Sjätte delen  

           Mognad och klarhet  

           21. Ö d e s m a s k a n

   Om läraren är jagaktig tvingas även eleven att inta en jagaktig inställning. Och elevens jagaktighet kommer att anta exakt det uttryck som bäst skyddar den mot uppfostrarens jagaktighet. Är läraren snabb och hetsig blir eleven långsam och trög. Om inte skulle han lida alltför mycket under den andres otålighet. Men ur denna tröghet kommer en ny otålighet att växa fram hos läraren ; den som förorsakas av elevens tröghet. Och i vårt fall måste barnet ytterligare dra sig tillbaka i sina svårigheter. Ju mer otåligheten växer hos läraren, desto mer måste barnet dra sig tillbaka.  

   Här löper en djävulskrets genom två människoöden. Vi talar vid sådana tillfällen om en ödesmaska. Maskan består däri att var och en av de båda förorsakar inte bara den andre utan också sig själv ständigt växande lidanden så länge som den egna jagaktigheten varar.

   Men om någon av dem skulle kunna befria sig från sin jagaktighet och övergå till en saklig inställning då måste också den andre ändra sin ställning och ge upp sitt jag.

   Samlevnaden mellan två människor fordrat från livets sida en oavbruten nedmontering av den egna jagaktigheten. Om uppfostraren skulle bli tålmodig, måste barnet efter hand vakna upp ur sin tröghet. Och om barnet skulle bli sakligt, skulle den vuxnes otålighet jaga sig till döds på ett levande lugn. Men i verkligheten är lösningen av ett sådant problem mellan två personer där de uppstått knappast möjlig sett med mänskliga mått.

   Samma ödesmaska uppstår överallt där två jagaktiga människor är hänvisade till varann, alltså i varje nära förhållande mellan två människor. Bara om modet hos dem båda är ungefär lika stort kan de stå ut med varann. Om modet hos en av dem ändras bara en grad så måste det ändra sig även hos den andra., eller också måste gemenskapen brytas. Ödesmaskan som omfattar båda tvingar dem in i samma öde.

   Naturligtvis är det många gånger svårt att säga hur mycket två människor passar för varann. Men ödesförbindelsen är ständigt påvisbar. Två processmakare som hatar varann som pesten passar uppenbarligen bra ihop. Vem skulle den ene processa med om den andre vore resonlig? Han har inte minsta utbyte av en motståndare som som lägger ner sina mål. –  Den omtänksamma hustrun som hela tiden klagar på slarviga tjänare vore att beklaga om hon fick en husa som var lika omtänksam som hon själv. För husmor skulle det inte återstå annat än att börja tävla i omtänksamhet och det kan bara sluta med att husan avskedas. Risken av ett nederlag vore alltför stor. Och husan i sin tur måste ha en husmor som kommer med kritik. Hade hon en som översåg med hennes slarv skulle hon inte ha någon anledning att klaga. Hon skulle inte veta vem hon skulle mäta sig med i vilket förhållande hon stod till sin husmor och det skulle hänvisa henne till ett sinnesförlopp som bara den inre reningen erbjuder.

   Precis samma sak gäller varje gift par –  när två lever tillsammans –  förutsatt att de inte fortfarande befinner sig på skengemenskapens stadium. Han förvånar sig över att hushållspengarna försvinner. Det uppfattar hon som ett misstroende som förolämpar henne. Därför vägrar hon att avlägga räkenskap. Då blir han ännu mer sur eftersom han får för sig att hon har dåligt samvete. Vilket gör henne ännu mer sårad. Och det stärker honom i hans misstanke (Strindberg skildrar detta). –

   Djävulskretsen verkar.

   Ödesmaskan fungerar i äktenskapet så att var och en av de båda för att bota den äktenskapliga nöden måste göra det som redan från början var det svåraste att göra. Den misstrogne måste lägga av sin misstro, den snåle sin närighet, den slösaktige sin spendersamhet och den svartsjuke sin svartsjuka.  Innebörden av det är att jagaktigheten måste ge sig på det område där det är som mest smärtsamt där de tidigaste dressaten kommit till ett särskilt krasst uttryck. 

   Så länge dessa dressat och den jagaktighet som de är förankrade i, ännu inte har brutits ned måste med nödvändighet det onda hela tiden öka. Tvånget till en revision av den inre författningen blir allt starkare.

   Men genom ödesmaskan kommer också partnern att dras in i denna process så att varje stegring av jagaktigheten hos den ene inte tycks vara annat än ett berättigat svar på den andres ökade jagaktighet. Och så länge som dessa förevändningar har ett sken av verklighet i sig är det inte att hoppas på att någon av dem skall övervinna sin jagaktighet och därmed någon förminskning av deras lidande.

   Den som försöker att förstå den här oupplösliga hopflätningen av mänsklig svaghet och nöd, lever i en ständig fara att hemfalla åt en känsla av djup modlöshet.

   Om en människa på grund av sina egna dressat är böjd att finna fel i världsordningen kommer hon att ha svårt att finna ett bättre stoff för veklagan och anklagan av livet än just här. Men därigenom blir hon själv inflätad i de förvecklingar hon vill reda ut. Hon måste också lida tills uppklarnandets process griper tag även i henne.

   Men om den inom henne lurande modlösheten är mindre så kommer hon att säga att ”Gud straffar den ene skälmen med den andre”. Hon kommer att se hur hela generationer långsamt mals ner och sållas ut i livets kvarn och hon kommer utan betänkligheter att kunna överlämna detta väldiga arbete i händerna på den stora kvarnen.

   Hon kommer i stället att fråga sig om hon är kvarnsten, mjölnare, ax eller mjöl. Och hon kommer att finna att hon på en gång är allt detta.

   Också när en människa tycker sig stå inför olösbara gåtor som till exempel inför lidandet hos ett barn med syfilitiska föräldrar, får hon inte börja anklaga ödet. Det skulle hindra henne att se och att erkänna den i det här fallet verkande ödesmaskan. Hon måste låta sig nöja med att då och då påpeka för andra de verkliga sammanhangen och visa på orsaken till deras misstag. Framtvinga ett uppklarnande hos sina medmänniskor kan hon inte. Bespara dem omvägar kan hon ofta. Undervisa kan hon sällan. Men hon kan själv visa hur man år efter år kan förmå leva med lidandet. Och med det kommer hon att visa inte bara hur jagaktigheten minskar utan också hur modet verkar på hennes omgivning.

   (Bild 2 ; d) och e) ; Lidandets väg, del 5)

   Om vi föreställer oss att den ene av två som lever tillsammans genom delvisa uppklarnanden uppnår en hög grad av mod (hon genom att föda ett barn, han genom att till exempel lyckas i sitt arbete) medan den andra stannar kvar på sin förra ståndpunkt finns det som redan sagts bara två möjligheter. Antingen löser sig ödesmaskan och det sker genom att den mindre modige tar till flykten inför den modige ; eller att förhållandet fortsätter och den mindre modige tvingas att följa den andra på vägen genom mognadsprocessen. Men under alla omständigheter kommer det att uppstå ett motstånds- och försvarskrig från den ena, då den stigande livsförmågan hos den andra upplevs som ett angrepp på lugnet i den förstas jagaktiga författning.

   Om den ena tidigare var en passiv människa så kommer hon genom det ökande modet att bli mer initiativrik och energisk ; var hon tidigare aktiv så blir hon lugnare och mindre nervös. I båda fallen kommer emellertid det nya förhållningsättet antingen det mer aktiva eller det lugnare mer passiva att störa det stela jämviktsläget som råder hos motparten. Det vaknande modet – den fria nyfikenheten –  kanske väcker intresse för ett nytt yrke, det kan uppstå ett intresse för ett område som tidigare var främmande för båda. Det kan hända att ett tidigare gemensamt intresse upplöses. Den som är mindre modig av de två kommer då att känna sig övergiven och förrådd. Det gamla såret från barndomen kommer att rivas upp.

