(De första skisserna till dessa papper skrevs 1963-4. Lakatos återvände flera gånger till dem, men ansåg dem vara i behov av en grundlig genomgång. De publiceras nu i The methodology of scientific research programmes 1978)

(a) Justifikationen och dess två poler dogmatism och skepticism

Inom de skolor som ägnar sig åt kunskapens område finns draget en skiljelinje mellan två vitt skilda sorters kunnande : det epistema, det vill säga bevisad kunskap och det doxa, det vill säga rena åsikten. De mest inflytelserika skolorna – ’rättfärdigandets’ skolor *(Den som först uppfattat justifikationismen som en av de mest inflytelserika traditionerna och dess första analys och kritik har förts fram av Karl Popper [1960]) – placerar den epistemiska kunskapen utomordentligt högt och doxa utomordentligt lågt ; i själva verket enligt dess yttersta påbud förtjänar bara den tidigare beteckningen ’kunskap’. För att citera en ledande ’berättigare’ : ’Därför att enligt mig är veta och vara säker samma sak. Det jag vet är jag säker på. Det som når kunskap anser jag vara säkert ; och det som inte är säkert kan heller inte kallas kunskap. ’[Locke 1697] Eller som en en ’berättigare’ från 1900-talet har uttryckt samma sak : ’Vi kan inte veta något om ett påstående om det inte faktiskt är sant’. [Keynes 1921]. Enligt denna skola är alltså kunskap detsamma som bevisad kunskap, kunskapens tillväxt, lika med tillväxten av bevisad kunskap, eo ipso, kumulativ. *(Det uttrycks också så att ’människan aggregerar kunskap från generation till generation’ : Norrby 2002. öa)

Det dominerande inflytandet av denna skola kan inte bättre beskrivas än genom att kunskapsteori har kommit att kallas ’epistemologi’, teorin om epistemet *(1965 av grek epistêmê ’vetenskap’ ; didakt. det samlade ordnade vetandet – uppfattningen om världen, vetenskapen, filosofin ... omfattande en social grupp, en epok. Petit Robert) Enbart doxa ansågs inte värdig någon närmare undersökning : en ökning av doxa betraktades som en särskilt absurd idé, kontrollstämpeln på framsteg var ökningen av förståndsmässigt epistem och den gradvisa minskningen av irrationell doxa. *( Jag kallar dem justifikatorister för ortodoxa som betrakta doxa som helt utan värde ; som några samtida till exempel Schlick säger ”meningslös”/: ’Myten ersätts allteftersom av fakta’ Norrby ; öa/: )

Medan de som var för berättigande var överens om värdet av epistemet och det värdelösa hos doxa, skildes de avsevärt åt när det gällde begränsningarna hos epistemet. Nästan alla var överens om att epistem var inom möjligheternas gräns, men de var oense om vilka påståenden som kunde bevisas. Pyrrhoniska skeptiker ansåg att inte något påstående kan bevisas, akademiska skeptiker ansåg att åtminstone ett påstående – ’ vi kan inte veta – ’ kunde bevisas. Dessa skeptiker som var allomfattande eller nästan-allomfattande var de epistemologiska pessimisterna. ’Dogmatikerna’ *(naturligtvis var det pyrrhonierna som kallade de akademiska skeptikerna ’negativa dogmatiker’) var mer optimistiska. Några av dem ansåg att man kan ha (epistemisk) kunskap när det gällde religionen och den moraliska sanningen, men inte om något annat ; *( Det är viktigt att lägga märke till att begreppet ’skeptisk’ vanligen användes som en svordom i striden mellan dogmatikens rivaliserande skolor. De, vars epistemologiska intresse fanns i religionen, moralismen och politiken, benämnde dem som ’ skeptiker’ i förhållande till detta område men som ’dogmatiker’ i avseende på vetenskap, ’skeptiker’. Därför är det mycket viktigt att begreppen ’dogmatiker’ och ’skeeptiker’ alltid måste ställas i förhållande till särskilda områden) Andra ansåg att den kan sträckas ut att omfatta logiken, matematiken och den ’sublunära’ verkligheten ; epistemologiska optimister unde 1600-talet och 1700-talet sopade också undan den ’sublunära’ (under månen) restriktionen och hoppades att all naturens hemligheter till slut kommer att ge vika för förståndets krafter. Ytterligare andra ansåg att även om vi kan uppnå epistemiskt vetande om naturens lagar, kommer religionen och kanske moralen vara dömda till godtycklig doxa. *(...Däremot kan vi ...formulera normer som innebär en överenskommen respekt för livets okränkbarhet ... ’ Norrby ; öa).

Epistemologins historia är till sin huvudsak en kamp mellan rivaliserande skolor av justifikationism, om gränsdragningen mellan epistemet å ena sidan och doxa, slasken av osäkerhet och misstag, av fåfänga och obeslutsamma diskussioner, å den andra. Gränslinjen kom man att referera till som ’den mänskliga kunskapens gräns’ och termen doxa kom att ersättas av ’metafysik’.

En annan viktig fråga där justifikationisterna skiljer sig är vad exakt det är som bestämmer epistemet. Enligt essentialisterna måste epistemet vara slutlig, yttersta sanning (och ’att bevisa’ betyder ’visa att ett påstående är finalt, slutlig sanning). *(denna term är Poppers. Den har sitt ursprung i Aristoteles uttalande : ’det finns ingen kunskap om varje ting annat än om vi känner dess essens – väsen’) Essentialisterna ansåg att en beskrivning av utseende, hur noga den än var inte kan kallas ’kunskap’, och att ett resonerande stött på (det yttre) fenomenet inte kan kallas ’bevis’. Enligt vissa filosofer hade Ptolemaios skola en mer exakt beskrivning av de himmelska fenomenen men denna beskrivning var bara en beskrivning av skuggan i Platon källare och en sådan beskrivning – även om den är utan vank – förblir ren doxa. Det mänskliga sinnet har alltså sin begränsning : i vissa fall kan det nå (förklarande) säkerhet, det vill säga yttersta sanning ; när det gäller saker bara (beskrivande) säkerhet, det vill säga sanning om fenomenet. Det var Newton själv som ledde det stora korståget mot essentialismen, som hade begreppet ’kunskap’ utsträckt till bevisade sanningar beträffande utseendet. Jag skall kalla newtonianernas position ’defensiv positivism’.

Dogmatiker ställer, som jag har sagt, utomordentligt höga krav på kunskapen. Under de ursinniga religionskrigen på 1500-talet nådde dogmatismen en höjdpunkt. Kunskapen inom religionen betraktades som säker och slutgiltig. Som Luther formulerade det : En kristen bör ... vara säker på det han bekräftar, annars kan han inte kalla sig kristen. Det minsta tvivel är anatema : Anatema för den kristne som inte är säker på vad han väntas tro och som inte förstår det. För att komma till himlen behöver man alltså en säker religiös kunskap ; tvivel, för att inte säga misstag, leder till evig fördömelse.

Den vetenskapliga kunskapen betraktades under 1600-talet av de flesta av sina representanter som en oskiljaktig del av den teologiska kunskapen : de flesta vetenskapsmännen som Descartes, Kepler, Galilei, Newton och Leibniz var ute efter Guds ritning till universum. Därigenom sågs den vetenskapliga kunskapen också som bevisad och slutlig. MacLaurin uttrycker det som att: Naturlig filosofi för oss

till kunskap om Skaparen och Regenten över universum. Att studera naturen är att leta i hans hantverk ... Falska skisser av den naturliga filosofin leder oss till ateism, eller för fram lockelser om Gudomen och universum som kan få de mest förödande konsekvenser för mänskligheten ; och de har ofta använts för att stödja sådana åsikter (1748) .

Huruvida den yttersta sanningen var verksam eller nödvändig – det vill säga om Gud skapade världen helt av sin fria vilja eller inte – var ett centralt problem för 1600-talets vetenskapsman-teolog. Newtonianerna gynnade det första, Cartesierna det senare.

Rättfärdigande epistemologi närde alltså två huvudsakliga problem : hur man skall kunna upptäcka den slutliga sanningen och hur man skall kunna veta att det är denna.

*(naturligtvis går frågan om berättigandet längre tillbaka än 1500-talet. Dess rötter går tillbaka till antiken : ärkedogmatikern var ändå Aristoteles och ärkeskeptikern Pyrrho.)

Den berättigande epistemologin kan beskrivas med sina två huvudsakliga problem (1) problemet med kunskapens grund (berättigandets logik) och (2) problemet med kunskapens tillväxt (problemet med metoden av logiken, med upptäckandets logik ; heuristik).

Berättigandets logik skulle klara av hur Sanningen skulle kännas igen när man fann den. Det enda paradigm som fanns att tillgå var Euklides geometri, som var deduktivt ordnad. Det antydde en uppenbar lösning : att bestämma ett par sanningar som ankaren – vi kan kalla dem grundade påståenden - och ett maskineri för att transferera sanningen från dessa grundade påståenden till andra påståenden – någon slags ofelbarhetens logik. Men var skulle man leta efter grundade påståenden ? Kunde man finna dem bland de kraftfulla påståendena med rikligt innehåll ? I så fall skulle den omedelbara naturliga intuitionens ljus vara mycket starkt för att upprätta dem ? Eller skulle man söka dem bland svagare nästan tautologiska påståenden med litet innehåll ? I så fall måste deras logik vara mycket hållbar för att kunna öka deras sanningsinnehåll under transfereringen. Huvudproblemet för den skola som favoriserade det första tillvägagångsättet var att rättfärdiga det grundade påståendet ; huvudproblemet för det andra var att rättfärdiga den ökande graden av innehåll logiskt induktivt. *(Denna skillnad mellan de båda skolorna konstaterar uppenbart med den traditionella rational-empiriska [eller snarare intellektuellt-sinnliga] åtskillnaden. Denna traditionella skillnad är bestämd i psykologistiska termer, medan vår ar bestämd av objektiva, logiska Poppertermer, vilka naturligtvis inte fanns att tillgå då.)

Men hur kan man ’bevisa’ att ett grundat påstående är sant (till och med lite mindre sant) ? Hur kan bevisa att en slutsats gäller ?

