Mall

Det är inte alltför svårt att förvärva människokunskap ; till det behövs bara ett långt livs erfarenhet.

Många som genom sitt yrke eller av intresse lägger märke till karaktären hos sina medmänniskor blir med åren ganska goda människokännare.

Lärare, läkare, andligt verksamma, partiledare och chefer i näringslivet lyckas i sitt yrke mycket mindre genom tekniska kunskaper än på grund av det enkla faktum att de blivit goda människokännare.

Människokunskap behöver vi alla lika nödvändigt som vårt dagliga bröd. Men frågan är om vi måste vänta tills åren låter den infinna sig liksom av sig själv.

Ja, för många räcker inte ens ett långt liv för att inhämta den här betydelsefulla erfarenheten. Frågan blir då om man inte som all annan kunskap kan göra den tillgänglig genom studier så att man kunde läsa sig till människokunskap när man verkligen behöver den.

Om man hade tillgång till en vetenskaplig karaktärslära där folkens vanor och konstnärliga uttryck blivit sammanställda av olika människokännare då skulle man kunna lära in människokunskap.

Om man dessutom hade tillgång till ett system av de så kallade förvetenskapliga insikterna som i sig kunde rymma en bevisbar och invändningsfri ordning skulle man kunna läsa sig till hur olika karaktärer påverkar människans handlingar – en kunskap om människan Vetenskapen skulle för länge sedan redan ha skaffat fram en sådan lära om den inte när den skulle lösa uppgiften hade stött på en svårighet som hittills inte varit möjlig att övervinna. Det är en svårighet som kan framställas ungefär så här :

Men det som kännetecknar en vetenskap är att den måste vara tillgänglig för var och en med en förståndsmässig skolning och som vill lägga ner tid och möda på att förstå vad den lär ut.

Det betyder den logiskt invändningsfria uppbyggnaden av grundlagar genom allmängiltiga iakttagelser, som vi har rätt att kräva av varje vetenskap.

Men det finns ingen mening i att begära av karaktärskunskapen (som kunskap om människan) att den skall göra en erfarenhet förståeligt för den som saknar den.

Förutsättningen för karaktärskunskapen är inte enbart en vetenskaplig skolning av förnuftet som varje sund människa kan skaffa sig. Den är därutöver något annat ; nämligen den egna karaktärens mognad genom egen erfarenhet. I det avseendet är alla studier och all intelligens oanvändbara så länge som den egna erfarenheten saknas. Det handlar alltså inte om en vetenskap som bärs enbart av förståndet utan om ett system av insikter i livet ; eller om man så vill av en ”vishet” som utgår från bärarens egen personlighet och vars omfång är precis så stor, räcker precis så långt, som den inre mognaden hos denna personlighet.

Under förutsättning att man godtar innebörden av mognadsprocessen, karaktärens förändring genom jagets avtagande förstelning (uppgiften för denna teoretiska bakgrund) är det verkligen möjligt att ställa upp ett begreppsystem som är logiskt i sig ; som uppfyller verklig erfarenhet och gör den förståelig ; samtidigt som den möjliggör påverkan.

Detta begreppsystem kan man inte frånkänna ”vetenskaplighet” men den är bevisbar och brukbar bara för den del av mänskligheten som redan haft känning av den process som leder till den vuxna människans mognad.

Att denna grupp av mognande människor hela tiden ökar sin andel av våra folk är ett praktiskt mål som karaktärskunskapen ställs inför. Detta förhållande visar sig tydligt när det blir fråga om att förstå sammanhang och utveckling i det som här kallas för ”uppklarnande” * eller ”mognad”.

Den som förblivit främmande för denna upplevelse och som inte heller känt av dess förebud kommer att anse den lögnaktig. När han ser mognaden fullbordas hos andra kommer han att ställa upp teorier som förklarar den på annat sätt som sjukdom eller självbedrägeri. Människan förmår nämligen inte annat och måste alltid försöka passa in det som sker runt omkring henne i den egna erfarenheten. Men då mognadens väsen ligger bortom hennes erfarenhet kommer hon inte att kunna förstå varken det som sker i den eller dess resultat.

