Åter

Popper började som en dogmatisk falsifikationist på 1920-talet ; men han insåg snart det ohållbara i den positionen och publicerade ingenting förrän han uppfunnit den metodologiska falsifikationismen. Det var en helt ny idé i vetenskapens filosofi som tydligt uppstår med Popper, som förde fram den som en lösning på svårigheterna med den dogmatiska falsifikationismen I själva verket är konflikten mellan teserna att vetenskapen är på en gång kritisk och felbar ett av de centrala problemen i den Popperska filosofin. Medan Popper erbjöd en sammanhängande formulering och kritik av dogmatisk falsifikationism, gjorde han aldrig någon skarp skillnad mellan naiv och sofistikerad falsifikationism. Jag urskiljde tre Popper : Popper0 ; Popper1 och Popper2. Popper0 är den dogmatiska falsifikationisten som aldrig publicerade ett ord : han uppfanns – och ’kritiserades’ – första av Ayer och sedan av många andra. Jag hoppas att denna uppsats till slut skall ta död på spöket. Popper1 är den naiva falsifikationisten, Popper2 den sofistikerade falsifikationisten. . Den verklige Popper utvecklades från en dogmatisk till en naiv version av metodologisk falsifikationism under tjogotalet ; han kom fram till de ’accepterande reglerna hos sofistikerad falsifikationism under femtiotalet. Övergången markerades av att han till de ursprungliga kraven på kontrollbarhet [kriterium] lade till det ’andra’ kriteriet av oberoende ’kontrollbarhet’ ; och därefter det ’tredje’ kravet att något av dessa fristående test skulle resultera i bekräftanden. Men den verklige Popper övergav aldrig sina tidigare [naiva] falsifikationsregler. Han har begärt, intill denna dag, att överenskomna ’falsifikationskriteria ’ måste läggas fram på förhand : man måste vara överens om vilka observerbara situationer, om de verkligen observeras, innebär att teorin förkastas. Fortfarande konstruerar han ’falsifikation’ som en duell mellan teori och observation, utan att därför en bättre teori nödvändigtvis blandas in. Den verklige Popper har aldrig förklarat överklagandeproceduren genom vilken ’accepterade grundläggande påståenden’ skulle kunna elimineras. Alltså består den verklige Popper av Popper1, med några tillägg av Popper2.

Ursprungligen hade Popper bara den teoretiska aspekten på problemskiften i tankarna, vilket han antydde i avdelning 20 i sin [1934] och utvecklade i sin [1957a]. Diskussionen om den empiriska sidan av problemskiften lade han till först senare, i sin [1963a]. Emellertid är Poppers bannlysning av ’konventionalistiska stratagem’ i vissa avseenden för stark och i andra för svag. Den är för kategorisk därför att enligt Popper antar ett nytt framåtskridande program aldrig ett innehålls-inskränkande stratagem för att ta upp en anomali, det säger aldrig saker som att ’alla kroppar är Newtonska utom sjutton stycken anomala’. Men eftersom det alltid överflödar av oförklarliga anomalier, tillåter jag sådana formuleringar ; en förklaring är ett steg framåt [det vill säga ’vetenskaplig’] och den förklarar åtminstone någon tidigare anomali som inte tidigare var ’vetenskapligt’ förklarad av sin föregångare. Så länge som anomalier betraktas som äkta [men inte nödvändigtvis som brådskande] problem, har det inte så stor betydelse om vi dramatiserar dem som ’förkastande’ eller avdramatiserar dem som ’undantag’ ; skillnaden i det fallet är bara språkligt. [Denna grad av tolerans av ad hoc tillåter oss att röra oss framåt även på osäker grund. Problemskiften kan alltså fortgå trots oförenligheter.] Men Poppers bannlysning av innehålls-inskränkande stratagem också för svagt ; det kan till exempel inte handha ’häftstiftsparadoxen’ och bannlyser inte ad hoc3 stratagem. Dessa kan bara elimineras med kravet att hjälphypotesen skall vara utformad i överenstämmelse med den positiva heuristiken has ett äkta forskningsprogram. Detta nya krav för oss till problemet med kontinuitet i vetenskapen.

Problemet med kontinuitet i vetenskapen fördes fram av Popper och hans efterföljare för länge sedan. När jag förde fram min teori om tillväxt grundad på tanken på rivaliserande forskningsprogram, följde jag åter och försökte förbättra den popperska traditionen. Popper hade redan själv strukit under den heuristiska betydelsen hos ’inflytelserik metafysik’ och betraktades av några av Wiencirkelns medlemmar som pionjär för farlig metafysik. När hans intresse i metafysiken åter uppväcktes under 1950-talet skrev han en mycket intressant ’Metafysisk Epilog’ om ’Metafysiska forskningsprogram’ i sitt PostScript : Aftert Twenty Years.