Dogmatikerna var djupt oense i det fallet. Några tänkte att båda frågorna skulle kunna avgöras genom att få påståendena – eller slutsatserna – i sig själva (så som existerande i den ’tredje världen’ [Popper 1972]) undersökta av något objektivt sinne som möjligen skulle kunna utgöras av någon maskin. Som det verkligen visade sig tre århundraden senare skulle en hel del logik kunna kontrolleras, åtminstone i en något svagare mening ; men Leibniz dröm om en allt omfattande maskin för beslut, vilken skulle kunna avgöra sant eller falskt i varje påstående har inte blivit uppfylld. Det är anledningen till att dogmatikerna föll tillbaka på en psykologisk ’andrahands-världs’ avgörande.

För att förstå detta kriterium låt oss minnas att dogmatikerna alltid har hållit fast vid att det finns mänskliga förmågor – sinnena, intellektet eller förmågan att ta emot gudomliga meddelanden – vilka var för sig eller tillsammans gör det möjligt för människor att känna igen sanningen i vad vi kallade ’grundade påståenden’. Men det var lika väl känt att denna förmåga kunde vara svekfull. Därför satte dogmatikerna upp en ad hoc teori : den att människans förmåga inte är svekfull när den befinner sig i ett ’hälsosamt’, ’riktigt’, ’normalt, eller som man senare sade ’vetenskapligt’ tillstånd. Grundade påståenden kan då erkännas vara bevisade sanna av ett ’i hälsa varande’, ’normalt’, eller ’vetenskapligt’ sinnestillstånd.. Det betyder att frågan om eller inte ett påstående verkligen bevisats vara, skall bevisas genom en undersökning av upptäckarens sinnelag ; om det är ’vetenskapligt’ skall påståendet godkännas.

Alla de dogmatiska skolorna erkände att det finns en särskild sorts påståenden som kan erkännas vara sanna av det rätta sinnelaget. Men de skilde sig åt beträffande den typ av möjliga grundade påståenden som var det och de skilde sig också när det gällde innebörden av ett rätt sinnelag. Dessa två frågor gav upphov till två skilda undersökningsprogram : sökandet av kriterium för grundade påståenden och undersökningen av kriterium för det rätta sinnelaget.

Det uppstod två huvudlinjer för undersökningsprogram i sökandet efter det grundade påståendet ; en var empiristernas sökande efter ’rena sensibla bestämningar’, den andra var rationalisternas sökande efter a priori ’första principer’.

Det fanns en mängd teorier beträffande kriteriet för det rätta sinnelaget. Aristoteles – och stoikerna – tänkte sig att det rätta sinnet helt enkelt var det mediala friska sinnet ; Descartes ansåg att det rätta sinnet i första hand är [det som blivit] stålsatt i den skeptiska eldens tvivel och som sedan funnit sig själv – och Guds ledande hand – i den slutliga ensamhetens rena tanke. De som följde Bacon, såg det rätta sinnet som tabula rasa befriat från allt innehåll, så att det kan ta emot naturens intryck utan förvrängning, och så vidare. Alla dogmatiska skolor kan på det sättet beskrivas innehålla en särskild sorts psykoterapeutisk lära genom vilken de förbereder sinnet för att mottaga nåden av den bevisade sanningen i en sorts mystisk kommunion.

Eftersom för justifikationismen kunskapens tillväxt ed ipso är kumulativ, behövs det inte någon logik i själva upptäckandet, särskilt skild från den bekräftande logiken ; för justifikationisterna ’är upptäcka att bevisa’. Det som några av dem kallar ’upptäckandets logik’ eller ’heuristik’ är vanligen inte något annat än den förberedande psykoterapi som måste inleda upptakten av den kumulativa vetenskapliga tillväxten. Detta tillvägagångsätt har två följdföreteelser, som är grundläggande för berättigandets utsiktspunkt. Först och främst blir berättigandets logik en fråga om uppskattning av det vetenskapliga sinnet, en kontroll inte av det som upptäckts utan av den som upptäckt, om han har på ett korrekt sätt genomgått den förberedande psykoterapin. I så fall skulle en dålig heuristik och en falsk terapi komma att tjäna det logiska berättigandet. För det andra, om man överger en teori, så visar det faktum att man övergett den att den inte som teori är resultat av den vetenskapliga kommunionen med sanningen, och att psykoterapin hade misslyckats. Varje vetenskaplig förändring blir därigenom en omvändelse från falsk tro till sann tro, som en förändring från ett pseudovetenskapligt sinnestillstånd till ett vetenskapligt sinnestillstånd.

(c) Justifikatorisk felbarhet

Under 1600-talet höll många tänkare före att den berättigade standarden skulle överges när det gällde viktiga omständigheter. Dogmatismen i religiösa, moraliska och politiska affärer hade lett till grymma krig, massakrer och anarki under det föregående seklet. Reaktionen tog form av tolerant skeptisk upplysning enligt vilken ingen kunde berättiga sin ställning så fläckfritt att han kunde berättiga sig att döda sin motståndare som heretiker ; var och en hade rätt till sin tro. *(’Då det är oundvikligt att de flesta människorna, om inte alla, att ha ett flertal åsikter utan otvetydiga bevis på deras sanningar ; skulle förefaller det mig, vara lämpligt för alla människor att hålla fred och gemenskap i det yttre för mänskligheten och vänskap och skillnad i åsikter.’ Locke 1690) Skeptikernas gamla läror om felbarhet och bedömningens ovisshet återupplivades och synades. Alla bevis, teologiska och vetenskapliga till och med matematiska ställdes inför rätta.

Men å andra sidan var det uppenbart att man i det vanliga livets affärer inte kunde underkänna omdömen på grund av bristande epistem . ’den som inte vill förflytta sig förrän han ofelbart har kunskap för att lyckas i affären ... kommer att ha föga annat att göra än att förbli där han är och gå under.’ Varför då inte hålla med skeptikerna att det inte kan finnas något epistem – men mot dem påpeka att det kan finnas gällande, sanningsliknande doxa som inte kan förkastas bara av den anledningen att de inte är epistemiska ? Under sextonhundratalet tycktes många beredda att undersöka denna väg och utveckla en sort felbarhetslära. Teologen Martin Clifford skrev 1675 att ’allt det elände som varit följden av den mängd av åsikter som följt på Renässansen har helt och hållet uppstått ur dessa misstag att binda ofelbarhet till allt vi tänkt vara Sant, och fördömelse vid allt som vi trott vara fel ’ och Glanvill, Royal Societys husfilosof, hävdar samma år : ’Om jag skulle säga att vi inte kan vänta mer av alla våra Experiment och Efterfrågningar, annat än stor sannolikhet och sådan grad av trovärdighet, än att vänta oss ett hoppingivande medgivande ; skulle en så liten brist på självförtroende och stor osäkerhet ändå göra mig till en Skeptiker ; emedan De lärde att ingenting var mer troligt än något annat ; och på det sättet avlägsnade det troliga från allting.’ Locke behöll termen ’kunskap’ eller ’vetenskap’ som bevisad, ytterlig sanning och tyckte att ’naturlig filosofi kan inte vara i stånd att göras till vetenskap’ ; men till skillnad från skeptikerna hävdade han att det där kan finnas ’ett svagt ljus av trovärdighet’ (med vilket han avsåg ’likhet med att vara sant’). ’Vår kunskap är kort, därför önskar vi något annat... Bedömningen förser oss med önskan till kunskap.’

Men vad skulle man kunna tänka sig för standard för doxa utom ren hypotes ? Här behövde sextonhundratalets felbarhetslära inte bryta helt nya vägar. Från antiken ärvde de en teori – Ptolemaios astronomi – vilken, även om man inte betraktade den som den yttersta sanningen, inte desto mindre var respekterad för sina förutsägande bedrifter eller som man sade för att lyckas ha ’räddat fenomenet’. Enligt den standard som utvecklats för att döma sådana ’hypoteser’, är en hypotes godkännbar om den sammanfaller med fakta. Men sedan uppstår andra problem. Vad händer till exempel om flera hypoteser lika hållbara sammanfaller med fakta ? Sådana fall hade redan uppstått mellan flera skolor inom den Ptolemaiska traditionen. Två slags lösningar erbjöds. Den ena var Theons : att antaga den hypotes vilken var hållbar med den fastställda första principen av någon dogmatisk skola ; den andra var Ptolemaios som antydde valet av det enklare alternativet. Debatten mellan dessa två skolor fortsatte i den Arabiskjudiska astronomin under medeltiden. Averroës och hans elever var på den ena sidan, medan Maimonides var den mest inflytelserika representanten för den andra. Några dogmatiker ville faktiskt göra till en regel att, antingen det fanns ett alternativ eller inte, var det nödvändigt att hypotesen anpassade sig till det etablerade epistemet. Under femtonhundratalet föreslog aristoteliska jesuiter följande kriteria för att godkänna hypoteser : de skulle vara sammanfallande (1) med givna fakta (2) med den Aristoteliska fysiken, (3) med Skrifterna. Det andra kriteriet övergavs senare och det tredje, förbigånget genom Bellarminos förslag (framfört för att anpassas till Kopernicus teori) att ingen doxa beträffande fenomenen kan vara oförenlig med fakta (doxa eller snarare vid ’fenomen’) och att enkelhet förblev det enda kriteriet för hypoteser.

Dessa kriterier, trots att de var högst otillfredställande, utgjorde en lovande upptakt för att kunna utarbeta en kritisk standard för doxa. Under sextonhundratalet fanns det tänkare som var beredda att erkänna skepticism i religiösa affärer och för felbarheten i vetenskapliga och praktiska affärer, och det uppstod ett intresse för att utveckla någon slags kod för att bedöma doxa inte bara i naturfilosofin utan i juridiken, historien och så vidare. Men denna spirande skepticism cum felbarhet degenererade snart i en egendomlig slags kvasi-justifikationism. De felbarhetsuttalanden som just citerats följdes inte av en utarbetning av nya intressanta kritiska bestämningar för doxa, av några regler för godtagande, förkastande och framför allt jämförande av felbara teorier. Felbarhetsläran utvecklade snart en andra-världs uppskattning av doxa; god doxa är den som det goda sinnet erkänner, vilket är exakt detsamma som det rättfärdigande goda sinnet. Men då de uppfattade kriteriet av god doxa som detsamma som epistemets, blev skillnaden mellan kvasi-rättfärdigandets felbarhetslära och dogmatismen bara en ordlek.

