1973 ursprungligen ett radioföredrag i Open University

Cambridge University Press 1978.

Människans vördnad inför kunskap är en av hennes egendomliga egenskaper. Kunskap (knowledge) på latin heter scientia (science på eng och fr , scienza it, vetenskap sv), kom att bli namnet på den mest vördade sortens kunskap. Men vad skiljer vetenskap från vidskepelse, ideologi eller kvasivetenskap ? Den katolska kyrkan bannlyste Copernikanerna, Kommunistpartiet förföljde Mendelianerna därför att deras doktriner var kvasivetenskapliga. Skiljelinjen mellan vetenskap och pseudovetenskap är inte bara en fråga om skrivbordsfilosofi ; den har avgörande social och politisk relevans.

Många filosofer har sökt lösa problemet med skiljelinjen på följande sätt : ett påstående är kunskap om tillräckligt många människor tror tillräckligt mycket på det. Men historien visar oss att många folk utlämnade sig åt absurda trosläror. Om trons styrka var kännetecknet på kunskap, skulle vi tvingas att klassa en del sagor om demoner, änglar, djävlar och himmel och helvete som kunskap. Å andra sidan är vetenskapsmän mycket misstroende också gentemot sina egna förträffliga teorier. Newtons teori är den kraftfullaste teorin som vetenskapen har framställt, men Newton trodde själv aldrig att kroppar attraherar varandra på avstånd. Så att hur stark tron än är blir den inte till kunskap. Det verkliga kännetecknet på en vetenskaplig inställning är en bestämd misstro även mot de allra mest hyllade teorierna. Blind hängivenhet till en teori är inte någon intellektuell dygd : det är ett intellektuellt brott.

Alltså kan ett påstående vara kvasivetenskapligt även om det är synnerligen ’förtroendeingivande’ och alla tror på det och det kan vara vetenskapligt värdefullt även om det förefaller otroligt och ingen tror på det. En teori kan också vara av yttersta vetenskapligt värde även om ingen förstår det, eller ens anar det.

Det kognitiva värdet av en teori har ingenting att göra med dess psykologiska inflytande på människors sinnen. Tro, hängivenhet, förståelse är mänskliga sinnestillstånd. Men det objektiva vetenskapliga värdet av en teori är oberoende av det mänskliga sinne som skapar det eller förstår det. Det vetenskapliga värdet beror bara på det objektiva stöd som dessa gissningar har i verkligheten. Som Hume sade :

Om vi tar i handen vilken som helst volym ; av gudomlighet eller skolastisk metafysik ; innehåller den något resonemang om storlek eller antal ? Nej. Innehåller den något experimentellt resonemang om fakta eller existens ? Nej. Släng den då i elden. Den kan inte innehålla annat än sofisterier och inbillningar.

Men vad är ’experimentellt’ resonemang ? Tittar vi på den vidsträckta litteraturen om häxkraft under 1700-talet, finner vi att den är full av rapporter av omsorgsfulla iakttagelser och edsvurna bevis – också av experiment. Glanvill, det tidiga Royal Societys husfilosof, betraktade häxkraft som paradigm för experimentellt resonemang. Vi måste bestämma vad experimentellt resonemang är innan vi startar något humeskt bokbål.

I det vetenskapliga resonemanget ställs teorier mot verklighet ; och ett av de centrala villkoren för vetenskapligt resonerande är att teorierna måste få stöd av fakta. Men hur väl kan fakta stödja teorein ?

Det har framförts många svar. Newton tänkte själv att han bevisade sina lagar med hjälp av verkligheten. Han var stolt över att inte komma med enbart hypoteser : han publicerade inte annat än teorier som dragits ur faktum. Särskilt visade han på att han hade härlett sina lagar från ’fenomen’ som förts fram av Kepler. Men hans skryt var nonsens, eftersom enligt Kepler planeterna skulle röra sig i elliptiska banor, men enligt Newtons teori, planeter skulle röra sig i ellipser bara om de inte påverkades av varandra i sina banor. Men de gör det. Det var därför som Newton måste uppfinna en störningsteori av vilken följer att ingen planet rör sig efter en ellips.

