I. Vetenskap : anledning eller religion

Under århundraden har kunskap betytt bestämd kunskap – bevisad, antingen genom intellektets överhöghet eller genom sinnenas vittnesbörd. Klokheten och den intellektuella oavhängigheten krävde att man avstod från lösa påståenden, och att man också i själva tanken sökte minska gapet mellan spekulation och erkänd kunskap.

Intellektets och sinnenas förmåga att bevisa var ifrågasatta av skeptiker redan för mer än tvåtusen år sedan ; de klubbades ned av Newtons ofantliga framgång med hans fysiska teori ; Einsteins slutledningar vände åter bladet och nu är det mycket få vetenskapsmän som tror att vetenskaplig kunskap är, eller kan vara, kunskap som blivit bevisad.

Men mycket få inser att med detta har hela den klassiska byggnaden av intellektuella värden fallit i ruiner och att den måste ersättas av något annat ; det går inte bara att spä ut sanningen – som några empiriker har för sig – till en sanning som är 'trolig sanning' eller – som andra sociologa vetare inbillar sig – genom att ersätta 'sanning med [en annan] överenskommen [demokratisk].sanning’

Kritik av den huvudsakliga teorin och framförande av nya teorier är bara tillåtet vid de sällsynta tillfällen när det råder en 'kris’, enligt Kuhn'.

Denna senare Kuhnska teori har blivit mycket kritiserad och jag skall inte ta upp den här. Det som bekymrar mig är snarare att Kuhn, sedan han upptäckt oförmågan hos både justifikationismen och falsifikationismen att förse oss med rationella redogörelser för vetenskaplig tillväxt, tycks falla tillbaka på irrationalism.

I denna uppsats skall jag först visa att i Poppers logik när det gäller vetenskaplig upptäckt är två skilda inställningar som blivit hoprörda. Kuhn uppfattar bara en av dessa : 'naiv falsifikationism' [jag föredrar termen 'naiv metodologisk falsifikationism’] ; jag tycker att Kuhns kritik av den är riktig och jag skall förstärka den. Men Kuhn förstår inte en mer sofistikerad inställning, vars rationalitet inte grundar sig på 'naiv' falsifikationism. Jag skall försöka förklara – och ytterligare stärka – denna fastare popperska inställning, som jag tror kan undgå Kuhns kritik och visa vetenskaplig revolution inte som en förbluffande religiös omvändelse utan snarare som ett rationellt framsteg.

För att förstå konflikten mellan de båda teserna tydligt, måste vi gå tillbaka till den situation som rådde inom vetenskapsfilosofin efter sammanbrottet av 'justifikationismen' [det berättigande bevisets era ; mekaniken].

Många filosofer hävdar fortfarande att misslyckandet med att åtminstone upprätta en sannolik lösning av problemet induktion betyder att vi ’slänger ut nästan allting som av vetenskapen betraktas som kunskap och samtidigt allt förnuft’. Det är mot den bakgrunden som man måste se den dramatiska förändring som uppstått genom att kunna värdera teorier i allmänhet genom falsifikationismen och lika allmänt genom en annan standard för intellektuell hederlighet. Falsifikationismen var på ett sätt ett nytt och betydande bakslag för den rationella tanken. Men eftersom det var en reträtt från en utopisk standard, rensade den bort mycken skenhelighet och grumliga tankar och på det sättet betydde den i verkligheten ett framsteg.

Falsifikationisterna begär att när väl en förmodan blivit motbevisad finns det ingen återvändo : det som man förmodat måste ovillkorligen förkastas. Med [icke-tautologisk] icke-falsifierbara påståenden gör den dogmatiska falsifikationisten processen kort : han märker dem som ’metafysiska’ och förnekar dem vetenskaplig status.

Sålunda framskrider vetenskapen genom djärva spekulationer vilka aldrig blivit bevisade eller ens varit sannolika, men av vilka en del skiljs av genom obevekliga, slutliga förkastanden och sedan blir ersatta med ännu mer djärva, nya och åtminstone inledningsvis icke förkastade spekulationer.

Emellertid håller inte dogmatisk falsifikationism. Den vilar på två falska förutsättningar och ett alltför smalt kriterium för demarkationen [skiljelinjen] mellan vetenskap och icke-vetenskap.

Dessa två antaganden säkrar för den dogmatiske falsifikationistens dödliga vederläggande en empirisk grund från vilken bevisad falskhet kan avlägsnas och deduktiv logik föras in i teorin som befinner sig under prov.

Dessa antaganden kompletteras av ett demarkationskriterium : endast de teorier är ’vetenskapliga’ som förbjuder vissa omständigheter och därför är faktiskt möjliga att vederlägga.

