|
Tro och Veta
Vilken väg man än närmar sig Ingemar Hedenius' mest kända verk 'Tro och vetande' ställs man snabbt inför svårigheten att bestämma vad han menar med tro och vad han avser med vetande. För att tränga vidare i hans tankegång tvingas man utgå från vissa antaganden (som Hedenius håller för självklara) och som i sig till att börja med inte kan ligga till grund för tolkningen av hans tankar. Han säger bland annat att han inte för fram någon livsåskådning, men det är först när man tagit del av hans syn på den praktiska filosofin som man förstår vari denna begränsning ligger. Det är en avgörande skillnad mellan att föra fram en samlad livsåskådning, grundad syn på livet och att granska en del och föreställa sig den som det hela. Hedenius säger själv, när han förklarar den praktiska filosofin att dess område är så stort att den inte kan omfattas av en ensam människa men att i praktiken måste "vägen till en livsåskådning, som står på den allmänna bildningens grund, alltid passera ett hänsynstagande till den praktiska filosofins resultat..." Vi måste ändå föreställa oss att den praktiska filosofin även om den inte ger någon livsåskådning måste ha någon metod som ger en syn på (det praktiska) livet för att kunna nå entydiga resultat ; Hedenius hänvisar i en uppsats som innehåller den praktiska filosofins arbetsätt till den moderna metodikens fordringar ; han skriver att grunden till denna metodik är värdeteorin. Värdeteorin uppfyller mycket tydligt ett bestämt område i verkligheten : det som avgränsas av den fysiska verkligheten, det vill säga materian i universum. Det icke-materiella kan inte sägas innehålla något värde, då varje värde, som det framgår av ordet, innehåller någon form av värdering : ett marknadsvärde, som bara kan uppstå när det finns ett förhållande mellan två föremål ; den materialistiska metodologin för naturforskningen säger vidare att den skall söka förklara allt ur kroppsliga orsaker på ett mekaniskt sätt.. En idé kan inte förklaras annat än som kroppslig och inte heller ha något värde förrän den förkroppsligats - idén om en sko är oförklarlig om den inte förklarats med en förfärdigad sko och värdelös tills en sådan, eller en försåld idé om skon, givit den ett värde, sak samma med tuggummit. Men utan idén som föregått skon eller tuggummit skulle varken den ena eller det andra finnas. Vi har idag inte kommit bekymret med hur en idé förvandlas till ett föremål närmare än Aristoteles kritik av Platons idélära ; man kan formulera dilemmat på olika sätt och man kan genom detta komma närmare kärnan, man kan tränga längre in i materians funktion men inte komma över gränsen, svårigheten med hur idén Säng förvandlas till en säng kvarstår. Värdeteorin och alltså även Hedenius praktiska filosofi väljer att ställa in frågan i garderoben och inte låtsas om att den finns. Eftersom ingen mänsklig, ursprunglig handling (frånsett efterapningen) kan komma till utan att den uppstått ur en ursprunglig idé, är frågan inte utan den praktiska betydelse, som man trodde den praktiska filosofin skulle vara en hjälpreda åt. Materialismen som filosofi, lämnar för övrigt en mängd andra svårigheter kvar i garderoben : vad är människovärde ? i förhållande till en människas materiella värde ? det är, säger samma filosofer inte förhållandet till den 'nytta' som hon gör, det skulle strida mot likhetsprincipen (rättviseprincipen) ; vad är ett högsta värde ? vad är ont och vad är gott och för vem är det gott och för vem ont ?
Hedenius lämnar också efter sig en ofullbordad lista på den praktiska filosofins intressen, som inte lämnar något mänskligt område obeaktat : från den matematiska logikens metoder till teologins dunklaste regioner ; en praktisk filosof bör vara
"mer än amatör när det gäller litteratur- konst- och musikvetenskap samt desssutom uppträda som kännare av de filosofiska, moraliska rättsligt-politiska, religiösa och estetiska idéernas historia och ha egna vetenskapliga meningar om vad som förekommit på dessa områden från Platon till Karitz." Vi förstår att detta huvudbry inte skulle kunna omfattas av en enda människa, att den i nutid skulle kunna matas in i en dator, men utan att lämna något svar : vad är kunskap ? vad är vetenskap ? och vad filosofi, som Hedenius själv, som en av de mer betydande materialistiska filosoferna ändå "inte kunnat använda för att för egen del utarbeta en enda filosofisk teori av bestående värde." Det är fog för att den praktiska filosofin inte lämnar någon livsåskådning efter sig.
Det är ett känt faktum att materialismen som filosofi har svårt att hålla sig inom gränserna för materian och att den ändå gärna ger sig in på de områden där den saknar kompetens. I en enklare föreställning beror det på att det som vi i första hand uppfattar är materian, som då av ett primitivt tänkande tycks vara detsamma som dess icke-materiella funktion. Lite mer avancerat kan man också tänka sig att själslivet är en egenskap hos hjärnan eller till slut som den orsaksbundna materialismen tänker att hjärnans rörelser orsakar själslivet. Den tanken finns hos professorn i psykoanalys Clarence Craaford, som tänker sig att att man nu med neurologins hjälp kan mäta nervsignalerna och då med tiden finna ut hur känslorna uppstår ; han citerar Freud som han håller med :
"först har vi plockat isär människan och nu börjar det bli dags att sätta ihop henne igen" ; för materialisten hägrar alltid De Vises Sten. Det löser ändå inte vårt dilemma som är förvandlingen av något immateriellt till något materiellt.
