Åter 

                  30.  E t t  t j u v a k t i g t b a r n

   Erwin A är sju år gammal. Han gäller för att vara mjuk, kärleksfull drömmande och begåvad. Men sedan några månader har han allt oftare börjat snatta och allt går ut på att skaffa sig sötsaker. Han tar små summor ur mammans hushållskassa, eller tar emot pengar för insamlingar och sådant som behövs i skolan. Och varje gång köper han godsaker. Inom ramen för normal uppfostran försöker hans mamma, komma tillrätta med hela  genom förnuftigt och moraliskt resonemang, på det sättet skulle man förlora sina medmänniskors kärlek och aktning, världen skulle inte kunna bestå om alla bara tog för sig av vad de ville, att man skulle bli en dålig människa och hamna i fängelse om man stal. Men allt detta blev lika verkningslöst. Erwins handlingsätt ändrades inte. Han blev bara försiktigare, så att man inte skulle kunna komma på honom.

   Man beslöt att gripa till hårdare tag. Pappan som var jordbrukare och gammal soldat och böjd att ta till hårdhandskar, tog sig an saken. Han upprättade ett strängt straffregister. Där fanns stryk, dagar utan mat och till sist arrest i mörkrum. Men ingenting hjälpte. Stölderna och försnillningarna hopade sig Till slut gav föräldrarna efter och sökte individualpsykologisk behandling för pojken.

   Pappan föreställde sonen med orden : ”Han har en dålig karaktär. Jag vet inte vem han har fått den av. Vi har försökt allt och det har visat sig att han är oförbätterlig. Han har en sådan karaktär.”

   Närmast måste man göra klart för sig varför de hittills använda medlen hade misslyckats i uppfostran. Mamman sade : ”Det går inte att lära honom. Han förstår mycket väl att han inte får stjäla och att han kommer att straffas. Men det hjälper inte. Det han vet kan inte göra något när han får lust.” Och pappan : ”Man måste behandla honom allt strängare tills han känner att han är på fel väg. Den som inte vill höra måste få känna.” Han ville bekämpa en riktning av viljan hos sonen med en annan riktning av hans vilja, nämligen med hans självbevarelsedrift, som tillråder alla människor att undvika smärtsamma straff. Han ville fördriva djävulen med belsebub.

   Men människan gör inte alltid vad hon i sina medvetna tankar håller för rätt. Och hon gör inte heller alltid vad som hennes förmenta drifter eller lustar råder henne till. Och hon låter heller inte bli det som de avråder till. Utan hon rör sig i den riktning  som hennes icke erkända mål säger till henne. Hon gör det som tjänar hennes inre jag, hennes jagideal. Så länge hennes jagideal och de därmed förbundna tvångshandlingarna, dressaten, förblir desamma, kan varken lärdom eller erfarenheter ändra människans karaktär. Man kan bara driva henne till allt större förslagenhet. En ändring av karaktären, övergången från ett jagaktigt till ett sakligt förhållningsätt, kan bara ske genom positiva upplevelser, genom att göra modig och genom att föra in ett nytt förtroende för livet.

   Men den som tänker göra barnet modigt, genom ett förtroende för de vuxnas vänskap, han skulle bara driva det längre in i jagcentreringen.

   Den som straffar förstärker mindervärdeskänslan ; den som berömmer stärker självöverskattningen. Bildligt talat : Den som vill höja den undre polen, höjer tvärtom den övre ; och den som vill sänka den övre, sänker i själva verket den undre. I båda fallen blir den osaklige ännu mer osaklig än han var tidigare. Den pedagogiska uppgiften består snarare i att avlägsna behovet av självhävdelse och mindervärde på samma gång och på det sättet överföra det jagaktiga förhållningsättet till ett sakligt. Det kan varken ske via vetandet eller med viljan, utan bortom vetandet och viljan måste en punkt beröras, där också barnet förmår uppleva sig själv som subjekt.  –  Man tar barnet på allvar. Och man försöker få barnet att förstå, inte hur man förstår ett objekt, ett föremål, utan hur man förstår ett subjekt. Man förfar med barnet så som man skulle förfara med sig själv. Då kommer barnets jagaktighet att försvinna, så mycket som man själv lyckats riva ned sin egen jagaktighet.

