Åter

’Vetenskapsfilosofi utan vetenskapshistoria är tom ; vetenskapshistoria utan vetenskapsfilosofi är blind’. Om vi tar detta berömda uttalande av Kant som utgångspunkt, avser den här uppsatsen att förklara hur teckningen av vetenskapshistorien borde lära av historien och vice versa. Det kommer att framhållas att [a] vetenskapsfilosofin förser med normativa metodologier med vars begrepp historikern återskapar en ’inre historia’ och med det erbjuder en rationell förklaring av tillväxten hos den objektiva kunskapen ; [b] två inbördes tävlande metodologier kan bedömas med hjälp av [normativt tolkad] historia ; [c] alla rationellt återskapade historier behöver fyllas på med en empirisk [socio-psykogisk] ’yttre historia’.

Jag skall nu skissa fyra olika ’logiker för upptäckt’. Var och en kommer att karaktäriseras av regler som styr det [vetenskapliga] godkännandet och förkastandet av teorier eller forskningsprogram. Dessa regler har en dubbel innebörd. Först och främst tjänar de som en kod till vetenskaplig hederlighet som inte är tillåten att bryta ; för det andra som hård kärna till själva historieteckningen av forskningsprogrammen. Det är i detta avseende som vi skulle vilja undersöka dem.

En av de inflytelserikaste metodologierna inom vetenskapen har varit induktivismen. Enligt induktivismen kan bara de vetenskapliga påståenden godkännas hos den, som antingen beskriver hårda fakta eller är ofelbara induktiva allmänna slutsatser av dem. När induktivisten godkänner ett vetenskapligt påstående, uppfattar han det som bevisat sant ; han förkastar det om han inte gör det. Hans vetenskapliga korrekthet är strikt : ett påstående måste antingen bevisas genom fakta, eller – deduktivt eller induktivt – härlett från andra påståenden som redan blivit bevisade.

Den induktivistiske historikern erkänner bara två äkta vetenskapliga upptäckter : hårda faktiska påståenden och induktiva allmänslutsatser. Det är dessa och bara dessa som bildar ryggraden i hans interna historia. Först när han funnit dem kan han börja bygga upp sin sköna pyramid. Revolutioner består av att avslöja [irrationella] misstag vilka då förvisas från vetenskapens historia till pseudovetenskapens historia, till trons historia : äkta vetenskapliga framsteg börjar med den senaste vetenskapliga revolutionen i något givet område. .

Men den historiske induktivisten kan inte ge en intern rationell förklaring varför vissa fakta hellre än några andra valdes vid det första tillfället. För honom är detta ett icke-rationellt externt bekymmer. Induktivismen som en ’intern’ teori hos rationaliteten är kompatibel med många olika val av problem. Den kan till exempel jämföras med den vulgär-marxistiska åsikten att valet av problem är bestämt av sociala behov ; några vulgär-marxister känner igen huvudströmmar i den vetenskapliga historien som huvudfaser i den ekonomiska utvecklingen. Men val av fakta bestäms av extravetenskaplig intellektuell påverkan. Och induktivismen är på samma sätt jämförbar med den ’externa’ teorin att val av problem beslutas inom medfödda eller godtyckligt valda [eller traditionella] teoretiska [eller ’metafysiska’] ramar.

Det finns en radikal gren av induktivismen som fördömer alla externa inflytanden, antingen intellektuella, psykologiska eller sociologiska, som skapare av otillåten dubbelhet : radikala induktivister tillåter bara ett [slumpmässigt] urval av det tomma sinnet. Radikal induktivism är dessutom en särskild sort av den radikala internalismen. Enligt den senare måste man, så fort man bestämt närvaron av yttre inflytande, genast ta tillbaka sin vetenskapliga teori [eller sitt faktiska påstående] : påvisande av yttre influens innebär annullering. ; men eftersom yttre påverkan alltid finns är radikal internalism utopisk och självdestruktiv som rationell teori.

Konventionalismen tillåter att man bygger vilket kategoriserande system som helst, bara det ordnar in sig i ett sammanhängande helt. Konventionalisten avser att hålla centrum till ett sådant fackverksystem orört så länge som möjligt ; när det uppstår svårigheter genom en invasion av anomalier [oegentligheter] ändrar han bara eller gör andra beräkningar av de perifera arrangemangen. Men konventionalisten betraktar inte något fackverksystem som bevisat sant, utan bara ’sant genom överenskommelse’ [true by convention] ; eller möjligen också som varken sant eller falskt. Hos revolutionära grenar av konventionalismen behöver man inte för alltid hänga upp sig på något fackverksystem : man kan överge det om det blir alltför klumpigt och om det uppenbarar sig ett enklare som ersättning. Denna version av konventionalism är epistemologiskt och särskilt logiskt mycket enklare än induktivismen : det har inget behov av hållbara induktiva slutledningar. Äkta framsteg hos vetenskapen är kumulativ och sker på marknivån av ’bevisade fakta’ ; förändringar på den teoretiska nivån är bara instrumentella. Teoretiskt ’framsteg’ är bara en förmån [’förenklande’] och inte sannings-innehåll. Man kan naturligtvis använda sig av revolutionär konventionalism också på nivån av ’faktiska’ påståenden, i vilket fall man godkänner ’faktiska’ snarare genom beslut än genom experimentella ’bevis’. Men då måste konventionalisten hålla tillbaka tanken på att ’faktisk’ vetenskap har något att göra med objektiv, faktisk sanning, han måste ange någon metafysisk princip som han sedan måste ålägga sina vetenskapliga spelregler. Om han inte gör det kan han inte undgå skepticismen eller åtminstone ge sig för någon radikal form av instrumentalism.

[Det är viktigt att göra klart för sig förhållandet mellan konventionalism och instrumentalism. Konventionalismen erkänner som grund att falska antaganden kan leda till sanna orsaker ; därför kan falska teorier ha stor förutsägande kraft. Konventionalister tvingades att undersöka problemet med rivaliserande falska teorier. De flesta av dem slog ihop sanningen med tecknen på sanning och slutade med att hålla sig till någon version av den pragmatiska teorin om sanning. Det var Poppers teori om sannings-innehåll, äkthet [verisimilitude] och bekräftelse, som till slut lade grunden till en filosofiskt felfri version av konventionalismen. Men samtidigt fanns det konventionalister utan tillräcklig logisk bildning för att inse att några påståenden kan vara sanna utan att vara bevisade ; och andra falska med sanna konsekvenser ; medan ytterligare några kan vara både falska och nästan-sanna. Dessa föredrog ’instrumentalism’ : de kom att betrakta teorier som varken sanna eller falska utan bara som ’instrument’ för att förutsäga. Konventionalismen som den har beskrivits här är en sund inställning ; instrumentalismen är en urartad [degenererad] version av den, grundad på rent filosofisk oreda orsakad av brist på elementär logisk kompetens.

Revolutionär konventionalism föddes som den vetenskapliga filosofin hos Bergson : fri vilja och skapande kraft var parollen. Den vetenskapliga koden för hederlighet är mindre rigorös hos konventionalisterna än hos induktivisterna : de lyser inte bann över obevisade förmodanden och tillåter att man bygger fackverksystem runt vilken fantasifull idé som helst. Dessutom stämplar inte konventionalisterna avfärdade system som ovetenskapliga : konventionalisten betraktar mycket mer av den nuvarande vetenskapliga historien som rationell [’intern’] än vad induktivisterna gör.

