|
Del åtta
Exempel
29.
En
treårings karaktär
Karl Z. Är 2 ¾ år gammal. Tills nu har han varit tillgänglig
och öppen. Han har lärt sig gå och tala på normal tid. Också när det
gäller renlighet skiljer han sig knappast från andra barn. Det enda man
kan säga om honom är att han för mycket hänger sig fast vid sin
barnjungfru. Från sin första levnadsvecka hade han vant sig vid en
barnsköterska vars enda uppgift var att sköta och uppfostra honom. Och
han hade vant sig vid att ständigt följa henne i hälarna. Han åt bara
när hon var närvarande och sov bara när han visste att hon vari rummet
bredvid. Vid några tillfällen hade det redan uppstått svårigheter på
grund av denna bindning. Under en sommarresa, som skulle ske utan barnsköterskan,
hade rubbningarna i pojkens vanor lett till en häftig reaktion. Han var då
omkring ett år gammal och hade gråtit i två dagar, hade knappt sovit
och alls ingenting ätit, så att man beslöt att kalla på sköterskan så
fort som möjligt.
Omkring sex veckor innan fallet kom till behandling, måste sköterskan,
på grund av andra omständigheter, slutgiltigt lämna hemmet. I hennes ställe
anställdes en ung flicka på knappt 20 år. Hon var lugn, vänlig och
trygg och visade under behandlingen av sin skyddsling ett påfallande tålamod.
Men det lyckades henne inte att övervinna den kris som uppstod vid bytet
av sköterska.
Det fanns inget att invända mot den lille Karls kroppsliga hälsa.
Inte ens under krisens höjdpunkt, kunde läkaren finna några som helst
sjukdomsymptom i hans organism. Det var bara hans levnadsvanor som blivit
störda. Han åt mycket lite och all fast föda kom upp igen. Hans sömn
var mycket orolig, han skrek ofta hela nätterna igenom, låg länge och
gnällde i sängen, innan han somnade igen, och blev vanligtvis först
lugn när hans mamma satt vid sängkanten och hela tiden småpratade med
honom. Hela dagarna var han gråtmild och lät sig inte övertalas att
leka, men klamrade sig fast vid mamman, som om han var rädd för att också
förlora henne.
På grund av det ringa näringsintaget och den oroliga sömnen
avtog hans krafter allt mer. Han blev blek och mager och ju längre krisen
varade ökade hans ömtålighet, hans ängslan och gråt. Hans situation
var alltså ganska allvarlig trots att han inte var sjuk. Det stod klart,
inte bara för psykologen utan också för föräldrarna, att det var fråga
om en svårighet i karaktären, vars återverkningar kunde leda till
allvarliga kroppsliga men.
Utgångspunkten var, som det verkade, den alltför fasta bindningen
mellan barnet och den första vårdarinnan. Men det var en öppen fråga
varför denna bindning blivit så stark och varför den hade ett så ohälsosamt
inflytande på barnets vidare utveckling. Först genom en noggrannare
insikt i dessa sammanhangs kunde man hoppas att finna rätt väg till hjälp
för den lille. Därför måste man närmast försöka att så entydigt
som möjligt bestämma den första sköterskans karaktärsform.
Hon var en barnlös änka på omkring 50 år och hade sett vården
av detta barn som sitt enda livsinnehåll. Hennes mindervärdeskänsla kom
till uttryck genom den ofta upprepade anmärkningen att hon bara var god
nog att sköta andras barn och när de blivit vuxna, kunde hon kastas på
sopbacken. ”Moren har gjort sin plikt, moren kan gå.” – Hennes
behov att hävda sig yttrade sig tydligt i att hon försökte göra sig
oumbärlig och därför sörjde hon inte bara med pinsam samvetsgrannhet för
sin skyddslings kroppsliga välbefinnande utan hon försökte också med
alla medel befordra hans själsliga utveckling.
Man skall lägga märke till att denna kvinna i egentlig mening
inte kan betecknas som nervös eller på något sätt som neurotisk. Men
genom omständigheterna i hennes situation hade nedbrytningen av hennes
jagaktighet hittills blivit henne besparad, så att hennes sakliga
avsikter överallt ännu var förfalskade av hennes personliga mål. Man
kan inte anklaga henne för den svagheten, men man måste inse att den svåra
karaktärstörningen hos barnet var att söka i den osakliga inställningen
hos barnsköterskan. Naturligtvis var hon inte medveten om osakligheten i
sin inställning. Hennes handlingsätt som ledde till en fullständig osjälvständighet
hos barnet, var i stället för henne och liksom för föräldrarna ett
bevis på självuppoffring, tålamod och förståelse för den barnsliga
själen.
