|
Massacio f. 1401 † 1428
Lorenzo Lotto f.1480 † 1556
Utdrivna ur Paradieset, fresk i Capella
Annuntiation ; Pinnacoteca Civica, di Brancacci ; S. Maria del Carmine ; Floence.
Recanati.
År 1543 skrev Kopernicus De Revolutionibus orbium cœlestium libri, som utsade
ett stöd för det heliocentriska systemet i motsats till det Ptolemaiska
; Aristoteles ansåg Jorden vara alltets medelpunkt. Utdrivandet ur paradiset skedde
som vi skall se inte heller som ett resultat av att centrum flyttades från
Jorden till Solen, utan därför att den kristna människan var redo att flytta centrum från Gud till henne
själv nere på jorden.
Som Ruskin berättar i i The Stones of Venice, förvandlades under det
femtonde århundradet efter Kristi födelse människans förtroende för Gud till
tron på den egna kunskapen, till en utvidgad peripatetisk lära = den
förenklade formen av naturlära som vi kan kalla sökandet efter de vises sten
; alltets förklaring i sin egen förklaring som gällande för den
vetenskapliga ambition som betraktar bilden som en avbildning ; det
förkortade steget är det Ruskin talar om - det som ritar upp de yttre
konturerna och fyller dem med färg och form ; förvandlingen - människans
nya färgade glasögon, synen på Den Nya Världen : hennes värld -
steget från den förtroendefulla överenskommelsen med
Gud som hon kände inne i sig själv, till en form som hon såg i världen omkring sig. Denna formalism uttrycktes i komposition, perspektiv och färg och man trodde snart att detta var Renässansens uppfinning !
Självbedrägeri är den moderna människans första kännetecken. Ruskin
pekar på att skillnaden mellan Bellini, uppfostrad i tro och Titian uppfostrad i formalism inte var uttryck för deras religiösa temperment. Vad som hände mellan det Bellini föddes 1423 och Titian 1480, var förändringen av bilden inne i
människan avbilden, den förgyllda kalven - och ännu mer än femhundra år senare har man inte sett hur
lätt man repar den bilden, tröttnar på den och vill ha nya avgudar : upptakten till den endimensionella världen,
tidens värld som rastlöst och plågat pressar sig fram för att föröka
det förökade. Massaccios
värld är utan dimensioner ; människan med hennes själ.
Den västerländska människan
har ingen själ - och det förefaller som man måste stryka under det med tjocka streck, när människan
flyttar ut ur Paradiset, är det inte fråga om utdrivning det är ett val,
det första hon använde sitt medvetande till för att visa att hon var
bättre än Gud - då förlorar hon också förtroendet, för vem kan förtroende för en
så fåfäng varelse ? Hon förvånades heller inte över att ha förlorat förtroendet för livet
!
I den anda som då uppstod när människan trodde att hon upptäckt sig själv började hon också tro att hon kunde räkna ut allt
åt sig själv. Men det fanns sådant som inte stämde för hur hon räknade
och letade i formlerna fanns hon ingen för det motsatta, ingen formel för hatet
eller girigheten, avundsjukan eller den formel för som fick människor som enda
djur att systematiskt utrota sig själv. Och främst av allt kärleken,
som förr i Paradiset varit et naturligt tillstånd, men det gjorde inte
mycket för Lustan fanns ju sam smakade så gott. Så fann människan
att fler nya sätt att bedriva ofog i ödets spårvagn med evolutionens kontaktbygel kopplad till framtidsledningen : med nya friska smällareoch fyrverkerier.
Var finns förtroendet ? Lorenzo Lotto beskrev det så här, hundra år efter Massacio, Maria
vänder sig till Gud : hon är bebådad det som skall komma. Gud är ovan oss i himlen och
i hennes blick finns en fråga : vad är det som sker mig ? då ser vi
hennes fruktan det oerhörda ansvar som Gud lägger på henne och tanken på
det vardande å ena sidan Gud och å andra det liv som finns inom oss, men
se ! där kommer åter förtroendet i hennes blick och nu är det hennes
eget förtroende ; se så hon håller händerna upp ot Gdu : "lägg
dig inte i det har, det kalara jag", och ändå en glimt av
tackamhet - men är det emot livet ?
