Mall

Åter

Vetenskapen man inte kan finna

Ontologi och teologi eller filosofins idé

Den ”Sökta Vetenskapen”

Första Delen

…

Sankt Paulus (1 Kor.)

Ingen bör förvånas att denna

Primordiala vetenskap som hör-

sammar namnet Första filosofi

och som Aristoteles har kallat

önskade eller eftersökta ()

fortfarande befinner sig bland dem

som man bör söka.

Leibniz (De primae philosophiæ

emendatione et de

notione substantiae).

Pierre Aubenque :

Le problème de l’être chez Aristote

Första Kapitlet

Varat och Historien

En näktergal gör ingen vår

(Etik till Nic.)

”Aristoteles har, skriver W. Jaeger, varit den första att, vid sidan av sin egen filosofi, ge en uppfattning av sin egen person som historisk..” Det är ett faktum som är värt att förklaras eftersom det är en nyhet. Till och med att erkänna att filosofins historia inte spelat en avgörande roll i utformandet av Aristoteles tanke och att hans filosofi inte är annat än en rekonstruktion som kommit till i efterhand i ett försök att berättiga den, så återstår ändå att filosofins historia alltid väcks till liv av hans verk, som en extra försiktighet till verkligheten (som är alla de andra filosofierna och deras historia) och att den hos Aristoteles alltid finner sig bemött med en positiv värdering.

Idén var ny, åtminstone i förhållande till platonismen. För Platon var ”de Gamle värda mer än oss” därför att de ”levde närmre gudarna” … ”Det sanna , det är de Gamle som kände den” låter han Sokrates säga, i början av myten om Teuth och ”de av idag”, de Moderna har glömt dessa svunna verkligheter. Om det finns en verklighetens historia, så är det en glömskans historia, avbruten av minnen ; men om glömskan är regeln är minnena undantag, därför att det ”är inte lika lätt för alla själar att minnas sakerna från himlen vid åsynen av sakerna på jorden”. Aristoteles kommer själv att offra till denna halvt religiösa respekt för det förgångna, som torde vara ett gemensamt område för den athenska traditionen : ”De äldsta är också de mest vördnadsvärda” och för övrigt kommer han att antyda ett fjärran förgånget och på något sätt för-mänskligt, vars minne har plånats ut , eller åtminstone förändrats genom människornas medverkan :

”En tradition som kommer från den mest avlägsna Antiken och som förts över i form av en myt till de efterkommande, lär oss att stjärnorna är gudar och att det gudomliga omfamnar hela naturen. Allt det övriga i den traditionen har lagts till i efterhand, i form av mystik, för att övertyga mängden och för att tjäna lagarna och det gemensamma intresset … Om man skiljer av myten sin ursprungliga grund, och om man tänker på den särskilt, blir det vissheten att alla de första essenserna är gudar, då kommer man att upptäcka att det verkligen är en gudomlig tradition. Under det att med största sannolikhet, de olika konsterna och filosofin har utvecklats så långt som möjligt i flera omgångar och varje gång förlorats, är dessa åsikter, så att säga, reliker av den antika visheten som bevarats in till våra dagar. Det är under sådana förutsättningar som vi accepterar våra fäders tradition och våra yttersta fjärran föregångare.

[Man kan lägga märke till att detta mycket platoniserande avsnitt, enligt W. Jaeger är av ett sent datum hos Aristoteles]

Tanken på en ursprunglig Uppenbarelse, som skulle lämnat ett spår i myterna, återkommer en gång till i texten, men den gången i sällskap med vilka förbehåll ! Myten har förlorat sin heliga karaktär, som den ännu hade hos Platon : den uttrycker inte bara traditionen, men förråder den i översättningen ; ursprungligen gudomlig, har den förvänts från sin uppenbarande funktion för att i stället tjäna mänskliga behov ; mytologin förvrider den till social mystifikation. Men inte desto mindre bevarar visheten sin katharsiska roll som den har hos Platon : befria myterna från kallbranden som täcker dem, det vill säga till sin ursprungliga renhet, det är att återställa själva det gudomliga ordet i sin renhet ; det är att åter dra sig till minnes, i en riktning som går rakt emot historien dessa lysande ursprung där det fortfarande fanns en släktskap mellan människan och det gudomliga.

[Denna tanke att verkligheten finns i ursprunget och att historien inte är avslöjande utan glömska, finns hos alla traditionalismer : ”Misstagen är alltid en nyhet i världen, de har inga förfäder inte heller någon framtid”, citerat ur Vocabulaire av Lalande.]

Men en annan idé dyker upp, som ger historien en rörelse som är rakt motsatt den förra. Aristoteles återtar för sin del – visserligen med många förbehåll, tanken filosofins konstart, men vad finns det utom den ? – den sofistiska idén om ett framåtskridande i kunskapen och de mänskliga teknikerna, den idé som Platon hade raljerat med i Hippias den äldre.

[Hos Platon tycks syndafloden inte vara annat än en mytisk tolkning av glömskan : mellan två katastrofer finns det inget egentligt framsteg, utan allra högst ett uppehållande av ”ett litet frö som undgått förstörelsen”. Genom att ta den platonska myten på orden, räddar Aristoteles undan en möjlighet till en mänsklig historia, eller åtminstone mänskliga historier, i det inre av den kosmiska historian. ]

Visserligen kommer dessa framsteg inte att försiggå utan återfall, som följer på nya misstag ; men människans förfall är inte längre ett faktum, eftersom de återkommande fallen sker i förhållande till de kosmiska kataklysmerna (syndafloderna ; katastroferna) ; tvärtom kommer den ökande kunskapen och konsten under mellanperioderna att verka på uppfinningsrikedomen och det mänskliga arbetet.

