Mall

Åter

Pierre Aubenque

_________________

Problemet

med varat

hos Aristoteles

En Essä

om den aristoteliska

problematiken

Quadrige /PUF 1961

”Den vanligaste orättvisan som man begår I förhållande

till det spekulativa tänkandet Består i att göra den ensidig,

det vill säga att aldrig föra fram annat än den ena sidans

påståenden, när det finns två.”

(Hegel Logikens vetenskap)

[Pierre Aubenque har en fullt utvecklad intuitiv metodologi ; filosofin som är ute efter att visa strukturer skyr intuitionen ; men det finns nästan ingen intuitiv filosofi, vilket innebär att när filosofen filosoferar över andra filosofer söker han inte förstå vad den andre säger utan vad han tänker ; det är ett av filosofins viktigaste steg. Om man ser på Imre Lakatos metodologi som innerst har en kärna som filosofin försvarar, ser man att den kärnan är hämtad ur den egna intuitionen ; Lakatos påpekar också att knappast något vetenskapligt betydande steg skett via någon annan vetenskapsman utan genom intuition. Aubenque redovisar sin metod som läsningen av honom kommer att visa ; ännu tydligare i ”Le problème de l’être chez Aristote”.]

FÖRETAL

Sine Thoma mutus esset Aris-

toteles.

(Pico della Mirandola)

I början av sin installationsföreläsning år 1862 om Den mångfaldiga betydelsen av varat hos Aristoteles anmärkte Brentano hur pretentiöst den kunde förefalla att, efter tjugo sekler av nästan oavbrutna kommentarer och många decennier av filosofisk exeges, väcka anspråk på att tillföra något nytt till Aristoteles och bad att man skulle förlåta hans ungdom det djärva i hans framförande. Hur skulle det som var sant 1862 inte vara det efter ytterligare hundra år ? Det sekel som skiljer oss från Brentano har inte varit fattigare än de tidigare på aristoteliska studier. Om en latent cartesianism under en lång tid vänt bort filosofin i Frankrike från aristotelismen, hade förnyade studier i den forna filosofin, som hyllats av Victor Cousin, redan producerat den briljanta Essän av Ravaisson om Metafysiken hos Aristoteles, och skulle komma att bekräftas av Hamelins, Rodiers, Robins, av Rivaud , av Bréhiers studier. Under samma tid inträdde ganska snart den nyuppväckta ny-thomismen på sin historiska väg och gav upphov till särskilt, i Belgien, de förnämliga arbetena av Mgr. Mansion och hans elever. I England skulle snart den betydande filologiska traditionen i Cambridge och Oxford ge aristotelismen erkännande för sina kvalitéer i analys och elegans i expositionen som givit värde åt hans studier av Platon ; sir David Ross skulle bli den mest betydande påskyndaren i denna renässans av Aristoteles i Oxford. I Tyskland där trots Luther och tack vare Leibniz, den filosofiska aristoteliska traditionen aldrig helt och hållet hade dött ut, är det framför allt den filologiska verksamheten som burit historien, och som skulle ge det aristoteliska studiet dess mest betydande impulser. Brentano fortsatte på det viset en tradition som utgick från Trendelsburg och Bonitz, och som de följande åren skulle avslutas i den monumentala utgivningen av Akademins i Berlin Aristoteles, snart följd av den ännu mer monumentala utgåvan av dess den grekiska filosofins uttolkare ; det är slutligen filologin som, med de avgörande verken av W. Jaeger om utvecklingen av den aristoteliska tanken, skulle tvinga filosoferna själva att ställa en radikal fråga om deras tolkningar. Man skulle kunna säga att från 1923 är nästan hela den aristoteliska litteraturen ett svar på W. Jaeger.

Om metafysiken, som kommer att bli det väsentliga föremålet för vår studie, är arbetena, särskilt i Frankrike litet i antalet, i jämförelse med de andra delarna av den aristoteliska filosofin, fysiken till exempel och logiken. Men problemet med varat har redan givit upphov till två verk : det redan citerade av Brentano och det år 1951 utgivna av P. Owens, som med sitt stöd av en bibliografi på 527 titlar tycks sätta stopp för all verkligt ny undersökning av frågan.

Det är alltså nödvändigt att berättiga det lägliga i vårt företag och att definiera originaliteten i förhållande till tolkningen av kommentarerna, våra avsikter och vår metod.