För att bättre förstå felbarhetens tidiga degeneration in i rättfärdigandets dogm, måste man komma ihåg att essentialisterna delade förmodan i två : de förmodanden som bevisats vara yttersta sanningar och de förmodanden som som inte var det. På grund av denna grundläggande sammanslagning av sanningar, den yttersta sanningen och den bevisade sanningen, blev den mest betydande svårigheten för felbarhetsläran inte så mycket att uppskatta skillnaden fram till en (vanligen falsk) förmodan av sanningen – som Poppers nutida uppfattning sannolikhet gör – som att uppskatta skillnaden till den yttersta sanningen *(Poppers sannolikhet är skillnaden mellan sanningsinnehållet och falskhetsinnehållet i en förmodan. Begreppet ’sannolikhet’ har visat sig vara en fråga som innehåller bekymmer.) När Glanvill talar om grader av ’sannolikhet’ eller ’trovärdighet’ menar han avståndet till den yttersta sanningen. All bättre sorts doxa – som Ptolemaios och Kopernicus astronomi – betraktas som likvärdigt sann : tanken att falska förmodanden kan ha ett stort sanningsinnehåll, är Poppers ide som är främmande för den tiden. *(Et karakteristiskt citat : ’För de allra bästa principerna, bortsett från det Gudomliga och det Matematiska, är bara Hypoteser ; inom den cirkel där vi verkligen kan dra många slutsatser med säkerhet utan misstag. Men den största säkerheten... förblir ändå hypotetisk. Så att det vi kan bekräfta att saker är si eller så, enligt de principer som vi har anslutit oss till : men egendomligt nog glömmer vi själva, när vi talar för det nödvändiga av att det är så i naturen och att det omöjligen kan vara på något annat sätt.’ Alltså för Glanvill kan en del hypoteser vara bekräftanden vilka trots icke ’nödvändiga’ (det vill säga bevisade) ändå är skyddade från misstag. Glanville 1665)

Hur är det med resten av skeptikerna ?Låt oss påminnas att medan felbarhetsläran tillät att värdera doxa, så var skeptikerna det inte. Men icke desto mindre måste de lösa frågan om den praktiska handlingen. Få skeptiker vidhöll någonsin att på spänningen till en handling nödvändigtvis följer en spänning till omdömet. Ingen av dem drog skillnaden mellan teori och praktik så dramatiskt som Hume. Enligt Hume handlar vi i efter trosuppfattningar förorsakade av naturen. en övertygelse om ett faktiskt förhållande (eller värdet av ett omdöme) ’ är det nödvändiga resultatet av att sinnet förflyttas till vissa omständigheter’. (1777) Skeptikerna hävdar alltså att alla uttalanden om faktiska händelser ’uppenbarligen inte är möjliga att demonstrera’ men att de kan bevisas, på det sättet att de kan stödjas av sådana ’resonemang ur erfarenheten så att det inte lämnar något tvivel eller någon motsägelse’. Alltså naturens bevisningar ersätter förnuftets oförmåga att påvisa och skeptikern övertygar sig om att han kan handla efter sin – bevisade – naturliga övertygelse. Inom sin studie, är denna sorts förmildrade humeska skeptiker den verkliga skeptikern, ute i världen är han en praktisk människa som litar på bevis. Men kriteriet på ’beviset’ är emellertid psykologistiskt och hans psykologism är oskiljbar från berättigandets psykologism. Den humeska uppdelningen av teori och praktik är i verkligheten frånskiljandet av en skeptisk teori från en dogmatisk praktik som vilar på ’moraliskt säkra hypoteser’.

Denna egendomliga förening av felbarhet och skepticism under berättigandets aegis är skyldig till mycken förvirring i idéernas historia. Vad var orsaken ? Hur kom det sig att både felbarheten och skepticismen gav efter för berättigandet. Svaret är enkelt : Newton.

*(MacLaurin 1748 : ’Mängden av åsikter och de ständiga diskussionerna mellan filosoferna har fått många att tänka att det var fåfängt arbete att uppnå säkerhet i kunskap om naturen [naturlig kunskap] och att tillskriva detta någon oundviklig defekt i vetenskapens principer. Men det har uppenbarats ... genom det vi lärt av Sir Isaac Newton, att felet låg, inte hos filosofin, utan hos filosoferna själva’.

Newtonianernas genombrott rotfäste både skepticismen och felbarheten och gav justifikationismen ytterligare tvåhundrafemtio år av liv ; den vände tolerant upplysning till militant upplysning, den fördröjde den avgörande utvecklingen av äkta felbarhet ända till Einstein – och Popper.

2 Newtons metodologi mot Newtons metod

(a) Newtons problem : kollisionen mellan standard och genomförande

Betydande konstverk kan förändra den estetiska standarden. Historien om standard är historien om den kritiska – eller inte så kritiska – växelverkan mellan standard och genomförande.

Newtons teori var i förhållande till den berättigande standarden icke-kunskap. Antingen skulle Newton teori förkastas eller skulle berättigandets standard tvingas ge vika och ersättas med en standard som passade in i det som blivit genomfört. I själva verket blev resultatet en egendomlig kompromiss : under namn av ’tillrättalagd skepticism’ eller ’positivism’ en ny aningen mindre rigorös version av justifikationismen upprättades en ny standard. Lögnen sträcktes ut över flera århundraden.

För att vi skall förstå den newtonska kompromissen skall vi betrakta standarden på sextonhundratalet vetenskapliga kritik.

De (vetenskapliga) skeptikerna malde på om den på den tiden hyllade metoden att argumentera från det oändliga återtåget från bevis och bestämningar : de älskade att peka ut de obevisade förutsättningar som de kunde finna i opponentens påståenden och de begärde bevis för dessa.; de pekade på framplockade odefinierade termer och krävde att de skulle bestämmas. Tillfälligtvis lyckades de ersätta detta med en annan metod : skeptisk spridning av teorier. Skeptiker älskade visa att teorier som till synes kraftfullt understöddes av det uppenbara inte är de enda som understöds av detta uppenbara ; vilket faktum (eller fenomen) som helst kan förklaras på olika sätt och det enda man kan göra i en sådan epistemologisk återvändsgränd är att avstå från bedömningen. Skeptisk spridning av teorier avser inte att förbättra en förmodan – för en skeptiker är alla förmodanden gissningar som det gäller att avslöja och att misstänkliggöra och därmed kunna ’avvisa’. Men i själva verket uppträdde inte någon rivaliserande teori som kunde neutralisera Newtons.

Farligare var kritiken från de (vetenskapliga) skeptiker som var (religiösa) dogmatister (till skillnad från dogmatiker ). De visade på det osammanhängande i Newtons teori i förhållande till teologin.

Men den kritik som bekymrade Newtonianerna mycket mer än angreppen från skeptikerna var kritiken från deras likasinnade naturfilosofer, själva dogmatiker i just detta område. Ingenting kan betraktas som mer hotande för en dogmatisk skola än intern kritik, därför att sådan kritik hotar själva överlevnaden av programmet. Det största hotet kom från de cartesiska rationalisterna. Den här uppsatsen uppmärksammar – som Newtonianerna också gjorde – huvudsakligen detta hot.

(b) Newtonianer mot den metafysiska kritiken

De cartesiska rationalisternas huvudvapen var den metafysiska (eller essentionalistiska) kritiken. Denna kritik var upphängd på förutsättningen att endast de yttersta sanningarna var berättigade att erkännas kunskapsinnehåll och att de allmänna dragen av den ’väsentliga’ strukturen i universum är a priori igenkännbara.

Cartesierna vet mycket väl att vi kan ’rädda fenomenet’ på många olika sätt med olika hypoteser. Men detta är inte ännu vetenskap. Vetenskapen börjar med den första hypotes som verkligen kan härledas från a priori, klara och otvetydiga, första principer (kanske med hjälp av någon godtagbar hjälpmodell). Därefter att hypotesen – denna ’förmedlande orsak’ – är bevisad (och genom detta bevis gjorts ’begriplig’).

Cartesierna tänkte sig också att förmedlande orsaker kunde föranledas av fenomen : och, dessutom, att man när det gäller några förmedlande orsaker bara kan erhålla dem genom experiment (gjorda erfarenheter). Men hur uppmuntrande dessa än kan vara är de ännu inte Bevis. Och så länge som det inte finns något Bevis är resultatet bara hypotes – inte vetenskap. Cartesierna vidhöll att Newtons teori inte var bevisad enligt deras synsätt, därför att den inte kunde härledas ur cartesisk metafysik.

Redan 1688 påpekar den första franska artikeln om Newtons Principia på att hans teori om gravitationen ’inte har blivit bevisad ; den förevisning som den beror av kan därför bara vara mekanik.’ . I ett brev till Leibniz skriver Huygens om Newtons ’gravitationsprincip, att han ofta undrade hur han [Newton] kunde ha bekymrat sig så mycket och lagt ner så mycket på undersökningar och besvärliga beräkningar utan att ha någon annan grund till det än denna princip. Huygens var bestämd motståndare till Newtons teori. I ett brev 1711 till Hartsoecker, skriver Leibniz att ’de som efter M. de Robervals Aristarcus säger att kroppar attraherar varandra genom en lag i naturen, som Gud gjorde i början av tingen ... [håller före] en overklighet för att understödja en dåligt underbyggd åsikt. *(Det kan vara värt att tillägga att den metafysiska kritiken kan formuleras som en begäran av begriplighet. Råa Cartesier [som Leibniz] opponerade mot den newtonska gravitationen därför att så som den då stod, var obegriplig. Sofistikerade cartesier [som Newton själv] föreställde sig att den måste göras begriplig genom en begriplig förklaring)

Sådan kritik kan göra obotlig skada under framskridandet av ett försöksprogram. Program som är gjorda för att söka sig fram är ömtåliga varelser och kan vid allvarlig kritik hindra begåvat folk från att arbeta inom dess idé och stödja dess framskridande : de kommer att föredra att arbeta för rivaliserande program eller leta efter helt andra. Problem och tekniker är helt annorlunda [om man vill förklara fenomen i termer av] cartesiska strömvirvlar [än om man tänker sig att utgå från] newtonska krafter, och Newton och Newtonianerna var förtvivlade över att deras sätt att närma sig problemet misstänkliggjordes. Leibniz brev som skrevs 1711 och publicerades i Memoires of Literature 1712 förargade Cotes som omedelbart riktade Newtons uppmärksamhet på det. Newton beslöt att någonting omedelbart måste göras.