Idag är det ganska lätt att visa att det inte kan finnas någon hållbar uträkning av en naturlag slutledd från ett ändligt antal fakta ; men ändå läser vi om vetenskapliga teorier som bevisats gälla på grund av fakta. Varför detta halstarriga motstånd mot en första hands logik ?

Det finns en trolig förklaring. Vetenskapsmän vill att deras teorier skall vara respektabla och förtjäna titeln ’vetenskap’, det vill säga verklig kunskap. Då skall vi påminna oss att den mest relevanta kunskapen under sjuttonhundratalet, när vetenskapen kom till, gällde Gud, Djävulen, Himlen och Helvetet. Om man fick sina förmodanden om det gudomliga felaktiga skulle verkan av misstaget innebära evig fördömelse. Teologisk kunskap kan inte vara felaktig : den måste vara utom allt tvivel. Men Upplysningen föreställde sig att vi var felbara och okunniga när det gällde teologiska frågor. Det finns ingen teologisk vetenskap och därför ingen teologisk kunskap. Kunskap kan bara finnas om Naturen, men det var så att denna nya kunskap måste dömas efter den standard den direkt tog över från teologin : den måste bevisas vara utom allt tvivel, med den visshet som teologin inte hade kunnat fullfölja. En vetenskapsman värd namnet hade inte lov att gissa : han måste bevisa varje mening som han yttrade ur fakta. Detta var tecknet på vetenskaplig ärlighet. Teorier som inte bevisats av fakta betraktades som syndig kvasivetenskap, kätteriet i det vetenskapliga samhället.

Det var först den newtonska teorins detronisering under detta sekel (1900) som fick vetenskapsmännen att inse att den ärliga standard de sökte leva upp till var en utopi. Före Einstein tänkte sig de flesta vetenskapsmännen att Newton hade dechiffrerat Guds yttersta lagar genom att påvisa dem som fakta. I början av artonhundratalet kände sig Ampère nödd att kalla boken om sina spekulationer kring elektromagnetismen för : Matematisk Teori om Elektrodynamiken Ovedersägligt Slutledda ur utförda Experiment. Men mot slutet av boken erkänner han i förbigående att vissa av experimenten aldrig har blivit genomförda och att inte ens de nödvändiga instrumenten blivit konstruerade !

Om vetenskapliga teorier alla är lika obevisbara, vad skiljer vetenskapligt vetande från okunnighet, vetenskap från kvasivetenskap ?

Ett svar på denna fråga lämnades under nittonhundratalet av de ’induktiva logikerna’. Induktiv logik satte igång med att bestämma sannolikheten hos vissa teorier i förhållande till den som var tillgängligt totalt bevisbar. Om den matematiska sannolikheten hos en teori är hög, kan den kvalificeras vetenskaplig ; om den är låg eller till och med noll, är den inte vetenskaplig. Kännetecknet på vetenskaplig hederlighet blev att inte säga någonting som inte var åtminstone högst sannolikt. Det troliga har ett tilltalande drag : i stället för att förse en med en svart-vit skillnad mellan vetenskap och icke-vetenskap, erbjuder den en övergående gråskala från torftiga teorier med liten sannolikhet till goda teorier med hög sannolikhet. Men 1934 kom Karl Popper, en av de mest inflytelserika filosoferna i vår tid, med det argumentet att den matematiska sannolikheten hos någon teori, vetenskaplig eller icke-vetenskaplig, som ges någon summa av visshet är lika med noll. Om Popper har rätt är vetenskapliga teorier inte bara obevisbara utan på samma gång lika osannolika. Det krävdes en ny typ av gränsdragning och Popper föreslog en ganska förbluffande sådan. En teori kan vara vetenskaplig även om det inte finns ett spår av visshet som talar för den och den kan vara icke-vetenskaplig även om all tillgänglig visshet talar till dess fördel. Det betyder att den vetenskapliga karaktären hos en teori kan bestämmas oberoende av fakta. En teori är ’vetenskaplig’ om man på förhand är beredd att bestämma ett experiment (eller en iakttagelse) som kan göra den felbar, och den är kvasi-vetenskaplig om man vägrar att erkänna en sådan ’potentiell förfalskare’. Men om det är så skiljer vi inte vetenskapliga teorier från pseudo-vetenskapliga, utan snarare vetenskapliga metoder från icke-vetenskapliga metoder. Marxister är, för den popperska tanken, vetenskapliga om de är beredda att framlägga fakta som, om de iakttagas, får dem att överge marxismen. Om de vägrar att göra det, blir marxismen en pesudo-vetenskap. Det är alltid intressant att fråga en marxist vilken tänkbar händelse som skulle få honom att överge marxismen. Om han är hängiven marxismen, måste han uppfatta det omoraliskt att specificera statsaffärer som kan göra den felbar. På det sättet kan ett påstående förstelnas till en kvasi-vetenskaplig dogm eller bli verklig kunskap, beroende av om vi är beredda att bestämma iakttagbara villkor vilka skulle förkasta det.