Den nuvarande falsifikationismen uppstod som en logisk-epistemologisk kritik av induktivismen och Duhemsk konventionalism. Induktivismen kritiserades på grund av att dess två grundläggande antaganden, nämligen att ’faktiska’ påståenden kan härledas ur fakta och att det kan finnas hållbar induktiv [innehålls-ökande] slutledningar, som i sig själva är icke visade och till och med möjliga att visa vara falska. Duhem kritiserades på grund av att jämförelsen med intuitivt uppfattad enkelhet bara kan vara en sak för subjektiv smak och att den är så vankelmodig att ingen hårt träffande kritik kan ligga till grund för den. Popper föreslog i sin Logik der Forschung en ny metodologi för ’falsifikation’. Denna falsifikation är en annan gren av revolutionär konventionalism : den huvudsakliga skillnaden är att den tillåter faktiska rymd-tidsmässiga singulära påståenden [statements] snarare än rymd-tidsmässiga universella teorier att tillåtas genom överenskommelse. I koden för hederlighet hos en falsifikationist kan en teori vara vetenskaplig bara om den kan fås att komma i strid med ett grundläggande påstående ; och en teori måste avlägsnas om den strider mot ett godkänt grundläggande påstående. Popper visade också ett annat villkor som en teori måste tillfredställa för att betraktas som vetenskaplig : att den måste förutsäga fakta som är nya, det vill säga oväntade i förhållande till tidigare kunskap. Det är alltså emot Poppers hederskodex att föreslå ofelbara teorier eller ’ad hoc’ hypoteser [som inte för med sig nya empiriska förutsägelser] – precis som det är emot den [klassisk] induktivistiska vetenskapliga hederskodexen att föreslå obevisbara teorier.

Det tilltalande hos Poppers metodologi ligger i dess klarhet och kraft. Den deduktiva modellen hos Poppers vetenskapliga kritik innehåller erfarenhetsmässigt rymd-tidsmässiga allmänna påståenden, ursprungliga villkor och dess följder, som är möjliga att förfalska. Kritikens vapen är dess modus tollens : varken induktiv logik eller intuitiv enkelhet förvillar bilden.

Den Popperska historikern letar efter stora, ’djärva’, falsifierbara teorier och efter negativa avgörande experiment. De utgör skelettet i hans rationella rekonstruktion. Den Popperska historikerns favoritparadigm av felbara teorier är Newtons och Maxwells teorier, Rayleighs strålningsformel, Jeans och Wien, och den Einsteinska revolutionen : deras favorit paradigm för avgörande experiment är Michelson-Morleys experiment, Eddingtons eklipsexperiment och Lummer-Pringsheims experiment. Det var Agassi som försökte omvända denna naiva falsifikationism till ett systematiskt historiebeskrivande forskningsprogram. Han förutsade särskilt [eller ’efter-utsägande’, om man så vill] att bakom varje stor experimentell upptäckt ligger en teori som motsäger upptäckten ; den faktiska upptäcktens betydelse skulle kunna mätas av den avvisande teorins betydelse. Agassi tycks acceptera den synbara betydelsen som det vetenskapliga samhällets dom när det gäller upptäckter som Galvanis ; Örstedts ; Priestleys ; Röntgens och Hertz, men han förnekat ’myten’ att de var tillfälliga upptäckter [som de första fyra påståtts vara] eller bekräftande bedömningar [som Hertz först trodde att hans upptäckt var]. På det sättet kommer Agassi fram till en djärv förutsägelse : alla dessa fem experiment var lyckosamma förkastanden – i en del fall till och med beräknade förkastanden – av teorier som han påstår sig kunna avslöja, och i själva verket påstår sig ha grävt upp.

Den interna Popperska historien är ofta färdig att kompletteras av externa teorier i historien. Popper förklarade själv att [på den positiva sidan] [1] den huvudsakliga yttre stimulansen till vetenskapliga teorier kommer från den ovetenskapliga ’metafysiken’ och till och med från myter [detta illustrerades senare elegant av bland annat Koyré] ; och att [på den negativa sidan] [2] fakta inte utgör något sådant stimulus – faktiska upptäckter tillhör helt och hållet den interna historien, som dyker upp som förkastanden av någon vetenskaplig teori ; så att man lägger bara till fakta om de kommer i strid med någon förgående förväntan. Båda dessa är hörnstenar i Poppers upptäckandets psykologi. Feyerabend utvecklade en annan intressant psykologisk Poppersk tes, nämligen att spridning av rivaliserande teorier kan – externt – skynda på intern Poppersk falsifikation.

Men de externa teorierna som läggs till falsifikationismen behöver inte begränsas till rent intellektuella inflytanden. Man måste stryka under [spåret Agassi] att falsifikationismen inte är mindre förenlig med en vulgär-marxistisk

syn på vad som får vetenskapen att växa än vad induktivismen är . Den enda skillnaden är att för den senare Marxismen kan användas för att förklara upptäckten av [nya] fakta, kan den för den senare användas för att förklara uppfinningen av nya vetenskapliga teorier ; medan valet av fakta [det är för falsifikationisten valet av möjliga falsifierare {förfalskare }] i första hand bestäms internt av teorierna.

’Falsk medvetenhet’ – i meningen ’falsk’ från hans teoris rationella utgångspunkt – skapar problem för den falsifikatoriske historikern. Varför tänker sig till exempel vissa historiker att avgörande experiment är positiva och bekräftande snarare än negativa och falsifierande ?

Från konventionalismen lånar denna metodologi det berättigade i att konventionellt acceptera, inte bara enskilda rums-tidsliga teorier ’faktiska påståenden’ men också allmänna rums-tidsliga teorier : detta kommer att visa sig vara den mest betydande nyckeln till följdriktigheten i den vetenskapliga tillväxten. Den grundläggande enheten för en bedömning får inte vara en isolerad teori utan snarare ett ’program för forskning’ med en konventionellt erkänd [och därigenom genom ett tillfälligt beslut ’icke möjligt att förkasta’] ’hård kärna’ och med en ’positiv heuristik’ som bestämmer problem, skisserar utseendet av ett bälte av hjälpande hypoteser, förutser anomalier och lyckosamt förvandlar dem till framgångsrika exempel, allt i förhållande till en uträknad plan. Vetenskaparen skriver en lista på anomalier [oegentligheter] men så länge som han program håller farten kan han utan vidare ställa dem åtsidan.

Det är i första hand den positiva heuristiken i programmet, inte anomalierna som bestämmer valet av de problem som han gör.

Det är först när den drivande kraften hos den positiva heuristiken försvagas som man skall ge anomalierna större uppmärksamhet. Genom detta kan metodologin för forskningsprogram förklara den stora grad av självständighet som den teoretiska vetenskapen har ; som den naive falsifikationistens brutna kedjor av förmodanden och förkastanden inte kan göra. Det som för Popper, Watkins och Agassi framstår som yttre, metafysiskt inflytande, vänds här mot programmets inre ’hårda kärna’.