[Den empiriska grunden till en teori är dess uppsättning av möjliga förfalskare : uppsättningen av de iakttagbara påståenden som kan vederlägga den.]

Men båda dessa antagandena är falska. Psykologin vittnar emot den första, logiken mot den andra, och slutligen, vittnar metodologisk bedömning mot kriteriet för skiljelinjen. Jag skall diskutera dem i tur och ordning.

Det lämnar oss med två oförenliga teorier, prima facie likställda. En del empiriker skall erkänna att det är rätt och att Galileis ’iakttagelser’ inte var äkta iakttagelser ; men de håller fortfarande fast vid att det finns en ’naturlig gränslinje’ [demarkation] mellan förklaringar givna ett tomt, passivt förstånd direkt genom dess sinnen – bara dessa kan erbjuda äkta ’omedelbar kunskap’ – och förklaringar som antyds av orena teori-impregnerade sensationer.

För att understödja detta senare, skall jag först berätta en karakteristisk historia och sedan föreslå ett allmänt argument.

Denna historia antyder mycket tydligt att också de mest respekterade teorier, som den Newtonska dynamiken och gravitationsteorin, kan misslyckas med att hindra några som helst iakttagbara förhållanden. I verkligheten : en del vetenskapliga teorier hindrar ett förhållande i några specificerade finita rymd-tidsliga regioner [eller kort sagt en ’särskild händelse’] bara under det villkoret att ingen annan faktor [möjligen dold i något avlägset och osäkert rymd-tidsligt hörn av universum] inte har något inflytande på den. Men sådana teorier motsäger aldrig ensamma ett grundläggande påstående : de motsäger på sin höjd en gissning om ett grundläggande påstående som beskriver ett unikt rymd-tidsligt förhållande och ett universellt icke-existerande påstående att ingen annat relevant orsak verkar någon annanstans i universum. Och den dogmatiske falsifikationisten kan omöjligt vidhålla att sådana universella påståenden tillhör den empiriska grunden : att den kan iakttagas och bevisas genom erfarenhet.

Men därigenom förvisar den dogmatiska falsifikationismen de mest betydande teorierna med sina egna skäl till metafysiken där en rationell diskussion – bestående av dess standard av bevis och vederläggande – inte har någon plats eftersom en metafysisk teori varken är bevisbar eller möjlig att vederlägga. Den dogmatiska falsifikationismens skiljelinje är alltså stark antiteoretisk.

För att sammanfatta :klassisk justifikationism tillät bara bevisade teorier ; neo-klassiska justifikationister sannolika sådana ; dogmatiska falsifikationister insåg att inte i något fall är teorier tillåtna. De beslöt att tillåta teorier om de var möjliga att vederlägga – vederläggbara genom ett ändligt antal iakttagelser. Men även om det fanns sådana vederläggbara teorier – sådana som kan motsägas av ett ändligt antal av faktiska iakttagelser – är de ändå alltför nära den erfarenhetsmässiga grunden.

Som ett exempel, på den dogmatiska falsifikationistens villkor ’Alla planeter rör sig i elliptiska banor’ kan vederläggas av fyra observationer ; av den anledningen kommer den dogmatiske falsifikationisten att betrakta det som ytterligare vetenskapligt. Toppen av vetenskaplighet blir en teori som ’Alla svanar är vita’ vilket ar möjligt att vederlägga med en enda undersökning.

Å andra sidan kommer den dogmatiske falsifikationisten att förkasta alla sannolikhetsteorier tillsammans med Newtons, Maxwells och Einsteins teorier som ovetenskapliga, därför att inget ändligt antal observationer kommer någonsin att vederlägga dem.

den 20 juni 2004 sg

Kollapsen av den dogmatiska falsifikationen under trycket av felbarhetens [fallibilismens] argument för oss tillbaka till ruta ett. Om alla vetenskapliga påståenden är felbara teorier, kan man kritisera dem bara i deras motsägelser. Men då, på vilket sätt är vetenskapen empirisk [har erfarenhetsgrund] ? Om vetenskapliga teorier varken är bevisbara eller möjliga att göra sannolika eller ens att vederlägga, verkar det som om skeptikerna till slut skulle få rätt : vetenskapen är ingenting annat än fåfäng spekulation och det finns ingenting sådant som framsteg hos den vetenskapliga kunskapen. Kan vi fortfarande hålla stånd mot skepticismen ? Kan vi rädda vetenskaplig kritik från felbarheten ? Är det möjligt att ha en felbarhetsteori för vetenskapligt framsteg ? Och särskilt ; om vetenskaplig kritik är felbar, på vilken grund kan vi avfärda en teori ?

Ett mycket intressant svar förser oss den metodologiska falsifikationismen med. Metodologisk falsifikationism är en sorts konventionalism ; för att vi skall förstå den måste vi diskutera konventionalism i stort.