Det är säkert så att Aristoteles, skrämd inför möjligheten av ett linjärt och oföränderligt framsteg som skulle demonstrera den obestämt kreativa makten hos tiden, rättat till sin tanke genom en cyklisk framtid, en försvagad och ofullkomlig bild i Kosmos evighet : ”Det är inte en gång, inte heller två gånger, inte ett litet antal gånger, som samma åsikter periodiskt återkommer hos människorna, utan ett oändligt antal gånger.” (De coelo) Det återstår i alla fall att mellan två kosmiska katastrofer, är känslan av utveckling hos människorna inte ett återtåg, utan en känsla av fortgående framsteg. Tiden har två ansikten ; förstörare av naturen som eroderar och som undergräver genom den sammanlagda verkan av värme och kyla ; den har också en välvillig hjälpverksamhet – synergos agathos – hos den mänskliga handlingen och, den är åtminstone uppfinnare, euretes, vilket tillåter tekniska framsteg. Aristoteles förleds till och med att glömma sina egna lektioner i tålamod och att ”en näktergal inte gör någon vår” : till konstarternas trevande framsteg ställer han i De philosophia den allt snabbare avfärden hos filosofin och han förutspår dess snara fullbordan : ”När Aristoteles förebrår de gamla filosoferna, säger Cicero, att ha föreställt sig att filosofin med dem hade nått sin perfektion, menar han att de varit antingen mycket dumma eller mycket fåfänga, men också att han själv, genom den kraftfulla utvecklingen som filosofin tagit under de senast åren, försäkrat sig om att den snart skulle vara fullbordad.”

Om det finns en utveckling, är dess rytm i de olika grenarna av vetande mycket ojämn. På slutet av hans verk om logiken, återkommer Aristoteles med uppenbar tillfredställelse till sitt fullbordade arbete och konstaterar att om retorikern redan före honom hade lyckats komma till en framskriden punkt i utvecklingen, var det inte på samma sätt inom analysen och dialektiken : om dialektiken fanns det ingenting alls ” ; inom resonemanget fanns det ingenting tidigare som man kunde citera, varför vi har fått tillbringa mycken tid med mödosamma forskningar. Och när han lite senare begär av läsaren att döma om ”denna vetenskap som saknat alla föregångare inte är alltför underlägsen de andra vetenskaperna som man nått fram till genom upprepat arbete”, döljer den ödmjuka tonen dåligt den segrande bulletinens triumferande ton : här framställer sig Aristoteles inte ha återupprättat en forntida visdom, utan som grundare av en ny vetenskap. Denna övertygelse att vara nyskapare tillhör en människa som beslutsamt tror på framsteg. Om Aristoteles ibland offrar respektfulla ord mot den tidigare platonismen, om han inför den moderna idén i den cykliska rytmen hos den traditionella tanken, är han inte desto mindre – mer än vad han kanske föreställde sig – arvtagare till det som Gomperz har kallat ”ljusets epok”

Uppfattningen av ett progressivt framåtskridande i tekniken och i vetenskaperna – ett område som var gemensamt för sofisterna och i den hippokratiska medicinens – tillämpas av honom på filosofins framsteg. Men Aristoteles förde där in en ny idé : denna kvantitativa tillväxt av kunskaper , där i efter varandra följande lager av mänsklighetens erfarenheter, uppfattar han inte som oändlig, och det är den föreställda fullkomningen som ger mening de forna filosofernas små ansträngningar.

Platon föraktade den medelmåttiga filosoferna. För Aristoteles fanns det inte några medelmåttige filosofer, utan människor som deltagit med större eller mindre framgång – en framgång som inte skulle kunna bedömas – i en gemensam ansträngning : ”Efterforskningen av verkligheten är, på ett sätt sett, svår, men på ett annat sätt lätt. Det som visar på det är att ingen kan nå fram till en fullständig kunskap (ett vetande som motsvarar verkligheten), men inte heller sakna den helt och hållet. Alla filosofer finner något att säga om naturen ; i sig är det bidraget utan tvivel ingenting, eller det är föga, men tillsammans tillför alla tankkar rika resultat. Därigenom är det så med verkligen, förefaller det, så som talesättet säger : Den som inte sätter pilen i en port ? När man tänker så är uppgiften lätt. Men det faktum att man kan disponera över en verklighet sammantagen och ändå inte nå fram till precis den delen vi önskade visar svårigheten i företaget.”.

[Man medger idag att den boken, även om det redigerats av Pasicles från Rhodos (som traditionen från antiken anger) använder sig av noter som kanske är ursprungliga. Man kan lägga märke till den platonska återklangen i vissa passager (definitionen av filosofin som ”utforskande av verkligheten) metaforen med pilen i porten, som påminner om fågeljakten i Théétetes och lite längre fram liknelsen med bländningen, som påminner om myten med källaren och som åter skall tas upp av Theophrastes.]

Alla åsikter hänvisar alltså till en horisont av verklighet, i vars inre den nödvändigtvis har uppstått ; varje påstående som uttalats säger något om naturen och om varat, men den svarar lika mycket som frågan som vi ställer om det eller det särskilda varat : allt förblir i det inre av varat och verkligheten – därför att hur skulle det kunna slippa ut ? – det talar med oss om andra saker än de vi frågar om. Där känner vi igen den platonska teorin om misstaget, men på något sätt omvänd : om misstaget är en förvirring, är det bara ett misstag i förhållande till sitt objekt ; men i den mening att det är ett positivt uttalande om varat – vore så detta något annat än det vi sökte – är det inte desto mindre verklighet i helheten. Sett på det sättet, leder oss inte det totala antalet åsikter – även om de är felaktiga i förhållandet till det hela – ändå inte mot den totala verkligheten ? Genom detta finner sig paradoxalt nog det kollektiva bemödandet hos de anspråkslösa och okända återupprättat. Men utan tvivel finner i hemlighet den upphöjda rollen hos filosofen en mening när han kommer att ge en innebörd åt dessa anonyma trevanden, precis som generalen som i slutet av slaget till seger förvandlar de oordnade attackerna av en trupp som ännu är oskyldig.