Metodologin för vetenskapliga forskningsprogram ger en helt annan bild av det vetenskapliga spelet jämfört med metodologiska falsifikationistens. Den bästa spelöppningen är inte en förfalskningsbar [och av den anledningen fast] hypotes, utan ett program för undersökning. Enbart ’falsifikation’ [i Poppers mening] måste inte innebära tillbakavisande. Rena ’falsifikationer’ [det vill säga anomalier] skall antecknas men behöver inte genast klaras av. Popper stora avgörande experiment försvinner : ’avgörande experiment’ är en äretitel, som givetvis kan utföras i förhållande till vissa anomalier, men bara långt efter händelsen, först när ett program har besegrats av ett annat. Enligt Popper beskrivs ett avgörande experiment av ett godkänt grundpåstående som är oförenligt med någon teori – enligt metodologin för vetenskapliga forskningsprogram, kommer inte något grundpåstående ensamt att tillåta en vetenskapare förkasta en teori. En sådan konflikt kan förorsaka bekymmer [större eller mindre], men under inga omständigheter någon ’seger’. Naturen kan hojta nej, men mänsklig påhittighet – i motsats till vad Weyl och Popper tänker – kan hojta högre. Med tillräckligt stora resurser och lite tur kan vilken teori som helst ’progressivt’ försvara en teori under en lång tid, även om den är falsk. Det Popperska mönstret av ’förmodan och förkastande’, det vill säga ’försök via hypotes’, följd av ’misstag-visade-av-experiment’ måste överges : inget experiment är avgörande under den tiden – ändå mindre innan – det är utfört [utom möjligen psykologiskt] – allvarligt sagt – felbarhets vågspel att närma sig Sanningen om Universum.

[Är det inte så att själva metodologin – sättet att avläsa verkligheten – inte kan bestämmas förrän hela programmet har visat metoden ?]

Metodologin för vetenskapliga forskningsprogram måste – liksom all annan vetenskaplig rationell teori – fullföljas med en empirisk-extern historia. Ingen rationell teori kommer att kunna lösa frågan varför den Mendelska genetiken försvann i Sovjetryssland under 1950-talet, eller varför vissa skolor som forskade i skillnader i rasgenetik eller i ekonomin i utlandshjälpen kom i vanrykte under 1960-talets engelsktalande länder. Dessutom måste vi för att kunna förklara utvecklingshastigheten hos skilda forskningsprogram troligen blanda in den yttre historien. Rationell rekonstruktion av vetenskapen [i den mening jag använder den] kan inte bli begriplig eftersom människor inte är fullständigt rationella djur ; och även om de handlar rationellt kan de bakom sina handlingar ha en falsk teori för sina rationella handlingar.

[Detta är i mina ögon århundradets största understatement, eftersom de psykologiskt i praktiken är låsta i irrationalitet. sg]

Men den metodologiska forskningen för vetenskapliga program drar en skiljelinje mellan intern och extern historia som är markerat annorlunda än andra rationella teorier. [Lakatos drar också en markant skiljelinje mellan den vetenskapliga teorin och vetenskaparnas tillämpning av teorin men han säger aldrig detta] Vad som till exempel för falsifikationisten förefaller vara det [beklagligt] återkommande fenomenet av fasthäftande, eller segheten hos en ’förkastad’ teori eller till en osammanhängande teori, som han därför förvisar till den yttre historien, kan mycket väl förklaras i termer hos min metodologi, internt som ett rationellt försvar av ett lovande forskningsprogram. Men de lyckosamma förutsägelserna av nya fakta som utgör en allvarlig bekräftelse för ett program har därför ett levande intresse för den interna historien, men är oviktiga både för induktivisten och falsifikationisten. För induktivisten och falsifikationisten har det inte den minsta betydelse om upptäckten av fakta föregår eller följer på en teori : det är bara deras logiska förhållande som avgör. [Sanningen kan bara förmedlas, inte upprättas.] Den ’irrationella’ effekten hos den historiska tillfälligheten att en teori råkade ha förutsagt en verklig upptäckt, har inte någon inre betydelse. Sådana förutsägelser utgör ’inte bevis utan [ren] propaganda’. Eller tag till exempel Plancks missnöje med den egna 1900 strålningsformeln, som han betraktade som ’godtycklig’. För falsifikationisten var det en djärv, felbar hypotes och Planks missnöje med den en icke-rationell stämning, som kunde förklaras bara i psykologiska termer. I mina ögon kan Planks missnöje förklaras internt : det var en rationell dom över en ad hoc teori. För att nämna ännu ett exempel : falsifikationister uppfattar som ’metafysik’ det som inte kan motbevisas genom externt intellektuellt inflytande, i mina ögon är det en betydelsefull del av den rationella rekonstruktionen av vetenskap.

De flesta historiker har tills nu haft en böjelse för att betrakta lösningen på en del problem som ett monopol för externalister. Ett av dessa är frågan om det stora antalet samtidiga upptäckter. En enkel lösning har vulgär-marxisterna : en upptäckt sker av många människor så fort ett socialt behov uppstår. Men det som en ’upptäckt’ består av, särskilt en stor upptäckt, beror på vilken metodologi man använder sig av. För induktivisten är de största upptäckterna faktiska och det är verkligen så att sådana upptäckter ofta görs samtidigt. För falsifikationisten består en huvudsaklig upptäckt snarare av en ny teori än av ett nytt faktum. När väl en teori blivit upptäckt [eller rättare sagt uppfunnen] är den en allmän kunskap ; och det är helt naturligt än att många människor kommer att försöka pröva den samtidigt och göra samtidiga [mindre] faktiska upptäckter. En tillkänna gjord teori är en utmaning för att anvisa provbara förklaringar på en högre nivå. Om vi till exempel har Keplers ellipser och Galileis rudimentära dynamik är den samtidiga ’upptäckten’ av den inverterade kvadratens lag inte så väldigt förvånande : en problem-situation som är väl känd kan mycket väl förklaras med rent interna försök.

Upptäckten av nya problem är emellertid inte så lätt att förklara. Om man betraktar historien som sammansatt av rivaliserande forskningsprogram , då kan de flesta upptäckterna, teoretiska eller faktiska förklaras av de faktum att forskningsprogram är allmän egendom, många människor arbetar med dem i olika hörn av världen, den kanske inte ens känner varann. Men verkligt nya, betydelsefulla, revolutionerande förändringar, skiften till nya program är samtidiga bara genom falsk efterklokhet : i själva verket är de olika upptäckter som först senare har blivit hoplödda till en enda.

En populär jaktmark för externalisterna är det redan nämnda problemet varför så mycket tid slösas på diskussionen om – att bestämma prioritet. En sådan sak kan av en induktivist bara bestämmas externt, eller av en falsifikationist, eller av en konventionalist : men i ljuset av metodologin för forskningsprogram är diskussionen om prioritet av ett vitalt intresse, därför att i denna metodologi blir

det ett förstahandsintresse för rationell uppskattning vilket program som först förutsåg ett nytt faktum vilket lyckades passa in detta nu senare först efteråt.