Om vi utgår från förståelsen för den mänskliga ”mognad”, som inträffar i uppklarnandet kan vi alltså lägga märke till två skilda uppfattningar av det mänskliga livet. Vi kommer att finna att dessa båda synsätt motsvarar två skilda mognadsgrader i den mänskliga karaktären.

Den här framställda kunskapen i den mänskliga karaktären blir alltså bara begriplig för dem som antingen upplevt någon del av uppklarnandet eller som känt av dess förelöpare.

De andra kommer visserligen också att bli föremål för vår undersökning men de kommer inte att kunna använda dess insikter varken på sig själva eller på andra.

Framställningen av skillnaden mellan den mogna och den omogna människan och utforskningen av själva mognadsförloppet är den första och viktigaste uppgiften för karaktärskunskapen.

Den som ser karaktärens rening som det vikitigaste händelseförloppet i en människas liv vet att vägen dit går genom lidande : utvecklingen är som en kurva som sjunker till en lägsta punkt för att åter stiga uppåt.

För alla som vill undvika lidandet uteblir också mognaden : den utveckling man då strävar efter går som den klassiska vägen till dygden vilken utan lidande och kriser utan avvikelser leder rakt upp till Olympen. Den klassiska kunskapen lär hur man skall förhindra lidandet eller om man lider hur man skall kunna undvika det. Under sådana förhållanden är det likgiltigt om utvecklingen av den ”riktiga människan” innebär :

ett bestämt mål som liksom drar människan till sig uppifrån (som den platonska idén eller den aristoteliska entelekin) ;

eller om man tänker sig ett till sitt innehåll vagt framåtskridande som liksom underifrån tränger upp genom de krafter som finns inneboende i naturen (ungefär som nydarwinismen).

Kännetecknande är i alla fall att utvecklingen sker genom krafter som redan finns tillgängliga i naturen och att alltså noga taget allt som sker redan från början är bestämt, determinerat eller kausalt betingat (orsaksbundet). Därmed blir produktiviteten, den skapande kraften av gestaltning hos så många människor och så många folk ett olösligt problem.

I den orsaksbundna tanken avslöjar sig den djupast sett mekaniska karaktären hos alla dessa livsåskådningar. Till sist vore dock världen ändå bara en maskin ; visserligen oändligt komplicerad men dock en maskin som kunde räknas ut.

Men i så fall måste man göra klart för sig att föremålet för en sådan forskning alltid bara kan vara något som genom sina ursprungliga förutsättningar och genom det tvångsvisa förhållandet mellan orsak och verkan sedan evighet redan är fastställt.

En sådan vetenskap erkänner inte skapandet som sådant, den erkänner inte heller någon enskild skapande akt, ingen produktivitet varken i det ändliga levande väsendet eller i det gemensamma ändlösa livet.

Den känner helt enkelt inte till något skapat utan bara nya grupperingar av gamla redan förefintliga delar. Det betyder : den känner bara det som är dött.

Idealet för denna forskning är fysiken som vill återföra allt skeende till en lagbunden förskjutning av ett sista enhetligt något – elektroner, atomer, etrar eller energi.

Men var och en som gör människan till föremål för en sådan endast naturvetenskaplig (kausal) forskning förutsätter stillatigande att allt vardande till sist är mekaniskt och alltså dött. Han bekänner sig till determinismen vilket betyder att han gör människan till ett dött föremål innan han börjar utforska henne.

Den snillrikaste framställningen av det mänskliga själslivet med denna mekaniska utgångspunkt är psykoanalysen. Men just den läran visar tydligt på den svaga punkt som nödvändigtvis måste finnas i alla sådana system : den känner inte begreppet ansvar.