   Men den människa som han tidigare oförbehållsamt anförtrott sig åt bryter bara skenbart villkoren i gemenskapen. Den modige har svikit sin uppgift att vara relationsperson, den egna inre författningen har blivit sviken, den som gick ut på att till varje pris hålla fast relationspersonen. I det uppstår en negativ upplevelse som antingen måste leda till jagets sammanbrott och saklighetens och modets tillväxt eller till en gränslös stegring av ren och skir ångest. I båda fallen är krisen igång men i det första fallet kommer förloppet att vara snabbare.

   Den vidare utvecklingen kommer väsentligen att bero på modet och sakligheten hos den som föregick. Ju sakligare denne ä, dess våldsammare blir motståndet hos den andra och dess snabbare bryter detta motstånd samman. Den andra måste anpassa sig och försöker efterlikna modet hos den första och som erkänns vara överlägset. Det sker genom att dölja jagaktigheten bakom en mask av mod. Men detta blir med nödvändighet avslöjat och kampen börjar igen med lugn, vänlighet och fasthet från den ena sidan och bitter förtvivlan från den andra.

   Den modlösas sista vapen i denna utveckling är flykt. Det skänker ett sken av framgång som en gest av självständighet, men egentligen är det en uppenbar brist på självständighet. Flykten ger dock möjlighet till en andningspaus. Den modige låter också detta ske. Han vet att man kan väl fly från en annan människa men inte från sin egen uppklarnandeprocess. Även med den skickligast iscensatta flykt blir uppklarnandet bara uppskjutet. Men om inte inte flykten lyckas (om modet saknas, eller har vuxit sig för stort) kan uppklarnandet inte längre hejdas. Hur den förlöper i enskildheter kräver en särskild undersökning.

  Så medför den hela tiden verkande ödesmaskan att var och en har den partner som han förtjänar och att den ene inte bara kan dra med sig sin partner ned i modlöshet utan också hjälpa henne ut ur den. Det finns alltså ingen anledning att vara ledsen över sammanflätningen av de mänskliga misstagen eller ens förlora modet inför dem. Tvärt om finns det en stor tröst i det att inte bara uppgifter och möjligheter utan också alla människors nöd är gemensam. Vi är som kamrater på väg alla undantagslöst med samma klagomål och samma bekymmer och alla med samma förvirring. Vi vadar genom samma dy mot samma mål. Och det gör föga om den ene en tid har det svårare än den andra. Allt ”lätt” och allt ”svårt” uppstår bara genom det egna jagperspektivets misstag. Det svåra försvinner när misstagen försvinner. Då blir bara verkligheten kvar, att var och en av oss omfattas av den enorma uppgift, som mänskligheten gemensamt måste arbeta på.  

   Men för våra barn gäller något annat än för de vuxna. Barnen utgör ett undantag från regeln att var och en har den motpart han förtjänar. De är lastdjuren som en föregående generation lastar av sin jagaktighet på som den inte själv kunde göra sig av med. Under trycket av osynliga lidanden som ingen människa förmår mäta tvingas arvingarna ta över fädrens skuldlast. Och årtionden senare måste också de under djävulskretsens tryck åtminstone till en del försöka befria sig från den för att inte deras barn i sin tur skall beredas samma olycka.

   Om vi inte gör det för vår egen del måste vi ändå för våra barns skull använda all förmåga och hela vår vishet för att befria världen från dess förbannelse. Därför att inte när en och annan utan när mänskligheten gemensamt blir mer levande är barnen hjälpta. Jagaktigheten är inte bara en privatsak för den som lider av den utan den är sammanflätad i tusentals fibrer i den stora väven av kulturernas livlösa orörlighet som är lastad på oss alla. Jagaktigheten har genom ekot från omvärlden och växelsången mellan motparter blivit en viktig beståndsdel i världens disharmoniska konsert. Den som bemödar sig att sjunga renare med sin egen stämma skulle kunna få ekot och växelsången att åtminstone låta lite renare. Men man kan inte få andra att sjunga renare än man själv förmår. Så lite vi än förmår hjälpa den enskilde eller gemenskapen eller våra egna barn genom all vår goda vilja och all varsamhet, är det ändå en hjälp ; och den hjälp vi kan ge redan innan det stora uppklarnandets förstadier fullbordas inom oss är överraskande stor.

            2 2.  U p p k l a r n a n d e t s  s t a d i e r

   Den som inte längre kan hoppas att genom olika undanflykter kunna rädda sitt jag från sammanbrott han har blivit beredd att se verkligheten. Han har inte mer att vinna på att dölja den och ingenting mer att frukta när han avslöjar den. Hopplösheten, den mest negativa av alla upplevelser, är den nödvändiga förutsättningen för en ogrumlad insikt i de egna felen. Och den ogrumlade i n s i k t e n  är det första stadiet till den inre klarheten.

   Men man får inte tänka sig att ”i n s i k t” är ett förlopp som bara utspelar sig i förståndet. Den personliga insikten att : ”Genom mitt ovänliga förhållande tvingar jag min motpart till ovänlighet” är något helt annat än det förnuftsmässiga : ”När man ropar i skogen får man svar.” För i det senare fallet kan man fortsätta : ”Min motpart tvingar mig med sin ovänlighet. När han ropar är jag bar ekot som svarar, inte tvärt om. ”

   Skillnaden är den att i det första fallet upplever den som kommit till insikt att det är han själv som ropar han ser sig själv som ansvarigt subjekt. Från det ögonblick han ropar gör han sig skyldig till motpartens ovänskap. Och vart han än ser, ser han följderna av sitt eget beteende. Ja, han anar kanske redan här att hans omgivnings öde bara är en spegling av hans egen karaktär. Och som ett enormt berg vältrar sig känslan av ansvar över hans själ, ansvaret för den egna och omgivningens livsgestaltning.

   Insikt betyder : se att man själv är subjekt och se att det inte finns något sätt att befria sig från sitt subjektvara. Man förstår att ingen är mogen till insikt som inte redan varit djupt förtvivlad. Har han inte varit förtvivlad förut så måste han förtvivla nu. Vad han hittills har upplevt var det enstaka sammanbrottet av den faktiska engångsföreteelse som hans jag är. Det som nu skall ske är helt enkelt insikten av intigheten i all jagaktighet. All strävan efter egen betydelse ter sig meningslös då egen betydelse inte har med verkligheten att göra. Ett anseende kan bara ha övergående betydelse i ett mänskligt sinne och det kan bara uppstå på grund av misstag. Också den akuta ångesten inför känslan av mindervärde saknar mening. Därför att det visserligen finns medel som är obrukbara för vissa syften och vissa syften som inte duger för några högre syften, men subjektet själv som väljer syften och anger medel kan omöjligt vara mindervärdigt.

    I det ögonblick som syftet ändras faller allt som var livsfientligt av och den obegränsade möjligheten till skapande förmåga bryter oförbrukad och ofördärvad fram ur de gamla misstagen. Subjektet är inte ”värld”, och ändrar sig därför inte. Det står evigt nytt gentemot världen.

   Den som inser det förskräcks för andra gången. Därför att genom förtvivlans natt måste solskenet bryta igenom så grällt att det bländar. Runt omkring härskar dunkel ; tanken på en soluppgång är otrolig som en saga eller kanske  nedstämmande som ett hån och ändå det enda som är riktigt och just därför plågar och kväver den för att den är oundviklig.

   Men den flyktiga tanken att ett levande väsen alls kan betraktas utan hat, utan att förnekas, utan mindervärdeskänsla i livfullhet och glädje, den tanken för snart till det andra stadiet i uppklarnandet.

   Det andra stadiet kan bäst beskrivas som ett ”m e d g i v a n d e” att bejakandet inte heller innebär det sista och djupaste i vårt liv. Även den som grävt sig aldrig så djupt in i sin förbittring, i sina lidanden, i sitt hat mot människorna och i anklagelsen av sitt öde måste en dag medge att det bakom alla nej och bakom allt människoförakt ligger längtan efter det vänliga efter kärlek och gemenskap. Den aktiva egoisten upplever att all hans lust att förstöra bara är en mask på samma sätt som lidandets virtuos kommer att se sin självförstörelselusta ; det är masker som döljer längtan efter att ge och ta att deltaga och vara del.