Aristoteles har mycket väl förstått att nödvändigheten av en produktion inte för till konsekvensen, utan till konsekvensen av det föregående : det är nybygget som förhåller sig till materialet dess nödvändighet som instrument. Är det inte samma sak för uppkomsten av idéerna ? Phrynis skulle ha kunnat vara utan efterföljd och ha fallit i glömska, det är Timotheus framgång som retroaktivt förmedlar till Phrynis föregångarens segerkrans. Om vi föreställer oss historien som tanken att den går från det föregående till det framtida, ser vi inte i den annat än den blinda ansamlingen av material ; om vi istället skulle närma oss det närvarande mot det förgångna, får dessa material betydelsen av material för en konstruktion ; det som föreföll vara isolerade stammanden blir bidrag till en filosofisk tanke på väg mot sitt fullföljande.

Detta tillvägagångsätt som sätt och vis är återgående ser i det förflutna förberedelsen till det nuvarande, var förresten inte ensamstående i den grekiska tanken : angav inte samma adverb emprosthen på en gång det som hade hänt och det som utbreder sig i rymden framför oss , medan det som kommer efter oss sker bakom vår rygg (opisthen) och liksom utan vår kunskap ? De samtida med Phrynis kände inte till att han hade Timotheus till lärjunge, och det fanns ingenting som var nödvändigt i det. Det tillbakagående som går från Timotheus till Phrynis, som villkorligt för hans villkor är däremot märkt av sin nödvändighet : en hypotetisk nödvändighet visserligen, i den meningen att Timotheus och Phrynis skulle kunna inte existerat, men som blev ett absolut villkor om man placerade dem som begrepp i historien, i den tilldragelse som Timotheus och Phrynis bidrog med, som ett nödvändigt slut. Aristoteles går i själva verket inte så långt ; det var nödvändigt att filosofin skulle avslutas för att den absoluta nödvändigheten i sin essens flödade tillbaka i sitt tillkommande ; men vi skall komma att se att perspektivet i förhållande till detta tillkommande, som ett ögonblick skymtar förbi i De philosophia, stycke för stycke avlägsnar sig till den punkt där Aristoteles tvekat om filosofin skall kunna få ett slut.

***

Det återstår att i brist på ett verkligt avslut det blir idén om en fullbordan av filosofin som allt oftare leder Aristoteles i hans tolkning av det förflutnas filosofer (det vill säga idén om filosofins ändamålsenlighet; sg). Bok A i Metafysiken är ett bra exempel : det är genom att utgå från teorin om de fyra orsakerna, en teori som han betraktar som definitiv, som Aristoteles vänder sig till de föregående systemen för att i var och en av dem se en del av en föreställd helhet av verkligheten.

Den historiska uppfattningen är alltså tillbakablickande, också på det sättet att det hela logiskt föregår delarna, alltså att den logiskt är föregående dem.. Man hamnar i den paradox som förblindat många filosofer, eftersom den är delvis, partiell till verkligheten som de bar i sig : alltså ”Anaxagoras har inte förstått meningen med de egna orden” : men även om han inte har uttalat orsaken till sin egen teori, ”skulle han oundvikligen ha följt den om den förts fram” Denna skillnad mellan uppfattningen – eller snarare obegripligheten – i en doktrin av dess författare och det som man skulle kunna kalla den objektiva innebörden leder Aristoteles att utföra en sorts klyvning i hans föregångares verk. Om det är sant att ett system alltid är sant till någon del, blir det nödvändigt för honom att visa dess otillräcklighet i någon annan. Den blinda sektor som filosofen har i förhållande till verkligheten som han bär i sig är inte utan påverkan på den verkligheten : den djupaste avsikten förmår inte uttrycka sig, just därför att den är omedveten ; den inneboende idén lyckas inte upprätta ett reflekterat system. Det är säkerligen vad Aristoteles avser att antyda när han ställer boulesthai i förhållande till diarthroun , det som filosoferna vill säga till vad de faktiskt ”artikulerar”.

Det är liksom en oförmåga i verkligheten, som gör att den profetiska intuitionen förnedrar sig till en oformlig stamning : så att Aristoteles råd till Empedokles är att ”ägna sig mer åt det okroppsliga (dianoia) än det bokstaviga uttrycket, som inte är annat än en stamning” ; det är bara på det sättet som man kommer att i Vänskapen och Hatet kunna se en förkänsla av den slutliga orsaken. Men det finns också liksom ett verklighetens häxeri, som gör att filosofen ofta säger rakt emot det som han vill säga, precis som när mekanikerna som vill förklara ordningen i världen genom det lyckliga sammanfallandet av oordnade rörelser och därigenom ”förförs att säga det rakt motsatta än de vill, det vill säga att det är oordningen som är naturlig (ursprunglig) och anordningen som är mot naturen”. De underhåller som Simplicius, ett påstående som ”på en gång är motsatt verkligheten och deras egen vilja” : en dubbelt anmärkningsvärt uttryck därför att det postulerar på en gång ett sammanfallande mellan den filosofiska viljan och den omedvetna verkligheten hos filosofen i förhållande till hans egentliga vilja. Bakom systemet söker Aristoteles syftet, och bakom det erfarenhetsmässiga syftet, den begripliga viljan ; genom den särskillnaden hyllar han en sorts filosofisk historia som, skulle man kunna säga, motsätter det i sig det psykologiska medvetandet hos filosoferna deras i sig absoluta medvetande. Att den första ofta är en mystifierad version av den senare, förvånar knappast Aristoteles: ungdomens brist på erfarenhet räcker vanligtvis till att förklara att dess ”stammande” inte är i höjd med dess goda vilja eller ens med intuitionen ; men i samma takt som den mogna människan förändrar sin ungdoms ljuspunkter, ger filosofin rättvisa åt hennes förflutna genom att närma sig fullbordan : verkligheten i slutet kommer att själv känna igen sina ursprung.

