Lorentz teori. Men den

här gången hade Michelson blivit försiktigare när han tolkade data och tänkte också på att solsystemet som helhet skulle kunna ha rört sig i motsatt riktning till jorden ; därför beslöt han att upprepa experimentet ’i intervall på tre månader och därigenom undvika all osäkerhet.

I sin andra uppsats talar inte Michelson mer om ’ några nödvändiga slutledningar’ och ’direkta motsägelser’. Han tänker bara att av hans experiment ’från alla förutsättningar verkar rimlig säkert att den relativa rörelsen mellan jorden och den lysande etern, måste vara liten ; så liten att den helt kan förkasta Fresnels förklaring av aberration.’ I denna uppsats hävda Michelson fortfarande att han förkastat Fresnels teori [och på samma gång Lorentz nya teori] ; med det finns inte ett enda ord om hans gamla hävdande från 1881 att han förkastade en ’teorin om en orörlig eter’ i allmänhet. [I själva verket tänkte hans ig att man måste prova etervinden också på hög höjd ’på toppen av en isolerad bergstopp till exempel.]

Under det att viss etervindens teoretiker som till exempel Kelvin inte litade på Michelsons ’experimentella skicklighet’, påpekade Lorentz att trots Michelsons naiva vidhållande, också hans nya experiment ’inte erbjuder något vittnesmål för frågan som undersöktes’ Man kan mycket väl betrakta Fresnels teori som en tolkande teori, som på ett sätt tolkar fakta utan att kunna förkastas av dem, och visade Lorentz ’att betydelsen av Michelson-Morleys experiment snarare ligger i det faktum att det kan lära oss någonting om förändringarna hos dimensioner’ en kropps dimensioner är påverkad av dess rörelse genom etern. Lorentz arbetade ut detta ’kreativa skifte’ inom Fresnels program med stor snillrikhet oh hävdade därigenom att ha ’avlägsnat motsägelserna mellan Fresnels teori och Michelsons resultat’. Men han erkände att ’eftersom kraften hos de molekylära krafterna är fullständig okända av oss, är det omöjligt att pröva hypotesen’ : för närvarande kunde inte några nya fakta förutsägas.

Under tiden fortsatte Michelson 1897 sina sedan länge planerade experiment för att mäta hastigheten hos etervinden på bergstoppar. Han fann ingen. Eftersom han tidigare förstått att han hade bevisat Stokes teori som förutsatte etervindar högre upp var han förstummad. Om Stokes teori fortfarande var riktig, måste gradienten hos etervinden vara mycket liten. Michelson måste dra den slutsatsen att ’jordens inflytande på etern sträckte sig ut till höjder motsvarande jorddiametern’. Han förställde sig att det var obevisbart resultat’, och tänkte att han 1887 hade dragit felaktiga slutsatser av sitt experiment. : det var Stokes teori som måste förkastas och Fresnels som måste accepteras ; och han bestämde att han skulle acceptera vilken som helst rimlig hjälpteori för att rädda den, även Lorentz teori av 1892. Det verkade som om han nu tycktes föredra Fitzgerald-Lorentz sammandragning och 1904 höll hans Case-kolleger på att söka eftersom sammandragningen förändras i olika material.

Medan de flesta fysikerna höll på att tolka Michelsons experiment inom ramen för eterprogrammet, kom Einstein, ovetande om Michelson, Fitzgerald och Lorentz, främst stimulerad av Machs kritik av den Newtonska mekaniken, fram till ett nytt framåtskridande program. Detta nya program inte bara ’förutsåg’ och förklarade resultatet av Michelson-Morleys experiment men förutsåg en hel garderob av tidigare aldrig tidigare drömda fakta, vilka medgav dramatiska bekräftelser. Det var först då, tjugofem år efteråt, som Michelson-Morleys experiment kom att betraktas som ’det största negativa experimentet i vetenskapens historia’. Men man kunde inte genast se det. Även om experimentet var negativt, var det inte klart ; i förhållande till vad var det

negativt ? Dessutom trodde Michelson 1881 att det var positivt : han vidhöll att det förkastade Fresnel men hade bekräftat Stokes teori. Michelson själv och

sedan Fitzgerald och Lorentz förklarade också resultatet positivt inom eterprogrammet. Som det först senare etablerades, av den långsamma ackumulationen av ad hoc försök för att beräkna det inom det urartande gamla programmet och genom den gradvisa installeringen av ett nytt progressivt segrande program i vilket det hade blivit en positiv instans. Men möjligheten av att någon del av det ’degenererade’ gamla programmet skulle kunna återupprättas kunde aldrig rationellt uteslutas.

De är bara en utomordentligt svår – och oändligt – lång process kan etablera ett försöksprogram som rivaliserar med sin föregångare ; och det är ovist att använda begreppet ’avgörande’ experiment för snabbt ; men även om vissa ev dessa avgörande experiment senare betvivlas, kommer man inte att kunna hejda det nya forskningsprogrammet utan genom en kraftfull återkomst av det gamla programmet. Det negativa – och betydelsen i Michelson-Morleys experiment ligger först och främst i det framåtskridande skiftet hos det nya programmet som det kom att lämna ett kraftfullt stöd, och dess ’storhet’ är bara en reflex av storheten hos de båda programmen tillsammans.