   Inte heller här handlar det om en förändring av medvetandets innehåll, om dess tankar, känslor eller vilja, utan det handlar om en upplevelse som i grunden förändrar subjektet, dess tankar, känslor och vilja. Inte den som tänker, men som upplever att en känsla av hat som plötsligt dyker upp innerst inte avser att förinta människor utan är en förvänd bön, en skygg blyghet som söker gemenskap. Då kommer man att se att allt hat är förfalskning och att det inte har något med verkligheten att göra. Det har genom misstag och förfalskning av det äkta och ursprungliga blivit inympat som ersättning för kärleken. 

   Den som har uppfattat det dystra grunddraget i sin karaktär som det direkta uttrycket för en innersta natur och som upptäcker att den är förfalskad och vanställd, han måste medge att också för honom betyder att ”bejaka sitt eget väsen” detsamma som att ”bejaka vi-et”, och att deti sin tur betyder att ”bekänna sig till att bejaka livet”. För honom som för alla gäller satsen : ”den som inte älskar misstar sig .”

   Men framför denna bekännelse står ett nära nog oövervinneligt hinder i vägen. Det är smärtan över alla misstagen under de förlorade åren över den försummade lyckan och medvetandet om de oläkbara sår som man förorsakat runt omkring sig. Hur många onödiga plågor har man inte utsatt sina anhöriga för. Hur många barn har man genom sin hårdhet och sitt tvära sätt drivit ut ur vekhet och ljus in i hårdhet och dunkel. Hur mycken modlöshet har man inte genom sitt humör i arbetet dag för dag, år för år spridit omkring sig.

   Det är många som vänder om här. Man tänker : ”Om Gud hade fört mig så här långt för tjugo år sedan som jag nu har kommit skulle jag kunnat ta emot med glädje! Nu är det för sent – ”  Man gör sig till objekt för Gud eller för ödet för att än en gång kunna fly sitt ansvar. Man gör Gud till sin relationsperson och glömmer, vad man alldeles nyss visste ; att man är subjekt. Men det finns snart ingen möjlighet att fly. Det går inte att dra sig undan uppklarnandet som satt igång. Det är en fråga om hur länge man kan hålla krisen på avstånd med nya försök att fly och med förnyat motstånd.

   Här går striden in i det tredje stadiet ; att kunna förmå sig bejaka verkligheten. Den som vill vara fri som subjekt måste ge objektet dess rätt ; och det är att ge den kroppsliga världen sin rätt så som också den andliga världen och den själsliga världen. Man får inte klaga över att det förflutna blev som det blev utan se till att framtiden blir bättre. Men just därför att subjektets frihet är förbundet med ansvaret för framtiden flyr vi hela tiden tillbaka in i objektets ofrihet, som vi anser finns i det förflutna. Man gör sig till sitt eget objekt det vill säga föremål, på samma sätt som man nyss gjorde relationspersonen ”Gud” eller ”Ödet” till objekt bara för att inte behöva bejaka sin egen subjektitet. Och mänsklighetens sista stora flyktförsök, filosofin har slipat vassa alla de vapen som kan använda för att rädda den egen jagaktighet.

   Å ena sidan kan man nämligen anta att uppklarnandets process kommit igång så sent därför att oöverstigliga hinder stått i vägen för den. Eftersom man nu kom till världen med en organism som var beskaffad på det eller det sättet, eftersom man hade dessa eller dessa föräldrar, fick den eller den uppfostran och växte upp i dessa sociala omständigheter har man bevisligen blivit det man har blivit. Också det nuvarande trotset det upproriska motståndet mot ödet är en nödvändig följd av alla dessa omständigheter. Man kan alltså inte ställas till svars, varken för det nuvarande motståndet eller för den försenade uppklarnandeprocessen.

   Om det vore så att ödet var fastställt genom sina orsaker så som naturvetenskaperna beskriver det (när de olovligt tillämpar dem på levande skeenden),  –  eller styrt av Guds hand eller Ödet, så fanns ingen mening att gå emot det som sker. Ändå använder man solskydd mot det faktum att solen är för varm och varma kläder för att vintern är kall och stövlar ute i regnet. Den som värjer sig bevisar redan att han räknar med olika möjligheter för sitt ödesförlopp och alltså inte tror på det oundvikliga och oföränderliga i världsalltet. Han är inte längre determinist men han råkar i raseri inför verkligheten eftersom den verkar vara förutbestämd. Han kämpar mot ett faktum som bara existerar i hans egen kropp och han tror på det förutbestämda för att inte behöva säga ja och erkänna verkligheten.

   Å andra sidan kan man anta : det fria subjektet skulle redan vid vilken önskvärd tidpunkt som helst kunnat bejaka sitt öde i stället för att förneka det. Det skulle kunnat möta motpartens kyla eller hårdhet med oföränderlig värme och vänlighet i stället för att strida om rekordet i förmågan att säga nej. Det fria subjektet skulle kunnat ställa upp rekord i jasägande. Och det låter sig påvisas att ingen makt i världen då skulle kunna hålla kvar det på världens skuggsida. Välvilja mot människor, foglighet mot anförvanter, framgång i arbetet och en gränslös förmåga att växa i gärning och lidande och lycka, skulle vara följden.

   Varför underkastar sig det fria subjektet frivilligt den yttre nödvändighetens tvång, varför förblir det ett objekt för sin omgivning i stället för att genom sin subjektitet förändra den?

   Det är lätt att inse att allt avvägande av frihet och ofrihet på det här stadiet av uppklarnandet bara har till syfte att fördröja nästa steg. Alla filosofiska diskussioner tjänar nu bara till att säkra jaget. Man skjuter på avgörandet. Därför att i det ögonblicket handlar det inte om det förflutna utan om det kommande.

   Den som bekänner sig till ofriheten kan anklaga ödet så mycket han vill men han förblir ofri och fortsätter att lida. Den som bejakar friheten kan inte längre anklaga någon inte heller sig själv men han är ansvarig för all lycka och olycka som nu förestår honom. Livet är formbart som krukmakarens leran men samtidigt hårt och tungt som stenen. 

   I det ögonblick då en människa kan säga ja utan förbehåll då har också varje beräkning och varje ovidkommande inflytande utifrån försvunnit. Ja kommer när man vill det. Här där friheten börjar upphör också varje vilja eller motvilja mot den jagaktiga personligheten. Satsen : ” Jag vill säga ja, men det kan jag inte” har förlorat sin innebörd. Antingen säger jag ja och då är allt annat tal överflödigt eller också säger jag inte ja och då står ännu min ångest att förlora jaget i vägen ; jag vill egentligen inte säga ja utan bara handla som om jag ville det.

   Här visar det sig med grym och samtidigt befriande obönhörlighet att människan inte är ett naturföremål. Därför att naturföremål är delbara. De kan i sig rymma lika starka och motsatta krafter. En vagn kan utsättas för lika stora och motsatta krafter från olika sidor och på det sättet fortfarande stå still trots ett stort energitillskott. Men en människa som inbillar sig vara utsatt för två motsatta drifter mot ja och mot nej uppfattar sig själv som hennes tendentiösa apperception – hennes färgade glasögon gör det som en död maskin.

   Så fort hon uppbringar mod att betrakta sig själv sådan som hon är nämligen som ett levande väsen uppstår också övertygelsen att hon inte är driven av drifter eller dragen av krafter utan att hon i det avgörande beslutet står som ett odelbart helt ; antingen att fortsätta i sitt gamla jag och behålla de tidigare målen eller att vända sig not nya mål och bli en annan. Det handlar inte om ambivalens utan om alternativ.

   Så länge som man tror på ambivalens känner man sig utan ansvar. Men med insikten om att man måste välja mellan olika möjligheter och att valet att inte välja är samma sak som att välja likaväl som vilket annat val som helst, känner man obevekligt att man har ansvaret för det egna ödet som beror på subjektet.