Den enskilda människan vore i så fall inte sina handlingars gärningsman ; hon skulle då vara ett slagfält för i henne verkande drifter och instinkter (som jag-ideal, jaget och detet) vilka slåss om herraväldet. Hennes handlingar är inte de som hon själv vill utan de som den för tillfället starkaste driften bestämmer. Detta beror i sin tur på drifternas ödesbestämdhet som gestaltas av arv och upplevelser under barndomen.

Den som har tur består av ett harmoniskt driftsystem den som har otur går under i konflikten mellan drifterna (man säger att människan är förutbetstämd – determinerad – för sitt öde, som hon viljelöst måste böja sig för).

Det blir på det sättet så att en förbrytare eller en sjuk är detsamma som en ”så kallad frisk”. Därför att för utvecklingen av sitt eget öde är ingen ansvarig och för begreppen ”god” eller ”dålig”, ”frisk” eller ”sjuk”, ”lycklig” eller ”olycklig” finns ingen plats i ett sådant system.

Det är en stor skillnad att säga : ”hungern söker tillfredställa sig med att äta” ; eller att säga : ”den som är hungrig söker tillfredställelse med att äta”.

Därför att i det första fallet kan vilken äppeltjuv som helst påstå : ”det var inte jag som stal det var min hunger.” Man skall inte haka upp sig på det barnsliga i exemplet.

Den som lyssnar på den nuvarande psykologin och dess handhavande i rättsväsendet kan konstatera att man där ofta har en uppfattning som kort och osminkat kännetecknas av satsen : det är inte brottslingen som begår brottet utan hans drifter eller affekter ; eller om det inte är bristen på behärskning eller under inflytande av en svag karaktär så är det alkoholen ; och är det inte alkoholen så är det föräldrarna som givit ”ett sånt blod” och en sån hjärna ;

Det är under alla omständigheter inte människan själv. Deterministen måste ständig söka nya förklaringar för att hålla begreppet ansvar borta. Därför att determinism och ansvar utesluter varann.

Om någon kan förklara sitt handligsätt i orsaker (som inte är han själv) är han inte ansvarig för sina handlingar. Därför att det fanns ju en orsak som tvang honom att handla så som han gjorde. Allting som kan förklaras genom sin orsak måste med nödvändighet ske så som det sker och kan inte ändras eftersom det inte fanns någon orsak till ändring – då skulle det nämligen ha ändrats.Det finns inom den deterministiska vetenskapens område varken frihet eller ansvar ; inte heller produktivitet och därför finns där noga taget inte heller något liv.

Men den som medger att det viktigaste i vår erfarenhet nämligen den mänskliga handlingen inte kan vara föremål för en deterministisk vetenskap eftersom den har den levande av ansvar bundna människan till orsak och därför inte kan bestämmas i förväg han slutar att vara determinist. Hon har redan upptäckt den andra sidan av världen nämligen det levande ansvarets värld och därmed denna ”mognad” som måste förbli okänd för den kausala livsåskådningen.

För det naturvetenskapliga betraktelsesättet härskar alltså i det levande och döda likaberättigat den fullständiga bundenheten genom orsak och verkan :

Men den som betraktar världen med levande ögon finner under den döda kausaliteten och över den möjligheter till skapande handlingar och därmed bundenhet genom ansvar.

Vi kan i fortsättningen kalla den ”levnadsvetenskap” eller ”vitalvetenskap” i motsats till den döda naturvetenskapen eller materievetenskapen. Den som har en naturvetenskaplig världsbild måste nödvändigtvis i sitt praktiska liv handla annorlunda än han är van vid i den vetenskapliga tankens värld. Det är först när denna motsägelse tvingar honom att ge upp determinismen i det egna livet som mognadsprocessen kan fullbordas i honom.