Vad kunde Newtonianerna göra ? De kunde naturligtvis försöka skaffa fram ett cartesiskt bevis på sin teori om gravitationen innan de fortsatte med sin egen undersökning. Newton valde faktiskt själv den vägen. Han avbröt arbetet på sitt program och arbetade mycket hårt under många år, men efter vad han själv medgav, utan resultat, på ett sådant cartesiskt bevis.

Han varnade redan 1693 :

Newton lade ned ett stort arbete för att övertyga sina beundrare att inte bortse från den cartesiska kritiken. I själva verket är den sista meningen i Pembertons exposé av hans teori denna : ’För att nöja sig med förklaringen av det synbara genom att försäkra det vara en allmän attraktionskraft, är inte att förbättra vår kunskap i filosofi, utan snarare att komma till ett slut på någon vidare undersökning.’ Men sedan Newtonianerna misslyckades i sina försök, blev de övertygade om att uppgiften att ’förklara’ graviteten (det vill säga att förklara den begripligt) måste överlämnas till kommande generationer *(vilka ännu inte sett dagens ljus. öa) och att deras undersökningsprogram kunde fortsätta trots detta. Den metafysiska kritiken som orsak att förkasta en teori, eller rättare sagt, för att uppehålla eller förhindra ett försöksprogram måste ignoreras. Av den anledningen, med tanke på att hans lag skulle och borde förklaras ytterligare, föreslog han att man skulle försvaga den cartesiska uppfattningen av ’bevis’ (det vill säga kriteriet för att godkännas som vetenskapligt) med krav på enbart empirisk-experimentalt bevis och inte rationellt-metafysiskt. Detta var den springande punkten i Newtons metodologiska intresse, som skärptes ytterligare mellan den första och den andra utgåvan av hans Principia : att jämka på (i verkligheten krympa) på den kritiska standarden under hans tid, bara precis så mycket så att hans försöksprogram räddades – inte en tum mer. Det var orsaken till att han gjorde sina berömda inflikanden i den andra och tredje utgåvan av Principia ; det var anledningen till att Cotes skrev sitt briljanta och polemiska företal till den andra utgåvan.

Den mest betydande metodologiska regel som Newton införde i den andra upplagan uttrycker denna jämkning mycket tydligt. I enlighet med den berömda Regel IV, skall inte metafysisk kritik föranlåta oss att förkasta induktiva bevis : *(Induktiv ; induktion – lat inducere, leda, föra. För att vara strängt logisk måste induktionen utgå från kännedom om alla enskildheter, som har det allmänna som bestämning [Quidquid de omnibus valet, valet etiam de genere] : man har inte rätt logiskt att påstå att en viss egenskap är väsentlig om man inte funnit denna egenskap som väsentlig för alla i det hela deltagande delarna. öa]

Newton :

Den regeln innebär en stympning av den cartesiska förklaringsmodellen. Den vetenskapliga stegen anses [numera vara] öppen uppåt [det vill säga vi kan inte alldeles deducera fenomenens orsaker från första principer] men vi kan fortfarande ha en vetenskap (jämför detta med Aristoteles kritik av Platons idélära : han flyttade chorizmo, snittet från den himmelska världen till den här världen – den sublunära ; också Wittgenstein har en osäker stege. öa) de lägre stegpinnarna kan fortfarande vara vetenskapliga, även om hela stegen ännu inte finns till. Det enda villkoret är att ’fenomenet’ är sant och att induktionen korrekt, som Newton uttryckte det :

Och därför kunde jag önska att alla invändningar skulle överges, tas från Hypoteser eller någon annan rubrik än dessa två : Av uppvisandet av otillräckligheten i Experimenten för att bestämma dessa Ifrågasättanden eller bevisa någon annan del av min Teori, genom att ange brister eller defekter i de slutsatser som jag drar av dem : Eller genom att framställa andra Experiment som på ett uppenbart sätt motsäger mig, om det skulle uppstå något sådant. (1672)

Den första sortens kritik som Newton kunde tillåta är en kritik av hans induktiva förutsättningar (vilka han senare kallade ’phenomena’) och kritik av hans induktiva argument ; den andra sorten är framställandet av motexempel. (Detta är förbryllande. Är inte den andra sorten detsamma som kritik av det induktiva argumentet ? Vi skall strax återkomma till det bekymret.)

Men Newtons Fjärde Regel förkastar två sorters berättigandekritik som var allmänt godtagna under den tiden. Först förkastar han all kritik mot att hans teori skulle vara utan bevis därför att hans teori inte har några självklara cartesiska utgångspunkter och att den därför är byggd ’på lösan sand’. För det andra förkastar han all kritik som säger att hans teori inte bara saknar bevis från, men faktiskt motsäger a priori första principer (vilket inte Aristoteles gjorde, han ledde sitt resonemang till en första princip – en Första Motor, det är rörelsen. öa)

Dessa två sorters kritik [som Newton avvisar] kan mycket väl varit oklara under sexton- och sjuttonhundratalen. Om man betraktar Newtons teori om gravitationen som en yttersta (slutlig) teori, en som ger egenskapen [verklig existens till den] gravitationskraftens attraktionsförmåga, så motsäger den cartesisk metafysik enligt vilken det inte finns annat än dragande och skjutande krafter och inte avståndskrafter. Om man emellertid betraktar den som en förmedlande (del av en större) teori, där den attraherande kraften ännu har att förklaras i cartesiska termer, då skulle den inte motsäga den cartesiska filosofin¸ i denna tolkning är ’attraherande’ bara ett ord som antyder det som är verkligt, ehuru dess betydelse är oklar’ och som valts ’av bekvämlighetskäl för att undvika en onödig och tråkig omskrivning’ (MacLaurin 1748)

Men den essentialistiska tolkningen var på den tiden så dominerande att den andra utvägen var svår att fatta. Men det var orsaken till att Newton tvekande att ta med ’contrariis’ i den Fjärde Regeln ; hans beslut att stryka över ordet berodde på [det faktum att] genom att stryka det gav han Regeln en form som i klarspråk talar emot båda typerna av kritik.

Men Newtons Regel IV har ytterligare en viktig innebörd. Den vänder sig mot den skeptiska spridningen av teorier [det faktum att] någon [skulle kunna] föra fram alternativa hypoteser som passar alla fenomenen, men som bevisas induktivt måste förkastas som argument mot förhindrande kritik. [Dessutom] om någon för fram en [sådan] hypotes utan induktivt bevis är den, även om den är sann, ännu inte en upptäckt och har därför ingen plats i de vetenskapliga historien (därför att upptäcka är att bevisa). Regel IV innefattar också förkastande av hypotetisk-deduktiv induktion (genom ’uteslutnigsmetod’), det vill säga metoden att bevisa en hypotes genom att underkänna dess alternativ : Newton ansåg denna metod vara kraftlös :

Jag kan inte betrakta denna metod som effektiv för att nå sanningen ; att undersöka flera vägar genom vilka Fenomenen skulle kunna förklaras, utom någonstans där det kan finnas en perfekt uppräkning av alla dessa sätt ... Ni vet, den rätta Metoden för att undersöka egenskaperna hos saker och ting är ... inte att dra slutsatser bara från en vederläggning av motsatta förmodanden, utan genom att sluta sig till dem genom positiva och direkta slutsatser i Experimenten.

den omvända kvadraten genom ellipsen, även om han hade kunnat komma fram till den genom cirkeln. Men eftersom hela lagen inte kan bevisas från Keplers tre lagar, måste vi förkasta Newtons förklaring att han har krav på gravitationslagen. Detta företräde kan bara förklaras med hjälp av uppfattningen om ett ’försöksprogram’.)

Denna diskussion visar oss hur mycket metodologin genomsyrar Newtons IV Regel. Regeln kräver praktiskt taget förbud mot all möjlig kritik och är genom slutsats ett försvar för sammanhållning av, i stället för utveckling av, hans försöksprogram. Kuhn är mycket nära den historiska sanningen (om den begränsas till den speciella, men betydelsefulla kontext) när han säger att ’vetenskapen börjar där kritiken upphör’. Den newtonska vetenskapen började verkligen med att sätta munkavle både på den metafysiska kritiken och på varje försök att sprida försöksprogram. Feyerabend har rätt att anklaga Regel IV för ’teoretisk monism’.

För att sammanfatta : ’de newtonska metodologisterna gjorde sig på det hela taget bekymmer om att baktala och avlägsna de farligaste mönstren av kritisk granskning, riktade mot deras försöksprogram. Newton själv insåg svårigheterna att få teorierna godkända : ’Därför att jag förstår att man måste antingen lösa ett problem, eller bli fängslad av att försvara det’. Den huvudsakliga avsikten med den newtonska metodologiska polemiken, var att övertyga cartesierna om ’att handla jyst och inte förneka dem den frihet som de tillät sig själva. Eftersom den Newtonska filosofin verkar vara sann för oss, låt oss få frihet att omfatta och behålla den’. Det är anledningen till att de tvingades, nästan emot sin vilja motsäga tvånget av självklara a priori första-principer och därigenom förändra standarden på vetenskapligt bevis och kritik ; i själva verket själva uppfattningen av vad kunskap är.

Av uppenbara skäl tänkte jag först kalla denna newtonska uppfattning av kunskap för ’anti-essentialistsikt berättigande’. Denna term skulle haft alla de korrekta popperska sidobetydelserna, men det lät alltför tyskt så jag bestämde mig för ’defensiv positivism’. Det hade den nackdelen att den ’justifikatorisk-berättigande’ karaktären inte uppträder i namnet, men det har också den fördelen att det stryker under skillnaden mellan den tillbakadragna, försiktiga positivismen under det senare sexton- och sjuttonhundratalen och den aggressiva positivismen under arton- och nittonhundratalen. Den tidigares avsikt var ett försök att lätta trycket från ’första principer’ och att försvara empiriskt motiverade undersökningar på låg nivå ; den senare vill avskaffa en ’första princip’ helt och hållet och förinta all högre metafysiskt motiverad undersökning. (Det föreföll mig betydelsefullt att markera denna skillnad på grund av de aggressiva positivisternas försök att slå ihop de båda sidorna och göra Newton till sin föregångsman, vilket han inte är.)