I bakgrrunden ser vi till höger ängeln Gabriel en statist och handgången
man år Gud och där bakkom statist och inte har något med
verkligheten att göra med Gud och Maria - och längst bak uppe i luften svävar en av Kyrkan tillverkad
bild, som kanske är den som efterträdde den förgyllda kalven ?

Senare berättar Chagall vad förtroendet är, från sin by, allt medan vi
höll på och förberedde nutiden med sina smällare och raketer och nya
spadar att göra hål i marken och utnämnde våra nya hjältar, idoler och
Ledare, som skulle få oss att tillverka vårt eget Paradis där vi inte
skulle behöva vara ödmjuka inför några andra gudar än oss själva.
Vi hade börjat arbeta på vår integritet och sökte därför vår
identitet att vara integra med. Ännu har vi inte funnit honom, men
snart skall han visa sig för oss ljusgestalten med den lilla mustaschen
som skall göra oss alla lika och skänka oss Allt !
När vi på det här lite skämtsamma sättet betraktar livet från kärlekens
sida förstår man att det var med lätt hjärta utan aning, ett
bekymmerslöst som och lättsinnigt som hade sig själv till enda
bekymmer, den människa som drev ut i världen ! Men säg mig vad hon
skulle gjort annars ? Hon måste ju lära av egen erfarenhet hur det är
att komma tillkorta : eller också själv ta över hela skapelsen. Jag
kan inte finna några andra alternativ. inte såg det minsta av sin
framtid, som människan lämnade Paradiset och att hon med lätt hjärta
drev ut Gud för att hon inte skulle behöva stå till svars för sina
gärningar.
Ändå är förtvivlan i Massacios fresk något som rör vid oss,
men för att själva slippa bli berörda, kallar vi det Guds straffdom och
glömmer samtidigt att Gud inte finns, övertygade om att straffdomen
är upphävd, vi kan inte vara skyldiga för det som skedde innan vi fanns våra fäder
gjorde det tjugonde århundradet - vi slipper undan för tiden rör sig
bara framåt och som sagt allt fortare och fortare i denna bäst tänkbara av världar ; vi hör inte
varningen, vill inte höra den som Imre Kertész förberett i ett halvt
sekel åt oss och, som han sade Akademin hade modet att låta honom säga,
det uppfattade vi inte, vi skall som plikten kallar läsa vad han skrivit,
men inte se det som han vill säga, han är ju bara en av alla
nobelpristagarna ; åt hans håll hör vi bara ett lätt brus ja, ja ; vi
vill alls inte höra detta när vi arbetat hårt en dryg arbetsdag att och
kämpat emot utbränningen vi vet ju inte vad eld är när :
"...vi alla befinner oss inför den väldiga, men på samma gång så
vardagliga uppgiften, inför vilken var och av oss tillsammans med hela mänskligheten står som inför en okänd och nästan ogenomtränglig urskog, vilken dock icke mer kan kringgås : den enskilda individens självuppfostran". Den
står framför oss rakt i det spår längs vilket vi rusar med allt
större hastighet ; och detta skall vi lära oss den svåra vägen :
jorden tillhör inte oss - vi tillhör jorden ; våra barn tillhör inte oss - de tillhör livet - förtroendet är inte en tillhörighet
- det måste varje gång skapas på nytt ; varje
gång måste förtroendet skapa ny Kärlek ; alltet
är en ofta oönskad alltid oväntad ständig
rörelse till vilken vi inte kan ha förtroende
om detta inte omfattar Allt ; dess
motsats kan inte skrivas svek : kärleken är den icke-förändring
mot vars orörlighet ; det upprörande,
jag känner inför en annan människa
som måste betraktas i det ögonblick
det fasthäftande, elden, tränger upp genom
det orubbliga berget, som då blir belyst liksom
från
sitt inre ; l'image de la
grace, un cheval vient
comme il avait des ailes
genom mitt hjärta som lugnet
i stormens öga : läser jag ordet IR öga som är
det att skapa,
når jag hjärtat som är, men
inte tillhör mig men livet.
Qui
cherche la vie sans coût va la perdre
Vi känner inte livets gång därför att den vandrar i oändligheten : oändligheten finns i
evighet,
och det är där vi ser i en annan människas öga ; förtroendet som
är kärlekens förutsättning.
(augusti 02 - januari 03)

|