Historians rörelse är alltså inte så mycket ett avslöjande av ett perfekt framsteg. Det är också så att alla filosoferna inte deltar med samma allvar i det gemensamma sökandet efter det verkliga, det är så att viljan som uppstår ur erfarenheten (empirin) inte bara är valhänt, utan själva negationen till sitt verkliga syfte. Det är så med sofisterna som inte talat för att lösa problem utan bara för nöjet att prata. När det gäller sådana, som Heraklites och Protagoras, som låtit sig lockas av de sofistiska teserna genom en förhastad eftertanke av de verkliga svårigheterna, bör man inte i första hand se allvarligt på vad de säger : därför att ”det är, som man säger, inte alltid nödvändigt att tänka så”. Alltså de, som i orden förnekar motsägelsens princip (att orden inte kan motsägas), kan inte förneka den i sitt inre eller i verkligheten. I det fallet stannar inte bokstaven kvar i det inre : ordet passerar bortom tanken, om det bedrar, så är det av överdrift, inte genom felaktighet. Det gäller inte längre för den som tolkar för att läsa avsikten bakom systemet, därför att den mindre är en översättning, ens om den är dålig, än att den vetter mot sin gräns, som är förnekandet. Man måste visa att den upplevda doktrinen (dianoia) hos dessa filosofer är motsatt deras uttalade diskussion (logos). För övrigt är det inte så intressant att veta vad dessa filosofer tänkte, därför att de tänker som alla andra, som att förstå varför de säger det som de förnuftigtvis inte skulle kunna tänka och att förklara denna motsättning. Men vilket bidrag har dessa filosofer givit verklighetens historia, eftersom det bokstavliga i deras system i själva verkat är otänkbart och att deras verkliga tanke – åtminstone ägnar sig Aristoteles åt att visa det – inte på något sätt skiljer sig från den allra vardagligaste vardagen ?

Om att detta är ett problem för Aristoteles kan man övertyga sig om man jämför med den motsvarande passusen i bok A, där varje filosof finner sig berättigad genom den tillbaka ledande slutliga verkligheten och diskussionen kärvar till sig i bok där det gäller att göra sig av med motståndare som ställer upp förutfattade meningar vid varje allvarligt försök att nå sanningen.. Aristoteles döljer inte vad allt en sådan situation döljer av svårighet : ”Om de som tydligast har lagt märke till verkligheten för oss (och dessa män är de som söker den och älskar den med största värme), om dessa män framför sådana åsikter och bekänner sig till sådana doktriner om verkligheten, hur rättmätigt modfällda skulle inte då de vara som ger sig på de filosofiska problemen ? Att följa fågelns flykt, sådan skulle sökandet efter verkligheten te sig”. Här återfinner man, troligen även denna gång inspirerat av Thetéétes, en metafor liknande den som vi har funnit i bok ; men i båda passagerna är innebörden en helt annan. I bok var det som förvånade avsaknaden av slut ; här är det förvånande att uppå det. Där återkastades all mening mot en verklighetens horisont ; här är inte upptäckten av verkligheten annat än effekten hos en lycklig slump. Säkerligen får man inte ta den tanken bokstavligt annat än som en överdrift av Aristoteles. Men den visar åtminstone förekomsten av rörelsen i den sofistiska filosofin – till vilken han godtyckligt räknar andra filosofer som Heraklites, i hans ögon smittade av denna tro – på en rätlinjig utveckling i tanken så som bok A tycks bekräfta. Att den sofistiska filosofin har bidragit nya framsteg visar Aristoteles eget verk, som vilket vi kommer att se, är skyldigt sofisterna mycket. Men det är i Stagiritens egen stil att inte tillerkänna sofisterna den roll som han givit fysikerna i bok A, betydelsen som de hade för att han allteftersom kunnat utveckla sin egen doktrin (i opposition mot sofisterna).

För att detta skulle ske har det varit nödvändigt att han upptäckte det positiva värdet av kritik och makten i det negativa.

***

Att den verkliga historien inte alltid sammanfaller med den begripliga förståelsen av verkligheten, att det är återfall och tillbakagångar, var något som Aristoteles många gånger lagt märke till. Men i stället för att förklara dem föredrar han att förneka dem, eller snarare att inte bry sig om dem : det som man skallräkna med är inte den faktiska följden hos doktrinerna, utan deras ordning i förhållande till verkligheten. Det är bara så att Aristoteles för över – transponerar – den ordningen i tiden och överlagrar på det sättet den verkliga tiden med en andlig tid, där verklighetens enkelriktade rörelse breder ut sig utan tillhjälp.

Om Metafysiken i bok A erbjuder oss en så tadellös förening mellan den kronologiska ordningen och den logiska ordningen , om den övertalar oss att det utgör som ett rätt, bör den materiella orsaken upptäckas före den ändamålsenliga, den ändamålsenliga orsaken före den slutliga och den slutliga före den formella, så är det därför att Aristoteles, mycket medvetet för resten, tar sig vissa friheter med historien. Det är inte på annat sätt, verkar det, som man kan uppfatta det avsnitt där Anaxagoras som ”är äldre än Empedokles i ålder, men efterföljande honom när det gäller verket”.

Här begår Alexandre en motsägelse när han uppfattar det föregående som underlägset till förtjänst ; ordet ysteros antyder väl en idé om tid, men det finns två sorters tid : ålderns tid och verkets tid, den empiriska tiden och det begripliga i tiden, som inte alltid sammanfaller.

Denna tolkning tycks bekräftas av andra texter. Alltså presenteras Alexandre som föregående Empedokles till sinnet och verkligheten på ett ställe där det är uppenbart att han talar om allt annat än faktisk efterföljd : ”Om man enligt Anaxagoras sätt att resonera och samtidigt gör klart för sig vad han vill ha sagt förefaller det modernare ( kainoprepesteros)” [än Empedokles]. Och det är en likadan idé som vi finner i De Coelo beskriven med samma termer i förhållandet till atomisterna och Platon. ”Även om de tillhör en mer avlägsen tid, är deras uppfattning av problemet som sysselsätter oss modernare ( kainoteros)” [än Platons]. Detta senare är så mycket mer anmärkningsvärt som i bok A i Metafysiken platonikerna utan tvekan kommer efter atomisterna på en gång kronologiskt som logiskt : det finns alltså en särskild tid för varje problem och den som är modern i ett hörn är gammal i andra.