   Men inte bara tyngden och nöden i besluten utan också värdigheten och friheten i dem blir en upplevelse. Vad som tills nu var en ofantlig summa av negativa erfarenheter som i form av negativa upplevelser hotade att kväva den sista lilla resten av livsmod uppfattas plötsligt som positiva upplevelser och blir till en outtömlig källa till mod och förtroende.

   Den som upplever att han själv bär sitt öde även då han önskar att till fullo ungå det, han anar vad det innebär att vara subjekt. Han upplever inne i sig själv människans värdighet som man inte kan befria sig från ens med de klokaste vinkelhakar och passare, 

   och han är hjälpt. –  

    Låt oss anta att någon lider av sömnlöshet och att han har insett att orsaken till lidandet står att finna i en ständig (om än hittills omedveten) oro för det anseende som hans jag är utsatt för. Prestigen är i farozonen. Om han alltså kunde avstå från detta anseende som hans jag kräver skulle det vara lika med att återställa en god sömn. Om vi vidare antar att han på vägen lyckas medge att bakom illamåendet och nedslagenheten ja att det bakom hela denna ”process mot ödet” finns gömt en önskan efter det oskyldiga och efter gemenskap. Och om vi för det tredje skulle anta att han är beredd att säga ja till det förflutna trots alla misshälligheter som det var fyllt av genom hans tidigare falska inställning.

   Så långt har han en kväll kommit. Insikt, medgivande och bejakelse finns där och han går till sängs i den bestämda förvissningen att i natt kommer han att sova gott. Men han har räknat fel –  eftersom han har räknat. Han befinner sig fortfarande på det stadiet att han anser sig kunna göra anspråk på att vara frisk när han å sin sida uppfyller de av livet ställda kraven. Den som fortfarande reser anspråk har ännu inte begripit vad det handlar om. Han tänker sig ännu att hos naturlagarna finns det friska och levande liksom det sjuka och döda. Och därför mäter han upp åt sig det friska genom att uppfylla dess betingelser.

   Han måste ännu lära sig att betingelser och lagar för objekten och därmed allt som han är i stånd att göra och reglera och förbereda aldrig kan vara orsaken till det som är friskt utan bara kan förstås som medel.

   Han kan aldrig genom att framställa bestämda orsaker till det friska framkalla dess verkan. Han måste alltid vänta och se om livet (i sin oändliga syftemålspyramid) vill använda sig av det medel som han har framställt.

   Han kan förhindra sitt liv förringa det och göra det alldeles omöjligt, men stärka det förstora det eller framkalla det, det kan han inte.

   Han blir frisk först när han avstår från att vara frisk. Men när han åter avstår i meningen ”inte-mer-vilja-ha” eller ”jag gör allt men begär intet”  –  då står det sämre till med honom än förut. Inte bara ”tåla allt” utan också ”hoppas allt” hör till det som måste förstås under begreppet ”bejaka”.

   Detta inre förhållningsätt kan inte läras med någon undervisning ; eller med någon metod i världen. Därför måste vi inskränka oss till att visa på var felen ligger, som hindrar det friska som tillstånd och som hindrar utbredningen av livet. Och i detta noniska arbete, antingen vi utför det för oss själva eller för våra medmänniskor, måste vi förbereda oss på att tåla allt och hoppas allt. Den som ställer sig på ett annat sätt gentemot livet försyndar sig mot det.   

   2 3.  O m v ä n d n i n g e n  

   Rikare än de tallösa formerna och gestaltningarna av jagaktigheten, visar sig livets fullhet vara i mognadens och klarhetens oändliga möjligheter. En gång bryter den plötsligt och stormande in efter årtionden av livlöshet. En annan gång fullföljs den långsamt i en rad obetydliga steg. Hos den ena börjar den redan med vuxenlivet, kan sedan stå stilla och fortsätta först i ålderdomen. Hos en annan återigen sker den i omgångar som är skilda av regelbundna mellanrum. Det finns ingen lag och ingen nödvändighet med vilken den är bunden och därför kan man, som åter och åter måste betonas, inte ställa upp någon regel med vars hjälp man kan beräkna eller kanske framkalla dess förlopp. Beräkna och påverka låter sig bara det vara som står hindrande i vägen för uppklarnandet.

   Men då hindren enligt lagen om djävulskretsen måste förinta sig själva så skulle man kunna tänka sig att uppklarnandet genom dem, även om i negativ mening, skulle vara möjlig att bestämma. Det skulle kunna framstå som en äkta nonisk överläggning om någon beräknade summan av hindren och deras sönderfall och med detta försökte  förutsäga när och hur uppklarnandet skulle ske. Den som för upp en tabell över vilka kroppar som står i vägen för ljuset och beräknar vilken tid det tar för orsaken till dem att försvinna han kan utan att bli motsagd beräkna när ljuset obrutet kan lysa fram. Men den som tänker så sitter fortfarande fast i naturvetenskapen. 

   Noniken begär mer anspråkslöshet än vad som låter sig fastställas i ett dött material. Den påstår inte att det positiva nödvändigtvis följer av det negativas undergång. Det skulle innebära att det negativa skulle stå likaberättigat vid sidan av det positiva ; och då skulle vi åter stå där med en allt omfattande naturvetenskap med tvingande lagar och ett slutgiltigt fastlagt världsförlopp.

   Noniken säger snarare att det positiva, som det egentligt levande men samtidigt oförutsägbara, alltid och obetingat är väsensgrunden till allt levande och utgör förutsättningen för alla öden ; medan det negativa som det goda döda, fastän alltigenom möjligt att beräkna, tjänar det positiva som transportmedel eller språkrör på samma gång som det för människan är lika oumbärligt som hindersamt.

   Men hur länge och hur vitt det positiva låter hindra sig genom bristfälligheterna i resvagnen eller stammandet i språkrören ; från vilken tidpunkt det avstår från dessa medel och därigenom skenbart träder tillbaka från objektens värld ; eller från vilken tidpunkt det åter kommer att använda sig av dessa medel, korrigera dem och utveckla dem till oanade verksamheter, det låter sig inte beräknas genom egenskaperna hos resvagnen eller språkrören. Och än mindre låter det sig påverkas genom att man försöker reparera dess verktyg.

   Man kan bara säga att naturligtvis om felen skulle vara påvisbara kan man inse att det positiva inte kommer i verksamhet och att av den anledningen det enda som kan göras från vår sida är att försöka korrigera felen –  men det är inte helheten.

   Varken upptakten, inte heller förloppet eller det avslutade uppklarnandets process kan göras till föremål för någon vetenskap. Ur den lidandes öde sett handlar det om en skänk ; från vetenskapens sida sett om ett under. Och därför måste vi nöja oss med att beskriva enskilda fall så som de konkret uppträtt inför vår iakttagelse. Vi kan bara försöka genom vår förmåga att beskriva det väsentliga i händelsen föra den bakomliggande upplevelsen närmare.

   De sammanhang som beror på (den oavbrutna och inte heller här avbrutna) lagbundenheten hos objekten, kan vi framhålla vid denna beskrivning. Men vi måste förstå att det väsentliga inte längre kan sökas på denna sidan av de lagbundna objektens värld, utan redan på den andra sidan hos de fria subjektens, annars löper vi blinda förbi sanningen.