(c) Newtons idé om om experimentellt bevis

och hans credo quid absurdum

Newtons defensiva positivism var riktad mot ett enda, men betydelsefullt drag hos justifikationismen under hans tid. Men medan han vägrade att erkänna att en teori är bevisad endast om den bevisats ur – för att använda sig av Popes gycklande uttryck – ’hög prioritetens’ förutsättningar, tänkte han fortfarande att bara bevisade påståenden hade inom vetenskapens ram att göra. Men hans standard för vetenskapligt bevis – ’undersökta bevis’ – var svagare än den aristotelisk-cartesiska standarden. Låt oss undersöka den standarden.

Det mest intressanta som slår en är at Newton inte föreställde sig att hans experimentella bevis ’var lika avgörande som de cartesiska bevisen’. I själva verket hävdade han ’att argumentera med utgångspunkt från Experiment och Induktion inte är någon Demonstration för allmänna Slutsatser’ (1717) ehuru experiment-induktiva bevis ’är det högsta belägg som ett Påstående kan ha i [min] filosofi’. (1713)

Efter en sådan bestämning är det inte att förundra sig om Newton varnar för att det mycket väl kan förekomma ’undantag’ i hans gällande bevis ; eller, som vi redan har lagt märke till, att han erkänner två olika slags kritik av hans induktiva bevis ; antingen genom att granska deras förutsättningar och hållbarheten i i deras slutledningar, eller genom att erbjuda alternativa exempel. Vad är förklaringen till denna sällsamma uppdelning och till den införstådda förmodan att ett experimentellt bevis kan gälla, men samtidigt leda till falska slutsatser ?

Den mest uppenbara lösningen tycks vara den som senare erbjöds av Hume. Vi kan beskriva Humes ställningstagande som ett förslag att ett experimentellt-induktivt bevis inte är en tredje-världs förhållande mellan två påståenden, ett sant A och ett korrekt uträknat B, utan ett psykologistiskt förhållande mellan en ’visst speciell’ tro på A och en ’säker’ tro på B ; och att den senare blivit upprättad genom en ’användning av sinnet’ som leder från A till B vilket förutsätter det absoluta medgivandet av ett vetenskapligt sinne.

*(Jag vill skilja på psykologiska tydliga andra-världs uppfattningar, som ’tro’ och psykologistiska uppfattningar som ’rationell tro’ i betydelsen ett öppet sinnes tro’. Medan psykologi kan beskrivas som teorin om sinnet, är psykologismen teorin om det ’friska’, ’det normala’, ’det uppklarnade’, ’det ideala’, ’ det tömda’, ’det renade’, det fördomsfria’, ’det objektiva’, ’rationella’ eller ’vetenskapliga’ sinnet.

Men då är det uppenbart att det inte finns någon garanti för att väl grundade argument, som avgjorts av det vetenskapliga sinnets lagar, frambringar sanna påståenden. I det här fallet kan vi ha två oförenliga påståenden A och B där både A och B understöds av väl grundade experimentella bevis. Enligt Newton är fenomen alltid ’säkra’ och det sämsta som kan hända med en ’induktiv allmänteori’ är att ’det område som gäller’, för en ’säkerrt’ induktiv försäkran är att den senare måste begränsas genom ett undantag. *(Newton hävdade att hans gravitationslag var ’säker’. I sin anonyma överskikt Commercium Epistolicum skriver han om sig själv : ’Man skulle undra över att Mr Newton borde reflektera på varför han inte förklarar Orsakerna till Gravitationen genom en Hypotes ; som om det vore ett brott att nöja sig med det som är Säkert och låta det Osäkra därhän.’

Den inneboende psykologismen hos Newtons uppfattning av experimentell bevisning, placerar honom i kategorin benämnd justifikatorisk fallibilism (berättigad felbarhet). Newtons standard är den justifikatoriska fallibilismens standard. Det är inte någon tredje-värld standard utan en psykologistisk standard. Beviset för ett fenomen garanteras genom ’avsaknad av spekulativ kluvenhet’, ’noggrannhet’, och ’experimentell skicklighet’ ; beviset på den induktiva allmänteorin är garanterad genom ’omsorg’ och ’visdom’ hos teoretikern *(I förbigående kan nämnas att associationen av teori med felbarhet är ganska ny : ursprungligen var ’teori’ en synonym till ’teorem’. ) Keplers lagar bevisades av Keplers ’tillförlitlighet’ som iakttagare ; Newtons lagar genom Newtons ’visdom’ att kunna dra induktiva slutsatser.

Men Keplers böjelse för spekulationer och därmed hans otillförlitlighet när det gällde observationer, var alltför välkända på den tiden [för att han skulle räkna med att bli trodd] ; det var också väl känt att Kepler hade en massa andra ’lagar’ (till exempel kometer som rörde sig i räta banor, för att inte nämna hans himmelska musikaliska lagar ; Kepler 1619) som Newtonianerna inte brydda sig om att ens nämna. Men det återstod för dem att förklara hur tre av Keplers många lagar ändå kunde betraktas som ’solida och orubbliga nog att utgöra grunden till den moderna astronomin’. De gjorde det med teorin om Keplers (naturligtvis bara tillfälliga) förvandling från spekulativ Saul till en induktivistisk Paul under påverkan av ett brev från Tycho Brahe. I detta brev vädjade Tycho Kepler att lämna spekulationen för den goda observationens skull.

*(I detta brev berättar Kepler själv för oss hur Tycho först rådde honom att ’lägga en fast grund till sin syn genom verklig observation och med utgångspunkt från dem att söka nå fram till tingens orsaker’. Enligt Brewster, ’ övergav Kepler för en tid, genom hela den baconska filosofins under, på det sättet sammanpressat i ett nötskal, sina visionära spekulationer. [Brewster 1855])

[Så förtäljer historien att Kepler gjorde just detta och därför] var hans tre lagar inte på något sätt grundade på någon annan, utan var den avsiktliga summan av fakta i hans observationer. (Lamb 1923)

Men naturligtvis var Keplers tre lagar falska. Dessutom var det år 1686 väl känt att de var falska, att planeterna inte rörde sig i nätta ellipser *(Kepler observerade själv att Saturnus och Jupiter inte rörde sig i ellipser) att förändringen i hastighet hos Saturnus och Jupiter inte stämde med Keplers andra lag. *(Halley anmärkte 1676 att Saturnus hade saktat ned och att Jupiter hade ökat farten sedan Keplers tid.) och att månrörelsen också skilde sig från den enkla Keplerska modellen. *(Återigen Halley, som hade en benägenhet att kontrollera gamla iakttagelser, hade lagt märke till att månens hastighet ökade genom århundradena)

Newtons byrålådsinne kan inte finna ett bättre uttryck än att ställa Newton, metodologisten, som hävdade att han beräknade sin lag från Keplers ’phaenomena’, med Newton, vetenskaparen, som mycket väl visste att hans lag rakt på sak motsade dessa ’phenomena’. Låt oss minnas hans klara uttalande som om, vilket visade att hans härledning bara gällde en rå modell av det planetariska systemet med en stillastående sol och med planeter som inte attraherar varandra : ’Om solen vore stillastående och de andra planeterna inte påverkade varandra, skulle deras kretslopp vara ellipser, med solen som sitt gemensamma fokus ; och de skulle beskriva areor som var proportionella till tiden.’ *(Det verkar som ironi att teoremet har samma ordalydelse uttalat med ett kategoriskt tonfall, men med konditionalis avlägsnat). Konditionalis är dramatiskt kontrafaktuellt : Newtons tredje lag om dynamiken utesluter närvaron av en sol i vila (det vill säga med enbart heliocentriska krafter och utan krafter från planeterna till solen) och Newtons teori om allmän gravitation utesluter varje möjlighet till närvaron av enbart heliocentriska och inga mellanplanetariska krafter. Men i så fall är Feuerabends uttalande att Newton genom att ta Fenomenen som grundläggande för sin teori falskt att han ’utvecklar en del av den nya teorin ur sitt eget fundament : Newton använder negationen av sin nya teori ur sitt eget fundament.

I förbigående kan man säga att orsaken till att Newtonianerna inte lade märke till denna absurditet var att de var mer bekymrade över det obevisade hos Fenomenen än av deras falskhet. Låt oss åter minnas att under sextonhundratalet dessa två räknades som lika stora oegentligheter. Keplers lag om planeterna förstod att Jorden och planeterna kretsade runt Solen : det obevisade i detta påstående ifrågasattes mycket allvarligt av Kyrkans män. Jag är övertygad om att det är av den anledningen som Newton börjar sina Fenomen med ’circumjovial’ och ’circumsaturnal’ hos planeterna (Phenomena I och II) och lämnar de primära planeterna till fenomen III : bestämningen av de första två är mycket bättre visad av Galileis teleskopiska observationer. Om vi noga undersöker Fenomen II, IV och V, skall vi se att de inte använder Keplers lagar för de primära planeterna. Kepler var en troende ’kopernikan’ på det sättet att han förutsatte en stillastående sol och ett heliocentriskt universum. Newtons utgångspunkt var svagare : hans Fenomen II slår fast att de månlika ’hornen’ hos de primära planeterna bevisar att de ’omger Solen’, antingen Solen själv rör sig runt Jorden eller inte : hans Fenomen IV och V säger oförbehållsamt om den periodiska tidsrymd som ytorna av radierna från planeterna till solen sveper över är oberoende av om Solen rör sig kring Jorden eller Jorden kring Solen. *(låt oss citera de två : Fenomen IV : Att fixstjärnorna är i vila, är den periodiska tiden hos de fem första planeterna [antingen solen runt jorden eller] jorden runt solen, som 3/2 kraften av deras medeldistans från solen.. Fenomen V : alltså de första planeterna beskriver genom en radie dragen till jorden ytor på intet sätt proportionella till tiden, men ytor vilka de beskriver till solen är proportionella till den beskrivna tiden’.