Det finns en betydelsefull skillnad mellan ’passivistiska’ och ’aktivistiska’ teorier om kunskap. ’Passivister’ håller före att sann kunskap är Naturens prägling på ett fullständigt stilla sinne : mental aktivitet kan bara resultera i kluvenhet och förvanskning. Den mest inflytelserika skolan är klassisk empirism. ’Aktivister’ håller före att vi inte kan läsa i naturens bok utan mental aktivitet, utan att tolka den i förhållande till våra önskningar eller slutsatser [teorier : Popper 1934, 1945].

Konservativa ’aktivister’ håller före att vi är födda med våra grundläggande förväntningar ; med dem gör vi världen till ’vår värld’. Tanken är att vi lever och dör i vår ’föreställningsvärld’, men vi måste då för alltid leva och dö i vår världs fängelse. Tanken att vi lever i vår föreställningsvärlds fängelse utvecklades ursprungligen av Kant ; pessimistiska kantianer ansåg att den verkliga världen för alltid är omöjlig att lära känna på grund av detta fängelse, medan optimistiska kantianer tänkte att Gud skapade vår föreställnings ramar för att passa till världen.

Men revolutionära aktivister tror att föreställningens ramverk kan utvecklas och bli ersatta med nya bättre ramverk [gränser] ; det är vi som skapar våra fängelser, därför kan vi också kritiskt riva ned dem. Nya steg från konservativ till revolutionär aktivism toga av Whewell och sedan Poincaré, Milhaud och Le Roy. Whewell tänkte att teorier utvecklas genom att man prövar sig fram –’inträde till de induktiva epokerna’. De bästa av teorierna ’bevisas’ sedan under de ’induktiva epokerna’ av en lång förberedande à priori uppskattning

som kallas för ’progressiv intuition’. De induktiva epokerna följs av

’fortsättningsepoker till de induktiva epokerna’ ; kumulativa [sig förökande] utvecklingar av hjälpteorier. Poincaré, Milhaud och Le Roy var emot idén om bevis genom progressiv intuition och föredrog att förklara den fortsatta framgången hos den newtonska mekaniken genom ett metodologiskt avgörande som vetenskapsmännen tagit. : efter en avsevärd period med framgång för erfarenheten, skulle vetenskapsmännen kunna besluta att inte tillåta en teori att förkastas. När den en gång har fattat detta beslut löser de [eller upplöser] de uppenbara anomalierna med hjälphypoteser eller andra ’konservativa stratagem’. Denna konservativa konventionalism har emellertid den nackdelen att den förhindrar oss att komma ut ur vårt självpåtagna fängelse, när väl den första försöksperioden är över och det stora beslutet har fattats. De kan inte lösa problemet med att göra sig av med de teorier som triumferat under en lång period. Enligt den konservativa konservatismen kan experiment ha tillräcklig kraft att förkasta unga teorier men inte att förkasta gamla, etablerade teorier : allteftersom vetenskapen växer minskar kraften hos det uppenbart erfarenhetsmässiga.

Poincarés kritik vägrade att acceptera den tanken att även om vetenskapare bygger sitt eget ramverk för begreppen, kommer det en tid när dessa ramverk förvandlas till fängelser som inte kan rivas. Men kritiken gav upphov till två rivaliserande skolor av revolutionär konventionalism : Duhems simplicism och Poppers metodologiska falsifikationism.

Duhem accepterar konventionalisternas inställning att ingen fysisk teori faller ihop enbart på grund av ’förkastanden’ , men gör gällande att den kan

falla ihop av alltför många ’upprepade reparationer’ och för många

’hopnystade stopp’ när det maskätna underlaget inte längre kan bära

upp den ’vacklande byggnaden’ och måste ersättas. Men falsifikationen är på det sättet överlämnad till personlig smak, i bästa fall vetenskapligt mode och alltför mycket lärum är lämnat åt dogmatisk tillgivenhet till en favoritteori.

Popper gav sig ut för att finna ett kriterium som är på en gång mer objektivt och mer slående. Han kunde inte acceptera försvagningen av empirismen innefattad också i Duhems sätt att närma sig frågan, och föreslog en metodologi som tillåter experimentet att kunna utöva stort inflytande också hos den ’mogna’ vetenskapen. Poppers metodologiska falsifikationism är på en gång konventionalistisk och falsifikationistisk, men han skiljer sig från [konservativa] konventionalister genom att säga att överenskomna påståenden inte är [rums-tidsbundet] allmänna utan [rums-tidsbundet] singulära och skiljer sig från den dogmatiska falsifikationismen genom att framhålla att sanningsvärdet i sådana påståenden inte kan bevisas av fakta, men i vissa fall kan beslutas genom överenskommelse.