Men då uppstår frågan hur man kan betrakta verkligheten både från den ena och den andra sidan ; hur de båda synsätten förhåller sig till varann ; hur de påverkar människans praktiska handlingar och hur den praktiska livserfarenheten återverkar på dessa –

27. D e n l e v a n d e e l l e r i n f i n a l a i n s t ä l l n i n g e n

De som betraktar det levandes rike så att i centrum står den enskildes och folkens ansvar, han kan inte söka den yttersta grunden till en handling i orsaker som är något annat än den som handlar.

Den yttersta orsaken till varje handling måste vara den som utfört handlingen. Frågar man sedan varför han har utfört just den handlingen och inte någon annan så får svaret ligga inte bara i de orsaker som närmast ligger till grund utan man måste framför allt göra klart för sig målet som handlingen avsåg att uppnå.

Bara genom målet inte genom orsaken kan man säga något väsentligt om den som utfört handlingen. I stället för sammanhanget mellan orsak och verkan visar sig då för oss sammanhanget mellan mål och medel. Vi säger inte längre ”ett barn äter för sin hunger,” utan

”ett barn äter för att bli mätt”, på samma sätt som vi tidigare inte ville säga ”hungern gör äppeltjuven” utan ”äppeltjuven är hungrig.” Dessa enkla ändringar i uttrycket för oss över en avgrund som skiljer två världsåskådningar två kulturkretsar och två århundraden.

Nu kommer man använda sig av förbindelsen medel – mål varje gång det rör sig om omedvetna eller avsiktliga livsyttringar.

Man kan gå med på att ett barn ofta gråter för att väcka medlidande men man kan inte påstå att det alltid är målet. Där ligger den verkliga skillnaden mellan orsak och verkan (kausalitet) och förbindelsen mellan medel och mål (finalitet). Finaliteten är inte bara en omvändning av kausaliteten som man vanligen antar. En viss orsak måste nämligen alltid ha en och samma verkan. Förbindelsen mellan dem är ett tvång.

När ett barn en gång gråter för att väcka medlidande är därmed inget sagt om vad som är dess mål nästa gång. Den frågan måste besvarar på nytt varje gång. Att generalisera att ställa upp lagar för detta så som naturvetenskapen vill vore för karaktärskunskapen ett fel i metoden. Här visar sig karaktärskunskapens samhörighet med de så kallade kulturvetenskaperna speciellt med sociologin och historien som forskar i engångsföreteelser ; sådant som inte kan upprepas. Det behöver knappast sägas att detta liksom karaktärskunskapen gäller alla vetenskaper som riktar sig mot den levande människans område ;

Men också om man medger att barnets gråt alltid tjänar ett särskilt mål så kan man ju tänka sig att andra handlingar som att andas eller att drömma inte har ett mål utan en orsak.

Man säger till exempel att andningen påverkas av kolsyreöverskottet i blodet. Men ingen kan förneka att andningen står i överlevandets tjänst : man andas för att leva och just så mycket häftigare som kolsyreöverskottet är. Ju mer målet sätts i fara ju häftigare kommer medlet till användning. Här ser man hur sökandet efter orsak som metod naturligt underordnar sig sökandet efter mål. Men den som andas är medveten om varken det ena eller det andra.

När vi betraktar livet ur medel – syfte förbindelsen som metod måste vi också göra klart för oss att medvetna medel kan tjäna omedvetna syften. Man andas medvetet men man tänker inte på att man annars skulle dö. Å andra sidan kan omedvetna medel användas för medvetna syften. En god skådespelare använder sig av inarbetade medvetna medel men när han framför sin roll på scenen får han inte vara medveten om dessa utan de måste komma ur det omedvetna för att inte vara ”gjorda”. Och för det tredje finns i varje levande väsen otaliga omedvetna medel i tjänst hos omedvetna mål. De flesta inre organen arbetar utan att dess bärare känner till dem och utan att han vet hur de verkar.