Men Popper sammanlänkade inte ihärdighet med metodologisk icke-vederläggbarhet [irrefutability] utan snarare med syntaktisk icke-vederläggbarhet, Han menade med ’metafysisk’ syntaktiskt bestämbara påstående som ’alla-som’ påståenden och rent existentiella påståenden. Inga grundläggande påstående skulle kunna råka i konflikt med dem på grund av deras logiska form. Till exempel ’alla metaller har lösningsmedel’, skulle med den innebörden vara ’metafysiskt’, medan Newtons teori om gravitationen betraktad avskild inte skulle vara det. På 1950-talet förde Popper också fram frågan hur man skall kunna kritisera metafysisk teorier och föreslog lösningar. Agassi och Watkins skrev flera intressanta uppsatser om ’metafysikens’ roll i vetenskapen, som alla förband ’metafysik’ med kontinuiteten i de vetenskapliga framstegen. Min behandling avviker från deras främst därför att jag går längre än dem att sudda ut demarkationen mellan Poppers] ’vetenskap’ och [Poppers] ’metafysik : jag använder inte längre termen ’metafysik’. Jag talar bara om vetenskapliga forskningsprogram vars hårda kärna är icke-vederläggbara inte nödvändigtvis på grund av syntaktiska men möjligen på grund av metodologiska orsaker som inte har något med logisk form att göra. För det andra genom att noga skilja det beskrivna problemet i den psykologisk-historiska hos metafysiken från det normativa problemet hur man skall urskilja progressiva från degenererande forskningsprogram, så för jag problemet längre än de gjort.

Slutligen skulle jag vilja diskutera ’Duhem-Quines tes’ och dess förhållande till falsifikationism.

Denna tes har två mycket olika tolkningar. I dess svaga tolkning försäkrar den bara att det är omöjligt att träffa rätt med ett experiment med mot ett noga specificerat mål och den logiska möjligheten att forma vetenskap på ett oändligt många olika sätt. Den svaga tolkningen träffar bara dogmatiska, inte metodologisk falsifikationism : den förnekar bara möjligheten att vederlägga någon enskild del av ett teoretiskt system.

I sin starka tolkning utesluter Duhem-Quines tes varje rationell regel för att utvälja alternativ ; den versionen är oförenlig med alla former av metodologisk falsifikationism. De två tolkningarna har inte blivit tydligt skilda åt, trots att skillnaden är väsentlig metodologiskt sett. Det förefaller som om Duhem bara räknade med den svagare tolkningen : för honom är valet en ’visdomsfråga’ : vi måste alltid göra det rätta valet för att komma närmare ’naturlig klassifikation’. Å andra sidan tycks Quine i enlighet med den amerikanska pragmatismen hos James och Lewis befunnit sig betydligt närmare den starka tolkningen.

Om vi betraktar den svagare Duhem-Quines tes och tar en ’motspänstig erfarenhet’ som fått sitt uttryck i ett ’observerat påstående’ O’ som är oförenligt med en sammanställning av teoretiska [och observerbara] påståenden h1, h2 ... hn ; I1, I2 ... In där hi är teorier och Ii de motsvarande ursprungliga omständigheterna. I den ’deduktiva modellen’ h1, h2 ... hn ; I1, I2 ... In innefattas logisk O ; men O’ observeras vilket innebär icke-O. Låt oss också anta att förutsättningarna är oberoende och alla är nödvändiga för att bestämma O.