   Men när man vill beskriva den oändliga fullheten i det levande skeendet genom ett enda öde, så gott det sig låter, måste man välja ett öde som genom sitt förlopp visar fram det väsentliga i ett oförtunnat skick. Då låter det sig genast invändas att det beskrivna förloppet bara kan vara ett sällsamt undantag och inte alls någon regel. Men den som själv kommit nära uppklarnandets process så att han förstår dess innebörd, han kommer också att känna igen uppklarnandet i sin yttersta förtunning ; ju starkare han har omfattat dess förtätning. –  Den, som innerligt kommit nära upplevelsen av ”Gotiken”, kan förstå gotikens språk. Och han kan uppfatta utlöpare och flexioner, så mycket bättre, så mycket tydligare han mött den oförfalskade gotiken. –

   För den som möter uppklarnandet ogrumlat och utan förmildring framstår omvandlingen från den stigande jagaktigheten och den vaknande sakligheten som en självmordskris. Det gamla jaget bryter samman som en stat vars författning har visat sig oduglig för livet. Och frågan är om med staten också folket, om med jaget också subjektet skall gå under eller om folket skall anta en ny författning, om subjektet kan tränga genom till ett nytt syftemål.  –  –   

   En juris studerande på omkring 24 år drogs med självmordstankar, därför att han inte tilltrodde sig att klara sin examen och därför att han då inte såg sig någon möjlighet att förtjäna sitt livsuppehälle. Men detta ytliga motiv till självmordstankar visar på en mängd frågor som bara kan besvaras om man steg för steg går igenom den här verksamma (uppenbart felaktiga) inre författningen hos honom. –

   Följande framställning visar i förkortad form ett protokoll, som sammanställdes omedelbart efter karaktärsanalysen.

   Hans första barndomsminne lyder : ”Det är en varg i rummet. Pappa sitter still vid bordet. Vargen är mamma.”  Denna bild framställer verkan av otaliga negativa upplevelser (tydligen uppblandade med rester av ångestdrömmar) som sammantaget låter ett dubbelt förräderi framträda. Mamman verkar på barnet, som hon dock skulle ta hand om, som en varg. Pappan, som måste skydda barnet från en hotande fara lägger inte märke till den. Barnet är två gånger prisgivet. 

   Och i verkligheten var mamman en mycket befallande och häftig kvinna och pappan som var lärare levde stillsamt och människoskyggt för sig utan att bekymra sig om familjen.

   Emellertid är det därmed inte sagt att livsfientligheten hos de båda föräldrarna måste vara så stor som den framstår i barnets ögon. Men forskningens uppgift här är inte att fastställa hur det objektivt sett verkligen förhöll sig i familjen utan bara den subjektiva verkligheten som den uppträdde i barnets själ. Och bara alltför verklig var avsnörningen från föräldrarna ; framför allt hans, med ångest och fientlighet blandade, beroende av mamman som var villkoret för att han skulle kunna leva. Mamman blev hans relationsperson. Detta förhållande finns som ett  ”tidigaste barndomsminne” och utan invändning igenkännbart.  

   Redan före skoltiden lät sig följande dressat påvisas : ”Jag hör inte vad andra säger! Om jag måste höra förstår jag inte! I alla fall gör jag inte vad de vill!” Det var regeln för det skydd som hans jag antog gentemot den evigt gnatande mamman, framtvingad genom den ofta upprepade upplevelsen av förräderiet : ”När jag ser och hör, när jag öppnar mig för min relationsperson, faller hon över mig som en varg.” 

   På samma gång innehöll det dressatet ett användbart medel för mamman som hjälp att upprätthålla, den visserligen fientliga, men sega förbindelsen med den ”lomhörda” ungen. Därför att mamman fullt i enlighet med sitt eget dressat släppte inte efter förrän han hade hört vad hon ville honom. Ju mindre han alltså hörde dess mer måste hon tjata och ju mer hon tjatade dess mer stängde han in sig. Det är ödesmaskan som gjorde livet till ett helvete för de två deltagarna.

   Och varje gång i framtiden han mötte en människa som skulle kunna bli viktig för honom, lärarinnan under de första skolåren, prästen som konfirmerade honom, rektorn i gymnasiet, en väninna till systern och slutligen också psykologen som han vände sig till i sin självmordskris  –  alla blev de i tur och ordning hans relationsperson och det betydde i detta fall att de behandlades som motståndare utan vilka man inte kan leva eller som mammor som uppför sig som vargar. Mot dem alla skyddade han sig genom att ”inte höra vad de säger”. Och genom sin sällsamma och upprörande världsfrånvändhet fick han dem att sysselsätta sig med honom och söka påverka honom så som en gång modern. Detta tvång att åter och åter upprepa samma förhållande, tvingade honom genom åren att allt djupare existera bara i sitt egna jag.

   Hans jagideal var den vise som oberörd av allt och alla (som pappan) lever i ensamhet. Men det idealet innehåller ett drag av motsägelse som gör honom dömd att misslyckas. Den vise skulle beundras av sin omgivning som till yttermera visso skulle föda honom.

   Den enstörige gymnasisten och nyckfulle studenten kunde emellertid väcka föga intresse från sin omgivning. Beundran kunde han inte väcka och föda honom var det inte tal om. Men vad skall man leva av när man måste vara en världsfrånvänd vis och inte har några anhängare som föder en?

   När pappan drog in hans underhåll den nionde terminen och han såg sig tvungen att antingen att gå upp i examen (något som direkt motsade hans jagideal) eller skaffa sig ett annat arbete (något som för den ohörande vise var stört omöjligt) bröt han ihop. Redan tidigare hade en mängd nervösa symptom uppträtt, sömnsvårigheter, tryck över huvudet och magbesvär. Genom ”sjukdomen” blev enligt hans mening både examen och något annat arbete otänkbart. Det var den soretens återtågstrider med vars hjälp han den sista tiden hade kunnata upprätthålla sitt egenvärde. Men när pengarna från föräldrarna slutade komma och inte heller en psykoanalytisk behandling hjälpte honom kunde han inte göra annat än att dra sig ännu ett steg tillbaka. Han beslöt att ta livet av sig.

   En ingående undersökning visade emellertid att det icke erkända målet för det beslutet entydigt tjänade hans jagideal : ”Den vise slutar sitt liv när han inte längre förmår leva som vis” (nämligen på bekostnad av andra). Han såg självmordet som en seger över en ovärdig mänsklighet.

   Men när en jagaktig person segrar är det alltid över en relationsperson som han bär hem segern. På frågan : ”Vem kommer att bli mest förskräckt när du dör” svarade han utan att tveka ”Mamma”. Självmordet var det sista trumfkortet som han kunde spela ut mot henne. Han hade tänkt skriva till henne att det var hon som drivit honom in i döden och syftet med brevet var att göra henne illa. –

   Bakom sonens självmordet gömde sig ett modermord.

   Snart måste han emellertid gå med på att mamma bara skulle börja med det vanliga sentimentala moraliserandet. Med det eviga : ”Det är det jag har sagt hela tiden” skulle hon säkert dra sig undan alla upprörande känslor.

   Då sade studenten halvt på skämt och halvt på allvar : ”Då måste jag fara dit och verkligen slå ihjäl henne.”. Psykologen : ”Gör det.”  Studenten : ”Uppmanar ni mig till mord?” Den andre : ”Jag tänker inte hindra er, eftersom ni är en fri människa. Ni håller ert eget öde i egna händer.”  Studenten : ”I så fall skall jag att slå ihjäl er också!”  I det ögonblicket går rollen som relationsperson över från modern till psykologen. Mamman är glömd och avgörandet sker mellan de två närvarande. Karaktärsanalysen har inträtt i sitt akuta skede.

   Psykologen : ”Ni måste göra det som ni tycker är rätt.”

   Studenten : ”Om ni inte hindrar mig, tar jag livet av mig här, inför era ögon!”

   Den andre : ” För att vinna en seger över mig och för att göra mig ansvarig för det som ni i själva verket kan göra eller avstå från av egen vilja. Ni vill att jag skall mamma åt er.” 

   ”Om ni lämnar mig i sticket nu, har jag ingen mer i hela världen!” 

   ”Varje människa är ensam när hon märker att hon själv håller ödet i sina händer.” 

   ”Jag hör inte vad ni säger!”

   ”Som varje gång när ni vill att man skall ägna sig åt er.”

    ”Nej, jag vill vara ifred! Jag hatar när andra lägger sig i det som är mitt!”

   ”Ni är mer ensam än ni anar. Ni har ingen relationsperson mer, som springer efter er. Ni har ingen mer som ni kan rätta era handlingar efter. För världen är det fullständigt likgiltigt vad ni gör, men för er avgörs allt med nästa steg. ”

–        Det blev tyst en lång stund, medan studenten stirrade framför sig med ond blick. Sedan sade han :

   ”Skall jag ta gift eller skall jag skjuta mig?”