Vår ambition är enkel och kan sammanfattas i några ord : vi föreställer oss inte att framföra något nytt om Aristoteles, utan tvärtom att avlägsna allt det som traditionen har tillagt den ursprungliga aristotelismen. Man skulle kunna le åt de anspråken och bara betrakta det som falsk blygsamhet hos uttolkaren, alltid beredd att låta förstå att han skall låta sin författare yttra sig. Men denna vilja att kläda av och att gå tillbaka till källorna har, när det gäller Aristoteles, en exakt avsikt. Här är inte platsen att påminna om i vilket tillstånd Aristoteles verk med tiden alltmer blivit frigjort av den tidens lärdom och sedan överlämnats till de efterkommande. Men det är inte likgiltigt ens för begripligheten av vad som är filosofisk uppfattning, att ständigt bli förevisad omständigheternas särskilda anda i denna överföring : Aristoteles som vi känner är inte den som levde under IV seklet f.Kr., filosof filosoferande bland människor, utan en Corpus mer eller mindre anonym, utgiven under I seklet f.Kr.. Det finns inte någon annan som i historien kan exemplifiera detta, som funnit sig så till den grad bli abstraherad i sin filosofi. Det som man har tagit för vana att betrakta under namnet Aristoteles, det är inte filosofen med det namnet Aristoteles, inte ens hans sätt att gå tillväga i hans verkliga filosofi, men ett filosofem, de sentida resterna av en filosofi som man snabbt har missuppfattat att den utgick från en levande människa som verkligen existerat. ”Man kan inte tänka sig, sade Pascal, Platon eller Aristoteles annat än i stora vida mantlar.” När det gäller Platon har man sedan länge gjort rättvisa åt sådan fantasmer, men när det gäller Aristoteles verkar man fortfarande överraskad att få höra att han faktiskt var ”en av de där hederliga människorna som umgicks med sina vänner” och som hade dålig mage.

Ett återställande av Aristoteles som levande skulle inte haft något intresse om inte det anonyma i vilket hans verk svepts in på ett avgörande sätt påverkat tolkningarna av hans verk. Vi tänker oss ett ögonblick att man i en källare i Koenigsberg idag fann de samlade manuskripten av en filosof som hette Kant, som hittills bara varit känd genom ett par av sina dikter, sina akademiska diskussioner, kanske genom ett par geografiska avhandlingar och det halvt legendariska minnet av hans lektioner ; det egendomliga i den hypotesen, som förutsätter att det aldrig funnits varken en post-kantism eller en neo-kantism, hindrar oss att dra liknelsen längre. Det räcker emellertid för att visa det overkliga, säg till och med det absurda på sitt sätt i kritikernas företag, som från och med Andronicos från Rhodos, satte sig ned för att klara ut och tolka Aristoteles texter utan att känna dess verkliga placering i tillkomst, inte heller den som Aristoteles avsåg att ge dem, inte heller deras syften eller vart de skulle leda i framställningen, inte motiven och inte tillfälligheten i redigeringen, invändningarna som väckts och svaren från Aristoteles och så vidare. Föreställ oss igen att vi fått huller om buller hans Avhandlingar från 1770, de två utgåvorna av Kritik av det rena förnuftet och Opus postumum ; föreställ oss framför allt att vi, eftersom vi inte kände till kronologin i tillkomsten beslutat att betrakta dem som tillkomna på en och samma gång, den ena samtida med den andra och att vi beslutat att utsöndra en gemensam doktrin : det förstås av sig själv att vår uppfattning av kantismen skulle blivit egendomligt förändrad och förmodligen utan någon smak.

En första slutsats infinner sig, som bemöter en optisk villfarelse som är vitt utbredd ; kommentatorerna, till och med de allra äldsta, och även om de i sin ägo hade en text som vi förlorat från den tiden, har inte något företräde historiskt sett, före oss.

[Den tidens kritiker hade i själva verket antingen de fullständiga verken av de tidiga författarna, eller doxografiska samlingar, som inte finns till vårt förfogande, om inte genom citat som de gjort ; men det innebar i det fallet bara texter och inte en levande aristotelisk tradition som skulle fått dem att direkt passa in i den.]

För att skriva kommentarer till Aristoteles fyra sekler efter hans bortgång, skild från honom inte av en sammanhängande tradition, utan genom en total förmörkelse av hans särskilt filosofiska inflytande, var de inte bättre placerade än vi för att förstå honom. Att förstå Aristoteles annorlunda än kommentatorerna, till och med grekiska, är det alltså inte nödvändigt att modernisera honom, utan kanske att ytterligare närma sig den historiska Aristoteles.

