Åter

 Imre Lakatos 1922 - 1974 

         Imre LAKATOS
Om metodologin och vetenskapernas historia av Thomas Lepelltier
Program för undersökning och rationell rekonstruktion 

De vetenskapligt inställda beskriver inte verkligheten som den är. Om de gjorde det skulle det inte finnas utrymme för dem att revidera sina teorier och att utveckla dem ; de skulle vara avslutade. Men när man kastar en blick på de så kallade vetenskapliga teorierna visar det sig att de regelbundet ifrågasätts. Visst inför de begriplighet i världen som omger oss, men det gör också de funderingar som förnekar de vetenskapliga anspråken. Det ger rätt att ställa frågan på vilket sätt den vetenskapliga kunskapen skiljer sig från annan kunskap. 
Ett välkänt svar är att beviset för en teoris vetenskapliga innehåll är att det kan vederläggas. Om så är borde man kunna ur en vetenskaplig teori härleda ett visst antal resultat, lämpliga att jämföras med experimentella resultat ; om försöket inte bekräftas i sitt svar måste teorin justeras, kanske överges ; om den bekräftas måste man pröva andra resultat lämpliga att utsättas för experimentell prövning. Den vetenskapligt inställde ägnar sig mindre åt att undvika misstag än att utveckla sätt att radera dem. 

Den vetenskapliga verksamheten förverkligas alltså med förmodan och avfärdande. 

Om man går in i dess historia märker man emellertid att de vetenskapliga disciplinerna är långt ifrån att ta i beaktande de motsägande exprimenten - och att de till och med gjort framsteg genom denna underlåtenhet, åtminstone till en viss grad. 
I verkligheten är det så att om det vetenskapliga arbetet bara fungerade genom förmodan och vederläggande skulle den inte kunna föra fram någon ny teori på grund av den mängd invändningar som den skulle ställas inför. Vedeläggningskriteriet är i själva verket så strängt att en sträng tillämpning skulle avvisa de mest respektabla discipliner som varande ovetenskapliga. Det är dock svårt att finna något annat kriterium. Därför anser vissa epistemologer att det på det hela taget inte går att skilja det man kallar vetenskaplig kunskap från all annan kunskap. Man säger därför att det inte ligger någon särskild auktoritet bakom ett vetenskapligt yttrande om verkligheten. Det är mot denna skepticism som Imre Lakatos (1922- 1974) vänder sig och föreslår en ny analys av den vetenskapliga metoden, som enligt honom dels kan inbegripa vetenskapens utveckling, dels på ett medverkande sätt kan inbegripa den rationella inställningen. Låt oss betrakta detta lite närmare. 

Vi har förstått att den vetenskapliga verksamheten framkallar den tanken att den framskrider på ett unilateralt sätt genom förmodan och vederläggande, men att detta inte är dess enda källa till kunskap. Den visar också att vissa argument som vid ett visst tillfälle förts fram som vederläggning, senare själva blivit vederlagda av något annat. Sådana argument har alltså inte varit fullständiga vederlägganden. Uppmärksammade av sådana exempel måste vi fråga vilka av alla dessa underkända argument som i sin tur kommer att ifrågasättas som sådana. Kommer det att ske en dag ? Några tror inte det. Enligt dem skulle det med vissa fakta i handen vara möjligt att kategoriskt förkasta vissa teorier Men denna uppfattning att vissa vetenskapliga teorier skulle ha egenskapen att slutligen kunna vederläggas kallar Imre Lakatos för dogmatisk falsifikation - därför att den av misstag förutsatt att det finns en tydlig gräns mellan de teoretiska påståendena och de faktiska påståendena (påståenden som utgår från iakttagelser som anses beskriva verkligheten) 
För att visa att detta är ett misstag kan man ta ett exempel. Galilei vidhöll att kan kunde iakttaga berg på månen och fläckar på solen, men dessa iakttagelser motsade den sedan länge gällande åsikten att de himmelska kropparna bestod av perfekta kristallklot. Det resulterade i att tillförlitligheten hos Galileis kikare ägnades stor uppmärksamhet av samtiden. Det var alltså inte hans direkta - icke teoretiska - iakttagelser som ifrågasattes när de motsade den aristoteliska teorin, medan det egentligen rörde sig om Galileis iakttagelser gjorda i enlighet med hans optiska teorier som motsade de aristoteliska observationerna som hade sitt stöd i Aristoteles teori om universums uppbyggnad. Ett sådant exempel räcker för att visa att ett "faktum" inte är en omedelbart given "sak" men att den är något som man bara har tillträde till genom en teori (otvetydig eller inte). Därav framgår att man kan vederlägga ett "faktum" genom att vederlägga dess förmedlande teori. 
Till yttermera visso är det så att även om man godkänner en observation som förutsatts verklig i enlighet med teorin kan ett "faktum" inte vederlägga en teori. Ett annat exempel : om en iakttagen planetbana hos planeten p inte motsvarar den beräknade, kan man i stället för att föreställa sig att teorin om gravitationen är felaktig, föreställa sig att det finns en annan planet p' som tills nu varit okänd och som stör planetens p bana. Om en ny observation avslöjar planeten p' är det alltså inte något fel på gravitationsteorin, det kan vara ett kosmiskt moln som döljer p'. Hittar man inget moln går det alltid att föra fram någon ny hypotes och så vidare. En vederläggning kan alltså inte ske förrän man är säker på att det inte kan tillföras yterligare parametrar som kan göras ansvariga för det oregelbundna i p:s omlopp. Något som naturligtvis inte är möjligt. Man kan alltså inte bara säga att det är omöjligt att bevisa den fulla motsvarigheten mellan en teori och verkligheten - ingenting talar för att inte teorin kommer att ersättas av en annan i framtiden - inte heller att själva vederläggningen kommer att ifrågasättas en dag. 