Det skulle vara intressant att ge en detaljerad studie av det rivaliserande skiftet hos den bleknande framtiden för eterteorin. Men under inflytande av naiv falsifikation är den mest intressanta urartande fasen i eterteorin efter Michelsons avgörande experiment ignorerad av nästan alla Einsteinianer. De har för sig att Michelson-Morleys experiment besegrade eterteorin med en hand, vars seghet bara kunde förklaras av obskurantistisk konservatism. Inte heller är denna post-Michelsonska period i eterteorin kritiskt granskad av anti-Einsteinianerna, som tänker sig att eterteorin inte alls led något nederlag : det som var bra hos Einstein fanns väsentligen i Lorentz eterteori och Einsteins seger beror bara på positivistiskt mode. Men faktum är att Michelsons långa serie av experiment från 1881 till 1935 genomförda för att pröva efter varann följande versioner av eterprogrammet erbjuder ett fascinerande exempel på ett urartande problemskifte. [Men forskningsprogram kan komma ut ur sin degenererande hål också. Det är väl känt att Lorentz eterteori lätt stärkas på ett sådant sätt att det, i meningen intressant, kan komma i nivå med Einsteins icke-eter teori. Etern kan i samband med ett betydande ’kreativt skifte’ fortfarande komma tillbaka.]

Det faktum att vi behöver efterklokhet för att bedöma experiment förklarar varför Michelsons experiment mellan 1881 och 1886 inte ens fanns nämnda i litteraturen. I själva verket beslöt Michelson, när en fransk fysiker 1881 pekade ut hans misstag, att inte publicera någon not som korrigerade det. Han förklarade sitt beslut i ett brev till Rayleigh i mars 1887 : ’ Jag har gång på gång försökt att intressera mina vetenskapliga vänner i detta experiment utan framgång och orsaken till att jag aldrig publicerade något tillrättaläggande [jag skäms jag att erkänna det] var att jag avskräcktes av det ringa intresse som mitt arbete möttes med och tänkte att det var värdelöst.’ Detta brev råkade vara svaret på ett brev från Rayleigh, där han ville göra Michelson uppmärksam på Lorentz uppsats. Detta brev startade experimenten 1887. Men också efter 1887, och till och med efter 1905 ansågs Michelson-Morleys experiment i allmänhet inte motbevisa närvaron av en eter och med goda skäl. Det var därför Michelson fick Nobelpriset [1907] inte för att ha förkastat eterteorin’ utan för hans optimala precisionsinstrument och de spektro-skopiska och metodologiska

undersökningar han utfört med hjälp av dem ; och varför Michelson-Morleys experiment inte ens fanns nämnda i presentationen. I sitt Nobeltal nämnde Michelson det inte; och han höll tyst om det faktum att fastän han ursprungligen kunde ha utvecklat sina instrument för att just kunna mäta ljusets hastighet , kände han sig tvingad att förbättra dem för att pröva några särskilda

eterteorier och at ’precisionen’ hos hans experiment 1887 huvudsakligen var motiverade av Lorentz teoretiska kritik : ett faktum som den samtida standardlitteraturen aldrig nämnde.

Det finns till slut också en tendens att glömma att även om Michelson-Morleys experiment hade påvisat etervind, hade Einsteins program ändå visat sig vara det bättre, När Miller – en ivrig förkämpe för det klassiska eterprogrammet, publicerade sitt sensationella påstående att Michelson-Morleys experiment var slapphänt genomfört och att det faktiskt fanns en etervind, hojtade Science nyhetsreporter ’Professor Miller resultat knockar ut relativitetsteorin radikalt’ Ur Einsteins synvinkel skulle, även om Miller hade rapporterat den verkliga situationen, bara den dåvarande formen hos relativitetsteorin tvingats tillbaka. Faktum är som Synge påpekar att Millers resultat även så som de såg ut inte låg i konflikt med Einsteins teori : det är bara Millers tolkning av dem som gör det ersätta extant-teorin hos fasta kroppar med en ny Gardner-Synge teori, och i så fall är Millers resultat helt smälta inom Einsteins program.