Det råkar vara så att aristotelismen, som vi känner den – till exempel de stora stereotypa motsättningarnas som handlingen och kraften, som materians och formens, som substansen och tillfället – kanske är mindre aristotelism från Aristoteles än från de grekiska kommentatorernas egen tid. Här blandar sig en andra historisk omständighet in, som har förvärrat den första : det oavslutade tillstånd som Aristoteles skrifter publicerades under det första seklet f.Kr. av Andronicos från Rhodos, en oavslutad karaktär som gör det ännu känsligare för varje läsare, som inte är förberedd på den ofta oavslutade och anspelande stilen i Aristoteles texter, den osammanhängande karaktären av hans utveckling, det faktum att man förgäves letar igenom hela hans verk för att finns förverkligandet av det eller det projektet uttryckligt proklamerat, lösningen av det eller det problemet högtidligt annonserad.. Det oavslutade i Aristoteles kända texter, utökat med dess utspridning har dikterat för kommentatorerna det som de sett som sin dubbla uppgift : förena och komplettera. Det är ett krav som kan tyckas ge sig själv. Det döljer emellertid på ett otillåtligt sätt en underförstådd filosofisk möjlighet som det krävts sekler för att befria. Att vilja förena och komplettera Aristoteles, det var att tillåta att hans tanke i själva verket var enhetlig och fullständig ; det var att befria aristotelismen från den rätt Aristoteles hade över den, faktiskt som om den historiska Aristoteles funnits på andra sidan av sin egen doktrin ; det var som att anta att bara utifrån kommande orsaker och en förtidig död eller en allt större likgiltighet för den filosofiska spekulationen hade hindrat Aristoteles att ge sitt system enhet och fullständighet. Den möjligheten var inte gratis ; om den under en så lång tid flytt undan, var det för att den redan fanns i själva andan i kommentaren. Försedda med en samling texter och ingenting annat, utan att känna till avsikterna hos författaren, utom dem som han uttryckligen formulerat och deras genomförande, blir kommentatorn mer böjd att föreställa sig det författaren har sagt än det han menat ; mer sysselsatt med han ord än med hans tystnader, är han mer uppmärksam på det han fullföljt än det som han misslyckats med. Han bortser från motsägelser, eller tänker att hans roll är att reda ut dem eller förneka dem. Han bekymrar sig mer om sammanhangen än om verkligheten. När han inte finner annat än skissen till ett system hos Aristoteles, ser han mindre till idén än systemets helhet som inte finns. Frånsett det godtyckliga i den metoden kan man också se dess risker ; därför att om inte syntesen finns i texten, måste ändå syntesens idé finnas i kommentatorns sinne. Men faktum är att det inte finns någon av Aristoteles kritiker som inte systematiserar honom med utgångspunkt från en förutfattad idé : de grekiska från neo-platonismen, skolasterna från en bestämd idé om Bibelns Gud och hans förhållande till världen. Deras röster blir allt ymnigare i takt med att Aristoteles tystnad djupnar : de kommenterar inte tystnaden utan överröstar den ; den kommenterar inte det oavslutade, men avslutar den ; de kommenterar inte oredan men löser den, eller tror sig lösa den, och kanske löser den men i en annan filosofi.

Det oklara inflytandet var sådant att ända till slutet av 1800-talet inte någon betvivlade, trots de uppenbara motsägelserna i texten, den systematiska karaktären i Aristoteles filosofi. Bara det att den systematiserande tolkningen som redan känt sina första tvivel hos Suarez, blev alltmer orolig, mindre och mindre tillfreds med sig själv och vände sitt missnöje mot Aristoteles själv. Efter den beundransvärda syntesen av Ravaisson, i vilken Plotinos och Schelling mycket riktigt spelade större roll än Aristoteles, uppstod tvivlen hos de författare med mer bekymmer för den historiska verkligheten, än om själva följdriktigheten i den aristoteliska filosofin. Men hellre än att ifrågasätta den systematiska karaktären, förklarade man att hans system var osammanhängande. Enligt Rodier skulle Aristoteles inte lyckats välja mellan innefattningen och omfattningen som sin avgörande synpunkt ; enligt Robin uppstod inkonsekvensen i pendlingen mellan den syntetiska uppfattningen och den kausala uppfattningen ; enligt Boutroux fanns motsägelsen i en teori om varat, för vilken det inte finns något annat verkligt för varat än individen, och en annan teori om kunskapen, för vilken det finns någon annan vetenskap än det generellas. Brunschvicg, som i sin latinska tes att Aristoteles tvekade mellan en matematisk uppfattning och en biologisk uppfattning om syllogismen, skulle senare samla dessa motsättningar i en ”naturalismens immanens” och i en ”transcendensens artificialitet” mellan vilka Aristoteles inte kunnat välja. Samtidigt beskrev Theodor Gomperz konflikten i psykologiska termer : Aristoteles skulle vara bebodd av två personligheter, Platonikern och Asclepiaden, den logiska idealisten eller ”pantologisten” och ”empiristen” som tog sin föda ur medicinvetenskapen och lystet konkreta experiment ; allt medan Taylor i Aristoteles upptäckte en platoniker som skulle ”förlorat sin själ”, men inte förmådde gå till vägs ände med sin apostat. Alla dessa kritiker var inte utan att ha ett gemensamt drag och själva deras sammanstrålning var ett tecken på deras relativa verklighet. Man motsatte sig på ett allmänt sätt en teori om en inspirerad kunskap som var platoniserande och en teori om varat som mot Platon återupprättade det sensibla, materian eller mer precist en noetik (tanke-) som införde en idealistisk kosmologi och det möjliga som framlockade en empirisk noetik . Sekulariserad från den thomistiska syntesen som hade förordnat en sorts analogi av de olika partierna i det påstådda aristoteliska ”systemet” sökte den moderna tolkningen i platonismen, ofta själv tolkad i ljuset av den kritiska idealismen (som politik) den norm för vilken aristotelismen framstod som en försvagad platonism eller ”återvändande” och, under alla omständigheter inkonsekvent, när filosofen inte beskylldes för plagiat. Den ”systematiserande” tolkningen hämnades på Aristoteles med sina egna misslyckanden.