   Erwin A. var yngst av fem syskon. Särskilt två av systrarna hade klemat bort och förvekligat honom, så att han tidigt fick den uppfattningen att man var skyldig att bespara honom allt obehag. Samtidigt hade han vant sig vid tanken ”jag kan inte det som andra kan, jag är svag och behöver hjälp.” Här märker man den jagaktiga linjen med sina två poler, självhävdelsebehovet och mindervärdeskänslan, ännu i sin ursprungliga och enhetliga första form. Men förstelningen, som uppstått ur dessa för honom, var för sig behagliga förhållanden, och som blivit dressat (omedvetna tvångsföreställningar), vad som fick Erwin att trots att hans uppväxt givit mycket starka nya motiv inte ändra sin inre författning och att ge upp de odugliga medlen, denna stelhet genom flera år, den kan man inte förstå ännu.

   Erwins första minne är : ”Jag trillade omkull och mamma gav mig en chokladbit.” Mamma tyckte emellertid att det var väl möjligt, att hon någon gång beviljat ett sådant ”plåster”, men i princip var hon emot det, särskilt som Erwin bara sköttes av systrarna och morföräldrarna. Och Erwin höll med. ”Jag fick aldrig mer något gott av mamma”, sade han, ”utom på jul och på min födelsedag”.

   Minnet bestod alltså av ett för länge sedan försvunnet och samtidigt sagoskimrande förflutet, där Erwin ännu var mammas uppvaktade och bortklemade älskling (trodde att han var det). Han bar med sig detta minne som ett rättsanspråk, som skulle kunna uttryckas så här : ”Erwin skall inte må illa! När Erwin mår illa skall han ha tröst.” När världen (mamma) försummar denna uppgift, är det inte hans skuld utan mammas.  –  Hans jagideal lyder (som han förrådde först efter ett långt vänskapligt samtal) : ”Prins Lycklig”. Han vill vara den vackraste mest älskansvärde, av alla beundrade sagoprinsen, som det alltid går väl och som inte behöver må illa. –  Som typ var han närmast en Gnällspik.

   I verkligheten måste de negativa upplevelserna, som ett sådant ideal ledde till vara i hög grad smärtsamma. Här skall vi inte utforska dem i sina enskildheter (det skulle betyda att vi ville följa en lång och omständlig karaktärsanalys). Vi kan bara sluta oss till, genom dess efterverkningar att barnet från ett lyckligt, behovslöst tillstånd plötsligt råkade in i ett olyckligt liv, fullt av lidande. Den första upplevelsen fanns kvar som ett förlorat paradis, och att åter erövra det blir ett mål som är viktigare än allt annat. Samtidigt fanns också vissheten att man som barn inte kan ordna detta själv. Därför måste målet att leva lycklig uppträda som ett rättsanspråk. Och erfarenheten genom uppväxten med systrarna och farföräldrarna hade givit honom alla skäl att förmoda att det var så. Anspråket på ett lyckligt liv visar sig alltså samtidigt vara ett anspråk på hjälp av andra. Dessa andra är å ena sidan oumbärliga som givare, å andra sidan opålitliga som hjälpare (förmedlare av lycka). Därför måste Erwins omedvetna politik gå ut på att i första hand uppmärksamma sitt förhållande till dessa ’andra’. De förvandlas till relationspersoner, (det vill säga människor som man underordnar sig genom sina diplomatiska förbindelser).

   Varje gång livet förde med sig en negativ erfarenhet, utebliven hjälp, måste hans anspråk bli allt starkare. Och ju mer den hotande olyckan väckte till liv den nu beredda mindervärdeskänslan (”jag kan inte det andra kan”), desto kraftigare måste hans outtalade rop på relationspersonen göra sig märkbar. (Detta att inte-kunna-vänta, som man kunde iakttaga i Erwins samtliga förhållningsätt, blir på det sättet förståeligt.) Men när relationspersonen svek och han inte kunde ge upp anspråken på att leva lycklig (den inre stelheten), inträdde ett nödläge, som tvingade Erwin att utan hänsyn använda vilka medel som helst för att lätta på det inre trycket. Och ett sådant hjälpmedel fanns i tidigare positiva erfarenheter, nämligen i att stjäla.

   Tillfälligtvis råkade mamman erinra sig en liten scen, som förmodligen inte var den enda i sitt slag. Farmodern satt med sina barnbarn vid kaffebordet och den yngste, då tre år gammal, tiggde socker. Farmodern avslog hans bön och pojken var nära att gråta (man kan se hur stor hans retlighet, hans otålighet var). Då gjorde en av de äldre systrarna ett tecken åt honom att i hemlighet ta en sockerbit från farmoderns tallrik, och farmodern låtsade som ingenting. Barnet tog sockerbiten, och farmodern spelade förvånad. Hennes sockerbit hade försvunnit, det måste sitta en tomtenisse under bordet, och mera sådant.