Är alltså Poppers felbarhets-kriterium en lösning av problemet att skilja vetenskap från icke-vetenskap ? Nej. Därför att Poppers kriterium underskattar den anmärkningsvärda segheten hos vetenskapliga teorier. Vetenskapsmän har tjock hud. De överger inte en teori bara därför att den motsägs av fakta. De uppfinner vanligtvis antingen en räddningshypotes för att förklara vad de kallar en enkel anomali, eller om de inte kan förklara den som anomali, struntar de i den och riktar sin uppmärksamhet åt ett annat håll mot andra svårigheter. Lägg märke till att vetenskapsmän talar om anomalier, motsträviga fördröjningar, inte om förkastande. Vetenskapshistorien är full av redogörelser för hur avgörande experiment sagts ha tagit död på teorier. Men sådana påståenden har framförts långt efter teorin övergivits. Om Popper frågat en av de newtonska vetenskapsmännen under vilka förhållanden denne skulle vara beredd att överge den newtonska teorin skulle han blivit lika förbluffad som vilken marxist som helst.

Vad är då kännetecknet på en vetenskap ? Måste vi kapitulera och erkänna att en vetenskaplig revolution är en lika irrationell förändring i hängivenhet som en religiös omvändelse ? Tom Kuhn, en känd amerikansk vetenskapsfilosof, drog den slutsatsen, sedan han kommit underfund om naiviteten hos Poppers falsifikationism [felbarhetstanke]. Men om Kuhn har rätt finns det ingen tydlig skillnad mellan vetenskap och icke-vetenskap ingen skillnad mellan vetenskapligt framsteg och intellektuellt förfall, det finns ingen objektiv standard för hederlighet. Men vilket kriterium kan han då erbjuda för att skilja vetenskapliga framsteg från intellektuell degenerering ?

Under de senaste åren har jag försvarat en metodologi för vetenskapliga undersökningsprogram, som till en del löser några av dessa svårigheter, som både Popper och Kuhn inte lyckades med.

Allra först hävdar jag att den typiska beskrivningen av stora vetenskapliga insatser inte är isolerade hypoteser, utan snarare undersökningsprogram. Vetenskapen är inte enkelt försök och misslyckande ’trial end error’, en serie av förmodanden och förkastanden. ’Alla svanar är vita’ kan bli felbar tes [förfalskas] genom att man finner en svart svan. Men en sådan trivial serie kan inte betraktas som vetenskap. Den newtonska vetenskapen är, för att ta ett exempel, inte bara bara ett set av fyra förmodanden – de tre mekaniska lagarna och gravitationslagen. Dessa fyra lagar erbjuder bara den ’hårda kärnan’ i det newtonska programmet. Men denna hårda kärna är halstarrigt försvarad av ett vidsträckt ’skyddande bälte’ av hjälpande hypoteser. Och ännu mer betydelsefullt, detta försöksprogram har också ett ’heuristiskt’, det vill säga ett kraftfullt problemlösande, maskineri som med en sofistikerad matematisk teknik, sväljer anomalier och till och med vänder dem till sin motsats som bevisande fakta. Om, för att ta ett exempel, en planet inte rör sig exakt så som den borde, kontrollerar den newtonska vetenskapsmannen vilka förmodanden det finns om atmosfärisk refraktion, beträffande ljusets framkomlighet i magnetiska stormar och hundratals andra förmodanden som alla är en del av programmet. Han kan till och med uppfinna hittills okända planeter och kalkylera deras position, massa och hastighet för att förklara denna anomali.