I det ögonblicket uppträdde, visserligen förebådad av Bonitz anmärkningar och Natorps bitande demonstrationer, W. Jaegers tes, som inte föreföll särskilt revolutionerande i mycket eftersom den återställde, mot alla traditionens omvägar, det sunda förnuftets synpunkt. De texter som vi har av Aristoteles innehåller visserligen motsägelser, men eftersom man av en filosof av hans tyngd borde vänta sig att han inte motsade sig själv återstod det inte annat än att i motsägelserna se en utveckling. Som sunda förnuftet, för övrigt bekräftat av innehållet i de verk kallade ”från ungdomen”, av vilka några fragment finns bevarade, föreslog att Aristoteles allt eftersom hade bort avlägsna sig från platonismen, upptäcktes den allmänna princip som tillät att rekonstruera hans utveckling : av två motsatta påståenden borde den mest platoniserande betraktas som den tidigare och med den hela den avhandlingen, eller åtminstone kapitlet eller bara avsnittet i vilken de uppträdde. Tillämpningen av den metoden har tillåtit W. Jaeger att föreslå en kronologi i Aristoteles verk som sedan dess varit utsatt för kritik och tillrättalägganden som har vänt upp och ner på dem, men utan att man närmat sig den fundamentala frågan om vilken princip de grundade sig på.

Det är inte vår sak att ägna oss åt den frågan här (även om det skulle kunna vara tillfälle att föra fram kronologiska hypoteser och föreslå eventuella kriterier på en evolution). Men det är av betydelse att vi tar ställning till den genetiska metoden över huvud taget, sådan som den givits upphov till av W, Jaeger. Våra invändningar är av två slag : historiska och filosofiska. Den historiska invändningen består huvudsakligen i själva naturen av Aristoteles skrifter, vilka man idag är överens om att de inte tecknats ned av åhörare av Aristoteles, utan anteckningar som Aristoteles använde sig av till sina föreläsningar. Det som först följer av detta är att Aristoteles, som borde upprepat sina föreläsningar, vid varje tillfälle skulle kunna rätta till dem eller lägga till i texten, inte bara när det gällde hela kapitel, utan några meningar. Faktum är att Jaegers analyser redan lyckats påpeka sådana tillägg, på en gång av liten omfattning, men filosofiskt avgörande. Man skall invända att ett företag som består i att upprätta en kronologi inte i själva verket, utan i en mängd skikt i ett och samma verk, inte kan föreslå annat än en mycket allmän riktning, eller om det stiger ned till detaljerna sluta i det godtyckliga. Dessutom är följden av en oändlig sönderdelning att frågan om utvecklig slutar med att förgöra sig själv. Den ger slutligen från sig en sådan banalitet som att Aristoteles inte har författat sitt verk i ett svep och att den, dessutom, på grund av sin didaktiska finalitet bör ha framskridit i en mer koncentrisk än lineär riktning, på grund av de på varandra följande rättelserna av en från början skisserad helhet, snarare än genom fullständigt nya tillägg. Evolutionstesen innebär alltså inte att detta verk inte bör betraktas som en helhet ; ingen filosofisk tolkning av någon författare som helst skulle vara omöjlig om man inte följer den princip att han i varje ögonblick förblir ansvarig för helheten i sitt verk, om han inte förnekat den eller den delen av sitt verk. Och denna princip vilar så mycket tyngre på Aristoteles, som hans skrifter nått oss, inte avsedda att publiceras och under tiden förlorat sin författare, utan som ett didaktiskt stelnat material (vilket inte betyder att det är oberörbart), till vilket Aristoteles och hans elever under tiden kunde vända sig som en översiktskarta för den doktrinära enheten i Lyceet. .