Låt oss diskutera ytterligare ett påstått avgörande experiment. Planck hävdade att Lummer och Pringsheims, som ’förkastade’ Wiens och Rayleighs och Jeans lagar om strålning omkring förra sekelskiftet, ’ledde till’ – eller till och med förde fram – till kvantumteorin Men återigen är den roll dessa experiment spelade mycket mer komplicerad och mycket mer i stil med vårt sätt att närma oss frågan. Det är inte bara så att Lummer och Pringsheims experiment gjorde slut på den det klassiska sättet, utan det förklarades snyggt och prydligt av kvantfysiken. Å ena sidan hakade några tidiga versioner av Einsteins kvant teori på Wiens lag och var därför inte mindre förkastad av Lummers och Pringsheims experiment än av den klassiska teorin. Å andra sidan erbjöds flera klassiska förklaringar till Plancks formel. Ett exempel är det möte 1913 som hölls av ’British Association for the Advancement of Science’ ett speciellt möte om strålning där bland andra Jeans, Rayleigh, J.J.Thomson, Larmor, Rutherford, ragg, Poynting, Lorentz, Pringsheim och Bohr var närvarande. Pringsheim och Rayleigh var utstuderat neutrala i frågan om de kvantumteoretiska spekulationerna, men professor Love ’representerade de äldre synpunkterna och höll fast vid möjligheten att kunna förklara fakta om strålningen utan att anta kvantteorin. Han kritiserade användningen av lika-fördelning av energin, på vilken en del av kvantteorin hade upprättats. Det tyngsta beviset för kvantteori är medgivande at Plancks formel för utstrålningsförmågan hos en svartkropp. Ur matematisk synvinkel, skulle det kunna finnas många fler formler som på samma sätt skulle stämma med experimentet. Man ägnade sig åt en formel av A.Korn, vilken gav resultat över ett vidsträckt fält och som visade sig stämma lika bra med experiment som med Plancks formel. I ett vidare påstående att den ordinarie teorin resurser inte är uttömda påpekade han att det vore möjligt att sträcka ut beräkningarna för utstrålning hos en tunn platta enligt Lorentz enligt andra fall. För en sådan beräkning kan inget analytiskt uttryck motsvara resultatet över hela våglängdsområdet, och det kan mycket väl vara så att det i det allmänna fallet inte finns någon enkel formel som kan användas på alla våglängderna. Plancks formel kan faktiskt vara ingenting mer än en empirisk formel. En klassisk förklaring lämnades av Callendar : ’Bristen på överenstämmelse med Wiens välkända formel för energifördelning i full strålning, kan enkelt förklaras om vi antar att den begränsar sig till egentlig energi. Det korresponderande värdet hos trycket kan mycket lätt deduceras genom hänvisning till Carnots princip som Lord Rayleigh har visat. Den formel som jag har föreslagit är helt enkelt summan tryck och energi-täthet som man får därigenom, och som ger mycket tillfredställande överenstämmelse med experiment, både när det gäller strålning och specifik värme. Jag föredra den före Plancks formel[bland andra skäl] på grund av att den senare inte kan förenas med den klassiska termodynamiken och innefattar uppfattningen av ett kvantum, eller en odelbar händelseenhet, vilket är otänkbart. Den motsvarande fysiska magnituden i min teori, som jag på ett annat ställe kallat en värmemolekyl är inte nödvändigtvis odelbar, men har ett mycket enkel förhållande till egentliga energin hos en atom, vilket är allt som behövs för att förklara det faktum att strålningen i vissa fall emitteras i atomiska enheter som är multipler av en särskild storhet [magnitude].

Dessa citat kan känna sega, men de visar åtminstone igen övertygande frånvaron av omedelbara avgörande experiment. Lummers och Pringsheims förkastanden avförde inte den klassiska tillämpningen på strålningsproblemet. Situationen kan beskrivas ännu bättre genom att peka på att Plancks ursprungliga ’ ad hoc’ formel – som passade och rättade Lummers och Pringsheims data – kunde förklaras progressivt inom det nya kvantteoretiska programmet, frånsett priset av ett urartande problemskifte. Den progressiva utvecklingen råkade hänga på ett ’kreativt skifte’ : ersättningen [av Einstein] av Boltzman-Maxwell med Bose-Einsteins statistik.

Progressiviteten hos det nya programmet var överväldigande tydligt : i Plancks version förutsade det korrekt värdet av Boltzman-Maxwells konstant och i Einsteins version förutsade det en överraskande serie av nya fakta. Men före den nya uppfinningen – men sorgligt ad hoc hypoteserna i det gamla programmet, före avslöjandet av det nya programmet och innan upptäckten av de nya fakta som pekade på ett progressivt problemskift i det senare, var den objektiva relevansen hos Lummer-Pringsheims experiment mycket begränsad.

Slutligen skall jag berätta historien om ett experiment som mycket nära, men inte helt, blev ’vetenskapshistorien störst negativa experiment’. Historien bekräftar återigen de oerhörda svårigheter som ligger i att exakt avgöra vad man lär av ett experiment och vad det ’avvisar’. Det avsnitt v erfarenhet som skall granskas är Chadwicks ’iakttagelser’ av beta förfall under 1914. Berättelsen visar hur ett experiment först kan betraktas som ett rutinpuzzel inom ramen för ett forskningsprogram, sedan utnämnas till rangen av ett ’avgörande experiment’ och sedan åter förvisas till att utgöra ett [nytt] rutinpuzzle, allt detta beroende av hela förändringen av det teoretiska och empiriska landskapet. De flesta konventionella betraktelserna förvirras av sådana förändringar och föredrar att falsifiera historien.

När Chadwick upptäckte det kontinuerliga spektrat hos radioaktiv beta-strålning 1914, trodde ingen att detta märkliga fenomen hade något med oförstörbarhetslagarna att göra. Två fyndiga rivaliserande lösningar dök upp 1922, inom ramen för dagens atomfysik, en av L.Meitner, den andra av C.D.Ellis. Enligt Miss Meitner, var elektronerna delvis ursprungliga elektroner från kärnan, delvis andrahandselektroner från elektronskalet. Båda teorierna innehöll sofistikerade hjälphypoteser, men båda förutsade nya fakta. De förutsedda fakta som de framförde motsade varann och det experimentella vittnesbördet understödde Ellis mot Meitner. Miss Meitner överklagade ; den experimentella ’domstolen’ vägrade att understöda henne, men bedömde att en avgörande hjälphypotes hos Ellis teori måste förkastas. Resultatet av spelet var remi.