Betyder det att man aldrig kan förkasta en teori slutgiltigt ? Det verkar så. Vad blir då kriteriet på gränsen mellan vetenskap som bygger på principen vederläggning och allmän kunskap ? Det förefaller möjligt att behålla kriteriet under förutsättning att man tar hänsyn till att bakom en vederläggning finns en vedertagen överenskommelse - ofta underförstådd - i vilken det finns vissa grundläggande meningar som är förutfattade som oproblematiska (som till exempel att Galileis kikare skulle vara ett tillförlitligt instrument, eller att det inte finns icke synliga främmande kroppar som stör planetens omloppsbana). När vissa meningar som befinner sig i botten väl blivit godkända kan det visa sig att sådana förutsättningar kan kullkasta en teori samtidigt som överenskommelsen senare kan visa sig innehålla en felaktighet. Detta epistemologiska sätt att angripa frågan om val av vetenskaplig teori kallar Imre Lakatos för metodologisk falsifikation - inte längre dogmatisk.

Denna uppfattning av vederläggande är inte annat än resultatet av en erfarenhet som eggar upp vetenskapsmannen att förkasta en teori som i själva verket inte kan förkastas i den egentliga meningen att vederlägga. Det är bara genom att - med en underförstådd överenskommelse - besluta att vissa påståenden är "rena produkter av iakttagelse" (som Galileis berg i kikaren till exempel) som man entydigt kan betrakta som vetenskapliga "teoretiska" påståenden och som föreskriver vissa tillstånd hos "iakttagbara" ting och som kan förkastas om något annat observeras. Alltså består den vetenskapliga ärligheten alltid i att i förväg bestämma ett försök på det sättet att om dess resultat motsäger teorin skall det överges ; skillnaden till den dogmatiska falsifikationen består i att endast en del av överenskommelsen bestäms. 

Problemet med detta nya sätt att närma sig den vetenskapliga metoden är att den inte bestämmer genom vilken förutsättning de icke-problematiska påståendena blir valda, inte heller tillåter det att urskilja anomalin i ett vederläggande. När en "teori" är i otakt med vissa "iakttagelser" som i fallet med Newtons gravitationsteori med perihelen till Merkurius, bör man, när väl tillförlitligheten i observationen bestämts, betrakta den som en enkel anomali som den newtonska teorin en dag skall förklara eller bör man känna igen ett vederläggande ? Historien har löst det, men det gick åttio år från erkännandet av perihelen som en enkel anomali och antagandet att det var en vederläggning av Newtons teori. Vilket väl illustrerar svårigheten att skilja en anomali från ett vederläggande. 

Förutom dessa ofullkomligheter är felaktigheter hos den metodologiska falsifikationen, som för övrigt också vidlåder den dogmatiska falsifikationen, att inte betrakta den vetenskapliga verksamheten som annat än en sorts duell mellan teorin och experimentet, och för övrigt inte ha annat intresse än att utmana teorin i fråga. Men den vetenskapliga historien skildrar snarare en sort triangelstrid mellan rivaliserande teorier och experimentet. Den vittnar om det faktum att de intressantaste experimenten är de som inte slutat i en vederläggning men i de teoretiskt förutspådda resultaten i konkurrens med och icke förmodade av de andra teorierna. För att mildra den vetenskapliga metoden har alltså en sofistikerad version av den metodologiska falsifikationen formulerats. 