Men det är så att Newtons teori om gravitationen, Einsteins relativitetsteori, kvantmekaniken, Marxismen, Freudianismen är alla försöksprogram, alla med en karakteristisk kärna som envist försvaras, vart och ett med sitt mjukare skyddsbälte och vart och ett med sitt sinnrika problemlösande maskineri. Var och en av dem har vid varje steg av deras utveckling olösta problem och osmälta anomalier. Alla teorier är i det avseendet födda förkastade och de dör också förkastade. Men är de alla likvärdiga ? Hittills har jag beskrivit hur försöksprogram ser ut. Hur kan man då skilja ett vetenskapligt eller framåtskridande program från ett kvasi-vetenskapligt eller ett som degenererar ?

I motsats till vad Popper tänker kan inte skillnaden vara den att en del fortfarande är icke-förkastade, under det att en del redan har förkastats. När Newton publicerade sin Principia var det en allmän kunskap att den inte kunde förklara ens månrörelsen ; i själva verket var det så att månrörelsen förkastade Newton. Kaufmann, en framstående fysiker, förkastade Einsteins relativitetsteori samma år som den publicerades. Men alla försöksprogram som jag beundrar har en sak gemensam. De förutsäger alla nya fakta, en ny verklighet som ingen har drömt om, eller som faktiskt har blivit förkastad av tidigare eller rivaliserande program. 1686, när Newton publicerade sin teori om gravitationen, fanns det till exempel två gängse teorier som gällde kometerna. Den mest omfattade såg kometerna som en varning från en vred Gud att han kommer att slå och bringa fördärv. En annan föga känd teori som förts fram av Kepler var att kometer var himmelska kroppar som rörde sig i rätlinjiga banor. Men enligt den Newtonska teorin rörde sig några av dem i hyperboler eller paraboler för att aldrig återvända ; andra rörde sig i ellipser. Halley som arbetade med Newtons program, räknade på basis av en kort iakttagen sträcka av kometens bana ut att den skulle återkomma om sjuttiotvå år ; han räknade exakt ut när den åter skulle bli synlig, och var på himlen. Detta var otroligt. Men sjuttiotvå år senare, när både Newton och Halley för länge sedan var döda, återvände Halleys komet precis som förutsagt. På ett liknande sätt förutsade newtonska vetenskapsmän förekomsten av småplaneter, som aldrig tidigare hade observerats. Eller låt oss ta Einsteins program. Detta program gjorde den förbluffande förutsägelsen att om man iakttar avståndet mellan två stjärnor under natten och om man mäter avståndet mellan den under dagen (när de är synliga under en soleklips) kommer de två mätningarna att skiljas. Det var ingen som tänkte på att göra en sådan mätning före Einsteins program. På det sättet leder ett progressivt försöksprogram till upptäckten av hittills okända fakta. Men i degenererande program, tillverkas däremot teorier för att anpassas till kända fakta. Har, för att ta ett annat exempel, marxismen någonsin förutsagt ett förbluffande faktum på ett lyckligt sätt ? Aldrig ! Den har några berömda misslyckade förutsägelser. Den predikade den absoluta utarmningen av den arbetande klassen. Den predikade att den första socialistiska revolutionen skulle äga rum i de industriellt mest utvecklade samhällena. Den siade att de socialistiska samhällena skulle vara befriade från revolutioner. Den förutsade att det inte skulle uppstå några konflikter mellan de socialistiska staterna. På det sättet var marxismens förmodanden djärva och förbluffande, men de felade. Marxismen förklarade alla sina felberäkningar : de skyllde på den stigande levnadstandarden hos arbetarklassen med hjälp av en teori om imperialismen ; de förklarade varför den första socialistiska revolutionen inträffade i det industriellt outvecklade Ryssland. Den ’förklarade’ Berlin 1953, Budapest 1956, Prag 1968 (och som inte Lakatos var i stånd att fylla i : Murens fall i Berlin, som 1968 års generation inte – på grund av det näraliggande tidsavståndet ännu inte kan fatta annat än som en anomali; sg). De förklarade den rysk-kinesiska konflikten. Men alla dess hjälphypoteser var hopkok för att skydda den marxistiska hypotesen från fakta. Det newtonska programmet ledde till nya fakta : marxisterna släpade efter fakta och har hela tiden fått springa snabbt för att hinna upp dem.