Men ändå hade ingen tänkt sig att Chadwicks experiment motsade lagen om energins oförstörbarhet, om inte Bohr and Kramers hade anlänt just vid tiden för Ellis-Meitners motsättning om idén att en sammanhängande teori kunde utvecklas bara om de avstod från principen om energins oförstörbarhet i en enkel process. En av de viktigaste dragen hos den fascinerande Bohr-Kramers-Slater teorin år 1924 var att den klassiska lagen om bevarande av energi och rörelsemängd ersattes med en statistisk. Denna teori [eller snarare detta ’program’] ’förkastades’ omedelbart och ingen av dess konsekvenser bekräftades ; det blev faktiskt aldrig utvecklat för att förklara beta-förfall. Men trots att detta program genast lämnades [inte bara på grund av ’förkastandet’ genom Compton-Simon och Botha-Geiger experimenten utan på grund av att en kraftfull rival dök upp : Heisenberg-Schrödingers program] förblev Bohr övertygad att den icke-statistiska bevarande lagarna till slut måste överges och att beta-förfalls anomalin aldrig skulle kunna förklaras innan dessa legar hade blivit ersatta ; vid vilken tidpunkt beta-förfall skulle betraktas som avgörande experiment gentemot bevarandelagarna. Gamov berättar hur Bohr försökte att använda idén om icke-bevarande av energi hos beta-förfall till en fyndig idé att förklara den synbart eviga produktionen energi i stjärnorna. Bara Pauli, i hans Mefistofeliska behov att trots Gud, förblev konservativ och förslog 1930sin neutrino teori för att förklara beta-förfall för att bevara principen av energins oförstörbarhet. Han förde i ett gycklande brev till en konferens i Tübingen – själv föredrog han att stanna i Zürich för att närvara vid en bal. Han nämnde det första gången i en offentlig föreläsning 1931 i Pasadena , men han tillät nte att förläsningen publicerades, därför att han kände sig ’osäker’ på det.. Vid den tiden [1932] tänkte Bohr fortfarande att – åtminstone i den nukleära fysiken – skulle man tvingas att uppge själva idé med energibalans. Pauli beslöt sig till slut för att publicera sitt föredrag om neutrinon som han levererade till 1933 års Solvaykonferens i trots av det faktum att ’mottagandet vid kongressen utom av två unga fysiker, var skeptiskt.’ Men Paulis teori hade vissa metodologiska fördelar. Den bevarade inte bara principen om bevarande av energi men också principen om bevarande av spin och statistik :Den förklarade inte bara beta-förfall spektrum men, på samma gång ’nitrogen anomalin’. Med Whewells standard skulle denna ’förlikning med induktioner’ varit tillräckligt för att återupprätta Paulis teori. Men med våra kriterier, skulle en lyckosam förutsägelse av nya fakta behövas. Detta försåg Paulis teori också med. Därför att Paulis teori hade en intressant observerbar följd : om den var rätt skulle

ß-spektrat vara försett med ett tydligt övre gräns. Denna fråga var vid den tiden oavgjord, men Ellis och Mott blev intresserade och snart hade Ellis student Henderson, visat att experimentet stödde Paulis program. Bohr var inte imponerad. Han visste att om ett huvudsakligt program stött på statistiskt bevarande av energin någonsin skulle komma igång, skulle det växande bältet av hjälphypoteser ta väl hand av de mest negativliknande bevisen.

I själva verket trodde de flesta fysikerna under de åren att i nukleär fysik skulle lagarna för bevarande av energi och rörelsemängd bryta samman. Orsaken till det startades tydligt av Lise Meitner som erkände sig besegrad år 1933 : ’Alla försök att uppehålla värdet hos lagen om oförstörbarhet hos energin också i en enkel process krävde en andra process [hos beta-förfallet] : det vill säga bevarandeprogrammet för nukleus visade ett empiriskt degenererande problemskifte. Det diskuterades ett flertal försök med stor anslutning, men de övergavs därför att de misslyckades att framställa ett progressivt skifte.

I det ögonblicket framträdde Fermi på scenen. Åren 1933-34 återtolkade han beta-strålningens problem inom ramen för av forskningsprogrammet för den nya kvantteorin. Han startade alltså ett litet forskningsprogram för neutrinon [som sedan växte till programmet för svaga växelverkningar]. Han beräknade först några grova modeller. Trots att hans program ännu inte förutspådde några nya fakta, gjorde han klart att detta bara var en fråga om ytterligare arbete.

Två år gick och Fermis löfte uppfylldes inte. Men det nya programmet för kvantfysik utvecklades hastigt, åtminstone så långt som det gällde icke-nukleära fenomen. Bohr blev övertygad om att några av de grundläggande idéerna i Bohr-Kramer-Slaters program nu var fast förankrade i det nya kvantprogrammet och att det nya programmet löste de väsentliga teoretiska problemen i det gamla kvantprogrammet utan att röra vid bevarandelagarna. Därför följde Bohr Fermis program med sympati och 1930 gav han det enligt vår standard år 1930 i en serie osedvanliga händelser, sitt offentliga stöd.