Enligt denna metod kräver ett vederläggande av en teori T att man föreslår en annan teori T' av följande karaktär : T' skall räkna med samma fenomen som T ; T' skall förmoda fakta som inte T förmodar ; slutligen bör experimentet stödja en del av de nya fakta som T' förutskickar. Det är alltså numera meningslöst att säga att en isolerad teori är vetenskaplig, därför att bara en serie teorier kan vara det, eller mer exakt, det är övergången från en teori till en annan som kan sägas vara vetenskaplig i det ögonblick den nya teorin passerar förbi (enligt den karaktär som visats ovan) den gamla - eller rivaliserande - och med stöd av empiriska innehåll. Det vetenskapliga framsteget mäts alltså i proportion till de oförutsedda fakta - det vill säga vid varje tillfälle oväntade i ljuset av den teori som blivit ersatt - som serien av teorier leder till att upptäcka. 

Men om den vetenskapliga verksamheten enbart består i att vederlägga teorier, eller att stödja dem, måste man fråga sig vad den uttrycker ? För att svara på den frågan har Imre Lakatos introducerat begreppet undersökningsprogram : ett program för undersökning är på något sätt en heuristisk princip utgående från en "hård kärna" som förklarats felfri och som ger de metodologiska regler längs undersökningens väg som skall undvikas (negativ heuristik) eller följas (positiv heuristik). Den hårda kärnan finner man till exempel i det cartesianska programmet i den idé som säger att universum är ett ofantligt system av urverk med det påskjutande som enda orsak till rörelsen, medan den newtonska kärnan utgår från idén om avståndsverkan. Den negativa heuristikens roll är alltså att avlägsna anomalier som en teori kan möta genom att förändra vissa hypoteser som stöder teorin medan man noga aktar sig för att förändra den hårda kärnan. Och den positiva heuristiken består mindre i att ägna sig åt anomalirer än att runt den hårda kärnan utveckla modeller som gör den alltmer sofistikerad för att allt bättre anpassa sig till verkligheten ; som varande mer teoretisk ägnar den sig inte åt alternativ, åtminstone till en viss gräns. 

Ett exempel på negativ heuristik är upptäckten av planeten Neptunus. Astronomen Leverrier hade lagt märke till rubbningar i Uranus omloppsbana, men ifrågasatte inte det newtonska programmets "hårda kärna" utan förändrade en av de stödjande hypoteserna i beskrivningen av den planetära banan : han föreställde sig helt enkelt att det fanns en annan planet - Neptunus - som var ansvarig för den observerade störningen. 
Den positiva heuristiken, å andra sidan, kan illustreras genom den första utvecklingen av Newtons teori om gravitationen. Han kom först fram till lagen om omvändningen av kvadraten för attraktionskraften genom att bestämma en planet i en punkt och förutsatte att den rörde sig i en ellips kring solen, också den bestämd som en punkt. Sedan enbart för det teoretiska resonemangets skull kunde han närma sig frågan om solen och planeten rörde sig tillsammans runt ett gemensamt gravitationcentrum. Därefter att betrakta planeterna som kroppsliga, ändliga sfärer och inte som punkter. När han så hade förbättrat sin teori, ägnade han sig åt planeternas egen rotation runt sig själva och det faktum att de var underkastade gravitationen från andra planeter och inte bara solens. Och först då började han ägna sig åt samstämmigheten hos sin teori och det som observerats. Sedan han funnit förhållandet tillfredställande övergick han till fallet med de icke sfäriska planeterna och så vidare. 
Man ser att den positiva heuristiken, till skillnad mot den negativa, avancerar utan hänsyn till anomalierna och väntar tills det är dags att jämföra samstämmigheten mellan teorin med observationen. 

Det återstår att bestämma hur man skall välja mellan ett flertal stödjande hypoteser och mellan olika konkurrerande försöksprogram. Leverrier kunde ha valt att undersöka om det gick att förändra den optiska teorin genom att pröva andra teleskop i experimentet ; eller han kunde formulerat en teori om refraktionen i jordens luftlager. Det betydelsefulla för Imre Lakatos är att den nya hypotesen skall kunna underkastas försök oberoende i den samlade teorin och att den inte tas ur intet, till exempel skulle det inte vara riktigt att förslå att störningen berodde på en naturlig rörelse i Uranus omloppsbana. Bland de olika teorier som tog hänsyn till detta, visade sig intresset för hypotesen att det fanns en annan planet vara den som ledde till den empiriska erfarenheten ; det är den som tillåter en anomali att bli något som samverkar. Alltså, varje ny etapp i ett försöksprogram bör öka det empiriska stödet. Så länge som innehållet växer - eller, som Imre Lakatos uttrycker det, så länge som försöksprogrammet framskrider - finns det ingen anledning att att förutsätta att anomalierna berör den hårda kärnan, något som skulle ifrågasätta själva försöksprogrammet. Men i det ögonblick som ett försöksprogram upphör att förutsäga ännu ej kända fakta - säger Imre Lakatos att det degenererar - kan det hända att det måste överges till förmån för ett konkurrerande försöksprogram, åtminstone under förutsättning att detta senare förklarar hur det föregående lyckats och ersätter det genom att visa en denna överlägsen heuristik. 