För att kunna bevisa (approximativt) Keplers lagar i deras ursprungliga heliocentriska uttolkning, såg han att det behövdes åtminstone en obevisad ’hypotes : att världsystemets centrum är orörligt’. Till sin berömda hypotes lägger han ’I :Detta erkänner alla, medan några hävdar att det är Jorden, andra att Solen är placerad i centrum.’ Men om man håller med om detta uppenbart hypotetiska påstående, följer logiskt som Newton visar universums heliocentricitet : med sitt mästerverk i diplomati erkänner Newton att heliocentriciteten är hypotetisk, men att den vilar på en synnerligen svag – alltså mycket övertygande hypotes. *(Koyré förklarar varför Newton kallade tesen om orörligheten hos universum en hypotes ’ att Newton utan tvivel var väl medveten om att detta skulle kunna var ytterst falskt’ [1865] Var han ? Koyré använder ordet ’utan tvivel’ som en förkortning för det klumpiga uttrycket ’ehuru jag inte har något argument eller antydan om det helt godtyckliga i denna slutsats’.)

Så mycket gäller Newtons ’grundläggande utgångspunkter’ : Phenomena.

Men skulle Newtons teori följa logiskt från dem, även om Phenomena var sanna uttalanden ? Med en fast placerad sol och en enda planet (eller flera planeter utan inverkan) följer den omvända kvadratens lag. Men det finns mycket mer i Newton gravitationslag är den omvända kvadratens förhållande : Newtons lag innefattar gravitationsmassor. *(Leibniz tyckts ha lagt märke till det : ’ Jag är mycket för experimentell filosofi, men M. Newton lämnar denna mycket långt bakom sig när han hävdar att allting har en tyngd [eller att varje del av ting attraherar varje annan del] något som sannerligen inte är påvisat genom experiment’ 1715]

Hur kan någon meningsfull slutsats, antingen deduktiv eller induktiv innehålla (väsentliga) termer som inte finns med i förutsättningarna ? Hur de framkalla övertygande medhåll ?

Men om man inte kan bevisa någon teori från fenomenen, då faller Newtons gränsdragande kriteria mellan bevisade och obevisade teorier och varje annan teori som inte förkastats är lika god. Om det är så, var han rationell när han förkastade sin egen cartesiska förklaring av gravitationen ? Varför var den mindre bevisad än hans lägre grads lag om gravitation ?

Den schizofrena kombinationen hos den galna newtonska metodologin, som vilade på credo quid absurdum hos det ’experimentala beviset’ och den underbara newtonska metoden slår oss idag som ett skämt. Men från Cartesiernas vilda flykt och till 1905 var det ingen som skrattade. De flesta läroböckerna hävdade att Kepler först beräknade sina lagar från Tycho Brahes observationer av planeternas rörelser, att sedan Newton därifrån kunde dra slutsatsen och bestämma sin lag från ’Keplers lagar och rörelselagen’ men också ’tillade’ störningsteorin som kronan på verket. *(Denna fraseologi har överlevt till idag bland fysikerna. Och för många av dem är det mycket mer än fraser ; Max Born hävdar ’att det faktum att Newtons lag är en logisk följd av Keplers lagar är hela den vetenskapliga filosofins grundsten’. 1949)

Detta filosofiska skräp som Newtonianerna slängde i ögonen på sina samtida kritiker för att med hyskor och hakar försvara sina ’bevis’, uppfattades som del av en evig visdom istället för att igenkännas som det värdelösa avfall det egentligen var. Newtonianerna förfalskade fritt tankens historia för att kunna vädja till den dömande domstolen : Newtonianerna uppfann den Stora Konflikten mellan Bacon och Descartes och hävdade på falska grunder att de omutligt följde metoden ’analys-syntes’ *(Lakatos nämner den vetenskapliga ohållbarheten hos analys-syntesmetoden : de verkligt vetenskapliga analysen är så krävande att den knappast går att genomföra. öa)

Det vill säga den genom tiderna hyllade euklidiska Geometrin, ’ Den enda vetenskap som det hittills har behagat Gud att giva mänskligheten’ [Hobbes 1651]. Denna metod tillägnades av somliga till Newton själv :

För att kunna fortsätta med absolut säkerhet, och för att få slut på alla dispyter, föreslog han att för våra undersökningar av naturen skulle vi använda metoden analys och syntes, båda i den rätta ordningen ; så att vi skulle börja med fenomenen, eller verkningarna och i dem undersöka krafterna eller orsakerna som finns i naturen ; att från särskilda orsaker skulle vi fortsätta till de mer allmänna, till argumentet slutar i det som är mest allmänt : detta är den analytiska metoden. När vi väl känner orsakerna, skulle vi sedan stiga ned i motsatt ordning och från dem som fastställda förutsättningar förklara fenomenen som är en följd av dem och bevisa våra förklaringar : och detta är syntesen. [MacLaurin 1748]

(Newtonianerna insinuerade att cartesierna inte kände till analysen ; men i själva verket spelade analys-syntesen exakt samma roll i den cartesiska modellen)

Innan vi avslutar detta kapitel bör det nämnas att Newtonianerna påstod att när de väl hade sina teorier ur fakta genom ’analys’ kunde de förutsäga nya, hittills oanade fakta, långt bortom de ursprungliga experimentella utgångspunkterna i ’syntesen’. De underströk att deras teori ’ledde till kunskap om sådana ting, som skulle ha förkastats som inte mindre än galenskap av vem som helst, innan de verkligen hade blivit upptäckta, eller ha dömt att vår förmåga någonsin skulle ha nått så långt’ [Pemberton 1728] Alltså skulle den newtonska modellen bevis/förklaring/upptäckt behöva modifieras.

Men Newtonianerna begärde inte uttryckligt att nya fenomen skulle uppstå ur en teori för att var tillfredställande ; märkligt nog var det Huygens och Leibniz deras motståndare, som först gjorde det till ett villkor. Och det verkar som om ingen Newtonian har berörts av logiken i detta egendomliga faktum som var utgångspunkten för analysen (till exempel Keplers lagar) hos några av dem inte stämde överens med de fakta som bevisades genom dem i slutet av syntesen. Det som i analysen var fullständigt godtagbart i ’analysen’ förkastades i själva verket i ’syntesen’.

Den första som bröt med myten om den newtonska grunden och den induktiva ’logiken’ var Duhem. Hans två kapitel om ’Kritik av den Newtonska Metoden’ i hans The Aim and Structure of Physical Theory, utgavs 1905 och innehåller en förkrossande och lysande kritik, som avslöjar några av skeletten i det newtonska skåpet. Det är förbluffande i vilken grad denna kritik nonchalerades tills den räddades av Popper och hans skola. I sitt korståg mot induktivismen återupplivade Popper Duhems argument och förbättrade dem i två uppsatser 1948 och 1957. De ignorerades på samma sätt som Duhems ; de fick slutligen en vidare läsekrets genom Feyerabend som tog upp den huvudsakliga kritiken 1962.

Vad är förklaringen till det egendomliga faktum att ingen före Duhem tog upp Newtons utmaning av sina kritiker för att finna någon svag punkt i hans utgångspunkter och hållbarheten i hans argumentering ? Jag tror att förklaringen till detta är att man under sexton- och sjuttonhundratalen var van vid att bemöta en teori med i första hand metafysisk kritik. Därför gällde debatten då själva kritikens standard : de kritiserade Newton för det ’obegripliga’ i hans teori, inte om det kunde vara hållbart eller inte utifrån Newtons föreslagna kriterier. Newton vann slaget om kriterier. Men när han gjort det hade den oförutsägbara och i sanning mirakulösa genomslaget av hans försöksprogam byggt upp en sådan religiös atmosfär *(denna atmosfär är uttrycksfullt skildrad av Feyerabend) eller om man så vill en festtågseffekt, att hyckleriet i credo quia absurdum (jag tror därför att det är otroligt) helt naturligt och enkelt fortplantade sig.

(d) Newtonianerna och den faktiska kritiken

Newtonianerna gjorde alltså anspråk på att kunna använda ’fenomen’ – påståenden som upprättats genom experiment – som utgångspunkt för experimentella bevis, som bekräftande vittensbörd av den mest kraftfulla art. Men var de beredda att använda dem som falskhetsbevis ? Under vilka förhållanden skulle de varit beredda att överge sitt program ?

Förhållandet mellan teori och motstridande exempel är en av de dunklaste delarna i den newtonska metodologin. : i det fallet var de mer förvirrade än någonsin.

När de kritiserade sina motståndares teorier var de naiva och och faktiskt oerhört aggresiva falsifikationister (förfalskare). Sålunda hävdade Newton att hypotesen om strömvirvlar är utomordentligt oförenlig med astronomiska fenomen. *(Men visst, samma ’fenomen’, det vill säga Keplers lagar var också oförenliga med Newtons teori. Ändå användes de under ett sekel för att bevisa Newtons teori och förkasta Descartes !) De cartesiska argumenten förlöjligades av Cotes i företalet till den andra upplagan av Principia. Men Newtons förkastande var skumt : Descartes ursprungliga teori om virvlar (vortex) var så vag, så inlindad att den rätt uttryckt var oavvisbar. Därför förbättrade Newton den, gjorde den precis genom att utveckla en tydlig hydrodynamisk version av den bara för att visa att den var oförenlig med Keplers lagar (vilka han råkade veta var falska) och begärde att den därför skulle förkastas. Men både Huygens – 1688 – och Leibniz – 1689, lade mycket riktigt märke till att Newton bara förkastade en särskild version av virvelhypotesen ; det är lätt att föra fram en annan version som är immun mot Newtons kritik. [Koyré 1965] Dessutom vann Bernoulli 1730 ett pris i Franska Akademin med en avhandling som behandlade himmelska fenomen med stöd av de cartesianska virvlarna. Abbé de Molière påstod sig också kunna motbevisa Newtons matematiska teori om strömvirvlar och han tog hem några poäng. I själva verket ville de Molière bevisa Newtons gravitationsteori med utgångspunkt från den cartesiska virvelteorin. Voltaire hade anledning att klaga [1738] över att ’det finns fortfarande sådana Filosofer som är så fästa vid sin Virvlar av subtilt Material, som gärna skulle lämna dessa inbillade virvlar mot [Newtons] demonstrerade sanningar – så mycket mer som han började återintroducera ’icke-cartesisanska’ virvlar i den himmelska mekaniken ! John Stuart Mill trodde på Newtons försäkran att hans gravitationsteori uteslöt den cartesiska virvelteorin : Whewell nämner detta – mycket riktigt – som ett exempel på Mills obildning. * (Whewell gör detta på ett mycket hänsynsfullt sätt ; han citerar Mill utan att ange källan, att den stora elasticiteten hos teorier gentemot möjligheten att förkastas är ’obekant för dem som bara ytligt har sysslat med vetenskapsteori.’ 1856 )

I motsats till detta, antog Newtonianerna, när deras egna teorier utsattes för faktisk kritisk granskning, en sofistikerad nonchalans och föreföll sällan bekymrade.