Shankland räknade år 1936 ut ett nytt prov för rivaliserande teorier för fotonspridning. Hans resultat tycktes ge stöd åt den kasserade teorin hos Bohr-Kramers-Slater och underminera tillförlitligheten i de experiment som tio år tidigare hade förkastat den. Shankland uppsats väckte sensation. De fysiker som avskydde den nya riktningen hyllade genat Shanklands experiment. Dirac välkomnade bland andra återkomsten av det ’förkastade’ Bohr-Kramers-Slater programmet och skrev en mycket skarp artikel gentemot den ’så kallade kvantelektrodynamiken’ och begärde ’en djupgående förändring av de rådande teoretiska idéerna, tillsammans med avfärd från bevarandelagarna [för att]kunna få ett tillfredställande relativistiskt kvantum mekanik.’ I artikeln föreslog Dirac åter att beta-förfall mycket väl kan visa sig vara ett avgörande bevis mot bevarandelagarna och hånade den nya icke-iakttagbara partiklarna, neutrinon, särskilt förutspådda av några forskare i ett försök att bevara bevarande av energin genom att förutsätta att den o-observerbara partikeln tog bort balansen’. Omedelbart efter detta förenade sig Peierls i diskussionen. Peierls föreslog att Shanklands experiment skulle kunna ’förkasta’ också den statistiska bevarandet av energi. Han tillade : ’Det låter också tillfredställande när väl detaljerat bevarande har övergivits.

I Bohrs Köpenhamnsinstitut, upprepades omedelbart Shanklands experiment och kasserades. Jakobsen, en kollega till Bohr beskrev detta i ett brev till Nature. Jakobsens resultat medföljdes av ett brev från Bohr själv, som handfast gick ut emot rebellerna och till försvar till Heisenbergs nya kvantprogram. Särskilt försvarade hanneutrinon mot Dirac : ’Man bör lägga märke till att orsak till allvarligt tvivel när det gäller det strikta värdet av bevarandelagarna i problemet med strålningen av ß-strålar från atomkärnor nu är i stort sett avlägsnade genom suggestiva överenskommelser det snabbt växande experimentella beviset gällande ß-strålningens fenomen och följderna av neutrinohypoteserna hos Pauli, som så anmärkningsvärt utvecklats av Fermis teori.

I sin första version hade inte Fermis teori någon påtaglig empirisk framgång. I själva verket motsade tillgängliga data, särskilt när det gällde RaE på vilket betaemissionens försök då riktade sig, skarpt Fermis 1933-34 teori. Han tänkte ta upp det i andra delen av sin uppsats vilken, emellertid, aldrig blev publicerad. Även om man konstruerar Fermis 1933-34 teori som den första versionen i ett flexibelt program, kunde man år 1936 absolut inte avslöja något tecken på progressivt skifte. Men Bohr ville lägga sin auktoritet bakom Fermis djärva tillämpning av Heisenbergs nya stora program för den nukleära forskningen ; och eftersom Shanklands experiment och Diracs och Peierls anfall förde in beta-förfallet i det kritiska synfältet för det stora programmet överreklamerade han Fermis neutrinoprogram vilket verkade lova att fylla i ett tomrum. Utan tvekan sparade den vidare utvecklingen Bohr från ett förödmjukande nederlag : programmet grundat på bevarandeprinciper framskred, under det att det rivaliserande programmet stod stilla.

Denna historias moral är återigen att bestämningen av ett experiment som ’avgörande’ beror på tillståndet hos den teoretiska tävlan i vilken den är inblandad. Allt eftersom lyckan hos de tävlande lägren växer eller bleknar, kommer tolkning och uppskattning av experimentet att förändras.

Emellertid är vår historiska sagovärld genomsyrad av teorier om ögonblicklig rationalitet. Den historia som jag har återgivit ör falsifierad i de allra flesta avseenden och återupprättad i termer av någon felaktig teori om rationalitet. Ocksp den allra bästa populära framställningarna kryllar av sådana falsifikationer. Låt mig nämna två exempel.

I en uppsats får vi lära om detta beta-förfall : ’När denna situation visade sig för första gången, tycktes förutsättningarna hårda. Fysikerna hade antingen att acceptera sammanbrottet av lagen om energin oförstörbarhet, eller att antaga förekomsten av av en y och oförutsedd partikel. En sådan partikel emitterad tillsammans med protonen och elektronen under sönderdelningen av neutronen, kunde rädda den centrala pelaren hos fysiken genom att avlägsna den saknade energin. Detta var i det tidiga 1030-talet, när introduktionen av en ny partikel inte var den småsak som den är idag. Emellertid, efter endast en kort tvekan valde fysikerna det senare alternativet.’ Men visst var till och med de diskuterade alternativen mycket fler än två och ’tvekan’ var uppenbarligen inte ’av kort slag’.

I en väl känd lärobok i vetenskaplig filosofi får vi lära oss att [1] lagen [eller principen] för bevarande av energi blev allvarligt utmanad genom experiment med beta-förfall vars resultat inte kunde förnekas’ ; att [2]’trots att lagen inte övergavs, och att existensen av en ny sorts enhet [kallad en ”neutrino”] blev antagen för att kunna bringa lagen i enighet med experimentella data’ ; och att [3] ’orsaken till denna förmodan var att förkastandet av oförstörbarhetslagen skulle beröva en stor del av vår fysikaliska kännedom ur dess systematiska sammanhang.’ Men alla tre punkterna är fel. [1] är fel därför att ingen lag kan allvarligt utmanas enbart av experiment ; [2] är fel därför att nya vetenskapliga hypoteser antas bara för att fylla tomrummet mellan data och teori, utan med avsikt att förutsäga nya fakta ; och [3] är fel därför att vid den tiden tycktes det som om det räckte med bevarandelagen för att behålla det ’systematiska sammanhanget’ i vår fysikaliska kunskap.