Den filosofiska invändningen gäller status för motsägelsen hos ett filosofiskt verk över huvud taget och Aristoteles i synnerhet. Det som vi kallar motsägelse hos en författare kan finnas på tre nivåer : hos oss som tolkar, hos författaren själv eller slutligen i hans föremål. I det första fallet beror den på en svaghet och har ingen filosofisk betydelse, i det andra och tredje fallet kräver den däremot ett klarläggande och ett beslut av filosofisk ordning. Först måste man försäkra sig om att den är verklig (och Aristoteles lär oss just, genom att skilja på meningar, att befria oss från falska motsägelser) : om den är verklig återstår inte fler än tre hypoteser : antingen låter den sig förminskas genom en utveckling (vilket är ett annat sätt att visa att den bara är skenbar), eller också beror den på en inkonsekvens hos filosofen, där den speglar den motsägelsefulla naturen i hans objekt. Jaeger har mycket riktigt förkastat åtminstone som möjligt metodologisk denna förutsättning den andra av hypoteserna ; man måste ha uttömt alla möjligheter till att förstå innan man dömer en författare som inkonsekvent ; men han har behållit den första hypotesen därför att han medvetet uteslutit den tredje. Det är riktigt att man skulle kunna göra den anmärkningen att för Aristoteles själv utesluter principen för motsägelse förekomsten av ett vara som motsäger sig, som därigenom, om tanken på varat är motsägande, själv skulle visa sig vara en icke-tanke och att Aristoteles följaktligen inte skulle kunnat antaga sina egna motsägelser. Vi påminner om att det där är fråga om en filosofisk tolkning av den aristoteliska principen för motsägelse, tillämpad av Aristoteles själv på hans egen filosofi, och inte ett faktum som skulle kunna tjäna som metod för en kronologisk bestämning.

Från vilket håll man än närmar sig frågan för att urskilja motsägelsen eller bestämningen av motsägelsen själv, kan man se att den genetiska metoden förutsätter en analys och ett val av filosofiskt väsen. Långt från att kronologin hjälper tolkningen av texter, är det tolkningen av texter och den ensam som i Aristoteles fall är grunden i de kronologiska hypoteserna.

Måste man alltså återvända till tolkningen av det enhetliga och systematiska i detta enda som är oss givet : texterna ? Trots alla ansträngningar som kunnat göras efter W. Jaeger i den meningen, till exempel av P. Owens, tror vi inte att en tolkning av texterna nödvändigtvis bör återvända till den logiskt systematiserande i kommentaren.

Det finns två sätt att läsa texterna : man kan betrakta dem alla på samma plan, återföra dem alla till enheten hos en doktrin av vilka de är delar, som om deras särskiljning inte var annat än den oundvikliga fragmentation som uppstår genom språket i en antaget ursprunglig enhet ; man kan tvärtom tänka att enheten i dem inte är ursprunglig, utan bara eftersökt, att de tenderar mot systemet i stället för från systemet, att deras sammanhang av den anledningen inte är förutskickat utan problematiskt. I detta andra fall bildar särskildheten inte längre delar av systemet, utan moment i ett sökande som inte är försäkrat att nå fram. Av dessa moment är det inte alltid möjligt, i Aristoteles fall, inte heller psykologiskt viktigt, att göra momenten till en psykologisk historia ; de måste – och det är tillräckligt – uppträda som moment i en ordning beroende av att alla kronologiska hypoteser låter sig läsas av i själva strukturen i texten, det vill säga i dess inneboende organisation som gör att de inte alla befinner sig på samma plan och att deras mening inte frigör sig annat än genom ett särskilt framskridande som inte kan motsvara varken en kronologisk följd i texten, inte heller en delvis godtycklig ordning i vilken de visar sig, inte ens i den ordning som Aristoteles själv har givit dem.

Ur den unitära hypotesen hämtar vi alltså postulatet om författarens ständiga ansvar i förhållande till helheten i hans verk ; det finns ingen platoniserande Aristoteles följd av en motplatoniserande Aristoteles, som om den andre inte hade att svara för vad den förste hade beslutat, utan en Aristoteles, möjligen dubbel, kanske itusliten, till vilken vi kan ställa våra frågor om spänningarna, eller motsägelserna i hans verk.