   Erwins jag var räddat. Han hade fått vad han ville, han hade visat sig överlägsen  farmodern (som relationsperson) och hans anspråk var tillgodosedda. Naturligtvis skulle alla sådana små erfarenheter saknat betydelse, om inte det senare nödläget hade inträtt som tvang Erwin att göra vad som helst för att återställa det hotade lyckotillståndet. Men i hans verklighet blev det alltmer sällsynt att han med sitt anspråksfulla sätt (som allt mindre tjänade sitt syfte) kunde få sina krav tillfredställda. Ju mer hans nödläge skärptes, dess bittrare framträdde anspråket : ”När jag lider och de inte tröstar mig, måste de också låta mig stjäla av dem (det är vad relationspersoner är till för)”.  Och ju mer och ju längre detta nödläge uppträdde, desto mer förhårdnade utbildade sig dressaten, som nu, förkortade lät : ” När jag mår illa måste jag stjäla.” – så blandades i hans gnällspiksdräkt ett drag av Caesar, av härskare, som emellertid nogsamt doldes, då modet inte räckte till för öppen självhjälp. Djävulskretsen var i verksamhet.

   Naturligtvis är det inte tillåtet att sluta sig till utvecklingen av ett enda dressat och genom de fåtaliga fakta som meddelats här. Till analysen hör också ett uttömmande samtal med föräldrarna och med barnet själv. Allt vad minnen, anekdoter, drömmar, fantasier, lek, skicklighet, arter och oarter som kan plockas fram, måste dras fram och betraktas.  Psykologen måste bedöma trovärdigheten och det tendentiösa urvalet och själva framställningen av materialet. Han måste också skänka sin uppmärksamhet åt uttrycket, sättet och följden av det framställda. Hans viktigaste metodiska hjälpmedel är emellertid varken historikerns eller vetenskapsmannens, utan det sträcker sig ut över dessa båda och framställer på något sätt deras sammanfattning. Det är det karakterologiska experimentet.

   Psykologen tvingar, antingen han vill det eller inte, genom sitt eget förhållningsätt även den andre till ett bestämt sätt att förhålla sig. Så långt han förmår föreställa sig växelverkan mellan sig själv och den andre genom innebörden av ödesmaskan (det faktum att en människas förhållningsätt oundvikligen också påverkar den andres, som i en samlevnad till exempel) kan han, genom förloppet av sitt samtal med barnet, skaffa sig en djupt gripande förståelse för barnets inre sätt att förhålla sig och sitt eget, som på motsvarande sätt påverkar barnet. Det är den vanliga förvetenskapliga metoden för bedömning av en annan människa, men nu skärpt och korrigerat genom den så kallade spegelprincipen. Inte bara den andres uppförande får bedömas, utan den andres beteende i förhållande till psykologens eget beteende. Men detta får inte betraktas utifrån, ytligt, utan graden av den egna jagaktigheten måste utforskas med alla hjälpmedel, som den noniska  karaktärskunskapen erbjuder.

   Erwin var först mycket ängslig och tillbakadragen. Antingen sade han ingenting , eller sade han det så tyst att man inte kunde förstå honom. Mamman försökte muntra upp honom eller tvinga honom att tala tydligare. Ju tystare han talade, dess mer upprörd blev hon. Ju mer upprörd hon blev, desto mer tillbakadragen blev Erwin och desto otydligare hans tal.

   Det var ett hårt arbete att få mamman att inse hur denna djävulskrets fungerade. Hon kunde inte fatta att psykologen inte ville komma åt de enskilda orden, utan ville förstå barnets hela sätt att vara, och att ett tydligt tal frampressat av en blyg människa alltid måste vara lögnaktigt. Så småningom lyckades det i alla fall att sätta ödesmaskan mellan barnet och mamman ur kraft, när modern med tungt hjärta förklarade sig införstådd med sin sons sätt att tala. Och genast visade sig i stället maskan mellan barnet och psykologen. Rollen som relationsperson hade gått över till psykologen.

   Han började nu med att berätta för barnet, varför han talade så lågt, och orsaken till att han ljög och stal och varför han åt så mycket sötsaker, nämligen alltid för att vara Prins Lycklig. Och det hände, vad som nästan undantagslöst händer vid sådana tillfällen : barnet förstod plötsligt sitt eget beteende och började skratta, först försiktigt och sedan alltmer obesvärat. Han nickade ivrigt när sammanhangen gick upp för honom, men föll plötsligt tillbaka i sin förra blyghet, i det ögonblick när hans inre upplevelse inte motsvarade psykologens förklaring.

