Fritz Künkel, 

   en liten introduktion  

    Man måste göra klart för sig… är ett uttryck som Fritz Künkel gärna använder när han står inför en snårskog av förutfattade meningar : man måste göra klart för sig ! Och man lägger märke till att den snårskog som man för hundra år sedan kunde se igenom har växt till en ogenomtränglig djungel. Det är mycket som vi nu måste göra klart för oss.

    Människan måste ses som en helhet är det första. Hennes kroppsliga tillvaro, hennes andliga tankes liv och henne själsliga känslas liv är allt en enda enhet och även om de är skilda egenskaper tränger de in i varandra och påverkar varandra ständigt. En medveten tanke kan väcka en slumrande känsla till liv, en yttre inverkan på kroppen kan väcka en tanke, en själslig smärta upplevs som en kroppslig. Men allt detta försiggår i hennes kroppsliga närvaro i hennes fysiska jag, även de mest flyktiga stämningar som ett ögonblicks vemod, kan förklaras genom sina kroppsliga orsaker, genom hjärnans verksamhet, genom tryck- och värmekänslighet, genom nervernas signalsystem, andningen funktioner, matsmältningen…

   Allt detta är medel för människan i hennes liv som verksamhet.

   Men som människa står jag med ett ben utanför den fysiska världen : jag har en föreställningsförmåga. Det är samma föreställningsförmåga som byggde Babels torn (och säkert kommer att bygga fler, vi är just en bra bit på väg i ett sådant bygge) samma förmåga som fick bröderna Wright att lyfta från jorden.

   I motsats till den fysiska världen, styrd av lagar som vi upptäckt lite av, är denna föreställningens värld utan gräns, den omfattar oändligheten och är inte bunden av den orsaksvärld i vilken våra kroppar befinner sig. Men eftersom människan är en odelbar helhet är också hennes skapande fantasi ovillkorligt bunden till hennes kropp och hennes jag. Det är i denna hennes egenskap som begreppet ”människa” finns inrymd. Hennes kropp kan aldrig bli annat än ett medel i tjänst hos hennes skapande förmåga.

   Det är när människan förnekar sitt utomkroppsliga jag – sitt subjekt som inte tillhör den kroppsliga världen – som hon gör sig själv till föremål. Hon vill gärna göra det därför att hon därigenom utsätter sig för smärtsamma upplevelser. Genom sin känslighet vidgar hon sin kontakt med omvärldens upplevelser som levande väsen, det är känsligheten som är hennes medel att omfattade verkligheten runt omkring henne ; när hon avsäger sig känsligheten och sina känslor, blir hon ett föremål, både i sina egna och i omgivningens ögon, ett föremål som inte kan nås av känslans skapande värld.

   Detta är i korthet teorin bakom den karaktärskunskap som Fritz Künkel presenterar för oss. Vi måste göra klart för oss att innan vi trängt in i denna tanke- och erfarenhets substans kan vi inte tränga längre in i eller vidga vår insikt i vad människan är, vi kan inte komma längre i vår strävan efter att fatta innebörden av att vara människa ; vi kommer att bli kvar i den återvändsgränd som analysen, som inte ser helheten, befinner sig i.

 sg den 2 april 2002

föregående | tillbaks till början | nästa del