Av den genetiska tolkningen får vi hypotesen om en oundviklig genes och en trolig instabilitet i Aristoteles tanke ; men denna utveckling kommer inte att vara något särskilt tema för vår undersökning, därför att i frånvaro av yttre bevis riskerar en kronologisk metod grundad på det ojämförliga i texterna och vars riklighet alltså vilar på bakslag i förståelighet, kort sagt, att i varje ögonblick föredra det fattbara i texterna det som inte är fattbart. Konsekvensen av dessa metodologiska förutsättningar är, att vi är mer uppmärksamma på problemen än på doktrinerna, på formuleringen av problemen än på utformningen av systemet. Om enheten är i slutet och inte i början, om utgångspunkten för filosofin är den oklara förvåningen inför det pseudo-uppenbara, så är det från denna förskingring som vi bör börja att samla ihop. Man kan övertyga sig om att på den punkten har den traditionella tolkningen vänt upp och ner inte bara det psykologiskt troliga utan också ordningen i forskningens struktur. Aristoteles har inte, som ordningen hos Brentano låter förstå, utgått från att skilja varats mångfaldiga betydelser, utan han har hela tiden under framskridandet motsatt sig att erkänna varat som en enhet. Aristoteles har inte utgått från motsättningen mellan handlingen och kraften, materian och formen, för att därefter låta dessa par tjäna som uppfattning och för att med dessa lösa vissa problem. Det är tvärtom eftertanken på det eller det problemet som allteftersom givit upphov till principen för hans lösning – eller en mer utarbetad formulering av problemet – även om Aristoteles är anmärkningsvärt diskret om sitt verkliga sätt att gå tillväga.

Den svårighet som möter oss här kommer ur det faktum att den ordning som Aristoteles uttrycker, varken i egentlig mening är en uppvisandets ordning men inte heller forskandets ordning. Man skulle kunna säga att det är en demonstration av forskning, det vill säga en rekonstruktion, gjord i efterhand i ett didaktiskt syfte, för en verklig forskning. Det obekväma i den rekonstruktionen visar sig i att den inte nödvändigtvis är trogen : man har ibland en känsla av att Aristoteles i pedagogiskt syfte ”problematiserar” en svårighet som han redan löst, men det är inte en anledning till att själv falla i kommentatorernas misstag och systemerarnas tolkning, som för att kunna generalisera den anmärkningen, skulle kommit fram till att betrakta de aporetiska avsnitten hos Aristoteles som rena fyrverkerier.

Det går i själva verket bra att rätta till den första anmärkningen med en annan : det är att Aristoteles ibland, tvärtom ibland, presenterar en ren och enkel systematisering som lösning på sitt bekymmer. Var skall man i så fall söka den röda tråden i denna mängd av tvetydigheter av lösningar som utger sig för forskningar, forskning som utger sig för att ge lösningar, men också för verklig forskning med verkliga lösningar ?

Svaret på den frågan förutsätter först ett val av tolk. När man en gång förstått att det är omöjligt att framställa Aristoteles i den imperfekta ordning som han själv uttrycker sig och vars ofullständiga ordning förvärrats av det slumpmässiga i överföringen, handlar det om att välja mellan den förmodliga ordningen i framställningen, det vill säga det avslutade systemet och den lika förmodade ordningen i hans forskning.

Mellan dessa båda rekonstruktioner, som blivit nödvändig genom texternas förfallna tillstånd, har kommentatorerna valt den första ; vi väljer avsiktligt den andra. Oberoende av sin oundvikligen filosofiska innebörd , syns det oss som den enda sunda historiska metoden ; vi är inte övertygade om att någon filosof har framställt ett perfekt sammanhängande system ; ännu mindre övertygade är vi om (det som är det förutskickade postulatet i varje systematiserande tolkning av Aristoteles, lika väl som i den genetiska) att hans tanke skulle blivit systematiserande om han fått leva länge nog. I gengäld är det säkert att, även om han inte fullständigt har löst dem, han har ställt problem som han föresatt sig att lösa. Ordningen i hans forskning syns oss av den anledningen oundviklig, medan ordningen i dess förevisning är en akademisk fråga, som antingen uppnåtts eller inte av filosofen enligt ordningen avslutad eller inte. Det första skulle alltid kunna konstateras, med större eller mindre risk av att missta sig, i själva strukturen i texten, som mer eller mindre troget återger ; det andra skulle, under förutsättning att den inte omedelbart kan utläsas i den textuella strukturen, kunna extrapoleras med utgångspunkt från den, med godtagbara chanser till närmevärden om denna text verkligen är oavslutad, också den totalt motsatta meningen i denna struktur, rätt och faktiskt, är omöjlig att avsluta.