Den duhemska konservativa konventionalisten [eller ’metodologiska justifikationalisten’ om man så vill] gör några [rums-tidsbundet] universella teorier ofelbara med fiat som utmärks genom deras vidsträckta förklarande förmåga, enkelhet eller skönhet. Vår popperskt revolutionära konventionalist [eller ’metodologiska falsifikationist’] gör några [rums-tidsbundna] singulära påståenden ofelbara genom fiat som är urskiljbara genom det faktum att det vid den tiden finns en till saken ’hörande teknik’ sådan att ’vem som helst som lärt den’ kan avgöra att påståendet är acceptabelt. Ett sådant påstående kan kallas ’observerbart’ eller ’grundläggande’ påstående, men bara citerade med kommatecken. Faktiskt är själva urvalet av sådana påståenden ämne för beslut vilka inte enbart är grundade på psykologiska hänsyn. Detta val följs sedan av ett annat slags beslut som gäller avskiljandet av en samling accepterade grundläggande påståenden från de övriga.

Dessa två avgöranden motsvarar de två antagandena hos den dogmatiska falsifikationismen. Men det finns betydande skillnader. Framför allt är den metodologiska falsifikationisten inte en justifikationist, han har inga falska drömmar om ’experimentella bevis’ och är fullt medveten om felbarheten hos sina beslut och den risk han tar.

Den metodologiska falsifikationisten vet att det i den vetenskapliga felbarheten hos den ’experimentella tekniken’ finns invävt sådant i vars ’ljus’ han tolkar fakta. Trots detta ’applicerar’ han dessa teorier, han betraktar dem i det givna sammanhanget inte som teorier under prövning men som oproblematisk bakgrundskunskap som vi [försöksvis] betraktar som oproblematisk, under det att vi prövar teorin. Han kan kalla dessa teorier – och det sanningsvärde han avgör i deras ljus – ’observativa’ : men det är bara ett sätt att uttrycka sig som han ärvt rån den naturalistiska falsifikationismen. Den metodologiska falsifikationisten använder våra mest framgångsrika teorier som utsträckning av vår sensibilitet och vidgar räckvidden av den dogmatiska falsifikationismens långt bortom de strikt observerbara teorierna.

Låt oss till exempel föreställa oss att en stor radiostjärna upptäckts tillsammans med ett system av radiostjärnsatelliter kretsande omkring. Vi skulle vilja pröva någon gravitationsteori på detta stjärnsystem, faktiskt en fråga av stort intresse. Låt oss nu tänka att Jodrell Bank lyckas få fram ett set av rums-tidskoordinater av planeterna, vilket set är oförenligt med teorin. Vi skall betrakta dessa grundläggande påståenden som ’förfalskare’. Och naturligtvis är de här påståendena inte ’observerbara’ utan de kan bara ’observeras’. De beskriver planeter som varken det mänskliga ögat eller några optiska instrument kan nå. Deras sanningsvärde har man kommit fram till genom en ’experimentell teknik’. Denna experimentella teknik är grundad på ’anbringandet’ av en väl bestyrkt teori om radio-optik. Att kalla dessa påståenden ’observerade’ är inte annat än att säga att i sammanhang med detta problem, det vill säga medan vi provar vår gravitationsteori använder sig den metodologiska falsifikationisten av radio-optik som ’bakgrundskunskap’.

Behovet av beslut som avskiljer teorin som provas från oproblematisk bakgrundskunskap är ett karakteristiskt drag hos detta märke av metodologisk falsifikationism.

[Den här situationen skiljer sig i verkligheten inte från Galileis

’observationer’ av Jupiters satelliter : dessutom som några av Galileis samtida påpekade, han litade på en i verkligheten icke-existerande optisk teori – någon som då var mindre bekräftad, till och med mindre uttalad än våra dagars radio-optik. Å andra sidan : att kalla vårt mänskliga ögas registreringar för ’observativa’ visar på att vi är ’beroende av’ någon vag fysiologisk teori om den mänskliga synen.]

Denna betraktelse visar på det konventionella elementet – när man i ett givet sammanhang – beviljar [metodologisk] ’observativ’ status i en teori.. På samma sätt är det ett avsevärt konventionellt inslag i avgörandet av det rådande sanningsvärdet hos ett grundläggande påstående som vi har bestämt oss för när vi har beslutat vilken ’observationsteori’ vi skall använda oss av. En enda iakttagelse kan vara det avvikande resultatet av ett bagatellartat misstag : för att minska sådana risker, föreskriver den metodologiska falsifikationismen någon säkerhetskontroll. Den enklaste av sådana kontroller är att upprepa experimentet [hur många gånger är fråga om konvention] för att på det sättet förstärka vederläggandet med en ’väl bekräftad hypotes för vederläggande’.