Några första-diskussioner kan förklaras genom rationellt intresse och inte bara av fåfänga och traktan efter berömmelse. På det sättet blir det av betydelse att Tycho Brahes teori först i efterhand ad hoc lyckades förklara faserna hos och avståndet till Venus, som ursprungligen exakt förutsades av Kopernikanerna ; eller att Cartesianerna lyckades förklara allt det som Newtonianerna förutsade – men bara post hoc. Den Newtonska optiska teori förklarade post hoc många fenomen som hade förutsagts av Huygenserna.

Alla dessa exempel visar hur metodologin för forskningsprogram förvandlar problem, som för andra historiker har förblivit externa problem, till interna sådana. Men i vissa fall flyttas gränsen åt andra hållet. Det kan till exempel varit ett experiment som omedelbart accepterades – i avsaknad av en bättre teori – som ett negativ avgörande experiment. För falsifikationisterna är detta en del av den interna historien ; för mig är detta inte rationellt och måste förklaras med den yttre historiens begrepp.

Så att den inre historien för induktivisterna består av förutsatta upptäckter av hårda fakta och av så kallade induktiva allmänna generaliseringar. Den inre historien hos konventionalisterna består av faktiska upptäckter och upprättande av fack- eller lådsystem och hur dessa byts ut mot förutsatta enklare sådana. Falsifikationisternas inre historia dramatiserar djärva antaganden, förbättringar som alltid förutsätts vara förbättringar och påstås innehållsökande och, framför allt, triumferande ’negativa avgörande experiment’. Metodologin för forskningsprogram framhåller den långdragna teoretiska och empiriska rivaliteten hos stora forskningsprogram, progressiva eller degenererande problemskiften och den långsamt uppstigande segern för ett program över ett annat.

Varje rationellt återskapande förser med sitt karakteristiska mönster av rationell tillväxt av den vetenskapliga kunskapen. Men alla dessa normativa rekonstruktioner kan behöva fullständigas av yttre [externa] empiriska teorier för att förklara hindrande icke rationella faktorer. Vetenskapens historia är alltid rikare än dess rationella historiska undersökning.

Men en rationell rekonstruktion eller intern historia är första hands, den yttre historien bara andrahands, eftersom den mest betydelsefulla problemen i den externa historien definieras genom den interna historien.

Den yttre historien förser antingen med icke-rationella förklaringar till hastighet, lokalitet, urval och så vidare till historiska händelser så som den uppfattas genom termerna i den inre historian ; eller när historien skiljer sig från dess rationella rekonstruktion, förser den med empiriska förklaringar till varför den avviker. Men den rationella sidan av vetenskaplig tillväxt är helt redovisad i den logik som används vid den vetenskapliga upptäckten.

Vilket problem som vetenskapshistorikern än söker en lösning till, så måste han först rekonstruera den del av den objektiva vetenskapliga kunskapen om tillväxten som det gäller, det vill säga den ’interna historiens’ relevanta del. Som vi har visat är för honom ’intern historia’ beroende av hans filosofi antingen han är medveten om det eller inte. De allra flesta teorierna om vetenskaplig tillväxt är teorier om den avskilda kunskapen, antingen experimentet är avgörande eller inte ; oberoende av om hypotesen är högst sannolik i förhållande till tillgängliga indicier eller inte ; oberoende av om problemskiftet är progressivt eller inte ; är inte på minsta sätt beroende av vetenskaparens tro, personlighet eller auktoritet. Dessa subjektiva faktorer har inte något intresse för den interna historien. Den ’interna historien’ antecknar till exempel det Proutska programmet med dess hårda kärna [att atomvikten för kemiskt rena ämnen är hela tal] och dess positiva heuristik [för att fälla och ersätta den dåvarande falska teorin om observationer som användes när man mätte atomvikten]. Det programmet genomfördes senare. Den interna historien kommer att ägna föga uppmärksamhet åt Prouts tro att om den ’experimentella tekniken’ som användes under den tiden skulle användas på ett noggrant sätt, och vad den avslöjade tolkat på rätt sätt, skulle anomalierna omedelbart betraktas som ren inbillning. Den interne historikern kommer att betrakta detta historiska faktum som ett faktum i den andra världen vilken bara är en karikatyr av sin motsvarighet i den tredje världen.

[Den ’första världen’ är ämnesvärlden, den ’andra världen’ är känslornas, tron, medvetandets, den ’tredje’ är den objektiva kunskapens uttryckt i påståenden, detta är en mycket gammal och betydelsefull tredelning, vars ledande förespråkare Popper är]

Varför sådan karikatyrer kommer till är inte något som angår honom ; han kan om han vill skicka problemet vidare till skildraren av den yttre historien för att förklara varför vissa vetenskapsmän hade ’falska föreställningar’ om vad de sysslade med.

Det är inte bara [den ’interna’] framgången eller [det ’interna’] misslyckandet som kan bedömas bara med efterklokhet : det är vanligtvis också dess innehåll.

Den interna historien är inte bara ett urval av metodologiskt tolkade fakta : det kan vid vissa tillfällen vara deras radikalt förbättrade version. Det kan visas genom Bohrs program. År 1913 hade Bohr kanske inte ens tänkt på möjligheten av elektronisk spin. Han hade mer än nog i sina händer förutom spinnen. Ändå skulle historikern som med efterklokhet beskriver det Bohrska programmet ta med elektronens spin i det, därför att elektronens spin naturligt passar in i den ursprungliga skissen till programmet. Bohr kan ha refererat till det 1913. Varför Bohr inte gjorde det är en intressant fråga, som bör anges i en fotnot.

Ett sätt att visa fram motsägelserna mellan historien och dess rationella rekonstruktion är att återge den interna historien i texten och samtidigt i fotnoterna ange hur den verkliga historien bar sig illa åt i förhållande till den rationella rekonstruktionen.

[Kuhns kritik av detta gick huvudsakligen ut på den tanken att detta var en särskild filosofisk utredning : ’en historiker skulle aldrig i sin återgivning i sin berättelse ta med en faktisk rapport som han visste var felaktig. Om han gjort det skulle han vara så känslig för det anstötliga i det att han omöjligen kunde tänkas författa en fotnot för att dra uppmärksamheten till det.]

Många historiker kommer att fasa inför någon som helst rationell rekonstruktion. De citerar Lord Bolingbroke : ’Historien är filosofi som lär ut genom exempel’. De kommer att säga att innan vi kan filosofera ’måste vi ha bra många fler exempel’. Men en sådan teori om historieteckning är utopisk. Utan någon teoretisk vinkling är historia en omöjlighet. Några historiker söker finna hårda fakta, induktiva allmänregler, andra letar efter djärva teorier och avgörande negativa experiment, andra återigen söker stora förenklingar eller efter progressiva eller degenererande problemskiften ; alla har de någon teoretisk ’vinkling’. Denna vinkling kan emellertid döljas av en eklektisk variation av teorier eller av teoretisk förvirring ; men varken eklekticism eller förvirring utmynnar i en ateoretisk överblick. Det som historiker betraktar som ’yttre’ problem är ofta en utmärkt inkörsport till hans underförstådda metodologi ; en del kommer att fråga sig varför ett ’hårt faktum’ eller en ’djärv teori’ blev upptäckt exakt när det skedde; andra kommer att fråga sig varför ett ’urartande problemskifte’ kunde ha vidsträckt uppskattning under en så otroligt lång tid eller varför ett ’progressivt problemskifte’ lämnades utan uppmärksamhet ’oresonligt’ länge. Långa texter har ägnats problemet huruvida, och om så varför, vetenskapens uppkomst var en rent Europeisk affär ; men en sådan undersökning blir bara ett meningslöst famlande tills man klart och tydligt bestämmer vad man menar med ’vetenskap’ i förhållande till någon normativ vetenskapsfilosofi. En av de mest intressanta frågorna i den ’externa’ filosofin är att ange de psykologiska och särskilt de sociologiska villkor som är nödvändiga [men aldrig tillräckliga] för att göra vetenskapliga framsteg möjliga ; men det är i själva formuleringen av detta ’externa’ problem någon metodologisk teori, någon definition av vad vetenskap är måste komma in. Vetenskapens historia är historien om händelser som blivit valda och tolkade på ett normativt sätt. Eftersom det är så är det hittills förbisedda problemet som ligger i jämförelsen av olika rivaliserande logik hos vetenskapliga upptäckter och därigenom framstår den rivaliserande återgivningen av historien som en över allt gripande betydelse. Jag skall nu vända mig till det problemet.