Betecknande för felet i hennes grundinställning var det sätt hon
lärde barnet att gå. Hon försökte bespara honom varje misslyckande.
Hon omgav det med så många skyddsregler, att han blev mer ängslig än
modig, det tog längre tid för honom än för andra barn, men det gick
utan bulor och skrik. Emellertid visade det sig snart att det var förenat
med vissa betingelser för att han skulle kunna gå. Det hette ungefär :
”Jag vågar bara gå, när sköterskans händer är nära.” Långsamt
släppte regeln så att det räckte med att ha sköterskan i samma rum.
Och slutligen kunde också mamman godkännas som skyddsängel i stället för
sköterskan.
Dressatet var alltså inte så förstelnat när det gällde person.
Fullständigt obevekligt visade det sig emellertid med hänsyn till de
rumsliga betingelserna. Alltifrån början av den individualpsykologiska rådgivningen
vägrade Karl Z. att utan närvaro av sin relationsperson ta ett steg uppför
en trappa eller ens övervinna en större ojämnhet på golvet. Och här låg
tyngdpunkten i hans karaktärsfel : han hade inte lärt att ta på sig
risken av ett misslyckande. Han visade tydligt genom sitt uppträdande att
han ställde sin relationsperson till ansvar om han misslyckades eller för
varje obehag som drabbade honom. Han krävde till och med att man i förväg
skulle beskydda honom för alla faror. Och han tvekade inte att använda
sina starkaste maktmedel, när han fick för sig att hans relationsperson
tänkte försumma sina plikter. Därför skrek han högt och
demonstrativt, när han kom till en tröskel eller en avsats och sköterskan
inte genast lyfte honom över hindret. Samma sak visade sig i alla andra
problem i hans barnsliga utveckling.
Att bygga med klossar bestod för honom i att sköterskan byggde
konstfulla torn efter hans anvisningar. Han blev mycket ond när hon inte
exakt följde hans arkitektoniska intentioner. Men inte bara leken, utan
också det dagliga livets plikter var förknippade med ändlösa villkor,
som samtliga gick ut på att skydda honom för nederlag, och som
framtvingades av de tidigare nämnda maktmedlen.
– Enligt sin karaktärstyp var Karl Z. en Idol med några drag av
Gnällspik.
Här visar sig på ett tidigt stadium av barnets utveckling den
fullständiga bilden av en förstelnad karaktär. En hel rad av dressat är
förhanden, och det är tydligt att deras gemensamma innebörd är barnets
jagbevarande. Den gemensamma nämnaren för alla dessa dressat är här,
som hos alla människor att ”inte lida något nederlag” ; där med
”nederlag” menas något mycket enkelt och omedelbart. De omtydningar
och omvärderingar, som hos den vuxne ofta förefaller så utomordentligt
ogenomskinliga, saknas fullständigt här. Men denna brist på
komplikationer i den inre författningen är naturligtvis beroende på
mindre erfarenhet hos barnet än hos den vuxne.
Också skillnaden i strävan efter jagbevarande är ännu tydligt
synlig i sina båda poler mindervärdeskänslan och självhävdelsebehovet.
Likaså är indienställningen hos relationspersonen (i första hand
barnsköterskan, men senare modern) redan fullt utvecklad. Men därav
framgår att i det här fallet går det inte att nå en förbättring
genom att påverka enskilda dressat, man måste söka nå fram till en förändring
av hela den barnsliga personligheten.
Nya erfarenheter kan
bara resultera i finslipning av dressaten, utan att beröra barnets
jagaktighet. Mamman försökte en gång sedan barnsköterskan lämnat dem
få Karl att göra som hon ville genom att lova honom en belöning. Karl
var gjorde som hon ville, han fick sin belöning, men nästa dag uppförde
han sig värre än tidigare och tvang på det sättet fram en ny premie för
gott uppförande. Hans lön infogades (som vid andra tillfällen straffet)
genast i systemet för att säkra hans jag, så att jagaktigheten snarare
ökade än minskade. Mamman som måste överta rollen av relationsperson
efter sköterskan, fann sig tvingad att ge en ny muta men på det sättet
fick hon själv ett litet bidrag till sin bekvämlighet. Hon kunde tvätta
utan bråk, men det pedagogiska utbytet blev dåligt.
Erfarenhet kunde inte alls hjälpa i det här fallet, utan bara det
som vi i motsats till erfarenhet betecknat som upplevelse. Barnet måste
uppleva att hans ångest inför nederlaget var meningslös, och att hans
strävan att bevara jaget var överflödig. Han måste uppleva att
utvecklingen av hans krafter kunde ske mycket snabbare utan att snegla på
sitt jag (eller vad som är detsamma, på sin relationsperson), än det
kunde ske med hjälp av detta sneglande. Och han måste uppleva att det är
förenat med en bättre känsla att på eget bevåg och med egen risk ge
sig ut på upptäcktsfärd i ett nytt rum eller ett okänt buskage, än
att under ständig ängslan och under den skyddande handen av en vuxen
upprepa sina banala triumfer i en invand krets.