   Psykologen envisades : ”Ni är fri och ansvarig. Gör vad ni tycker är bäst.”

   Åter blev det tyst. Sedan sade han :

   ”Jag gråter ju. Ser ni att jag gråter? Det har inte hänt på tio år.” Och strax därefter: ”Jag hör folk ute på gatan!”

   Förändringen hade fullbordats. Jaget hade lagt ner herraväldet och de infinala syftena hade trätt i kraft. Dressatet ”Jag hör inte” hade förlorat sin verkan när dess slutmål jaget slutade verka. Och organfunktionen, hörseln som tills nu varit omfinaliserad till självupphöjelse och vad som var detsamma till livsförnekelse, trädde åter i verksamhet till sina naturliga syften. Därmed vände sig dess bärare för första gången på många år åter mot yttervärlden. Han iakttog och hörde och förstod vad som försiggick omkring honom. Och han svarade omedelbart med ett uttryck från sitt inre : han grät.

   Om psykologen i det ögonblicket hade reagerat med medkänsla och tröst så skulle den sakliga reaktionen, gråten, omedelbart blivit omfinaliserad till en jagaktig bön om värme. Men han förblev saklig och patienten stod utan att kunna göra något åt det inför det faktum att människan inte har behov av mindervärdeskänsla och inte heller av ångest att man kan vara en fullvärdig och självständig och fullvuxen människa och trots det gråta som ett barn.

   När han kom tillbaka nästa gång, berättade han att han ofta kom på sig med att sjunga helt sorglöst. Hans sömn hade blivit bättre, trycket i huvudet hade försvunnit, men matsmältningen skaffade honom fortfarande bekymmer.  

   Uppgörelsen med verkligheten, frågan om examen eller att skaffa ett arbete lät sig naturligtvis inte lösas lika lätt. Hela tiden ville det gamla jaget tränga fram med sitt ”jag kan inte” och ”jag hör inte”. Men det gick inte att förneka att han hade lärt sig att skratta åt sitt gamla jagideal, den världsfrämmande vise. Han hade insett att det handlade om att släppa andra människor inpå sig. Han var inte mer i stånd att behålla sin gamla uppfattning om livet. Ju mer omedelbart han kände sin egen livsförmåga desto fler vägar öppnade sig för honom och ju mindre viktiga syntes honom hindren som han hittills betraktat som oöverstigliga. Hans inriktning på att bevisa sin makt genom att strida med relationspersonen minskade. Ju mindre behövde han bekymra sig om maktfrågan, desto mer kunde han glädja sig åt att leva. 

   Djävulskretsen rörde sig redan i omvänd riktning. Med stigande livsglädje ökade hans prestationsförmåga. Han slöt fred med sitt syssla och tog en ganska bra examen. Han försökte till och med försona sig med sin mamma. Men försoningen utföll ganska ytligt. Här blev det kvar lite av uppgiften som bara kunde lösas i nästa stadium av uppklarnandet.

   –  Om och när en ny kris måste inträffa när nya delar av jagaktigheten är mogna att monteras ned, det låter sig inte förutsägas av någon mänsklig vishet. Vi måste låta oss nöja med att uppklarnandet lyckades så här långt. Allt annat blir en fråga för livet.

   Mognaden, uppklarnandet eller tillfrisknandet består alltid i tillväxt av subjektvarat i förhållande till objektvarat och vanligen mest i en förstärkning av det passiva subjektvarat gentemot det aktiva.

   Men det växande subjektet går inte att söka i den enskilda människans privata jag utan bara i en högre instans. Vad denna instans skall kallas är en fråga för filosofin eller teologin. Vi måste nöja oss med vad noniken konstaterar i vår kunskap av karaktären : människan som enskild individ kan inte vara den som läker ; hon kan varken läka sig själv eller andra. Och ytterligare en utsaga kan hämtas från den noniska inställningen : inget läkande på jorden, ingen mognad och inget uppklarnande kan leda till fullkomning.

   Subjektvarat (både det aktiva och det passiva) kan växa sig mycket stort. Som objekt blir livet för människan allt hårdare ju mer hon är i stånd att vara passivt subjekt. Därför kommer hon ständigt att försöka värja sig för en vidare tillväxt av sitt passiva subjekt.

   Hon kommer aldrig helt att ge upp sin ”process mot Ödet eller mot Gud”.

   Men därigenom gör hon sig själv till gudom (till absolut subjekt som inte är objekt).

   Stelheten och livlösheten, psykosklerosen kommer att följa henne så länge hon lever. Nya kriser kommer gripa tag i henne, kommer kanske att störta henne djupare än tidigare ned i lidandet men hennes mognad, hennes tålighet och hennes andliga förmåga kommer att tilltaga från kris till kris.  

            2 4.  K a r a k t ä r e n s  i n n e b ö r d  

   Den som överblickar den mänskliga karaktärens tillkomst och förlopp skall erkänna :

   Vägen till livet för genom döden ; vägen till gemenskap för genom yttersta ensamhet ; vägen till ja för genom nej och trots allt.

   Ingen lär att ge så länge han ännu tar ; ingen människa lär att älska så länge hon ännu begär att älska eller hata. Först den som varit så ensam att han inte längre kunnat vänta sig ett svar kan uppleva hur outtömligt livet själv förmår tala genom honom. Först den som hör livet tala genom sig kan ge och älska utan att vänta gengåvor och genkärlek. Och först när hon inte väntar ett tack är människan värd tack.

   Allt vårt liv börjar med ur-viet i full harmoni med vår omgivning. Som subjekt är vi inte avskilda från subjekten omkring oss. Vi vilar utan vidare i mänsklighetens gemensamma subjektitet som om alla människor levde som vi. Dibarnet befinner sig liksom på ur-mänsklighetens stadium. Men det skulle bara kunna leva vidare i ett sådant tillstånd om det verkligen fanns en sådan ur-mänsklighet. Man kan alltså säga att dibarnets förhållningsätt vilat på en villfarelse. Omvärlden är inte så beskaffad att den rättfärdigar dess uppfattning av den. (Man måste förstå att det inte rör sig om ett medvetet bedrägeri utan att det är tal om ett ofrånkomligt men ändå icke ändamålsenligt förhållningsätt.)

   Ur barnets orimliga förhållningsätt och omvärldens sätt att förhålla sig, uppstår denna brytning av vi-et som omvärlden uppfattar som ett oberättigat klagomål eller som ett egoistiskt anspråk av barnet, medan barnet uppfattar det som ett förräderi av de vuxna. Barnet gör den outsägligt smärtsamma erfarenheten att inte alla subjekt är ett enda subjekt att inte familjen är ett enda subjekt med flera huvuden. Att det inte är fullständigt inbäddat i ett kollektivsubjekt utan att varje huvud föreställer ett eget subjekt med egna rättigheter och egna plikter.

   Om det vore så skulle livet vara lätt utan öde och utan utveckling under förutsättning att vi kunde borra oss in i ett sådant ur-vi i vilket vi utan hud, öppet och själsligt likadana kunde flyta över i de på alla sidorna omgivande medmänniskorna. I så fall skulle familjen likna en korallstock, där ingen kan säga om hela stocken eller de enstaka korallerna föreställer en individ. Det vore den lycksaliga och ostörda enhet som senare åter bara kan uppstå i den stora kärlekens ögonblick. 

   Då det i barnets närhet bara finns avgränsade jagaktiga subjekt måste det med eller mot sin vilja själv avgränsa sig mot dem. Öppenheten i dess organsystem för förståelse och samverkan mellan medsubjekten visar sig livsodugligt. Den bristande överenstämmelsen kan bara jämnas ut genom att barnet anpassar sig bättre till omgivningen

   (tabell 2, övergången från A till B).