[1] Justifikatoriska metodologier sätter mycket hög epistemologisk standard : för klassiska justifikationister är ett påstående ’vetenskapligt’ bara om det är bevisat, för klassiska neojustifikationister om det är sannolikt [i meningen av sannolikhetskalkylen] eller bekräftande [i meningen av Poppers tredje not om bekräftande /corroborative/] till en bevisad grad.

[Det vill säga, en hypotes h är vetenskaplig bara om det finns ett sådant antal q så att p(h,e)=q där e är tillgängligt belägg för och p(h,e)=q kan bevisas. Det har ingen betydelse om p är den Carnapska bekräftandefunktionen eller den Popperska medverkandefunktionen så länge som p(h,e)=q kan bevisas genom påstående.]

Några filosofer gav upp tanken på att bevisa eller att [bevisbart] med sannolikhet framställa vetenskapliga teorier men förblev dogmatiska empirister : antingen som induktivister, probabilister [sannolikhets-] ; konventionalister eller falsifikationister, så håller de fast vid att ’faktiska’ påståenden kan bevisas. Men numera har alla dessa olika former av justifikationister smulats sönder under tyngden av epistemologisk och logisk kritik.

[2] De enda alternativen som finns kvar är pragmatisk-konventionalistiska metodologier, med någon form av global induktionsprincip som krona. Konventionalistiska metodologier ställer först upp regler för ’erkännande’ och ’förkastande’ av faktiska och teoretiska påståenden – utan att ännu bestämma regler när det gäller bevis för eller bevis emot, sanning eller falskhet. Vi får på det sättet skilda system som ger regler för det vetenskapliga spelet. Induktivisternas spel skulle bestå i att samla ’godkända’ [inte bevisade] data och från dem att sluta sig samman till ’godkända’ [inte bevisade] induktiva generaliseringar. Det konventionella spelet skulle bestå av att samla ’godkända’ data och ordna dem i enklast tänkbara fackverksystem [eller att ange det enklast tänkbara facksystemet och fylla facken med acceptabla data]. Popper angav ännu ett spel som ’vetenskapligt’. Också metodologier som epistemologiskt och logiskt blivit diskrediterade kan fortsätta att fungera i dessa försvagade versioner, som ledning till den rationella rekonstruktionen av historien. Men dessa vetenskapliga spel har ingen verklig epistemologisk betydelse om vi inte till dem lägger en sorts metafysisk [eller om man så vill ’induktiv’] princip vilken uttalar att spelet, så som det anges av metodologin, ger oss den största chansen att närma oss Sanningen. En sådan princip vänder de rena konventionerna i spelet till felbara antaganden ; men utan en sådan princip är spelet precis som vilket annat spel som helst.

alla epistemologier fungerar som historiebeskrivande [eller meta-historiska] teorier [eller forskningsprogram] och kan kritiseras genom att kritisera den rationella historiska rekonstruktion till vilken de leder.

Jag skall försöka utveckla denna kritiska historiografiska metod på ett dialektalt sätt. Jag börjar med ett särskilt fall. Jag skall först ’förkasta’ falsifikationismen genom att ’anbringa’ falsifikationismen [på en normativ historiebeskrivande meta-nivå] på sig själv. Sedan skall jag använda mig av falsifikationismen också på induktivismen och konventionalismen, och faktiskt visa att alla metodologier är dömda att sluta som ’förfalskade – falsifierade’ med hjälp av denna Pyrrhonska krigsmaskin. Slutligen skall jag ’använda’ inte falsifikationismen utan metodologin för vetenskapliga forskningsprogram [återigen på en normativ-historiografisk meta-nivå] på induktivism, konventionalism, falsifikationism och på sig själv och visa att – med detta meta-kriterium – kan metodologier kritiseras och jämföras. Denna normativt-historiografiska version av vetenskapliga forskningsprogram erbjuder en allmän teori om hur man skall jämföra rivaliserande logik för upptäckt i vilken [i en noga angiven mening] historien kan betraktas som ett ’test’ på sin rationella rekonstruktion.

I sina rena ’metodologiska’ versioner är vetenskaplig uppskattning, som redan nämnts, konventioner och kan alltid formuleras som definitionen på vad vetenskap är [den egna uppfattningen av vetenskap]. Hur skulle man kunna kritisera en sådan definition ? Om man tolkar det på ett nominellt sätt är en definition inte annat än en förkortning, ett terminologiskt förslag, en tautologi. På vilket sätt kan man kritisera en tautologi ? Popper säger för sin del att hans definition av vetenskapen är ’fruktbar’, därför att många dunkla punkter kan klaras upp och förklaras med dess hjälp. Han citerar Menger : ¨’Definitioner är dogman ; det är bara slutsatserna som kan dras från dem som kan ge oss någon ny insikt.’ Men hur kan en definition ha en förklarande kraft eller erbjuda ny insikt ? Poppers svar på detta är : ’Det är bara genom följderna av min definition av empirisk vetenskap, och från de metodologiska besluten som är beroende av denna definition som vetenskaparen kan se hur långt den sammanfaller med den intuitiva idé [tanke] som är målet för hans bemödanden.

Svaret bekräftar Poppers allmänna inställning att konventioner kan kritiseras med utgångspunkt från deras förmåga till ’anpassning’ i förhållande till någon avsikt : ’När det gäller anpassningen till någon som helst konvention kan åsikterna gå isär ; och ett förnuftigt resonemang om dessa frågor kan bara föras mellan parter som har någon gemensam avsikt ; valet av avsikt ... ligger bortom rationella argument.’ Popper erbjöd i själva verket aldrig någon teori om rationell kritik av fasta konventioner. Han ställer inte, eller besvarar frågan : ’under vilka förhållanden skulle du ge upp ditt demarkations kriterium ?