Vi kommer därför att skilja mellan medvetna mål och omedvetna syften och vi har redan sett hur viktig denna skillnad är. Men först räcker det med att slå fast att varje människa fullföljer syften som sträcker sig långt utöver hennes mål.

Det här är det viktigaste framsteget i den nyare karaktärsforskningen i förhållande till alla tidigare. Människan är bärare av sina mål och sina syften, ja hon finns bara till som människa så vitt hon bär dem inom sig ;

därför att varje uppnått mål eller fullbordat syfte i samma ögonblick förvandlas till ett medel för ett nytt mål eller nytt syfte.

Men pyramiden av människans mål och syften har en topp som döljer sig i oändligheten. Den i livet inneboende syftemålsenligheten som vi kan lägga märke till för oss utöver varje antaget slutändamål. Annorlunda uttryckt : finalitetens innebörd är infinal, slutmålet ligger i oändligheten,

därför att varje uppnått mål eller fullbordat syfte i samma ögonblick förvandlas till ett medel för ett nytt mål eller nytt syfte. Och i verkligheten hör otaliga ”neurotiska” förlopp hit. Inte bara tvångshandlingar och tvångstankar utan också många ångestsymptom kan tjäna som mönster för dessa psykosklerotiska urartningar av levnadsförloppet. Många så kallat friska människor har en tydlig påkänning i sin prestationsförmåga genom avsnörningen av den infinala målpyramiden när de underkastar sig ett enbart finalt och därför jagaktigt (egocentriskt) förstelnat mål.

Dessa påkänningar har alltid en ”kompensatorisk” karaktär. De kan objektivt sett vara ganska värdefulla ; ur subjektets synvinkel finns de inte där för att tjäna livet utan för att som mål tjäna det egna jaget som frambringar dem ; därför bär de psykosklerosens märke. De utesluter trots all nykterhet, all flit, och all uppfinningsrikedom det mänskliga sinnets verkliga produktivitet, kort sagt det oändligas andedräkt.

Ju mer en prestation står i det oändligas tjänst (men inte bara står i utan verkligen bärs av) ju mer visar den sig ha en innebörd som levande och som produktiv.

Innebördsenlighet är det oändliga det som griper långt utöver den mänskliga tillvaron.

Här framstår i all sin skärpa motsatsen mellan den naturvetenskapligt kausala forskningen och det infinala tänkesättet som vi kallar vitalvetenskapligt.

och göra det till sitt föremål ; och samtidigt tydligt söka urskilja det med hjälp av naturlagarna.

Det infinala tänkesättet söker inte ett i sig slutet föremål som det ställer sig inför utan det ser i allt det levande ett evigt öppet, till det oändliga (det totala) anslutet system som lämnar ett inre tillträde för den som förstår ; och till vilken samma oändlighet den förstående hör.

Infinaliteten tronar inte som den platonska idén över eller som entelekin inuti tingen. Den existerar över huvud taget inte i verkligheten. Den verkar bara där materia finns (så som subjektet bara kan verka där det finns objekt).

Den innebär över huvud taget livet.

Den uttrycker ändamålsenlighet och den obegränsade finalitet som är inneboende i allt levande.

Därigenom står den i motsats till den begränsade finaliteten och förekomsten av avgränsade mål eller syften ; vilka alltid hänför sig till en avdelad bit av ett levande något och som måste betraktas som avsnört och därför möjligt att åter upprepa. Finalitet är fortfarande att tänka deterministiskt. Varje enskilt slutsyfte verkar som kausa finalis. Det är bara begreppet infinalitet som säkrar det indeterministiska tänkesättet.

Det infinala får under inga omständigheter uppfattas som något innehållsmässigt avgjort.

Det infinala är ett tomt begrepp vars gradvisa uppfyllelse först kommer till stånd genom förverkligande av livet ; och det kan inte heller fullständigt uppnås på denna jord.