Man skulle frestas att säga att vara vetenskaplig består i att fullfölja det program som visar den största heuristiska klarheten och att överge det för ett annat som visar sig heuristiskt sett passera detta första. Det är alltså inte vetenskapligt att fullfölja ett degenererat försöksprogram - det vill säga ett som inte företer nya fakta - när det finns ett som rör sig framåt. Allt detta är emellertid inte så enkelt, därför att ofta händer det att man inte uppfattar den heuristiska förmågan i ett nytt program förrän efter en lång tid. Tag som exempel teorin om värmens kinetik - teorin som räknar med värme genom den molekylära rörelsen - presterade länge mindre på det heuristiska planet än termodynamiken gjorde - den fenomenologiska teorin om värmen - innan det till slut år 1905 kommer ikapp genom förklaringen av den brownska rörelsen. Efter vilket man inte längre i den enbart ser ett medel att föra över vissa fenomen förknippade med värme, men en metod att upptäcka vissa fenomen förknippade med atomerna. Det är alltså, som Imre Lakatos säger föga lämpligt att släppa ett program därför att det samarbetar mindre empiriskt. Man måste låta det utveckla sig och överlämna till framtiden att bedöma dess heuristiska värde. genom en förändring i försöksprogrammet. 

Denna metodologi hos vetenskaperna syns på samma gång ta hänsyn till deras historia. När det inte finns någon vederläggning (utvidgning mot verkligheten) innan det uppstår en en bättre teori, förstår man bättre varför resultaten hos försöken i förhållande till teorin under en lång tid kan betraktas som en anomali innan de tolkas, långt senare, som en vederläggning. Man förstår bättre autonomin i det teoretiska försöket, det vill säga det vetenskapliga motståndet mot att utveckla en ny teori även när den är försedd med otaliga anomalier ; hoppet att den en gång ersätter sina rivaler håller den gamla vid liv. Och man förstår också bättre det faktum att vetenskaparna inte försöker så mycket vederlägga teorier som framställa nya förutsägelser. 

Det här är en snabbskiss av den metodologi för försöksprogram som Imre Lakatos föreslår i sin bok [Histoire et métodologie des sciences (PUF 1994) ] som är full av exempel. Framtagen med utgång från en analys och en noggrann kritik av Karl Poppers teser, är denna metodologi också ett svar på vetenskapernas historia, som till exempel Thomas Kuhn, som inte såg annat än psyko-sociologiska orsaker till den "vetenskapliga revolutionen". Genom att undersöka vetenskapens utveckling genom heuristiska och empiriska orsaker, menar sig Imre Lakatos rädda en viss rationalitet hos den vetenskapliga verksamheten. En del av boken är för övrigt ägnad att visa att det var av sådana orsaker som Kopernicus program skulle ha ersatt det ptolemaiska. Man befinner sig alltså i den situationen att man kan besvara den första frågan : en kognitiv verksamhet är vetenskaplig om den deltar i ett försöksprogram som ersätter andra försöksprogram eller som hoppas att en dag göra det, det vill säga anstränger sig att göra det. 

Man kan under alla omständigheter inte ställa sig annat än tveksam till fasthållandet vid försöksprogrammet med kriteriet godkänna eller förkasta - och alltså den kognitiva verksamheten - eftersom den presenterar en sida som är tillfällig. Hur lång tid skall det förflyta innan man kan besluta sig för att ett försöksprogram har degenererat och att det är oförmöget att leda till upptäckten av nya fenomen ? Vi skall inte glömma att det gick flera sekler innan man kunde bekräfta Kopernicus förutsägelse enligt vilka stjärnorna följer en parallax. Och ingenting säger att inte ett i våra dagar övergivet försöksprogram kommer att visa sig fruktbart i framtiden. Men att föreslå ett verkligt kriterium för gränsdragningen mellan vetenskapen och pseudovetenskapen består i att föreslå ett tillvägagångsätt i valet mellan teorier. Om man för framtiden skall kunna garantera en heuristisk överlägsenhet hos den eller den teorin framför någon annan betyder det att man inte kan urskilja de andra kognitiva verksamheterna. Hur viktiga än Imre Lakatos analyser är har man svårt att säga att han kommit fram till ett sätt att helt tillfredställande beskriva den vetenskapliga verksamheten. Frestelsen att där inte se annat än ett ord utan referens finns kvar. Det är samma sak med rationaliteten : vad är rationellt om man inte i förväg kan bestämma betydelsen av ett beslut ? Funderingarna över det vetenskapliga begreppet, ack hur än problematiskt, måste dock fortsättas ... (Thomas Lepelltier - november 1999) 

Home