Den metodiske falsifikationisten påpekar också att i själva verket är dessa konventioner genomförda som institution och undertecknade av den vetenskapliga samfundet ; listan på ’accepterade’ vederlägganden tillhandahålls av den praktiska [experimentelle] vetenskaparens dom.

Det är på detta sätt som den metodologiska falsifikationisten bestämmer sin ’empiriska grund’. [Han använder kommatecken som medel att citera för att ge den ’ironiska understrykningen’ åt sin term] Denna ’grund’ kan knappast kallas ’grundläggande’ enligt justifikatorisk [bekräftande bevislig] standard : det finns ingenting bevisat i den – den anger ’några travar utkörda i ett kärr’. I själva verket är det så att om denna ’empiriska grund’ inte stämmer med en teori, kan teorin kallas ’vederlagd’, men den är inte vederlagd i den meningen att den är underkänd. Metodologisk falsifikation är mycket annorlunda än dogmatisk falsifikation. Om en teori är vederlagd, är den prövad falsk ; om den är ’vederlagd’ kan den ändå vara sann. Om vi genomför den sortens ’falsifikation’ genom att verkligen ’avföra’ en teori, kan vi lika gärna sluta med att göra oss av med en sann och acceptera en falsk teori.

[något som är mycket motbjudande för en gammaldags justifikationist.].

Ändå är det vad den metodologiska falsifikationisten råder att man skall göra. Den metodologiska falsifikationisten inser att om vi önskar försona felbarheten med [icke-justifikatorisk] rationalism, måste vi finna ett sätt att avlägsna några teorier. Om vi inte lyckas med det, kommer en växande vetenskap inte bli annat än ett växande kaos.

Därför vidhåller den metodologiske falsifikationisten att ’om vi vill] få metoden av urval genom avlägsnande att fungera, och försäkra oss om att få bara de passande teorierna att överleva, måste kampen för deras överlevnad vara hård.’

När väl en teori blivit vederlagd, måste den avlägsnas trots risken : ’[med teorier arbetar vi bara] så länge som de klarar provet’. Avlägsnandet måste vara metodologiskt bindande : ’Vanligtvis betraktar vi en mellan-subjektivt utprovad vederläggning som slutlig ... En bekräftande uppskattning gjord vid ett senare tillfälle ... kan ersätta en positiv grad av bekräftande med en negativ, men inte det omvända.’ Det är den metodologiska falsifikationisten beskrivning av hur vi kan köra upp ur ett hjulspår ; ’Det är alltid experimentet som räddar oss från att följa ett spår som inte leder någonstans.’

Den metodologiske falsifikationisten skiljer avvisande från vederläggning, något som den dogmatiske falsifikationisten hade satt likhetstecken för. Han är fallibilist, men hans felbarhet försvagar inte hans kritiska hållning : han kan vända felbara påståenden till ’grund’ för en hårt driven politik. Utgående från den föreslår han ett nytt demarkationskriterium : bara de teorier – det vill säga icke-’observerbara’ påståenden – vilka avvisar vissa ’observerbara’ förhållanden och som därför kan bli ’vederlagda’ och avvisade, är ’vetenskapliga’ : eller kort sagt, en teori är ’vetenskaplig’ [eller ’godtagbar’]om den har en ’empirisk grund’ . Detta kriterium framhäver tydligt skillnaden mellan dogmatisk och metodologisk falsifikationism.

Denna metodologiska gränslinje är mycket friare är den dogmatiska. Metodologisk falsifikationism öppnar nya vägar för kritik : många fler teorier kan få kvalifikationen ’vetenskaplig’. Vi har redan sett att det finns många fler ’observerbara’ teorier än observerbara teorier och därför finns det fler ’grundläggande’ påståenden än grundläggande påståenden Dessutom kan sannolikhetsteorier vara berättigade som ’vetenskapliga’ : trots att de inte är felbara kan de lätt göras ’felbara’ genom ett tilläggs- [tredje sorts] beslut som vetenskaparen kan göra genom att bestämma en särskild sorts avvisningsregler, vilka kan göra statistiskt tolkade bevis ’oförenliga’ med den sannolikhetsgrundade teorin.

Men inte ens dessa tre beslut är tillräckliga för att låta oss ’falsifiera’ en teori, som inte kan förklara någonting ’observerbart’ utan en ceteris paribus klausul. Inget finit antal ’iakttagelser’ är nog för att ’falsifiera’ en sådan teori.