Blir på det sättet historien stött och blött och åter sammansatt ? Genom att hos sina föregångare vilja urskilja en förberedelse till sina egna doktriner har Aristoteles dömt sig att skriva om historien på sitt sätt : som ett gränsfall blir historien inte annat än en miljö där man bekvämt kan förevisa begripliga ändamålsföljder. Men med det förlorar demonstrationen mycket av sin kraft ; om den kronologiska följdens förmån anpassas efter, eller till och med underordnas den logiska ordningen, blir den verkliga genesen ersatt med den idealiska genesen och idéernas kausalitet, dess orsak själv blir bara en saga (fiktiv).

Historien själv kommer säkerligen att återfinna sin enhet och en ordning som kan ses retrospektivt, men på bekostnad av att man offrade dess ändamålsenliga rörelse. Den återblickande begripligheten (efterklokheten), är inte nog för att med det nödvändiga i den föregående rörelsen som historisk och i avsaknad av den slutliga orsaken själv, kan inte vara annat än ett antagande, och kommer aldrig att lyckas upprätta någon verklig förklaring. Det återstår att undersöka om inte Aristoteles kommer att upplysa oss emellanåt, vore det så bara med enstaka antydningar, om den faktiska rörelsen i verkligheten och om den ursprungliga uppkomsten av de filosofiska systemen.

***

Filosofins ursprung är ”förvåningen över att saker och ting är vad de är”. Men korrelatet till förvåningen är aporin (att saker inte är vad de är), det vill säga ett sakernas tillstånd sådant att det innehåller en motsägelse, mer eller mindre uppenbar. Aristoteles ger i det fallet två exempel : det om marionetten som själv rör sig och diagonalens oförenlighet med fyrkanten. I första fallet uppstår förvåningen i motsägelsen hos marionettens orörliga karaktär och förmågan den har att röra sig själv, en förmåga som annars bara tillhör levande varelser ; i det andra fallet finns motsägelsen i den avslutade karaktären hos diagonalen och det omöjliga i att mäta den genom en avslutad process (omvändningen av Fermats problem; sg). Filosofin föds alltså i en spontan ansats av själen, men genom själva trycket i problemen : tingen bekräftar sig, besätter oss som motsägelser, som om de ställde frågor ; de skjuter oss framför sig, trots oss själva i vår forskning, de får ingen ro förrän vår förvåning rör sig i motsatt riktning : att man en dag skulle kunna förvåna sig över att saker och ting är vad de är ; ”det finns ingenting som skulle kunna förvåna en geometer mer än om diagonalen blev kommensurabel”. Filosofin beskriver alltså en kurva som rör sig från den ursprungliga förvåningen till förvåningen inför den första förvåningen ; om tingen drar människan ur hennes nöjda okunskap för att av henne göra en filosof, tvingar de sedan filosofen att erkänna dem sådana som de är.

Om pressen från tingen avgör ursprunget och meningen med forskningen, så är det också den som livar och underhåller den i dess olika moment. När filosoferna upptäcker att den materiella orsaken inte räckte med att förklara rörelsen, blev de tvungna att finna en annan sorts orsak. ”På det området, säger Aristoteles, var det saken själv (auto to pragma) som visade dem vilken väg de måste söka efter”. Liknande uttryck är vanliga i de historiska översikterna hos Aristoteles : han talar ofta om ett ”verklighetens tvång” och den nödvändighet som filosofen befinner sig i att ”följa fenomenen”.

Men om man analyserar dessa uttryck och placerar dem i sitt textsammanhang skall man fina att de kan ha två meningar, antingen tingen, verkligheten, fenomenen – uttryck som utan tvivel måste uppfattas som likvärdiga här – som färdas sin väg genom filosofin och skjuter den framför sig ; eller gör de ingenting annat än har med sig kraft på vägen som de inte tillåts att lämna : så här, det är därför att han är tvungen att följa fenomenen som Parmenides är nödd, trots hans egna tendenser i sin doktrin, att åter införa den begripliga mångfalden till åsiktens nivå : och det är under trycket av verkligheten som Empedokles, trots sina materialistiska tendenser, ibland är tvungen att kalla orsak (logos) naturens essens. I dessa fall spelar verkligheten inte längre någon roll som motor, men vakt mot dårskapen : den rättar till avvikelserna och återför den förvirrade till den rätta vägen.

Men här möter vi svårigheten som uppstått när dåliga filosofier genom sin närvaro i historien, brutit den raka utvecklingen av tanken. Själva uttrycket ”verklighetens hinder” tycks visa på att verkligheten kan använda våld för att tvinga sig fram, att den hindras av motstånd, att den måste räkna med återkommande avvikelser. Men varifrån kommer motståndet ? Och, om verkligheten på en gång är motor och reglering i den filosofiska forskningen, hur skall man kunna förklara filosofernas förvirring ?

Det är likt Aristoteles att aldrig ta sin tillflykt till det mänskliga sinnets fel för att förklara dess misstag. Frånsett sofisterna – som han emellanåt vill utesluta ur filosofin, hellre än att ge en positiv förklaring av deras förvillelser – filosoferna har aldrig misstagit sig på annat sätt än att gå för långt i sina avsikter med verkligheten. Det är som en inneboende kraft i deras syften, en inertia som i sig själv rubbar sakerna ur deras ur deras tillstånd och spontant får dem att röra sig i samma riktning och till slut får dem att förlora kontakten med verkligheten. Så till exempel hade Eleaterna mycket väl insett att det Ena inte kunde vara orsak till sin egen rörelse, och i det ögonblicket hade saken själv tvingat dem till en ny forskning ; men i stället för att erkänna en annan orsak , som skulle kunnat orsaka rörelsen, fördrog de att förneka själva rörelsen : de hade blivit ”underkastade sin egen forskning” till den grad att de lämnat verkligheten.

Ettethentes upo tautes tes zeteseos.

Ett närliggande misstag ligger i den olämpliga troheten till alltför orörliga principer, som gör att man inte vill böja sig för verkligheten. Sådan är särskilt platonikernas fel, som mycket väl hade insett behovet av principerna hos evigheten, men som vägrade genom att anta andra som inte alls hörde dit : ”I kärlek till sina egna principer sätter de upp stängsel kring dem för att behålla sina positioner. De är beredda att godkänna vilka orimligheter som helst, i den övertygelsen att de är innehavare av de sanna principerna : som om det fanns principer som inte skulle dömas efter vad de åstadkommer.”