Tabell 2

    Ju mer korrekt, exakt och enligt föreskrifterna vårdarinnan rör vid dibarnet, eller ju lynnigare och mer villkorligt, eller likgiltigt och oaktsamt hon förfar med det, dess mindre får dess egen levande puls råda och den levande andningen i dess rörelser ; dess mindre kan hon upprätthålla den levande förbindelsen mellan sig och barnet.

   Ju mer livlöst hon förhåller sig, dess mer träaktigt och mekaniskt hennes lemmar arbetar, desto hårdare tvingas barnet sluta sig inne ; så mycket mer ängsligt måste det omfinalisera pulsen och andningen till sitt försvar. Den ursprungliga funktionen som finns i andningen och blodomloppet att tjäna livet, träder i tjänst hos ett försvarsystem som barnet försöker upprätta för att anpassa sig.

   Om det fanns en levande rytm hos vårdarinnan skulle barnets egen rytm kunna utvecklas ostört. Ju mindre livfullhet som finns kvar hos vårdarinnan dess djupare blir sprickorna i barnets rytm. Ur-viet bryts itu och jaget döljer sig inom ett skal som kommer att stelna.

   Utvecklingen av de barnsliga organfunktionerna får hårda och döda ställen som valkar eller ärr i den omfinaliserade funktionens tjänst. Dessa funktionella dressat gör sig märkbara och kommer under tidens lopp till och med att finna uttryck i en anatomisk förändring av organen. Hela barnets samlade uppträdande finner snart ett enhetligt i sig slutet och självständigt system att leva efter som har byggts upp av  otaliga dressat med en egen författning.

   Barnet har blivit ett självständigt väsen och fått sin egen karaktär. Karaktären är alltså samtidigt uttryck och medel för dess självständighet. Mot slutet av mognadstiden brukar den vara i så motto fullständig att man utan svårighet  kan känna igen den i de normala beskrivningarna av de ungas djupa ensamhet och otillgänglighet som brukar tillhandahållas av pedagogerna.

   Men denna avskildhet mot det yttre visar sig emellertid lika livsoduglig som tidigare den fulla öppenheten. Det växande barnet finner sig återigen vara i otakt med omvärlden. Helt naturligt leder det in i ett tillstånd av lidande. Oförmågan att omedelbart delta i andra subjekts liv, för med sig att medmänniskorna kommer att framstå som objekt. Och när man inte förmår leva upp till sig själv som subjekt kommer hela subjektlivet atthotas av undergång. Man ser på sig själv som objekt – ett föremål som kan ägas.

   Som ett erkänt objekt blir man också objekt för de andra i omgivningen.  Varje förståelse mellan subjekt och subjekt varje givande, meddelande eller  efterskänkande, all kärlek blir omöjlig.

   Vad som ännu föreföll som ett närmande till verkligheten, dibarnets försök att övervinna sitt livsbedrägeri misstaget att människan utan vidare är ett vi-aktigt subjekt visar sig nu som ett nytt bedrägeri ett nytt sätt att hålla undan verkligheten. Kravet att vara självständig och därigenom rädda livet leder till utarmning av livet. Skyddet av jaget blir jagaktighet. Självständigheten blir isolering och ett oändligt lidande växer ur detta missförstådda förhållande.

   (tabell2, övergången från B till C . )

   Omfinaliseringen av organfunktionerna för att vidmakthålla jaget leder till inskränkning av sensibiliteten, till ett (tillfälligt) avbrott i det omedelbara förståndet, till förlamning av medkänsla och förmåga till deltagande. Denna tendentiösa fördjupning av snittet mellan subjekt och subjekt inskränker också på organismens förmåga att prestera och anpassa sig. Funktionerna som numer blivit inskränkta av dressaten förmår inte mer omfatta sitt fria spel med dess gränslösa möjligheter. Anpassningen till värme, kyla, hunger och ansträngningar likaväl som förmågan att vara införstådd med främlingar (till exempel genom främmande språk) eller med samtiden. Självregleringen av hälsan minskar ju fler dressat som är i verksamhet för att skydda det altid hotade jaget eller som vi nu kan säga ju stelare och oböjligare människans karaktär blivit utbildad.

   Därför är prestationsförmågan och förmågan att fördra yttre inflytanden skadliga för hälsan, vida större i krig än under fredstid. Genom den gemensamma faran luckras isoleringen mellan subjekten upp lite grann, organfunktionerna kommer att befrias lite från sin omfinalisering och människans skapande krafter kommer mer till sin rätt. Det är samma förlopp som vi tidigare skildrat när det gäller skenreligioner och den nya gymnastiken och som liksom dem uppträder som en kärleksupplevelse.

   Men man måste betona att i alla dessa fall (utom i kärleken) den övergående anpassningen till det levande åter kommer att träda i tjänst hos jagaktigheten att det alltså handlar om skenet av en insikt som måste leda till ännu större lidanden.  

   Vår karaktär skyddar oss från att bli nedtrampade genom att den avgränsar oss från andra subjekt. Men karaktären är också källan till vår bittraste nöd. Den medför att vårt vardandes lidande alltid kommer att övergå i motsträvandets fruktlösa plågor. Därför att karaktären är den motsträviga form som subjektet antar. Subjektet uppträder som livlöst objekt. Men de ständigt ökande smärtorna tvingar fram en ny inställning till livet. Och slutligen till en upplösning av karaktären. Vi måste återvända till vår ursprungliga frihet och öppenhet. Vi måste åter bli tillgängliga för livets infinala syftemålsenlighet beredda till sammansmältning till funktionalitet i samklang med våra medmänniskor.

   Denna andra öppenhet, den vuxnes sensibilitet, skiljer sig emellertid från dibarnets öppenhet genom att den vuxne förfogar över hela den ofantliga mängd av medel som han förvärvat under sin långa väg genom jagaktigheten. Alla erfarenheter från den yttre världen och hela uppbyggnaden av den inre världen, alla möjligheter och skickligheter som tidigare var tvångsmässiga karaktärsdrag tjänar nu i ständigt den växande friheten i livets infinala utveckling. Stelheten och inbundenhet i karaktären försvinner mer och mer och i dess ställe träder den produktiva outtömliga personligheten. 

   Steget från ur-viet genom jagaktigheten (från A till B i tabellen) visar barnets lösgörande från modern, den oundvikliga brytningen av vi-et och de vuxnas ”förräderi” ; steget från den suveräna till den subalterna jagaktigheten (från B till C) verkar genom djävulskretsen och steget från jagaktighet till mognande vi-aktighet (från C till D) följer mer eller mindre genomgripande i jagets uppklarnandeprocess.

   Men den svårighet som står i vägen för steget från C till D  motsvarar drag för drag de svårigheter som måste genomlevas vid steget från A till B. Den upplösning av karaktären som fullbordas genom kriser är lika smärtsam som förstelningen som tillkom vid brytningen med vi-et (upplevelsen av förräderi).

   Vägen från A över B och C till D, vägen från förhårdnande till upplösning av karaktären visar det oundvikliga förloppet av kulturmänniskans utveckling. Den människa som ville gå direkt från A till D, den som ville spara sig själv eller andra från den långa vandringen genom nöden och misstagen i karaktärens utveckling, missförstod livet. Hon skulle anse sig stå på D men skulle i verkligheten röra sig någonstans mellan B och C. En dag kommer jag-katastrofen att bryta in så mycket mer fruktbar hos henne. 

   Om man nu i besittning av dessa insikter frågar sig vad begreppet ”karaktär” har att beteckna inom den noniska karaktärskunskapen så finns det inte något entydigt svar som en definition av begreppet. Svaret skulle istället ges genom att beskriva tre olika sidor eller tre problemkretsar. Dessa står i ett klart och entydigt förhållande till varandra så att vi med ordet karaktär har att beteckna inte ett enkelt (statiskt) begrepp utan ett rörligt spel av krafter och i överenstämmelse med det ett dynamiskt system av begrepp (och motsvarande sakförhållanden).