Men fråga kan besvaras. Jag ger mitt svar i två steg : jag förslår först ett naivt och sedan ett mer sofistikerat svar. Jag börjar med att påminna om hur Popper, enligt eget påstående, först kom fram till sitt kriterium. Han föreställde sig, likt de bästa vetenskaparna på den tiden, att Newtons teori, trots att den var förkastad, var en underbar vetenskaplig bedrift : att Einsteins var ännu bättre ; och att astrologi, Freudianism och 1900-tals Marxism var kvasi-vetenskapliga. Hans problem var att finna en definition på vetenskap som beviljade dessa ’grundläggande omdömen’ beträffande vissa teorier ; och han erbjöd en ny lösning. Låt oss nu betrakta förslaget att en rationell teori – eller ett demarkations kriterium [ett gränssnitt] – skall förkastas om det inte överenstämmer med en accepterad grundvärdes bedömning [meta-falsifikationism] av den vetenskapliga eliten . I själva verket förefaller det som om denna meta-metodologiska regel [meta-falsifikationism] skulle sammanfalla med Poppers metodologiska regel [falsifikationism] att en vetenskaplig teori skall förkastas om den motsäger ett [’empiriskt’] grundläggande påstående som oemotsagt blivit godkänt av det vetenskapliga samfundet.. Hela den Popperska metoden grundar sig på att det finns [relativt] singulära påståenden på vars sanningsvärde vetenskapsmännen kan nå oemotsagd enighet ; utan någon sådan överenskommelse skulle vetenskapen snart vara ett nytt Babel och vetenskapens högtflygande byggnad skulle snart ligga i ruiner. Men även om det fanns en överenskommelse om ’grundläggande’ påståenden, även om det inte fanns någon överenskommelse, är frågan hur man skulle uppskatta vetenskapliga bedrifter i förhållande till denna ’empiriska grund’, skulle inte vetenskapen lika snabbt falla ihop ? Utan tvivel skulle den det. Medan det har funnits mycket lite överenskommelse när det gäller det universella [övergripande] kriteriet på den vetenskapliga karaktären, har det funnits en betydande gemensam överenskommelse under de två senaste seklen när det gäller de enkla [ensamstående] bedrifterna. På samma gång som det har saknats en allmän överenskommelse beträffande någon som helst teori om vetenskaplig rationalitet, har det funnits en betydande överenskommelse om huruvida ett särskilt ensamstående steg i spelet var vetenskapligt eller skrangligt, eller om ett visst spel spelades korrekt eller inte. En allmän definition av vetenskapen måste under sådana förhållanden rekonstruera det erkänt bästa spelet som ’vetenskapligt’ : om inte det lyckas måste det förkastas.

[Detta resonemang säger inte att vi tror att vetenskaparnas ’grundläggande uppskattning’ är ofelbart rationella : det betyder bara att vi accepterar dem för att kunna kritisera allmänna definitioner av vad vetenskap är]

Om vi då förslagsvis föreslår att om ett kriterium hos en demarkation är oförenligt med de ’grundläggande’ uppskattningarna som den vetenskapliga eliten omfattar, skulle det förkastas.

Poppers grundregel är att vetenskaparen i förväg måste specificera under vilka experimentella förhållanden han kommer att ge upp även sina mest grundläggande förmodanden.. Han skriver till exempel när han kritiserar psyko-analysen : ’Kriteria för förkastande måste läggas fram i förväg : det måste vara överenskommet vilka iakttagbara situationer som, om de verkligen observeras, har till innebörd att teorin är förkastad. Men vilken slags kliniska svar skulle till analytikerns tillfredställelse förkasta inte bara en särskild analytisk diagnos men själva psykoanalysen ? Och har sådana kriteria någonsin blivit diskuterade eller överenskomna av analytiker’ ? När det gäller psykoanalysen har Popper rätt : det har inte kommit något svar. Freudianerna är helt svarslösa inför Poppers grundläggande fråga beträffande vetenskaplig hederlighet. I själva verket har de vägrat att bestämma experimentella villkor under vilka de skulle ge upp sina grundläggande förmodanden. För Popper var detta kännetecknet på deras intellektuella ohederlighet.

’motsträviga instanserna’ kommer att vändas till bekräftande instanser allteftersom programmet framskrider. I Poppers termer använde sig de största vetenskaparna vid sådana tillfällen av otillåtna drag, ad hoc strategier : i stället för att betrakta Merkurius anomala perihelion som en falsifikation av den Newtonska teorin om vårt planetsystem och därför en anledning att förkasta den, lade de flesta fysikerna den på hyllan som en problematisk instans för att lösas vid något senare tillfälle – eller gav den en ad hoc lösning. Denna metodologiska inställning att betrakta som [rena] anomalier, det som Popper skulle betrakta som [dramatiska] motexempel accepteras vanligen av de bästa vetenskapare. Några av de försöksprogram som nu uppskattas allra mest av det vetenskapliga samhället steg upp ur ett hav av anomala iakttagelser. Det att de största vetenskapsmännen ’okritiskt’ bortser från anomalier [och att de isolerar dem med ad hoc strategier] ger oss åtminstone med vårt meta-kriterium ytterligare en falsifikation av Poppers metodologi. Det går inte att rationellt tolka några av de mest betydelsefulla mönstren i vetenskapens tillväxt.

Det måste dessutom för Popper förefalla irrationellt att ständigt arbeta med ett system av motsägelser : ’ett sig själv motsägande system måste tillbakavisas ... [därför att] det saknar några upplysningar ... inget påstående kan väljas ut ... eftersom alla kan härledas ...’ Men några av de mest betydande forskningsprogrammen framskred på lösa grunder. Ett faktum är att i sådana situationer är det bästa rådet oftast att ’allez-vous en avant et la foi vous viendra.’

Det är alltså så att många av de ’grundläggande’ positiva uppskattningarna av den vetenskapliga eliten ’falsifierar’ Poppers definition av vetenskap och vetenskapens etik. Problemet blir då i vilken grad kan falsifikationismen – med dessa hänsynstaganden inför ögonen, fungera som en vägvisare för den historiske vetenskaparen : det enklaste svaret är till en mycket liten del. Popper den förnämste falsifikationisten, skrev aldrig någon vetenskapshistoria : möjligen därför att han var alltför känsligt inställd till de stora vetenskaparna för att förvrida historien i en falsifikatorisk riktning. Man skall komma ihåg att när han i sina autobiografiska anteckningar nämner den Newtonska vetenskapen är det som paradigm för vetenskaplighet, det vill säga felbarhet ; i hans klassiska Logik der Forschung är falsifierbarheten hos Newtons teori aldrig diskuterad. Logik der Forschung är på det hela taget mycket torr och abstrakt och mycket ahistorisk Vid de tillfällen då Popper bryr sig om att i något sammanhang nämna felbarheten hos de viktiga vetenskapliga teorierna kliver han antingen i ett logiskt klaver, eller förändrar historien för att passa till hans rationella teori. Om en historikers metodologi erbjuder en torftig rationell rekonstruktion, kommer han antingen att läsa fel i historien så att den sammanfaller med hans rationella rekonstruktion, eller så kommer han att finna att finna den vetenskaplig historien som ytterst irrationell. Poppers respekt för betydande vetenskap kom honom att välja den första möjligheten, medan den respektlösa Feyerabend valde den senare. Därigenom får Popper i sina sidoblickar en tendens att vända anomalier till ’avgörande experiment’ och överdriva deras omedelbara inflytande på vetenskapens historia. Genom sina egna glasögon blundar stora vetenskapare lätt för förkastanden och det är den första källan till deras bekymmer. Popper hävdar till exempel på ett ställe att Michelson-Morleys experiment på ett avslutande sätt ersatte den klassiska eterteorin ; han överdrev också betydelsen av detta experiment vid tillkomsten av Einsteins relativitetsteori. Det krävs en naiv falsifikationists förenklande glasögon för att se det på det sättet, som Popper, se Lavoisiers klassiska experiment som förkastande [eller ’närapå förkastande’] av flogistonteorin ; eller att se Bohr-Kramers-Slaters teori som utslagen på knockout av Compton ; eller att betrakta paritetsprincipen som ’förkastad’ av ’motexempel’.