Men efter alla dessa funderingar uppstår en viktig invändning. Man undrar nämligen om upphovet till en handling ändå inte finns utanför den som handlar just i detta överpersonliga syfte som finns på andra sidan i oändligheten bortom all förmåga att föreställa sig och som styr in människorna i riktning mot ett slutsyfte så att hon till slut ändå är som en marionett.

Men då skulle vi åter tänka mekaniskt. Det visar sig dessutom att varje människa om det inte i hennes handling finns hämningar och misstag omedelbart i sig uppfattar livets oändlighet.

Människan är infinalt verksam så länge som hon handlar levande och skapande.

Hon är kausalt betingad så fort hon finalt befinner sig under påverkan av sina fel och urspårningar.

Till slut visar det sig att man är ansvarig även för de handlingar som har infinala syften men att detta ansvar inte har någon innebörd eftersom felaktiga förhållanden bara kan uppstå där det infinala syftet blivit förfalskat av hämningar och misstag.

Livet ställer oss till svars inte för våra riktiga utan för våra falska handlingar.

Som objekt kan hon göras till föremål för naturvetenskapliga undersökningar.

Hennes anlag, hennes kropp, hennes behov, hennes sociala situation, den livsuppgift som ödet givit henne de olyckor som drabbar henne verkar på henne som kausala faktorer. Hon har rätt när hon på ett kausalt sätt tar ställning till alla dessa ting i deras sammanhang och inflytande.

Hon kan och hon skall i detalj förhålla sig produktivt (subjektalt) och göra klart för sig alla kausala sammanhang. Hon måste förbli ett infinalt subjekt mitt i de kausala bojor som vill fängsla henne. Och detta subjektvarande, denna möjlighet till produktiva handlingar bortom all beräkning måste hon lära sig känna igen och erkänna ; inte bara hos sig själv utan också hos sina medmänniskor (som hon inte kan förstå rent kausalt) ; erkänna, frukta och älska.

Men inte bara de kausala inskränkningarna och bestämningarna i hennes subjekt-tillvaro som kommer utifrån ; genom uppgifter och behov ; genom tillgängliga och bristfälliga medel ; utan också de som kommer inifrån genom jagaktig stelhet, dressat eller psykoskleros ; måste hon erkänna och känna igen ; inte för att foga sig i dem utan för att därigenom kunna övervinna dem.

Den vidare frågan, hur dessa hämningar och misstag uppstår hur de påverkar den enskilda människans liv hur de sakta drar in sin bärare i mognadsprocessen och hur de slutligen gradvis kommer att övervinnas i denna process denna fråga bildar den tredje uppgiften som karaktärskunskapen ställs inför.

Varje livsyttring utgår från ett levande väsen ett subjekt och riktar sig mot ett föremål, ett objekt. Det är så självklart att det inte skulle behöva nämnas om det inte vore så att det finns levnadsförlopp vars objekt är svåra att bestämma. Subjektet som bärare av eller källa till livsförloppet är alltid lätt att bestämma. Det finns inget skratt utan någon som skrattar och inget språng utan någon som hoppar. Men man kan skratta utan att ha något föremål att skratta åt ; och vad är föremålet för en promenad ? Vi har emellertid sett att visserligen finns det livsfunktioner utan (medvetna) mål, men inte några sådana utan (omedvetna) syften.

Föremålet är alltid ett stycke av världen och innebörden av syftet är alltid en förändring av denna värld (det mänskliga livets ändamål). Den som tycks skratta bara för skrattets skull han förändrar med det en liten bit av världen. Samma sak gäller alla kroppsfunktioner. Det gäller också när det bara rör sig om en flyktig tanke eller en knappt märkbar stämning. Det är så kallade inre förlopp som man alltid känner igen som förberedelse till handling eller icke fullbordad handling. Det är också här fråga om en förändring av världen. Naturligtvis inskränker sig dessa förändringar till en förändring av den inre världen. Det är insikter och tankar, känslor och planer, kort sagt förutsättningar och beredskap för kommande handlingar som i all stillhet förändras – vidareutvecklingen av basen för en reaktion.