Följden av denna åsnelika envishet, av denna orubblighet inför erfarenheten, bildar just det som Aristoteles kallar fiktionen ( plasma) : ”Fiktion kallar jag när man våldför sig på verkligheten för att tillfredställa en hypotes.”

[Men denna stelhet gentemot erfarenheten är inte något som är inbyggt i en särskild mentalitet : den är ingenting annat än det negativa ansiktet hos en principtrohet, vilken som sådan, delvis är sann.]

För att förhindra verkligheten att komma fram opponerar sig våldsamheten i diskussionen ; men det handlar inte om två lika starka krafter : diskussionens våldsamhet gör ingenting annat än att genom sin tröghet hålla kvar hindret för att verkligheten skall komma fram, antingen den har upphört att verka, eller har börjat verka i en annan mening. Hypotesen föds ur förvåningen och viljan att minska den, och därigenom är den alltid mer eller mindre berättigad. Misstaget uppstår inte genom avvikelsen, utan i stelheten, orubbligheten, som i sin tur är att i sig själv se en del av sanningen, men som fullständigt bortser från det nödvändiga i att få in denna i den hela.

Filosofins helvete är stensatt med goda avsikter som blivit stela, utkristalliserade ur ett antagande och extrapolerade i fiktionen. Historikern filosofens roll är den då inte att återge dessa syften sin flytande form, att bakom systemet finna den ursprungliga förvåningen som väckte den och rörelsen som den hade satt igång ?

(Förvåningen är en neutral känsla, liksom en lätt chock, faktiskt som ett stillastående som vill röra sig, Künkel beskriver känslan som rörelsen [att beröras] mellan tillstånden av glädje och sorg ; Benkow infogar mellan dessa den neutrala känslan av förvåning : ”alla känslor är resultatet av en blandning av dessa olika första gradens känslor, så att några delar glädje, några delar sorg och några delar förvåning kan resultera i vrede – med olika intensitet ; och samtidigt är varje känsla en unik upplevelse utan andra motsvarigheter : det är orsaken till skådespelarkonstens första svårighet och orsaken till att man ytterst sällanser äkta känslor på scenen. sg)

Aristoteles återkommer ofta till denna tanke att varje misstag är, i sin princip, sannolik, och att den är resonabel, något som han vanligen uttrycker med termen eulogos. Men att förstå på vilket sätt en doktrin har förefallit sannolik för sin upphovsman, det är samtidigt att ställa sig en garde mot dess falskhet : det är att skilja på avsikten som vi har sett nödvändigtvis är rätt, i dess felaktiga utkristallisering i ett system som den förråder genom att förankra. Det är därför Aristoteles säger att ”det gäller inte bara att visa fram sanningen, utan också orsaken till misstaget ; därför att detta bidrar till att öka förtroendet : när man kan få motivet som förefaller resonabelt (eulogos ; skenbart följdriktigt) framstå som sant och inte är det, stärker man motiven för att tro på verkligheten”. Aristoteles har gjort ansträngningar att fylla detta historiska program ; det utgör det som tränger djupast i hans historiska analyser, detta systematiska sökande efter det sannolika motivet, det privilegierade rum där man på en gång kan finna avsikten med det verkliga och det falska i systemet, och orsaken till att det förra har förirrat sig och degraderat sig till det senare. Det blir en sorts doktrinernas arkeologi, denna metod som Aristoteles envetet har genomfört, och som ofta har resulterat i anmärkningsvärda tolkningar, vilka man har haft den dåliga smaken att peka på dess historiska felaktigheter, eftersom de inte avser att rapportera ”uttalade” argument utan att bakom dem söka essensen i deras motiv (känner man syftet, känner man också handlingen ; känner man handlingen kan man också söka syftet). Vi ger bara ett par exempel här.

Således visar Aristoteles i flera omgångar att anaxagoréernas teori om det homeomorfa – om blandningen – hade blivit till i förvåningen inför att saker blir till : hur kan den eller den saken bli till något annat, när den på sätt och vis redan var närvarande i den ? Eller hur skall man, utan att motsäga principen förklara den allmänt godtagna förändringen att varat inte kan uppstå ur icke-varat ? (Hur uppkommer varat ? För filosoferna är det alltför ofta viktigare att komma med en förklaring än att förbli förvånade.)

Det finns inget tvivel om att en tillräckligt intrasslad teori förklarar sig i ljuset av en sådan förklaring ; homeomerismen och blandningen uppträder visserligen mindre som en lösning (som Aristoteles tänkte sig genom teorin om kraften och handlingen) än själva problemet med hypostasien (den personliga guden ; genom idolatrin ett verkligt nutidsproblem sg).

Ännu mer märklig är tillämpningen av denna metod på sofisterna och, mer allmänt, förnekarna av motsägelsens princip : ”Den apori som hävdas av dem kan bestämmas genom det som har varit ursprunget ( arché) till uppfattningen.” För övrigt ett tvåfaldigt ursprung : å ena sidan förvåningen som Anaxagoras varit med om och som lett till hans teori och som här i namn av lagbunden princip av att ur icke-varat varat kan uppstå, för in varat i icke-varat och icke-varat i varat ; å andra sidan denna psykologiska iakttagelse att ”det särskilda som för oss verkar behagligt (milt) för andra är obehagligt (omilt)”. Men att förklara är det inte att frikänna ? och förklarar inte historien här det som filosofin fördömer ? Aristoteles hejdar sig inte inför den följden : förklaringen av dess källor kommer att berättiga och genom det att rädda denna icke-filosofi som sofismen är. Om det är riktigt att det sofismen urskiljer av filosofin, mindre är ett innehåll än avsikten ( proairesis) är det att beröra en rätt avsikt hos sofisten och återge den en plats, om inte i filosofins historia, åtminstone i filosofernas kör.