***

Sådana visar sig de principer vara som vi skall försöka tillämpa på problemet med varat hos Aristoteles, i hopp om att med deras utgångspunkt kunna frigöra de allmänna grunddragen hos hans filosofiska frågeställning. Problemet med varat – meningen hos frågan Vad är det som är vara ? är det minst uppenbara av alla frågor.

[Aristoteles har aldrig, inte mer än den övriga grekiska tanken ställt sig frågan : Varför finns det ett vara snarare än ingenting alls ?]

Det allmänna sunda förnuftet ställer den aldrig, inte heller det för-aristoteliska som filosofi, inte heller den omedelbart efterkommande har ställt den som sådan, de andra occidentala filosofierna har inte heller haft känning eller nuddat vid den. Eftersom vi lever i den aristoteliska tanken om varat – vore det inte för att den ger ett återsken i grammatiken som är inspirerad av ett aristoteliskt återsken genom vilken vi tänker och talar vårt språk – har vi lärt oss av med att förstå det som är förvånande – kanske evigt förvånande i frågan Vad är det som är ?

Därför har det förefallit oss frågan vara av intresse varför Aristoteles ställt frågan som inte ställer sig av sig själv och hur det kommit sig att han ställt den som han gjort. Problemet med varat är det mest problematiska av alla problem, inte bara i den meningen att det aldrig kommer att lösas helt och hållet, utan i den meningen att det redan är ett problem att veta varför vi ställer upp det som problem. Det räcker med att ta fram de synpunkter som vi har i sådana verk som Brentano och Owens, där man visserligen finner mer kritik hos den ena än den andra – ett doktrinärt försök att upprätta en aristotelisk ontologi, utan att orsakerna och tillvägagångsätten till detta har tagits som särskilt tema för analysen. I den meningen att dessa tvärtom är våra enda objekt, verkar det som om vår bok avslutas där Brentano och Owens tar vid. I verkligheten ställer den sig frågande inför själva deras påstående som om de bevisat att den aristoteliska metafysiken aldrig skulle kunna lämna det problematiska stadiet till det systematiska och att det däri ligger meningen med det oavslutade, som inte är olyckligtvis, utan lyckligtvis (väsentligt).

Det återstår att antyda hur vi räknar med att tillämpa vår metod – att frigöra från texternas struktur ordningen i forskningen – i vårt objekt, problemet med varat. Svårigheten kommer att vara löst om Aristoteles själv gjort klart den metafysiska forskningens ordning ; det skulle alltså vara tillräckligt att på de oavslutade och fragmentariska texterna tillämpa de programmatiska bestämningarna av Aristoteles om den sanna ordningen i vetandet. Detta försök är gjort men i motsatt mening : av det som Aristoteles långt och länge beskrivit som ordningen i det vetenskapliga vetandet i Fösta och Andra Analytikerna, det vill säga om vetandet som är innehavare av sina egna principer har man slutit sig att denna ideala ordning förr eller senare borde tillämpas på den metafysiska kunskapen. Om Metafysiken inte öppnar sig för oss i en deduktiv och syllogistisk ordning är det inte annat än ett ytterligare bevis för den möjliga karaktären av dess ofullbordan ; det skulle återstå för kommentatorerna att avsluta i ordning det som Aristoteles hade haft tid eller frihet att fullfölja.

Men det är åter igen att misskänna meningen i en luddighet som är mycket mer än tillfällig, som om den skulle råkat bli till : om vetenskapen tar sig fram den syllogistiska vägen, skulle det vara paradoxalt om Aristoteles kallade den ”den högsta” och ”den första” av vetenskaper, eller i annat fall den sista att upprättas i denna kanon. För att inte fråga sig varför traditionen helt och håller i denna luddighet avfört en hel serie anmärkningar, i de flesta fallen invändningar eller självfallna, genom vilka Aristoteles kastar lite ljus på den verkliga ordningen i hans metafysiska projekt. Ett sådant uppenbart verktyg känner han igen i dialektiken. Den framställs som sådan , genom sina framsteg, som på intet sätt är deduktiva, i filosofins historia. Den har levt i trångmålet, eller som han säger aporin, och frågan Vad är varat ? är en av de frågor som för evigt förblir aporetiska. Man inser då att forskningsordningen för oss är motsatt ordningen i sig och att människornas filosofi aldrig kommer att uppnå det som skulle vara en visdom mer än mänsklig. Alla den sortens texter även om de innehåller något outtalat eller bekännande, borde metodiskt behandlas och analyseras, därför att de visar på denna, privilegierade karaktären, att tala om för oss, inte vad filosofen velat göra, utan hans tankar, även om de är flyktiga, om det han faktiskt har gjort. En bild som framträder på det sättet är en aporetisk Aristoteles, just den som hans senaste arbeten gradvis har återupptäckt. Men det återstår ändå att förstå det inre av Aristoteles egen filosofi, inte med utgångspunkt i en psykologisk eller historisk hypotes; varför strukturen i Aristoteles Metafysik inte är och inte skulle kunna vara deduktiv, utan bara en aporetisk struktur, det vill säga i den aristoteliska meningen av termen, dialektisk ; varför den mänskliga diskussionen om varat, på det sättet som ofullbordat vetande är, men en forskning som skulle vara överflödig utan slutsats. Till tolkningen av de systematiserande aporierna, måste fogas en filosofisk systematisk tolkning av aporin för att ersätta den misslyckade filosofiska tolkningen av aporin i belysning av systematiseringen i misslyckandets metodisering.