Dessutom, om Popper vill rekonstruera det provisoriska godkännandet av teorier som rationella, måste han göra det på sina villkor, han måste bortse från de historiska fakta som säger att de mest betydande teorierna uppstår som förkastade och att vissa lagar ytterligare förklaras, snarare än att stötas bort, i trots av de kända motexemplen.

Den bästa logisk-epistemologiska nedbrytningen av induktivismen är naturligtvis Poppers ; men även om vi antog att induktivismen var filosofiskt [alltså epistemologiskt och logiskt] sund, kommer Duhems historiografiska kritik att falsifiera den. Duhem tog de mest hyllade ’framgångsrika’ exemplen i den induktivistiska historiografin : Newtons gravitationslag och Ampères elektromagnetiska teori. Dessa två betraktades som de två mest segerrika applikationerna av den induktiva metoden. Men Duhem [och efter honom Popper och Agassi] visade att de inte var det. Deras analyser visar hur induktivisterna, om de önskar visa att tillväxten av den aktuella vetenskapen är rationell, måste falsifiera den aktuella historien till oigenkännlighet. Man måste sluta sig till att om den induktiva vetenskapen är rationell är den aktuella vetenskapen inte det ; om den är rationell är den inte induktiv.

Den Kopernikanska revolutionen var allmänt betraktad som paradigmet för konventionalistisk historiografi ; och den är det fortfarande i många förskansningar. Polanyi förtäljer oss till exempel att Kopernikus ’enklare bild’ hade en ’slående skönhet’ och ’[med rätta] hade en starkt övertygande kraft’. Men moderna studier av de ursprungliga källorna, särskilt av Kuhn, har fått denna myt att gå upp i rök och presenterat ett välsittande historiografiskt förkastande av den konventionalistiska beräkningen. Man är nu överens om att Kopernikus system var ’åtminstone så invecklat som Ptolemaios’. Men om det var så, och om godkännandet av Kopernikus system var rationellt, var det inte på grund av dess överlägsna objektiva enkelhet.

Alltså, induktivismen, falsifikationismen och konventionalismen kan falsifieras som rationella återskapare av historien med hjälp av den sorts historieåtergivande kritik som jag har framfört här. Historiografisk falsifikation av induktivismen påbörjades, som vi har sett, redan av Duhem och fortsattes av Popper och Agassi. Historiografisk kritik av [naiv] falsifikationism har förts fram av Polanyi, Kuhn, Feyerabend och Holton. Den allvarligaste kritiken av konventionalismen finner man hos Kuhns – redan citerade – mästerverk om den Kopernikanske revolutionen. Följden av dessa kritiker är att alla dessa rationella rekonstruktioner av historien har tvingat in den vetenskapliga historien i en Prokrustesbädd av hypokritisk moralism, som skapar fantasifulla historier, som finns upphängda på ’induktiva grunder’ ’hållbara induktiva generalisationer’, ’avgörande experiment’, ’stora revolutionerande förenklingar’ och så vidare. Men kritikerna av falsifikationismen och konventionalismen drog mycket olika slutsatser av falsifierandet av dess metodologier än de som Duhem, Popper och Agassi gjorde av sin egen falsifikation av induktivismen. Polanyi [och som det förefaller Holton] uppfattade att eftersom riktig, rationell vetenskaplig uppskattning kan ske i särskilda fall, kan det inte finnas någon allmän vetenskaplig rationell teori. Alla metodologier, alla rationella rekonstruktioner kan historiskt sett ’falsifieras’ ; vetenskapen är rationell, men dess rationalitet kan inte sammanfattas under allmänna lagar i någon metodologi.

Trots det att jag, som det framgår av den har avdelningen, har en mycket hög uppskattning av Polanyis, Feyerabends och Kuhns kritiker av bevarade [’för eget bruk’] teorier för metod, drog jag helt andra slutsatser än de. Jag beslöt att leta efter en förbättrad metodologi som erbjuder en bättre rationell rekonstruktion av vetenskapen.

Feyerabend och Kuhn försökte i sin tur omedelbart att ’falsifiera’ min förbättrade metodologi. Jag tvingades snart inse att – åtminstone i den mening som den beskrivs här i denna avdelning, kan också min metodologi – och vilken metodologi som helst – ’falsifieras’ av det enkla skälet att ingen uppsättning av mänskliga bedömningar någonsin kan stämma in på den verkliga historien.

Denna insikt ledde mig till att föreslå ett nytt konstruktivt kriterium genom vilket metodologier qua rationella rekonstruktioner skulle kunna uppskattas.

För det andra – eftersom vi har lämnat den naiva falsifikationen som metod varför skulle vi hålla fast vid den som meta-metod ? Vi kan lätt ersätta den med en metodologi för vetenskapliga forskningsprogram av andra ordningen, eller om man så vill, en metodologi för historiografiska forskningsprogram.

Medan man vidhåller att den rationella teorin har till uppgift att organisera bedömning av grundläggande värden i allmän, sammanhängande inramning, är det inte nödvändigt att förkasta sådana ramverk omedelbart bara av den anledningen att de innehåller några anomalier eller motsägelser. Vi skall givetvis förutskicka att en bra rationalitetsteori måste förutse vidare oväntade grundläggande värdebedömningar i belysning av sina föregångare eller att det till och med kan tvinga fram en helt ny syn på de tidigare grundläggande värdebedömningarna. Vi förkastar på det sättet en rationell teori bara för en bättre, för en vilken i denna ’kvasi-empiriska’ mening, erbjuder ett progressivt skifte i sekvensen av forskningsprogram för rationella rekonstruktioner.

I enlighet med flesta justifikationisters rationella teori är vetenskapens historia – som bäst – förvetenskapliga preludier till någon framtida vetenskapens historia. Poppers metodlogi gjorde det möjligt för historikerna att tolka mer av bedömningen av de verkliga grundläggande värderingarna i den vetenskapliga historien som rationell : i den normativa historiografiska meningen innebar Poppers teori ett framsteg. Genom bättre rationella rekonstruktioner av vetenskapen kan man alltid rekonstruera mer av den verkliga stora vetenskapen som rationell.

Jag hoppas att min lilla förändring av Poppers upptäckandets logik skall betraktas – med de kriterier som jag angivit – som ett vidare steg framåt. Därför att det förefaller erbjuda en sammanhängande redovisning av mer gammal, isolerad grundvärdesbedömning ; dessutom har den lett till nya och åtminstone för justifikationisterna och de naiva falsifikationisterna, förvånande grundvärdes bedömningar.