   Med en ”människas karaktär” menar vi sedan helt allmänt ett system för att bestämma subjektets förhållningsätt såvitt dessa bestämningar kommer från subjektet själv (i dess reaktionsbasis). Därmed menas att näringsbrist och usla sociala förhållanden som driver den arbetslöse till förtvivlan inte hör till hans karaktär. Däremot låter sig dess följder ; den stigande modlösheten eller bristen på förmåga,  likaväl som den vrede som riktar sig mot situationen, andefattigdom eller övertro mycket väl räknas till karaktärsdragen. Och vidare visar sig redan här att karaktären alltid och i varje enskilt fall måste fattas som något föränderligt något som är statt i utveckling.

   Det som närmare tillhör karaktären är först förmåga och medel. Det är uppgifter och gränser som människan fått genom sina arvsanlag, sin sociala ställning och det hon inhämtat i sin tidigare utveckling. Det är det så kallade ”temperamentet”, ”begåvningen” organens prestationsförmåga och överkänslighet. Framför allt hör de själsliga och andliga möjligheterna till karaktären.

   Men alla dessa bestämningar skulle leda vilse om de inte samtidigt ställdes i förhållande till nästa grupp av bestämningar.

   Den andra gruppen av karaktärsbestämningar består av dressaten. Den jagaktiga ingränsningen och omfinaliseringen av förvärvade färdigheter och möjligheter måste noga undersökas för att obehagliga missräkningar och svåra fel (till exempel i pedagogiken) skall kunna undvikas.  Om en människa ständig måste förtala sin motpart som hon älskar bör man inte kalla henne för en förrädare ; hon kan egentligen vara den mest trogna av karaktärer ; bara det att hennes trohet korsas av ett efterhängset dressat. – 

   Men det är just systemet av dressat som betingar fastheten eller stelheten. Detta är vad man i trängre bemärkelse brukar kalla ”karaktär”. Just det att övervinna denna slags karaktär hör till vår livsuppgift. 

   För det tredje måste man också räkna den ursprungliga och den mognande

vi-aktigheten till karaktärens former. En karaktärsbestämning som  ”Denna människa visar starka rester av ursprunglig vi-aktighet ; hennes jagaktighet är fortfarande stadd i växande ; delkriser har ännu inte uppträtt, det mognande vi-et är ännu outvecklat,” en sådan karaktärsbestämning försöker ange det ställe på vägen som denna människa just nu befinner sig. Men samtidigt innehåller den en utsaga om förhållandet mellan jagaktigheten (det stela systemet av dressat) och den mognande vi-aktigheten (det levande systemet av kroppsliga, andliga och själsliga möjligheter) så som man just nu kan finna dem hos denna människa.

   För att kunna bestämma en karaktär på det sättet i det enskilda fallet måste vi ange :

1. Vilka anlag finns förhanden med tanke på ras, vilka naturliga gränser måste man räkna med och vilka krav verka som outhärdliga?

2. Vilka dressat är verksamma ; hur stel är jagaktigheten hur vida är de just nämnda gränserna genom dressaten hur vida är deras betingelser genom fysiska och psykiska omöjligheter?

3. Hur förhåller sig ur-viet, jagaktigheten och det mognande viet till varann, vilka kriser är genomgångna vilka djävulskretsar verkar och hur nära är förestående kris.

   Ännu tydligare framstår innebörden av den mänskliga karaktären om man bortser från den psykologiska sidan och i stället betraktar den sociologiska. Då dyker de begrepp upp som vi vanligen brukar användas i förhållandet mellan stater så att de fyra utvecklingstadierna låter sig framställas på följande sätt :

   Barnet befinner sig först som en väl inordnad del av en församling. Dess förhållande till  familjen liknar en familj i förhållande till familjerna i den övriga stammen, eller en provins till övriga provinser i staten. Det har ännu inte uppstått någon intressemotsättning då den enskildes intressen överenstämmer med det helas intressen. Man kan kalla detta tillstånd för en primär harmoni. (tabell 2A)

   Men barnet befinner sig bara skenbart i detta tillstånd. Det lever bara som om det var så. I verkligheten är stamgemenskapen redan upplöst i familjer, staten söderfallen i skilda provinser. Upptäckten av det tillståndet uppfattas som ett förräderi av den överordnade enheten, men den enda möjlighet som står till buds, består i att själv förklara sig suverän. Inne i provinsen – i barnet - antas en författning och utåt kommer en politik att bedrivas vars yttersta mening är att upprätthålla provinsens suveränitet. I verkligheten kommer de ofta motsägelsefulla förhållningsätten hos unga människor alltid enhetligt att kunna förklaras som försök att vidmakthålla den egna maktbefogenheten – självbestämmandet.

   Snart visar det sig emellertid också att inte heller suveräniteten kan bestå, utan att den bara är ett politiskt konstgrepp. Man handlar som om man var suverän och vågar inte ens för sig själv erkänna att man inte är det.

   Ur detta sakläge visar det sig att den högstämda självständighetsförklaringen nödvändigtvis också måste godkännas av de andra suveräna provinserna. Målet för politiken blir ett ständigt krav att bevisa sin självständighet för de övriga provinserna trots att denna alls inte finns till.

   Varje utrikespolitisk handling måste till sina verkningar noggrant avvägas med hänsyn till de utrikespolitiska verkningarna. I första hand måste den verkliga osjälvständigheten döljas döljas med en mask av självständighet.

   Med varje steg är man beroende av det bemötande den egna politiken får av grannprovinserna. Den för tillfället mest betydande grannen blir relationsperson som det i första hand gäller att hålla sig väl med. Vad som hittills förefallit vara suveränitet visar sig vara subalternitet.

    Ju större värde man sätter på att synas självständig dess mer beroende blir man av de andra provinsernas tankar och politik.  Det är i verkligheten ofta så att människors förhållningsätt långt in i mogen ålder låter sig förstås genom detta förhållningsätt. Deras karaktär framstår som summan av de historiska förutsättningarna och betingelserna i den politik de för.

   Ur detta absurda politiska mål att upprätthålla suveräniteten hos subalterna stater återstår till slut bara alternativet att antingen gå under som stat eller att anpassa sig till verkligheten. Den som vågar sig på det sista steget måste vara införstådd med att han å ena sidan inte är oavhängig och att han å andra sidan ändå har ansvaret.

   Och han är inte bara ansvarig för sitt eget öde utan också ansvarig för det gemensamma ödet som han måste erkänna sig delaktig i.

   Han är självständig inåt och i förbund utåt. Suveräniteten provinserna emellan visade sig vara ett misstag men också subalterniteten det vill säga underlägsenheten. Den senare försvinner när det första ges upp. Det finns inte en provins som inte är autonom och samtidigt ansvarig för gemenskapen hos provinserna.  Detta tillstånd kan betecknas som autonom harmoni.

   Människans väg visar sig nu som utvecklingen av ett hela tiden nytt genom idel nya lidanden tvunget framsteg på vägen till klarhet. Varje nytt utvecklingstadium i uppklarnandet är detsamma som att övervinna sina misstag och därigenom de lidanden som de förorsakar.

   Och varje nytt stadium innebär om än med mindre misstag ett nytt men inte mindre lidande. Och varje misstag innehåller nytt lidande som är förbundet med den i sig nödvändiga övervinnelsen.

   Och kanske fullföljs en liknande process som här  har beskrivits i övervinnelsen av karaktären ännu en gång och än grundligare när det kroppsliga bandet till slut skall övervinnas i det ögonblick vi dör. Det vet vi inte. Vi vet bara att vi inför den obekanta händelse som döden innebär blir så mycket lugnare ju mindre vi ryggat tillbaka vid övervinnelsen av karaktären och sökt anförtro oss åt det infinala vardandet.

   Men då vi aldrig helt kan lösgöra oss från vårt jag och därigenom befria oss från vår karaktär kommer vi aldrig att bli helt fria och kommer heller inte förmå att med fullt mod gå döden till mötes. Den jordiska resten vid vilken vi är fästade kan bara bli mindre och mindre ; försvinner gör den bara i dödsögonblicket.

”Iquietum est cor nostrum, donec requiesat in te.”

Oroligt är vårt hjärta, tills det vilar i dig

föregående | tillbaks till början | nästa del