Förklaringen till systemens uppkomst gränsar alltså här till en helt annan uppfattning av deras förhållande och tillbakablicken i deras betydelse. Den förutsatte en viss grad av filosofins fullbordan, en fast punkt varifrån man kunde överblicka helheten i de föregående systemen och i förhållande till vilken helheten inriktade sig mot en fortsättning. Dessutom var Aristoteles aldrig beredd att gå så långt att han helt och hållet skulle infoga den återgående rörelsen i nödvändigheten, en sådan uppfattning skulle ge bländverket av en förklaring genom ändamål och helhet, det vill säga den slutliga förklaringen causa finalis.

Detta är utan motsvarighet nyckeln till bok A i Metafysiken, en bok som enligt W. Jaeger daterar sig till Aristoteles vistelse i Assos, det vill säga en ganska tidig period, medan han fortfarande kunde bevara förtroendet, som han några år tidigare fört fram i De philosophia – Om filosofin, för en fullbordan av filosofin, inte bara avlägsen, utan också annalkande.

Emellertid leds Aristoteles till att i detalj förklara framträdandet och innehållet i systemen som ett ”tvång på verkligheten”, mindre som ett upprop eller en förhoppning än som ett, på något sätt mekaniskt, tryck som problemen utövade. Det är då som Aristoteles, för att förklara den uppenbara avvikelserna och tillbakagångarna leds att föra in en tröghetskraft i forskningen, som uppstår genom att befinna sig i sakerna själva, i det som de bär av förvånande , och snabbt förlorar dem ur sikte om de inte själv bevisar sig. Men då kommer bilden av arvföljd att finna sig ersatt av ett komma-och-gå (eller låt-gå-för-det) mellan tingen själva som ”hindrar” filosofen att tänka efter sina uttalanden eller sina mångfaldiga beteckningar och de hypoteser som har uppstått ur dem, som sedan lika mycket är frågor i förhållande till saken, genom vilka de bevisar sig.

Till denna dialog mellan filosofen och saken sällar sig en annan, som är den mellan filosofernas innebörd. Det som vi har kallat förklaringens metod genom sannolikhetens motivering tenderar att ersätta monografin i historien. Mångfalden av system ordnar sig inte längre efter en arvföljd, utan förminskas, till sitt ursprung i en mångfald av solitära, särskilda förvåningar, som är mer omblandade än riktade. Medan vi i bok A av Metafysiken ser följden av filosofer möta var en och en sina diverse problem och allteftersom lösa dem enligt ett segerrikt framåtskridande, är nu situationen den omvända : det är inte problemen som passerar utan filosoferna. Om man fortfarande kan tala i historiska serier, kan inte enheten sökas i det beräknade målet, utan i varaktigheten i en fråga : till exempel principerna är de eviga eller korruptibla ? hur kan varat uppkomma ur icke-varat ? alla återgår till denna fråga som ”det förgångna, närvarande, eviga föremålet för oredan i vårt sökande är : vad är det som är varat ?” Men då, om filosofin är en samling alltid ställda frågor, av problem som alltid är öppna, av förvåningar som uppstår utan ände, och om filosoferna mellan sig inte har någon annan sammanhållning än sökande, kommer filosofins historia inte vara annat än en summering av kunskaper, mycket mindre än det tillkommande av en verklighet på marsch mot sin fullbordan. I gengäld har alla villkor för en verklig dialog blivit förenade : problemets enhet, åsikternas splittring, men också trosgemenskapen ; syftet mot verkligheten.

[Man vet att för Platon, och säkerligen också för Sokrates, var detta det väsentliga för dialogen.]

Man kan se hur bilden av en erövring, arvtagare till ”upplysningens epok” rationalismen, allteftersom ersätts av den mindre ambitiösa dialogen, i historian överförd från den sokratiska dialektiken. Alltså frågar Aristoteles, utanför tiden, de kompetenta människorna, utan att bekymra sig om deras ställning i historien : ”Till en del bör vi själva söka efter svaren, till en annan del fråga dem som söker och om de visar upp någon skillnad mellan de kompetenta människornas åsikter och våra egna och vi håller säkert reda på dem alla, men för vår egen del följer vi dem som är mest exakta.”

[Ordet synedreyein är Aristoteles eget som han redan använde i bok A i Metafysiken ; den här tanken på en gemensam forskning verkar tydligt vara en sokratisk inspiration.]

Här ingriper inte tiden längre för att ordna en hierarki mellan doktrinerna, som om den sist anlända hade alla möjligheter att vara sannare än de föregående ; det är inte annat än i den miljö som på något sätt är neutral och likgiltig som rådplägning och beslut kan äga rum, som ger ett värde, genom bedömning, forskning med samma innehåll. Aristoteles uppträder inte längre som domare utan som skiljedomare : han tillkännager inte längre a priori på vilken sida verkligheten befinner sig, utan väntar att verkligheten, eller åtminstone riktningen i vilken man måste söka den, kommer att visa sig om man utmanar den. I den meningen är redan samtycket av filosoferna, eller det stora antalet av dem, tecken på verklighet : att Platon varit ensam av filosoferna att vilja införa tiden, det är det enda som talar emot honom. Men å andra sidan är skillnaderna mellan filosoferna som diskuterat samma problem ett tecken på det oriktiga i deras teorier.

Men med det kan man inte säga att det finns någon privilegierad filosof inte heller något förutbestämt system mot vilket allting pekar. Betyder det att Aristoteles har avstått från alla tankar på ett framsteg ? Det verkar ibland som han vill presentera en fråga och liksom dukar ett sorts orienteringsbord med möjliga teoretiska möjligheter : så till exempel när det gäller antalet och naturen av principerna, eller om numrens natur eller när han skall definiera själen : här finns inget framskridande från en lösning till en annan, utan en tidlös systematik av olika synpunkter, från vilken varje tanke på efterföljd är utesluten.. Ingenting anger någon angiven riktning som passande, som borde vara syntesen, någon annanstans antydd i historien ; eller rättare sagt, det finns ingen syntes ; filosofen bör välja genom ett tidlöst val mellan lösningar som, i historiens ögon, är likvärdiga. Det är riktigt att den sortens införande snarare röjer dialektiken och har lite att göra med den egentligen historiska introduktionen i bok A, som förblir isolerad i Aristoteles verk : i klassifieringen av de olika meningarna är det lätt att avgöra att många av dem aldrig har blivit verkligt underhållna ; när det gäller andra går historien bara emellan för att infoga ett försiktigt tillägg till deras möjlighet. Sådana inlägg har alltså inga historiska pretentioner : historien lägger sig bara i för att fylla ramen som a priori blivit ifylld av det filosofiska förståndet.