Men om det är fallet, hur kan man rimligen försvara en metodologi som påstår sig ’tolka naturliga lagar eller teorier som ... påståenden vilka är till en del beslutbara, det vill säga som av logiska skäl, inte är möjliga att verifiera men, på ett asymmetriskt sätt, falsifierbara ...? Hur kan vi tolka teorier som Newtons dynamiska teori och hans gravitationslära, som ’ensidigt beslutade’ ? Hur skall vi i sådana lägen göra verkliga försök att ’gallra ut falska teorier för att – för att finna de svaga punkterna i en teori förkasta den om den är förfalskad av det prov det blivit utsatt för ? Hur skall vi få in dem i en rationell diskussion. Den metodologiska falsifikationen löser det problemet genom att lämna över till ett ytterligare [fjärde typs] beslut : när han prövar en teori tillsammans med en ceteris paribus klausul och finner att denna samordning har förkastats, måste han besluta om detta förkastande är ett förkastande av den speciella teorin. Han kan, till exempel acceptera Merkurius anomala perihelion som ett förkastande av trefaldiga konjunktionen N³ i Newtons teori, de kända initiala förhållandena och ceteris paribus klausulen. Sedan prövar han de initiala förhållandena ’allvarligt’ och kan besluta att avfärda dem till den ’icke-problematiska bakgrundskunskapen’. Han kan göra det om han finner ceteris paribus klausulen väl underbygd.

Hur kan man allvarligt pröva en ceteris paribus klausul ? Genom att anta att det finns andra inflytelserika faktorer, genom att bestämma sådana faktorer och genom att pröva sådana förutsättningar. Om många av dem kan förkastas, kan man betrakta ceteris paribus klausulen som väl bekräftande.

Ändå ligger det en stor risk i att ’acceptera’ en ceteris paribus klausul på grund av de allvarliga följder den innebär. Om man beslutar att acceptera den som en del av bakgrundskunskapen, förvandlas Merkurius perihelion från den empiriska grunden av N2 till den empiriska basen hos Newtons speciella teori N1 och det som tidigare var en enkel ’anomali i förhållande till N2 blir nu avgörande bevis mot den’, dess förfalskning [falsifikation]. [Vi kan skall kunna kalla en händelse beskriven genom ett påstående A en anomali i förhållande till en teori T’ om A är en möjlig förfalskare i förbindelsen mellan T och en ceteris paribus klausul men förvandlas till en förfalskare av själva T när man beslutat att förvisa ceteris paribus klausul till ’oproblematisk bakgrunds-kunskap’ Men eftersom falsifikation är metodologiskt avgörande för vår vilde falsifikationist summerar sig detta ödesmättade beslut till den metodologiska elimineringen av Newtons teori och gör vidare arbete på den irrationellt.

Om vetenskaparen ryggar tillbaka från sådana djärva beslut kommer han ’aldrig att kunna dra nytta av erfarenheten’, kanske genom att han uppfattar sin uppgift vara att försvara ett framgångsrik system mot kritik så länge det inte är slutgiltigt vederlagt. Han kommer att degenerera till en apologet som alltid kan framhålla ’att motsägelserna mellan experiment och teori bara är skenbara och att de kommer att försvinna i takt med vår ökade förståelse’.

Men för falsifikationisten är detta ’raka motsatsen till en kritisk inställning, som är vetenskaparens rätta inställning’ och är otillåten. För att använda sig av en av de metodologiska falsifikationisternas favorituttryck : man måste få ’teorin att sticka ut huvudet’.

Den metodologiska falsifikationisten befinner sig i, på ett allvarligt sätt i ett utsatt läge när han måste besluta var demarkationen skall dras, om så bara i en väl definierad kontext, mellan det problematiska och det oproblematiska. Bekymret ar som mest dramatiskt när det gäller att fatta beslut om ceteris paribus klausuler, när han måste upphöja ett av de hundratals ’anomala fenomenen’ till ett ’avgörande experiment’ och i ett sådant fall avgöra att experimentet var ’kontrollerat’.

På det sättet , med hjälp av denna fjärde art av beslut har vår metodologiske falsifikationist lyckats att tolka till och med teorier som Newtons teori som ’vetenskaplig’.

Faktiskt, det finns ingen anledning varför han inte skulle ta ett steg till. Varför inte bestämma att en teori – som inte ens dessa fyra beslut lyckas förvandla till ett empiriskt falsifierbart fall – är falsifierat om det kolliderar med en annan teori som betraktas som vetenskaplig av en av de tidigare angivna grunderna och samtidigt är väl understödd ? När allt kommer omkring, om vi förkastar en teori därför att en av dess potentiella förfalskare tycks med sanningen överenstämmande i ljuset av en observerbar teori, varför då inte förkasta en annan teori därför att den direkt motsäger en som kan läggas ut i en oproblematiskt bakgrundskunskap ? Detta skulle tillåta oss en femte typ av beslut, att eliminera till och med ’syntaktiskt metafysiska’ teorier, det vill säga, teorier vilka på samma sätt som ’alla-liksom’ påståenden eller rent existentiella påståenden, på grund av sin logiska form inte kan ha några rum-tids singulära potentiella förfalskare.