Föremålet för varje handling är alltså världen även då det till synes inte finns något föremål att visa på. Och det är alltid den yttre materiella världen eller den själsliga känslans värld eller den andliga tankens värld. Och syftet med varje funktion är en förändring av denna värld även när ändringen tycks aldrig så obetydlig eller meningslös.

Subjektet till den här funktionen ; den egentliga källan till livsförloppet är varken organismen eller någon del av den inre världen. En sådan uppfattning skulle föra oss tillbaka till det vägslut där psykoanalysen befinner sig. Subjektet är ingenting som kan nämnas med ord därför att det i så fall vore en del av yttervärlden ett föremål, ett objekt och alltså inte längre ett subjekt.

Subjektet är som en matematisk punkt som inte är rumslig men som ändå i sig är förutsättningen för den geometriska figuren så att utan punkten vore den inte vad den är.

Från subjektet sett ligger också den så kallade inre världen utanför. Även den innersta och mest fördolda rörelsen i känslolivet som en flyktig känsla av längtan eller en inte erkänd känsla av vemod är för subjektet fortfarande något utanför. Subjektet kan alltid ställa sig i förhållande till dem ; subjektet kan göra dem till föremål för sitt omdöme. Subjektet är själv ingen del av världen ; det tillhör varken den kroppsliga världen eller den själsliga känslans värld eller den andliga tankens värld ; men subjektet står alltid i förhållande till denna värld som det är bundet till utan vilken det inte kan verka ; som något evigt förborgat och ändå det mest verksamma.

Man kan invända att människan genom sin kroppslighet alltid är tvungen att uppleva sig själv sig som objekt. Varje slag, varje vindpust, varje sinnesintryck som träffar henne träffar henne som objekt. Men just här måste man göra en åtskillnad. Den människa som uppfattar sig själv som enbart–objekt ; som ett dött föremål utsatt för främmande inverkan hon bedrar sig själv. Hon döljer för sig själv att hon också är subjekt. Men den som är införstådd med att hon samtidigt är subjekt och objekt, kommer sanningen närmare. Hon skulle gradvis komma underfund med att hon inte bara är ett aktivt handlande subjekt utan på samma gång ett passivt lidande subjekt.

och detta förhållande ligger till grund för människans ansvar. Återverkan av människans handlingar som hon utför som aktivt subjekt träffar henne tillbaka som passivt subjekt. Den uppstår i henne som lidande eller glädje.

En pojke slår sina lekkamrater ¸han handlar som aktivt subjekt. De som blivit slagna ger sig på honom ; han lider som passivt subjekt. Han får bära följderna av sina handlingar. Men också om han lyckas undvika följderna av sina aktiva handlingar kommer han att lida av att han undvikit följderna ; genom att bli utestängd från en gemenskap. Som passivt subjekt måste man alltid bära följderna också av sin flykt från följderna.

Såvitt hon är subjekt kan en människa aldrig göra en annan människa till objekt. Det betyder att man aldrig kan ”ha” inte heller ”behandla” eller ”bedöma” inte heller ”använda” en människa som medel för något som helst mål. Man kan visserligen dra nytta av hennes kropp eller hennes böjelser eller hennes vetande så länge hon som fritt subjekt tillåter det. Men henne själv, hennes förmåga och hennes egenskaper kan man inte gripa tag i. Därför att hon är och förblir subjekt ; förblir utanför den kännbara världen ; hon kan inte göras till föremål för oss förutsatt att hon låter sitt subjekt fälla avgörandet.

För det mesta upplever vi inte oss själva som subjekt. Vi bedömer och beräknar och behandlar oss själva som vi helst vill bedöma, beräkna och behandla andra människor det vill säga som objekt. Vi gör oss själva till våra egna objekt. Man säger att man är begåvad eller dum eller god eller elak och man tror sig också känna till orsaken till att man blivit på det ena eller andra sättet. Men det betyder i sin tur att man uteslutande gör sig till föremål för den naturvetenskap som bara är tillåten med tanke på förutsättningar och medel ; men inte med avseende på mål eller syfte eller livets innebörd.