Enligt Newtons regler : om inget Undantag inträffar i Fenomenen, kan Slutledningen uttalas som allmän. Men om vid något tillfälle senare något Undantag framkommer vid Experimenten, bör det till en början uttalas som de undantag som inträffar.’ [1717]

Men newtonianerna hade föga tvivel om att deras program till slut skulle smälta alla ’undantag’ ; och detta krävde en hel del självsäkerhet, därför att ’undantag’ och ’anomalier’ , ’motsträviga exempel’ hopade sig i högar. Det är till exempel betecknande att ingen lade märke till det välkända faktum att kometsvansar tycks stötas bort från i stället för att attraheras av Solen, som var ett förkastande av Newtons teori, fastän det erkändes som ett problem – eller en ’pusselbit’, som Kuhn skulle uttryckt det – inom Newtons försöksprogram. Halley hade hoppats att lösningen skulle finnas med i första utgåvan av Principia. Medan den ännu höll på att tryckas skrev han till Newton : ’Jag tvivlar inte, men det måste följa av Edra principer med samma lätthet som alla de andra fenomenen ; men ett eller ett par antaganden om detta skulle skänka mycken skönhet och fulländning till Er Teori om Kometer’. Fastän Newton inte svarade, var newtonianerna inte överdrivet bekymrade.

Samma lugn kunde iakttagas vid de många skillnaderna mellan Newtons teori om Månen och de gjorda observationerna. Dessa skillnader betraktade man som problem, med få trodee att det var något fel på programmet : det var snarare observatörerna som det var fel på. Newtons ’teori om Månen’ flera år efter den första versionen av Principia, publicerades först år 1702 i David Gregorys Astronomiae Physicae et Geometricae Elementa. Där tillkännages lugnt att Newtons teori ’ mycket nära sammanfaller med de fenomen som han har visat på många ställen av Månen iakttagna av den ryktbare Mr. Flamsteed. ’Men vi vet väl att newtonianerna aldrig tillät auktoriteten hos några observationer råda över deras undersökningsprogram : med hjälp av sin positiva heuristik *(Heu- eller Euristik [1859] grek. heuriskein ”finna” ; som tjänar upptäckten, Heuristisk metod ; Petit Robert) framställde de den ena teorin efter den andra för att ge motexempel , men vanligen slog de dövörat till. De visste inte bara att teorier hela tiden måste prövas mot nya iakttagelser, men också observationer prövas av deras teorier. De ’bästa observationerna’ – en term som är mycket vanlig i newtonlitteraturen – var de som stödde deras program.

*(MacLaurin skriver till exempel att Kepler tillät sig friheten att föreställa sig ett flertal ... analogier, som inte alls har någon grund i naturen, och omkullkastas av de bästa observationer.)

Denna iakttagelse framträder på ett förtjusande sätt i Newtons och Flamsteeds brevväxling.. Flamsteed, förste Kungl. Astronom, var en reell osammansatt induktivist ; han drog ned på farten hos Newtons och hans vänners arbete mer än någon annan hade gjort, genom att vägra dem att få se resultatet av observationer han gjorde av Månen. Till att börja med uppstod en livlig brevväxling mellan Flamsteed och Newton, men Flamsteed blev småningom missnöjd med Newtons sätt att använda hans data som probersten för hans, Newtons teorier om Månen, där det första dussinet hamnade i Newtons papperskorg. *(Papperskorgar var behållare som användes på 1600-talet för att förvara de tidiga versionerna av manuskript, vilka självkritiken – eller vänkritiken – refuserade efter en första läsning. I vår explosiva tid av publicering, har man för det mesta inte tid att läsa sina manuskript, och papperskorgarnas funktion har övertagits av de vetenskapliga tidskrifterna).

Omkring år 1700 var Newton och Flamsteed inte längre på brevväxlande fot längre, men tidigare, när Newton gjorde sig mycket besvär för att komma åt Flamsteeds data, försökte han tålmodigt förklara för denna att hans [Newtons] ’teori kommer att framvisa hur exakta de är... Utan en sådan teori som rekommenderar dem, kommer de bara kastas tillsammans med den hög av observationer som forna astronomer har samlat ihop, tills någon skall visa sig som genom att fullända teorin om månen, kommer att upptäcka era observationer som mer exakta än de övriga’. Men, varnade Newton, detta kan ske bara av någon ’som likaväl är insatt i gravitationsteorin så bra som jag, eller bättre’. Det framgår tydligt av detta brev att newtonianerna mätte noggrannheten hos gjorda iakttagelser med hjälp av sina teorier ; och när de hävdar att ’vissa observationer, och tydliga fakta, upprepat visar sig vara i motsägelse till [cartesiernas] skrytsamma spekulationer’ menar de att ’vissa observationer och tydliga fakta’ är väl understödda resultat av deras eget program. När fakta tycktes motsäga deras teorier, gjorde de sitt bästa att föra fram defekter hos sinnet med en välreglerad inbillning. [Det följande är ett exempel på Newtonianernas respekt för fakta (när det passade dem). Mac Laurin] skriver att eftersom filosofers

Det är på samma sätt intressant att Flamsteeds anklagelse att Newton fifflade med sin teori för att anpassa den till data liknar Cotes anklagelse att cartesierna som efter Newton ’har ymnigt bevisat av det uppenbara förståndet’ att ’några fenomen inte kan beräknas som virvlar’ ändå ’ kan tillbringa sin tid så lättjefullt som att lappa ihop ett löjeväckande påfund och starta det igen med egna kommentarer’.

Med tanke på den diskussionen kan de förefalla ironiskt att newtonianerna beklagade sig över att den första cartesiska principen hade betraktats vara ’av så stor auktoritet att den inte fick störtas av motsägande observationer, eller av extraordinära följder som kunde uppstå genom dem.’ Låt oss i det sammanhanget erinra oss med tanke på ’extraordinära.följder’ att enligt den ursprungliga newtonska teorin skulle störningarna i vårt planetsystem leda till en katastrof med dramatisk hastighet ; ett problem som Newtonianerna löste genom att hävda att Gud emellanåt rättade till balansen i systemet. Cartesierna hojtade detta baktalar Guds konst. ; newtonianerna svarade att Gud handlar, Han är inte död. Laplace visade slutligen att återställningen av balansen kan förklaras inom det newtonska försöksprogrammet, utan ad hoc hypotesen om Guds ingripande. [ Poincaré visade att även om Laplaces lösning inte var ad hoc var det heller inte slutlig.]

Men om vi återvänder till Newton-Flamsteeds motsättning, frågar vi vem hade rätt, vem hade fel ? Hade Flamsteed fel mot Newton, och Cotes rätt mot Leibniz ? Detta är verkligen en samstämmighet nu ; men varför ? Varför accepterar vi nu att newtonskt framsteg var ’verkligt’, medan cartesiskt framsteg var ’fantasi ympad på fantasi’ ?

Newtons förvirrade metodologi ger inget svar. Fanns det en rationell anledning att att utgå från Keplers lagar som ’grundläggande’ i Newtons teori och att förkasta den cartesiska ? Vad skulle varit mer förnuftigt än att låta anomaliernas tidvatten svepa iväg med Newtons program helt och hållet ?

*( En lång lista över anomalierna finns i Whewells [1837 ] ’Sequel to the epoch of Newton’ som inte är något annat än en fascinerande läsning om historien av newtonianernas krig mot anomalierna. Vi kan också läsa om de vekhjärtade som likt Euler och Clairault, försökte sig på andra närmanden och slutligen förödmjukades för sin illojalitet genom segern av de ortodoxa newtonianerna).

Eller var detta enbart religiös tro ? Var ersättningen av de cartesiska virvlarna med det newtonska tomrummet en religiös omvändelse? Eller ett byte av intellektuellt mode ?

Newtonianerna kunde inte ta alla förkastanden så lätt. Enligt vad Cajori säger var den huvudsakliga orsaken till att Newton inte publicerade sin teori om gravitationen 1666 – när han ’räknade fram’ den omvända kvadraten ur Keplers lagar – till 1687, att en falsk ’observationsrapport’ beträffande en båglängd av Jorden fick honom att tro att hans teori var falsk och att han faktiskt hade övergivit den.

*(Voltaire förmedlar denna ’sällsamma Anekdot’ till oss, vilken, säger han, visar med vilket Allvar Sir Isaac framskred i i sitt Sökande efter Sanningen [Voltaire 1738]. Även om historien inte är sann, skulle den kunna varit det.)

Men vad är egentligen skillnaden mellan ett allvarligt förkastande och dussintalet ’oskyldiga’ anomalier ?

* I det sammanhanget kan man nämna att många människor tror att det anomala uppförandet hos Merkurius perihelion var den sista anomalin i den newtonska teorin och att den löstes av Einsteins teori. Men Merkurius anomali är bara lite mindre anomal i ljuset av Einsteins teori än i ljuset av Newtons teori. Tag till exempel ’Chandlers wobbler’. Både Newtons och Einsteins teorier förutsäger en wobbel i den roterande jorden var 300 dag eller så ; men, ack, den wobblar var 428 dag.

Man söker förgäves efter ett svar i Newtons skrifter. I ett brev den 8 juli 1672 skriver Newton till Oldenburg att han skulle gå med på ’experiment som direkt motsäger [honom]’ som hållbara ifrågasättanden. Men om hans grundläggande experiment var riktiga och hans induktiva slutsatser av dem var felfria, skulle något sådant naturligtvis inte kunna inträffa ; räddningsklausulen ’direkt’ gör yttrandet till en tom fras. Newtonianerna hade inget kriterium för förkastande av en teori utan motbevis. Men de förkastade i verkligheten några teorier i båda dessa situationer. Var deras beslut fullständigt irrationella, eller fanns det en metod bakom den galna metodologin ?