För denna Aristoteles tror jag det räcker med att låta hans texter – deras och tystnader – själv tala för sig. Men om han hade behov av en borgen i historian mot den ”historiserande” myndigheten av sina granskare, skulle man kunna finna den i hans omedelbara arvtagare. Man har inte tillräckligt tydligt ställt faktum och frågat sig varför Aristoteles Metafysik har förblivit utan omedelbart inflytande, som om författaren själv hade kunnat övertyga sina elever att följa den vägen, inte heller det andra faktum att Lyceet, arvtagare till sin Mästares tanke, ansåg sig vara trolösa genom att välta honom in i den probabilism och skepticism som var deras under Ciceros epok. Vi påstår inte alls att Lyceet skulle ha begripit Aristoteles bättre än de som kommenterade honom (dess representanter skulle aldrig få det filosofiska vett som Alexandre från Aphrodites eller ens en Simplicius), men det är åtminstone troligt att han skulle varit mer känslig än dem för vilka minnet hade förtvinat ända till att förlora synen på det aporetiska tillvägagångsättet hos Aristoteles, även om de kanske inte skulle förstå dess mening. Mellan Aristoteles trogna arvtagare, föga begåvade för spekulation, och ett intelligentare efterkommande, men alltför sent, vad skall man välja ? Motståndet mot Aristoteles i Lyceet och kommentatorernas Aristoteles lämnar tolkningen åt en själv, och åt denne tolk ensam, ansvaret att upptäcka den verklige Aristoteles.

Där, som historien är stum, återstår inte annat än att lyssna till rösten utan ansikte i texterna, denna röst som nu inte är så fjärran från oss, därför att vi vant oss vid den, denna röst som tycks tala om för oss det som vi alltid vetat och som vi trots det aldrig slutar att lära oss, det vill säga att söka. Analysen av texten går inte alltid så långt att den lyckas väcka upp skuggorna ; om det emellertid skulle inträffa att läsarens förmåga att föreställa sig irrade sig år det hållet, kommer den kanske meddela att denna röst som talar ur textens känsla av betryck inte så mycket är de exemplariska orden från en ”mästare bland dem som vet” som den mindre trygga, men mer faderliga, som fortsätter att söka i oss vad det är att vara och emellanåt håller sig tyst.

***

Tillåt mig sedan att tacka alla dem som har uppmuntrat det här arbetet eller tillåtit dess genomförande och avslutning, i första hand mina lärare vid Sorbonne, M.M. de Gandillac, som styrt dess genomförande och M.- P.-M Schuhl, som har stött det med sitt stöd och generositeten i sina Forsknings-Seminaier om den antika Tanken, liksom M.A. Forest, professor vid Universitetet i Montpellier, som under det sista stadiet i min forskning , ofta stimulerat det med sina invändningar. Min tacksamhet går också till två institutioner som mycket har underlättat min uppgift : Centre National de la Recherche scientifique och Fondation Thiers, där jag haft privilegiet att dra fördel av råd, dubbelt värdefulla för en filosof, av den mästare i studiet av rekiska språket son Paul Mason var.

*****

Kan översättaren tillägga den tystnad som varit Pierre Aubenques. Sanna år, 1961, gav han ut först Försiktigheten hos Aristoteles, som är en förstudie till den grekiska tänkandets tradition och samtidigt en första introduktion till den Aristoteliska filosofiska metoden och Problemet med varat hos Aristoteles som direkt visar på att varken Aristoteles eller Aubenque är överens med egentligen något i det Europeiska Projektets tillvägagångsätt (efter Aristoteles) på det sätt som han antyder i företalet.

070926

Home