När man gör sig själv till objekt underkastar man sig helt sammanhanget mellan orsak och verkan och avsäger sig friheten ; man avstår från subjektets värdighet och därmed också från produktivitet. I verkligheten slutar man att fungera som subjekt i förhållande till andra i samma ögonblick man bestämt sig för att vara deras objekt. Vad som förut framträdde som att skygga för ansvar visar sig nu vara att undvika att vara både aktivt och passivt subjekt.

Därför : att vara fri, att vara ansvarig och att vara subjekt är samma sak. Det betyder att vara levande ; vara skapande ; inte vara av världen utan i världen ;

Men samtidigt betyder återverkningarna av livet också det att vara utlämnad till naturens tillfälligheter. Det betyder att vara bunden i rum och tid till bestämda historiska sociala och biologiska förhållanden. Kort sagt, livet betyder att reda ut sitt förhållande till uppgifter faror och fiender till egna och andras misstag, till sjukdomar och umbäranden, till födelse och död.

Genom människan griper det infinala livet in i den döda kausala världen och gestaltar den rakt genom alla misstag och omvägar i riktning mot den levande och infinala helheten. Men detta växande av en levande verklighet lyckas bara genom den oupplösliga sammanbindningen av människan till det döda tvånget mellan orsak och verkan eller uttryckt på ett annat sätt genom den i livet inneboende oundvikliga följdriktigheten.

Den karaktärskunskap som ställer sig på denna ståndpunkt kallar vi den noniska (Characterologia nonica). Den har i sin princip likhet med den medeltida så kallade negativa teologin som utgick från tanken att varje påstående om Gud måste vara fel : vi vet att varje uttalande vi gör om människan måste vara otillfredställande. Det kan bara beröra hennes enstaka karaktärsdrag hennes gränser fel och inskränkningar eller hennes mål medel skicklighet och möjlighet. Men det berör inte henne själv som sätter målen som skaffar medlen och bibehåller eller förändrar målen och byter ut medlen. Föremålet för den noniska vetenskapen är alltså inte det som den ytterst vill utforska utan bara det som står i vägen för detta yttersta eller vad som tjänar det. Paradoxalt uttryckt : föremålet för den noniska forskningen är bara föremålets gränser. I den betydelsen är karaktären människans gräns.
Vetenskap, både naturvetenskap och denna levnadsvetenskap kan bara finnas där det handlar om världen alltså om objekt.

Människan såvitt hon är subjekt kan aldrig göras till föremål för någon vetenskap ;

men så länge hon lever ofri och såvitt hon gör sig till objekt ; till ett stycke av den här världen går hon att vetenskapligt bedöma. Karaktärskunskapen är därför inte bara en vetenskap ; den innesluter i sig det som en exakt forskning kräver.

Det är å ena sidan läran om medel, förmåga och gränser för de olika raserna folken och enskilda människorna ;

och å andra sidan läran om subjektets förvillelser om de missförhållanden som uppstår när människan inte längre ser sig själv som subjekt. När hon gör sig till föremål undandrar hon sig infinaliteten och bestäms i det ögonblicket av den döda kausaliteten. Då kan man förklara henne. På samma sätt är alla följder och missförhållanden ända in i uppklarnandets katastrof – den mognade människans framträdande – möjliga att göra till föremål för forskning.

Men uppklarnandet själv det nya uppflammandet av subjektet det nya framträdandet av den infinala inställningen ligger på andra sidan om varje vetenskaplig förklaring. När karaktärskunskapen försöker förklara mognadsprocessen är den ur vetenskaplig synpunkt obevisbar dikt och ur livets synpunkt ett försök att säga sanningen.