För att sammanfatta erbjuder den metodologiska falsifikationen en intressant lösning på problemet att förena hårt slående kritik med felbarhet. Den erbjuder inte bara en filosofisk grund åt falsifikationen sedan felbarheten dragit undan mattan under fötterna på den dogmatiska falsifikationisten, men

den vidgar avsevärt omfånget av sådan kritik. Genom att placera falsifikationen i en ny miljö, räddar han den eftersträvansvärda hederskodexen hos den dogmatiska falsifikationisten : att vetenskaplig hederlighet ligger i att i förväg bestämma ett experiment på det sättet att om resultatet motsäger teorin, måste teorin ges upp.

Metodologisk falsifikationism innebär ett betydande framsteg bortom både dogmatisk falsifikationism och konservativ konventionalism. Den förespråkar risktagande beslut. Men riskerna är våghalsiga till gränsen av godtycklighet och man frågar sig om det finns något sätt att minska dem.

Låt oss kasta en blick på vilka risker som är inblandade.

Beslut spelar en avgörande roll i denna metodologi – som i alla sorters konventionalism. Men beslut kan leda oss ödesdigert fel. Den metodologiske falsifikationisten är den förste att erkänna detta. Men det framhåller han, är priset vi måste betala för möjliga framsteg.

Vi måste uppskatta våghalsigheten hos våra metodologiska falsifikationister. Han känner sig som en hjälte vilken inför två katastrofartade möjligheter vågade med ett kallt sinne jämföra dess olika meriter och välja den minst onda. Ett av alternativen var skeptisk felbarhet, med dess ’allting är möjligt-’ inställning, den hopplösa uppgivenheten inför möjligheten att upprätta någon intellektuell standard som helst och därmed hela idén om vetenskapliga framsteg. Man kan inte fastställa någonting, ingenting kan förkastas, ingenting ens överföras. Vetenskaplig tillväxt är en kaotisk tillväxt, ett veritabelt Babels torn. Under två tusen år valde vetenskapsmän och vetenskaps-sinnade filosofer justifikationistiska illusioner av något slag för att undvika denna mardröm. En del av dem resonerade att man måste välja mellan induktivistiskt berättigande och irrationalism : ’Jag kan inte se en enda väg ut ur det dogmatiska berättigande som finns i den induktivistiska principen eller dess motsvarigheter ; det enda alternativet är att kasta nästan allt som betraktas som kunskap hos vetenskapen och sunt förnuft.’ [Russel] Vår metodologiska falsifikationist förkastar lugnt all sådan eskapism : han vågar mäta upp det fulla måttet av felbarheten och ändå undgå skepticismen genom an våghalsig konventionalistisk politik, utan dogmer. Han är fullt medveten om riskerna men hävdar bestämt att man måste välja någon sorts metodisk falsifikationism och irrationalism. Han erbjuder ett spel där man har föga hopp att vinna, men säger att det är bättre att spela än att ge upp.

Så är det att de kritiker av naiv falsifikationism som inte erbjuder något alternativ obevekligt driver mot irrationalism. Neuraths grumliga argument att falsifikationen och den medföljande elimineringen av en hypotes kan visa sig ha varit ’ett hinder i vägen för vetenskapens framsteg’, har ingen betydelse så länge som det enda alternativ han erbjuder tycks vara kaos. Hempel har säkert rätt när ha påpekar att ’vetenskapen erbjuder många exempel [när] en konflikt mellan en högst bekräftad teori och en tillfällig motspänstig experimentell sentens väl kan lösas genom att upphäva den senare hellre än att offra den tidigare,’ men ändå erkänner han att det inte finns någon annan ’fundamental standard’ än den naiva falsifikationismen. Neurath – och som det förefaller Hempel – förkastar falsifikationismen som ’pseudo-rationalism’ ; men var är då verklig rationalism ? Popper varnade redan 1934 att Neuraths förlåtande metodologi [eller snarare avsaknad av metodologi] skulle föra vetenskapen till icke-empiri och därför till irrationalitet : ’Vi behöver en uppsättning regler för att begränsa godtyckligheten i att ”radera ut” [eller annars att ”godkänna”] en dom efter protokollet’. Neurath misslyckas i att ge oss några sådana regler och kastar på det sättet oavsiktligt empirismen överbord. ... Alla system kan försvaras om man tillåts att [som vem som helst, i Neuraths synsätt] helt enkelt bortse från en protokollsdom bara för att den verkar obekväm. Popper håller med Neurath att alla påståenden är felbara , men han håller envist fast vid att vi inte kan göra några framsteg om det inte finns en fast rationell strategi eller metod som kan leda oss när de kolliderar.