I ett sådant fall kan vi återställa riktigheten genom att ändra vilken som helst av satserna i vår deduktiva modell. So exempel : låt h1 vara : när helst en tråd är belastad med en vikt som överstiger den vikt som bestämmer draghållfastheten hos tråden, kommer den att brista ’: låt h2 vara : ’den vikt som bestämmer denna tråd är 1 kilo ; låt h3 vara ’vikten som tråden belastades med var 2 kilo. Låt slutligen O vara :en vikt av järn på 2 kilo belastades tråden i rum-tid läget P och den brast inte. Problemet kan lösas på ett flertal sätt. För att ge några exempel : (1) V förkastar h1 ; vi ersätter uttrycket ’belastas med en vikt’ med ’dras av en kraft’ ; vi inför ett annat initialt villkor : Det fanns en dold magnet [eller hittills okänd kraft] i taket på laboratoriet. (2) Vi förkastar h2 ; vi föreslår att dragstyrkan är beroende av hur fuktig träden är ; dragstyrkan hos den aktuella tråden är 2 kilo eftersom den var våt. (3) Vi förkastar h3 ; vikten vara bara 1 kilo ; det blev ett fel på skalan. (4) Vi förkastar O ; tråden brast det observerades inte att den brast, men professorn som var en välkänd borgarliberal och hans revolutionära laboratorieassistent såg ständigt sina teorier förkastade när de i själva verket avr bekräftade. (5) Vi förkastar h3 ; det var inte en ’tråd’ utan en ’supertråd’ och ’supertrådar brister inte. Vi skulle kunna fortsätta i det oändliga . I själva verket ges det oändligt många möjligheter hur man kan ersätta – med tillräckligt mycket fantasi – vilken som helst av de förutsättningar [i det deduktiva läger] genom att framkalla en förändring av någon avlägsen del av vår totala kunskap [utanför den deduktiva modellen] som kan återställa sambandet.

Kan vi formulera denna triviala observation genom att säga att ’varje försök är en utmaning för hela vår kunskap’ ? Jag kan inte se varför det inte skulle vara så. Motståndet hos några falsifikationister mot denna ’holistiska dogm som gäller den ”globala” karaktären hos varje försök beror bara på semantisk sammanblandning av betydelsen i ’försök’ [eller ’utmaning’] med ett resultat som ett motspänstigt experiment håller fram för våra ögon.

Den Popperska bestämningen av ett ’försök’ [eller en ’utmaning’] är att resultatet (O) motsäger [’utmanar’] ett avslutat väl definierat sammanhang i förutsättningen [T]. O & T kan inte vara sanning. Men ingen del av det Duhem-Quineska argumentet motsäger detta.

Den Quineska tolkningen av ’försök’ [eller ’utmaning’] innebär att ersättningen av O & T kan innebära någon förändring också utanför O & T. Efterföljaren till O & T kan vara oförenlig med något H i något avlägset hörn av vår kunskap. Men ingen Popperian skulle förneka ett sådant faktum.

När man blandade ihop de två begreppen uppstod en del missförstånd och en del missgrepp. En del människor kände intuitivt att förkastandets modus tollens skulle kunna ’träffa’ mycket avlägsna förutsättningar i vårt totala kunnande och blev därför fast i tanken att ’ceteris paribus klausulen’ är ett antagande som är förbundet med de uppenbara förutsättningarna. Men detta ’sammanträffande’ uppstår inte genom modus tollens men som ett resultat av vår därefter följande förflyttning av vår ursprungliga deduktiva modell.

Den naiva falsifikationisten vidhåller att om vi har en samling motsägelsefulla vetenskapliga påståenden, måste vi först i dem söka (1) en teori som prövas [att tjäna som nöt] ; därefter måste vi välja (2) ett godkänt grundläggande påstående [för att tjäna som hammare] och det som återstår kommer att tjäna som oprövad bakgrundsbrus [-kunskap, för att tjäna som städ] Och för att kunna sätta tänderna i detta måste vi erbjuda en metod att härda ’hammaren’ och ’städet’ för att knäcka ’nöten’ och därigenom genomföra ett ’kritiskt avgörande experiment’. Men den naiva ’gissningen’ är alltför godtycklig ; den ger oss ingen allvarlig härdning. [Grünbaum använder sig i stället av Bayes teorem för att visa att ’hammaren’ och ’städet’ åtminstone på något sätt har hög efterföljande sannolikhet och därför är ’hårda’ nog att användas som nötknäckare.]

Den sofistikerade falsifikationisten tillåter vilken som helst del av den vetenskapliga kroppen att bytas ut men bara under förutsättning att ersätts på ett ’progressivt’ sätt, så att det som ersätter lyckosamt förutsäger nya fakta. I hans rationella återskapande av falsifikation, spelar ’negativt kritiska experiment’ ingen roll. Han ser inget fel i att ett gäng briljanta vetenskapsmän gaddar sig samman och packar in allt de har i ett favoritprogram [’konseptuellt ramverk’ om man så vill] med en helig hård kärna. Så länge som deras genier – och tur – gör det möjligt för dem att utvidga sin forskning ’progressivt’ så länge som de håller fast vid kärnan så kan de gärna göra det. Och om ett av dessa genier har beslutat att ersätta [’progressivt’] en icke ifrågasatt väl understödd teori som han råkar ogilla av filosofiska, estetiska eller personliga skäl, så lycka till.

   sg 19 september 04   

Home