Det finns ingenting sådant som avgörande experiment, åtminstone inte om med det menas experiment som omedelbart kan kasta omkull ett forskningsprogram. Faktum är at när ett forskningsprogram lider nederlag och ersätts av ett annat, kan bara – med långsiktig efterklokhet – kalla ett experiment som svgöran om det visar sig ha försett oss med effektfulla bekräftande exempel hos det segrande programmet och nederlag för det förlorande. [i den meningen att det aldrig ’förklarades progressivt’ – eller kort sagt ’förklarades’ – inom det besegrade programmet]. Men vetenskapsmän dömer inte alltid heuristiska situationer riktigt. En vetenskapsman med snabba beslut kan mycket väl anse att hans experiment fick ett program på knä och delar av den vetenskapliga världen kommer också att förhastat hålla med honom. Men om det besegrade lägret några år senare kommer fram till en ny vetenskaplig förklaring till det anförda ’avgörande experimentet’ inom [eller i överenstämmelse med]det antaget besegrade programmet,

kommer äretiteln att tas tillbaka och ’det avgörande experimentet’ förvandlas till en ny seger för programmet.

Det finns ett överflöd av exempel. Det fanns många experiment under 1700-talet varav mänga faktiskt var histriskt-sociologiska fakta, vitt och brett accepterade som ’avgörande’ bekräftelser mot Galileis lag för fritt fall, och Newtons teori om gravitationen Under 1800-talet fanns det flera ’avgörande experiment’ baserade på ljusets hastighet vilka ’underkände’ partikelteorin och vilka senare fanns vara misstag i ljuset av relativitetsteorin. Dessa ’avgörande experiment’ avfördes senare från de justifikatoriska textböckerna aom framvisande av en skamlig kortsiktighet eller till och med avundsjuka. [Nyligen återuppstod de i några böcker, denna gång för att visa på ofrånkomliga irrationaliteten hos vetenskapligt mode.]Men i de fall som uppenbart ’avgörande experiment’ vid ett senare tillfälle underkändes genom nederlaget av programmet, stämplade historiker dem som gjorde motstånd med enfald, avundsjuka, eller orättfärdigt smicker av fadern till forskningsprogrammet i fråga. [Fashionabla ’sociologister i kunskap’ – eller ’kunskapspsykologister] – tenderar att förklara situationer i rent sociala eller psykologiska termer, när de i själva verket är bestämda av rationella principer. Ett typiskt exempel är förklaringen av Einsteins motsättning till Bohr komplement princip på grund av att ’Einstein 1926 var fyrtiosju år gammal. Fyrtiosju må vara livets krön, men inte för en fysiker].

I ljuset av mina idéer kan tanken på omedelbar rationalitet förefalla utopisk.

Men denna utopiska idé är kännetecknet på de flesta epistemologiska märken. Justifikationisterna vill att vetenskapliga idéer skulle vara bevisade till och med innan de hade publicerats : probabilisterna ville ha en maskin som blinkade så fort värdet [graden av bekräftelse] av en teori provades ; de naiva falsifikationisterna hoppade att åtminstone avlägsnandet åtminstone skulle avslöja äktheten hos ett experiment.

Jag hoppas att ha visat att alla dessa teorier om ögonblicklig rationalitet – och ögonblickligt lärande – misslyckas. Fallstudierna i den här avdelning visar att rationaliteten arbetar mycket långsammare än vad de flesta människor är böjda att föreställa sig, och på samma sätt, felbarheten. Minervas uggla flyger i skymningen. Jag hoppas också ha visat att kontinuiteten i vetenskapen, segheten hos vissa teorier, rationaliteten i en viss dogmatism, bara kan förklaras om vi bygger vetenskapen som slagfält för forskningsprogram snarare är enskilda teorier. Vi kan förstå mycket litet av vetenskapens tillväxt när vår matbit av vetenskaplig kunskap är ett paradigm som ’alla svanar är vita’ som står på egna ben utan att vara innesluten i ett helt forskningsprogram.

Min redogörelse innefattar ett nytt kriterium på demarkationen [gränslinjen] mellan ’mogen vetenskap’, som består av försöksprogram och ’omogen vetenskap’ som enkelt består av en hoplappning som ett mönster av försök och misslyckanden.

Vi kan till exempel ha en föreställning, kan få den förkastad och sedan ha den räddad av en hjälphypotes som inte är ad hoc i den mening som vi diskuterat tidigare. Det kan förutspå nya fakta av vilka en del till och med kan vara bekräftade. Men man kan komma fram till ett sådant framsteg med en sådan hoplappad godtycklig serie av osammanhängande teorier. Goda vetenskapsmän kommer inte att tycka att ett sådant tillverkat skifte är tillräckligt ; de kan till och med förkasta det som inte äkta vetenskapligt. De kommer att kalla en sådan hjälphypotes enbart ’formell’, godtycklig,’, ’empirisk’, halvempirisk’, eller till och med ’ad hoc’.