När och under vilka omständigheter skulle newtonianerna ge upp sin position och försöka ett annat program ? När läggs högen av olösta problem tillhopa så att det uppstår en ’kris’ under vilka andra alternativ kan föras fram ? Voltaire avslutade sin berömda Elements of Newton’s Philosophy 1738 med ’bekännelsen’ att det existerade en serie öppna problem ; men detta förmådde inte skaka hans tro, som i hans Introduktion fastslog att ’det finns bara en Väg som leder till Sanningen’ och det är Newtons. Om vi följer denna väg ’Från Sanning till Sanning kommer det mänskliga Sinnet att stiga uppåt ...’ MacLaurin tvekade 1748 inte heller att bekräfta att ’[Newtons] filosofi, grundad på experiment och demonstration, aldrig kan fela förrän förståndet eller naturen har förändrat sig och att Newton till eftervärlden lämnade föga annat att göra än att observera himlarna och att räkna efter hans modell.’

Men två år innan MacLaurin skrev, fann Clairault att det största månavståndet i själva verket är två gånger så sort som det skulle vara enligt Newtons teori och den förmodade omvända kvadratens kraft på avståndet. [MacLaurin tycks inte känt till detta, eller också struntade han i det – han nämnde aldrig öppna problem]. Men det visade sig att Clairaults matematik var fel och korrekta beräkningar fanns senare bland Newtons opublicerade manuskript.. Men även då fanns ett litet fel – en hundraårig hastighetsökning. År 1770 satte Franska Akademin upp ett pris för att lösa gåtan. Euler vann priset med en essä. Ett år senare sökte han visa att anomalin berodde på motståndet i den cartesiska etern. Men 1787 visade Laplace att problemet kan lösas bättre inom det newtonska försöksprogrammet. Hånfullt påpekar han att det ’briljanta’ i den newtonska teorin är exakt det att den vänder varje svårighet till seger. Detta säger Laplace är det ’säkraste tecknet på sanningen’.

Gjorde Clairault och Euler en metodologisk blunder – som Kuhn säkert skulle sagt – när de sökte alternativa försöksprogram för att lösa newtonska pusselbitar och slösade de bara tid, energi och talang ? Eller var det Poincaré snarare som gjorde ett misstag – som Popper och Feyerabend säkert skulle uttryckt det – när han höll fast vid Newtons teori och inte vågade fortsätta till en särskild relativitetsteori som fanns inom räckhåll?

På dessa frågor ger Newtons teori inte något svar.

(c) Newtons dubbla testamentsgåva

Newton lämnade till eftervärlden sitt vetenskapliga försöksprogram och sin kritiska standard för att döma sådana program. Omfattningen av styrkan i detta schizofrena verk på tänkandets historia var fruktansvärd. Newton startade det första betydande försöksprogrammet i mänsklighetens historia ; han och hans briljanta efterföljare upprättade i praktiken de grundläggande dragen hos den vetenskapliga metodologin. I det avseendet kan man säga att Newtons metod grundlade den moderna vetenskapen.

Men från en annan sida. Newton ärvde sin epistemologi av en teolog-dominerad era, från en ’justifikationism’ (berättigandedogm) ; och även om han modifierade dess dominerande aristotelisk-cartesianska version, förblev han dess fånge. Newtonianernas huvudsakliga metodologiska problem var, i Pembertons klassiska formulering ’hur de skulle styra en rätt kurs mellan en på gissningar grundad metod att framskrida ... och det över allt krävande beviset, som kommer att reducera all filosofi till rena skepticismen och utesluta allt hopp om att göra några framsteg i kunskapen om naturen. [1728]

Men den newtonska lösningen på det problemet, fastän bättre än den cartesiska, var fortfarande mycket svag. Förvirringen, fattigdomen i Newtons teori om vetenskapligt resultat står i skarp kontrast till hans vetenskapliga resultat. Teorin bakom hans beslut att förkasta den cartesiska virvelteorin och i stället acceptera sin egen teori om gravitationen var utomordentligt absurd. Men den ofattbara framgången hos hans försöksprogram försedde hans filosofiska beundrare med problemet att försvara teorin om hans framgång och att till varje pris besegra hans rivaler.. De första newtonianerna var förvirrade och osammanhängande i sin metodologi. De som senare vulgariserade den, som inte kunde följa det newtonska försöksprogrammet men bara skumma dess slagord gav upphov till – emellanåt rivaliserande – filosofiska projekt och speciellt två huvudsakliga filosofiska försöksprogram : först att finna klippgrunden, en otvetydigt säker vetenskaplig empirisk grund i form av ’det rena sinnets känsla’, eller i brist på det, teori-impregnerade eller konventionella grund-påståenden av något slag ; och i andra hand att lösa problemet hur man kan hållbart deducera/inducera naturens lagar från denna empiriska grund. Det första programmet födde en justifikationistiskt filosofisk psykologi (berättigandets regel utifrån tänkandets regel i den fastställda [’normala’ ’rena’ osv...] människan ... öa) och programmen (lingvistisk) ’reduktionism’ och upprättandet av ’ett från teorier fritt, neutralt observerbart språk’ inom den logiska positivismen. Det andra försöksprogrammet gav upphov till induktiv logik. I det avseendet kan man säga att Newtons metod skapade den moderna vetenskapen, Newtons teoristiska metod skapade den moderna vetenskapliga filosofin.

Dessutom var den sämsta delen av Newtons metod som teori upprättad som postilla för de underutvecklade disciplinerna särskilt de sociala vetenskaperna. Newtonianismen predikades av halvbildade litterater som John Stuart Mill, som aldrig läst Newton och utövade ett kraftfullt inflytande för att hålla underutvecklingen underutvecklad.

Det newtonska inflytandet nådde också de politiska ideologierna.. Den skapade en verklig eufori hos dogmatikerna : före Newton var problemet om man kunde uppnå epistem ; efter Newton var problemet på vilket sätt man skulle uppnå epistem, och hur det skulle kunna sträckas ut det till andra sfärer av kunnande. Utan att uppskatta detta skifte av problemet kan man inte förstå sjuttonhundratalets tänkande.

*(Det är ingen tvekan om att försanthållandet av en personlig, dömande Gud begränsade den fria tanken att röra sig över på Hans område – lika tveklöst är det att den postilla som ersatte Bibeln har utövat samma hämmande inverkan på den filosofiska tanken efter Newton under namnet av den positiva materialismen. öa )

Bekymret med att kunna känna igen den himmelska mekaniken hos Newton som epistem tog sin tid ; men så fort den kunde kännas igen skedde en enorm klimatförändring hos den intellektuella väderleken. Större delen av sjuttonhundratalets tänkande dominerades av två händelser under sextonhundratalet, motstridiga till sin verkan. Den ena var det enorma lidande och det kaos som skapades av de katolsk-protestantiska krigen. Den andra var Newtons upptäckter. Reaktionen på de första var tolerant skeptisk upplysning : Det fann ingen väg till att framlägga bevis i de allra mest väsentliga frågorna, alltså skulle var och en ha rätt till sin tro. Det mest kända namnet i den fråga är Bayle. Reaktionen på den andra händelsen var intolerant dogmatisk upplysning : vetenskapens ljus – som skulle utsträckas över alla områden av mänsklig kunskap – och som skulle skingra för-newtonskt mörker också det mörker som rådde inom Kyrkan. [Upptäckten av nya länder kom däremot att arbeta åt båda hållen] *(Den faktiska grymhet och ännu pågående hänsynslöshet som erövrandet av världen kom att ske med visar dock på att den interna kampen inte var så oresonlig, frånsett Inkvisitionens kamp om själarna (politisk-religiös ?) ; detta är outforskat område öa)

Ledaren för den intoleranta dogmatistiska upplysningen var Voltaire. Inflytandet av denna överflyglade snart sin skeptiska motpart och födde idén om den totalitära demokratin. Vetenskaplig skepticism, som besegrats av Newton degenererade till humanistisk psykologism och förenade sina krafter med dogmatismen : även om det mänskliga förståndet inte kunde släppa in Newton, så måste den mänskliga naturen det. Men då måste studiet av [den oföränderliga, yttre, allmänneliga] mänskliga naturen leda oss till en teori om en [monolitisk] ’hälsosam’ tro [tron på den vetenskapliga sanningen].

Det största inflytande som den moderna tanken rönt kommer då troligen från själva framgången hos den newtonska vetenskapen. Men avsikten med denna essä är inte att kartlägga hela historien ; vår uppmärksamhet är fokuserad på, även om den inte är begränsad till, det problem detta har förorsakat den filosofiska kunskapen.

Man skulle kunna säga att den filosofiska vetenskapen mellan 1687 fram till 1934 i huvudsak bestod av två skolor som bäst kan beskrivas genom deras bedömning av Newtons gravitationslag. En av dessa skolor, efterföljarna av ’dogmatikerna’ [antingen av det empiriska eller det rationella märket] hävdade att de hade bevisat eller kunde bevisa att Newtons fakta var fakta och att Newtons argument från fakta till teori på ett sätt var objektiva, i tredje världs mening, hållbara argument. Den andra skolan, arvtagarna av ’skeptikerna’ hävdade att Newtons teori inte kan (eller skall kunna) bevisas objektivt bevisas men att dess slutliga framgång (ett oeftergivligt faktum) kan förklaras genom psykologiska andra-världs termer. Dogmatikerna försökte bevisa för mycket ; eftersom Newtons teori var falsk. Men det faktum att Newtons teori var falsk – och senare erkänd som falsk – förändrar inte problemet att bevisa det eller förklara det eller att man oundvikligen måste instämma i det, till ett ’pseudoproblem’. Sådana undersökningar leder inte nödvändigtvis till degenererande problemskiften. På samma sätt som ett heuristiskt framkallad sekvens av falska påståenden kan innebära ett ökande antal intressanta verkliga förmodanden, så kan en heuristiskt framkallad sekvens med felaktigt ställda problem innehålla lösningen på ett ökande antal korrekt ställda problem. En del som kunde följa Newtons verkliga metod och inte bara hans metodologi, kunde, genom att lösa dessa problem ta några steg för att minska klyftan mellan den antagna metodologin och den verkliga newtonska metoden, även om de inte insåg att själva problemet måste var ett annat. De tre filosofer som mest bidrog till det var Adam Smith, Whewell och LeRoy.

Det avgörande problemskiftet kom emellertid inte förrän efter Einsteins teori verkligen hade passerat Newtons : problemet var nu att förklara, inte framgången hos den newtonska segern utan hos hans besegrade teori ; och att förklara dess nederlag. Popper var den första att betrakta problemet på det sättet ; därmed inledde han en ny epok i filosofin.