För att sammanfatta. Kännetecknet på en empirisk process är inte triviala försanthållanden : Popper har rätt att det finns miljoner sådana. Det är inte ett försanthållande av den newtonska teorin att en sten faller till marken när man släpper den, hur många gånger den saken än upprepas. Men så kallade ’förkastanden’ är inte heller kännetecknet på empiriskt misslyckande, som Popper hade predikat, eftersom alla program växer i permanenta oceaner av anomalier. Vad som verkligen räknas är förbluffande oväntade förutsägelser : några få av dem är i stånd att rubba balansen ; när teorierna släpar efter fakta handlar det om olycksaliga degenererande försöksprogram.

Men hur uppstår då vetenskapliga revolutioner ? Om det inte finns ett rivaliserande försöksprogram och ett annat framskrider medan de andra degenererar, tenderar vetenskapsmännen att förena sig med det som framskrider. Det är rationaliteten i det progressiva programmet. Detta är den rationella vetenskapliga revolutionen. Men medan det är en fråga om intellektuell hederlighet att hålla framstegen publika är det inte ohederligt att hålla fast vid degenererande program för att försöka göra dem framskridande.

I motsats till Popper erbjuder inte metodologin hos ett vetenskapligt försöksprogram omedelbar rationalitet. Man måste behandla knoppande program milt : program kan ta dekader (sekler) innan de kan lämna marken för att bli empiriskt framåtskridande. Kritik är inte snabbt dödande popperskt genom förkastande. Betydande kritik är alltid konstruktiv : det finns aldrig ett förkastande annat än genom en bättre teori. Kuhn har fel när han tror att vetenskapliga revolutioner sker som plötsliga, irrationella synförändringar. Vetenskapshistorien förkastar både Popper och Kuhn : vid närmare påseende visar sig de popperska avgörande experimenten och de Kuhnska revolutionerna vara myter : vad som vanligen händer är att framåtskridande försöksprogram ersätter degenererade sådana.

Svårigheten med att kunna markera skillnaden mellan vetenskap och kvasi-vetenskap har allvarliga följder också för den institutionaliserade kritiken. Copernikus teori bannlystes av den katolska kyrkan 1616 eftersom det påstods vara kvasi-vetenskapligt. Den togs bort från index 1820 eftersom vid den tiden hade kyrkan bedömt den som varande av fakta bevisad och att den därför blivit vetenskaplig. Centralkommiten för det Kommunistiska Partiet i Sovjet förklarade 1949 att Mendels genetiska teori var kvasi-vetenskap och hade dess entusiaster, liksom akademikern Vavilov, dödade i koncentrationsläger ; efter Vavilovs död var Mendels genetiska program återupprättat ; men Partiets rätt att döma vad som är vetenskap och publicerbart och kvasi-vetenskap och opublicerbart förblev kvar. Det liberala Etablissemanget i Väst förbehåller sig också rätten att exercera med yttrandefriheten i vad det anser var kvasi-vetenskap, som vi har sett i fråga om debatten om ras och intelligens. (det verkar inte vara någon som lägger märke till hur yttrandefriheten när det gäller ’jämlikhet’, ’mångkulturalism’, ’genusperspektiv’, ’demokrati’ , ’marknadskrafter’ och ’globalisering’ och inte minst frågan om ’kloning’ med mera blir allt mer inskränkt genom politiskt ’riktiga’ beslut och medhåll från den ’fria’ pressen, som de etablerade – med ensamrätt att tycka – aldrig ifrågasätter ; Lakatos har också sett kommunismen från insidan, vilket våra revolutionära 68-or aldrig gjort ; han har därmed större rätt att jämföra teori med fakta ; sg)

Alla dessa bedömanden, alla med avgörande betydelse för andra människors öden, var betraktade från någon sorts demarkationslinje mellan vetenskap och kvasi- eller pesudo-vetenskap.

Det är av den anledningen som svårigheten att bestämma demarkationslinjen – gränsen – mellan vetenskap och pseudovetenskap inte är ett problem för skrivbordets filosofer : det har allvarliga följder när det gäller etiska och polittiska bedömningar för en alltmer krympande värld och växande mänsklighet.

övers sg

Lännersta den 10 november 2003