Vi skall komma ihåg att i den positiva heuristiken hos ett kraftfullt programfinns det redan från början en allmänt utlagd linje som visar hur man skall bygga det skyddande bältet : denna heuristisk kraft genererar självständigheten i den teoretiska vetenskapen.

Detta krav på ständig tillväxt är min rationella rekonstruktion av den allmänt erkända ’enheten’ eller ’skönheten’ hos vetenskapen. Den belyser svagheten hos två – uppenbart mycket olika – typer av teoretiserande.

Allra först visar den svagheten hos program som likt Marxismen eller Freudianismen, säkerligen är ’enhetliga’, som ger en allmän ild av den sorts hjälphypoteser de kommer arr nyttja för att svälja anomalier, men vilka ofelbart finner på sina hjälpteorier i kölvattnet av fakta utan att, samtidigt, förutse andra. [Vilka nya fakta har Marxismen förutsett sedan, säg 1917 ?]

I det andra falletträffar det hoplappade , fantasilösa serier av fotgängares ’erfarenhetsmässiga’ tillrättalägganden hos den modern socialpsykologin. Sådana tillrättalägganden kan, med hjälp av så kallad ’statistisk teknik’ göra några ’nya’ förutsägelser och kan eventuellt också picka upp några korn av sanning. Men detta teoretiserande har ingen förenande idé, ingen heuristisk kraft och är på det hela taget värdelösa.

Min redogörelse av vetenskaplig rationalitet, fast den bygger på Poppers leder bort från några av hans allmänna idéer. Jag kasserar till en viss grad in både Le Roys konventionalism med tanke på teorier och Poppers konventionalism när det gäller grundläggande påståenden. I det avseendet är vetenskapare [och som jag har visat också matematiker] inte irrationella när de tenderar att ignorera motexempel eller som de föredrar att kalla dem ’motsträviga’ eller ’resterande’ exempel och följer sekvensen av problem som förskrivs av den positiva heuristiken i deras program, och arbetar ut och bearbetar – och anbringar – sina teorier oberoende.

Mot Poppers falsifikationist moral hävdar vetenskapsmän ofta och rationellt ’att experimentella resultat inte ät tillförlitliga och a de oförenligheter som visar sig finnas mellan experimentella resultat och teorier bara är skenbara och att de kommer att försvinna med vår ökande förståelse. När de gör det kommer de kanske inte ’att inte den motsatta hållningen att hos den kritiken ...som är den riktiga för vetenskapsmannen’. Popper har rätt i själve verket när han stryker under att ’dogmatiskt hålla fast vi en teori så länge som möjligt har en avsevärd betydelse. Utan att göra det skulle vi aldrig finna ut vad som finns i en teori – vi skulle ge upp en teori innan vi haft verklig möjlighet att ta reda på dess verkliga styrka ; och följden av det är att ingen teori kommer att kunna spela sin roll i att bringa reda i världen, att förbereda oss för framtida händelser, att dra vår uppmärksamhet till händelser som vi aldrig annars skulle lägga märke till. Alltså måste bi betrakta ’dogmatismen’ hos ’normal vetenskap inte som ett hinder för tillväxt så länge som vi förenar den med god den Popperska insikten att det finns god progressiv vetenskap och att det finns dålig, degenererande normal vetenskap, och så länge som vi bibehåller beslutsamhet att avföra vissa forskningsprogram under säkra objektivt definierade omständigheter.

Den dogmatisk inställningen hos vetenskapen – som skulle beskriva deras stabila perioder – beskrevs av Kuhn som ett huvuddrag hos ’normal’ vetenskap. Men Kuhns begreppsmässiga ramverk för att behandla kontinuiteten i vetenskapen är socio-psykologisk : mitt är normativt . Jag ser på kontinuiteten i vetenskapen med ’Popperska glasögon’. Där Kuhn ser ’paradigmer’ ser jag också rationella ’forskningsprogram’.

Låt oss lägga samman Kuhn-Poppers motsättningar.

Vi har sett att Kuhn har rätt när han vänder sig mot naiv falsifikationism och även när han stryker under kontinuiteten i vetenskapliga framsteg och segheten hos en del vetenskapliga teorier. Men Kuhn vänder sig mot hela det Popperska forskningsprogrammet och han utesluter varje möjlighet till rationell ombildning av vetenskapens tillväxt. I en kortfattad jämförelse mellan Hume, Carnap och Popper, framhåller Watkins att den tillväxten hos vetenskapen hos Hume är induktiv och irrationell. induktiv och rationell hos Carnap, icke-induktiv och rationell enligt Popper. Men Watkins jämförelse kan sträckas ut genom att tillägga att den hos Kuhn är induktiv och irrationell. I Kuhns ögon kan det inte finnas någon logik, bara upptäckandets psykologi. Enligt Kuhns uppfattning finns det alltid anomalier, oförenligheter i vetenskapen, men under ’normala’ omständigheter säkrat det övergripande paradigmet tillväxtens mönster, vilket efterhand ersätta genom ’kriser’. Det finns inte något särskilt rationellt skäl för att en Kuhnsk ’kris’ skall uppstå. ’Kris’ är ett psykologiskt begrepp ; det är smittsam panik. I den uppstår ett nytt ’paradigm’ som inte kan jämföras med sin föregångar. Det finns ingen rationell standard för att kunna jämföra dem. Varje paradigm innehåller sin egen standard. Krisen sveper iväg inte bara med de gamla teorierna och reglerna, men också med den standard som fick oss att respektera dem. Det nya paradigmet för med sig en helt ny rationalitet. Det finns ingen överparadigmatisk standard. Förändringen har samma effekt som råttfångaren från Hameln. Sålunda är i Kuhns ögon vetenskaplig revolution irrationell, en angelägenhet för mobbens psykologi.