Det ambivalenta förhållande som Hedenius hade till verkligheten - han generade sig aldrig från att betrakta immateriella orsaker (ofta kallade själsjukdomar) som funktioner i den materiella verkligheten, han klampade på det sättet in hos Strindberg, Kirkegaard, Dostojevskij (där han för övrigt tävlade med Freud i missuppfattningar) och Platon, som han klandrar för att vara antidemokrat och kan föras upp (bokföring är viktig för en materialist) i samma katergori som Bellman och Karl XII genom storleken av den historiska beundrarskaran. För att sammanfatta de svårigheter som materialismen som filosofi och som Hedenius som representant för materialismen och värdeteorin lämnar efter sig kan följande framföras :
"De platonska idéerna måste motsvara två krav : att å ena sidan vara skilda från det som kan begripas (i den påtagliga världen) och å andra sidan vara detsamma (identiska) med det begripliga (det vi kan omfatta med vårt förstånd), ha samma namn som det ; alltså Sängen i sig bör på något sätt vara detsamma som de påtagliga sängarna, i annat fall skall de inte kunna vara Idén om dessa sängar. Grovt sagt kan man sammanfatta denna kritik som Aristoteles framför genom att beskriva dessa två krav (antingen är idéerna åtskilda eller också är de samma sak som det påtagliga), sedan visa, som ett dilemma, att vart och ett av dessa krav taget på allvar förintar den tjänst som Idén skulle utföra. 1. om Idéerna är åtskilda kan vi inte känna igen dem ; 2. om Idéerna är detsamma som det förnimbara bär de inom sig samma inskränkthet (begränsning) som de och förblir lika omöjliga att utforska, fastän av motsatt anledning än den tidigare. Varken i det ena eller det andra fallet fullföljer idéerna sin tjänst, vilken var att erbjuda, inte förutsättningen för begripligheten i sig, men förutsättningen för begripligheten av det förnimbara. Först då kan en ordning upprättas...
Vad är varat ? låter sig i sådana fall likställas med Vilken är egenskapen (essensen) ? Traditionen har alltför lätt låtit sig nöjas med denna assimilation (sammansmältning) och tillskriver gärna Aristoteles den teori som under namnet varats analogi låter varat utvidgas utan att förlora sin enhet i verklighetens strikta variation av föremål, så att varje föremål skulle fått sig tilldelat ett vara, eller kunna deltaga i ett vara i förhållande till sin viktighet. En sådan doktrin är inte aristotelisk. Aristoteles var väl medveten om begreppet analogi, som hos honom betecknar det som vi kallar proportion : likheten mellan två förhållanden... "
Viktigare än det filosofiska spörsmålet är emellertid förhållandet till 'det levande i varat' i vilken form det än uppträder ; en av Hedenii dumbommar skall få avsluta kommentaren, inte så mycket av Hednii eget verk, som den filosofiska tradition som utan kommentarer hyllar honom och vad materialismen som idé visat oss vara ett annat dilemma ; det handlar om kasuistik : "det är en sådan behandling av etikens problem som gör till sin uppgift att vägleda i tvistiga samvetsfrågor genom ett så fullständigt sammanställande av regler för alla enskilda fall. Ett sådant behov att behandla etiska frågor som har juridiken till förebild, uppstår överallt där sedelagen (moralen ; min anm) uppfattas analog med en yttre rättslag, som en summa av enskilda bud och stadgar... Den uppgift som kasuistiken föreställer sig är både teoretiskt ogenomförbar och i sin praktik oetisk. Etiken kan och får inte försöka skriva lagar för det enskilda sedliga avgörandet utan skall vara en vägledning för detta och i det enskilda fallet leda till självbesinning. Hur man skall handla i ett fall som aldrig är fullt lika med ett föregående eller kommande, kan bara den som handlar själv avgöra och en etik som söker bespara honom den ansträngningen och tar ifrån honom det personliga ansvaret verkar upplösande på hela det sedliga livet." Kausaliteten (orsakslagen) förvandlad till kasuistik ! skrev blivande biskopen Billing för omkring hundra år sedan. Han framställer med det skillnaden mellan 'den förlegade gammalmodiga filosofin' och den 'moderna metodikens fordringar' som för att undvika bilden av två världar, en materiell och en immateriell måste förlägga egenskapen (till exempel livet) i föremålet. Människan som en delprodukt av varat måste ha fått sig tilldelat en bestämd livsenergi, exakt som ett batteri laddas med elekricitet som avtar vid förbrukningen eller om man uppfattar det som laddningsbart måste laddas med ny materia (energi). De ovanstående tankarna om Ingemar Hedenius får inte betraktas som annat än en begreppsutredning. Varat kommer småningom att visa sig som Ett, sambandet mellan de två världarna finns redan avslöjad.
Materialismens obevekliga följeslagare är meningslösheten ; är övermänniskans krav att kunna skapa en värld som kan förklaras ; det är sökandet efter materiell välfärd och frihet från obehag (lidande) där allt kan förutses på bekostnad av det mänskliga känslolivet, människans själsliga liv, som tillsammans med hennes intellektuella förmåga skiljer henne från den övriga animaliska världen.
(Kritiken av Platons idélära finns i en uppsats 'Aristote' av professorn vid Université de Paris IV, Pierre Aubanque) sg den 29 november 2002
|