Alltså kan framsteg i den vetenskapliga teorins rationalitet ske genom upptäckten av nya historiska fakta, genom rekonstruktion av en växande volym av värdeimpregnerad rationell historia [där det rationella måste grävas fram och befrias från sin impregnering] .

rationella rekonstruktioner för alltid att vara nedsänkta i en ocean av anomalier. Dessa anomalier måste eventuellt förklaras av någon bättre rationell rekonstruktion eller av någon ’extern’ empirisk teori.

Det här sättet att angripa problemet rekommenderar inte en sorglös attityd gentemot de ’grundläggande normativa omdömena’ [’basic normative judgements’] från vetenskaparens sida. ’Anomalin’ kan vara berättigat att bortse från av internalisten qua internalist och bli förvisad till yttre historia så länge som den historiografiska undersökningen framskrider ; eller om ett empiriskt externalistiskt program sväljer dem under framåtskridande. Men om den rationella rekonstruktion visar den vetenskapliga historien som alltmer irrationell, utan någon externt framåtskridande förklaring [en sådan förklaring som kan finnas i vetenskapens urartning genom politisk eller religiös terror, eller genom ett antivetenskapligt ideologiskt klimat, eller uppkomsten av en parasitisk klass av pseudovetenskapare med ett investerat intresse av snabb utvidgning av ’universitetsvärlden’], då förblir historiografiskt nytänkande och utveckling av teorier av vitalt intresse. På samma sätt som vetenskaplig utveckling är möjlig även om man aldrig blir av med vetenskapliga anomalier, är historiografiskt rationellt framåtskridande även om man aldrig blir kvitt de historiografiska anomalierna. Den rationelle historikern behöver inte störas av det faktum att verklig historia är mer än, och ibland också annorlunda än den interna historien och att han kanske måste förvisa förklaringen av sådana bekymmer till den externa historien. Men denna ofelbarhet hos den interna historien gör den inte immun mot konstruktiv, bara mot negativ, kritik – på samma sätt som ofelbarheten i ett vetenskapligt forskningsprogram inte gör det immunt mot konstruktiv, men bara negativ, kritik.

[Det faktum att till och med degenererande externalistiska teorier har kunnat uppnå någon respektabilitet var i hög grad beroende av svagheten hos deras tidigare internalistiska rivaler. Utopisk Viktoriansk moral skapar antingen falska, hypokritiska konton av borgerlig ärbarhet, eller tillför bränsle till åsikten att mänskligheten är fullständigt depraverad ; utopisk vetenskaplig standard skapar antingen falska hypokritiska konton för vetenskaplig perfektion eller tillför bränsle till den åsikten att vetenskapliga teorier inte är annat än ren tro uppblåst av någon som har intresse av den.]

Men med hjälp av det vetenskapliga forskningsprogrammet är sådana efterklokhetens småkrig lätta att förklarliga internt ; där några externalister tror sig se en kraftkamp, tarvliga personliga motsättningar, kommer den historiske rationalisten ofta finna en rationell diskussion.

Ett intressant exempel på hur en svag rationalistisk teori kan utarma historien är behandlingen av ett problemskifte av historiografiska positivister. Lås oss till exempel föreställa oss att trots de progressivt framskridande astronomiska forskningsprogrammen, grips astronomerna plötsligt av en känsla av att en Kuhnsk ’kris’ är på väg ; och de konverterar alla utan undantag genom en oemotståndlig Gestalt-strömställare, till astrologi. Jag skulle betrakta detta som en katastrof, som ett fasaväckande problem som måste överlämnas till någon utomstående ’empirisk externalist’ att förklara. Men inte en Kuhn-troende. Allt han ser är en ’kris’, följd av en massomvändelse som drabbat den vetenskapliga samhället : en helt vanlig revolution. Ingenting är kvar som problematiskt och oförklarat. Det Kuhnska psykologiska epifenomenet ’kris’ och ’omvändelse’ kan fås att göra sällskap antingen med objektivt framåtskridande eller objektivt urartande förändringar, antingen revolutioner eller motrevolutioner. Men detta faktum faller utanför Kuhns ramverk. Sådana historiografiska anomalier kan inte formuleras, inte heller bli progressivt upptagna i hans historiografiska forskningsprogram, i vilket det inte finns någon möjlighet att skilja på säg ’kris’ och ’urartande problemskifte’. Men sådana anomalier skulle till och med kunna förutsägas av en extern historiografisk teori grundad på ett vetenskapligt metodologiskt forskningsprogram som skulle ange sociala förhållanden under vilka degenererande forskningsprogram skulle kunna uppnå socio-prykologisk seger.

’Euklidiska’ metodologier lägger fram à priori allmänna regler för vetenskaplig uppskattning. Den starkaste representanten för detta är idag Popper. Enligt Poppers synsätt måste det finnas en [naturlig] grundlagsenlig auktoriserad oföränderlig stadga [nedlagd i hans demarkationskriterium] där man kan skilja mellan god och dålig vetenskap.

Några utmärkta filosofer förlöjligar idén om en stadga, möjligheten att det skulle finnas ett hållbart gränssnitt.. Enligt Oakeshott och Polanyi måste det finnas – och kan det finns – ingen [naturlig] stadga som helst : bara fallets lag [case law]. De skulle också kunna resonera att även om man föreställde sig en allmän stadga, skulle en sådan också kräva auktoritativa uttolkare. Jag tror att Oakeshotts och Polanyis position har en hel del sanning i sig. När allt kommer omkring måste man erkänna [pace Popper] att alla lagar som hittills föreslagits av à priroristiska filosofer har visat sig felaktiga när de blivit dömda av de bästa vetenskapsmännen. Ända till idag har det varit vetenskaplig standard, anbringad ’instinktivt’ av den vetenskapliga eliten i särskilda fall, vilket har utgjort den huvudsakliga – om än inte den enda – måttstocken för filosofens allmänna lagar. Men om det är så släpar den metodologiska processen – åtminstone när det gäller de mer avancerade vetenskaperna fortfarande efter allmän vetenskaplig visdom. Är det då inte hybris att försöka ställa upp någon à priori vetenskaplig filosofi för de mest avancerade vetenskaperna ? Är det inte hybris att begära att om till exempel Newtonsk eller Einsteinsk vetenskap visar sig ha brutit Bacons, Carnaps eller Poppers à priori spelregler, hela den vetenskapliga affären skulle starta på en ny kula ?

Jag håller därför inte med varken de vetenskapsfilosofer som har tagit det för givet att allmän vetenskaplig standard är fastställd och att förståndet kan nå dess statuter à priori, eller de som tänkt sig att förståndets ljus bara belyser vissa särskilda fall. Metodologin hos det historiografiska forskningsprogrammet anger vägar både för vetenskapsfilosofen att dra lärdom av vetenskapens historia och vice versa.

Låt mig slutligen påminna läsaren om mitt nu ganska kända favoritskämt – att vetenskapens historia vanligen är en karikatyr av dess rationella rekonstruktion ; att rationella rekonstruktioner vanligen är karikatyrer av den verkliga historien ; och att en del vetenskapliga historier är karikatyrer både av den verkliga historien och av dess rationella rekonstruktioner. Denna uppsats tillåter mig, tror jag, att tillägga : Quod erat demonstrandum.

Home