Men är inte strategin hos arten av metodologisk falsifikationism som hittills diskuterats för fast ? Är inte de beslut som den rekommenderar nödvändigtvis för godtyckliga ? Några kan till och med påstå att allt som skiljer metodologin från dogmatisk falsifikationism är en läpparnas bekännelse till felbarheten !

Att kritisera en kritisk teori är vanligen inte lätt. Naturalistisk falsifikationism var relativt lätt att förkasta : eftersom den vilade på den empiriska psykologin hos iakttagelseförmågan : man kunde visa på att den helt enkelt var falsk. Men hur kan en metodologisk förfalskning bli förfalskad ? Ingen katastrof kan någonsin vederlägga en icke-bekräftande [non-jusstificationist] teori om rationalitet. Dessutom hur kan vi någonsin känna igen en epistemologisk katastrof [ett kunskapsammabrott] ? Vi har inga verktyg för att bedöma om äktheten – eller sannolikheten hos våra efter varann följande teorier ökar eller minskar

[Jag använder äkthet och sannolikhet i Poppers mening som skillnaden mellan sanningsinnehållet och falskhetsinnehållet hos en teori.]

På det här stadiet har vi inte ens utvecklat allmänna teorier för kritik ens för vetenskapliga teorier – eller för teorier för rationalitet : därför, om vi vill falsifiera vår metodologiska falsifikationism, måste vi göra det innan vi har en teori om hur det skall göras.

Om vi ser till de historiska detaljerna hos de mest hyllade avgörande experimenten, måste vi komma till slutsatsen att de godkändes som avgörande av inga rationella skäl alls, eller att deras godkännande vilade på en rationalitet som var radikalt annorlunda än den som vi just nu har diskuterat. Först av allt måste vår falsifikationist beklaga det faktum att halstarriga teoretiker vanligtvis utmanar experimentella domar och får dem omvända. I en falsifikationistisk uppfattning av vetenskaplig ’lag och ordning’ har vi beskrivit att det inte finns någon plats för några sådana lyckosamma överklaganden. Ytterligare svårigheter uppstår ur falsifikationen av teorier som har ceteris paribus klausuler vidhängande. Deras falsifikation som det visar sig i den verkliga historien är prima facie irrationell i vår falsifikationistiska standard. Enligt den standarden tycks vetenskaparna vanligtvis vara irrationellt långsamma ; till exempel det tog åttiofyra år mellan godkännandet av Merkurius perihelion som en anomali till dess erkännande som en falsifikation av Newtons teori, trots det faktum att ceteris paribus klausulen var rimligt väl understödd. Och å andra sidan verkar vetenskapare vara väl hastiga : till exempel Galilei och hans elever godkände den kopernikanska heliocentriska himmelsmekaniken trots överflödet av argument mot jordrotationen ; eller Bohr och hans elever godkände teorin om ljusemission trots det faktum att den gick rakt emot Maxwells väl understödda teori.

Det är i själva verket ganska lätt att se åtminstone två avgörande karakteristika gemensamma hos både dogmatisk och vår metodologiska falsifikationism som är tydligt i otakt med den nuvarande vetenskapshistorien : att [1] ett prov är – eller måste göras till – en strid mellan två ringhörnor, mellan teori och experiment så att i den slutliga striden bara dessa stå emot varann ; och [2] den enda intressanta utgången av en sådan konfrontation är [slutlig] falsifikation ; ’[de enda verkliga] upptäckterna är förkastande av vetenskapliga hypoteser.’

Men vetenskapshistorien föreslår att [1’] prov skall hållas – i åtminstone – tre ringhörnor och ske mellan rivaliserande teorier och experiment och [2’] några av de mest intressanta experimenten resulterar i, prima facie, bekräftande snarare än i falsifikation.

Men om – som det tycks – vetenskapshistorien inte förnekar vår teori om rationell vetenskap, har vi två alternativ. Ett av dem är att överge alla ansträngningar att ge rationella förklaringar till vetenskapens framgång. Vetenskaplig metod [eller ’upptäckandets logik’] , betraktad som den rationella uppskattandets disciplin – och som kriterium på framsteg – kommer att försvinna. Vi kan förstås fortsätta att förklara förändringar i ’paradigmer’ i termer av social psykologi. Detta är Polanyis och Kuhns väg. Det andra alternativet är att försöka åtminstone förminska det konventionella elementet hos falsifikationism [vi kan omöjligen avlägsna det] och ersätta den naiva versionen hos metodologisk falsifikationism – karakteriserad av teserna [1] och [2] ovan- med en sofistikerad version vilket skulle ge en ny rationalitet till falsifikation och därigenom rädda metodologin och idén om vetenskapligt framsteg. Detta är Poppers väg, och en som jag avser följa.

den 2 juli 2004 sg