Den svårighet som måste övervinnas, var här som med de flesta
barn, inte bara stelheten i de barnsliga dressaten, utan dessutom
bindningen mellan mamman och barnet. Även om man i likhet med barnsköterskan
inte kunde kalla henne neurotisk, var hon ändå så van vid sitt sätt
att förhålla sig till barnet att det var henne hart när omöjligt att göra
sig fri från sin roll som relationsperson. Emellertid visade det sig
lyckligt att den ursprungliga relationspersonen, som genom sin osakliga
inställning förorsakat barnets jagaktighet, redan hade försvunnit och
att mamman övertagit den rollen för bara några veckor sedan. Den nya
barnsköterskan hade ännu inte blivit relationsperson. Karl var
likgiltigt gentemot henne, han löd henne inte och begärde heller inte
heller att hon skulle hjälp honom. Tillfrisknandet måste väsentligen
grundas på en förändring av mammans sätt att förhålla sig. Karaktärsanalysen
av ett så litet barn består huvudsakligen av en analys av dess
relationsperson. Det gällde alltså att ge mamman en inre inställning
som kunde överföra de ovan nämnda upplevelserna till barnet. Och
lyckligtvis förstod mamman snart den nödvändiga pedagogiska inställningen.
Men när det gällde övergången från teori till praktik svajade hon en
lång tid fram och tillbaka, , något annat var inte möjligt. Ibland
visade hon en påtvungen kyla och omedgörlighet, som förskräckte barnet
i onödan, ibland föll hon tillbaka i sin tidigare alltför medlidsamma hållning.
I båda fallen svarade barnet med en upptrappning av kampen.
Men med tiden fann mamman allt oftare den rätta tonen Hon förirrade
sig allt mindre bort från sin sakliga vänlighet och ju bättre hon kunde
motstå de ilskna och klagande skriken från barnet, och vad som var ännu
svårare för henne, hans smeksamhet, desto mer måste Karl på gott eller
ont avstå från sin relationspersons indienställning. En dag stod han
och ropade och gnällde vid tröskeln mellan barnkammaren och föräldrarnas
sovrum. Mamman lät sig inte störas i sitt arbete, utan sade gång på gång
till honom utan att rubbas i sitt tålamod: ”Kom du bara, du är stor
nog.” Det dröjde väl en halv timma innan Karl lugnade ner sig, och
ytterligare en kvart förgick medan han tyst stod framför tröskeln. Då
och då lyfte foten som om han tänkte våga försöket. Sedan stod han plötsligt
i ett obevakat ögonblick mitt i rummet, när mamman böjt sig ned över
tvättkorgen.
I det ögonblicket skulle mamman kunnat förstöra allt genom en
obetänksam handling. Hon lade mycket väl till det lyckliga uttrycket i
pojkens ögon och skulle gärna ha givit upp ett segerrop. Men då skulle
Karl igen gjort anspråk på en belöning, och därför lyckades mamman
att sakligare se det han gjort, som något självklart. Och det gjorde hon
rätt i. För på kvällen, när pappan kom hem, marscherade den lille
Karl ostentativt fram och tillbaka över tröskeln och pappan lät förleda
sig att belöna honom med en chokladbit, varpå barnet upprepade sin
prestation och sprang tillbaka till pappan med orden : ”Gått en gång
till”.
Eftersom pappan inte var hemma på dagarna och inte hade så många
tillfällen att begå några pedagogiska misstag, hängde den vidare
utvecklingen och tillfrisknandets förlopp helt och hållet på mamman.
Och hon lyckades så väl att inom loppet av några månader, kunde Karl
inte bara vara ensam i sitt rum (något som tidigare var helt uteslutet),
utan han började klättra och hoppa på eget bevåg så att han till slut
fick mer smak på gymnastiska vågstycken än vad föräldrarna tyckte om.
Matvägran försvann mycket snart, sömnsvårigheterna uppträdde en längre
tid, men blev alltmer sällsynta. Längst stannade mörkrädslan kvar av
alla symptomen.
Men ju mer pojken lärde sig på egen hand reda ut tingen i sin
omgivning, desto mindre blev han beroende av sin relationsperson, och dess
mindre behövde han bekymra sig om betydelsen av det egna jaget. Efter ett
halvt år var skräcken för nederlag så till vida borta att man kunde börja
kritisera honom och utsätta honom för konkurrensen av jämnåriga. Genom
att utan tvång kunna börja i en förskola visade han sig fullständigt
tillfrisknad.
|