Men om Aristoteles i det här fallet förminskar historien till rollen av tillfällighet, är det orsakat genom behov av förevisning (eller utbredning). Han har aldrig föreställt sig att den filosofiska diskussionen skulle vara en diskussion av dövstumma, där samma temata återkommer i perioder, återtagna av andra röster, utan att något väsentligt skulle tillkommit. Som god sokrat vet Aristoteles att dialogen följer en utveckling : skillnaden är bara den att utvecklingen inte sker efter en linje, rör sig genom insamling av resultat, kumulativt, utan efter det – just ”dialektiska” – tankegång som inte närmar sig den alltid undflyende verkligheten annat än till priset av ett ständigt kommande-och-gående i diskussionen. Dialogens tid, liksom övertalningens i allmänhet är inte en sammanhängande tid, där det sista tillfället nödvändigtvis är privilegierat i förhållande till det kommande, eftersom allt det förflutna finns närvarande.

Diskussionen lyder tvärt emot den rationella följden en hemlig rytm, där perioder av mognad, där periodernas längd är långt från att vara lika långa : det egentliga hos en finkänslig dialektik är att veta när dess ingripande är avgörande. Denna iakttagelse hade blivit ett gemensamt område för retorerna och sofisterna : den improviserade är överlägsen den skrivna diskussionen och diskussionen i dogmatikens följd, genom det att den låter oratorn eller filosofen möjlighet att gripa till fället, kairos.

Det är likt Aristoteles att använda samma ord för den ideala dialogen hos den tidens filosofer : svårigheterna som påpekades av Anthistenes om definitionen ”saknar inte à propos” (echei tauna kairos) ord som tydligt visar på en ”dialektisk” uppfattning av historien, där vi kan se problemet ställt genom en apori upphävd av en annan, ibland falla i takt och nästa gång i otakt, för att bära fram ett avgörande beslut av diskussionen ; och därigenom göra den omöjlig att förutsäga.

Tiden är alltså inte platsen för glömskan, som Platon föreställde sig, inte heller för avslöjandet som Aristoteles föreföll ha tänkt ett ögonblick. Glömska och avslöjande förutsätter existensen av en absolut sanning, oberoende av den mänskliga kunskapen, och som skulle ha funnits som förutsättning för historien, det vill säga utom det verkliga området för människans historia. Aristoteles avsäger sig aldrig helt den uppfattningen : lösningen på kvadraten och cirkeln existerar, även om ingen människa ännu har kommit på den ; men om det är riktigt att i förhållande till evigheten bara det omöjliga inte kommer att inträffa, kommer den frågan, enbart genom att frågan existerar, att finna sin lösning.

På samma sätt kommer frågan om de fyra orsakerna, genom själva det faktum att de är sanna, en dag att möta någon som formulerar om den, antingen det är Aristoteles eller någon annan. I det perspektivet är historien denna orubbliga möjligheters del som skiljer de möjliga från sitt förverkligande ; om det nödvändiga uppstår för att uppnå dem, är det inte mindre nödvändigt att denna väntan får ett slut : utan det skulle det möjliga inte längre vara möjligt utan omöjligt. I den meningen är framsteget verkligen en genesis eis ousian, den progressiva tillkomsten av en essens.

Men som vi har sett börjar Aristoteles tvivla på att filosofin har ett slut, det vill säga att den är på väg mot en absolut och orörlig sanning som liksom essensen skulle vara lösningen. Det som skiljer problemet med cirkelns kvadratur och frågan : ti to on det är att den första redan är avgjord, även om det är i det mänskliga sinnet, åtminstone i essensernas universum, medan svaret på den andra har varit och för alltid äraei zentoumenon. Historien är inte längre marginalen som skiljer människan från essenserna, utan den obestämda horisonten av sökande och mänskliga arbeten.

Det är på det sättet som man kan skönja det djupa släktskapet mellan Aristoteles, dialektiken och historien. : Om dialektiken är metoden för forskningen (zetesis) är historien dess område. Att utveckla en apori (diaporein) och sammanställa meningar till deras framsteg är två sysselsättningar som fullbordar varandra ; därför att filosofins historia gör inte annat är avslöjar tveksamheter och misstag genom vilka filosofin som hela tiden ställer samma frågor borde lämnat bakom sig. Filosofernas dialog i tiden låter oss medverka till en sorts askes ; en rening för att nå verkligheten : inte genom att vara oundviklig, men genom en arbetsam utprovning . Det är sådan som historien är : genom erfarenheten av gångna svårigheter korta av de nya. Sådan är också gränsen : om historien visar på misstagen att undvika och de vägar som inte leder någonstans, visar den ingen kungsled för filosofen. Ensam ansvarig för den väg han kan ha valt har han inget annat hopp än att ”resonera över vissa punkter, bättre än sina föregångare, och över andras, och inte resonera sämre”.

En ganska modest ambition där man förgäves skulle söka efter den erövringslystna tonen i De philosophia och i bok A. Mellan de två ungdomstexterna ungdomens vilsefarna texter i böckerna och Z kan man se en utveckling som leder Aristoteles från en finalistisk och optimistisk uppfattning av historien och filosofin till en dialektisk och relativt pessimistisk, från idén om ett nödvändigt framsteg mot ett osäkert framskridande, från hoppet om en nära förestående fullbordan till ett oändligt sökande. Orsakerna till denna utveckling, måste sökas utanför historien, därför att de mindre omfattar en uppfattning av historien än av filosofin : det som står på spel, det är själva möjligheten att göra ett avslut för filosofin : det vill säga att gå från försökstadiet till systemet.

Sept 19 07

Home