Nedflyttningen av den filosofisk vetenskapen till den psykologiska vetenskapen började inte med Kuhn. En tidig våg av psykologism följde på sammanbrottet av justifikationismen. För många erbjöd justifikationismen den enda formen av rationalitet : slutet för justifikationismen : justifikationismens slut innebar slutet för rationaliteten. Kollapsen av tesen att vetenskapliga teorier är bevisbara, att vetenskapens framsteg är kumulativ fick justifikationisterna att råka i panik. Om det är så att ’upptäcka är att bevisa’ men igenting är ’bevisbart’ kan det inte finnas några upptäckter bara ’hävdande av upptäckter’. Då tänkte besvikna justifikationister – ex-justifikationister – att det var en hopplöst företag att utarbeta rationell standard och att allt som man kan göra är att undersöka – och att efterlikna [imitate] – det Vetenskapliga Sinnet, så som det är exemplifierat hos berömda vetenskapsmän. Efter kollapsen av den Newtonska fysiken, arbetade Popper ut nya, icke-justifikatoriska standarder.

Några av dem som redan hade inhämtat justifikationismens rationella kollaps fick, huvudsakligen ryktesvägen höra talas om Poppers färgrika uttalanden vilka förebådade naiv falsifikationism. När den fann dem ohållbara uppfattade de kollapsen som liktydig med själva logikens avslut. Utarbetandet av en rationell standard betraktades på nytt som ett hopplöst företag ; det bästa man kan göra är att studera det Vetenskapliga Sinnet. Kritisk filosofi ersattes då med vad Polanyi kallade ’postkritisk’ filosofi. Men det Kuhnska forskningsprogrammet innehåller ett nytt drag : vi måste studera inte bara den enskilda vetenskaparens sinne utan också det Vetenskapliga Samfundets sinne. Individuell psykologi ersätts nu med social psykologi efterliknande av de stora vetenskapsmännen genom att hänskjuta till samfundets kollektiva visdom.

Men Kuhn bortsåg från Poppers sofistikerade falsifikationism och det forskningsprogram som han efterliknade. Popper ersatte den klassiska rationalitetens centrala problem, det gamla problemet med fundamentet, med problemet kritiksk-felbar tillväxt, och började utarbeta objektiva standardformer för denna tillväxt. I denna uppsats har jag försökt utveckla detta program ett steg vidare. Jag tänker att denna lilla utveckling är tillräcklig för att undkomma Kuhnsk kritik.

Om man historiskt återskapar vetenskapligt framsteg som en process av rivaliserande forskningsprogram och progressiva och degenererande problemskiften får man en helt annan blid än om man ser den återskapade bilden av en följd av djärva teorier och deras dramatiska nederlag. Denna första tanke lades fram av Popper framför allt i hans bannlysning av ’konventionalism’.

det vill säga innehållsökande knep. Den huvudsakliga skillnaden till Poppers ursprungliga version är tror jag att i min uppfattning dödar inte kritik – och får inte göra det – lika snabbt som Popper föreställde sig.

Rent negativ, destruktiv kritik, är liksom ’förkastanden’ eller demonstration av brist på sammanhang utesluter inte ett program. Kritik av ett program är lång och ofta förvirrande affär och man måste behandla knoppande program tålmodigt.

Kuhn visade i sanning att vetenskapens psykologi kan avslöja betydelsefulla och verkligen sorgliga sanningar. Men vetenskaplig psykologi är inte självstyrande. ; därför att den – rationellt återskapade – tillväxten i vetenskapen äger till sin väsentliga del rum i idéernas värld, i Platons och Poppers ’tredje värld’, i den uttalade kunskapens värld som är oberoende av vetande subjekt. Poppers forskningsprogram siktar till en beskrivning av denna objektiva vetenskapliga tillväxt. Kuhns forskningsprogram tycka sikta mot en beskrivning av förändringen i det [’normala’] vetenskapliga sinnet [antingen individuellt eller kommunalt]. Men spegelbilden av den tredje världen i individens uppfattning – till och med i den ’normala’ – är vetenskaparen vanligen en karikatyr av den ursprunglige ; och att beskriva denna karikatyr utan att göra det i förhållande till den ursprungliga tredje-världen slutar lätt i en karikatyr av karikatyren. Man kan inte förstå vetenskapens historia utan att ta med denna återverkan i de tre världarna.

[Den första världen är den materiella världen, den andra världen är medvetandets värld, och den tredje är påståendenas, förslagens, sanningen och standardens värld : den objektiva kunskapens värld. Poppers psykologistiska termer kan huvudsakligen översättas till tredje-världs termer.]