   I barnanalysen kan pedagogen ända in i de finaste detaljerna i det föränderliga uttrycket i barnets ögon se, om han är på rätt eller falsk väg. Han är liksom den tolk, som översätter allt i ord som barnet berättat genom sitt sätt att förhålla sig (men i bilder, i levande ord, som det står skrivet i sagorna och inte i abstrakta begrepp). Ju rättare han översätter, desto mer levande blir barnet, och så fort hans översättning inte stämmer, sjunker barnet åter ned i sitt livsvidriga tillstånd. Det livgivande är emellertid att två subjekt, nämligen den vuxne och barnet, med samma iver och nästan samma saklighet arbetar på en gemensam uppgift : på klarläggandet och undanröjandet av den dunkla och hittills av ingen förstådda nöden hos barnet.

   Efter en kvart hade Erwin gripits så av detta arbete som bara ett sjuårigt barn kan gripas. Han pratade varken för lågt eller för högt, men mellan hans skratt steg tårarna upp i hans ögon och han måste hela tiden snyfta för att inte gråta.

   Det visade sig att varje stöld innebar en kortslutning, som först gav en känsla av seger, men som därefter följdes av en svår ångest för att bli upptäckt. Att tvinga bort en känsla av underlägsenhet, av mindervärde genom kortslutningen att stjäla, framkallade alltså en ny känsla av mindervärde, som i sin tur måste utplånas med en ny kortslutning.

   Alla, Erwin lika väl som psykologen och mamman insåg att man på det sättet aldrig skulle komma bort från behovet att stjäla. Ja, det var tydligt att man i den eviga jakten efter lycka med säkerhet så småningom skulle hamna i fängelse. Men djävulskretsen gav ingen annan väg öppen. ”När jag mår illa, måste jag snaska ; för att snaska måste jag stjäla ; när jag stjäl mår jag illa och snaskar, när jag då mår illa, måste jag stjäla.”

   Vad kunde man göra? Rådlösa såg de tre på varann. Men stämningen var redan ganska mycket bättre, alldeles som innerst inne ingen mer trodde på djävulskretsens oövervinnlighet. Lösningen fanns redan i luften. Men det lät inte uttrycka sig i ord.

   ”Varför mår du illa så ofta?” frågade psykologen. Och efter lite fram och tillbaka kom Erwin på svaret : ”Jag är så ledsen jämt när jag inte är en prins.? Den andre : ”Lönar det sig att hamna i fängelse, för att få vara prins?” – Hjälplöst sade Erwin: ”Men jag vill ju inte alls vara prins.” Den andre ; ” Men du ville ju vara prins, för att du inte ville vara Erwin. Nu när du inte vill vara prins, så vill du i alla fall inte vara Erwin?” – ” Ja, det stämmer.” – ”Är det då så dåligt att vara Erwin?” – ”Ja, det är inte bra.” – ”Ja, men det är bara dåligt när Erwin stjäl. Att vara en Erwin, som inte stjäl är väl inte så dåligt?” – ”Nej, det skulle gå för sig.” – ” Men man stjäl bara när man inte vill vara Erwin. Så fort du nöjer dig med att vara Erwin, behöver du inte stjäla. Då kommer du också att tycka om att bara vara Erwin.” – ”Det vet jag inte.” – ” Du måste försöka. Därför i alla fall blir det ingenting annat kvar än att vara Erwin. Eller, i verkligheten, är du inte bara Erwin?” – ” Jo.” – ” Nå, försök att vara det.” – 

   Vad gjorde att Erwin tillfrisknade? Hans mamma ansåg att hon hade sagt allt detta till honom, säkert hundra gånger. Men även om det delvis kunde vara riktigt, så måste man ändå erkänna att Erwins insikt i sammanhanget, vad han förstod, inte var den huvudsakliga orsaken till uppklarnandet. Det utslagsgivande torde mer bero på att det lyckades pedagogen att på ett förhållandevis enkelt sätt förbli subjekt i förhållande till Erwin och att betrakta också Erwin själv som subjekt. Han lät sig inte förföras, varken av mamman eller barnet att göra dessa till föremål för sin någon form av uppfostran. Därigenom väckte han modet hos barnet. Psykologen lyckades också bevara sin hållning som subjekt trots Erwins försök att gång på gång göra honom till relationsperson och därigenom få honom att ställa upp som hans hjälpare, alltså att förnedra honom till objekt. Allt renare speglade sig det ena subjektet i det andra, allt mer tydligt belyste denna spegling de osakliga anspråken och betänkligheterna genom dem båda, och allt tydligare framträdde återigen det begravda förtroendet. Ju mer modet steg, dess mer försvann mindervärdeskänslan och självhävdelsebehovet och dess sakligare blev barnets sätt att vara.

Home